Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: LasseMajas detektivbyrå på Dramaten – en medioker historia

by Leave a Comment

LasseMaja och Hamletmysteriet
Av: Jonna Nordenskiöld i samarbete med Martin Widmark
Regi: Jonna Nordenskiöld
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Helena Willis
Peruk och mask: Peter Westerberg, Linda Hyllengren
Ljusdesign: Johan Sundén
Urpremiär 20 oktober, Dramaten, Stora scenen
Rekommenderas från 7 år. Uppsättningen åker ut på Sverigeturné hösten 2019

LasseMajas detektivbyrå är en barnboksserie skriven av Martin Widmark och illustrerad av Helena Willis. Böckerna riktar sig till barn i åldrarna 7-9 år och hittills har tjugosex böcker i serien givits ut. Det har också gjorts en Julkalender som grundar sig på böckerna i SVT 2006.

LasseMaja-serien handlar om flickan Maja och pojken Lasse som bor i den lilla staden Valleby. De brinner för mysterier och har startat en detektivbyrå. De får ofta hjälpa polismästaren med särskilt svåra fall.

När nu Lassemaja också intar den svenska teaterns nationalscen är förväntningarna höga. Särskilt hos den yngre publiken. Jag går på premiären, på Dramatens stora scen, med två förväntansfulla flickor i den förväntade målgruppen.

Den första akten är till vår besvikelse medioker. Det mesta är slätstruket och fantasilöst. Den unga publiken är inte engagerad. Inte den vuxna heller. Jag kommer på mig själv med att fundera på köplistan till morgondagens middag. Det saknas spänning, stämning, humor och karaktärer som utmärker sig. Aktens enda skrattsalva lockas fram av en tappad polismästarbyxa.

Föreställningen tar sig dock i kragen i andra akten. Scenografin tar för sig mer och skapar en magisk stämning och skådespelarna har hittat den försvunna passionen.

Kvällens stjärna är den beska tanten – arga Barbro – som tar oss med storm med sina tantfasoner och mustiga utspel.

Föreställningen består av många sångnummer men kvaliteten på dessa är medelmåttig. Sång- och musikinslagen får en stark etta i betyg av mitt sällskap.

Men totalupplevelsen uppskattas ändå av tjejerna. En fyra i slutbetyg blir det trots allt. Det som uppskattas är den fina teatermiljön och själva handlingen i pjäsen. Den är spännande och lätt att förstå. Även om föreställningen från och till är förvirrande, med trist dekor och stelbenta teaterprestationer, så har vi ändå en rolig stund.

Medverkande:
Maja – Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Lasse – David Arnesen
Prästen – David Book
Barbro – Hulda Lind Jóhannsdóttir
Dino – Eric Stern
Sara Bernard – Jennie Silfverhjelm
Polismästaren- Kalle Westerdahl

Filmrecension: Suspiria

by Leave a Comment

Suspiria
Betyg 5
Svensk biopremiär: 23 november
Regi Luca Guadagnino
Manus David Kajganich
I rollerna: Tilda Swinton, Dakota Johnson, Chloë Grace Moretz, Jessica Harper m fl

En mystisk historia som är full av symboler och som kan göra en publik van vid enklare filmer besvikna eftersom filmens handling är komplicerad. Filmen handlar om en amerikansk dansare Susie (Dakota Johnson) som kommer till Berlin för att träffa några professionella dansutbildare år 1977 där hon också kan bo. En plats som är full av skrämmande rykten och historier om förlorade eller offrade dansare.

Suspiria – Dario Argentos klassiker från 1977 (svensk undertitel Flykten från helvetet) är en titel som varje skräckfilmsfan bugar sigför i vördnad. Nyheten att Call Me By Your Name-regissören Luca Guadagnino skulle göra en hyllning till denna kultfilm fick uppmärksamhet, inte minst på grund av rollistan med Tilda Swinton och Dakota Johnson i spetsen.

Susie blir snabbt en favorit hos den krävande konstnärliga ledaren Madame Blanc (Tilda Swinton). Baletteleven Patricia (Chloë Grace Moretz) försvinner på ett mystiskt sätt efter att ha anförtrott psykoterapeuten Dr Klemperer att skolan tagits över av häxor. Kommer Susie att bli nästa offer för de mardrömsscenarion som utspelas innanför dansakademins väggar, och är Madame Blanc inblandad?

Filmen har dock en djupare berättelse i bakgrunden där den tar upp RAF, den terroristorganisation som var aktiv i Tyskland mellan 1970 och 1998. RAF var en våldsbejakande extremistgrupp med anti-zionism, anti-imperialism och som gjorde många försök till terrorattacker.

Det finns paralleller och förbindelser mellan den sataniska kraft som vill skapa kaos i världen och häxor. Många konstiga historier är fortfarande mysterier.
Polis till Dr Klemperer: Tror du på häxor?
Dr klemperer: Nej, men jag tror att det finns många organisationer som gör onda handlingar i häxans namn.

Filmbolaget skriver om filmen:
När Suspiria premiärvisades på årets upplaga av filmfestivalen i Venedig hamnade reaktionerna på en bred skala från chock och äckel till beundran och fascination. Alla verkar överens om att filmen inte kan beskrivas utan måste ses. “Antingen stapplar du ut från bion, eller så ger du dig hän” skrev en recensent. Guadagninos visuellt spektakulära nytolkning har beskrivits som en blandning av Black Swan och Exorcisten, ett utmanande konstverk som fick skräckfilmsfantasten Quentin Tarantino att brista i gråt.

Thomas De Quincys artonhundratalsessä Suspiria de Profundis beskriver tre mörka mödrar: Mater Lacrymarum (tårar), Mater Suspiriorum (suckar) och Mater Tenebrarum (mörker). Dessa sorgens damer inspirerade Dario Argento till Suspiria samt uppföljarna Inferno (1980) och Mother of Tears (2007). Luca Guadagninos Suspiria är i kanske ännu högre grad än Argentos en kvinnofilm; här finns få manliga roller.

Radioheads-sångaren Thom Yorke har skapat sitt livs första filmsoundtrack till Suspiria. Några av Thom Yorkes spår från Suspiria-soundtracket är hittills släppta: Suspirium, Volk och Has Ended.

Filmrecension: Leave No Trace – ännu ett starkt drama av Debra Granik

by Leave a Comment

Leave No Trace
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 oktober 2018
Regi Debra Granik
Skådespelare: Ben Foster, Thomasin McKenzie, Jeffrey Rifflad m fl.

Debra Granik som gjorde sådan succé med sin debutfilm Winter´s Bone är tillbaka med en lika stark film om människor i en del av USA som sällan visas i film. Också denna gång är det också fattiga människor vi kommer nära, men inte samma narkotika-stämplade white trash-miljö som i den mörka Winter´s Bone.

Handlingen kretsar kring Will och hans 13-åriga dotter som kallas Tom. De lever en isolerat liv i vildmarken, i en skogspark utanför Portland, Oregon. Till största delen lever de på sådant de kan odla eller plocka eller på annat sätt få tag på i naturen. Vissa varor åker de vid enstaka tillfällen till en stad för att köpa. De har sitt boende väl dolt. De lever där olagligt. Tom har inte gått i skolan utan lärt sig lära, skriva och räkna av sin pappa.

De har ett bra förhållande och det handlar inte om våld eller pedofili. En fråga vi som publik ställer är förstås varför lever de så? Vad har gjort att Will inte vill leva bland människor. Att Will är skicklig på att överleva i vildmarken är uppenbart. Vi får små inblickar i vad som hänt tidigare. Att han varit soldat. Att hans fru, Toms mamma, är död.

Det är fina miljöer från skogsparken och fascinerande att det ens är möjligt att leva så i USA. I det personnummer-övervakade Sverige skulle något sådant inte alls kunna pågå.

Ett misstag gör att de två blir upptäckta. De blir omhändertagna och utredda. Utredningen kommer fram till att pappan inte varit skadlig för sin dotter och de skickas till ett boende långt ute på landsbygden där de får bo i ett hus. Will får arbete på gården och Tom ska gå i skola.

En av filmens styrkor är att de sociala myndigheterna i deras fall bemöter Tom och Will med respekt. Att allt inte alltid i alla filmer handlar om ondskefulla fantasilösa socialarbetare.

För Will blir det efter ett tag ändå omöjligt att leva så nära andra människor men Tom börjar sakta vänja sig vid ett socialt liv. Will vill fly ut i vildmarken men Tom slits mellan sin kärlek till sin pappa och sin längtan efter att vara en del i ett samhälle.

Under deras resa får vi se amerikanska miljöer vi sällan ser på film, människor som av olika skäl lever i husbilar nära eller i skogsområden.

Skådespelarna är bra och filmen kommer med all säkerhet att än en gång ge Debra Granik en Oscarsnominering även om den kanske inte kommer att räcka ända fram till en statyett.

Filmrecension: Uppenbarelsen – en spännande resa in i själens och miraklernas rike

by Leave a Comment

Uppenbarelsen
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 november 2018
Regi Xavier Giannoli

En spännande resa in i själens och miraklernas rike. En film som tar greppet om mig och som sitter kvar inne i mig länge efteråt och som öppnar ögonen för en värld som finns och som många i det sekulariserade Sverige inte insett finns, inte särskilt långt bort.

En välrenommerad journalist och fotograf, Jacques, har kommit hem efter en reportageresa i krigshärjat område där han närmaste vän och kollega dödats. En bomb slog ned och dödade Jacques kollega och Jacques själv fick en skada i örat som plågar honom. På hans arbetsplats vill läkare inte att han börjar arbeta förrän han läkts mer från såväl de fysiska som de psykiska skadorna.

Då får han ett samtal från Vatikanen, katolska kyrkans centrum, där han blir ombedd att träffa en biskop. Jacques förstår inte varför han blir kallad dit, han är inte aktiv inom kyrkan alls och har aldrig överhuvudtaget funderar på religiösa eller existentiella frågor.

Biskopen har läst många av hans reportage och beundrar hans arbete och vill nu att han följer med en kommitté som ska undersöka sanningshalten i en påstådd gudomlig uppenbarelse. En unga kvinna, Anna, hävdar att hon sett Jesus moder, Jungfru Maria, i uppenbarelser och att hon fått och får budskap till mänskligheten.

Katolska kyrkan har ett stort arkiv med alla påstådda uppenbarelser och mirakler. Många blir avslöjade av kyrkan som bluff eller att den som påstår sig ha uppenbarelser blir klassad som psykisk sjuk. Andra uppenbarelser och mirakler följs upp utan att kyrkan accepterar dem, men de blir inte heller stämplade som falska. Mycket få går vidare och blir godkända och ännu färre av de som har uppenbarelser eller utför mirakler blir helgonförklarade.

Den unga Anna har fått stor uppmärksamhet. Hon tas om hand av ett kloster för nunnor där hon blivit mottagen som novis. Pilgrimer kommer från hela världen för att se henne, för bli välsignade av henne och för att besöka de platser där hon haft uppenbarelser och där hon vuxit upp. Hon har några munkar som tar hand om henne och sköter om att allt hon gör sprids ut till kyrkor och bönemöten runt om i världen via Internet.

Jacques ska nu tillsammans med några utsända präster, teologer och en psykiater undersöka hur trovärdigt det är. Kraven för att bli godkänd är svåra. Jacques som aldrig varit intresserad av religiösa frågor möter en för honom helt ny värld. Samtidigt är det något som han känner inte stämmer riktigt. Även om Anna ger ett äkta och varmt och medkännande intryck är det något mekaniskt över hennes berättelser om uppenbarelser, som om de är inrepeterade, tycker han.

Filmen är skickligt berättad, indelad i sex episoder och delvis är det en deckargåta, där Jacques försöker hitta sanningen. Den är helt enkelt en fantastisk film, vacker, enastående, berörande och den sätter igång många frågor om de existentiella frågorna. Och den sekulariserade svensken får en inblick i en verklighet bara lite längre söderut i Europa.

Filmrecension: Cold War – oändligt vacker tragedi

by Leave a Comment

Cold War
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 november 2018
Regi Paweł Pawlikowski
Originaltitel Zimna vojna
Manus Pawel Pawlikowski och Janusz Głowacki
I rollerna Joanna Kulig, Tomasz Kot, Borys Szyc, Agata Kulesza, Cédric Kahn, Jeanne Balibar

Oscarsvinnaren Paweł Pawlikowski är tillbaka med en oändligt vacker film. Paweł Pawlikowskis drama Ida vann en Oscar för bästa utländska film. I år fick han regipriset i Cannes för Cold War, som är en tragisk berättelse om kärlek i efterkrigstidens Europa under kalla kriget.

Konstnärligt är filmen obeskrivligt vacker, fotot i svartvitt och eftersom de två huvudkaraktärerna är musiker sätter musiken en stark prägel på filmen från polska folksånger till jazz och klassisk rock.

Handlingen utspelar sig efter andra världskriget, i ett Europa präglat av kalla kriget och där det var en stor osynlig mur mellan öst och väst. De två huvudkaraktärerna är pianisten Wiktor och sångbegåvningen Zula. De möts då Wiktor är med i en kommitté som ska välja ut unga flickor och pojkar som ska få gå en utbildning i sång och dans och sedan ska representera Polen och öststaterna i olika sammanhang. Zula är en av de unga landsbygdsflickor som ansöker om plats i utbildningen.

En passion drabbar Wiktor och Zula, en förälskelse som de måste hålla hemlig. De har väldigt olika bakgrund, Wiktor har finkulturell bakgrund medan den betydligt mer temperamentsfulla Zula kommer ut enkla fattiga förhållanden och är van att slåss ur underläge.

De älskar båda musik och mellan dem finns en attraktion som varken geografiska avstånd eller tidens tand rår på, men deras relation är destruktiv när de lever i skuggan av kalla kriget. I Polen tvingas Wiktor och Zula bli en del av Sovjets propagandamaskin. Vid en turné till Berlin ser de chansen att fly till Paris. Att leva i Paris är inte så enkelt för en människa uppväxt i en öststad.

Cold War skildrar politiska strömningar och två egensinniga människor och deras relation under femton års tid. Pawel Pawlikowski inspirerades av sina föräldrars kärlekshistoria när han skapade filmen och har gett Wiktor och Zula sina föräldrars förnamn.

Cold War är Polens officiella Oscarsbidrag och nämns redan som en favorit för statyetten som tilldelas bästa icke engelskspråkiga film, om den skulle nomineras.

Filmtekniskt, fotomässigt, ljudmässigt och ljusmässigt är filmen enastående. Musik och dans är extra plus. Varför får denna film då inte ännu högre betyg av mig? Den har flera lager i vad den berättar och det är mycket som inte sägs rent ut. Det är sådant som jag normalt uppskattar i en film. Varför blir jag mest obehagligt berörd av denna film? Det är för mycket som inte berättas, för mycket jag undrar över dessa två människor. Det är svårt att kalla det en kärlekshistoria när Zula sviker Wiktor så många gånger. Det är för mycket jag vill veta om karaktärerna, det är svårt att tycka om Zula.

Fakta om regissören:
Pawlikowski, född i Warsawa 1957, lämnade som tonåring det kommunistiska Polen. Efter en tid i Tyskland flyttade han till England och utbildade sig på universitetet i Oxford, varefter han inledde filmkarriären med en rad dokumentärer för brittisk tv. Han vann en BAFTA för bästa nykomling för långfilmen Last Resort, och ännu en BAFTA för My Summer of Love med Emily Blunt. Pawlikowski regisserade sedan Ethan Hawke och Kristin Scott-Thomas i The Woman in the Fifth, innan han återvände till sin barndoms Polen med Oscarvinnaren Ida.