Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Filmrecension: Yalla Parkour – minnen och sorg vävs samman med energisk kamp för en framtid

by

Göteborgs filmfestival 2026

Yalla Parkour
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Areeb Zuaiter

En dokumentär om minnen, sorg och längtan till Gaza och olika sätt att hantera ett liv långt därifrån. En fascinerande dokumentär som inte känns helt färdigklippt. Med mer bearbetning och mindre fokus på privatlivet skulle det blivit ett mästerverk. Konsten att skapa handlar ofta om att vara personlig men inte privat.

Sorg efter sin mamma och minnet av mammans leende och saknad av sitt ursprung i Gaza gör att Areeb Zuaiter, en palestinsk filmskapare i USA, får kontakt online med Ahmed, en ung parkour-atlet i Gaza. De samtalar online i många år och Ahmed spelar upp en mängd videoklipp han gjort från sina och hans vänners parkour-övningar i Gaza. Det är häpnadsväckande hur gymnastiska och viga han och hans vänner är. Vilken kroppskontroll de har. Men det är samtidigt mycket skrämmande hur farliga övningar de gör. Skulle de falla fel skulle de dö på en sekund.

Vi bjöds in till ett samtal online mellan Ahmed och Areeb där de har kontakt via videosamtal i många år. Areeb minns sin mamma och speciellt har en fest på stranden i Gaza fastnat i henne minne. Areeb känner en stark längtar dit. Hon känner att hennes mammas leende försvann när de lämnade Gaza. Ahmed däremot längtar och drömmer om att få lämna Gaza. Det finns ingen framtid i Gaza, menar han.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Vi får se en hel del ruiner, som förmodligen är efter bombningar. Vi får se Ahmed och hans parkour-vänner klättra och slänga sig ut från olika höga ruiner medan de gör volter i luften. Men varför det är ruiner får vi aldrig reda på, det lämnas åt vår egen slutledningsförmåga. Gaza har varit i centrum för många konflikter genom åren. Det är fascinerande och samtidigt skrämmande att se hur farligt de unga männen lever. Deras livsfarliga utmaning av fysikens gränser blir en slags motståndsrörelse mot krig och konflikter, ett sätt att överleva som ung i ett härjat land.

Yalla Parkour hade världspremiär på på DOC NYC – där den vann juryns stora pris – och har därefter bland annat belönats med publikpris på både Berlinale och Nordisk Panorma.

Något som skrämmer mig lite är att när Ahmed och hans många vänner gör parkour eller över huvudtaget träffas och gör något är det bara pojkar och män som är med. Inga flickor, inga kvinnor. Kvinnor syns i stort sett bara när det Ahmeds mamma pratar med honom över video eller när en mamma följer med en skadad son till barberare och då är mammorna täckta av olika former av slöjor. Det är inget jämställt samhälle vi ser skildrat. Men vi får se unga människor som kämpar för att hitta ett sätt att överleva och det är imponerande att följa Ahmed och hans vänner. Lite mindre fokus på det privata och det hade varit en av årets starkaste dokumentärer. Minnen och sorg vävs samman med energisk kamp för en framtid.

Filmrecension: Klimatet i terapi – alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

by

Klimatet i terapi
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi Nathan Grossman

Sju klimatforskare från olika delar av världen samlas för att gå i gruppterapi för att undersöka hur de står ut med att larma om klimatförändringarna och samtidigt få så mycket motstånd och ifrågasättande av skeptiker. Som djupdykning i det temat är filmen tunn. Dessutom känns terapeuten som leder terapin som en karikatyr av fördomar om hur en terapeut agerar. För mig är behållningen inte själva dokumentären, som är alldeles för kort och det är tydligt att mycket, mycket är bortklippt. Filmen är bara 65 minuter, det är omöjligt att få ett seriöst utklipp, en rättvis sammanfattning är omöjlig på den korta tiden.

Att filmen är så kort gör att jag som åskådare inte förstår på riktigt vad som hände under terapin och varför det går som utgår. Det blir något urvattnat men trots det tycker jag att detta är mycket intressant och ger många tankar. I korthet får vi tydliga beskrivningar av vad som är på väg att ske världen över med klimatet och förändringarna. Filmens andra behållning är för mig lika tungt vägande. Den visar att människor måste ha en helhet, att logik, kunskap och förnuft måste samverka med känslor och det undermedvetna för att vi ska bli hela. Och dit kan vi nå också med en karikatyr av terapeut. Alla människor är trots allt människor. En terapeut har till uppgift att få sina klienter att lära känna sig själva. Om det behöver göras med fåniga frågor och övningar – det spelar ingen roll. Alla vägar till självkännedom är väl bra. Alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

Terapi kan vara bra för människor i olika situationer för att lära sig förstå sig själva, att börja se sina känslor och sina tankar något tydligare.

Filmrecension: Confessions of a Swedish Man – överraskande dokumentär som visar att det finns saker som kan förena över ideologiernas gränser

by

Confessions of a Swedish Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Hampus Linder

Överraskande dokumentär som visar hur människor som tror sig stå långt från varandra politiskt eller ideologiskt trots allt kan ha en hel del gemensamt och kan mötas. En dokumentär som delvis ger en hopp till denna nutid där allt och alla ska delas in med skyhöga murar emellan.

En svensk ensamstående pappa som kallar sig feminist reser till ett konservativt mansläger i Danmark. Denna feministiska pappa, Hampus Linder, är också filmskapare, så han tog vara på tillfället att dokumentera sina upplevelser. Han fick tillåtelse av arrangörerna att filma alla övningar och annat där han själv deltar.

Regissören Hampus Linder berättar:
– I början kände jag mig obekväm inför de åsikter jag inte höll med om. Men när männen öppnade upp sig om sina sårbara erfarenheter hände något i mig. Jag såg de mänskliga behoven bakom åsikterna. Hur vi möter oenighet avgör om det blir konflikt eller fred. Jag väljer fred.

Vi får följa hur Hampus upptäcker att de män anslutit sig till manslägret han en ilska som han också kan finna hos sig själv, trots att han anser sig vara feminist. Han bestämmer sig för att gå mer på djupet med sig själv och sin identitet som man. Han tar sig tid att möta sin pappa och prata på djupet om deras relation och sin och pappans uppväxt. Hampus öppnar också för samtal med sin son för att förstå hur hans son upplever Hampus. Det är känns som ett mycket ärlig dokumentär. Det kan vara svårt att hålla en gräns mellan det personliga som ger tyngd åt en film och det privata. Jag tycker att Hampus Linder lyckas hålla den balansen.

Delvis skulle jag vilja veta lite mer om den del av det som Hampus tar upp. Jag skulle vilja se mer från vad männen gör på dessa läger. Hampus nämner också vid flera tillfällen att både hans ex och son tycker att Hampus ibland är skrämmande arg, att han har problem med sin ilska. Fast att ha ilska är något som kan höra ihop med många olika situationer förstås. Ilska är en del av sorg också. Någonstans måste regissören förstås sätta en gräns mellan privat och personligt. Dokumentären kommer, förhoppningsvis, att få många att fundera på frågor kring manlighet och ilska. Hoppas den sätter igång många tankar och samtal. Det är en dokumentär som sätter igång många tankar och ger en öppning för att förstå att också de som står för andra ideologier än man själv kan ha något vi kan lära oss av och vi kan lära dem något. Vi kan mötas över ideologiernas gränser.

Om regissören Hampus Linder
Confessions of a Swedish Man är Hampus Linders andra fullängdsdokumentär. Efter att ha gjort filmen The Feminist (2018) om Gudrun Schyman, blev han nyfiken på att fördjupa sig i ämnet maskulinitet. I en tid av feministisk backlash, där unga killar vänder sig till förebilder som Andrew Tate och Jordan B Peterson, navigerar Hampus genom olika delar av en mansrörelse som söker efter riktning.

Filmrecension: Min fem-års plan – ställer intressanta frågor om skillnader och likheter mellan Kina och västvärlden

by

Min fem-års plan
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 september 2025
Regi Karin Wegsjö

Kina är ett stort land som tar för sig i världen mer och mer. Hur är det vara ung kinesisk kvinna? I Karin Wegsjös dokumentär får vi följa tre unga, ogifta kvinnor från Kina: Amber, Jungya och Tingting – under åren 2016 till 2023. De tre kvinnorna är olika, har olika arbeten och olika drömmar men alla tre känner pressen från samhället och familj att bilda familj och skaffa barn. Två av dessa tre kvinnor flyttar till Norden under inspelningen utan att känna till att den andra flyttar dit. Det ger en intressant fördjupning av dokumentären: hur lika och olika är det kinesiska samhället och det finländska och det svenska? En av dem, Amber, bor en stor del av tiden i Finland, en annan bor i Sverige, Jungya, och den tredje bor i Kina. Att ha barn är den enda garantin för att bli omhändertagen och få hjälp och bli försörjd som gammal i Kina. Därför har deras familjer förväntningar på dem att de ska gifta sig och skaffa barn.

Karin Wegsjö gör det inte lätt för sig. I början är det lite rörigt och svårt att hänga med i vem som är vem av de tre unga kvinnorna men efter ett tag blir det tydligare eftersom de lever på så olika sätt. Skickligt hanterat av regissör och övriga filmteam.

En av de unga kinesiskorna, Tingting, har redan som mycket ung varit aktivist och hon har en flickvän. Hur ska hon få sin familj att acceptera att hon inte vill gifta sig med en man? Men eftersom det viktigaste är att skaffa barn behöver det inte vara så förfärligt att ha en flickvän istället. Det kan ju båda föda barn.

Det är en styrka i dokumentären att en av dem bor i Sverige och kan jämföra sina känslor och sin erfarenhet av det svenska samhället med det kinesiska. I Kina försöker myndigheter och makthavare på många sätt förmå och uppmana unga kvinnor att skaffa barn och att leva i familj betraktas som viktigt. Sverige ska vara med individualistiskt, enligt vad dessa kvinnor fått höra. Frågan är om det verkligen är så. När en människa hamnar i en kris-situation: hur mycket hjälper egentligen samhället? Det finns mycket ensamhet i Sverige idag. Jag är inte så säker på att den svenska vägen gör människor lyckligare. Jag tycker dokumentärens allra största styrka är att den sätter igång tankar och funderingar. Allt det som sägs under ytan, mellan raderna, gör dokumentären så bra.

Flera gånger uttrycks det i filmen att i Kina har den fattige ingen makt, inget inflytande över sitt liv. Har den fattige någon makt över sin situation i Sverige egentligen? Vem styr i Sverige? Att de med mycket finanser bakom sig, som banker, har mycket stort inflytande i Sverige, det är uppenbart.

Filmens tre huvudkaraktärer är alla födda under 1980-talet, den tid då Kinas makthavare genomförde enbarnspolitiken. En familj fick sällan ha mer än ett barn. Det gjorde att många flickor fick chansen till bra utbildning och fick resa utomlands. Deras familj satsade på dem eftersom de inte hade någon bror. Så för många unga kvinnor öppnades nya möjligheter, men samtidigt har kraven och förväntningar ökat att gifta sig och skaffa barn.

Filmens regissör Karin Wegsjö berättar i ett pressmeddelande:
Jag tror att var och en av oss bär på frågor och teman som återkommer i det mesta vi gör. Frågor som rör det mest existentiella. Mina frågor och mitt tema handlar om frihet, direkt eller indirekt. En personlig men också politisk drivkraft. För ca 15 år sen ledde detta tema mig till Kina och till starten på den långa resan med filmen Min femårsplan.
I början var jag själv mer fokuserad på Kinas politiska begränsningar men upptäckte de var ofta föränderliga, töjbara och oberäknelig. Genom möten och samtal visade det sig att en annan slags ofrihet fanns inom familjen som ofta styrdes av traditionella och hierarkiska strukturer- och av ekonomisk nödvändighet.

Genom att få se livet, världen och samhället, genom dessa tre unga kinesiska kvinnors ögon, ser vi hur världen förändras och vi ser fördelar och nackdelar med både det västerländska samhället och det kinesiska. I Kina finns inte samma gängkriminalitet som utvecklas i raketfart i Sverige, till exempel. Vad är vår individuella frihet värd om vi inte är trygga?

Filmrecension: Film om Siw – en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals

by

Filmen om Siw
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 september 2025
Regi Stina Gardell

Regissören Stina Gardell tycks ha fått idén att göra en film om Siw Malmkvist när hon fick tillgång till artistens lådor med Super 8-filmer. Det är därför filmen börjar med gamla filmklipp på olika insekter (!).

Sen får Siw Malmkvist svara på om hon är rädd för att dö.
Men det är inte den privata Siw, eller hennes hemmainspelningar som är det intressanta med henne, upptäcker man när filmen segat sig fram ett tag.

Plötsligt får bilder och filmklipp på henne som sångerska och skådespelare filmduken att glöda. Surprise: Det är artisten som är grejen!

Stina Gardell, född 30 år efter den hon ska skildra, verkar inte riktigt ha koll. I en intervju säger hon att hon hade ”förutfattade meningar” om Siw Malmkvist och andra sångerskor i hennes generation, som ”borgarnas fruar” och ”de fina kvinnorna”.
Märkligt. Det är väl allmän kunskap att både Lill-Babs och Siw Malmkvist kom från enkla förhållanden. När barndomen i Borstahusen i Landskrona ska skildras får miljöerna inte riktigt liv. Inga syskon eller jämnåriga från den tiden kommer till tals.
Siw Malmkvists egen ganska glättiga syn på sin uppväxt får råda.
Det är en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals. Det saknas också obekväma frågor.
Till exempel metoo-relaterade. Hur var det att vara ung kvinnlig artist i den manligt styrda nöjesvärlden på 50- och 60-talen?
Det är Siw Malmkvist som väljer vad hon ska berätta. Och visst har filmen sina poänger som en skildring av en både fysiskt och mentalt spänstig 88-åring. Men det är inte jätteintressant att följa hur hon flyttar från en lägenhet till en annan.
De privata filmerna som används ymnigt lägger sällan till något av intresse, utan gör att två timmar känns för långt.

Det är när vi får se och höra Siw Malmkvist sjunga i historiska filmklipp som det griper tag. Så snygg hon var, så bra hon sjöng, vilken livslust hon utstrålade!

En höjdpunkt är ett nummer som jag antar är från musikalen ”Nine”, där Ernst-Hugo Järegård hjälpte henne till ”det bästa jag gjort”.

Men analysen av hennes karriär saknas.
Vem var hon i den svenska musikhistorien? Hur bra sjöng hon egentligen?
Helt fantastiskt, tyckte de i Tyskland, och då dyker faktiskt en utomstående röst upp, en man som säger att en så glad och feminin gestalt hade man inte sett i Tyskland, fortfarande tyngt av efterkrigstiden, och så kommer ett magiskt klipp där Siw Malmkvist sjunger på tyska, helt självlysande på scen.

Tack och lov kommer Ann-Louise Hanson in i bilden, lyssnar på Siws tolkning av Quincy Jones ”The midnight sun will never set”, gråter och säger ”så jävla bra du sjöng”.
Det är när Siw Malmkvists unika gärning speglas av andra som filmen får liv och berättar om en banbrytande artist som den blygsamma huvudpersonen själv inte riktigt tycks kunna greppa.