Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension: När man låter hjärtat va’ me’ – då kan inget stoppa Ronneby folkteaters revy

by

(Kön i blomsteraffären, där man kan tränga sig ifall ens son har en mkt fin titel. Från sketchen Titlar och hemorrojder, akt 1 och 2 – Foto: Martin Moberg)

Titel: Låt hjärtat va’ me’

Premiär 23 januari 2026, kl 19.00, Ronneby Cityhotell. Spelas till 14 februari utvalda dagar.

Regi: Urban Jönsson

Regikonsulter: Hanna Berben Beckman, Pontus Larsson.

Manus: Urban Jönsson, Hanna Berben Beckman, Pontus Larsson m fl

Koreografi: Ann-Sofie Othén, Cajsa Ekstrand, Urban Jönsson.

Musik: Anderz Wrethov, Axel Åhman, Jakob Norrgård, Kevin Holmström, Kristofer Strandberg, Robert Skowronski, Diane Warren, Albert Hammond

Musikbakgrunder: Johan Harding

Skådespelare: Mia Österhof, Anne Alfredsson, Sandra Eriksson, Efraim Laksman, Alfred Eriksson, Ella Elm, Lotta Wirefeldt, Jessica Högberg, Axel Eriksson.

Betyg: 4

Något senare än vanligt in på det nya året var det så dags för nyårsrevy i Ronneby, som igår kväll den 23 januari på slaget 19 hade sin premiär. Årets titel på Ronneby folkteaters uppsättning är ”Låt hjärtat va’ me'” och där finns en tanke eller två bakom, då vår tillvaro just nu är orolig pga händelser nära oss och i vår omvärld. Hjärtat behöver sannerligen va’ me’ och i Ronneby under de kommande veckorna får man som publik en välbehövlig blandning av kärlek, skratt och satir på vår samtid.

Ronneby folkteaters revy så här runt nyåret den kan man lita på och man blir underhållen med många korta och några lite längre sketcher vilket känns igen i tidigare års uppsättningar. För de är kända för sitt ”folkliga skratt” som konstnärlig ledstjärna, med rötter i Blekinges frigruppstradition. Årets revy spelas i två akter med paus, vi fick se olika sketcher som alla fick munlädret att röra på sig, några mer, andra lite mindre som sig bör. Man kan gott konstatera att ensemblen ger sitt allra bästa på scen denna gång på Ronneby Cityhotell, mitt emot Resecentrum då Ronneby folkteaters ordinarie lokaler ett stenkast bort längs Gångbrogatan f n renoveras.

Första akten avhandlade bl a dejtingdjungelns vedermödor, hur ska man kunna träffa den Rätta? Tja, det fick vi se I ”Body shop” där flera olika karaktärer på karlar erbjöds den kvinnliga klienten och det gick t o m att leasa (!) en passande karl för en liten nätt månadsavgift på några tusen kronor. Det här med att få föräldrar att köpa ut på Systembolaget, här gjorde de yngre skådespelarna bra ifrån på scen och dråpligheterna ersatte varandra i ”Systemfel” och ”Köpa ut”.

(Ska pappa äntligen köpa ut på Systembolaget eller inte? Från sketchen ”Köpa ut” akt 1 – Foto: Martin Moberg

Har du koll på vad flamingo är, det är ju bara en fågel med ett karaktäristiskt utseende eller hur? Nja, det är lite mer än så i ”Flamingo” ges en något bredare definition och kanske är det bäst att låta bli att sätta ut en flamingo i trädgården inköpt från någon utlandsresa efter det här. För man kan ju få oväntat besök och skamliga förslag. Riktigt roligt var denna sketch och det skrattades en del i publiken. När det gäller ”Titlar och hemorrojder”, har Folkteatern tänkt till lite och låter den fortsätta i akt två. Bra upplägg samtidigt handen på hjärtat – vad betyder egentligen fina titlar?

William Shakespeare, ursäkta ”Viljam Skäjsbeer” det där med namn på kända personer är inte det lättaste att hantera för barnen i skolan och den sketchen var faktiskt finurligt framförd och ånyo gjorde den yngre delen av ensemblen bra ifrån sig. Sista numret i akt 1 var faktiskt pricken över i:et, nu när Sverige är med i NATO behöver det minsann köpas vapen av alla de sorter ett sång och shownummer med musik koppling till finska Vörå så förstår ni säkert. I vart fall var det här bra.

(Inget stoppar vår revy, akt 2 avslutande nummer – foto: Martin Moberg)

Akt 2 öppnades med två sketcher med Ronneby-anknytning, den första var kommunstyrelsens ordförande tillsammans med tjänstepersoner ute efter att ta fram en ny kommunslogan och det blev till sist en sorts återgång till en välkänd sådan från 1987. Det till tonerna av den välkända melodin ”Låt hjärtat va’ me'”. Besöker man Ronneby, ja då kanske en rundvandring i centrumnära Bergslagen eller i Brunnsparken med kunnig guide vore något? Fast den guide vi fick se I ”Hitte-på-guide” har en hel del brister främst vad gäller den mest elementära källkritik och bemötande.

Vi fick också under kvällen stifta bekantskap med några rikspolitiker Centerpartiets fd ordförande Anna-Karin Hatt ”Vår Hatt”, kulturminister Parisa Liljestrand (M) ”Kulturkanon” och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) som framförde en lovsång så att vi skulle bara fatta hur BRA det ju är med Små Modulära Reaktorer ”SMR”. Numret framfördes med dans och med ficklampor med LED-belysning, det blev riktigt bra eftersom övriga lampor i lokalen släcktes ned.

Avslutningen på akt 2 bjöd på ”Förolämpning mot tjänsteman”, ”Gårdsförsäljning” och som kronan på verket ”Den döende teatern” där kommundirektören ansvarig för teaterbyggnaden stövlar in och inte för en sekund iddes lyssna till teaterdirektörens växande desperation och synpunkter på t ex läckage från tak, trasiga stolar, vatten i källaren och livsfarlig elinstallation. Hejdlöst roligt nummer, framhåller särskilt Ella Elms gestaltning av teaterns husa här skrattades det i stolsraderna. För det är som i ”Inget stoppar vår revy”, som kom sist i akt två, när man låter hjärtat vara med då kommer det alltid sättas upp revyer i Ronneby. Betyget på årets revy blir bra, en solid fyra. Rekommenderar således ”Låt hjärtat va’ me'”, spelas utvalda dagar till den 14 februari på Ronneby Cityhotell.

(Nu ska det köpas vapen, Sverige är ju medlem i NATO – ”Köpa vapen”, akt 1 – foto: Martin Moberg)

Teaterrecension: Stadsvandring i Ronneby anno 1658 under en hårdför försvenskningsprocess..

by

(Ronneby anno 1658 och årtionden därefter – Ronneby folkteaters stadsvandring 2025 – foto: Visit Ronneby)

Betyg: 4

PREMIÄR
Tisdag den 24 juni kl. 18.00 samling utanför Turistinformationen, Ronneby Torg
Vandringen tar cirka en och en halvtimme.
Guide: Anneli Vik, tisdagen den 22 juli guidar Urban Jönsson.

ÖVRIGA DATUM
Tisdagar: 24/6, 1/7, 8/7, 15/7, 22/7, 29/7, 5/8, 12/8. (eventuellt en extra vandring den 19/8)

Tid: kl. 18.00
Antal platser per vandring: 60 personer

Igår kväll den 24e juni, var det premiär för årets dramatiserade stadsvandringar av Ronneby folkteater. Startpunkten var inte som tidigare års sommarkvällar på Torget i Ronneby, utan vid den vackert nymålade byggnaden där Turistinformation sitter och årets dramatiserade stadsvandring fokuserar man på det historisk dramatiska året 1658 och decennierna därefter. För då skedde det så pass påtagliga och pådyvlade förändringar i vardagen, som än i dessa dagar ligger i bakgrunden.

Stadsvandringen sker under en tid när svenskarna bl a erövrade Blekinge och inledde en hårdför försvenskningsprocess. Det kom definitivt att märkas i Ronneby, staden vid åkröken. Ta t ex när prästerna plötsligt skulle predika på svenska, och liturgin var inte som under dansktiden. Eftersom kyrkan vid den här tiden var något alla bara skulle gå till om söndagarna, kom nyordningen i gudtjänstfirandet att bli svårsmält för invånarna i handelsstaden nästintill mitt i Blekinge.

Men det kom inte att bara stanna vid det, följderna för Ronnebyborna när svenske kungen Karl XI 1679 grundade en ny stad på en ö i skärgården drygt tre mil österut blev ännu bistrare än förändringar i hur kyrkans predikan kom att innebära. Det var bra skådespelarinsatser från Folkteaterns emsemble och man kan tydligt förstå hur militär erövring av landområden så brutalt slår mot civilbefolkningen i årtionden efteråt. Tiden läker alla sår, nja kanske det. Rekommenderar att man följer med på Ronneby folkteaters stadsvandring anno 2025.

Filmrecension: Beck – Den osynlige mannen – krafsar mest på ytan men är hygglig underhållning

by

Beck - Den osynlige mannen

Beck – den osynlige mannen
Betyg 3
Premiär på TV4 Play Plus 21 juni 2025
Regi Per Hanefjord
Manus Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius.
Med Valter Skarsgård, Jennie Silfverhjelm, Martin Wallström, Peter Haber, Måns Nathanaelson, Elmira Arikan, Nina Zanjani, Oscar Skagerberg med flera.

Nu har den kommit, Beck-film nummer 52, som är den andra i tionde säsongen av dessa filmer som alla baseras på Sjöwall Wahlöös fiktiva polis Martin Beck. Filmen lär vara en av de mest efterlängtade av sommarens online-premiärer. Tja, den ger en och en halv timmes underhållande halvspänning och ett möte med välbekanta karaktär. Långt ifrån något mästerverk men ändå något bättre än de senaste botten-nappen i serien av Beck-filmer.

Beck-filmerna och böckerna har alltid haft som signum att visa på orättvisor i samhället och skillnader i hur människor bemöts av myndigheter och polisväsendet. Från början var det berättelser som kunde säga något viktigt om hur samhället fungerar. Men varför filmerna nu tappat den kompassen kan jag bara spekulera i. Ett av de absolut största och allvarligaste problemen i det svenska samhället idag lyser totalt med sin frånvaro i Beck-filmerna. Denna nya Beck-film låtsas också att det inte finns någon gängkriminalitet i Sverige. Ändå är gängkriminaliteten ett djupt och allvarligt problem i Sverige i dag. Är problemet att TV4-ägda filmen inte vill på något vis visa att det finns någon kriminalitet bland unga män med invandrarbakgrund? Är det helt förbjudet för TV4 att visa att sådant kan förekomma?

Denna nya Beck-film utspelas en tid efter den förra där en av poliserna i Alex (Jennie Silfverhjelm) team blev dödad i slutet av förra filmen. Framför allt Oskar Bergman (Måns Nathanaelson) brottas med djup sorg medan Vilhelm (Valter Skarsgård) trycker ner sina känslor efter den situation där deras kollega blev dödad.

Alex får ett larm om ett bestialiskt mord och hon tar med sig både Josef och Vilhelm för att undersöka mordet på plats. Mordet verkar ha att göra med Victor Roos (Oscar Skagerberg), en svensk version av Andrew Tate, en kontroversiell influencer. Victor Roos, liksom Andrew Tate, sprider och predikar en ideologi som bygger på idén att män förtrycks i dagens samhälle. Män inte får vara det de rent biologiskt är byggda för. Män ska enligt Roos vara starka, skydda kvinnor och barn, vara ärliga och rättskaffens – de ska vara som män varit genom historien.

Martin Beck arbetar egentligen i en annan del av polishuset, men då det visar att det finns fingeravtryck i samband med det nya mordet som matchar en person från en tidigare utredning får Beck besöka Alex team och bistå dem.

Uppenbarligen är tanken att filmen ska skildra toxisk maskulinitet och det stryks under med att Vilhelm pratar med en psykolog om sådana problem. Det ironiska är att både Vilhelm och Josef som kan definieras som mer handlingskraftiga, mer actionbetonade och sådant som traditionellt har kategoriserats under manliga egenskaper är de som får saker gjort, som hittar ledtrådar som gör att brotten kan lösas. Det är bara Vilhelm och Josef som får något gjort som för dem till lösningen.

Det är trevligt att återse gänget kring Alex. Det har blivit ett antal filmer nu och karaktärerna har mejslats fram och vuxit. Men själva handlingen är något rörig och krafsar mest på ytan kring temat. Men filmen är ändå ett steg framåt sedan förra Beck-filmen i alla fall – så det kan vara värt att ägna en och en halv timme åt Beck – Den osynlige mannen. Sämre underhållning finns det i sommar.

Den förra Beck-filmen, Beck nummer 51, fick också betyg 3 av mig men nu känner jag att att det var lite för högt. Denna nya, Beck 52, får också betyg 3 men den är betydligt bättre än den förra. Fast ingen av dem når upp till den höga klass som en del tidigare Beck-filmer har. Kanske för att Beck-filmernas nuvarande skapare inte vågar ta upp de samhällsproblem som finns idag.
Filmrecension: Beck – Vilhelm: enda behållningen är Valter Skarsgård

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

by

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni 2025

Håkans stora scen
Den stora scenen på Ullevi


För tionde gången står Håkan Hellström på en av Sveriges största scener – och gör det med samma hunger som om det vore hans första gång. Den här gången möts publiken av en scen mitt i arenagolvet, ett fyrkantigt bygge som likt ett slags modern cirkusarena bjuder in till närkontakt från alla håll, men samtidigt får du ingen kontakt alls, stora delar av tiden när han är på någon annan sida. Men inledningen är försiktig, nästan trevande.

När Hellström öppnar med ”Jag har varit i alla städer” och följer upp med nya singeln ”Gå för glory” är det som om pusselbitarna ännu inte riktigt har fallit på plats. Det är trångt på scenen, ljudbilden glappar bitvis och det stora formatet känns mer som en börda än en tillgång. Men så kommer ”Tro och tvivel” – och med den ett skifte i kvällens tonläge. Plötsligt vänder hela arenan, publiken exploderar i sång, och Hellström rusar fram över rampen som om han äntligen hittat hem. Berättar att han alltid sett scenen som fyra rum, och nu har han bokstavligen fått det. De som sovit i tält utanför, för att hamna längst fram, får inte riktigt belöning för mödan. Med denna scen missar du en hel del om du står längst fram. Du vill nog stå på hörnet av scenen, så ser du två sidor i varje fall.

Kvällen fortsätter med en blandning av största möjliga hits och noggrant valda ögonblick för förnyelse. ”Du kan gå din egen väg” glittrar i synthdriven Van Halen-stil, och ”Pärlor” blir till en andlöst vacker duett med Sarah Klang. Längre fram gästar Miriam Bryant med sin själfulla röst i en utökad version av ”Nu kan du få mig så lätt”, medan komikern Björn Gustafsson kliver in i polisuniform och tillsammans med Håkan bjuder på charmig buskis i ”Som sommaren”.

Vad som hade kunnat slå över i fars blir istället en varm och mänsklig del av showen – mycket tack vare Hellströms egen balansgång mellan publikflört och musikalisk allvarlighet. Ett av kvällens starkaste ögonblick kommer i form av den unga Nisse Hasselgrens innerliga tolkning av ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” – ett tydligt exempel på Håkan Hellströms förmåga att förena generationer i sin musik.

Några saker är tydliga denna kväll: Det regnar inte. Det är nationaldagen – och han spelar förstås både ”Pärlor” och ”Tro och tvivel”. Och ja, scenbygget fungerar – till slut för dom som inte står för nära. Storbildsskärmarna förstärker en tydlig Göteborgskänsla med spårvagnskling, stadssiluetter och hamnbilder. Och där, mitt i detta marina myller, rör sig Håkan som en musikalisk lots: oförutsägbar, ömsint och ibland rent manisk.

Hellström har skalat bort allt från de senaste två albumen, men ingen saknar dem när låtar som ”Ramlar”, ”När lyktorna tänds” och ”För sent för Edelweiss” får publiken att sväva. Och med Frälsningsarméns blåskår i ryggen och ett band i absolut toppform låter det större än någonsin. Musiken sväller, briserar, imploderar – ibland allt samtidigt. Och ändå finns där hela tiden den lilla människan, pojken i sjömanskostym, kvar i kärnan.

Det här borde inte fungera. Det är ibland rörigt, ibland överladdat. Men det gör det. Och när Hellström i extranumren bränner av ”Kom igen Lena”, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och avslutar med fyrverkerier till ”Du är snart där”, är det bara att kapitulera inför kraften i det han och publiken skapat tillsammans.

Håkan Hellström må ha blivit en arenaartist, men han låter aldrig konventionell. Det är känslosamt, skevt, glimrande – och ännu en gång helt magiskt.
En storslagen, oväntad och innerlig kväll med Sveriges mest älskade liveartist

Recension: Annika Norlin och Jonas Teglund i Vintervikens trädgård 

by

Grönt, skönt och varmt mänskligt 
Betyg: 4/5 

Jonas Teglund och Annika Norlin

En tidig sommarkväll i Vintervikens trädgård. Syrenerna doftade fortfarande, myggen höll sig undan, och temperaturen låg stadigt på åtta grader – perfekt för ett glas vitt vin i plastmugg. På den lilla scenen under trädkronorna tog Annika Norlin och Jonas Teglund plats, och det blev snart tydligt att detta skulle bli något mer än bara en konsert. 

Allt föll på plats: vädret, ljuset, ljudet, publiken. Norlin och Teglund bjöd på ett lågmält men drabbande framträdande, där musik och mellansnack flöt samman till ett slags förtroligt samtal. Det handlade om troll utan anus, om människors försök att vara goda i svåra tider, om skörhet och styrka – men aldrig med pekpinnar. Istället bar allt en varm, mänsklig klangbotten. 

Stämningen var – för att citera trädgårdens själ – grön, skön och trevlig. Publiken var blandad: vi som följt Annika Norlin sedan Säkert! och Hello Saferide-tiden stod sida vid sida med en yngre generation som upptäckt hennes unika språk och tonläge senare. Det kändes inte som en vanlig konsert, snarare som att få sitta med i någons trädgård när vänner pratar, skrattar och sjunger. Det sa Annika själv också – och hon hade rätt. 

Musiken kom främst från Norlin och Teglunds gemensamma album, som hyllades av kritiker tidigare i år. Låtarna framfördes med stöd av fyra skickliga musiker, men utan att den stillsamma, intima känslan gick förlorad. Tvärtom – arrangemangen förstärkte det nära, nästan terapeutiska tilltalet. 

Det är sällsynt att ett liveframträdande känns så… öppet. Som om scenen var avskaffad, som om alla befann sig i samma känslorum. Där fanns en slags varsam öppenhet, en vilja att trösta utan att förminska. I en tid där så mycket kommunikation handlar om att vinna mest utrymme, valde Norlin och Teglund att viska – och publiken lyssnade. 

Kvällen avslutades med en kort allsång. Två rader: 
“Tänk på de som gick före, 
Tänk på dom som kommer efter.” 

Och sedan, tystnad. De klev långsamt av scenen. Men publiken fortsatte att sjunga – mjukt, länge – innan applåderna till sist växte fram ur grönskan. 

Sammanfattning: 

En lågmäld, innerlig och inkännande kväll i en av Stockholms mest stillsamma oaser. Norlin och Teglund visade att det enkla, när det bärs av äkthet och närvaro, kan vara mer än tillräckligt. En konsert som kändes som en kram – och som stannade kvar länge efter att musiken tystnat.