Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Filmrecension: And the king said, what a fantastic machine – överraskande, rolig, tankeväckande och skrämmande

by

And the King Said, What a Fantastic Machine
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 september 2023
Regi Axel Danielson, Maximilien Van Aertryck

Vad händer med världen när alla är upptagna med att fånga den på bild? Ojojoj, vilken välgjord och tankeväckande djupdykning i bildens historia och dess språk och möjligheter, bruk och missbruk. Det är en fascinerade och underhållande skarp skildring av människans relation till bilder.

Jag hoppas att alla högstadie-elever och gymnasie-elever går på denna och gärna samlas i skolorna och diskuterar efteråt. Att det finns ett stort behov av kunskap om vad bilder är och kan säga och hur de kan fånga våra känslor och ge oss kunskap men också kan lura oss på många sätt. På ett sätt är varenda bild på något sätt en manipulation av verkligheten. Både stillbild och rörliga bilder. Bilder är ju skapade på ett sådant sätt av vi med våra ögon och hjärnor kan se dem. Bilder är ju aldrig den verkliga verkligheten.

Kameran kan dokumentera verkligheten eller förvränga den. Kameran är ett kraftfullt verktyg för den som vill uttrycka något. Filmdistributören skriver om denna helt makalösa dokumentär om kameran: >em>Den kan ge oss utlopp för kreativitet, fåfänga och bekräftelsebehov. Hur har vi valt att hantera denna makt? Och vad händer med världen när alla är upptagna av att fånga den på bild?

Vi får följa de första utvecklingen på gott från de första fotografierna på 1800-talet till den algoritmstyrd miljardindustri av digitala flodvåg som sköljer över oss i sociala medier och webben och på reklampelare och ja, överallt kommunicerar vi idag med bilder. Detta är dock inte någon stelbent redogörelse utan en överraskande och rolig och tankeväckande och skrämmande och underhållande dokumentär som ingen bör missa.

Filmrecension: Livet är kort konsten lång – om konsten, livet, samhället och en fascinerande konstnär

by

Livet är kort konsten lång
Betyg 4
Biopremiär på Bio Roy i Göteborg 14 april 2023 och kommer att visas på SVT hösten 2023
Regi Pontus Hjorthén

Skildringen av Göteborgs-konstnären Åke Göransson är ett måste att uppleva för alla konstintresserade. Självklart. Denna film för med oss på en djupdykning i hans konst där vi får se många av hans konstverk. Men som med riktigt bra dokumentärer berättar den om mycket mer än historien om den människa eller händelse som är filmens ämne. Klassklyftorna som styr inom konsten och alla kulturverksamhet är tydligt skildrade utan att det skrivs oss på fingrarna. Vi förstår det så väl ändå. För den som är född i fattigare omständigheter är det näst intill omöjligt att ta sig fram inom konstens eller kulturens värld. Då under 1900-talets första hälft liksom nu, idag. Dokumentären tar oss också med på en undersökning av färg och form och vad konst kan berätta.

Åke Göransson växte upp med sin mamma, tre bröder och en inneboende i en enrumslägenhet i gamla Landala. I denna totala fattigdom målade Åke tavlor som är tidlösa och gripande. Under sin utbildning på konstskolan Valand måste han försörja sig genom att jobba på eftermiddagarna som frisör. När det var sommarlov reste han klasskamrater till Europa för att uppleva konst från olika länder. En resa som var omöjlig för Åke Göransson. Han var alldeles för fattig. Periodvis fick hans mamma ta extrajobb för att kunna köpa färg till honom så han kunde måla.

Denna enorma uppförsbacke som den fattige har för att ta sig fram inom kultur eller det akademiska är nästan lika omöjlig att ta sig fram på fortfarande. Då jobbmöjligheterna är få och många måste ta obetalda praktikplatser för att ta sig fram är vägen i stort bara öppen för den som har välbärgade föräldrar eller rika släktingar.

Åke Göransson dog 1942 endast fyrtio år gammal i sviterna efter turbekulos. Han var under lång tid inlagd på mentalsjukhuset Lillhagen i Göteborg. Han hade mentala problem och periodvis åt han knappt något, det enda han intog var kaffe och cigaretter. Filmen berättar om hans omöjliga kärlekshistoria med Inga från Dalsland och om miraklet när flera av hans konstverk hittades i mammans kökssoffa.

När ett urval av hans målningar visades upp på ett galleri i Stockholm såldes många av tavlorna. För en tid fick hans mamma en något förbättrad ekonomi. Nu kunde hon ett tag hälsa på honom på Lillhagen dagligen istället för tidigare en gång i månaden. Men som så ofta kvävdes detta av myndigheterna som snabbt såg till att kräva betalt för hans långa vistelse på Lillhagen. Det är så sorgligt att utsatta människor aldrig får en chans.

Men denna dokumentär är mycket mer än en berättelse om hans liv. Filmen berättar också om hans sökande efter färg och form och ställer många spännande frågor om vad vi ser och vad vi känner när vi möter konst. Något jag gärna skulle se ännu mer om.

Lars Lerin, konstnären och författaren, är en av flera som berättar om Åke Göranssons konst. Lars Lerin är starkt berörd av Åke Göransson konst och har köpt flera av hans verk.

Livet är kort konsten lång en fantastisk dokumentär om konsten, livet, samhället och en fascinerande konstnär.

Filmrecension: På Hvitfeldtska bodde vi – tankeväckande, viktig

by

På Hvitfeldtska bodde vi
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Nils Petter Löfstedt

En synnerligen tankeväckande dokumentär om händelserna för drygt tjugo år sedan då Göteborgspolisen stängde in hundratals aktivister på Hvitfeldtska skolan i Göteborg under EU-toppmötet 2001 där den amerikanske presidenten George W Bush närvarade. Instängningen av aktivisterna var ett stort övergrepp av polisen. Det var mer tur är skicklighet att det inte blev dödsoffer. Polisens inspärrning av och attacker mot de unga som bodde på skolan under toppmötet ses som upptakten till det som exploderade i Göteborgskravallerna. Hur missbrukat uttrycket ”viktig” än är om en film så måste denna dokumentär ändå kategoriseras som oerhört viktig.

Nils Petter Löfstedt var en av de hundratals som var med på Hvitfeldtska. Han hade med sig sin kamera och var redan som ung ständigt dokumenterande allt med kameran. Han bodde på Hvitfeldtska gymnasiet tillsammans med en vän. Hvitfeldtska skulle användas som övernattning för tillresta. På morgonen spärrar polis av skolan och det kulminerar i attacker av ridande polisen med stålbatonger mot aktivister som försöker ta sig ut för att vara med på den planerade demonstrationen. Efter tio timmar är dramat över och 459 personer har gripits av polis. De allra flesta släpps dagen därpå.

Nils Petter Löfstedt hade gömt 15 filmrullar svartvit film i en kastrull på skolgården. Tjugo år senare söker kan upp flera av de som han fotograferat för att prata om det som hände. För de flesta har kravallerna satt djupa sår och en del vill inte ens prata om det.

Att se denna dokumentär väcker väldigt många tankar. Jag var där, fast inte på Hvitfeldtska utan som journalist och jag bodde på ett hotell och var på Svenska mässan. Det var hemska dagar där mediebevakningen visade sönderslagna butiker längs med Avenyn. Det var under en tid då det fanns stort engagemang och kritik mot hur EU blev alltmer styrt av kapitalismen. Det var många som reste runt för att demonstrera vid olika toppmötet. Kanske var det en oro hos göteborgsk polis att det skulle bli kravaller och därför spärrade de in aktivister och hindrade dem från att delta i demonstrationen mot George W Bush.

Så här, tjugo år senare, funderar jag på varför det var så lite bevakning av de traditionella medierna från det som hände på Hvitfeldtska. Det var utan tvekan ett stort övergrepp av polisen att spärra in hundratals aktivister från hela världen. Varför? Bristen i dokumentären är att vi inte får något svar på polisen: hur polisledningen försvarade sina beslut.

Dokumentären väcker många minnen till liv. Det fanns ett stort engagemang bland framför allt unga med också andra. Idag hör vi sällan om lika stora demonstrationer. Vad har hänt? Vart tog ungas engagemang för att bygga en mer rättvis värld vägen? Under senaste året har medierna istället fått rapportera om upplopp där människor i förorter kastar sten mot polis.

I dokumentären kommer flera av de som var med på plats på Hvitfeldtska till tals. Kul att få se musikern Emil Jensen berätta. Han var med där och är känd som en artist som tar ställning för till exempel klimatet, som när han gav sig ut på klimatturné, på lådcykel med sin föreställning ”Än susar skogen – cykelturnén” runt södra Sverige. På en elcykel räknade han med att trampa uppåt 400 mil.

Varför är människor inte lika aktiva och engagerade för att förändra samhället idag? Det är fråga som jag inte kan gömma undan. Visst har en del blivit förändrat åt det bättre sedan dess men oj vad mycket som förvärrats. Vart tog det vägen, det engagemanget som samlade så många? Har unga idag sugits in i individualismen och drömmer om att bli kända och stenrika var och en själv istället?

Delvis saknar jag viss objektivitet i denna dokumentär. Varför ställs inte frågan till Göteborgspolisen vad de hade för underlag för att spärra in människorna? Och hur kunde polischefen bli friad i hovrätten för att de helt utan giltiga juridiska skäl grep mer än 600 människor under dessa dagar? Att svensk hovrätt ofta skämmer ut sig, speciellt under senare år, det är en sorg vi i Sverige just nu måste lära oss att hantera. Bild- och filmbevisen från denna dokumentär är tydliga – polisen stod för grava övergrepp mot människorna som skulle på bo Hvidfeldtska under toppmötet.

Denna dokumentär sätter igång många tankar och frågor.

Fakta om regissören:
Regissören Nils Petter Löfstedt är fotograf och filmare född 1980 i Vadstena. Arbetade som foto-assistent till Jean Hermanson. Gjorde efter mentorns död 2012 den kritikerrosade filmen Himlens mörkrum, som ramades in av den bildskatt Hermansson efterlämnade.

Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

by

The Other Fellow
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Regi Matthew Bauer

Runt om i världen finns det många män och pojkar som heter James Bond. Att ha det namnet kan vara en fördel men också en förbannelse. Denna engagerande dokumentär berättar inte bara om de människor som fått namnet, berättelsen säger något om vår värld, vårt samhälle och kändis-fixeringen. Matthew Bauers fängslande dokumentär porträtterar män som alla har namnet James Bond. Filmen är underhållande och tankeväckande.

Matthew Bauer och Gunnar James Bond Schäfer.

Att bli sammankopplad med planetens mest kände agent låter för många som en önskedröm. För Gunnar James Bond Schäfer, svensken som driver ett av världens största muséer tillägnat Agent 007 i Småländska orten Nybro, är namnet en välsignelse. Efter att ägnat många år åt att leva i 007:s efterföljd genom kläder, livsstil, bilar och till och med en gondol från en Bond-film fick han godkänt av Skatteverket att lägga till James Bond till sitt namn.

Regissören, Matthew Bauer berättar om mötet med Gunnar James Bond Schäfer:
– När jag satte igång det här projektet hade jag aldrig kunnat föreställa mig att en fjärdedel av filmen skulle komma att spelas in i Sverige på svenska. Men det var dit resan gick när vi upptäckte Gunnar James Bond Schäfer. När det var dags att filma honom väntade jag mig att träffa “en galen svensk James Bond”. Istället fick jag en vän för livet som gått så extremt mycket in för att bli James Bond att hans världsåskådning tycks mig både insiktsfull och skärpt. Han har lärt mig värdet i att följa sina drömmar oavsett vad andra tycker.

Men för alla har inte namnet varit en välsignelse. Att bli stoppad av amerikansk polis och inte ha legitimation med som bevisar att man faktiskt heter James Bond kan vara en ruggig upplevelse. En afroamerikansk man greps misstänkt för mord och det uppmärksammades helvilt av amerikanska medier med skämt om en James Bond utan rätt att döda. När han sedan blev frikänd förbigicks det med tystnad från medier, då var det inte intressant alls.

En queer teaterregissör med namnet James Bond är inte så lycklig över sitt namn. Om någon vill googla på hans produktioner syns han knappt i webbens sökmotors flöde. Men det kan vara en fördel för en människa som inte vill bli hittad däremot vilket en annan av de öden som filmen berättar om han vittna om. Det är en starkt berörande dokumentär som helt fångade in min uppmärksamhet.

Namnet James Bond hittade författaren Ian Fleming från en bok om fåglar. Författaren, ornitologen, heter James Bond. Det namnet har flyt, tyckte Ian Fleming. The Other Fellow har vunnit pris vid Documentary Edge Festival i Nya Zeeland.

Filmen är dråplig, rolig men också allvarlig och är värd att se både för den som är fan av James Bond men också för alla andra.

Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

by

Just Animals
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Saila Kivelä och Vesa Kuosmanen

Hur påverkas en människa av att möta så mycket lidande som en djurrättsaktivist gör? Det är en av frågorna som denna gripande dokumentär ställer och funderar kring. Djurrättsaktivisten Saila Kivelä gör en ärlig dokumentär om sitt liv som aktivist.

Jag erkänner att jag var nervös inför att se denna dokumentär då jag misstänkte att den innehåller scener där vi får se hur fruktansvärt illa behandlade djur är inom mat- och pälsindustrin. Det finns sådana scener men de är inte fler än att jag klarade av att se det mesta utan att blunda. Fokus är på själva kampen för djurens rätt och vi får följa hur aktivisterna tänker och känner, vad som motiverar dem till att fortsätta kämpa.

Saila och hennes syster Mai är båda djupt engagerade för djurens rätt till värdiga liv. Men de har valt olika sätt att jobba för en värld där djuren inte utsätts för detta vidriga lidande. Saila och Mai Kivelä är två finska systrar, födda på 1980talet. De är båda aktivister för djurens rätt men efter ett tag väljer Mai, den äldre systern, att arbeta inom systemet, först som anställd på Greenpeace och sedan som politiker.

Saila, som för övrigt står kameran och medverkat både för manus och regi, väljer att fortsätta som aktivist. Tillsammans med Kristo Muurimaa tar hon sig in till djur på nätterna och filmar deras vedervärdiga villkor. Djur som knappt kan röra sig för att de står så trångt. Grismammor som har det så trångt med sina kultingar att hon lägger sig på dem så de dör. Höns och kycklingar som har det så trångt och smutsigt att de hackar bort sina fjädrar. Kor som lider under långsam avlivning. Det är helt sjukt, helt vansinnigt hur djuren behandlas.

Saila ställs inför rätta tillsammans med Kristo för att de brutit sig in på böndernas och uppfödarnas områden. Rättegången uppmärksammas stort. Många upprörs av de bilder och filmer på djurens lidande som Kristo och Saila filmat och det gör att frågan uppmärksammas. Men de enda som får skulden för djurens lidanden är bönderna, inte matindustrin eller politikerna som ansvarar för de lagar som finns kring djurens behandling.

Mai får uppleva vissa framsteg i lagstiftningen kring hur djuren behandlas. Men det är små steg och varje framsteg kräver motprestationer åt producenterna och de som äger matindustrin.

Saila är väldigt berörd, vilket hon också visar med många tårfyllda närbilder. På ett sätt känns det övertydligt men det är samtidigt ärligt – och om en aktivist inte påverkades av de hemska förhållanden han eller hon möter skulle de vara okänsliga. Frågan är om någon kan se den här filmen och fortsätta äta kött. Det är en skarp film men berättad på ett ömsint sätt.