13/2 2026
Pustervik i Göteborg
Den här texten borde ha publicerats för flera dagar sedan. Får skylla på teaterpremiärer, OS och dessutom en väntan förgäves efter att ha kontaktat PR-ansvarig. Önskade nämligen uppgifter om liveband och låtlista. Mannen som hade sålt ut rymliga rockklubben presenterade sina medmusiker så otydligt och oftast med enbart förnamn att jag inte uppfattade vem som spelade vad.. Har förstås sökt info på nätet om musikerna, men utan resultat. Hur som helst tacksam för förfrågan som gjorde att jag i all hast började lyssna på färska debutalbumet God Bless Sweden. Märkte att här finns åtskilliga hits med oemotståndlig dragningskraft vilka lanserats i P3, vunnit pris och nominerats till flera utmärkelser såsom P3 Guld samt att singeln Stockholmsvy redan ses som en klassiker och utsetts till Årets låt.
När jag googlade för att få mer kött på benen fick jag klart för mig, att Hannes inte bara blivit ett fenomen utan står för en av de mest radikala kursändringarna inom svenska musikscenen. 31-årige Hannes Jonsson bördig från Aneby i Småland har nämligen ett förflutet som kontrabasist i Ellen Andersson Quartet, en jazzgrupp med kvinnlig framstående vokalist bildad på Skurup vars debutplatta vann Gyllene Skivan. Till saken hör att jag recenserat dem live och på skiva (uppföljaren You Should Have Told Me). Osäker på när Jonsson lämnade jazzkvartetten. Vet däremot att jag sett honom både i Ljungskile och på Nef och att han började göra egen musik parallellt med kvartettens gig. Parentetiskt kan nämnas hur anmärkningsvärt ursprungliga medlemmarna skingrats. Gitarristen och tidigare kapellmästaren i Ellen Andersson Quartet ingår numera i Stockholm Voices vars senaste skiva recenserats här.
All musik Hannes släppt ska vara producerad av och skriven tillsammans med Marcus White. Efter mödosam identifieringsarbete tror jag att han är en av gitarristerna på scen. Den som mest präglar det genomgående tillbakalutade soundet är dock Max Agnas (Agnas Bros, Ale Möllers Xeno Mania mm) stående längst till vänster vid sin tvåradiga synt/ keyboard. På åtminstone ep:n When The City Sleeps (2021) är Amanda Börjesson kreddad som musiker. Vilka som på Pustervik utgör rytmsektion bakom trummorna och på elbas svävas i okunnighet om liksom vad den andra gitarristen heter. Strängbändarna turas om att lira elgitarr och akustiskt. Har kunnat notera att Hannes varit medlem i indie popbandet Padded Paws där han spelade bas. Inte omöjligt att artisten som måste betrakta som en stjärna med löftesrik framtid hämtat musiker därifrån.
Behagliga slingor från klaviaturinstrumentet och tillbakahållet beat dominerar, kompletteras med smidiga ackordföljder från gitarrer. Och i centrum finns givetvis den mjukt rundade rösten vars avslappnade stämma ligger nära soulig r & b med hip hop influenser. Hur ska man bäst definiera Hannes stil, mixen av genrer? Beskrivningen på Wikipedia att det handlar om gitarrbaserad pop ter sig lite missvisande även om hiphop nämns i samma andetag. En medelålders man som undrar varför jag antecknar, berättar för mig att han sett Hannes gästa spelning med Amason.
Anmärkningsvärt sinne för refränger och melodier med klös i beskedligt tempo i kombination med förförisk röst, har gjort honom till ett hajpat fenomen, en hajp han lever upp till. Entusiastisk medsjungande publik tycktes nöjd med konserten på cirka sjuttio minuter inklusive ett extranummer. Förväntningar uppfylldes hos frapperande många uppklädda kvinnor i 30- 40-års åldern) som skaffat biljetter för att glömma vardagen och dras med i ett extatiskt lyckorus. Vi fick veta att familjemedlemmar till Hannes var på den utsålda konserten och att han var glatt förundrad över den popularitet han åtnjuter.
Hade fått reda på att planerad starttid var 20:30, en tid som behövde skjutas fram närmare en kvart eftersom arrangörerna hade stora problem att få ruljangs vid insläpp och garderob. Behövde tyvärr stå ute i kön i den isande kylan och frysa. Om jag inte är alldeles ute och cyklar avverkades inledningsvis God Bless Småland och optimistiskt gungande hit En perfekt start helt enkelt!
För att slippa trängas och bokstavligt talat ha underlag för att kunna anteckna väljer jag till slut att stå i ena hörnet vid en bardisk. Ett aber med den arena Jan Gradvall nyligen i teve öste lovord över är kvalitén på ljudet. Där jag stod var som väntat balansen trist nog inget vidare. Stundtals tog basen över, vilket var en av anledningarna till att jag alltför sällan kände de rysningar av vällust jag hade hoppats. Att Hannes har en unik begåvning en melodisk ådra som han kapitaliserar är obestridligt. Däremot skulle han absolut kunna ge ett mer distinkt uttryck, rama in sina konserter och inte bli så obekväm när låtar borde introduceras och publiken tilltalas. Kanske är det en gimmick att vara lite anti med brynja och inte bjuda på show. Korta instrumentala sekvenser förekommer, men tyvärr inga solon och knappt några stick. Sådana inslag kunde jag sakna. Det närmaste i den vägen var en fräckt lössläppt tempohöjning i b-delen på (tror jag) Sugar, en av de mest genomkomponerade låtarna han släppt.
Släpigt utbroderade beats funkar ypperligt till Hannes bevekande stämma, den som sätter kvinnors hjärtan i brand. Bombombombom är verkligen en ljuvligt framskridande ballad man blir varm av. Jämfört med mer lättsamt showande frontfigurer som Leksell, Ingrosso och Linnaros har Hannes i dubbel mening en helt annan tyngd, en genommusikalisk bakgrund att luta sig mot. Ibland bryter han det atmosfäriska lounge-soundet med dansanta tongångar och abrupt uppstår dessutom en larmig urladdning som i mina öron skar sig. Överraskar också med feature från akustisk gitarr och kastanjetter i en låt som leder tanken till jämförelser med singer songwriters. Den tanken förstärks när musikerna ställer sig i ring och till akustik gitarr bildar ömsint kör. Underhållande med ett drag av oberäknelighet.
Engelska texterna kretsar kring kickar och kärlek, ofta den grubblande olyckliga varianten. Inga märkvärdiga alster även om de väcker lyssnarens sympati. Hur det sjungs utan att låta som någon annan är grunden till framgång jämte attraktiva harmonier. I berörande ballader kan han påminna om Prince och i up tempo låtar om vokalisterna som färgade funksouliga klassikern Quel Bordel.
För att sammanfatta uppskattades konserten, även om jag som nämnts hade önskat bli mer berörd. Hannes har ett antal publikfriande hits på meritlistan och de framförs i snyggt utförande. Syftar på suggestiva Yup, aptitliga sofistikerat komponerade Friends, lika oemotståndligt vackert framrullande duetten Wish, delikata auran som sensuella I Feel It sprider och den betagande framsvepande magin i mollbetonade Stockholmsvy. Då kommer mobiler fram, folk gungar i takt och klämmer i i softa refrängen. Att dela glädjen med de som var insatta i Hannes musik var summa summarum en ynnest, som att betrakta en tillvaro jag normalt sett inte befinner mig i. Efteråt signerade artisten sin färska platta släppt på vinyl. Träffade efteråt på bar i närheten ett par med skivan i handen där kvinnan var salig över Hannes röst.