• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

genus

Bokrecension: Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken – Adania Shibli

21 april, 2018 by Redaktionen

Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken
Författare: Adania Shibli
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188253361
Förlag: Tranan

Beröring

Att understryka att Adania Shibli är palestinier säger väl mer om det svenska litteraturutbudet än något annat. Nå, det är hur som helst fint att åtminstone en palestinsk författare lyfts upp och förts bortom muren. Två av hennes romaner finns nu översatta och utgivna på Tranan. Ni bör läsa dem. Jag tror inte det inverkar menligt på läsningen att de likt en novellsamling delar samma pärm. Stod de sida vid sida i bokhyllan skulle det ändå lett till ofrånkomlig jämförelse. Vi jämför, så är det med det.

Ibland använder jag öronproppar när jag ger mig ut i världen. Jag blir till ett huvväsen och allt utom ansiktet är fredat från det omslutande. Det är inte nödvändigtvis brölande pojkar och män eller själaförtärande bebisskrik som är övermäktigt. Ofta är det bara oljudsväggen som är för hård. Skummet- och vaxet tar udden av det skarpa och det blir nästan lite småtrevligt att vistas bland folk.

Beröring är om ljud. Den ”lilla flickan” har efter en sjukdom problem med hörseln och blir till följd av sin känslighet varse världen som ljud. ”Bara Gud var ljudlös”. 80-talet är ännu ungt och massakern i de två flyktinglägren i Shatila och Sabra bär vittne om det politiska läget. ”Palestina” är ett förbjudet ord. Familjen hon fötts in i är stor men två pojkars frånfälle har dragit sorg och vemod över hemmet. Flickan glider bort från bröder, systrar, mor och far. Hon passar inte in. Skolan är fientlig, klasskamraterna skoningslösa. Hon drar sig in under betraktandets huva. Hon ser rörelserna, men de låter sig inte fångas. Grodynglen går inte att urskilja och är en brun massa. Röken från en cigarett strilar genom fingrarna, molnen högt där ovan drar sig undan.

Det är inte bara språket som är subtilt – hela romanen är det. Den smyger sig fram till slutet som blir abrupt och realistiskt. Och ett sorgligt utdrag ur en kvinnofientlig verklighet.

Vi är alla lika fjärran från kärleken

Hur kan vi strypa oss själva med våra egna händer, göra oss själva illa, fastän vi inte önskar det alls?

Den ”lilla flickan” i Beröring är ensam och oförstådd, men i Vi är alla lika fjärran från kärleken har ensamheten en tydligare och mer påträngande karaktär. Som i den första romanen är grundtonen människors och framförallt kvinnors utsatthet. Vi kan nog alla känna igen oss i rädslan för att bli lämnade eller att våra känslor i brist på ömsesidighet skall förbli svävande i intet. Meningslöshetskänslan fyller tids nog det tomrum vi hellre skulle vilja se härbärgera kärleken eller åtminstone något som inte är nedbrytande.

Vi får ta del av en kvinnas hopplösa, tragiska och monologartade brevkorrespondens med en man hon inte känner. Det finns en önskan hos henne att leva i kärleken istället för framom eller bakom den. Hon vill inte att den skall vara enbart minnen eller blott potentiella, önskade och eftersträvansvärda tillstånd. Kvinnans förtvivlan stegras i takt med att det hela framstår som mer och mer ouppnåeligt. Smärtsam läsning.

Eller varför inte kvinnan som berättar för sin partner att ”kärleken tagit slut” och sedan får leva under ett våldtäktshot. Mannen kan inte ta ett nej och raseriet tar vid när han inser att han inte får diktera villkoren. Kvinnan förlänas inget lugn och lever i ständig rädsla. Hon flyttar, byter nummer men undkommer inte. Hon bryts sakta ned och börjar så småningom hata sig själv och framförallt sin fysiska kropp som är vad hotet riktas mot. Några enkla ord är vad som krävs för att bryta ned en hel människa.

Eller varför inte en psykologisk terror som ogiltigförklarar en hel kvinna och hennes upplevelser:

Han skrattade bara åt henne. Drev med henne. Hans skratt fick…tårarna och kvävningskänslorna att stockas i halsen. Det knöt sig i magen när han ännu en gång fått henne att upptäcka att hon inte förstod någonting. Hon hade blivit beroende av honom för att bekräfta riktigheten i sina känslor…Till slut hade hon inte bara fel åsikter utan ställde även fel frågor.

Att kvinnor lever vidare i relationer som är destruktiva kan ibland förklaras av en rädsla för att ett uppbrott skulle kunna leda till än värre konsekvenser.

Trots detta är det de avslutande kapitlen som klänger sig fast i mig av ingen annan anledning än att jag på ett personligt plan kan relatera. En kvinnas misströstan inför livet och vad det kan vara växer i känslan av att inte höra hemma. Självmordstanken blir en lisa för själen eftersom det åtminstone är ett val – om än ett tragiskt sådant.

Jag kan inte förneka att den enda plats jag känner mig bekväm på är en övergiven plats. Med allt som folk övergett.

Ibland är det enda umgänget man står ut med det döda och de döda. Mörkervana ögon skyr ljuset.

 

 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Ensamhet, förtryck, genus, Israel, jämställdhet, kvinnoförtryck, kvinnor, kvinnors rättigheter, ljud, Palestina, roman, Skönlitteratur

Tomboy – ärligt, avskalat och äkta

30 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: Tomboy
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 30 mars

10-åriga Laure(Zoé Héran) är precis som titeln antyder en pojkflicka, med kortklippt frisyr, stora tröjor och pojkaktigt beteende. Tillsammans med familjen flyttar hon under sommarlovet in till en ny stad, en förort utanför Paris. Där lär hon känna jämngamla Lisa, men presenterar sig för både henne och resten av grannskapet som pojken Michaël, vilket leder till en hets kring att dölja sitt biologiska kön; hon efterapar beteendet hos det nyfunna pojkgänget, byter färg på nyckelsnöret som omger hennes hals och klipper om den röda baddräkten till ett par badshorts istället.

Laure märker snabbt effekten av hennes sociala experiment, hur hennes nya roll för med sig vissa fördelar, och tillskillnad från kärleksintresset Lisa, bjuds hon till exempel in till att spela fotboll med de andra. Däremot har hon har försatt sig i en svårhanterbar situation och dubbellivet för med sig att hon måste smyga med sin hemliga identitet för familjen. Men snart är det dags för skolstart och Laure tvingas då konfronteras med sina handlingar.

I Céline Sciammas andra långfilm görs vi medvetna om samhällets fostring in i manligt respektive kvinnligt och regissören fokuserar återigen på ungas livsöden. Här är det oundvikligt att tala om genus och sexuell förvirring och filmen för tankarna till ”Boy’s don’t cry”. ”Tomboy” är en fin historia om att växa upp och att skilja sig från andra men det som utmärker detta franska drama är barnskådespelarnas prestationer. Zoé Héran gör rollen som Laure så ärligt, avskalat och äkta som det bara går och med en blyg och oskyldig blick som hänför.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Tomboy, fransk film, genus, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, fransk film, genus, Scen, Tomboy

Albert Nobbs – bättre än Oscarsvinnarna

19 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Albert Nobbs
Betyg 4
Biopremiär: 23 mars
Regi: Rodrigo Garcia

Albert Nobbs är ett fantastisk berättelse om livet bland de anställa på ett lyxhotell i Dublin under depression och då många var fattiga och arbetslösa och de rika kunde i princip spotta på de anställda, som accepterade allt för att inte förlora sitt jobb.

Albert Nobbs skildrar på kornet klyftorna mellan samhällsklasser men framför allt är det en skildring av kvinnornas situation på Irland för hundra år sedan.

Alberts Nobbs är butler på hotellet och ruvar på en hemlighet. Albert är kvinna. Som en ung kvinna insåg hon att enda chansen att kunna försörja sig och överleva under hyggliga förhållanden var att leva som man. När Albert träffar en annan människa i samma situation som hon själv börjar hon drömma om ett framtida liv utan hemligheter.

Filmen är baserad på romanen romanen ”The Singular Life of Albert Nobbs” av George Moore. Filmen fick tre Oscarsnomineringar inför Oscarsgalan 2012. När jag nu sett den tycker jag det är skam att den inte fick några pris. I jämförelse med flera av de filmer som fick pris har Albert Nobbs som film mycket högre kvaliteter på flera plan.

Glenn Close spelar den blyge, försiktige Alberts Nobbs suveränt och Janet McTeer som målaren Hubert Page är helt suverän. Aaron Johnson är perfekt som Joe, en ung man ur fattiga omständigheter som har svårt att låta sig bli sparkad på och som drömmer om att emigrera till USA, men han har flicktycke.

Filmskaparna har lagt ner ett minutiöst arbete med att få fram miljöer och kläder för den tidsepoken. Det känns som jag blivit förflyttad dit: de fattiga områdena och röran där och de lyxiga miljöerna på finare hotell, men samtidigt schabbigt bakom ytan.

Musiken av Brian Byrne samverkar med berättelsen, den är pianobaserad och fungerar att lyssna på för sig själv också.

Skildringen av karaktärerna känns äkta, inget är bara svart eller vitt och jag blir överraskad flera gånger om under filmens gång när berättelsen tar oväntade vändningar. Ibland känns det i magen, så arg blir jag på den kvinnliga, vidriga hotellchefen och jag vill gå in i duken och tala om för henne hur äcklig hon är. Jag tror vi alla någon gång i livet har mött en sådan person som slickar uppåt och sparkar nedåt och utnyttjar sin makt över andra. Det är därför filmen är så stark, vi som åskådare vet att samma förtryck av den som har makt över anställda upprepas om och om igen genom historien.

Framför allt är filmen förstås en skildring av två kvinnor som valt att leva som män, den ena för att hon vill det, den andra är däremot inlåst i rollen som man, av yttre tvång för att överleva. Albert Nobbs är en stark och vacker film om hur svårt det är att vara sig själv i en värld där vi måste passa in i färdiga mallar.

Om regissören
Rodrigo Garcia föddes i Colombia 1959. Han växte upp i Mexico City och är son till författaren Gabriel Garcia Marquez. Under hans uppväxt fanns författare och konstnärer som Carlos Fuentes, Julio Cortazar, Pablo Neruda och Luis Bunuel ständigt närvarande.

Garcia har regisserat ett antal TV-produktioner, bland annat Sopranos, Six Feet Under och Carnivale. De första långfilmerna han regisserade var Things you can tell just by looking at her, 2000, och Ten Tiny Love Stories, 2001. Dessa följdes av Fathers and Sons, 2004, Passengers 2008 och Mother and Child, 2010.

Produktionsuppgifter
Originaltitel: Albert Nobbs
Irland/England, 2011

Regi: Rodrigo Garcia
Manus: Glenn Close, Gabriella Prekop, John Banville
Producenter: Glenn Close, Julie Lynn, Bonnie Curtis, Alan Moloney
Foto: Michael McDonough

I rollerna
Glenn Close – Albert Nobbs
Mia Wasikowska – Helen Dawes
Aaron Johnson – Joe
Janet McTeer – Hubert Page
Pauline Collins – Mrs. Baker
Brenda Fricker – Polly
Jonathan Rhys Meyers – Viscount Yarrell
Brendan Gleeson – Dr. Holloran
Maria Doyle Kennedy – Mary
Mark Williams – Sean
Serena Brabazon – Mrs. Moore
Michael McElhatton – Mr. Moore
Kenneth Collard – M. Pigot

Läs även andra bloggares åsikter om Albert Nobbs, Irland, genus, mansroller, kvinnoroller, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Albert Nobbs, Filmrecension, genus, Irland, kvinnoroller, mansroller, Scen

Boulevardteatern inför hen-vecka

15 mars, 2012 by Rosemari Södergren

2-8 april kommer Boulevardteatern uteslutande använda det könsneutrala pronomet hen, henom och hens istället för han, hon, honom, hennes, hans o hennes, berättar Boulevardteatern i ett mail.

Hen-veckan betyder att ordet hen och dess böjningsformer kommer under dessa dagar gälla allt Boulevardteatern skriver och säger i telefon, mail, till publik, kollegor emellan och i Boulevardteaterns egna föreställningar på hemmascenen i Stockholm och på turné. På scen behåller de dock dopnamnen i sinaföreställningar såsom Alfons, Kenta och så vidare
Gästspel på Boulevardteatern är inte inkuderade i detta.

Boulevardteatern påpekar att den inte har tagit ställning för eller emot användningen av detta ord utan vill registrera effekten hos sig själva och andra när de på ett konsekvent sett använder ordet under en sammanhängande period.

Mer om hen-debatten:
DN: Förskolor avråds använda ”hen”
GP: Sluta ljug för barnen – skrota begreppet ”hen”
P4: Hen-debatten och queera barnböcker

Läs även andra bloggares åsikter om hen, språk, genus, sex, hen-debatt
Läs även andra bloggares åsikter om Boulevardteatern

Arkiverad under: Kulturpolitik, Scen, Teater Taggad som: genus, hen, hen-debatt, sex, språk

Modernistisk Krig och Fred på Stadsteatern

6 september, 2008 by Redaktionen

Lång är den, höstens stora pjäs på Stadsteatern ”Krig och fred”. Men så är förlagan också en av världens längsta romaner, om här än renodlad och förenklad så att den ger ett närmast filmiskt intryck. Det här är en modernistisk version, ingen kostymföreställning. Tvärtom är de 15 skådespelarna i huvudsak klädda i enkla linnedräkter med scenarbetarskor på fötterna. Det är oftast bara på överkroppen identitentiten kan fastställas genom ett klänningsliv eller en militärjacka. Klädbyten sker med fördel på scen.

I den första akten är det lekfullt och lättsamt och rör sig mest om relationer och intriger, ungefär som Hänt i Veckan fast i 1800-talets Ryssland. Mycket fniss och flams, men inte så engagerande, tyvärr.

Så här beskriver Stadsteatern själva handlingen i Leo Tolstojs roman:

Soaréer, hemliga kärleksaffärer, strategiska förlovningar, dueller och existentiella grubblerier. Det är vad den ryska aristokratin ägnar sig åt under tiden som Napoleons trupper rycker allt närmare. Sagolikt vackra Natasja Rostova väntar otåligt på att få kyssas och att livet ska börja på riktigt. Cyniske Andrej Bolkonskij ångrar sitt giftermål. Pierre Bezuchov, oäkta son till Rysslands rikaste man, lider av ständig baksmälla och beslutsångest. Vad ska han göra med sitt liv?
Kriget är endast ett samtalsämne. Underklassens växande missnöje pratar de inte ens om. Till en början.

Andra akten är mer engagerande. Då är vi ute i kriget som känns påtagligt fastän det är så stiliserat, när de män vi lärt känna i första akten såras eller stupar på slagfältet.

Under en arkebuseringsscen känner jag mig för första gången berörd av pjäsen, det är obehagligt närgånget och verklighetstroget och minner om nutidens grymheter på Balkan. Men det bär inte hela vägen. Vad som saknas för att publiken ska orka hålla koncentrationen och leva sig in i det historiska berättandet under en helaftonsföreställning är kanske en stark bärande karaktär med en lysande skådespelare som är i centrum genom hela pjäsen, som i Stadsteaterns version av Richard den III häromåret. Som det är nu blir pjäsen tyvärr sammanfattningsvis lika beige som de linnedräkter som de alla är klädda i, med undantag för enstaka färgstarka ögonblick. Det hjälper inte att ambitionen som programbladet antyder varit att belysa frågeställningar kring flytande identiteter och den sociala konstruktionen av genus och sexualitet.

Mitt sällskap, en teatervan akademiker som inte läst tegelstensromanen, tyckte mest att pjäsen var förvirrande, så kanske har det rensats för mycket. Extra plus ska Stadsteatern dock ha för den levande musiken på scenen, slagverk såväl som piano och det modiga försöket att modernisera en klassiker och göra den angelägen för 2000-talet.

Lena Gavelin

SvD:s recension:

Arkiverad under: Teater Taggad som: genus, identitesskapande, Krig och fred, Stadsteatern, Tolstoj

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Sömlösa gitarrister breddar sig än mer med strålande resultat – Novel A Musical Library Vol. 4 med Gothenburg Combo

Gothenburg Combo Novel A Musical … Läs mer om Sömlösa gitarrister breddar sig än mer med strålande resultat – Novel A Musical Library Vol. 4 med Gothenburg Combo

Storartat skådespeleri i lika sorglig som absurd monolog – Två små vita bollar av celluloid med blå ränder på Göteborgs Dramatiska Teater

Efter verk av Franz Kafka Manus och … Läs mer om Storartat skådespeleri i lika sorglig som absurd monolog – Två små vita bollar av celluloid med blå ränder på Göteborgs Dramatiska Teater

Florian Zellers Pappan får premiär på Malmö stadsteater

Anders Beckman spelar huvudrollen i … Läs mer om Florian Zellers Pappan får premiär på Malmö stadsteater

Modern klassikers chockerande gränslöshet berör inte som den borde – Katt på hett plåttak på Göteborgs Stadsteater

Av Tennesse Williams (översättning Jacob … Läs mer om Modern klassikers chockerande gränslöshet berör inte som den borde – Katt på hett plåttak på Göteborgs Stadsteater

Inga nya pengar till svensk film 2026

Regeringens höstbudget, som … Läs mer om Inga nya pengar till svensk film 2026

Upplev Vadstena klosterkyrka år 1470

Hur såg Vadstena klosterkyrka ut år … Läs mer om Upplev Vadstena klosterkyrka år 1470

Svenska Förläggareföreningen: Upphovsrätten måste värnas i regeringens AI-satsningar

Svenska Förläggareföreningen påpekar att … Läs mer om Svenska Förläggareföreningen: Upphovsrätten måste värnas i regeringens AI-satsningar

Bevisar i smaskig jubileumskonsert att de ännu brinner – Stella firar 30 år i Musikens Hus

20/9 2025 Musikens Hus i … Läs mer om Bevisar i smaskig jubileumskonsert att de ännu brinner – Stella firar 30 år i Musikens Hus

Kul collage i visuell show kännetecknad av kontraster och imponerande sång – Djupet på Backa Teater

Kollektivt skapad efter idé av Nadja … Läs mer om Kul collage i visuell show kännetecknad av kontraster och imponerande sång – Djupet på Backa Teater

Melodier broderas ut utifrån litterära favoriter – Novel A Musical Library vol. 3 med Gothenburg Combo

Gothenburg Combo Novel A Musical … Läs mer om Melodier broderas ut utifrån litterära favoriter – Novel A Musical Library vol. 3 med Gothenburg Combo

Många internationella gästspel som brittiske basistlegendaren Pino Palladino, Molly Nilsson, ghananske kultartisten Ata Kak och indielöftet Nektar till Kulturhusets konsertscen i höst

Konsertbild från Studion, Kulturhuset … Läs mer om Många internationella gästspel som brittiske basistlegendaren Pino Palladino, Molly Nilsson, ghananske kultartisten Ata Kak och indielöftet Nektar till Kulturhusets konsertscen i höst

Operarecension: Tosca – Underbar och knivskarp, en triumf för Folkoperan

Foto: Mats Bäcker Tosca Musik Giacomo … Läs mer om Operarecension: Tosca – Underbar och knivskarp, en triumf för Folkoperan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.

Snabba betalningar med populära e-plånbok
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in