Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

by

Millesgården

Tal R – Elefanten i rummet (23/5 – 30/8, 2026)

Millesgården har denna gång bjudit in och låtit en aktuell stor konstnär skapa flera verk specifikt för utställningen. Dessa har – blandat med även äldre verk – inrymts i och utanför konsthallen. En platsspecifik (pågående?) installation är också förlagd till själva Carl Milles ateljé. Det som visas är både måleri, skulpturer, flera teckningar plus installationen. På ett förtjänstfullt sätt har också konstnärens egna tankar levandegjorts – i mycket personliga intervjutexter bland verken.

Först lite fakta: Den internationellt kände konstnären – som kallar sig Tal R – föddes 1967 i Tel Aviv i Israel. Egentligen heter han Tal Rosenzweig och kom som ettåring med sin familj till Danmark. Hans mor är dansk och hans far tjeckisk. Sin utbildning fick han vid Billedskolen i Köpenhamn 1986 – 88 men även vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn 1994 – 2000. I dag är han verksam i Danmark, men arbetade i tio år bland annat som professor vid Düsseldorfs konstakademi i Tyskland. Han är representerad över hela Europa samt i USA och hjälper idag också kommande generationer av konstnärer. I närtid har han haft separatutställningar – förutom i Danmark – även i Nederländerna och Storbritannien. I Sverige har Magasin III ställt ut honom, men även Artipelag. 2018 fick han Prins Eugen-medaljen för sin konstnärliga gärning. Verken återfinns idag i flera offentliga konstsamlingar såsom Art Institutet of Chicago/USA, Louisiana/Danmark, Centre Pompidou/Paris/Frankrike, Kiasma/Helsingfors, MuseMuseum Bijmans van Beuningen/Rotterdam/Nederländerna, Walker Art Center/Minneapolis/USA, Moderna Museet och Magasin III/Stockholm.

Millesgården utställning heter Elefanten i rummet – vilket också är namnet på det platsspecifika verket. Så här berättar Tal R om hur det gick till:

”Jag är en medvetet ytlig person. Jag gillar att gå in i Carl Milles ateljé utan att veta någonting – att gå runt som alla andra, att förnimma honom och hans verk, hans fru, hennes frånvaro där. I ögonblicket jag går ut tänker jag: det finns en elefant i rummet här.”

Han var noga med att installationen inte skulle vara färdig, då den är utställd i en ateljé där processer pågår.

I en annan intervjutext vid teckningarna – beskriver han sitt förhållande till skapandet:

”Jag växte upp som många barn i Skandinavien, med långa kalla vintrar. Så man gör saker med händerna. Min mor gjorde det. Min far gjorde det. I min barndom hade det aldrig ett namn som konst – det var bara att göra saker. Jag var tecknarpojken. Vuxna gillar när barn ritar för då är de tysta och lugna”. Tal R förklarar vidare hur ritandet blev till ett eget språk, som ett medel till att upptäcka saker. På hans tid saknades det skärmtittande som visar barn främmande världar. Han hade tecknandet.

Det är lätt att förföras av det lekfulla och det naivistiska i Tal R:s verk. Här finns glada färger såväl i skulpturerna som i måleriet. Mer än en gång tänker jag på Matisses förenklade former och basala färger. Associationer går också till Picassos bestämda sätt att göra pregnanta linjer och bygga motiv. Pregnanta linjer syns såväl i måleriet som i de grafiskt så rena svartvita teckningarna. Men mest berörd, nästan hänförd, blir jag av formatet. Färgfält, former och material känns i kroppen. Verken talar till flera sinnen – inte bara till min kognitiva reflektion kring själva motiven.

När Tal R säger att han är ”medvetet ytlig” så skulle jag snarare kalla det ”medvetet öppen för sitt omedvetna”. Han förnimmer de kvarlämnade tecknen i Milles ateljé men avläser även det konkreta i nuet, ljuset och rumsligheten. Han verkar säker på att inspirationen alltid leder honom till mål – i allt han gör, även när han startar med motiv skissade från verkligheten. Så här formulerar han hur motiv blir till målningar:

”Många av konstverken kommer från vad jag kallar domestic – banalitetens högsta borg: ditt eget hem, människorna omkring dig, vänner, barn, din fru, dig själv … Kampen som konstnär är att lämna intimiteten bakom sig och att låta dem bli till målningar, teckningar, skulpturer. De är inte längre desamma. De är fiktion. Jag vill att dessa figurer ska vara allas barn, allas fruar, allas man.”

Tal R upplevs ha en säker länk till sin kreativitet och kan med avundsvärd lätthet följa den. Om det vittnar också berättelsen om hur han helt sonika hoppade över att måla fram en snabel på en elefant: ”för att det hade blivit för mycket”. Den spännande tavlan med elefanten – som har en familj nedanför sig – hänger nu mitt i konsthallen rakt fram, med ett noga fullbordat uttryck. Det kallar jag att lita till sin kreativitet. Det omedvetna och intuitiva får styra, när han väljer verkens form och uttryck. Inte alls är det att vara ”ytlig”. I presentationen tipsas man även om Freuds uttryck ”unheimlich” – det kusliga som uppstår när något verkar hemtamt. En sådan tanke får det till synes bara naivt ljusa i verken att bli mer spännande.

På det hela har Millesgården skapat en tillgänglig, vacker och intressant iscensättning av Tal R:s levande och spännande verk. Hoppas många kommer hitta dit!

Brassaï på Moderna museet fångar drömmar och begär – men gäckar med sin ”objektiva” blick

by

Brassaï – Paris hemliga tecken

Moderna museet Stockholm (28 mars – 4 oktober 2026)

En av vår tids mest omtalade fotografer Gyula Halász – som tog sig namnet Brassaï – var också utbildad i måleri, skulptur vid sidan om fotograferandet. Han föddes 1899 i Transsylvanien, i dåvarande Ungern, och gick i konstskolor både i Budapest och i Berlin. Utställningen på Moderna museet – som pågår ända till 4 oktober – kallas Paris hemliga tecken och centreras kring den intensiva perioden under 1930-talet och hans speciella nattfotografi.

Det var med en 25-årigs fantasier om livet och önskningar han 1924 kom till Paris –  men verkade då till en början som journalist. Han rörde sig i konstnärskretsar och kände storheter som Picasso och en del av surrealisterna. Genombrottet som fotograf 1933 kom just med boken Paris de nuit. Den rymmer de många berömda motiven som skildrar nattlivets uteställen och dess för dåtiden ljusskygga existenser, som nu ställs ut. Kurerat utställningen har Anna Tellgren gjort, men den är också frukten av ett samarbete med de som äger rättigheterna för de många originalbilderna. Brassaï hade för vana att enbart printa en fotokopia av varje negativ.

Många tankar virvlar genom mitt huvud när jag vandrar runt framför de många numer klassiska silvergelatinfotografierna – som jag ju sett så många gånger. Dessa motiv som så många efter honom har försökt upprepa. Ödmjukt provar jag tanken på att ”det ju är länge sedan jag själv var 25 år”, vilket han ju var då han fotade. Jag slås av att jag nu ser dem med ett absolut mer vaket sinne än jag gjorde första gången.

En feministisk läsning av Brassaï startar ju alltid med frågan: Vems blick är det vi ser genom? Dessa bilder från Paris visar ju många kvinnor – dansare, prostituerade, älskarinnor, nattklubbsgäster – nästan alltid sedda genom en manlig blick. Laura Mulvey, exempelvis, skulle tala om den “manliga blicken” (male gaze): kvinnan i motivet blir snarare än människa ett objekt för betraktelse. Synligt är ju att Brassaï dröjer vid en fascination inför kvinnlig sensualitet och nattlivets erotik. Kroppar, poser och atmosfärer av begär blir synliga. Men allt mildras av att tiderna ju var annorlunda, tänker jag, mer puritanska. Den uppdämda nyfikenheten kan ju delvis förmildras av att hans ungdomlighet …

Jag stannar vid funderingen kring det faktum att de tabun och regler som dominerade vid den tiden ju främst gör Brassaï väldigt modig. Han gav faktiskt synlighet åt människor som annars stod utanför den respektabla offentligheten. Till och med var tidsandan sådan att fotografierna med de mer queera miljöerna fick vänta till så sent som på 60-talet att tryckas. Censuren stramades åt efter att hans första bok kommit ut 1933. Det går att känna att de prostituerade, de queera miljöerna, cabaretartisterna och nattens kvinnor inte tas med av honom för att enbart skapa skandal eller någon slags moralisk varning. Snarare finns de där som en del av stadens verkliga liv. Jag stannar vid att det finns en ofta märklig värdighet i hans bilder.

Men när jag ser dem, lyser ju den uppenbara frågan om makt fram: vem får tala, och vem blir betraktad? Kvinnorna – övervägande från lägre samhällsklasser – synes ofta tysta; det är fotografen som formar deras berättelse. Feministiskt kritiskt undrar jag också hur uppfattningen om skönhet gestaltas. Detta blandas med tanken om förhållandet mellan kameralins och motiv — mellan att se och att äga seendet.

Susan Sontag, skrev att fotografering kan vara ett sätt att “appropriera” världen. Att fotografera någon är aldrig helt oskyldigt. Det innebär en slags makt över hur personerna framträder och blir ihågkomna. Därav blir den värdighet som också framstår i Brassaïs människoskildringar viktig.

Så en feministisk tolkning av Brassaï rör sig mellan två poler: Dels de fina inkännande och poetiska och i de mänskliga skildringarna av nattens Paris – alla mänskliga begär – både hos de avbildade och observatörens – men också hur kvinnorna och de marginaliserade kropparna formas något kyligt genom hans blick.

Jag går ut från Moderna museet ändå lyft av den ofta vackra drömlika dimman i fotografierna och det estetiska värdet av riktig svärta i de fina originalfotografierna av silvergelatin. Men kvar stannar också motiven med arbetarklassens kvinnor – när de om natten säljer sig till de ivriga männen med pengar. Javisst, de ingår i nattlivet i dåtidens Paris, men med vems blick blir de sedda?

Rapport från ett redaktionsbesök hos Berlin Psychoanalytic: Psykoanalys – som rättighet och inte marknadsvara – gör Tyskland unikt.

by

Kvarteret var väldigt lugnt och låg en bit från Berlin Mitte, där jag bodde. Gula lite äldre tegelhus, kanske från 70-talet, och träd med främmande, vackra, stora, gröna blad ramade in de lite öde, breda gatorna. Solen värmde och jag vandrade sakta medan jag sökte efter caféet där jag och Lisa Malmheden bestämt möte. Plötsligt ljöd ett ilsket larm i min mobil! Den vibrerade! Tanken rusade genom mitt huvud att jag borde söka skydd. Handlade det om en farlig bomb man hittat från andra världskriget? Stressad förstod jag inte textmeddelandet överst (på tyska). Först efter ett sms-svar från Lisa, insåg jag att det bara varit en övning. Så dramatiskt nog, var det med en känning av äkta svensk fredsskada, jag inledde min intervju, efter ett halvårs ivrigt mejlande. Jag skulle träffa Lisa, en av medarbetarna till det spännande one-line-projektet Berlin Psychoanalytic, de vars motto var: ”Gör psykoanalys fritt för folket!”.

Bakgrund och motivering till resan till Berlin

Först några ord kring varför jag var där, varför jag sökt och fått stipendium från Journalistförbundet för att få komma dit. Mitt eget intresse för psykiatrisk vård väcktes nog, på ett ganska brutalt sätt, allra först, i samband med min bästa väninnas mors öde. Det var våra visiter på vårdavdelningarna, som skakat mig så. Jag var runt 30 år. Hennes mor var en tjusig, charmig, klok gymnasielärarinna och kultiverad mamma. Men hon vårdades utan framgång i åtta år före sin död och åkte ut och in på mentalsjukhus. Minnet från när vi blixt-transporterade henne till akuten för avgiftning – på grund av för hög medicinering, har etsat sig fast. Min väninna och jag såg hur halsen var som fastlåst i en båge, vilket hindrade henne från att kunna vila på britsen. Stelheten var en följd överdoseringen. Vreden inom mig växte. Jag kunde inte ta in att det här hände i Sverige på tidigt 90-tal, då allt från Marie Cardinal, Alice Miller till Sigmund Freud och Johan Cullberg sedan länge låg på varje läsande människas nattduksbord. Att en humanare vård fanns som inte baserades på psykofarmaka, det visste jag. Inte heller hade avdelningarna där hon vårdades möjlighet att erbjuda samtal eller skapa annan tillit. 

Synen på psykiskt sjuka och vårt människovärde i stort, har förändrats genom tiderna. Filosoferna Michel Foucault och Giorgio Agamben, med verken Vansinnets historia och Homo Sacer som jag läst, har ur olika etiska och historiska perspektiv beskrivit hur trenderna växlat. Tar man del av deras tankar väcks frågor. Hit hör frågan om vad som krävs för att ett land ska prioritera omsorg om personer vars människovärde ifrågasätts? Sjuka, arbetslösa och fattiga, de som lever under psykisk press, driver ju sällan själv sina frågor. Utifrån Foucaults och Agambens kartläggningar anas att – endast en nationell kris – är svaret. Om ett helt land drabbas, personer behöver rehabiliteras, som efter ett krig, förändras ”problemets” dignitet. Drivande i dag torde ju krisen med det landsomfattande missbruket av opium-preparat i USA vara, eller det skenande bruket av psykofarmaka i hela västvärlden. Här syns också en förskjutning, om än sakta, en långsam förändring. 

Tyskland nationella kriser, är också ett exempel. Två krig medförde både fattigdom och psykisk ohälsa för en hel befolkning. Det blev omöjligt att ignorera. Landet motades in i ett hörn. Nazismen hade dessutom skadat den allmänna synen på människovärdet. Sammantaget tvingade detta fram landets ändrade värdering kring och även utveckling av psykiatrisk vård i praktiken. Tyskland skrev in etiska riktlinjer rörande människovärdet i själva grundlagarna – och dammade av Sigmund Freuds läror. 

Men hur skulle rehabiliteringen av soldaterna gå till? Vem skulle betala? Skulle de bara (cyniskt) dela ut droger? Det visar sig för eftervärlden att det var just misslyckandet med att rehabilitera soldater drabbade av post-traumatisk stress (PTSD) efter första världskriget som tvingade fram en större kunskap kring psykiatrisk vård. Man hade givit dem enbart starka droger, vilket inte hjälpte. Understött av att ekonomin också vände uppåt, efter andra världskriget, förbättrades vården för alla. Både psykoterapi och psykoanalys, togs på allvar. 

Så med ett resestipendium i fickan tog jag mig till Berlin i september 2025, intresserad av just dessa frågor. Jag ville ställa dem till personer verksamma inom det psykoanalytiska fältet, och hade hittat sajten och projektet Berlin Psychoanalytic. Deras vilja att kommunicera med en internationell publik, samt mottot att göra ”psykoanalys fritt för folket” ville jag veta mer om. Så nu satt jag där i Berlin tillsammans med en av initiativtagarna, Lisa Malmheden, utbildad till psykolog i Bayern och Berlin, men med rötter i Sverige. 

Samtalet som följde hade kunnat pågå i timmar och är något jag gärna vill fortsätta, för att skriva mer i framtiden. Men här följer min första rapport, främst för att informera om one-line-projektet för möjliga intresserade. Men också berätta lite konkret om hur vården av psykiskt sjuka praktiskt fungerar i dag i Tyskland, vilket intervjun gav svar på. Först behövs några fakta:

Berlin Psychoanalytic – ett projekt på nätet

Berlin Psychoanalyticvar – och är fortfarande i någon form – ettonline-projekt, som via några olika plattformar vill sprida information om psykoanalys till en bred publik. Ursprungligen fanns en hemsida. Projektet skapades runt 2016 och drevs framför allt via en Youtube-kanal, men även enpodd samt ett instagram-konto. Alla föreläsningar var på engelska. Projektet sprider fortfarande information om grundläggande och avancerade psykoanalytiska begrepp – till exempel det omedvetna, narcissism, projektion och relationer i terapirummet. Mellan 2016 och 2022 producerade de utbildningsmaterial och konversationer med psykoanalytiker i vad som kan sägas vara en fri, tillgänglig läro- och diskussionsresurs om psykoanalys. 

Deras huvudsakliga nav var således Youtube-kanalen Berlin Psychoanalytic där de både hade live-sessioner och lade ut föreläsningar. Filmerna finns i dag kvar på Youtube, fastän själva kanalen är nerlagd, likaså på Instagram. Podcastserien (feeds.transistor.fm), med många avsnitt, går också fortfarande går att nå. Inslag finns från så sent som 2024. En bok finns presenterad 2024 skriven av den jungianska psykoanalytikern som också var med och grundade projektet, Jakob Lusensky. En intervju från 2023 är gjord med tidigare chefen och professorn för Anna Freud Centre i London, Peter Fonagy. Mannens om bland annat integrerat empirisk forskning med psykoanalys. I poddavsnitten förs diskussioner om till exempel anknytningsteori, terapeutiska relationer, sinne och samvete och så vidare. 


Heja online-projektet involverade ett antal personer där professor och doktor Aleksandar Dimitrijević, psykolog och psykoanalytiker och Jakob Lusensky, jungiansk psykoanalytiker, var initiativtagarna. De undervisade och höll föreläsningar som publicerades. Men det var från ett tidigt skede som också Lisa Malmheden, från Sverige deltog, som dåvarande psykologstudent. Hon ordnade allt praktiskt, digitalt, i dialog med Aleksandar och Jakob. En psykoanalytiker som också är en del av gruppen är den kliniskt arbetande psykologen Nicolás Lorenzini vars inriktning är Lacan. 

På grund av att initiativtagarna senare slukats av andra åtaganden, har den aktiva publiceringen av nytt material succesivt avtagit från 2022. Men som jag nämnde ovan ligger övervägande material kvar, tillgängligt. Instagramkontot används även för att dela mindre uppdateringar https://www.instagram.com/berlinpsychoanalytic/ 

Lisa Malmheden antydde, vid min intervju i Berlin, att det inte var helt omöjligt att ursprungs-projektet någon gång framtiden kunde få liv igen. Men numer uppdateras sidan då och då endast om det är något angeläget de vill dela. 

Psykiatri och tillgång till psykoanalys i Berlin och Tyskland

Inför min resa berättade Lisa Malmheden i ett mejl att det finns en väldigt levande rörelse i Berlin för psykoanalys. För henne finns det därför många utbildningsmöjligheter:


– Efter att ha avslutat mina psykologistudier söker jag nu till olika institut i Berlin för att påbörja min terapeututbildning. Beroende på vilken inriktning jag väljer — antingen psykodynamisk eller psykoanalytisk — tar utbildningen generellt sett minst 3 till 5 år. Det liknar lite en specialistexamen för läkare, och man arbetar med klienter under tiden.

Initialt ställde jag frågor om sjukvårdssystemet i Tyskland, vilka Malmheden besvarade utifrån att hon hela sitt vuxna studie- och yrkesliv levt där. Det framgick att terapi inte främst bedrivs privat, utan ingår i det allmänna vårdförsäkringssystemet. Vårdmodellen som tillämpas karaktäriseras av kontinuitet och stegvis vård. Man släpper inte patienten så snabbt som i Sverige. Psykoanalys kan ges vid de stora sjukhusen, även i den slutna psykiatrin. När en patient blir utskriven från en sluten avdelning i Tyskland existerar möjligheten till att delta i en utvecklad valfri långvarig eftervård. Här ingår gruppterapi med musik, konst, dans osv. Lisa Malmheden förklarade:

–       Tagesklinik är en form av dagvård där man är inskriven men sover hemma och kommer till kliniken på vardagarna. Programmet innehåller vanligtvis konstterapi, musikterapi, fysioterapi, psykoterapi och gruppsykoterapi. I vissa fall fungerar det som en utslussning — en övergång från mer ingripande heldygnsvård tillbaka till vardagslivet. Men man kan också bli inskriven på en Tagesklinik utan att tidigare ha vårdats inom heldygnsvård.

Alla terapiformerna är dock reglerade i Tyskland, men även finansierade. Patienter inom psykiatrin har möjlighet till att länge få behålla en och samma (vårdande) person som känner deras historia. (läkare/psykiatriker/terapeut/psykoanalytiker) 

Det faktum att lång terapi finansieras offentligt gör att Tyskland sticker ut internationellt. Landet har bevarat sitt historiska samhällsansvar och insikter kring psykiskt lidande. Att anse att psykoterapi och psykoanalys är en (inte minst ekonomisk) angelägenhet för samhället, snarare än en dyr lyx – placerad som marknadsvara – håller de fast vid. 

–       Efter utskrivning från psykiatrisk dygnsvård finns olika behandlingsformer tillgängliga — gruppterapi, enskild psykoterapi eller psykoanalys — vid sidan av medicinering och kontakt med läkare, förklarar Lisa Malmheden.

Psykoanalytiker är ofta läkare eller legitimerade psykologer i grunden. Deras utbildningar följer strikta utbildningskrav där patientarbetet pågår under ca 3 – 5 år före legitimering. Vid inskriven vård inom psykiatrin blir man tilldelad en psykoterapeut (i vissa fall en psykoanalytiker), vare sig man ber om det eller inte. Lisa Malmheden förtydligade:

–       Som regel tilldelas man en psykoterapeut, som vid vissa sjukhus även är psykoanalytiker. De flesta psykoterapeuter är inriktade mot psykodynamisk terapi eller KBT (kognitiv beteendeterapi).

En annan historisk orsak till mentalvårdens utveckling i Tyskland – som min research inför resan visade på – är också studentrörelsen 1968. De vände sig mot auktoritet i allmänhet och föräldragenerationens tystnad efter nazi-tiden – i synnerhet. Filmserien Heimat, som många har sett, har ju också gjort detta väldigt levande för omvärlden. Under denna tid lyftes psykoanalytiska begrepp som ”förträngning” och ”skuld” som blev aktuella igen. Man såg tillbaka på det som Sigmund Freud forskade om. I Västtyskland erkände man därför på 1970-talet psykoterapi som en medicinsk behandling. En psykiskt sjuk obehandlad patient förväntades också kunna utveckla somatisk sjukdom, och antalet vårddygn i somatisk vård, räknades därför också in i den ekonomiska kalkylen. Psykoanalys och psykodynamisk terapi inkluderades också då i sjukförsäkringen. Man slog fast att terapi var förebyggande, rehabiliterande och samhällsekonomiskt motiverad. Men kunskaperna om psykoanalys var redan tillgängliga och grundlagda av Freud sedan 1900-talets början. 

När jag ställer frågan till Lisa om hon tror att psykoanalysen ändå är hotad i dag i Tyskland, svarar hon att största hotet (ett av dem) är att det är så dyrt för den som utbildar sig. Väldigt få har råd att skuldsätta sig så rejält som den mycket långa studietiden kräver. Dessutom börjar kortare utbildningar i kognitiv terapi öka i landet. Hon säger:

–       De kortare psykoterapeututbildningarna i kognitiv terapi har länge varit populära, och man märker tydligt att det är dessa teoretiska fundament som dominerar på de statliga universiteten och som lärs ut under psykologutbildningen. Under min utbildning fanns det dock studentinitiativ som bjöd in psykoanalytiker för föreläsningar, ett tecken på att intresset för psykoanalysen lever vidare.

Mitt besök i Berlin känns sammantaget bara som en början. Förhoppningsvis kommer fler rapporter från mig här – från landet där man ännu ger psykoanalys inom det allmänna sjukvårdssystemet – och anser att det är en samhällsnytta som ska vara tillgänglig för alla, inte en marknadsvara för de rika.

Psykoanalytisk vård – en verklig dialog med patienten

Som en avslutande reflektion, en vink till vår teknikfixerade samtid, är texten från 2019 – invid en föreläsning av psykoanalytiker Dimitrijevic, tillgänglig på podd-sidan. Han slår där ett slag för den mänskliga dialogen: (https://feeds.transistor.fm/berlin-psychoanalytic?utm_source=chatgpt.com):

”Psykoanalys var en revolutionerande praktik inom psykiatrisk vård av flera anledningar. En av dessa är att psykoanalytiker från allra första början trodde på kraften som låg i dialogen med patienter. Det är en definition av psykoanalytisk behandling att den fokuserar på noggrant lyssnande och att ge patienterna möjlighet att söka efter och utveckla sina röster. Det finns nu många bevis för att de flesta symtom och störningar har en viss betydelse och att denna betydelse kan hittas i det omedvetna.” (min översättning)

Flera podd-avsnitt finns också tillgängliga här:

https://podcasts.nu/poddar/berlin-psychoanalytic?utm_source=chatgpt.com

Psykoanalys borde vara fritt för folket!

Vid pennan Pernilla Wiechel, 

frilansjournalist, samtalsterapeut PDT, lärare i bild- och psykologi på gymnasiet.

Filmrecension: En annan Håkan – djuplodande, vacker, ärlig och ger hopp

by

En annan Håkan

En annan Håkan
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 mars 2026
Regi och manus Joel Segerdahl

En djuplodande vacker film om en man som vågar vara sig själv. En mycket personlig film som låter oss komma ovanligt nära Håkan Hägg som är gatumusiker som sjungit på Göteborgs gator i mer än 40 år. Filmens regissör Joel Segerdahl har fått komma mycket nära denna Håkan och fått honom att öppna sig och berätta mycket om sig själv. Det är personligt, nästan på gränsen till privat – men det känns både viktigt och starkt berörande. Ordet ”berörande” kan bli ett slitet uttryck, men det går inte att undvika just nu. Håkan Hägg har mer eller mindre vigt sitt liv åt att stå i gathörn i Göteborg och sjunga och tala till människor som går förbi.

Vi får följa Håkan genom barndomen, och till den han är idag. Han har en personlighet som sticker ut. Redan som barn blev han special-behandlad. Om det var bra eller inte kan nog ingen svara på idag. Men det är tydligt att han inte är som genomsnittet. Han är en välkänd karaktär i Göteborg där han står och sjunger och ofta cyklar gatorna fram och pratar med sig själv. Ibland bestämmer han sig för att det är dags att ge sig av ut i världen. Han tar med en påse i handen och hoppar på tåget ut i Europa. Ibland tar pengarna slut och han får sova ute. Jag misstänker att han inte alltid blivit väl behandlad av vakter eller polis när han sovit ute.

Just nu visas ett par filmer som varnar på olika sätt för den utveckling som sker i västvärlden idag där människor kan bli illa behandlade av vakter, polis och åklagare om de sticker ut. Den brittiska filmen ”I Swear” bygger på verkliga händelser och handlar om en ung man som har Tourettes syndrom och tvångstankar – och som under uppväxten blev mycket illa behandlad av både skola och polis. En annan skrämmande film är ”Två åklagare” som utspelas under Stalineran men som har skrämmande likheter med Sverige idag där vakter, polis och åklagare på samma sätt håller ihop och det är omöjligt för en svag människa att få rätt gentemot de krafter som har monopol på att utöva våld.

Denna dokumentär, ”En annan Håkan”, ger dock hopp om att människor kan få vara unika och inte behöver passa in i den vanliga mallen. Även om Håkan Hägg mött svårigheter i sitt liv sprudlar han oftast av positiv energi och dokumentären har en vacker och hoppfull ton. En göteborgare som också heter Håkan är välkända Håkan Hellström som uppmärksammar Håkan Hägg och bjuder in honom till att vara Håkan Hellströms förband på utsålda Ullevi konserter, och så blir det.

Det verkar som att många göteborgare tagit Håkan Hägg till sitt hjärta. Jag funderar på om det skulle vara möjligt i Stockholm. Är Göteborg lagom stort/litet för att det ska fungera att sticka ut, att inte vara som alla andra, att behöva passa in i som medelvärdet lagom som ofta krävs.

Dokumentären En annan Håkan ger samtidigt hopp: kanske för att det är just i Göteborg det händer?

Efter premiären i Göteborg den 24 mars 2026 kommer En annan Håkan att visas på biografer runt om i landet. En annan Håkan är Joel Segerdahls långfilmsdebut för bio. Segerdahl är tidigare nominerad till Kristallen för tv-dokumentären Fotbollsbomben – det osannolika attentatet och dokumentärserien Leriga Rötter.

Teaterkritik: I bomullsfältens ensamhet – helt enastående, träffar rakt i vår brinnande samtid

by

Is This Thing On?

I bomullsfältens ensamhet
Av Bernard-Marie Koltès
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljus Torben Lendorph
Ljud Jakob Wilhelmson
Premiär på Dramaten 28 februari 2026
Medverkande Lena Endre och Ingela Olsson

I bomullsfältens ensamhet på Dramaten är teater på svindlande hög nivå som träffar rakt i vår brinnande samtid. En poetisk, filosofisk och politisk text som kräver ett skärpt lyssnande, fantastiskt skådespeleri och briljant regisserat av Staffan Valdemar Holm. Föreställningen är oavbrutet spännande att följa – som en dans med förföriskt lockande turer och komplicerade steg. Eller för att uttrycka det i sporttermer som en boxningsmatch.

Två av landets främsta skådespelare Lena Endre och Ingela Olsson möts för första gången på scenen i denna sprakande ordduell. De gör entré likt två boxare nervösa och otåliga att kampen ska börja. Sedan är de igång och cirklar runt varandra, bevakande varje rörelse och språkligt utfall den andre gör.

Under föreställningens gång skiftar flera gånger perspektivet och rollerna förändras. Den som i början leder och hotar blir den som är rädd och närmast ropar på mamma. Den som ses som behövande blir den som har något att sälja etc. Det är uppslukande att se hur skickligt skådespelarna agerar i denna djungel av ord, meningar och syften.

Mitt i bryts oväntat det djupa allvaret av att karaktärerna hand i hand ” sjunger” en duett – en härlig Staffan Valdemar Holmsk överraskningseffekt. Publiken som suttit knäpptyst framåtlutad får en paus. Allt avrundas också med en kyss på premiärkvällen- fast det lär inte ha stått i regianvisningarna.

Koltès pjäs är en synnerligen välskriven och mångbottnad dialog som öppnar bråddjup, bygger broar, oroar, belyser och bländar. Både det som sägs och det som ligger dolt under det sagda och de värden, behov och efterfrågan som står på spel får vi försöka sätta samman likt ett pussel till en tydlig bild.

Kort sagt, inget är säkert i detta drama precis som i vårt nu. Det främmande skrämmer, klimatet är i fritt fall, fattigdomen ökar, de rika vill att de som behöver ska tigga om hjälp, tal om fred leder till nya krigshandlingar och världen vilar på en tjurhorns spets. Samtidigt betonas hoppet. Det finns alltid ett fönster av ljus – det måste vi se och söka. Mot slutet tänds också en möjlighet att de hårda motståndarna skulle kunna bli vänner om de vågar visa sig nakna för varandra.

Det är befriande och ett utropstecken idag att få ta del av en scenisk kamp där regissören inte öser på med blodigt våld, höjda vapen och vrålande för att skrämma och betona den allvarstid vi lever i.

Lena Endre och Ingela Olsson spelar på ett plan till synes två makthavare/förhandlare -i pjäsen kallade en kund och en dealer. De möts, kanske i hemlighet, på en neutral plats i nattens mörka timmar. ”Den tid då människor och djur blir förvirrade”.

Koltès skrev karaktärerna i I bomullsfältens ensamhet för män. Skådespelarna får det dock att kännas självklart att rollerna lika gärna kan göras av kvinnor. Detta ”könsbyte” överdrivs heller inte. De är kort sagt människor som möts.

Staffan Valdemar Holm säger i en intervju på Dramatens hemsida om föreställningen ”att han verkligen tror att teatern måste vårda och betona sitt centrum, texten och skådespelarna. För utan det blir det ingen riktig teater”.

Mot den bakgrunden känns det följdenligt att scenografin av Bente Lykke Møller är ett osäkert vibrerande intet som blottlägger rollerna. Samtidigt finns det en skönhet -något vi är på väg att förlora i dagens värld – i regikonceptet. Ljuset, det ödesmättade rörelsemönstret och musiken skapar stämningar. Skådespelarna trollar dessutom med sina repliker fram bilder av ett ödsligt landskap där en vildhund kan yla så att publiken rycker till.

Kostymerna- en tjusig och en raggig päls – båda nonchalant burna över enkla vardagliga byxor och tröjor, och de taggiga perukerna gör att karaktärerna liknar – listiga rovdjur. Varelser på livets arena som vet vad de vill ha, vad som står på spel och vad/vilka de är beredda att offra för att uppnå sitt mål.

I bomullsfältens ensamhet är teater med spetskompetens. Skådespelarna agerar helt ljuvligt och utmanar sig själva och publiken i en djärv retorisk duell. Ingen annan än Staffan Valdemar Holm skulle nog heller klara konststycket att göra en så här rakbladsvass, förunderlig och rolig föreställning av denna text.