Recension

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

11 november, 2026 by Ulf Olsson

Vad är en vuxen och var är de?
Manus och regi Andreas Boonstra
Scenografi och kostym Fridjon Rafnsson
Musik Simon Steensland
Teknik Ella Jonsson
Ljus Andreas Boonstra
Premiär 7 november 2026
Scen Moment teater i Gubbängen, Stockholm
Föreställning som recenseras 9 november 2026
I rollerna Lars Bringås som pappan och Linda Källgren som mamman

När pappan i pjäsen en sen kväll kommer hem från en barnteaterfestival i Nederländerna glider diskussionen om vad han har upplevt på festivalen och hur mamman har haft det hemma, över i en diskussion om föräldraskapets villkor och dagens barnuppfostran. Hur är det att vara förälder idag mot bakgrund av tidens alla orosmoln, sociala medier och skolans krav på hur man ska vara som ansvarstagande förälder. Hur ska man som föräldrar få ihop livspusslet om skolan plötslig kräver att barnen ska hämtas halv fyra. Hur fria kan man släppa barnen och vilka gränser får eller måste man som föräldrar sätta. Är tidens barn bortskämda och curlade in i ansvarslöshet? Är de ouppfostrade, osjälvständiga och otrevliga? Var går gränsen mellan beskydd och överbeskydd. Är dagens föräldrar alltför barnsliga och oförmögna att möta barnen på ett vuxet sätt?

Föräldrarna på scenen raljera över dagens curlande föräldrageneration och tar som exempel de moderna barnvagnarnas ståbrädor där de lite äldre barnen kan stå för att slippa gå. Är det att skämma bort barnen? Eller skämmer föräldrarna bort sig själva eftersom de genom att slippa barnens långsamma gång kan skynda och stressa vidare. De prövar än den ena och än den andra ståndpunkten om föräldraskap och barnuppfostran men varken orkar eller vågar stå för något bestämt. Är den musik som dagens föräldrar lyssnar till och de sätt som de klär sig på tecken på hur barnsliga dagens föräldrar är? Borde dagens föräldrar sträva efter att likna gårdagens föräldrar snarare än att försöka likna dagens ungdomar? Nej, det var definitivt inte bättre förr, men kanske är det värre nu.

Pjäsen handlar inte så mycket om dagens barn utan handlar snarare om dagens vuxna. Även om det inte är helt enkelt att svara på frågan vad är en vuxen så är det tydlig att den vuxne inte går att finna på moment: teaterns scen denna kväll. Det finns helt enkel ingen vuxen i det rum som har byggts upp på scenen. När pjäsens föräldrar raljerar över dagens föräldrageneration så raljerar de över sig själva. De blir på något sätt en parodi på sig själva.

Men ändå, det är ett roligt och igenkännande raljerande som lockar till många skratt. De skickliga och närvarande skådespelarnas dialogerna är snabba, träffsäkra och undanglidande utan att leda fram till något särskilt. Pjäsen vänder sig till vuxna, främst till föräldrar. Men en snabb blick över det lilla publikhavet tyder på att det stora flertalet i publiken snarare är farföräldrar. Kanske är föräldrarna hemma och pusslar, livspusslar.

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

30 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Foto Robert Jadenfelt Wereckipr

Doktor Glas
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg – i bearbetning av Jens Hultén
Regi Johan Hedenberg
Musik Eddie Hultén
Skådespelare Jens Hultén
Premiär på Rival, Stockholm 29 oktober 2026 och efter en föreställning den 30 oktober går den vidare på turné runt om i Sverige

Har en människa rätt att ta livet av någon som gör andra illa?Vad händer med en människa som tar livet av en annan människa? Hjalmar Söderbergs dagboksroman Doktor Glasgavs utkom 1905 och skildrar en ensam, medelålders läkares liv och tankar under några månader i slutet av 1890-talet. Det fascinerande är hur starkt frågorna som den tar upp, de existentiella teman den kretsar kring, är lika aktuella idag. När Jens Hultén nu ger denna monolog för ett välfyllt Rival i Stockholm får premiären välförtjänst stående ovationer.

Föreställningen som är en monolog är elegant sammansatt med Jens Hultén på en scen med scenografi och kläder som skarpt och tydligt placerar oss i slutet av 1800-talet. Alla detaljer är genomtänkt och exakta. En monolog på över två timmar skulle kunna vara seg, men icke här. Dels växlar föreställningen mellan Jens Hultén som berättar och förinspelade tal och musik och ljud som höjer stämningen på flera sätt. Det är väl sammansatt och fungerar suveränt. Dessutom är berättelsen så fascinerande och det känns som om Doktor Glas (Jens Hultén) talar direkt till mig – och så upplever nog varenda individ i publiken det. Skickligt.

Det är mycket text. Johan Hultén fick be sufflören om några ord vid ett par tillfällen men det störde inte alls. Han fortsatte så elegant och hade vår uppmärksamhet hela tiden.

I ett pressmeddelande om föreställningen står det:
Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet om att icke vara älskad.
Hjalmar Söderbergs klassiska roman Doktor Glas väcker fortfarande frågor som skaver. Vad är rätt och fel? När blir goda avsikter till övergrepp? Och hur långt får en människa gå i kärlekens och moralens namn?

Väl beskrivet. Jag tror alla som var med på premiären håller med. En över hundra år dagsboksroman talar till oss alla än idag. Det är ju därför den sätts upp så ofta. Jens Hultén har själv bearbetar Söderbergs roman och får fram en förtätad monopol som drar oss in i Doktor Glas känslor av ensamhet, längtan efter kärlek och rädsla att visa kärlek, hans skuldkänslor och samvete och frågor om rätt och fel och hur vi människor ska agera när vi ser att någon gör andra illa. Berättelsen är tidlös och ställer många frågor till oss alla. Tillsammans med regissören Johan Hedenberg och övriga team får vi se denna tidlös laddad berättelse gestaltas berörande och engagerande. Det går inte att skaka av sig. Tankarna och känslorna är många och det känns som att Doktor Glas talat direkt till mig och öppnat sitt innersta. Grattis alla orter som nu får chans att se denna gripande föreställning.
Wikipedia berättar om handlingen i romanen Doktor Glas här.

Musikalen Legally Blonde – höstens stora lyckopiller, vilken energi, vilken scenglädje

16 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Foto Oscar Törnell

Legally Blonde – The Musical
Manus Heather Hach
Text och musik Laurence O´Keefe och Nell Benjamin
Regi Mattias Palm
Svensk dialog Malin Hasselquist, Adam Cronstedt, Pelle Wängborg Baker
Alina Granehag – Regiassistent
Adrienne Åbjörn – Koreografi
Stefan Wåhlberg – Kostym
Thomas Sjöstedt – Scenografi/rekvisita
Ditte Edin – Scenografi/rekvisita
Moa Thelander – Rekvisita
Hanna Magnusson – Mask/peruk
Nils Fhors – Makeup-artist
Tomas Caris Andersson – Lju
Premiär på Södra Teatern, Stockholm 15 oktober 2026

Wow. Vilken energi, vilken scenglädje. Det var länge sedan en uppsättning gjorde att jag studsade hem av positiv energi. Filmen Legally Blonde som kom 2001 har ett starkt budskap om att alla duger. Som musikal på Södra Teatern är det höstens stora lyckopiller som ger massor av god, stark, positiv energi.

Musikalen baseras på romanen av Amanda Brown och filmen från Metro-Goldwyn-Mayer. Filmen kan ses som genombrottsfilmen för Reese Witherspoon. I centrum för handlingen står den unga collegestudenten Elle Woods (spelas i filmen av Reese Witherspoon) som är rätt bortskämd med välbärgade föräldrar och hon ser mycket bra ut och har höga betyg i ämnen som ”mode” och liknande. Hon har råd att ägna sig åt skönhetsvård och hennes föräldrar tycker om att skämma bort henne. Hon är förälskad i sin pojkvän Warner och när han istället för att fria till henne gör slut blir hon först deprimerad. Warner förklarar att Elle ser bra ut men är inte tillräckligt smart och hon satsar inte på framtiden på rätt sätt. Hans föräldrar förväntar sig att han ska studera juridik på Harvard och ha en flickvän som också satsar på en rejäl utbildning. Efter ett tag bestämmer sig fElle ör att hon också ska studera på Harvard och hon satsar stenhårt för att få de rätta betygen och få ihop en CV och allt som behövs.

Elle lyckas komma in på Harvard. Men att vara på Harvard är inte så kul som hon hade tänkt sig. Hon mötas av fördomar för att hon är mån om att sminka sig och sköta sin kropp och många ser ner på henne eftersom hon gärna bär rosa kläder istället för det grå eller svarta kostymerna som juristerna föredrar. Den som sett filmen eller sett någon version av musikalen vet att Elle med sin envishet och hjälp av några nyfunna vänner lär sig att det som många menar är hennes svagheter kan vara en styrka hon har. Det är en berättelse om att acceptera sig själv och ha rätt att kräva respekt för att man är den man är – och en berättelse om att det går att påverka omgivningen.

Filmen blev en musikal som spelades in 2007 och en annan version 2017. Berättelsen passar bra som musikal. Ett tydligt tecken på det är att film nummer 2 inte fick så positivt mottagande, den har betyg 4,8 på IDMB, medan båda musikalfilmerna har betydligt högre betyg, 8,3 och 7,9. Berättelsen förvaltas imponerande väl av regissör och övriga team bakom den svenska uppsättningen.

Elle Woods i denna svenska uppsättning spelas av duktiga Lovisa Lekfalk som tidigare bland annat medverkat i Jesus Christ Superstar, Evita, Cabaret, Babblarna på scen och Häxorna i Eastwick. Det är ett stort gäng unga musikalartister vid hennes sida som är samspelta och duktiga. Simon Rubin som Emmett Forrest och Axel Näslund som Wanter och Isabel Rautamo som Warners nya fästmö är alla imponerande. Cecilia Fagerström är helt underbar som Paulette. Listan av duktiga musikalartister som medverkar är lång och de får alla mina stående ovationer.

Det märktes att många i publiken sett filmen och visste vad som skulle hända. Många applåderade vi flera tillfällen då en ny karaktär dök upp eller de visste att särskilt scen var på väg att spelas upp. Det är inte en musikal som lockar för att man vill veta hur den slutar. Det är en musikal och en berättelse att njuta av och vara lycklig en stund.

Arrangören skriver om föreställningen i ett pressmeddelande:
Föreställningen bjuder på medryckande låtar, färgsprakande dansnummer och en rad oförglömliga karaktärer som både roar och berör. Välkommen till en musikal som får publiken att skratta högt, sjunga med och inspireras av kraften i att våga tro på sig själv – oavsett vad omvärlden förväntar sig!
Det är vad denna berättelse och denna uppsättning förmedlar. Jag håller med om beskrivningen och blev inte besviken. Det var roligt, humoristiskt och det var färgsprakande, med stort fokus på rosa förstås – och massor av bra dansnummer, medryckande musik och duktiga musikalartister. En uppsättning som värmer hjärtat.

Recension av tv-serie: Blodsoffer – en nagelbitare det inte går att slita sig ifrån

27 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Blodsoffer
Betyg 4
Premiär på Netflix 20 augusti 2026
Regi Kristoffer Nyholm
Skapare och manusförfattare George Kay

En spännande kriminalthriller med Peter Andersson, en av Sveriges främsta skådespelare (om du frågar mig) i en av huvudrollerna. Stark berättelse om en far som fått sparken som polis och hans son som också är polis och som i hemlighet låter pappa hjälpa till att försöka lösa en skrämmande seriemord på polis. Thrillern är en miniserie med fem avsnitt.

Morden är mer brutala än vad jag tror är realistiskt, egentligen. Men bakom historien finns en tydlig kritik av vänskapskorruption och maktspel hos den svenska polisen, som ju är en av de som bär det svenska våldsmonopolet. Svensk polis har tillsammans med vakter och åklagare monopol på att utöva våld, ibland för att skydda medborgare men minst lika ofta för att skydda varandra och sin egen maktposition.

Huvudrollerna spelas av Jakob Oftebro (Hamilton, Stenbeck) som utredaren Thomas och Peter Andersson (Millenniumtrilogin) som hans far, den pensionerade polisen Alfred. Thomas har mycket av Bror Duktig-syndromet och är inte populär bland alla kollegor, han har stigit i graderna utan att göra så mycket av grovjobbet. Hans pappa Alfred fick sparken bland annat för att han var för mycket av den gamla skolan.

En handling vid sidan av seriemorden är beskrivningen av hur Thomas och Alfred har en skör relation där de glidit ifrån varandra och nu tvingas att samarbeta. Ett stort skäl till att den delen av berättelsen fungerar så bra är Peter Andersson trovärdiga rollprestation.

Bakom serien ligger George Kay som bland annat skapat skaparen bakom serierna Lupin, Hijack och Gone. George Kay säger om serien:
– I grunden är Blodsoffer en kärlekshistoria mellan en far och son som tappat kontakten och tvingas hitta tillbaka till varandra genom arbetet, allt inramat av ett mörkt och nervkittlande kriminaldrama. Att historien utspelar sig i Stockholm, i det nästan overkliga sommarljuset, gjorde det möjligt att skapa en thriller med en tydlig känsla av Nordic noir.

Blodsoffer är en nagelbitare som det inte går att slita sig ifrån och den bärs upp till stor del av flera duktiga skådespelare och ett välgjort foto från Stockholmsmiljöer.

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

27 maj, 2026 by Pernilla Wiechel

Millesgården

Tal R – Elefanten i rummet (23/5 – 30/8, 2026)

Millesgården har denna gång bjudit in och låtit en aktuell stor konstnär skapa flera verk specifikt för utställningen. Dessa har – blandat med även äldre verk – inrymts i och utanför konsthallen. En platsspecifik (pågående?) installation är också förlagd till själva Carl Milles ateljé. Det som visas är både måleri, skulpturer, flera teckningar plus installationen. På ett förtjänstfullt sätt har också konstnärens egna tankar levandegjorts – i mycket personliga intervjutexter bland verken.

Först lite fakta: Den internationellt kände konstnären – som kallar sig Tal R – föddes 1967 i Tel Aviv i Israel. Egentligen heter han Tal Rosenzweig och kom som ettåring med sin familj till Danmark. Hans mor är dansk och hans far tjeckisk. Sin utbildning fick han vid Billedskolen i Köpenhamn 1986 – 88 men även vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn 1994 – 2000. I dag är han verksam i Danmark, men arbetade i tio år bland annat som professor vid Düsseldorfs konstakademi i Tyskland. Han är representerad över hela Europa samt i USA och hjälper idag också kommande generationer av konstnärer. I närtid har han haft separatutställningar – förutom i Danmark – även i Nederländerna och Storbritannien. I Sverige har Magasin III ställt ut honom, men även Artipelag. 2018 fick han Prins Eugen-medaljen för sin konstnärliga gärning. Verken återfinns idag i flera offentliga konstsamlingar såsom Art Institutet of Chicago/USA, Louisiana/Danmark, Centre Pompidou/Paris/Frankrike, Kiasma/Helsingfors, MuseMuseum Bijmans van Beuningen/Rotterdam/Nederländerna, Walker Art Center/Minneapolis/USA, Moderna Museet och Magasin III/Stockholm.

Millesgården utställning heter Elefanten i rummet – vilket också är namnet på det platsspecifika verket. Så här berättar Tal R om hur det gick till:

”Jag är en medvetet ytlig person. Jag gillar att gå in i Carl Milles ateljé utan att veta någonting – att gå runt som alla andra, att förnimma honom och hans verk, hans fru, hennes frånvaro där. I ögonblicket jag går ut tänker jag: det finns en elefant i rummet här.”

Han var noga med att installationen inte skulle vara färdig, då den är utställd i en ateljé där processer pågår.

I en annan intervjutext vid teckningarna – beskriver han sitt förhållande till skapandet:

”Jag växte upp som många barn i Skandinavien, med långa kalla vintrar. Så man gör saker med händerna. Min mor gjorde det. Min far gjorde det. I min barndom hade det aldrig ett namn som konst – det var bara att göra saker. Jag var tecknarpojken. Vuxna gillar när barn ritar för då är de tysta och lugna”. Tal R förklarar vidare hur ritandet blev till ett eget språk, som ett medel till att upptäcka saker. På hans tid saknades det skärmtittande som visar barn främmande världar. Han hade tecknandet.

Det är lätt att förföras av det lekfulla och det naivistiska i Tal R:s verk. Här finns glada färger såväl i skulpturerna som i måleriet. Mer än en gång tänker jag på Matisses förenklade former och basala färger. Associationer går också till Picassos bestämda sätt att göra pregnanta linjer och bygga motiv. Pregnanta linjer syns såväl i måleriet som i de grafiskt så rena svartvita teckningarna. Men mest berörd, nästan hänförd, blir jag av formatet. Färgfält, former och material känns i kroppen. Verken talar till flera sinnen – inte bara till min kognitiva reflektion kring själva motiven.

När Tal R säger att han är ”medvetet ytlig” så skulle jag snarare kalla det ”medvetet öppen för sitt omedvetna”. Han förnimmer de kvarlämnade tecknen i Milles ateljé men avläser även det konkreta i nuet, ljuset och rumsligheten. Han verkar säker på att inspirationen alltid leder honom till mål – i allt han gör, även när han startar med motiv skissade från verkligheten. Så här formulerar han hur motiv blir till målningar:

”Många av konstverken kommer från vad jag kallar domestic – banalitetens högsta borg: ditt eget hem, människorna omkring dig, vänner, barn, din fru, dig själv … Kampen som konstnär är att lämna intimiteten bakom sig och att låta dem bli till målningar, teckningar, skulpturer. De är inte längre desamma. De är fiktion. Jag vill att dessa figurer ska vara allas barn, allas fruar, allas man.”

Tal R upplevs ha en säker länk till sin kreativitet och kan med avundsvärd lätthet följa den. Om det vittnar också berättelsen om hur han helt sonika hoppade över att måla fram en snabel på en elefant: ”för att det hade blivit för mycket”. Den spännande tavlan med elefanten – som har en familj nedanför sig – hänger nu mitt i konsthallen rakt fram, med ett noga fullbordat uttryck. Det kallar jag att lita till sin kreativitet. Det omedvetna och intuitiva får styra, när han väljer verkens form och uttryck. Inte alls är det att vara ”ytlig”. I presentationen tipsas man även om Freuds uttryck ”unheimlich” – det kusliga som uppstår när något verkar hemtamt. En sådan tanke får det till synes bara naivt ljusa i verken att bli mer spännande.

På det hela har Millesgården skapat en tillgänglig, vacker och intressant iscensättning av Tal R:s levande och spännande verk. Hoppas många kommer hitta dit!

Recension

Footer

Om oss