Dokumentär

Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

29 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Everest: The Other Side
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 oktober 2026
Regi Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi

Vilktn äventyr vi får följa med på. Som väntat är filmen fylld av fantastiskt foto med vyer från berget Everest och omgivningarna. Men denna dokumentär är mycket mer än så. Som alla starka och stora dokumentärer berättar den något mer än om de personer eller händelser som skildras. Den har något att säga oss alla, den berättar om saker vi alla kan relatera till.

Vi får följa elitbergs-klättrarna och skidåkarna Jim Morrison och Hilaree Nelson som träffas under ett klättrings-expedition och finner kärleken i varandra. Båda når den absoluta toppen inom sin elit-klättning. Tillsammans drömmer de om att bestiga Mount Everest via den direkta nordväggen – en av bergets svåraste och farligaste leder – och sedan åka skidor hela vägen ner. Den första och förmodligen lättaste delen i utmaningen är att få tillåtelse av Kina att bestiga Everest från den norra sidan som ligger inom den kinesisk nationen. Den delen lyckades de ordna ganska snart.

Att förbereda sig inför en sådan utmaning består av många delar. De måste träna på olika sätt, ha ingående information om terrängen och planera hur de ska ta sig fram, de måste träna fysiskt också förstås för att klara den tunnare luften så högt upp och de måste ha rätt utrustning.

Ett stort plus för denna dokumentär är att den inte enbart fokuserar på själva förberedelsen och utförandet utan också om hur det är att leva med familj och samtidigt ha en så stark passion. Hilaree Nelson har två söner som hon måste lämna i flera månader med jämna mellanrum då hon ska iväg på olika områden där de ska träna eller på annat sätt förbereda sig. Vi får möta hennes två barn som får berätta hur de tänker kring att mamma är borta så länge ibland och vi får höra Hilaree Nelson berätta varför hon helt enkelt inte kan säga nej till sin passion. Att få en inblick i hur det är att vara mamma och vilja vara med sina barn och samtidigt ha en glöd, en passion som driver henne är en intressant del i dokumentären.

Hur har de råd att ge så mycket tid åt detta? De har förstås sponsorer. Det är inte bara expeditionen på Everest som kostar, de är lång förberedelse-tid som kostar och de måste hyra in guider och andra som ska delta i expeditionen och de måste ha perfekt utrustning. Allt kostar. Hilaree Nelson förklarar för sina två barn varför hon måste åka iväg i flera månader och då säger hon att det är detta hon försörjer sig på. Det är lite genomskinligt att de har krav från sina sponsorer. De har till exempel kläder, speciellt jackor som klarar att utsättas för de tuffa vädret och på alla foton och filmklipp syns symbolen för och namnet på detta klädmärke. Det är lite trist som tittare förstås att det är så övertydligt vilken företag som är en huvudsponsor. Men det är förstås krav för att de ska kunna ha råd att genomföra projektet. Jim Morrison får vi veta lite mindre om när det handlar om hans privatliv. Ganska långt in i dokumentären får vi reda på att hans tidigare fru och barn har avlidit och att han lever med denna tunga sorg.

En av dokumentärens mest intressanta del sipprar fram mot slutet och handlar om stora upplevelser av mer än det fysiska. Uppe på bergen där luften är tunnare är närheten till moln och himmel närmare än på marken och flera av bergsklättrare berättar om andliga möten de haft på bergens toppar. De kan berätta hur de upplevt att vänner eller familjemedlemmar som dött kan visa sig för dem där uppe, att de kan känna deras närvaro och både höra och se dem. Det säger något mer än om klättring. Alla som söker något och gör det seriöst, målmedvetet och på djupet hittar ofta något mer – något som har med de existentiella frågorna att göra.

Filmrecension: Smugglaren – en unik dokumentär

22 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Smugglaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi Sylvelin Måkestad

En dokumentär som är så skickligt berättad att den nästan känns som ett drama istället. Den ger en inblick i hur det är att växa upp med i ett land som varit i krig och med en pappa som varit soldat. Det är en mycket intressant dokumentär där vi får följa Lisbeth, en kvinna som bor i Sverige men kommer från Finland och hennes pappa var med i kriget mot Ryssland. Detta har hon burit med sig som ett tungt bagage hela livet och nu ger hon sig av på en så kallad terapiresa.

En terapiresa är en slags gruppresa i Finland för män och kvinnor som haft en pappa som varit med i kriget. Bussen tar dem till olika platser som haft betydelse under kriget och de resande lär känna varandra och får nya bekanta och ibland vänner som varit med om liknande upplevelser och de kan dela med sig av hur de känner och känt.

För Lisbeth är det första gången hon är med på en sådan terapiresa. Men flera av deltagarna har gjort samma busstur flera år, en del i många år. Lisbeth har dock en uppdrag hon ålagt sig själv under resan. Hon ska ta sig till en vapenhandlare och försöka få tag på en revolver som hennes pappa hade med sig i kriget. Hon upplever att hennes pappa fast han gått ur tiden talat till henne och vill att hon ska hämta revolvern.

Lisbeth har precis blivit pensionär då hon bestämmer sig för att ge sig iväg på detta uppdrag. Hon har bestämt sig att hon ska hitta pistolen som hennes far riktade mot sig själv år 1940, men som han misslyckades att ta sitt liv med. Vapnet försvann och blev med tiden en mörk familjelegend.

Lisbeth visar sig vara både tuff och vågar gå sin egen väg. Hon lär sig skjuta samtidigt som hon hämtar råd ibland med telefonsamtal med en kvinna som kallar sig häxa och som drar runor för att ge henne råd längs vägen. Råden är ofta sådant som ökar Lisbeth mod och tro på sig själv.

Filmen vann pris som Bästa nordiska dokumentär på Nordisk panorama.
Juryns motivering
Juryn blev enhälligt djupt imponerad av denna film, som utforskar ett fortfarande smärtsamt kapitel i Europas historia vid gränsen mot Ryssland och följer en enastående huvudpersons äventyrliga sökande efter försoning. Genom sin subtila elegans, lekfullhet och det genuina förtroendet mellan regissören och hennes medverkande växer en ovanlig skildring av beslutsamhet och kärlek fram, berättad genom ett enastående foto – filmen har lämnat ett bestående intryck på oss. Priset för Bästa nordiska dokumentär går till Smugglaren av Sylvelin Måkestad.

Filmen handlar förstås om en hel del som sägs mellan raderna, under ytan. Det är en form av försoningsresa med pappan och med sådant som var tungt under uppväxten.

Det finns i delar filmen som jag är lite missnöjd med att regissören inte tar upp. Varför får vi inte veta om Lisbeth någon familj. Har hon något eller några barn? Ofta när man får barn blir deras liv och att vara till stöd för dem viktigare än att gräva i sina föräldrars liv. Jag tror filmen skulle vinna på att låta oss få veta lite mer om hennes privatliv och vad hon gjort tidigare i sitt liv. Delvis haltar berättelsen på grund av saker som hålls hemligt för oss tittare. Fotot är enastående och mycket av resan med terapibussen är unikt att få följa med på.

Filmrecension: Ocean Dreams – en otroligt vacker film som ger oss vetenskapligt förankrat hopp

20 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Ocean Dreams
Betyg 4
Svensk biopremiär på Cosmonova i Stockholm och Universeum i Göteborg 24 oktober 2026
Regi Johan Candert

En otroligt vacker film som låter oss besöka en värld som existerar här på vår jord tillsammans med oss och som är nödvändig för överlevnad. Världshaven producerar mer än hälften av syret vi andas och är själva grunden för livet på jorden. Denna dokumentär för oss in på en färd i havets djup där vi får se myllret av liv i världshaven. Ocean Dreams är Sveriges första IMAX-dokumentär.

Filmen låter oss inte bara få en tur i havets djup, vi får också betrakta ett mirakel. Ingen har väl undgått att höra om klimatförändringar, överfiske och föroreningar som förstår både land och hav. Men denna dokumentär låter oss besöka tre platser i världshaven där människor medvetet dragit sig tillbaka och ger havet och miljön en chans att själv återhämta sig. Resultatet är nästan svårt att tro på, så fascinerande är det att naturen svarar och livet återvänder. Mitt i den klimathotet och den globala miljökrisen finns en berättelse som ger hopp.

Filmen berättar om tre platser där livet nästan varit helt utslaget men där havet och dess liv återhämtat sig;
Bikini-atollen, Marshallöarna
Mellan 1946 och 1958 detonerade USA 23 atombomber på Bikini-atollen. Radioaktiviteten är fortfarande så hög att människor bara kan vistas här under korta perioder. Men där människan tvingats bort har naturen tagit tillbaka sitt utrymme. Korallreven blomstrar, den biologiska mångfalden är exceptionell och vattnen hör idag till världens hajrikaste. Forskare har dessutom funnit över hundra år gamla koraller – levande vittnen som överlevt några av mänsklighetens mest förödande ingrepp. Bikini-atollen visar att naturen kan resa sig, även efter det till synes omöjliga.

Raja Ampat, Indonesien
Korallreven är havens regnskogar – några av jordens mest artrika ekosystem. Raja Ampat är ett av världens rikaste marina områden, men under 1980-talet höll allt på att utplånas när dynamitfiske bokstavligen sprängde korallreven i bitar. Indonesien svarade med kraftfulla skyddsåtgärder, marina reservat och hårda straff mot olagligt fiske. Idag återvänder korallerna, fiskarna och livet under ytan. Raja Ampat visar att modiga politiska beslut kan ge naturen en ny framtid.

Norska havet, Nordatlanten
På 1970-talet stod sillbeståndet i Norska havet på kollapsens rand efter årtionden av överfiske. Norge införde strikta fiskekvoter och en långsiktig förvaltning. Naturen svarade. Idag har sillen återvänt – och med den valarna och späckhuggarna. Ett helt ekosystem har väckts till liv igen.

Det som är så fantastiskt och så trösterikt är ett det hopp skildringarna från dessa tre platser är ett vetenskapligt förankrat hopp. Om havet respekterar, om det får tid att återhämta sig kan livet återvända med full kraft i havet.

Filmen har spelats in under fyra år med fantastiskt och storslagen undervattensfilmning och förmedlar banbrytande forskning. Som det står i ett pressmeddelande om filmen:
Det här är inte en film om vad vi håller på att förlora. Det är en film om vad vi fortfarande kan rädda. En storslagen berättelse om motståndskraft, återhämtning och framtidstro – på världens största bioduk.

Citat från några av filmens skapare:
Carl Douglas, Exekutiv producent
– Efter att ha dykt över hela världen under de senaste 40 åren har jag både sett och upplevt havets magiska skönhet – men också hur skört det är. Under ytan finns en fantastisk värld full av liv som väntar på att upptäckas – en levande miljö som utgör själva grunden för livet på vår planet. Med den här filmen försöker vi visa både att havet är värt att rädda och att det faktiskt är möjligt att rädda det. Jag tror att det bara kan ske genom ökad kunskap om havet och genom större passion och nyfikenhet inför djupens under.

Johan Candert, Regissör/undervattensfotograf
– Filmen växte fram ur en idé som jag har burit med mig i många år – tanken på ”drömplatser”. Platser som står i kontrast till de många problem som vi människor har skapat. De flesta är medvetna om de utmaningar som våra hav står inför, men många saknar hopp – eller en tydlig bild av vad vi kan göra annorlunda.

Göran Ehlmé, Undervattensfotograf
– Efter många decennier som undervattensfotograf har det varit en ära att få vara med och leda detta team av exceptionellt skickliga undervattensfotografer. Den här typen av arbete kräver inte bara fotografisk expertis, utan också avancerade dykkunskaper och ett starkt säkerhetstänkande. Att filma på avlägsna platser, ofta under tuffa och oförutsägbara förhållanden, är aldrig enkelt. Men att få vara med och förverkliga en så viktig film gör varje utmaning mödan värd.

Filmrecension: Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie – berör på djupet och handlar om oss alla

29 september, 2026 by Rosemari Södergren

Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi Alex Gibney

En dokumentär som genom att skildra ett personligt öde också skildrar och berättar om något som berör oss alla.

Den 12 augusti 2022 attackeras författaren Salman Rushdie på scen i New York i ett mordförsök som lämnar honom med allvarliga skador efter ett halvt liv under hot. Vi får följa Salman Rushdies liv kring attacken och rehabiliteringen av sitt liv – men samtidigt är berättelsen en av de vår samtids viktigaste skildring av en krock mellan olika samhällssystem som just nu pågår i världen, en krock de flesta vill blunda för.

Den 14 februari 1989 utfärdade Irans dåvarande högste religiösa och politiska ledare, Ayatollah Ruhollah Khomeini, ett dödshot (en så kallad fatwa) mot Salman Rushdie. Hotet och dödsdomen tillkännagavs i iransk radio efter att Rushdie publicerat sin roman Satansverserna (hösten 1988), som regimen ansåg vara hädisk mot islam. Khomeini uppmanade i sitt uttalande alla världens muslimer att avrätta Rushdie samt bokens förläggare utan dröjsmål. Rushdie fick leva gömd, under ständigt hot. På gatorna i Iran och en del andra länder gick tusentals människor ut och skrek till stöd för Ayatollahns stöd. Det var skrämmande bilder som vi kunde se i nyhetssändningar. Många som läst boken anser inte ens att den angriper islam. Men i en fri demokratisk bör väl trots allt författare och konstnärer få kritisera religioner? Sanningen är, tyvärr, att många kulturpersonligheter skruvade på sig och vågade inte ta ställning för det fria ordet. I Sverige har vi upplevt något liknande i hoten mot konstnären Lars Vilks som också hotades av fundamentalistiska muslimska krafter och fick leva flera år med livvakter, innan han oförklarligt dog i en bilolycka.

Salman Rushdie och hans fru har spelat in mycket med video och antecknat och fört dagbok. Dessa memoarer och minnesanteckningar tillsammans med filmklipp och annat från nyhetssändningar blir en stark berättelse om konstnärskap och yttrandefrihet och om en man som vågar stå upp för yttrandefrihet.

Var blir kulturen när den låses in? När konstnärer och författare och kulturarbetare av rädsla inte kan skapa fritt? Denna dokumentär går rakt in i hjärtat och går inte att skaka av sig. Den berör på djupet och handlar inte bara om en person utan om hela vårt samhälle, vår värld.

Filmrecension: Första blatten på månen – öppet och ärligt och nära

23 september, 2026 by Rosemari Södergren

Första blatten på månen
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Iván Blanc

Ett nära möte med Douglas ”Dogge Doggelito” León som samtidigt berättar något om det svenska samhället och dess förändring under tolv år.

Personligt men inte privat, brukar vara en guide för att skapa bra film, litteratur, draman, eller vilken kultur som helst. Ja all kultur brukar bli bättre om det finns en personlig ansats bakom medan för privat kan bli för nära, för enskilt och kanske obehagligt till och med. Jag är lite vankelmodig kring denna riktlinjes giltighet. Douglas ”Dogge Doggelito” León som slog igenom med hiphop-bandet Latin Kings har blivit en välkänd svensk kändis på många sätt då han är med i så många olika sammanhang. Regissören Iván Blanco har följt Dogge i tolv år. Det är en lång tid. Det är förmodligen en anledning till att vi kommer väldigt nära Dogge, kanske rent av blir det privat – men trots det är det en engagerande dokumentär som förstås låter oss möta personen Dogge men samtidigt får en berättelse om det svenska samhället.

Vi får komma hem till Dogge. Vi får följa honom i många olika sammanhang, som när han berättar om sin djupa sorg då hans fru dog och om uppbrottet med Latin Kings. Vi får komma hem till hans bostad och se djuren han har. Vi kommer mycket nära, men ändå går filmens skapare inte över gränsen till det alltför privata. Det är skickligt och det gör att detta blir ett högst personligt möte med Dogge Doggelito.

Douglas ”Dogge Doggelito” León var frontfigur för Sveriges kändaste hiphopgrupp, Latin Kings. Han var ensjälvklar stjärna i rampljuset men samtidigt fick han och hans vänner i bandet höra att de vara invandrare och inte svenskar. Men mitt i allt detta dör hans fru Leonida i cancer. Allt förändras, som det gör när marken, grunden för allt bara skakar. Dogge står där ensam med ett litet barn och han måste få deras liv och vardag att fungera.

Regissören Iván Blanc berättar om filmen:
– Från början var tanken att göra en film om att återförena The Latin Kings. När jag insåg att det aldrig skulle hända hade frågan redan förändrats: vad händer med rebellen när rebellen blir medelålders? För mig blev det en film om överlevnad, sorg och kreativitet.

Filmen belönades med Dragon Award Best Nordic Documentary på Göteborg Filmfestival och visades på Way Out West i augusti där den var nominerad för bästa musikdokumentär.

Dogge är en person med många järn i elden och vi får komma honom mycket nära i denna dokument, kanske för närgånget men samtidigt är dokumentären mycket ärlig och vi möter en öppen Dogge som är som han är. Kanske är det mer sådan öppenhet vi behöver? Att regissören följt honom i tolv år gör att dokumentären samtidigt blir en tidsresa genom det svenska samhället där vi får se hur han blev bemött först och hur han blir bemött idag och det säger en del om det svenska samhället.

I sin motivering lyfte juryn på Göteborgs Filmfestival fram filmen som ”ett intimt och osentimentalt porträtt av livet efter förlust” och ett verk som skapar ”ett ovanligt utrymme där maskulinitet och sårbarhet kan samexistera”.

Om regissören Iván Blanco
Iván Blanco är en chilensk-svensk dokumentärfilmare och filmfotograf, baserad i Stockholm och verksam internationellt. Han har undervisat i film på Biskops-Arnö, Birkagården och Journalisthögskolan, och har arbetat med flera uppmärksammade dokumentärer, däribland Hacking Hate, The Scars of Ali Boulala och The Most Beautiful Boy in the World.

Om Douglas ”Dogge Doggelito” León
Douglas ”Dogge Doggelito” León är artist och en av svensk hiphops mest igenkännbara röster. Som frontfigur i The Latin Kings blev han på 1990-talet en symbol för en ny sorts svenskhet – rotad i förorten, språket och vardagen. Under en lång och mångsidig karriär har Dogge rört sig mellan musik, film, scen, konst och folkbildning. Med sin energi, humor och sitt direkta tilltal har han fortsatt vara en närvarande, älskad och omdiskuterad röst i svenskt kulturliv.

Dokumentär

Footer

Om oss