Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Filmrecension: Garbo: Where did you go? – en gedigen dokumentär som ger en inblick i ett fascinerande liv

by

Garbo: Where did you go?
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Lorna Tucker

En fascinerande djupdykning i Greta Garbos liv. Hon föddes under enkla omständigheter i Stockholm och blev en av världens mest hyllade filmskådespelerskor – men drog sig tillbaka när hon stod på toppen av sin karriär. Varför? Jag är inte säker på att vi får något svar i dokumentären, jag är inte ens säker på att någon kan hitta svaret. Det finns inga enkla svar till vad människor gör. Men denna dokumentär bjuder in oss på en fascinerande resa genom delar av hennes liv.

Greta Garbo, född som Greta Gustafsson, var en av världens allra mest kända och hyllade filmskådespelare när hon på toppen av sin karriär drog sig undan. Hon slutade som skådespelare, hon drog sig undan från uppmärksamhet och försökte leva i skymundan. Det gick inte så bra att bli en anonym person, fotografer och journalister och allmänheten fortsätta att jaga henne. Varför drog hon sig undan?

Går det egentligen att få något svar på vad som drev henne till att ta sina beslut? I denna dokumentär berättar barn och barnbarn till vänner till henne. Men kan någon egentligen veta? Mycket material i filmen är fängslande och gripande, som brev hon skrev till bästa vännen Mimi Pollack när Greta Garbo som ung följde med filmregissören Mauritz Stiller till Hollywood för att göra karriär. Greta Garbo skrev brev där hon berättade hur hon längtade hem till Sverige.

Dokumentären har många berättelser om hennes ungdom och många foton och små filmklipp, bland annat från den första reklamfilmen hon deltog i för varuhuset PUB då hon bara var 15 år. Hon började arbeta på PUB som försäljare någon vecka innan hon fyllde 15 år.

Det är mycket som berättas i filmen som helt fångade min uppmärksamhet. Dokumentärens unika arkivmaterial är enastående. Men det finns delar av filmen som jag tycker inte hade behövts, som snarare sänker filmen något: bland annat flera scener med en ung vacker skådespelare med blond peruk som utstrålar hur konstgjord den är agerar som en form av nyhetsuppläsare eller undersökande journalist – det känns lite överflödigt och hade inte behövts. En annan överdrivet tydlig bild är kvinnan bakom en mask som ger känslan av att Edvard Munchs tavla skriet blandats med ansikten från en åldrad Garbo. Det är alltför övertydligt. Vi tittare torde vara uppmärksamma nog att förstå att Greta Garbo, liksom varenda människa, alltid mer eller mindre bär en mask och inte visade vem hon är eller var.

Jag hoppas och tror att denna dokumentär ska locka både ung och gammal, både den som har stort intresse för Greta Garbo och den som inte vet som mycket om henne. Hennes liv och hennes öde har mycket att säga och ger mycket att fundera på, inte minst i dagens värld där många unga kan få en stor publik snabbt genom sociala medier.

Jag tycker inte att vi fick något svar på varför hon drog sig undan. Men det tror jag ingen kan ge ett helt sant svar på och det är är nog inte regissörens ambition. Vad döljer sig inom människor? Dokumentären ger en djup inblick i hennes uppväxt och det är många foton och filmklipp både från henne som barn och tonåring och sedan i Hollywood som jag inte sett tidigare i andra sammanhang där hon porträtterats. Det är en gedigen dokumentär som ger en inblick i ett fascinerande liv. Samtidigt berättar filmen om hur pressande det kan vara att bli världskänd. Det är också en skrämmande berättelse om hur filmindustrin utnyttjar förmågor som den unga Greta Garbo.

Filmrecension: Human Forever – Den vackraste och mest berörande dokumentär jag sett

by

Human Forever
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi Jonathan de Jong

Jag är helt omskakad av alla känslan ett att ha sett denna dokumentär. Det är den vackraste dokumentär jag någonsin sett. Och samtidigt berättar den om något mycket sorgligt, bedrövligt – men den är också fylld av hopp. Denna film, denna dokumentär, är djupt berörande och tankeväckande – ja den handlar om livet och det allra, allra viktigaste vi har och borde vårda: medmänskligheten och respekten för varandras rätt att finnas till. Men åh så långt världen är från detta.

Artikel 25 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säger:
Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda.

Att vi är långt från detta, det är väl de flesta medvetna om. Det finns många som svälter, lever i krig och förföljs. Men det finns ytterligare några som oftast förlorat sin frihet och inte behandlas människovärdigt: de som åldrats och alldeles speciellt de som fått någon form av demens. Idag lever 55 miljoner människor över hela världen med demens i någon form. År 2050 spås den siffran att vara över 139 miljoner. Chansen att denna film handlar om din framtid är 1 på 5.

Vad gör då världen för de som är dementa? Vi får följa den unga holländske mannen och sjuksköterskan Teun som reser runt och besöker äldre och dementa människor världen över. Teun är helt fantastisk. Han verkligen ser människor och kan bemöta äldre och dementa med respekt och som en människa till en annan.

Sanningen är att i synnerhet västvärlden har valt bort alla människor som inte är unga, vackra, energiska och framgångsrika och den som är äldre är oftast maktlös och förbisedd i länder som Sverige och Storbritannien. I Sverige råder, som många är medvetna, en genomgående diskriminering av äldre. Se bara på hur medieföretag som Expressen och Aftonbladet och Dagens Nyheter aldrig skulle nyanställa någon som fyllt 45. Sverige är ett av de länder som verkligen har mycket att lära av denna dokumentär och där många i den svenska eliten för skämmas. Utan tvekan. Vad händer med ett land där bara de starkaste och vackraste hyllas? Där de svagare grupperna inte längre har frihet och ofta inte ens får välja om de vill ha gul eller röd saft på demensboendet?

Men den här dokumentären ger så mycket hopp också. Vi får se människor världen över som ser människor och bemöter också den som är dement med respekt. Fakta är ju att ganska få som är dementa är dementa dygnets alla timmar. Det går absolut att nå fram till dem, många gånger. Det är helt underbart att se Teun prata med äldre och dementa.

Human Forever är mycket välförtjänt utsedd till årets bästa dokumentär på flera filmfestivaler och vinnare av Publikpriset för bästa dokumentär under årets upplaga av Guldkalven i Holland.

Filmens svenska distributör skriver om filmen:
Human Forever – En film om kärleken till mänskligheten
Den 24-årige vårdinnovatören Teun Toebes har ett uppdrag: att förbättra livskvaliteten för personer med demenssjukdom. Han har bott på en sluten avdelning på ett vårdhem i flera år när han bestämmer sig för att ta sitt uppdrag till nästa nivå. Under en resa jorden runt utforskar han och hans gode vän och filmskapare Jonathan de Jong hur demens hanteras i andra länder och vad vi kan lära av varandra för att göra framtiden vackrare och mer inkluderande.

Filmen ger mycket hopp. Teun Toebes och regissören Jonathan de Jong fokuserar mest av allt på att visa bra alternativ och intervjuar människor som tror på att det går att förbättra livsvillkor för de som är dementa.

Miia Kivipelto, en av världens ledande forskare om demens där professor i klinisk geriatrik vid Karolinska institutet och berättar om Finger-metoden som är baserad på vetenskapliga stuidersom visar att koordinerade livsstilsåtgärder inom fem områden kan förebygga eller fördröja utvecklingen av kognitiv svikt. Det finns många olika risk- och friskfaktorer för kognitiv svikt och demens:
hälsosam kost
fysisk aktivitet
kognitiv träning
sociala aktiviteter
kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer

Genom att människor lär sig att leva efter dessa fem råd kan mycket av demens förhindras eller åtminstone drabba mindre hårt. Men all demens går nog inte att förhindra. Human Forever visar framför allt hur människor med demens ändå kan ha bra liv och få känna frihet. De behöver inte låsas in. Den som är dement mår bra av att leva så normalt som möjligt. Det handlar om att se människan. Se att alla har människovärde och rätt till frihet.

Human Forever är så fin, en underbar mjuk och varm dokumentär som bör visas överallt i världen, för makthavare, i skolor, på äldreboenden, på universitet, överallt, överallt.

Relaterat:
Vad vår värld behöver och vad världen saknar – medmänsklighet och rätten att bli gammal

Filmrecension: Ernest Cole: Lost and Found lysande film som manar oss att aldrig glömma

by

Ernest Cole: Lost and Found
Betyg 5
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Raoul Peck
Berättarröst Lakeith Stanfield
I rollerna Alla otaliga människor på bilderna.

Filmen handlar om den sydafrikanske fotografen Ernest Cole (1940–1990). Han blir Sydafrikas första frilansfotograf under 1960-talet då den rasistiska Sydafrikanska aparthetregimen är som mest repressiv. Filmen som bygger på 6000 negativ tagna under 1960/1970-talen skildrar Coles liv och människors livsvärldar i Sydafrika invävda i varandra. Han slutar skolan 1953, tretton år gammal, när ett nytt rasistiskt utbildningsprogram för svarta införs. The Bantu Education Act, vars enda syfte är att svarta inte ska bli mer utbildade än vad det slavliknande livet i Sydafrika enligt de vita kräver. För mycket utbildning kan vara farligt enligt regimen. I stället tar Cole en examen på korrespondens vid en engelsk skola. Han börjar fotografera när han är 8 år och får sin första egna kamera när han är 10 år av en katolsk präst. Vid 18-års ålder börjar han arbeta för en tidning samtidigt som han följer en korrespondenskurs i fotografering via ett institut i New York. Nu bestämmer han sig för att dokumentera aparthetsystemets systematiska och utstuderade ondska och hur det påverkar människors, särskilt svartas liv.

Med sin kamera tar han tar ögonblicksbilder på människor hela tiden, i alla miljöer och i alla sammanhang. Han vill fånga livet som det är, människor upplevelser av livet så naket som möjligt. Människors kroppshållningar, ansiktsuttryck, blickar och relationer till varandra. Han vill fånga verkligheten som den är, med alla sprickor som visar det mänskliga livets natur. Bilder från massakern i Sharpeville 1960 där ett 90-tal människor blir skjuta och över 200 skadade, många skjuts i ryggen när de försökte fly från polisen. De svartas fattiga och orättvisa liv och de vitas rika och privilegierade liv. Getton för svarta, lyxiga villkor och stora trädgårdar för vita. Skyltarnas tyranni: endast för vita, endast för européer, endast för svarta, endast för icke-européer och varor. Rivning av bostäder och tvångsförflyttningar. Förvisningsläger. Regler, regler och åter regler för svarta. Nästan inga rättigheter och nästan bara skyldigheter. Tvånget att ständigt ha med sig ett särskilda pass för svarta som måste visas upp på minsta befallning. Att inte få gå på stadens gator om man inte kan visa att man är på väg till sitt arbete, exempelvis som tjänare i en vit familj. Juridiska kränkningar. Att riskera bli arresterad för ingenting och kastad i fängelse genom ett snabbt beslut av en rasistiskt domare. Att bli bestraffad med piskrapp. År 1963 döms 17 404 svarta fängslade till piskrapp. Bilder på nervösa, rädda och panikslagna svarta ansikten, ibland sida vid sida med ointresserade avspända vita ansikte. Men också rädda vita ansikten bland svarta ansikten, en rädsla som de i skydda av polisen tar ut genom förakt, hat, ilska och hot. Men också makthavarnas hyckleri. Enligt regimen handlar åtskillnadspolitiken om de goda grannarnas politik. Där goda grannar inte blandas med varandra eftersom de är så fundamentalt olika. Flertalet västledare vill inte vara mindre goda grannar. De säger nej till att blockera handeln med Sydafrika därför att det kommer att drabba de man helst vill hjälpa. Vilket naturligtvis är de själva eftersom exempelvis 70% av allt guld som säljs till västvärlden bryts av svarta gruvarbetare under slavliknande förhållande.

Bilderna avslöjar apartheidregimens orättvisor för omvärlden vilket tvingar Cole till exil i USA. Men att fly är inte helt enkelt. Det blir möjligt, 1966, enbart genom att han lyckas lura en tjänsteman att klassificera om honom från svart till färgad. Regimen skiljer nämligen på svarta och färgade, exempelvis människor med indisk bakgrund. Cole lyckas smuggla med sig alla negativen på livet i Sydafrika till USA. När bilderna ett år senare blir till en bok, House of Bondage, blir han genast berömd i USA och naturligtvis fördömd i Sydafrika där boken blir förbjuden.

Han fortsätter fotografera i USA, i storstaden New York och i den amerikanska södern. Ganska snart upptäcker han att livet i USA inte är så fritt, fredligt och tryggt som han hade förväntat sig. Det är i medborgarrörelsens, de svart pantrarnas och Vietnam demonstrationernas tid. Han är i ett främmande land och känner igen sig alla rasistiska mönstren, han är svart i ett annat rasistiskt system. Han är känd och igenkänd men samtidigt isolerad fattig och ibland hemlös. När han med kamerans som instrument observerade och dokumenterade det amerikanska samhället blir han ibland hänryckt och ibland bedrövad och förskräckt.

I början av 1970-talet söker han sig till Europa och hamnar till slut i Sverige där han bor mellan åren 1968 och 1972. I Stockholm bor det nästan inga svarta men det finns rasistiska mönster, ofta mer subtila än vad han är van vid. I Sverige träffar han bland annat fotografen Rune Hassler som hjälper honom att ställa ut på Liljevalchs.

Efter några år återvänder han till USA och fortsätter fotografera. Men i början av 1980-talet slutar han plötsligt. Dessutom upptäcker han att alla negativen är försvunna. Nu får Cole det svårare och svårare att finna sig till rätta i det amerikanska samhället. Han längtar hem trots att han vet vad som väntar honom. Men han släpps inte in i sitt hemland och tvingas fortsätta leva sitt svåra liv USA. Vid ungefär samma tid upplöses regimen i Sydafrika och Mandela blir fri. Men Cole blir samtidigt sjuk i cancer och önskar inget hellre än att återvända och bli begrav i sitt hemland, som han har längtat till så mycket. Men det går inte. När han ligger för döden kommer hans mamma till USA för att träffa honom en sista gång. Cole dör, kremeras och återvänder genom sin mammas försorg till sitt hemland som aska.

Gåtan med de försvunna negativen får delvis sin förklaring 25 år senare. Coles släktingar blir uppringda av en advokat från Sverige. Negativen har hittats i ett bankvalv i Stockholm. Vems som har placerat negativen där och varför, kan ingen förklara eller kanske inte vill förklara. Negativen överlämnas till Coles arvingar 2018. Men inte alla, Hasselblad Foundation vägrar att överlämna 504 av negativen vilket blir inledningen till juridiska processer som så småningom resulterar i att negativen överlämnas till Coles efterlevande.

Cole är en enastående unik fotograf vilket gör att den filmiska berättelsen som skapas genom bilderna är helt lysande. Filmen skildrar och synliggör apartheidregimens gränslösa rasistiska förtryck på ett sätt som förmodligen inte har gjort tidigare. Det är därför en mycket viktig film. Den manar oss att aldrig glömma apartheid. Kan det hända igen eller snarare, händer det igen just nu någon annanstans?

Filmrecension: Det omätbara – en stark dokumentär som jag hoppas når ut vitt och brett

by

foto: Stavro Filmproduktion

Det omätbara
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 november 2024
Regi Nils Petter Löfstedt

I rapport från en skurhink satte författaren Maja Ekelöf fingret på det enorma klyftorna i det svenska samhället. Boken kom 1970 och väckte stor uppmärksamhet direkt och satte igång diskussioner. Frågan boken ställer är om varför de som jobbar hårt och sliter och som håller rent i ofta kvinnodominerade arbeten inte ens är värda en tiondel av samma lön som cheferna. Har något ändrats sedan dess? Inte mycket. Under pandemin samlades många på balkonger för att ge applåder åt alla som arbetar inom vården. De som arbetar med att hålla arbetsplatser rena, att vårda sjuka, ta hand om barnen så föräldrar kan jobba. Går det egentligen att värdera och mäta vad det är värt att ta hand om allt de levande? I Det omätbara vänder Nils Petter Löfstedt ömsint kameran mot sina föräldrar och den stora yrkesgrupp som arbetar med att ta hand om andra.
Resultatet är en dokumentär om en just nu omöjlig ekvation.

Nils Petter Löfstedts föräldrar har båda arbetat inom det som kallas ”vård och omsorg”. Den ena har arbetat som förskollärare, den andra som arbetsterapeut inom psykiatrin. När de går i pension bestämmer han sig för att skildra arbetet inom vård och omsorg, att lyfta fram alla de som arbetar där och älskar sitt jobb och är engagerade, trots att de tillhör de mer lågavlönade i samhället.
Det är en imponerande inspelning som pågått under många år. När covid-pandemin slog till fick han inte längre komma in och film på äldreboenden eller förskolor. Då fick han lösa det genom att få personal att filma. En annan stor utmaning har varit att få tillstånd att filma. Alla chefer på alla nivåer och all personal måste godkänna att han kommer in med filmteam. Föräldrar till de barn som ska filmas måste ge godkännande och alla patienter eller brukare och deras anhöriga.

Det är en stark dokumentär. I första delen möter vi flera mycket engagerade människor som jobbar där. Men allteftersom tiden går kommer problem. Vård och omsorg får mindre resurser och barngrupperna blir större och allt färre personal ska ta hand om allt fler behövande. För att inte tala om hemtjänsten som är vidrigt behandlad. Vi får se hur personal inom hemtjänsten kan ha nio minuter på sig för att duscha en behövande. Att ge medmänsklighet, att ha tid att bara prata en stund och inte behöva utföra allt i rask takt – det finns inte med i planeringen. Vad som inte tas upp är att förmodligen får de som sitter på höga chefsposter inom vård och omsorg högre bonus och mer betalt ju mer de kan skära ned på kostnader för personal.

När jag ser hur tjugo småknattar på förskolan får lägga sig på golvet på varsin liten matta som liknade yogamattor för att sova middag blir jag påmind om varför jag och mina vänner valde att ha våra barn på föräldrakooperativ. Då kunde vi välja bort så stora barngrupper och vi kunde prioritera att ha tid för våra barn.

En ung kvinna på en förskola säger i filmen att hon alltid vetat att hon vill jobba med barn. Hon vill vara med och hjälpa dem att bli bra vuxna. Det är fint sagt men jag skulle inte vilja att någon annan än jag och min man är de som står våra barn närmast. Så jag är lite skeptisk till att samhället ska ta över barnens trygghet och barnens väg in i samhället. Och värre har det blivit då resurserna minskat och det blir större barngrupper och färre personal.

I programmet står att filmskaparen Nils Petter Löfstedt skildrar den hopplösa kampen mot samtidens tidmätningar och effektivisering. Det gör han, mycket väl och tydligt. Detta är en stark dokumentär som jag hoppas når ut till många och jag hoppas den kan sätta igång diskussioner kring förutsättningarna för vård och omsorg. Att ha tid för att möta en annan människa ska inte mätas i minuter.

Filmrecension: The Dear John Letter – ärligt och omskakande

by

The Dear John Letter
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Bill Watts

Ärligt och omskakande möte med några medelålders män som blev sexuellt utnyttjade som barn av en man som gjorde dem till missbrukare och förstörde deras liv.

Bill Watts som regisserat denna dokumentären såg ett brev som var postat på Facebook. Brevet började med ”Dear John” och handlade om en man som hette John och som för drygt trettio år sedan utsatte unga pojkar i en förort i London för sexuella övergrepp och pumpade i dem droger. Brevet var skrivet av en barndomsvän till Bill och han förstod direkt vilken ”John” som brevet handlade om. Bill Watts förstod också då varför hans vänner i yngre tonåren blivit så förändrade.

En av Bills bästa vänner i barndomen och yngre tonåren var Frank. De två hade mycket roligt tillsammans. Frank var påhittig och framåt och uppväxt i en välbärgad familj. Frank, liksom omgivningen, var övertygade om att han skulle vara miljonär innan han fylld 25 år. Men så blev det inte. Frank gick djupare och djupare in i drogmissbruk och ett destruktivt leverne. Bill kände att Frank och Franks vänner blev allt för jobbiga att ha att göra med så Bill drog sig undan. När Bill nu många år senare förstod vad som drabbat Frank och hans vänner blev han omskakad och starkt berörd.

Bill sökte upp Frank och de började prata. Sakta, sakta nystas sanningen fram. Ytterligare några barndomsvänner förenar sig med dem och Bill spelar in deras samtal. De drabbade berättar lite i taget, sakta öppnar de sig något som är mycket svårt för dem då de kände sig medskyldiga till övergreppen, fast de alla var barn och i tidiga tonåren då de utsattes. De fick alla stora missbruksproblem också då John öste över dem kokain och heroin.

De nu vuxna männen sätter för första gången ord på vad de varit med om och inser hur övergreppen format deras liv som kantats av missbruk, aggressivitet och våld. Genom att träffas och berätta tillsammans hittar de en styrka i vänskapen och genom att prata om sina upplevelser kan de lämna skammen de burit på i 35 år bakom sig. Regissören gör det också spännande. Vi får följa jakten på att hitta John nu 35 år senare och försöka ställa honom till svars.

Det är film som berör mycket djupt och jag blir omskakad och också fylld av beundran för dessa mäns mod att berätta och öppna sig. Vilken svår hemlighet att bära djupt inom sig i ensamhet i så många år. Dokumentären visar också hur stor läkande kraft det finns i att prata om svåra händelser. Det denna mannen, John, gjorde var dubbelt illa: han utsatte pojkarna för sexuella övergrepp och han gjorde dem till missbrukare.

I pressmeddelandet om filmen står:
Ett viktigt vittnesmål som berör, stärker och inspirerar till samtal som kan förändra liv.

Det är sorgligt och bedrövligt att en sådan film behövs. Runt om i världen finns det många människor som behöver få hjälp att sätta ord på liknande upplevelser. Och mycket imponerande att göra denna dokumentär på ett sätt som också ger hopp om healing.