Skivrecensioner

Peter Gallway

LAURA

4

Inspelad i Maine USA

Producent: Peter Gallway (även inspelning o mixning)

Gallway Bay Music

Releasedatum: maj 2024 (Japan oktober 2024)

Hyser tvivel om att Laura Nyro någonsin fick ett genombrott i Sverige varför man näppeligen kan prata om en önskvärd renässans. Tror att hon som slog igenom parallellt med Joni Mitchell och Carole King på ungefär samma scener här förblivit kult. Hon dog tyvärr i cancer vid fyrtionio års ålder, var mest i ropet första halvan av 70-talet och jag tror inte hon turnerade i Norden. Då jag en period i livet varit aktiv som skivsamlare och slukat musiktidningar uppstod en nyfikenhet på en artist det tipsades om, någon som för var ett stort namn på folkrockscenen i New York, ibland ackompanjerandes sig själv på flygel för att på andra album ha lyxig tillgång till utsökta instrumentalister.

Genombrottet skedde i första hand postumt genom inval Rock And Roll Hall Of Fame och Songwriters Hall Of Fame. En lång rad av storheter, däribland Rickie Lee Jones, har vittnat om det inflytande Nyro haft och Billy Childs sammanställde för tio år sedan en tribut med ett antal celebra gäster. Har Införskaffat i välbevarat skick begagnade exemplar av tre vinyler: Christmas And The Beads Of Sweats från 1970 featuring Duane Allman och berömdheter från Muscle Shoals, souliga cover-plattan Gonna Take A Miracle året efter med sångtrion Labelle producerad av Gamble/ Huff samt jazz-poppiga Smile från 1976 gjord med stort band som hyste åtskilliga stjärnor. På föreliggande cd (vars snåla speltid uppgår till knappt 33 minuter) hämtas samtliga åtta spår dock från två tidiga alster, nämligen två lp utgivna på Columbia vars titlar är Eli And The Thirteenth Confession respektive New York Tendaberry.

Finns en hög grad av tillgänglighet av hos kompositören, musikern och inte minst sångerskan Laura Nyro, känd för sitt ansenliga omfång. Hennes melodier och texter attraherar med en suggestiv, förförisk intensitet som sannerligen förtjänar att lyssnas på. Kan förvisso kännas lite underligt att höra en man koncentrerat framföra låtarna alldeles på egen hand. Hos Peter Gallway är avskalade soundet och stämningsfulla arren i fokus. Åtminstone för mig en doldis, gammal nog att ha minnen från att ha sett mystikern Nyro uppträda 1969.

Han mötte artisten vars karisma alla föll för när gruppen han frontade, The Fifth Avenue Band, inledde hennes shower. Då satt hon med blommor i håret ensam vid en blomsterprydd flygel i lila belysning. De blev vänner och Gallway förälskad. Duon satt i hennes takvåning, bytte sånger med varandra. Arvet från mytomspunna låtskrivaren som både skrev till sig själv och mer etablerade grupper/artister lever vidare genom hennes elegans och passion, inspirerande musikaliska glädje och förmedlade smärta. Ovanstående meningar kommer från Peter Gallways hemsida när han adresserar föremålet för hyllningen. Berättar att kvinnan på vars sista skiva han medverkade gjorde ett oförglömligt intryck.

På meritlistan finns tjugofem album släppta på Warner och indie-etiketter jämte dubbelt så många i egenskap av producent. Imponerande! Under sin långa karriär har Gallway sysslat med jazzig folkmusik, americana och rockiga tongångar. Är dessutom en publicerad poet som påstås vara en mästare på fri vers. Han turnerar solo, tillsammans med hustrun Anne Gallup i duon Hat Check Girl och med Harvey Jones under namnet Parker Gray samt med sin sextett The Real Band. Hans musik har använts i filmer och teaterpjäser och spelats in av bland andra Kenny Rogers och Bette Midler. Small Fortune av Annie Gallup från i förfjol tillhör de cd jag borde ha lovordat om jag varit en flitigare recensent. Hennes Oh Everything (2021) där maken medverkar som musiker och producent erhöll en 4:a här i K-bloggen. På Laura står Gallway för all sång, bildar rytmsektion genom att agera trumslagare/ percussionist och elbasen byts på enstaka spår till kontrabas. Vidare trakteras keyboard och givetvis elgitarr.

Att musiken ledigt rör sig emellan uppsluppet beat och suggestivt sound avspeglas redan i de första två spåren, Stoned Soul Picnic avlöst av mantra-liknande temat i Eli´s Comin´ som verkligen erövrar mig med sitt laddade tilltal. Trots att originalen saknas i min skivsamling känner jag igen flera av dem, framför allt det typiska sound som sätter sig i skallen. Eli´s Comin´ definieras otvetydigt av sitt förföriska skimmer. Gallway sjunger med oklanderlig diktion utan att försöka kopiera kompositörens omslutande magi eller oktavsprång. Detta projekt kan ses som en avskalad och förtätad ömhetsbetygelse. Titellåten på New York Tendaberry är en berörande ballad där Gallway broderar ut harmoniken med aptitliga licks på gitarren. Plussar extra för dess sköra övergångar. Albumet genomsyras av subtila lager av elektronik. Och i småjazziga Mercy on Broadway firar det repetitiva vokala arret triumfer.

I delikat utmejslade gitarrspelet används ned omdöme reverb och pedaler för att framställa lämpliga twang-aktiga figurer. Något som är en ren njutning att sjunka in i, Den melodi som i sammanhanget sticker ut mest döpte Nyro till Gibsom Street. På denna tolkning låter det som om svajarm, alternativt delay brukas flitigt. Skepnaden på de åtta låtarna pendlar raffinerat från aningen komplexa strukturer till förhållandevis okomplicerat beat. Cd:n som borde varit längre avrundas genom överraskande, lättsinnigt klämmiga Time And Love vars sättning kännetecknas av stadig kontrabas. Detta avskalade 4+projekt förtjänar att lyftas fram för att det blivit en träffsäker och ömsint hyllning.

Erik Palmberg

Faces

4

Inspelas 22/11 2023 och 19/4 2024 i Riksmixningsverket Stockholm + Yardhouse Studio22/11+ 5/4 2024

Prophone (Naxos)

Releasedatum: 22/11 2024

Detta är tredje albumet från en kvartett som existerat under Erik Palmbergs ledning sedan 2018. Åtta tiondelar av materialet på nya skivan signeras den lysande trumpetaren som också spelar flygelhorn. Jag har hört Palmberg live med exempelvis Horncraft (fick högsta betyg här för senaste skivan) och kvartetten Lexingtone. Han ingår dessutom i diverse storband, bland andra återuppståndna Radiojazzgruppen och Blue House Jazz Orchestra. På plattorna utgivna i eget namn omges han av pianisten Anton Dromberg, basisten Niklas Wennström och bakom trummorna sitter Sebastian Vogler. Låtarna på Faces har oftast arrats i en gemensam process, fast kan antas att Palmberg agerat producent även om uppgift om vem som skött sysslan saknas.

Dromberg ingår i gitarristen Alf Carlssons Quartet (kunde höras nyligen på Unity), Bear Garden och har en duo med sångerskan Anna Berglund (recenserad här). Niklas Wennström på kontrabas har gått under min radar. Hans cv innefattar samarbeten med den legendariske bandledaren Fredrik Norén, medverkan i Elin Forkelids och Kristin Amparos grupper med mera. Enligt uppgift har han lirat med flera ur vår jazz-elit vilket inkluderar turnerande i Europa och USA. Tyskfödda trumslagaren spelade med toppnamn i USA innan han flyttade till Stockholm. Hans tillförsel av rutmer har hörts med bland andra Nils Berg, Oskar Schönning och Karl Martin Almqvist.

Musiken på Faces kan definieras i termer av boppigt igenkännbar puls, ett europeiskt mer utforskande tonspråk plus lyriska anslag vilka doftar nordiskt. Blir varse att det ibland spontant lämnas utrymme åt improviserade sekvenser. Enligt dem själva stärker processen var och ens betydelse för helheten. Recenserade föregångaren i Orkesterjournalen. Minns att jag i högre grad berömde trumpetspelet än förmågan att hela tiden få till slagkraftiga låtar, på en platta som faktiskt vann läsarnas omröstning om Gyllene Skivan och lovordats även internationellt. Nu befäster Palmberg sin ställning bland eminenta instrumentalister, även om konkurrensen är mördande. Tänker på Peter Asplund, Karl Olandersson, Anders Bergcrantz, Goran Kajfes, Emil Strandberg med flera. Och överlag omfattar berömmet denna gång också hantverket att skriva jazzigt kluriga eller pulserande original.

Inledningen förvånar. Beatbaserad närmast punkjazzig nerv fångar mig. Gillar skarpt det suggestiva drivet. Lyssnaren blir upplyst om att kompositörens låtar delvis signalerar en ny inriktning, tillkommen efter samtal med medmusiker (vilka Palmberg ser på som bandmedlemmar) under omfattande turné. Visst är lyhörd rytmsektion och melodimakaren vid flygeln synnerligen delaktiga. Har emellertid en marginell men ändå relevant invändning. Den är identisk med hur Karl Olanderssons senaste album med dennes drömkvartett konstruerats. Anser att instrumentalisterna den utsökte bleckblåsaren omger sig med borde fått större utrymme, inte minst Anton Dromberg. Blir förtjust i vad han företar sig i teman och hade velat haft mer av den varan.

Behind The Clouds kännetecknas av sin experimenterande fragmentariska stil. Låter ödesmättat med spansk touch. Snirklande sound med tuggmotstånd påminner om vad nämnda Olandersson stundom ägnar sig åt. Låter i mina öron tämligen esoteriskt. Birch Trees däremot har ett välgörande intro på flygeln, vars melodi indikerar en piggt framåtskridande blues. I en låt som svänger får vi dessutom ett välkommet bas-feature.

Att ekvilibristiskt anlagd bopp behärskas framgår med önskvärd tydlighet på energifyllda Hits And Misses, medan vald standard som avlöser är en annan höjdpunkt genom sättet den sträcker ut. Anton Dromberg står för det fyndiga arret på I Remember You (V. Schertzinger). Samma lyriska omdöme bör appliceras på den luftigt, skenbart trevande, balladen betitlad Silver Moon. Utgår från att här kryddas det med engagerande improvisationer.

Tord Gustavsen Trio

Seeing

4

Inspelad i södra Frankrike hösten 2023 (Studio La Buissonne)

Producent: Manfred Eicher

ECM (Naxos)

Releasedatum: 20/9 2024

Fick en bunt recensionsex. från Naxos tidigt i höstas som jag inte haft tid eller ro nog att gå igenom tidigare. Kan tänka mig att denna cd är den mest lättillgängliga. Minns norrmännen i Tord Gustavsen Trio från en sen kvällskonsert på YSJF. Gillade dem då och tycker lika mycket om pianotrion på nya skivan, som kännetecknas av maximal omvårdnad om detaljer jämte intuitivt samspel, på bekostnad av energin och antydan till svängiga tongångar som märks live. En kontrast som pekas ut av trions ledare. Styrkan i Seeing sägs vara dess återhållsamma tempo, något som kännetecknar i princip varje melodi. Detta är tionde albumet för pianisten på ECM fast första gången trion besöker studion i Frankrike. Vid sin sida har han som vanligt Steinar Raknes på kontrabas och Jarle Vespestad på trummor.

Aktuella skivan signalerar enligt uppgift ett nytt intrikat kapitel i trions karriär genom sin koncentrerade form, sin lyriska approach. Det grävs djupt i en unik mix av kammarjazz, blues, gospel, kyrkomusik samt skandinaviska folkmelodier. Vi får fem original av Gustavsen, två koraler av Bach, en traditionell norsk psalm, plus koral från engelskt 1800-tal betitlad Nearer My God, to Thee”. Pianisten förklarar att deras koncist uppbyggda samverkan inte lämpar sig för solistiska utflykter, däremot finns gemensamt framtagna improvisationer med liksom subtila interaktioner mellan pianist och basist, vars samspel bygger på kontrapunkt.

Tord Gustavsens anslag lockar in lyssnaren i hans musikaliska universum. Istället för vassa kanter och sprakande energi möts du av omsorgsfull och till synes sömlös bearbetning av melodier, vilka framskrider överlag i extremt långsamt tempo. Visst kan man erinra mot bristande balans om man ska vara petig. Fokus finns hela tiden på kompositören vid flygeln medan hans rytmsektion får måla med komplementfärger. Ett förhållande norrmännen delar med flera andra pianotrios.

Inledande hymn arrad av Gustavsen är en fullträff, titelmelodin en juvel och andaktsfulla stämningen i efterföljande koral av giganten Bach mycket njutbar. Den konsekventa, aningen kompakta atmosfären lättas upp elegant i femte melodin, också en koral. Dock kvarstår i Auf Meinem Lieben Gott den dröjande känsla som är signum för Seeing. Musicerandet symboliseras av ett noggrant avvägande kring subtila detaljer. Vispar används flitigt och enstaka gånger bryter basgångar igenom och hamnar i framkant. Tycker mig skönja influenser från Bill Evans, Dollar Brand, Keith Jarrett, Jan Johansson och kanske också Vijay Iyer som jag hörde i höstas på Fasching i över två timmar.

Det otroligt spröda och ändå, som det framstår, självklara i denna innerliga musik fängslar. Exceptionellt långsamma tempot firar triumfer i särskilt Extended Circle och Piano Interlude – Meditation som avlöser. Dessa alster får mig att förnimma korta stunder av en barndom utan bekymmer. Som att förflyttas till ett minne av en guppande luftmadrass vid en havsvik när det är stilla bris, oansenliga vågor. Den avskalade skönhet som konstituerar avslutande stycket (idé som kom till pianisten under soundcheck i Seattle) är av enastående magnitud. Borde bli en hit utanför den exklusiva ECM-världen.

Det är lätt att bli lyrisk över välbehaget som genomströmmar lyssnaren. Vad pianotrion åstadkommer på ett 4+ album är idealisk musik för oss som behöver varva ner Det är vackert, visuellt och gjort i en extraordinärt utsträckt form utan virtuos glans. Väldigt avstressande och inbjudande musik vars sound på intet sätt speglar vår problematiska samtid. Snarare en attraktiv motbild!