Teater

Dramaten i vår: Livia Millhagen som Gustav III Mattias Andersson sätter upp en pjäs utan konflikter

23 oktober, 2026 by Redaktionen

Gustav III Foto: Thomas Klementsson/Studio Bon

Dramatens repertoar våren 2027 innehåller ett brett program med såväl Livia Millhagen som Gustav III och Unga Dramaten som välkomnar treåringar och attias Andersson sätter upp en pjäs helt utan konflikter – Familjen Bra – baserad på Joakim Pirinens pjäs. Därtill en hel del nyskrivet.

Dramaten presenterade sitt vårprogram för 2027 på ett träff den 23 oktober 2026. Ett pressmeddelande berättar:
Skådespelarna Electra Hallman och Johan Holmberg presenterade vårens repertoar tillsammans med aktuella skådespelare och regissörer.

– I vår spelar vi bara nyskriven svensk dramatik (och en från 80-talet). Personliga texter som i olika tonlägen och skiftande sceniska formspråk kommer möta vår publik. Att tillsammans undersöka och försöka gripa vår högst ogripbara och kaotiska samtid, säger Mattias Andersson teaterchef och kontnärlig ledare för Dramaten.

I årets första premiär på Stora scenen ser vi Livia Millhagen ensam på scen som Gustav III i regi av Stefan Larsson. Adina och Amanda Romare debuterar som dramatiker med Allt förutom en stoner och Mattias Andersson sätter upp en pjäs helt utan konflikter – Familjen Bra – baserad på Joakim Pirinens pjäs. Mer nyskrivet blir det med Det ondas blommor av och regi Paula Stenström Öhman, Vanmakt av Adel Darwish och En container i Flemingsberg av Alejandro Leiva Wenger. Unga Dramaten välkomnar treåringar med Motorbaletten och mellanstadieelever med Biohack me av Mille Bostedt om DNA och vilda drömmar.

Vårens produktioner i datumordning:
Det ondas blommor av och regi Paula Stenström Öhman
En dimma ligger tjock över staden. Förmodligen Stockholm, förmodligen nutid, men allt flyter. Här ligger Huset, en plats där de som förlorat fotfästet passerar. Missbrukarna, socialarbetarna, poeterna. Människor som alla längtar efter något annat och måste förändras för att kunna fortsätta leva. Det ondas blommor är en nyskriven pjäs inspirerad av Baudelaires diktverk.
Paula Stenström Öhman är prisbelönt dramatiker, regissör och konstnärlig ledare för scenkonstkompaniet LUMOR. På Dramaten satte hon senast upp den hyllade Ambulans (2021).
Medverkande: Maia Hansson Bergqvist, Torkel Petersson, Eva Rexed, Jonatan Rodriguez och Andreas Rothlin Svensson.
Urpremiär 30 januari på Lilla scenen.

Vanmakt av Adel Darwish. Regi: Malin Stenberg
En grupp dockor är instängda i ett förråd. De längtar efter frihet och att få styra sina egna öden. Vanmakt är en skruvad berättelse om makt och underkastelse, om vilka roller vi tvingas spela. Adel Darwish är skådespelare och dramatiker med bakgrund i Syrien. Han slog igenom 2018 på Backa teater med sin pjäs Hierarchy of needs i regi av Mattias Andersson. 2020 Guldbaggenominerades han för sin huvudroll i filmen Ghabe.
För regi står Malin Stenberg som tidigare satt upp bland annat Askungen och Pussy Riot – en punkbön på Dramaten.
Medverkande: Adel Darwish, Electra Hallman, Omid Khansari, Razmus Nyström, Ana Stanišić och Nina Togner Fex.
Urpremiär 18 februari på Målarsalen

Gustav III av Pia Gradvall efter August Strindberg. Regi: Stefan Larsson
Livia Millhagen spelar alla 24 roller i detta lekfulla och historiskt ganska inkorrekta spektakel. Med högt tempo och tvära kast får publiken uppleva Gustav III:s sista dagar – allt uppfört på teatern han själv grundade. För regi står Stefan Larsson, som på Dramaten satt upp succéer som Linje Lusta, Fanny och Alexander och Scener ur ett äktenskap.
Medverkande: Livia Millhagen.
Premiär 20 februari på Stora scenen.

Allt förutom en stoner av Adina Romare och Amanda Romare. Regi: Alexander Salzberger
Eva är 30-någonting, konstnär och bor hos sin envisa och dementa farmor. Vännerna har blivit färre, meddelandena förblir obesvarade och relationen med Elis har varit av och på i sju år. Allt förutom en stoner är systrarna Adina och Amanda Romares debut som dramatiker – en naken, skör, galen och rolig skildring av ett liv som kört fast.
Amanda Romares debutroman Halva Malmö består av killar som dumpat mig har både blivit en bestseller och filmatiserats av Netflix. Adina och Amanda är också aktuella som författare till tv-serien Raw dog med premiär 2027. För regi står Alexander Salzberger, som hyllats för sina uppsättningar Son och far och Papporna.
Medverkande: Ingela Olsson, David Rangborg och Sanna Sundquist.
Urpremiär 6 mars på Lilla scenen.

Familjen Bra av Joakim Pirinen i fri bearbetning och regi av Mattias Andersson
1986 skrev serietecknaren Joakim Pirinen pjäsen Familjen Bra. Ett försök till en text om en rakt igenom lycklig familj och ett händelseförlopp helt utan konflikter. Nu återvänder Dramatens teaterchef Mattias Andersson till pjäsen och undersöker hur den svarar i en samtid som både inom fiktion och verklighet är besatt av konflikter som startpunkt för berättelser om människan. Och i en värld totalt invaderad av lägesbeskrivningar kring våld, krig, olösliga konflikter och apokalyps.
Medverkande: Alexandra Rapaport, Shanti Roney m.fl.
Premiär 25 mars på Stora scenen.

En container i Flemingsberg av Alejandro Leiva Wenger. Regi: Olof Hanson
En mamma samlar sina tre vuxna barn för att prata om livet efter hennes död. Men vill de lyssna? Wengers nyskrivna pjäs är en rolig och överraskande berättelse om omsorg och kärlek – och om vad som händer när viljan att skydda någon går för långt. Alejandro Leiva Wenger har skrivit ett tiotal pjäser och har tilldelats Svenska Ibsenpriset och Expressens teaterpris. På Dramaten spelades senast hans kritikerrosade Pappas födelsedag 2023. Regisserar gör Olof Hanson, konstnärlig ledare för Kulturhuset Stadsteaterns scener i Vällingby och Husby.
Medverkande: Lena Endre, Rasmus Luthander, Jonatan Rodriguez och Sofia Pekkari.
Urpremiär 17 april på Lilla scenen.

Dramaten.Doc
Gestaltade läsningar som ger röst åt dramatiker, författare och teaterkollegor i konfliktdrabbade områden och lyfter konstnärliga perspektiv på aktuella händelser och vår samtid. För regi och konstnärlig ledning står dramatikern och regissören Dmitri Plax. Programmen planeras löpande för att snabbt kunna fånga upp aktuella händelser i världen.
Ges 28-29 januari, 25–26 februari, 17-18 mars och 14-15 april i Dramatenbaren och 19 maj på Lilla scenen.

UNGA DRAMATEN

Biohack Me av Mille Bostedt. Regi: Carl Johan Karlson
Evin och Silas är bästa kompisar, men trivs varken i skolan eller i sina kroppar. Evin drömmer om att vara en delfin och Silas en färgsprakande fågel. När de möter en mystisk person online som erbjuder sig att förverkliga deras drömmar med olaglig DNA-teknik ställs allt på sin spets. Biohack me är en vild, kaxig, lekfull och existentiell pjäs av Mille Bostedt (konstnärlig ledare på Turteatern från och med januari 2027), i regi av Carl Johan Karlson.
Medverkande: Nikola Borggård Gavanozov, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Zarah Njoki Nilsson och Per Svensson. 
Urpremiär 11 februari i Tornrummet.

Motorbaletten av TUBO & Co. Regi: Martin Hasselgren
Tre dansare och en väldig massa bilar! Lill-bilen har tappat kartan och kör runt, runt i rondellen. Lastbilen är trött och orkar inte upp för backen, medan sportbilen är pigg och bara vill köra fort. I Motorbaletten möter klassisk balett och innovativ ljuddesign fascinationen för att leka med fordon.
Tobias Ulfvebrand och Hugo Therkelson bildar tillsammans danskompaniet TUBO & Co, nyligen aktuella med den prisbelönta dansföreställningen Avig.
Medverkande: Oscar Salomonsson, Tobias Ulfvebrand och Hugo Therkelson.
Urpremiär 29 april i Lejonkulan. Från 3 år.

Från hösten fortsätter Hamlet, En dag kommer alla alltid att ha varit mot det här, En kärlekshistoria, Fåglarna, Mors dag och Fejk att spela.

Teaterkritik: Här vilar Shima Niavarani i fred – scenkonst med politiskt budskap

17 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Foto Leonard Stenberg

Här vilar Shima Niavarani i fred
Manus och regi Shima Niavarani
Scenografi Shima Niavarani
Teknisk scenografi Martin Vogel
Kompositör/Arr Karl Frid
Kompositör Shima Niavarani
Ljuddesign Alexander Alexandersson
Ljus Jacob Birath Hasselgren
Videodesign Annie Tådne
Kostym Christopher Insulander
Koreografi Fredrik Quiñones
Musikproduktion Ludvig Klint
Premiär på Kulturhuset stadsteater, Lilla scenen, 16 oktober 2026

Scenkonst med starkt politiskt budskap mer än dramaturgisk teater, men oerhört välgjort framfört. Att Shima Niavarani är en begåvad och duktig skådespelare och artist som sjunger mycket bra, är rolig och klok och underbar att se på scen, det visste jag redan innan jag såg denna uppsättning, denna föreställning, denna premiär. Det är en föreställning som Shima Niavarani skapat tillsammans med några medhjälpare och det är mer en rad av scener med starka budskap om en apokalyps som är på väg. Med sång och musik och filmsnuttar, med humor och absurd realism bjuder hon på en formulering av betraktelser av det hotfulla som pågår runt om i världen idag.

Föreställningen är uppbyggd av en flera olika kortare scener som ibland går i varandra, ibland går mer isär. Shima Niavarani är den ena som är på scen, men det blir mycket mer än en monolog då hon fyller föreställningen som är en timme och 45 minuter med videoklipp och musik. Dock måste jag erkänna att det blev lite för långt, lite för segt, lite för mycket upprepning: en timme och 30 minuter hade varit den bästa längden.

Shima Niavarani får dock mina stående ovationer för sin skicklighet. Hon har skrivit en stor del av manus, hon har format scenografin och hon är en skicklig skådespelare som går in i och ut ur olika karaktärer på scen.

Kanske det främsta budskapet är att medan vår jord är väg mot sin kollaps är vi mest sysselsatta med att kolla på sociala medier och annat på våra mobiler. Ett budskap som är både förutsägbart och som vi hört många gånger senare år. Kanske inte det mest originella. En litet minus får några scener som bygger mest på konspirationsteorier om några av världens rikaste personer som beskylls för att vilja styra världen mot kollaps. Men andra scener är däremot vackra och imponerade. Alla lär få något att tänka på och att prata om efteråt. Det finns mycket att spinna vidare på som tas upp. Shima Niavarani är helt klart ett kommande namn som regissör och dramatiker. Bädda in budskapet mer i drama och det skulle bli stort och fascinerande scenkonst.

Bakgrund om Shima Niavarani från föreställningens hemsida:
Shima Niavarani har i två decennier som skådespelare och artist rört sig sömlöst mellan genrer. På Kulturhuset Stadsteatern har vi sett henne i Jag ringer mina bröder, Apatiska för nybörjare och Candida. Soloshowen Shima Niavarani är en Übermensch producerade hon själv som 22-åring och sändes i SVT. Hon tog sin an land och rike med Shima Is a Punk Rocker för vilken hon fick hedersmedaljen till Karl Gerhards minne.

Teaterkritik: Antikrist – ger nog ingenting för den som inte sett filmen

27 september, 2026 by Rosemari Södergren

Antikrist
Av Lars von Trier
Dramatisering Annika Silkeberg
Regi och bearbetning Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström Steen
Ljus Jesper Larsson
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljud Evelina Kyrk
Dramaturg Claes Peter Hellwig
Premiär 26 september på Målarsalen på Dramaten

Lars von Triers film Antichrist sätts upp på scen på Dramaten. Det blir egentligen inte Antichrist, eller Antikrist som titeln stavas hos Dramaten. Det blir Sanna Sundqvist och David Book som spelar Antikrist. Inte helt lyckat. Ingen skugga må falla på skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book. De är duktiga och gör vad de kan med det manus och de regianvisningar som finns, likaså alla som jobbat med scenografi, kostym, ljud och ljus. Inget minus på deras arbete. De får alla mina applåder. Men föreställningen i sin helhet ger nog inte mycket för den som inte sett filmen. Det är alldeles för mycket som hänger på att man sett filmen och har den i uppdaterat minne.

Det som gör att premiär-föreställningen inte känns bra beror dels på meta-aspekten som inte tillför något och att själva temat om sorg kring ett förlorat barn är värd att tas mycket mer på allvar och inte springas ifrån och försöka göra något annat av det. En film som berört så många skulle mycket väl fungera utan att tillföras metateater. Att berätta om en av de djupaste och svåraste sorgerna ett par kan drabbas av behöver inte lättas upp och göras komiskt genom att skådespelarna berättar om sig själva och hur nära varandra de står. Det tillför inget till berättelsen alls.

Handlingen i korthet: Ett gift par försöker bearbeta smärtan efter ett barns död. Hon bryter ihop totalt och han, som är psykolog, bestämmer sig för att själv sköta hennes terapi. Men i stället för att möta och besegra sina demoner faller hon allt djupare in i mörkret.

Sanna Sundqvist och David Book leker med rollerna de spelar och allvaret görs till något att skratta åt. Det är inte deras spel som är fel, de gör vad som står i manus och vad de ska göra. Men det tillför inget till ett drama som i sig är starkt nog att bära sig själv. Föreställningen börjar med att Sanna Sundqvist står nära publiken och berättar att hon har rollen som Hon och hon berättar om sig själv och om sitt samarbete med David Book. Senare i föreställningens gång återkommer skådespelarna som sig själva flera gånger och vid flera tillfällen berättar de kort vilka scener från filmen som teateruppsättningen nu valt bort och inte har med. Vi får också höra ett förinspelat tal av Sanna Sundqvist där hon berättar att hon suttit vid sitt barn kuvös. Jag har ingen aning om det är sant eller något som tillförts i manus för att vi ska tro på att hon liksom övriga i ensemblen förstår hur det är att förlora ett barn. Jag vet inte om det behövs att den som sätter upp ett teaterföreställning eller skapar en film eller skriver en roman om sorgen efter att ha förlorat ett barn själv upplevt det för att de ska bli äkta. Det är en helt annan diskussion. Men oavsett det så känns inte denna premiärföreställning engagerande eller äkta.

Tyvärr är det nog näst intill meningslöst att se denna uppsättning om man inte sett filmen. Lars von Triers film Antichrist hade premiär 2009 med Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe i huvudrollerna. Filmen liksom teateruppsättningen på Dramaten nu handlar om en man och en kvinna som förlorat ett barn, om sorgen efter att ha förlorat ett barn. Det finns inga regler för hur en sorg ser ut men ändå slarvas det i denna scenföreställning som inte lyckas visa en smärta som känns trovärdig. Vissa dialoger och scener lockar mest till skratt och verkar vilja framställa det absurda och löjeväckande i sorg. Ja det är tillåtet att skämta om allt och också om sorg efter ett barns död. Men det är lite trist att Dramaten, den svenska nationalscenen, inte vågar låta sorg och smärta bära en föreställning.

Teaterkritik: Spår på Playhouse Teater – imponerande och tankeväckande

24 september, 2026 by Rosemari Södergren

Ester Claesson, Oliver Hagenfeldt-Eek och Lina Young Forsberg i Spår av Jordan Harrison på Playhouse Teater Foto: Viktor Kjellberg

Spår
Titel En rundtur genom den permanenta utställningen i muséet för sentida spår av mänskligheten eller SPÅR (The Antiquities)
Av Jordan Harrison
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Adam Greenfield
Scenografi Pia Wiik
Kostym: Maria Felldin
Ljus Kevin Wyn Jones
Komposition & ljud Mikael Svanevik
Mask Catharina Lundin
På scen Ester Claesson, Lina Young Forsberg, Nancy Ofori, Pierina Rizzo, Björn Lönner, Linus Nilsson, Måns Clausen, Robert Hannouch samt Henry Dymmel/Oliver Hagenfeldt Eek
Premiär 23 september 2026 kl 19.00, Playhouse Teater, Stockholm

En imponerande och tankeväckande vandring i vad det är att vara människa och vart mänskligheten kan vara på väg. Spår är den hittills största uppsättningen för den Stockholmsbaserade Playhouse Teater som gör en viktig insats för svensk teater genom att översätta och sätta upp ny dramatik från Broadway. Nio skådespelare spelar närmare femtio roller och för regin står Adam Greenfield för, Tony-belönad konstnärlig ledare för Playwrights Horizons i New York, USA:s ledande scen för nyskriven dramatik.

Vad var människorna för varelser? Icke-mänskliga varelser, kanske AI? – är nyfikna på vad människor var. Vi bjuds in på en rundtur i museet som har samlat olika saker efter människor. Genom att betrakta dessa föremål försöker dessa icke-mänskliga varelser förstå hur människor fungerade.

Vi får följa olika kortare scener från 1800-talet då Mary Shelleys roman Frankenstein publicerades och förs genom tid till några hundra år i vår framtid och sedan följer vi spåret tillbaka till Mary Shelley. Vi får se en farfar lära sig att läsa in ett meddelande på sin mobiltelefon, vi får se en man som dör i AIDS men som först skapat en robot som verkar ha förmåga att tänka eller dra slutsatser. Vi får se en familj nyfiken samlas kring sin ny-inköpta dator, ett sådant där stort schabrak som de såg ut de första året inom Mac och laptop tog över allt mer. Scenerna får oss betraktare att hitta våra egna minnen kring dessa föremål. På det sättet får föreställningen ett extra djup. Vi upplever inte bara händelserna som framställs på scen, i vårt inre spelas känslor och tankar kring våra egna minnen upp. Skickligt berättat och skickligt framställt.

Vandringen genom tiden visar oss olika små saker från det mänskliga livet: kärlek, känslor, gräl, död, sorg, sex, gråt, svek och förhoppningar och stunder då vi kan bara vara och leva i nuet.
skärvor av mänskligt liv inför publikens ögon – hoppet, kärleken, den sårade känslan, den

Jordan Harrison som skrivit manus är en uppmärksammad amerikansk dramatiker och manusförfattare. Spår är hans uppföljare till Prima Liv (Marjorie Prime), som var finalist till Pulitzerpriset och nyligen sattes upp på Broadway. Spår hade urpremiär på Playwrights Horizons i New York våren 2025.

Regissören säger:
-Det jag uppskattar med Harrisons pjäs är att den inte pekar finger åt teknologi – den vänder istället blicken mot oss själva, lockar fram det mänskliga i oss och frågar: är mänskligheten på väg att gå förlorad, eller är vi på väg att förlora vår mänsklighet?

Uppsättningen har både djup och värme har en fin blandning av komedi och allvar. Det är en förställning på omkring en timme och 45 minuter som går oerhört fort. Tiden bara flyger iväg med alla dessa duktiga skådespelare på scen som växlar mellan så många olika karaktärer. Imponerande, tankeväckande, underhållande men med ett seriöst förhållningssätt utan att ta bort hopp och utan att peka finger. En föreställning som får oss att fundera på vad det är som gör oss till människor och den väcker tankar och minnen och reflektioner kring vart vi är på väg. En perfekt föreställning att se tillsammans med någon eller några och prata om efteråt.

Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

11 september, 2026 by Rosemari Södergren

Parzival
Av Lukas Bärfuss efter Wolfram von Escenhback
Regi Marie Nikazm Bakken
Scenografi och kostym Julia Herskovits
Musik Christoffer Karlsson
Ljus Christoffer Lloyd Nathalie Pujol, Frida Ottosson
Dramaturg Jacob Hirdwall
Översättning Linda Östergaard
I rollerna Hamadi Khemiri, Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Tanja Lorentzon, Razmus Nyström och Joel Ödmann
Premiär 10 september 2026 på Dramatens lilla scen

En färgsprakande upplevelse långt utöver det vanliga på en teaterscen. Tänk dig barn som leker teater och kan använda sin mammas kudde som riddar-rustning eller vad som råkar finnas framme. En stor kan få bli en häst i barnens lek. I barnens fantasi kan vad som helst bli vad som helst. Samtidigt är det en djupdykning in i en mytologisk vandring som vrider på existentiella frågor, på ett absurt, groteskt sätt. Vi får följa en ung man i sagans värld som växt upp skyddad mot allt farligt av sin mamma men som ändå ger sig ut på vandringsväg för att bli riddare, för att bli just det som mamman ville förhindra att han blir.

Parzival skrevs 2010 av Lukas Bärfuss och bygger på Wolfram von Eschenbachs mytiska hjältedikt från medeltiden som är en sidoberättelse från den keltiska Arthursagan. Parzival och hans mamma bor i skogen, långt bort från allt. Mamman har flytt ut i skogen med honom då hans pappa som var riddare dog under ett av sina äventyr. Mamman vill skydda sitt barn Parzival och hindra honom från att någonsin bli en riddare. Mamman curlar honom, helt enkelt, överbeskyddar honom och ser till att han inte vet något om världen utanför skogen. Men det går förstås aldrig i långa loppet att hindra någon för att ge sig ut i världen. En dag möter Parzival några riddare i skogen och då ger han sig ut på sin färd för att bli riddare och lära sig vad världen är.

Föreställningens plus är att det är en explosion av färger och fantasi, det är roligt och löjligt på en gång och teaterns alla möjligheter att uttrycka något används: ljud, ljus, kostym, mask, video och ett gäng skådespelare som får stå för ett maratonlopp i att gå in och ut ur olika karaktärer, ta sig från scenen för att byta om till nya dräkter, om och om igen. Imponerande insats av skådespelarna.

Föreställningens minus är dess form som gör att karaktärerna är endimensionella, de saknar djup. Men å andra sidan är det oftast en del i själva formen: en mytologisk berättelse om en vandring från barndomens oförstånd till att bli en mogen människa som lärt sig vad livet är. I Dramatens version blir det en både grotesk som lekfull mytologisk berättelse som kan kännas igen från flera olika kulturer. Vi kan känna igen temat i buddhismen Siddharta som växte upp som överbeskyddad prins som en dag såg en sjuk man och därefter en död människa och då fick en sådan chock av detta att han gav sig av för att vandra genom världen för att hitta svaret på vad livet är och varför lidandet finns. Från den kristna kulturen finns bland annat Kristens resa av John Bunyan. Det finns olika mytologiska berättelser från världens alla hörn med samma grundtema: en ung människa ger sig ut för att hitta svar på frågorna om existensen, om liv och död och allt där emellan. Beroende på vad samhället står för blir resorna i dessa berättelser olika.

I versionen som ges på Dramaten är det inte bara en föreställning överfylld av färg och dräkter, masker, ljus och ljud – det är fullproppar med symboler om människans existens och vandring i livet i jakt på att hitta sig själv och försöka förstå existensen. Komiskt, absurt och samtidigt mycket tänkvärt. Varje gång den som upplevt denna föreställning tänker på den efteråt kommer han/hon/hen att hitta något nytt att grotta ner sig i. En gediget arbete ligger bakom från alla teaterns medarbetare, från regi och skådespelare som får ta sig runt och ikläda sig många olika roller och en överväldigande scenografi och massor av olika masker och kostymer. Här är det inte fråga om ”less is more”, så långt från avskalat det går att komma i denna fullständiga explosion av utryck för både ögon och öron. Imponerade på alla nivåer.
Det välkända uttrycket ”Less is more” blir nu ”More is more”.

Julia Herskovits, som är föreställningens scenograf säger:
– För mig som scenograf och kostymdesigner så är det viktigt att bygga världar som innehåller too much of everything. Jag vill skapa en plats där vad som helst kan hända, där publiken aldrig vet vad den ska förvänta sig, aldrig riktigt kunna slappna av och ändå vilja ha mer. Maximalism handlar om att fylla hela bilden, varje centimeter. Vi intresserar oss för epos och överbelastandet av intryck. Och någonstans i änden av allt det teatrala, humoristiska och groteska finns det förhoppningsvis något poetiskt att säga om världen.

Teater

Footer

Om oss