Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Teaterkritik: Budskapet till Maria – som ett konstverk

by Leave a Comment

Budskapet till Maria
Av Paul Claudel
Översättning Maria Björkman
Regi Wilhelm Carlsson
Scenografi och kostym Marcus Olson
Ljusdesign Markus Granqvist
Mask och peruk Nathalie Pujol
Musik Gustav Lindsten
Premiär premiär den 29 mars 2018, på Lilla scenen, Dramaten
Föreställning som recenseras 21 april april 2018

Uppsättningen av Paul Claudels Budskapet till Maria i regi av Wilhelm Carlsson är en av de vackraste scenkonst-föreställningar som satts upp på länge på en svensk teaterscen. Marcus Olson, ansvarig för scenografi och kostym, och Markus Granqvist som står för ljusdesign och Nathalie Pujol som ansvarar för mark och peruk liksom Gustav Lindsten som satt musiken är alla viktiga för denna helhet.

Föreställningen börjar med att gråaktig dimmig rök sprids i salongen innan spelet börjar på scenen som har en stram, stilistiskt vacker scenografi med smala brädliknande stänger hänger från tak över scenen. Det ger en stark känsla av japanska dekorationer i sparsmakade zen-trädgårdar.

Handlingen utspelar sig på 1400-talet, en tid som inspirerat bland annat en av världens mest nedladdade fantasy-serier, Game of Thrones. Klädmässigt finns det en del som påminner om stilen i den serien. Men i Budskapet till Maria är handlingen som ett konstverk. Vi får ofta vila i scenbilden. Skådespelarna står stilla och låter det som sagts tona ut och ibland med musik, ibland bara i tystnad, får vi tid att låta bild och ord sjunka in.

Den yttre handlingen i korthet:
Systrarna Violaine och Mara lever med sina föräldrar. Fadern lämnar plötsligt familjen för att göra en pilgrimsresa till Jerusalem. Han bestämmer att Violaine ska gifta sig för att lämna gården i fästmannens händer – trots den avundsjuka Maras vilda protester. Men bröllopet blir inte av. Ett mystiskt möte mellan Violaine och en framstående katedralbyggare har förändrat allt.

För min del är berättelsen mångbottnad. Den kan absolut betraktas om en form av ett religiöst drama, en version av ett kristet mysteriespel. Dramat har fått sitt namn efter Maria, Jesus mamma, där texten om när Maria tog emot den heliga Ande som gjorde att hon blev havande med Jesus är central i temat för dramat. Där finns ett mirakel i dramat, där en död baby får liv. Eller får babyn liv? Vad händer? Den yngre systern Mara söker upp sin äldre syster som måste leva isolerat med de spetälska. Mara har fött ett flickebarn som dött. Kanske byter Violaine bara ut barnliket mot ett levande barn?

Paul Claudel (1868–1955) som skrivit dramat är en av Frankrikes mest omtalade och omdiskuterade dramatiker. Som diplomat reste han mycket och influerades inte minst av asiatisk teater, vilket syns tydligt i hur scenografin är uppbyggd. Samtidigt var han en hängiven katolik, vilket också präglade hans verk.

Uppsättningen är vacker, stark och fascinerande men samtidigt är föreställningen lång, med paus tar den omkring tre timmar och kvart. Kanske blir det lite för långt, men å andra sidan är det viktigt att scenbilderna får tala klart – att vi som betraktare inte bara tar emot föreställningen utifrån ord, dialog och handling utan lika mycket låter den tala till oss intuitivt, känslomässigt – att den ger oss tid att känna efter.

Visst tar frågorna om Gud och religionen en stor del av dramat, men samtidigt handlar den om livets skuggsida, sorgen. Familjefadern lämnar fru och barn för en pilgrimsresa som tar många år, en metafor för männens roll i många familjer, där allt för mannen kretsar kring honom själv, när allt ställs på sin spets. Vi kan se det asiatiska inflytandet över Claudel. I hinduiskt präglade samhällen är det fullt accepterat och rentav något som ses som fint om den äldre generationen (oftast män men ibland också kvinnor) lämnar familj och karriär när barnen blivit vuxna. Då har familjeförsörjaren fullgjort sitt ansvar gentemot familj, samhälle och kast. Nu är det dags att hänge sig åt sitt andliga liv och skapa bra förutsättningen för en bra återfödelse. Kanske familjefadern i Budskapet till Maria är en katolskt kristen version på denna hinduiska företeelse?

Fakta om föreställningen regissör:
Regissören Wilhelm Carlsson är sedan 2011 professor i musikdramatisk gestaltning på Stockholms Konstnärliga Högskola. 1976 grundade han den fria gruppen Teater Schahrazad som under 1980-talet var en ledande experiment- och forskningsscen. Mellan 1987 och 1997 var han fast regissör på Dramaten. På senare år har han uppmärksammats för sina operauppsättningar inte minst genom Nibelungens ring på Värmlandsoperan 2011. Genom Budskapet till Maria fortsätter han sitt utforskande av Claudels dramatik efter uppsättningen av När dagen vänder på Stockholms Stadsteater/Strindbergs Intima Teater 2016.

Han säger om dramat:
– ”Kärleken har skapat smärtan och smärtan har skapat kärleken”. De orden av Claudel sammanfattar människans ångest inför livets förlust och ensamhet men också vår förmåga att med kärlekens hjälp ta hand om det som gör ont, både hos oss själv och hos andra. Budskapet till Maria berättar om en stor sorg och en gudomlig väg mot tröst och försoning, säger Wilhelm Carlsson, regissören.

Medverkande
Maria Salomaa Violaine
Johan Holmberg Pierre de Craon
Jennie Silfverhjelm Mara
Otto Hargne Jacques Hury
Claes Ljungmark Anne Vercors
Gunnel Fred Modern

 

 

 

Hösten 2018 på Stockholms stadsteater: Feministisk kraftmätning, pacifism och Oscarsbelönad romantik

by Leave a Comment


Fotograf: Carl Bengtsson
Bildtext: Shakespeare in Love av Marc Norman, Tom Stoppard och Lee Hall. Premiär 25 oktober på Stora scenen. Kulturhuset Stadsteatern 2018

Feministisk kraftmätning, pacifism och Oscarsbelönad romantik i Kulturhuset Stadsteaterns höstrepertoar 2018, rapporterar ett pressmeddelande:
Som första teater i Skandinavien sätter Kulturhuset Stadsteatern upp succén Shakespeare in Love med Alexander Karim och Sofia Ledarp i huvudrollerna. Marie Göranzon och Helena Bergström möts i en kraftmätning i Ett dockhem 2. Hösten 2018 på Kulturhuset Stadsteatern genomsyras av nyskriven dramatik, klassiker på nytt vis och generöst ensemblespel.

– Vi är en modern folkteater, och höstens repertoar på Kulturhuset Stadsteatern ska växelverka, utmana och inte minst underhålla vår publik, säger teater- och scenkonstchef, Anna Takanen. Det gör vi med kärlekssagor, föreställningar om vår tids stora frågor, och nyskriven dramatik. Det är val i höst och det märks inte minst på Lilla scenen, som jag vill ska vara ett rum som kan väcka intressanta samtal om allt från religion, till feminism, till pacifism!
Lilla scenen kläs hösten 2018 i grön interiör och kommer att vara en scen för engagemang och samtida, nyskriven teater. Först ut blir Ned med vapnen! – med urpremiär 23 augusti – skriven av dramatikern, samhällsdebattören och regissören Stina Oscarson baserad på Berhta von Suttners bestseller från 1889. Berhta von Suttner var pacifist och första kvinnan att tilldelas Nobels fredspris, 1905. Regisserar gör Nora Nilsson och i huvudrollen står Robert Fux.

Under hösten bjuder Lilla scenen också på Öppna hjärtan som är en del av Stockholm berättar. Sanna berättelser framförda av skådespelare på scen. Bland annat möter vi en aktiv nazist som blir kär i en tjej han träffar på pendeltåget. Hon visar sig vara av utländsk härkomst. Och judinna. Regi av Andreas Kundler, med manus av prisbelönta journalisten Amanda Glans, premiär 28 augusti.

Den 22 september blir det premiär för Underkastelse, baserad på den alltid omdiskuterade Michel Houellebecq och romanen från 2015 med samma namn, i regi av Linus Tunström. Året är 2020 och Muslimska brödraskapet segrar i presidentvalet i Frankrike. Vi möter här den ambivalente universitetsprofessorn Francois spelad av Gerhard Hoberstorfer. Gradvis får vi följa honom när han anpassar sig till den nya ordningen.

I ett unikt samarbete med Al Harah, en av de ledande teatrarna i Palestina, sätts den prisbelönte skotske dramatikern David Griegs bearbetade version av Ayskylos klassiska drama De skyddssökande upp. Premiär 18 oktober. Ayskylos skrev dramat för 2500 år sedan, men frågorna om asyl och godhet är universella och högaktuella. Regi av Dritëro Kasapi.
På Klarascenen regisserar Carolina Frände, konstnärlig chef för Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen, Krilon – en föreställning om det möjliga, baserad på de tre motståndsromanerna som nobelpristagaren Eyvind Johansson skrev mitt i brinnande världskrig. Johannes Krilon spelas av skådespelaren Pablo Leiva Wenger. Det är en föreställning om motstånd. Hur lätt är det att överge – och vad krävs för att stå kvar vid – sina demokratiska värderingar?

Den 28 september har Staffan Valdemar Holms Snövit – för vuxna urpremiär på Klarascenen. Det är en skruvad, modern och egen tolkning av den klassiska folksagan. Vår Snövit gestaltas av Maja Rung. Som de sju dvärgarna ser vi Sven Ahlström, Niklas Falk, Ole Forsberg, Lennart Jähkel, Sten Ljunggren, Göran Ragnerstam och Fredrik Zetterström.

På Stora scenen gör vi plats för Oscarsprisad romantik när Shakespeare in Love, som bygger på den kritikerrosade filmen från 1998 med Gwyneth Paltrow och Joseph Fiennes, för första gången sätts upp som teater i Skandinavien. Ronny Danielsson regisserar och som det älskande paret Viola De Lesseps och William Shakespeare ser vi Sofia Ledarp och Alexander Karim. Det blir Alexander Karims debut på Kulturhuset Stadsteatern. Skandinavienpremiär 25 oktober.

– Jag har alltid drömt om att spela på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen. Att få debutera i ett så fantastiskt sammanhang med Shakespeare, Ronny och Sofia är helt otroligt, säger Alexander Karim.

Helena Bergström och Marie Göranzon drabbar samman i Ett Dockhem 2 – en prisbelönt, nyskriven pjäs av dramatikern Lucas Hnath som bygger på Ibsens klassiska mästerverk Ett dockhem (1879). Helena Bergström återvänder till rollen som Nora som hon spelade i Philip Zandéns uppsättning på Stockholms stadsteater 2002. I rollen som Ann Marie – Noras barnjungfru, ser vi ingen mindre än Marie Göranzon. Philip Zandén står för regi även denna gång och gör dessutom själv rollen som Noras make, Torvald. Rollen som Emmy gör Matilda Ragnerstam. Premiär på Stora scenen den 25 september.

– Jag är så glad över att få återvända till Nora och till Philip Zandén som regissör. Det är en fantastisk pjäs och jag har helt enastående motspelare! säger Helena Bergström.

– Helena och jag spelar med varandra på scenen för första gången! Vi pratar väldigt mycket båda två och det är 25 år som skiljer oss åt. Det blir ett vitalt och spännande möte, hoppas jag, säger Marie Göranzon.

7 september är det premiär på Stora scenen för Fredrik Benke Rydmans tolkning av Stravinskijs mästerverk Våroffer. En föreställning i två akter med både originalmusik och nyskriven musik i första akten av Johan Liljedahl och Carl-Johan Rasmusson. Benke själv medverkar på scenen i duett med en industrirobot i samarbete med ABB, 20 streetdansare och 5000 liter vatten.

Urpremiär den 7 november på Klarascenen för dansfföreställningen Monolit Polygon där koreografen Virpi Pahkinen skapar en sinnrik värld för en stor ensemble med visuella (o)möjligheter; fugor av kroppar som bitar i ett pussel, kroppar som halkar in i varandra och fyller ut varandras tomrum.

Barn och ung
På Marionetteatern, som firar 60 år i år, regisserar Helena Nilsson en specialskriven version av Alice för dockteatern av Margareta Sörenson. Formatet är litet och fantasin stor. Den gåtfulla sagan om Alice med urpremiär den 20 oktober är skapad efter originalberättelsen av Lewis Carroll.

Kulturhuset Stadsteatern Vällingby har den 15 september premiär för en ny dancehallföreställning med några av Sveriges bästa dansare och koreografer. Verksamheten har länge jobbat med dancehall både genom publika event i form av internationella mästerskap och i medskapande form genom dancehallklasser. Nu tar dem det till en ny nivå. Biljetterna släpps 7 maj.

Den 7 september har föreställningen Snubben lättar på sitt hjärta premiär på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen. Publiken får följa ett gäng killar som försöker förstå sig själva, varandra och världen. Pjäsen är skriven utifrån samtal om mansrollen och normer och riktar sig till en publik från 14 år. Den är skriven av Åsa Lindholm och Farzin Fatih som också står på scenen. Regissör är Affe Ashkar.

Om Bergmanfestivalen och höstens premiärer på Dramaten

by Leave a Comment

Nanna Blondell, Dimen Abdulla och Bahar Pars. Foto: Ali Mian

Den tyske regissören och dramatikern Falk Richter inleder Bergmanfestivalen i augusti 2018 med dramat Safe. Den kommande Bergmanfestivalen äger rum mellan den 23 augusti och 2 september. Festivalen bjuder på flera premiärer som presenterades i en stor samling i Dramatens stora salong den 18 april. Linn Ullmans roman De oroliga sätts som första gången upp som teaterpjäs med urpremiär de 25 oktober, i regi av Pernilla August, som därmed debuterar som teaterregissör.

Fenix. Foto: Daniel Bjurgård, modellbygge: Alexander Culafic och Milan Rakic

Höstens repertoar och några punkter ur programmet våren 2019 presenterades för en stor publik där allmänheten också var inbjuden, vilket var ett nytt grepp av den svenska nationalscenen och uppenbarligen uppskattat då publiken köade i god tid före insläpp.

Falk Richter berättade i en filmklipp om tankarna med dramat Safe, som skrivit speciellt för Dramaten och Bergmanfestivalen. Ordet “safe” betyder att vara trygg, säker.
– Safe handlar om nutidsmänniskan som lever med stor oro. Hur säker kan någon vara? Har vi jobbet kvar om ett år? Hur ser klimatet ut om tio år? Hur är våra förhållande nästa år?

Suzanne Osten regisserar Ann-Sofie Báránys nyskrivna pjäs Fenix, som också är en av premiärerna under Bergmanfestivalen. Fler premiärer under Bergmanfestivalen:
Teaterchefen Eirik Stubø regisserar Erland Josephsons En natt i den svenska sommaren.
Dimen Abdullas Persona, persona, persona får urpremiär med Bahar Pars och Nanna Blondell i rollerna.
Emil Graffmans uppsättning av Ingmar Bergmans Riten ges på Tornrummet.
Unga Dramatens festival-bidrag blir Jörgen Dahlgvists nyskrivna Det sista barnet, i regi av Erik Holmström.

En spännande föreställning att se fram emot är den tragiska farsen Stolarna av Eugène Ionesco som sätts upp med Kicki Bramberg och Johan Ulveson i rollerna, i regi av Tobias Theorell.

Unga Dramaten tar sig an de stora klassikerna och sätter upp dem för de yngsta under temat Unga klassiker. Först ut blir Den lille girige och Lilla Svansjön.

Succéduon Jens Ohlin och Hannes Meidal skriver en helt ny Faust, Alexander Mørk-Eidem sätter upp den amerikanska stjärndramatikern Tracy Letts Mary Page Marlowe som får Sverigepremiär och så flyttar LasseMajas detektivbyrå in på Dramatens Stora scen med ett deckarmysterium för hela familjen.

Två vårnyheter presenterades också. Sofia Jupither sätter upp Hamlet med Adam Lundgren i huvudrollen och på Unga Dramaten fördjupar sig Malin Axelsson i den första kärleken i nyskrivna Lauras läppar.

Adam Lundgren/Hamlet Foto: Nicke Johansson

HÖSTENS PREMIÄRER 2018
Safe av Falk Richter
Den europeiska kontinenten glider isär. Värderingar förskjuts och upplevelsen av trygghet och säkerhet förändras. Om du skulle skriva en roman 2018 och låta Europa vara huvudperson, vad skulle berättelsen handla om? Falk Richter undersöker den nutida människans komplexa dilemman i ett specialskrivet verk för Dramaten. Som en av Tysklands främsta regissörer och dramatiker tänjer hans föreställningar på gränsen för vad teater kan vara – i ett massivt flöde integreras video, text, dans och musik.
Översättning: Magnus Lindman Regi: Falk Richter Koreografi: Falk Richter och Johanna Lemke Medverkande: Ulriqa Fernqvist, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ruth Rebekka Hansen, Ninos Josef, David Lagerqvist, Razmus Nyström, Magnus Roosmann, Reuben Sallmander, Alexander Salzberger, Björn Vårsjö Video: Christopher Kondek Scenografi: Katrin Hoffmann Kostym: Daniela Selig Musik: Helgi Jónsson och Valgeir Sigurðsson Ljusdesign: Carsten Sander Peruk och mask: Melanie Åberg
Urpremiär den 23 augusti, Stora scenen. Del av Bergmanfestivalen.

Fenix av Ann-Sofie Bárány
Marina Tsvetajeva (1892 -1941) är en hyllad rysk poet, besatt av tanken på att ta sig in på teatern. Beväpnad med sin nyskrivna pjäs Fenix, om en flicka och en åldrad Casanova, jagar hon stadens mest upptagna manliga teatergeni. Fenix är en pjäs av dramatikern Ann-Sofie Bárány som tar avstamp i Tsvetajevas omskakande liv och konstnärskap. Regisserar gör Suzanne Osten som på Dramaten tidigare har regisserat Falla ur tiden. Nyskriven musik av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove.
Regi: Suzanne Osten Medverkande: Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Emelie Jonsson, Elin Klinga, Hannes Meidal, Simon Norrthon, Martin Selze Scenografi och kostym: Anna Heymowska Ljusdesign: Torben Lendorph Musik: Niki & The Dove Peruk och mask: Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Urpremiär 24 augusti, Lilla scenen, Del av Bergmanfestivalen.

En natt i den svenska sommaren av Erland Josephson
Om mötet mellan den ryske regissören Andrej Tarkovskijs och de svenska skådespelarna under inspelningen Offret. Medan filmarbetarna väntar alltmer otåligt i den svenska sommarnatten utmanas deras syn på leken, livet, språket och konsten. Erland Josephson arbetade med de stora regissörerna Ingmar Bergman, Andrej Tarkovskij och Peter Brook och vann internationellt erkännande genom sina många film- och teaterroller.
Regi: Eirik Stubø Medverkande: Erik Ehn, Lena Endre, Nina Fex, Thomas Hanzon, Tova Magnusson, Torkel Petersson Scenografi: Erlend Birkeland Ljusdesign: Ellen Ruge Peruk och mask: EvaMaria Holm
Premiär 25 augusti, Elverket. Del av Bergmanfestivalen.

Det sista barnet av Jörgen Dahlqvist
Unga Dramaten
När Prissie kommer till skolan en dag sitter hennes bästis Rickie i kafeterian och dricker kaffe med de äldre tjejerna. Och hon säger: jag blev vuxen igår. Det sista barnet är en flickas redogörelse av en chockartad händelse, där verklighet snart blandas med fantasier. Regisserar gör Erik Holmström, känd för hyllade dockteater­föreställningar på Malmö Dockteater. Det sista barnet är den andra fristående delen i Flickland-trilogin, skriven av Jörgen Dahlqvist.
Regi: Erik Holmström Medverkande: Rakel Benér Gajdusek Scenografi och kostym: Erika Magnusson Ljusdesign: Jesper Larsson Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen
Urpremiär den 26 augusti, Lejonkulan. Del av Bergmanfestivalen. Rekommenderas från 13 år.

Riten av Ingmar Bergman
Tre framgångsrika skådespelare har fått ett obscent varieténummer censurerat. Skådespelartrion, som lever i en destruktiv symbios, kallas till förhör hos en domare som vill blottlägga alla deras svagheter. Ett aggressivt stycke teater om konstens och människans eventuella frihet. Riten gjordes ursprungligen som tv-film 1969. Här i regi av Emil Graffman, som tidigare på Dramaten regisserat Strömming på Cattelin och Den fule.
Bearbetning: Lucas Svensson och Emil Graffman Regi och scenografi: Emil Graffman Medverkande: Maia Hansson Bergqvist, Johan Holmberg, Rasmus Luthander, Pierre Wilkner Kostym: Helle Carlsson Ljusdesign: Tobias Hagström Ståhl Peruk och mask: Moa Hedberg (praktikant StDH/SKH)
Premiär den 26 augusti, Tornrummet. Del av Bergmanfestivalen

Persona, persona, persona av Dimen Abdulla
Sjuksköterskan Alma talar och patienten Elisabet tiger och så blandar de ihop sig med varandra.Sociala predatorer, masker, identitet och kamouflage är några teman som dramatikern Dimen Abdulla utforskar tillsammans med skådespelarna Nanna Blondell och Bahar Pars. En nyskriven pjäs som baseras på Ingmar Bergmans manus Persona och på personliga intervjuer med skådespelarna själva. Dimen Abdulla har tidigare bland annat satt upp uppmärksammade X på Unga Klara och utsågs 2015 till Radioteaterns husdramatiker. Bahar Pars har på Dramaten medverkat i Figaros bröllop och Marodörer, och är även känd från den Oscarsnominerade En man som heter Ove. Nanna Blondell har tidigare på Dramaten medverkat i The Mental States of Sweden, Don Giovanni och Götgatan, samt i en rad film- och tv-roller.
Regi: Nanna Blondell, Bahar Pars, Dimen Abdulla Medverkande: Nanna Blondell, Bahar Pars Ljusdesign: Mira Svanberg Ljud: Foad Arbabi
Urpremiär den 1 september, Tornrummet. Del av Bergmanfestivalen.

Stolarna av Eugène Ionesco
En tragisk fars med Johan Ulveson och Kicki Bramberg om Gubben och Gumman och deras imaginära gäster. Gäster som anländer och stolar som plockas fram i väntan på vältalaren som ska förmedla Gubbens budskap. En av efterkrigstidens verkliga klassiker och ett av de främsta exemplen på den absurda teatern. Den behandlar djupt mänskliga teman som ensamhet, åldrande och livets slut. Regisserar gör Tobias Theorell, som senast satte upp Anna Karenina på Dramaten.
Regi: Tobias Theorell Medverkande: Kicki Bramberg, Johan Ulveson
Premiär den 11 oktober, Målarsalen.

LasseMaja och Hamletmysteriet av Jonna Nordenskiöld, efter en idé av Martin Widmark
Unga Dramaten
Staden Vallebys museichef ska sätta upp Hamlet på Dramaten och Dino, Sara, Prästen, Polismästaren och förstås Lasse och Maja bjudits in till ”samarbetet”. Men den oersättliga kronan som kungen lånat ut försvinner plötsligt! Vem har tagit den? Och varför?
Regi: Jonna Nordenskiöld Medverkande: David Arnesen, David Book, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Per Svensson, Tiril Wishman Eeg-Henriksen Kompositör: Joel Sahlin Scenografi: Fridjon Rafnsson Kostym: Helena Willis Ljusdesign: Johan Sundén Peruk och mask: Peter Westerberg
Urpremiär den 18 oktober, Stora scenen. Rekommenderas från 7 år. I samarbete med Blixten & Co. Sverigeturné hösten 2019.

Den lille girige av Ada Berger, extremt fritt efter Molière
Unga Dramaten
En ha-galen komedi för de yngsta. Harpagon är tre år och vill ha allt. Alla leksaker i leksaksaffären. Alla andras leksaker i sandlådan. Marianne är tre år och vill ha allt. Alla leksaker i leksaksaffären. Alla andras leksaker i sandlådan. Hur blir det när de två möts? Det blir krig. En del av Unga Dramatens serie Unga klassiker.
Regi: Ada Berger Rum: Emma Fallde, Tina Paulsson Ljusdesign: Jesper Larsson
Urpremiär den 25 oktober, Lejonkulan. Rekommenderas från 3 år.

De oroliga av Linn Ullmann
Pappan och dottern sitter med en bandspelare mellan sig. Planen är en gemensam bok men åldrandet hinner ikapp pappan och samtalen blir oförutsägbara och splittrade. De oroliga är en lekfull och utforskande roman om ett barn som inte kan vänta med att växa upp och om två föräldrar som helst vill vara barn. Pernilla August är skådespelare och regissör och har regisserat filmer som Svinalängorna (2010), Den allvarsamma leken (2016) och den danska tv-serien Arvingarna som sänts på SVT. Med De oroliga debuterar hon som teaterregissör.
Dramatisering: Karen-Maria Bille Regi: Pernilla August Medverkande: Anita Ekström, Rebecka Hemse, Ingela Olsson Scenografi: Magdalena Åberg Ljusdesign: Mira Svanberg Ljud och musik: Anna Sóley Tryggvadóttir Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives
Urpremiär den 25 oktober, Lilla scenen.

Faust av Jens Ohlin och Hannes Meidal

Frida Österberg/Faust Foto: Jenny Baumgartner

En ny Faust – en mardrömslabyrint på versfötter, om viljan att lysa upp bland livets och konstens skuggor, se sitt eget ansvar i ögonen och utrota ondskan, en gång för alla. Dramatikerduon Jens Ohlin och Hannes Meidal har skapat en rad uppmärksammade uppsättningar, som med avstamp i klassiker blivit högaktuella fristående verk. Deras nyskrivna Hamlet på Teater Galeasen (i samarbete med Dramaten) 2017 blev en succé och belönades med Thaliapriset och Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris.
Regi: Jens Ohlin Medverkande: Thérèse Brunnander Ana Gil de Melo Nascimento, Per Mattsson, Hannes Meidal, Razmus Nyström, Frida Österberg Kostym: Matilda Hyttsten Ljusdesign och scenografi: Susanna Hedin Peruk och mask: Lena Strandmark
Urpremiär den 15 november, Elverket.

Lilla Svansjön av Claire Parsons
Unga Dramaten
Istället för de graciösa svanarna dyker tre andra figurer upp på scen. Vad gör de när de märker att publiken förväntat sig en svan? Och vad gör man när man känner sig fel? Lilla Svansjön är en stor klassiker i liten tappning och handlar om att duga som man är. För regi och koreografi står Claire Parsons som intresserar sig speciellt för det som spjärnar emot inlärda koder. Unga Dramatens serie Unga klassiker.
Regi: Claire Parsons Rum: Emma Fallde, Tina Paulsson Ljusdesign: Jesper Larsson
Urpremiär den 30 november, Lejonkulan. Rekommenderas från 5 år.

Mary Page Marlowe av Tracy Letts
Mary Page Marlowe jobbar som revisor. Hon har två barn. Hon är gift. Hon är skild. Hon är arg och hon är glad. Inget speciellt med henne. Rollen som denna alldeles vanliga ovanliga människa görs av flera skådespelare i olika åldrar och handlingen hoppar fram och tillbaka i tid. För regi står Alexander Mørk-Eidem, känd för en rad succéer på Kulturhuset Stadsteatern, samt senast för Häxorna och Swede Hollow på Dramaten. Mary Page Marlowe filmatiserades 2014 med Meryl Streep i huvudrollen.
Medverkande: Melinda Kinnaman, Emma Broomé, Mia Benson, Shanti Roney, Alexander Salzberger Nina Rashid m.fl. Översättning: Rebecca Alsberg Regi: Alexander Mørk-Eidem Scenografi: Christian Friedländer Kostym: Jenny Ljungberg Ljusdesign: Ellen Ruge
Sverigepremiär den 6 december, Stora scenen.

VÅRPREMIÄRER 2019
Lauras läppar av Malin Axelsson
Unga Dramaten
En labyrintisk skräckhistoria om den första stora kärleken. Om att bli besatt av någon som inte går att nå och om att bli galen av längtan. Skriven och regisserad av Malin Axelsson, konstnärlig ledare för Sveriges Radio Drama, där hon gjort succé med serierna Parmiddagen och Cheferna. Som konstnärlig ledare för ung scen/öst skapade hon hyllade föreställningar som Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn, ROFLMAOWTIME och Rose Rose Rose.
Regi: Malin Axelsson Kompositör: Elize Arvefjord Scenografi och kostym: Anna Dolata Ljusdesign: Jesper Larsson
Urpremiär 31 januari 2019, Lejonkulan. Rekommenderas från 13 år.

Hamlet av William Shakespeare
Sofia Jupither som tidigare på Dramaten regisserat Frun från havet, I lusthuset och Tigern sätter upp Hamlet med premiär i februari 2019. I rollen som Hamlet ser vi Adam Lundgren som fick sitt stora genombrott i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell från 2013 och i filmen Känn ingen sorg, baserad på Håkan Hellströms musik och sångtexter.
Regi: Sofia Jupither Medverkande: Adam Lundgren m.fl.
Premiär februari 2019, Stora scenen.

INTERNATIONELLA GÄSTSPEL UNDER BERGMANFESTIVALEN
Fler tillkommer. Fullständigt program för Bergmanfestivalen släpps den 16 maj

Efter repetitionen/ Persona (Toneelgroep Amsterdam/Nederländerna)
Två korta pjäser som båda gränsar mellan fantasi och verklighet, mellan sjukdom och normalitet. Ivo Van Hoeve, belgisk teaterregissör och konstnärlig ledare för Toneelgroep Amsterdam har en stark relation till Ingmar Bergman och har tidigare satt upp Scener ur ett äktenskap (2005), Viskningar och rop (2009) och Efter repetitionen/ Persona (2012). Han satte även upp Jean Cocteaus pjäs Vox Humana med Toneelgroep Amsterdam under Bergmanfestivalen 2016, och regisserade succéföreställningen Lazarus om David Bowie i New York och London.
Av: Ingmar Bergman Regi: Ivo Van Hove Medverkande: Frieda Pittoors, Gaite Jansen, Gijs Scholten Van Aschat, Lineke Rijxman, Marieke Heebink Scenografi/ljusdesign: Jan Versweyveld Ljuddesign: Roeland Fernhout Kostym: An D’Huys
Föreställningen ges på Subtopia, Alby den 31 augusti och 1 september.

Hearing (Mehr Theatre Group/Iran)
Kvinnornas sovsal på universitet är en sluten värld, en värld för bara kvinnor. Om män ska beträda området tillkännasges det i högtalarna: ”Kära flickor, observera din hijab, en man vill komma in”. I en sovsal likt denna hör en kvinna plötsligt en man i ett av rummen. Det blir startpunkten för Hearing.
Text/regi: Amir Reza Koohestanis Medverkande: Mona Ahmadi, Ainaz Azarhoush, Elham Korda, Mahin Sadri
Den 27 och 28 augusti. Lilla scenen.

DRAMATEN &
Konsert: José González med symfoniorkestern The String Theory
2015 släpptes José González senaste alster Vestiges & Claws som rymmer avskalade ljudbilder och smittsamma rytmer. På Dramaten ger han nu en unik spelning tillsammans med kammarorkestern The String Theory, en experimentell kammarorkester med rötter i Berlin och Göteborg.
Den 16 september, Stora scenen. Biljettsläpp den 27 april.

Dramatens bokcirklar
Läs den här! – Tre skådespelare väljer var sin favoritbok, som sedan blir utgångspunkt för samtal med publik och Dramatens dramaturger. Den 30 september med Andreas T. Olsson, den 28 oktober med Johan Ulveson och den 25 november med Emma Brommé. I Dramatenbaren, söndagar klockan 15.00.

Ord och Ton
Musik- och poesiprogrammet Ord & ton fortsätter på temat Sverige, Sverige fosterland! under ledning av Reuben Sallmander. Med skådespelare ur Dramatens ensemble, sångare och musiker från Kungliga Operan. Den 21 september, 12 oktober, 9 november, 7 december klockan 12-13 i Dramatenbaren.

Teaterkritik: Påklädaren på Dramaten – det är magiskt och det sprakar och gnistrar om Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson

by Leave a Comment

Påklädaren
Av Ronald Harwood
Översättning Magnus Lindman
Regi Eva Dahlman
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Premiär den 24 mars 2018, på Stora scenen, Dramaten

Ett varmt och berörande drama om livet, kärleken, teatern och framför allt kärleken till teatern. Premiärens föreställning fick stående ovationer. Jag tror det var en hyllning både till hela ensemblens insats som en hyllning till Sven-Bertil Taube som fick applåder redan när han gjorde sin första entré i föreställningen.

Påklädaren handlar om Norman som är påklädare på en turnerande landsortsteater i England på 1940-talet, mitt under brinnande världskrig och Hitlers bomber och granater bokstavligen exploderar mitt i föreställningar.

Kvällens föreställning för den lilla landsortsteatern är Kung Lear. Teaterchefen och truppens stora skådespelare, kallad Sir, har blivit alltmer dement. Det är tydlig symbolik, Shakespeares kung Lear blir också alltmer förvirrad. Sir har bestämt att föreställningen ska genomföras men hans fru och teatertruppens producent Madge vill ställa in föreställningen. Norman, påklädaren, kämpar som för sitt liv för att Sir ska ut på scen. Ingen föreställning ska ställas in.

För Norman handlar det om hela hans existens. Livet på teatern är hans liv. Utan sin uppgift som påklädare är han ingenting, i sina egna ögon. Sir är nog dessutom mycket mer än en arbetsuppgift för Norman. Krister Henrikssons Norman har mycket av utstrålningen av en homosexuell man. Fast det aldrig sägs rent ut ligger det under ytan. Norman älskar Sir. Sir däremot kan inte älska någon. Han själv är sig själv nog. Han är den store skådespelaren. Han driver teatern. Han ska ge den brittiska landsorten Shakespeare. Och det är honom som Hitler bombplan vill åt. Det är han övertygad om. Någon stor konkurrens om männens roller finns inte. Alla unga män är inkallade i kriget. Det som återstår är gamlingar som Sir och Geoffrey Thornton (spelas av Per Svensson) eller funktionshindrade som Oxenby (spelas av Michael Jonsson).

Dramatens uppsättning kan ses på flera sätt. Om teatern bakom kulisserna, om hierarkier. Regissören Eva Dahlman beskriver detta så talande i programbladet:
– Den gamle skådespelaren – med rollnamnet Sir – är även teaterchef, och på så vis förkroppsligar har ordningen …Utan Sir störtar allt samman och följs av förstörelse och kaos. Så alla runt honom gör sitt yttersta för att upprätthålla hierarkin. Hans följeslagare – påklädaren Norman – har som livsuppgift att kväll efter kväll se till att spelet går vidare. Och just så fortlever hierarkier – den som är högst upp omges av beskyddare och behöver aldrig själv ta till vapen. I skalan nedåt är det våldsammare: man sparkar på den som är under, och den som är underst offras.

Skildringen av relationerna bakom scen på denna lilla teater berättar mycket om de strukturen som ger män i toppen makt. De strukturer som ligger bakom mycket av #metoo-rörelsen vill förändra.

På Netflix går en dokumentär tv-serie i sex avsnitt som heter “Wild Wild Country” som handlar om den religiöse/andlige ledaren Osho (också känd som Bhagwan Shree Rajneesh) som tillsammans med sina anhängare köpte en ranch i Oregon i USA och försökte bygga den perfekta staden där de upplysta människorna levde i harmoni. Hur människor blir som trollbundna av en sektledare har en hel del likheter med de hierarkier som byggs upp kring starka personligheter med visioner inom kulturvärlden, som Sir i Påklädaren som drivs av att vilja skända Shakespeare och teaterkonsten som gåva till alla människor.

Visst är det också en om kärlek på flera nivåer. Normans obesvarade och på den tiden förbjudna kärlek till Sir. Hennes nåds kärlek till Sir, den unga skådespelerskan Irenes ungdomliga förälskelse i den erfarna hyllade teatermannen och den dolda kärleken från Madge. Sir däremot är bara förälskad i sig själv och sin vision. Hans fåfänga längtan efter att bli adlad gör att de alla spelar med i livslögnen och kallar honom Sir och hans kvinna blir kallad Hennes nåd, trots att ingen adelstitel finns och Sir inte ens gift sig med Hennes nåd eftersom han inte kan skilja sig från sin första fru, ut ifall att han skulle vara påtänkt till att bli adlad.

Krister Henriksson köpte rättigheterna till att sätta upp Påklädaren i Sverige för många år sedan. Han ville själv göra rollen som Norman men han hittade ingen som han tyckte var perfekt i rollen som Sir. Tills hans såg Sven-Bertil Taube i ett tv-program. Sven-Bertil Taube fick frågan och svarade ja. Och det blev perfekt. Krister Henriksson som Norman och Sven-Bertil Taube som Sir – det gnistrar och sprakar mellan dem, det är magiskt och minst lika bra som i den film som kom 2015 och bygger på samma manus, med världsstjärnorna Antony Hopkins och Ian McKellen.

Dessutom är hela ensemblen underbart bra. Lena Endre som Madge, Per Svensson som Geoffrey Thornton
Michael Jonsson som Oxenby, Kristina Törnqvist som Hennes nåd och Tiril Wishman Eeg-Henriksen som Irene liksom alla andra som medverkat till denna underbara föreställning och i hög grad måste jag peka på den fantastiska koreografin.

Det är intressant att författaren Ronald Harwood arbetade själv som påklädare under 1950-talet. Han är flerfaldigt Oscarsnominerad, bland annat för manuset till Påklädaren (The dresser) 1983 och han vann även en Oscar för Bästa manus efter förlaga till Pianisten 2003.

Lite fakta om regissören:
Regissören Eva Dahlman har tidigare regisserat succéer som Egenmäktigt förfarande på Scalateatern/Maximteatern, Scener ur ett äktenskap på Uppsala Stadsteater och En handelsresandes död på Dramaten.

Medverkande
Sven-Bertil Taube Sir
Krister Henriksson Norman
Lena Endre Madge
Per Svensson Geoffrey Thornton
Michael Jonsson Oxenby
Kristina Törnqvist Hennes nåd
Tiril Wishman Eeg-Henriksen Irene

Vi vill göra en föreställning vi själva hade velat och behövt se när vi var yngre. – Möt kvinnorna bakom föreställningen Tysta i klassen – om att vara introvert

by Leave a Comment

Tysta i klassen är en föreställning som handlar om att vara introvert. Den är framarbetad och producerad av Emma Krafft och Hanna Adolfsson. De använder både humor och allvar för att undersöka hur det extroverta idealet påverkar den som är introvert och vad som händer när man tillslut bestämmer sig för att ändra hela sitt beteende för att inte funka fel. De utgår från egna upplevelser samt berättelser från andra introverta och de berättat att de redan fått väldigt fin respons från folk som säger att det ska bli så skönt att äntligen få se en föreställning som handlar om dem.

Föreställningen har premiär på Teater Pero i Stockholm den 25 mars och ska troligen åka på turné runt om i Sverige.
Kulturbloggen blev nyfiken på föreställningen och ställde några frågor till Emma Krafft och Hanna Adolfsson för att få veta mer.

Vad menar ni med introvert och med extrovert?
När vi pratar om “att vara introvert” pratar vi om att vara en person som har introverta egenskaper i sin personlighet. Detsamma gäller när vi pratar om “att vara extrovert”. Det finns ett antal egenskaper som hör de båda personlighetstyperna till men det mest
grundläggande är att den som är introvert får energi av ensamtid, medan den som är extrovert får energi av att umgås med andra människor. Det handlar alltså i grund och botten om var man samlar sin energi.

På vilket sätt är det svårt att vara introvert i dagens samhälle?
Det svåra är väl att man på så många sätt kan bli missförstådd. Ens tystnad tas ofta för ointresse eller arrogans. Behovet av ensamhet och nej-tackandet till sociala tillställningar tolkas som otrevligt och asocialt och det uteblivande handuppräckandet i skolan betyder att man är blyg och behöver dras fram ur sitt skal. Det kan leda till en känsla av att man som introvert funkar helt fel. Att man måste ändra delar av sin personlighet för att passa in. Samhället uppmuntrar främst de egenskaper som ofta inte faller
sig helt naturliga för den som är introvert. Det påverkar allt egentligen; skolgången, arbetslivet och vardagen. Det största missförståndet är nog att många tror att introverta hatar människor och sociala sammanhang. Men det är inte sant. Allt handlar om mängd och tillfälle och hur pass laddat ens sociala batteri är.

Vad är styrkan med att vara introvert?
Många positiva egenskaper kommer med att ha en introvert personlighetstyp! Man är en jäkel på att lyssna, reflektera och analysera. Även att observera sin omgivning och se mönster och planera därefter. En väldig styrka kan också vara att man klarar sig så bra själv.
Man är för det mesta trygg i sin självständighet. Sen är allt såklart väldigt individuellt. Alla, inte bara introverta, har ju ett helt spektrum av egenskaper som både är styrkor och svagheter beroende på vilken situation man befinner sig i.

Hur kan vi förändra samhället så det blir mer accepterat att vara introvert och hur kan vi få människor att förstå fördelar med att det också finns introverta människor?
Många av de egenskaper man som introvert kan inneha är egenskaper samhället inte alltid ser som önskvärda eller positiva. De kan rentav vara lite obekväma.
Men det behövs människor som är bra på olika saker – och att vi fungerar olika är en sådan himla tillgång! I arbetslivet och inom skolan är det ofta personlighetstypen som hörs, tar plats och ger snabba svar som ses som eftersträvansvärd. Den mer tystlåtne kan ses som blyg, trist och ovetande istället för tänkande och reflekterande. Genom att avfärda de egenskaperna går man
miste om så mycket. Man får bara halva kakan!

Sen är det nog viktigt att veta att alla egentligen har drag från både den introverta och extroverta personlighetstypen, men att den ena vanligtvis väger över. Man behöver inte heller vara antingen eller, det finns även något som kallas för “ambivert”. Det finns
så mycket bra att veta! Och bara genom att lära sig och vara nyfiken på hur andra fungerar kommer förståelsen och acceptansen öka.

Samhället kan förändras om vi slutar anpassa, böja och forma sönder oss. Vi måste lyssna mer på vad vi egentligen känner och vill. Förstå oss själva och vara öppna med det. För annars bränner vi ut oss och blir ledsna! Kanske måste vi alla sakta ner lite, gå hem tidigare ibland och ta det lugnt.

Hur ser ni er själva? Är någon av er introvert/extrovert?
Vi båda är definitivt introverta. Men vi är det på olika sätt och i olika grad. Introversion har som mycket annat en skala, det behöver inte vara antingen eller. Emma befinner sig nog lite längre ut på den introverta skalan än vad Hanna gör till exempel.

Varför vill ni göra denna pjäs?

Emma Krafft och Hanna Adolfsson

Vi vill göra en föreställning vi själva hade velat och behövt se när vi var yngre. Vi vet att det är både viktigt och skönt att se någonting man kan känna igen sig i, något som gör att man förstår att man inte är ensam i att känna som man gör. Vi vill berätta
för andra att de inte är ensamma i att behöva vara ensamma. Och så vill vi såklart också att folk bara ska få skratta lite. Det här ämnet ligger oss varmt om hjärtat och att få ta det på allvar, ge det plats och faktiskt göra en hel föreställning om det känns
både roligt och viktigt. Dessutom ger det oss mer inblick och förståelse för oss själva.

Hur har ni jobbat med föreställningen?
Vi har främst arbetat med devising som teknik för att arbeta fram vår berättelse. Vi har självständigt skrivit texter utifrån temat och sedan haft dem i en slags “Tysta i klassen-bank” och från den har vi plockat och pusslat och anpassat. Vi har även tagit inspiration från bilder och texter från internet samt använt oss av låttexter. Det har varit en process som tagit oss ungefär ett år.

Vilken ålder vänder ni er till?
Vi vänder oss främst till ungdomar mellan 14 och 20 år men tror och hoppas att alla kan uppskatta den! Alla kommer nog kunna hitta någonting man relaterar till eller känner med i det vi berättar.

Har ni pratat med ungdomar under processens gång?
Ja! Vi har pratat med folk i många olika åldrar. Vi har varit nyfikna på att höra vad andra tänker på när de hör de olika begreppen och hur pass många som känner igen sig i det vi vill berätta.

Vad har ni fått för reaktioner?
Någonting vi märkt är att en del kanske inte riktigt har koll på begreppet “introvert” men att de ändå, när vi beskriver vad det innebär, känner igen sig helt. Det kan ibland vara skönt att ha ett namn på det man känner så det är kul om vi kan “ge” det till folk.
Reaktionerna vi har fått när vi har pratat om projektet har varit mycket positiva. Det är många som redan identifierar sig som introverta som sagt att de ser fram emot att få se någonting som handlar om dem på scen!

Mer om föreställningen på Teater Peros hemsida.