Skivrecensioner

• 

Mathias Lundqvist

Modern Behavior

3

Inspelad, mixad och mastrad av Jonas Olofsson i Kultivator Studio

Producent: Mathias Lundqvist

Behind The Beat (egen etikett)

46:00

Release: 29/5 2020

Studerar en löst sammansatt sångcykel om , enligt pressinfo, företeelser som bekräftelsebehov, könsroller, sociala medier, #metoo och främlingsfientlighet. Pianisten Mathias Lundqvist står för all text, musik samt arrangemang. Han kallar sitt verk för ett slags observerande kammarjazz. Lundqvist, som i likhet med flera av de medverkande gått på Kungliga Musikhögskolan, albumdebuterade 2018 och har vunnit en högt ansedd internationell låtskrivartävling.

Sättningen på Modern Behavior är Magnus Dölerud (tenorsaxofon), Mattias Puttonen (trummor) och Lars Ekman (bas). Jazzlirare som sammansmälter med oktettens andra halva, vilka utgörs av Sara Möller (oboe & engelskt horn), Cathrine Kullbrandt ( klarinett och basklarinett), Isabelle Andö (violin) samt Madeleine Johansson (cello). Sångerna framförs av Sandra Widman från indiepop-sfären och skådespelerskan och musikalartisten Maria Lindström. Av de uppräknade har jag sett saxofonisten i renommerade storband, den New York-baserade basisten med bland andra Ludvig Berghe trio och i annan konstellation på Unity samt batteristen i Stockholm Swing All Stars.

Första två stycken ger mersmak, känns lovande. De klassiskt skolade musikerna håller sig exakt inom en given mall, medan de på den jazziga planhalvan disciplinerat fyller i konturerna. Den avgörande skillnaden består i att de med ett friare förhållningssätt, i solon får utlopp för lusten att färga genom personligare uttryck. Magnus Dölerud tar galant tillvara på de utrymmen han tilldelats. Gillar skarpt hans expressivitet i The Protocol, Around Here och Blues For The Millenials. Beträffande liknande fusioner tänker jag spontant på Peter Danemos projekt Gläntan (sågs i början av året), Horncraft (sågs ifjol), Mats Holmqvists skiva Tales Of Time från 1987. På den internationella jazzscenen finns för mig milstolpar som Max Roach live i Holland 1990 med dubbelkvartett jämte plattan Mad Hatter av Chick Corea.

Efterhand blir musiken svårare att följa. Byten av takter och ackordföljder är legio, riskerar bli för mycket av abrupta vändningar. Samtidigt ska kompositören högaktas för sina pretentioner, drivkraften att sky banala upprepningar och enkla lösningar. Balansgången mellan att fullfölja sin vision och att kommunicera och “connecta” med en publik, kan te sig som ett delikat dilemma. Projektet skulle gynnats av en utomstående producent, någon som kunnat styra med varsam hand, hitta en gyllene medelväg. Att kammarensemblen trakterar oboe, klarinett och engelskt horn gör att tonsättaren kunnat lansera fler nyanser.

• 

Sångtekniken hos Sandra Widman och Maria Lindström har Lundqvist utformat på ett anmärkningsvärt sätt, blir delvis en utmaning att ta till sig. Ideliga fluktuationer påminner om kabarémusik á la Kurt Weil, experimentella utflykter eller romanssång. Innebär att höga krav ställs på såväl utövare som åhörare. När musiken skjuter iväg åt det fladdriga hållet, förmår jag inte uppfatta texternas budskap. Bilden är inte entydig. Somligt är avsevärt mer tillgängligt. Around Here exempelvis, utmärks av suggestivt, pådrivande beat. I detta sköna groove hörs röst och instrument mer linjärt förankrade. Och nästa spår innehåller ett utsökt intro på piano.

Konceptalbumet avslutas med flaggan i topp genom en bärkraftig melodi i en glidande framåtrörelse. I centrum på Alternative Facts ypperligt fraserande av Sandra Widman, i en ledig stil jag hade velat höra mer av. En enskild komponent värd att ringa in är Lars Ekmans prestation. Utan att ställa sig i vägen för andra, levererar hans basgångar mer än väl det lim som uppdragsgivaren beställt, resulterar i upprymdhet hos mig.

Håller det inte för uteslutet att fler skikt avkodas ju fler gånger man lyssnar. Den 42-årige pianisten, kompositören och arrangören har åstadkommit ett gediget verk. Här finns åtskilligt att uppskatta, men också skrynklig struktur jämte tendenser till återvändsgränder. De positiva inslag jag framhållit är av den digniteten att betyget hamnar på 3+.

• 

Anna Lundqvist & Jonas André

Reunion

3

Inspelad i Yardhouse Studio utanför Stockholm i december 2019

Mixad och producerad av Jonas André & Anna Lundqvist

Prophone

53:31

Release: 8/5 2020

Anna Lundqvist är uppväxt i Dalsland i musikerfamilj. Hon titulerar sig jazzvokalist, kompositör och sångcoach. Undervisar, föreläser och har gett ut två notböcker. Har i egenskap av publik synts frapperande ofta på konserter i Göteborg, vilket tyder på musikalisk nyfikenhet. Denna entusiast för ett levande musikliv delar sin tid mellan Vänersborg och Lissabon. På meritlistan en handfull skivor med egna kvintetten, medverkan på album med Aglaia, Teresa Indebetou band och en produktion bestående av tonsatta dikter från Öland. Kan påpeka att jag hört Anna minst tre gånger live.

På Skurup för tjugo år sedan träffade hon pianisten Jonas André, vilket resulterade i ett konstnärligt samarbete. Nu bestämde de sig för att åter sammanstråla och utröna om kemin fanns kvar, vilket den gjorde. Under deras långa uppehåll har mångsysslaren Jonas gått Musikhögskolan i Malmö, jobbat som fotograf och art director samt som producent på Caprice. Han ligger bakom upptäckten av Edda Magnusson jämte en uppmärksammad skivserie under rubriken pianoimprovisationer. Att han inte tidigare gjort sig ett namn som instrumentalist är förvånande, med tanke på hur fullödigt han spelar flygel och elpiano på Reunion. En skiva som lanseras med formuleringar som “moget samspel/ osar av nordisk melankoli” och bitterljuvt berättande.

Original från duon blandas med en standard (The Nearness Of You), Joni Mitchell, texter av Norma Winstone och låtar av Jay-Jay Johanson och Andreas von Hofsten. Elva låtar med delvis starkt skiftande karaktär, men ändå stöpta i snarlik form. Samtliga framförs på engelska. Att veteranen Norma Winstone har inkluderats ghånger två, genom musik hämtad från 2010 komponerad av Armando Manzanero och från 1990 med stor ensemble under ledning av Kenny Wheeler är definitivt ingen slump. Både Winstone och Lundqvist är nämligen hängivna utövare av ordlösa improvisationer.

• 

Tycker mycket om inledande Just Sometimes Den för tankarna till ett soundtrack om förlorad kärlek. ( filmmusik passande nog den röda tråden på Winstones senaste skiva) I refrängen ett subtilt eko av Edit Piaf. Nedskruvad förtvivlan ytterst verkningsfullt framförd vokalt och via Andrés precisa anslag på flygeln. Därpå ett typiskt prov på 42-åringens signum. Vocatio, enda låt där Jonas André ståtar som ensam upphovsman. Den är impregnerad av en stämma, vars upp- och nedstigningar kan liknas vid skalövningar, fast framför allt följer rösten pianomelodin. Ljuv musik uppstår.

I From Major To Minor av låtskrivaren och popartisten Jay-Jay Johanson, anas lager av undertryckta känslor. Sångerskan praktiserar vad som rimligen bör vara ansträngande teknik, träffar obehindrat “avlägset belägna” toner. Något av en uppvisning! Komprimerade känslor likt en tryckkokare utmärker Pearl av Anders von Hofsten (kapellmästare hos Simone Moreno), en låt som i sin slutfas svävar iväg undflyende.

Angående fördelningen röst – piano ska framhållas att den kreative mannen i intervaller ges gott om utrymme att vara mer än ackompanjemang. Hans insatser är föredömligt balanserade och uttrycksfulla. Den behållning Jonas André tillför kan inte övervärderas. Klangen och tajmingen är superb och han verkar röra sig obehindrat mellan genrer.

Anna Lundqvist kan absolut matcha de mest lyskraftiga av stjärnor vad beträffar teknisk förmåga. Inte minst utomlands har flera av kvintettens album rosats. Inser att högkvalitativa färdigheter gör henne attraktiv som pedagog. Dock, utmanande vokala satsningar gör mig kluven. Intellektet lyssnar och analyserar medan kroppen alltför sällan reagerar. Älskar att berusas av kollegor som Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren, Ida Sand, Ebba Forsberg, Vivian Buczek och Lisa Nilsson (för att bara nämna några strålande stjärnor). Förhållandevis sällan reagerar kroppen på motsvarande sätt här. Bara ibland fäster denna sublimt vertikala stil. I mina öron har den mer konstmusikaliskt påbrå än jazzidiom i sig.

Refränger undviks ofta, övergår till ordlösa passager, ibland kan de jämföras med scatsång. Ett förfarande som kräver mycket av lyssnaren, För att bättre hänga med hade jag behövt ett flöde att förhålla mig till, fler utstakade linjer, melodislingor. För mig blir det istället som att toner fladdrar iväg, bort från passionerade tillstånd.

Lyckligtvis har tre angenäma låtar i rad placerats sist. Moving In Me är ett original, format kring ett tema som hakar tag i mig. Black Crow låter som om Cassandra Wilson tolkar Joni Mitchell. Denna cover från ikoniska Hejira (1976) utvecklas ånyo till en uppvisning från Lundqvist och är en av få tillfällen då antydan till beat uppstår. Likt åtskilliga sekvenser förmedlar rösten efterhand ordlös sång. Eminent ackompanjemang på elpiano! I sista numret tas svängarna ut maximalt. Hör en fantasifull version av Hoagy Carmichael-klassiker med mycket följsamt pianospel.

Saknar som framgått utlovat beat jämte i viss mån den pulserande rytm som kännetecknar bebop, (trots en medvetenhet om att den europeiska kammarjazzen främst inriktas på andra företeelser). Och den otroligt tonsäkra rösten firar inte bara triumfer. Sången blir stundom esoterisk. Är sannolikt att mer äventyrliga, avantgarde-lystna mottagare fullt ut bejakar den svala komplexiteten och duons beundransvärda integritet. Min bedömning landar på 3+ eftersom jag njuter av flera högklassiga alster.

• 

Boson Jardemark Bergström

Time After Time

4

Inspelad i Moonstream studio i Stenkullen setember 2019

Mixning/ mastring: Magnus Bergström

Bearflag Records

32:21

Release: 26/5 2020 / releasekonsert äger rum i Dergårdsteatern 26 maj i Lerum (streamas förstås)

Göteborgsbaserade trion bildades ifjol. Ep:n i cd-format blir deras debut, fast live har jag redan haft förmånen att höra dem. Trumpetaren och sångaren Anders Boson upptäckte gemensamma referenser med gitarristen Rolf Jardemark, under ett jam på Nefertiti. När beslut hade tagits om samarbete knöt man kontrabasisten Magnus Bergström till sig.

Boson har ett par kritikerrosade album på meritlistan, ingick ett tag i soulpop-bandet Fibes, Oh Fibes. Av Jardemark äger jag några skivor och har sett honom spela ett otal gånger sedan tidigt 90-tal. Bland alla sammanhang han förekommit kan nämnas Guitars Unbelievable, Gilbert Holmström, Bohuslän Big Band, Ronny Johansson samt Michael Ruff. Dessutom har en egen trio. Den tekniskt bevandrade Bergström är också verksam som fotograf. För mig är basisten känd från medverkan hos exempelvis Bäck Brothers Jazz Tivoli, Simon Westman trio, Lighthouse samt Mikael Godée – Eve Bouvens Quartet.

Debuten består av sex standards associerade med artister som Nat King Cole, Diana Krall och Chet Baker. Vet inte om det är en lapsus eller gjort med avsikt, men låtarnas upphovsmän finns inte angivna. Mina efterforskningar visar att titelmelodin och avslutande I Fall In Love Too Easily båda skrivits av Styne/Cahn till olika soundtrack i mitten på 40-talet. Listan på uttolkare har blivit lång sedan dess. Värt att notera: sångerna skrevs ursprungligen för Frank Sinatra. Vidare förekommer en bossa av Jobim från tidigt 60-tal, ett örhänge från George & Ira Gershwin, lika klassisk sak från Rodgers/ Hart i form av My Romance samt en mindre känd ballad betitlad Old Country. Sist nämnda låt signerad Nat Adderley.

Tar till mig prydligt framförda standards vars softa tongångar känns igen, fast sättningen måste anses vara förhållandevis udda. Soundet kan beskrivas som genomgående melankoliskt tassande. I några sekvenser omvandlat till ett piggt beat. Sammanhängande, sympatisk attityd ända in i kaklet utan tillstymmelse till friktion. Lyssnaren tas istället med in i ett avslappnat, tyngdlöst tillstånd. Harmonik och rytmik i ljuv förening förverkligar trions småsvängiga, lyriska ambitioner.

• 

Inte minst kombinationen trumpet och sång hos samma person, gör kopplingen till Chet Baker (såg magisk konsert fyra år före hans död) ofrånkomlig. I inledande Time After Time låter Anders Boson så skör vid något tillfälle att viss skepsis smyger sig på. Men man kan andas ut i god tid innan den imponerande sluttonen. Hans milda frasering och tonträff skäms inte alls för sig, i relation till återhållsamt berörande Baker. I Sverige har jag hört Karl Olandersson, Samuel Olsson, Jan Sigurd och i viss mån Hayati Kafe praktisera denna lågmälda stil. I den konkurrensen står sig 46-åringen mycket väl.

Avseende betoning av teman knyts sådana ihop galant av trion i småskaligt ensemblespel. Därtill broderas melodierna ut genom att gitarr och basgångar varandra. Old Country innehåller en sofistikerad sådan passage. Att How Insensitive (influerat av Chopin) bibringats rätt air av brasilianskt gung, ska i första hand tillskrivas Magnus Bergströms färdigheter. Han grejar överhuvudtaget föredömligt att fylla i och styra upp. Med sin flinka teknik dekorerar den oftast hattförsedda Jardemark effektfullt. Särskilt snygg ackordföljd á la Kenny Burrell kommer fram i I Fall In Love Too Easily. På den streamade releasespelningen upplyser gitarristen att introt till My Romance kommer från Barney Kessel. Som grädde på moset får vi sparsamma portioner, softa trumpettoner av skivbolagsdirektör Boson.

Avseende tematiska betoningar knyts sådana ihop galant av trion i småskaligt ensemblespel. Därtill broderas melodierna ut genom att fyndiga solon från gitarr och basgångar avlöser varandra. Old Country innehåller en sådan sofistikerad passage, finns fler. Att How Insensitive (influerat av Chopin) bibringats rätt air av brasilianskt gung, ska i första hand tillskrivas Magnus Bergströms färdigheter. Han fixar överhuvudtaget föredömligt att fylla i och styra upp. Med sin flinka teknik dekorerar den oftast hattförsedda Jardemark effektfullt. Särskilt snygg ackordföljd á la Kenny Burrell kommer fram i I Fall In Love Too Easily. Och som grädde på moset får vi sparsamma portioner, softa trumpettoner av skivbolagsdirektör Boson.

Ep:n av Boson/ Jardemark/ Bergström inramas av välbekanta, ömsom timida, ömsom extroverta tongångar. Med tanke på onaturliga tillvaron vi för närvarande genomlider, närs förhoppningen om att delikat smeksamma Time After Time når ut till en stor skara skivköpare.

• 

Svante Söderqvist

Arrival

4

Inspelad i maj och september 2019 KMH Studio i Stockholm

Mixning: Pål Svenre/ Unit 7

Producerad av Svante Söderqvist, Adam Forkelid och Calle Rasmusson

Prophone Records/ Naxos

59:32

Releasedatum: 20/3 2020

Då och då upptäcker jag musiker “behäftade” med extraordinär kvalitet, även när de befinner sig i bakgrunden. Detta hände i fallet Svante Söderqvist för några år sedan. Har hört honom med bland andra pianisten Mathias Algotsson och Stockholm Voices. Kan flika in att basisten dessutom samarbetat med bland andra Nils Landgren, Claes Janson, Magnus Lindgren och Rigmor Gustafsson. Lägg därtill anställning respektive engagemang i musikteateruppsättningar i Jämtland och vid Sergels Torg. 39-åringen som genomgått masterutbildning i jazzimprovisation på KMH är i botten cellist. Efter femton år i yrket tar han klivet fram och släpper första skivan med egna trion. Kontrabasisten och cellisten står som ensam låtskrivare, bortsett från en Stevie Wonder-komposition från 1973. Trion han bildade för ett par år sedan består av Adam Forkelid på piano jämte trumslagaren Calle Rasmusson. Två musiker med enormt omfattande produktion bakom sig, som också lirar tillsammans i Soundscape Orchestra (hört på YSJF). På två låtar adderas ekvilibristiskt violinspel av Adam Baldych från Polen.

Vi får de vittomfamnande influenserna förklarade för oss i häftet som medföljer skivan. Stråk av arabiska tongångar och Armenien, svensk folkmusik, frejdig swing, bröllopssång, doft av blues, kammarmusik jämte inslag av gospel. Svante och hans medmusiker bemästrar således skiftande stilar, utan att för den skull göra avkall på melodisk och rytmisk pregnans. Tuggar i mig åtskilliga godbitar ur ett sparsmakat orkestrerat (förhållandevis få instrument) smörgåsbord. Uppbådar inte fullt ut samma mått av entusiasm inför samtliga titlar, vilket vore att begära det fullständigt orimliga. Dock, flertalet låtar äger anmärkningsvärd lyster och tyngd.

Är mycket förtjust i Söderqvist mjukt rundade ton och avvägda hantering av sina instrument. Joakim Milder framhåller i sina liner notes Söderqvists sjungande bassound, vilket på Arrival sammanfaller med ordlös sång från den samme på över hälften av albumets tio spår. Oväntad utsmyckning som fungerar fint. Distinkt stråkföring på cello och mjuka basgångar ligger, logiskt nog, långt fram i mixen. Även om trions ledare avhåller sig från utförliga solon á la Mingus eller Avishai Cohen, präglar hans exceptionella begåvning introt till Bofara Jazz, nämnda enda cover och Vandringen.

Vore förstås egendomligt i en pianotrio om inte Adam Forkelids fingrar i övrigt intar en dominant ställning, varför lyssnarna får fröjdas åt delikata ackordföljder på flygel. Tredje huvudkomponenten får absolut inte negligeras. Calle Rasmusson ansvarar superbt för finstilt rytmiska valörer, särskilt medelst vispar. Vilken lycka att höra honom prioritera ömsint handlag med finess, som en underbar motpol till bombastiskt okänsliga hantverkare. (Konstigt nog har jag ytterst sällan hört herrarna live på Västkusten.)

• 

Suggestiv, böljande fullträff inleder. Musikernas intuitiva samspel frodas. Vid vissa sekvenser kan paralleller till och med skönjas, till legendariska e.s.t och deras magnetiska formel. Grundkonceptet på Arrival – optimistisk och rytmiskt accentuerad kammarjazz – har inom sin ram tillförts andra genrer, för kompositören vägvinnande inspirationskällor.

Ett utmärkt exempel på kreativa kontraster märks i övergången mellan virvlande sluttakterna i The Hill och det rogivande anslaget i Vandringen. Helt plötsligt uppstår musikalisk fulländning, tillståndet gåshud gör sig gällande . Adam Forkelid sveper oss med i ett makalöst läckert solo i The Hill.

I vad som sägs vara enda swing-baserade melodin, går jag igång på aviga vändningar signerade pionjären Thelonious Monk ( harmonikens upphov enligt mina öron). Ett vackert spelat stycke har hämtat sin elegiska ton från svensk natur i nedre Norrland, hade på idéstadiet text av skalden Carl Snoilsky. Att vokalisten Maria Winter medverkar här går jag bet på att uppfatta.

Istället för trumpet broderar Svante på kontrabas i en långsamt rullande blues, genom att använda stråke över strängarna. Originellt grepp som följs upp med nynnande, snarlikt Jojje Wadenius. I avslutande He´s Misstra Know-It-All är trion samfällt på tårna, som om de lirade extranummer på ett bejublat gig. Forkelid är ånyo formidabel.

Någon gång kan jag sakna blåsinstrument. Samexistensen i sättningen är ändå förbluffande. Tillfredsställs av en häpnadsväckande brokig blandning nyskrivna låtar, sammanhållna och destillerade ur ett framgångsrikt koncept. Instrumentalisternas färdigheter imponerar i varje dynamiskt alster. Och vilken överraskning att få lära känna Svante Söderqvists stora talang för komponerande.

obs Albumet tillägnas Greta Thunberg och andra som kämpar för jordens långsiktiga överlevnad. För konsultation och konstnärlig inspiration tackas i första hand Oskar Schönning ( en man undertecknad träffade nyligen på jazzklubb).