Skivrecensioner

Artist: Maria Kvist

Titel: Shadows and Rain

Betyg: 4

Inspelad i Kultivator Studious 2018

Mixning och mastering: Linus Kåse

Producent: Maria Kvist och Linus Kåse

Do Music Records

46:36

Release 15/3 2019

Detta är fjärde fullängdsalbumet från en jämtländska som är pianist, sångare, kompositör och arrangör. Kvist är synnerligen välutbildad, har studerat på Södra Latin, Kungliga musikhögskolan samt på prestigefyllda Berklee i Boston. Hon har fått såväl stipendium som utmärkelse för sitt komponerande. När musikalen Chicago gjorde succé på Stockholm Stadsteater såg jag henne som kapellmästare. Utan att sången är lika djuplodande eller förförisk som hos Monica Z och Diana Krall, har hon jämförts med båda. Kvist basar för en helkvinnlig pianotrio, fast på Shadows And Rain omger hon sig med maken Linus Kåse vars saxofonspel präglar albumet. Kompsektionen utgörs av duktige, av många anlitade, trumslagaren Isak Andersson och Robert Erlandsson på kontrabas. Munspels-maestro Filip Jers gästar på ett spår och Ann-Sofi Söderqvist på två.

Första två låtarna sprudlar kopiöst, hakar tag i lyssnaren med fartfyllda, komplexa mönster, Rinner nästan över av rytmer i den kokande grytan. Energin är påtaglig och glädjen oförställd. Energiske Linus Kåse anger riktningen, lägger till friska tempohöjningar. Det är förbålt skickligt och farligt nära uppvisning i The Masquerade Is Over.  Av de tio låtarna har Maria Kvist skrivit samtliga, undantaget ovan nämnda standard och Cry Me A River (som jag på 80-talet önskade i P3 – Julie Londons berömda version – och fick en brevvän på kuppen).

Kvist har på flera ställen fångat sångtonen från Monica Z på 60-talet, vilket märks tydligast i en fin visa tillägnad bortgångne pappan betitlad Hälsning. Kusligt likt faktiskt! 47-åringen sjunger med mycket god teknik, modulerar gärna rösten på ett avancerat sätt. Intonationen är fullkomligt strålande. Rösten är dock genomgående för opersonlig för att träffa hjärtat. Anser att hennes största förtjänst ligger i att komponera och arrangera. Instrumentala Mars Is Spinning jämte I Never Thought slingrar sig oemotståndligt runt bärkraftiga teman. Klangen från pianot glider läckert ihop med basgång och cymbaler på först nämnda komposition. Det lyhörda bandet hittar rätt och levererar galant. Suggestivt och harmoniskt!

Ljudet är formidabelt, vilket innebär att kompet låter väldigt luftigt, Andersson & Erlandsson blir föredömligt urskiljbara. Snyggt spelat av dem vare sig det går undan eller klangerna sjunker in varsamt. Mångsidige Linus Kåse, som också är förtjust i att lira progressiv rock, har en nyckelfunktion som han förvaltar väl. Glimrar allra mest genom att instrumentet blir en förlängning av henne själv, gör gästsolisten Ann-Sofi Söderqvist i två spår. I ett mollstämt vackert stycke som doftar nordisk folkton, når hon bortom orden. En storstilad prestation på flygelhorn av en firad orkesterledare, vars toner symboliserar sorg och saknad på ett självklart sätt.

Titellåten är en avslappnad romantisk sak som inte riktigt fäster, trots att Kåse målar i ljusa färger. Och All Seasons Change påminner så pass mycket om Diana Krall, att låten är den närmaste motsvarighet som någon i Sverige kunnat uppbringa.

Allt är prydligt och genomarbetat, som en provkarta över hennes stora kunnande. Pianistens anslag är ledigt med ett härligt driv och utvecklat sinne för melodier. När hon och övriga medverkande går loss och antagligen improviserar i Risen Fallen, tänker jag ändå på vad en recensentkollega skrev om Maria Kvists föregående skiva. Kontentan av hans synpunkter var att hon borde renodla sitt uttryck.

Artist: Yotam Silberstein

Titel: Future Memories

Betyg: 4

Producerad av Yotam Silberstein

Inspelad januari 2018 i Acoustic Recording, Brooklyn N.Y.C

Mixad och mastrad av David Darlington Two Bass Studios N.Y.C

jazz & people

57:10

Releasedatum: 1/3 2019

Sjätte skivan från en musiker uppväxt i Tel Aviv Israel, vars hem sedan 2005 är beläget i New York. En kan förledas tro att Silberstein tillhör en liten koloni i New York av framgångsrika jazzmusiker med samma bakgrund. För närvarande är hans två år gamla kvartett på Europaturné. Man har gjort ett par klubbspelningar i Sverige. Jag kikade in en kort stund när de var in action i Göteborg.

Han gick till final i Thelonious Monk Jazz Guitar Competition, blev upptäckt av legendariske saxmannen James Moody (som jag såg med Åke Johansson trio i Västra Frölunda tidigt 90-tal), varvid många dörrar öppnades. Den hyllade gitarristen har spelat med bland andra Roy Hargrove, Marcus Miller och David Sanborn. På nya skivan trakteras såväl akustisk som elektrisk bas av ingen mindre än John Patitucci (hört live flera gånger)..

Sättningen är i övrigt Viktor Goncalves (piano, dragspel, keyboards och percussion), Daniel Dor (trummor och percussion), Glenn Zaleski (piano, fender rhodes) och på tre spår gästar André Mehmari på syntar. Således hörs inget blåsinstrument, vilket kan tyckas märkligt. Från färsk intervju i Orkesterjournalen hämtar jag att plattans tio kompositioner – varav sex stycken skrivna av bandledaren – präglas av sydamerikansk, israelisk och arabisk musik. Dyker ner i ett fascinerande verk med latinstuk knepigt att etikettera. Lättare att säga vilka kategorier som primärt inte är representerade: fusion, bebop, kammarjazz eller världsmusik. Samtidigt är det inte fel att påstå att dylika stilar finns med på ett hörn. Många inspelningar påminner om Future Memories, vilket gör det beundransvärt att 38-åringen tillskansat sig en egen stil.

Notabelt hur avspänt musikerna låter. Över många fint broderade melodier svävar ett närmast majestätiskt lugn, ett lugn som fortplantas också till snabbare sekvenser. Att införliva dragspel för att vässa dosen dynamik är ett snilledrag, markant i exempelvis Impedimento. Ett annat kännetecken är att somliga melodiska figurer upprepas i flera låtar. Yotam Silberstein besitter självfallet en mycket fingerfärdig teknik, lyckligtvis utan att rucka på sitt melodiska sinnelag. Har hedrande nog jämförts med flamencomästaren Paco de Lucia, en jämförelse som i mina öron haltar en smula. Genom fördelaktigt vibrato och snygga ackordföljder går mina referenser till sådana som John Abercrombie, Pat Metheny och John Scofield. Ackorden som slingrar sig runt temat i Wind On The Lake illustrerar väl min poäng.

Medmusikerna är glimrande utan att överbetona sin förmåga. Patitucci relativt tillbakadragen i en sammanbindande roll, medan trumslagaren Daniel Dor måste betecknas som ett rytmgeni. När han ökar intensiteten breder euforin ut sig. Och han är inte ensam om att garnera låtarna med rytmer. Det är smakfullt mycket av den varan i en kristallklar ljudbild. Toner från klaviaturinstrument sammantvinnas ibland med bandledarens gitarr. Capricho De Donga jämte Capricho De Espanha av brasilianske bandolinisten Hamilton De Holanda, är med sina makalösa taktombyten två potentiella hits. Först nämnda titel inbjuder till sprittande danssteg, medan den senare utsmyckats med fräckt pianosolo. Ekvilibristiska tongångar vars motpol finns på flera meditativa kompositioner. Skivan växlar således konsekvent mellan det vemodiga och det ösiga.

Samspelet är bländande och låtarna medryckande. Silberstein opererar framgångsrikt i ett vidsträckt territorium. Har vacklat något i bedömningen. Efter noga övervägande av dessa hisnande kontraster, landar jag i ett välmotiverat överbetyg.

Artist: Malin Wättring 4

Titel: Live In Hamburg

Betyg: 4

Inspelad 15/9 2017 live i Hamburg av Norddeutcher Rundfunk

Mix: Åke Linton Svenska Grammofonstudion

Master: Claes Persson

Skivans producent: Malin Wättring

NFR/ Havtorn Records

Release 8/3 2019

Tredje skivan för Malin Wättring från Lerum, vars huvudinstrument är tenorsaxofon. Hon har varit professionell musiker i cirka åtta år, utexaminerades i improvisationslära 2014 från Högskolan i Göteborg och spelar i många sammansättningar. Ifjol dirigerade hon Bohuslän Big Band i egenskrivna låtar på jazzfesten i Halmstad (jag var där). Har hört henne och kvartetten live några gånger. Minns särskilt en konsert på Brötz för några år sedan, där alla fyra intuitivt hittade rätt ingång. Senaste åren har Wättring tilldelats två prestigefyllda pris. Dels ur Bengt Säve-Söderberghs stipendiefond, dels en jazzkatt i kategorin Årets kompositör. Den rosade kvinnan är sålunda musiker, bandledare, kompositör samt lärare.

Nu verkar hon så klart inte i splendid isolation, även om hon är upphov till albumets sex långa låtar. Tvärtom indikerar ju kvartettformatet och musikstilen ett lagarbete, där varje beståndsdel har avgörande betydelse. Och bandledaren vurmar för demokratisk frihet, det vill säga ger ansenlig plats åt improvisationer. Pianisten Naoko Sakata lämnade Japan för studier i Göteborg. Hennes nu upplösta superspännande trio har jag recenserat, liksom trumslagaren Anna Lunds projekt Hurrakel och medverkan i Sol Sol. Det “manliga underskottet” Donovan von Martens såg jag tidigare i år i Hannah Tolfs band.

Vi har att göra med mycket duktiga musiker som trivs i varandras sällskap, något av en supergrupp ur det yngre gardet. Sympatiskt att samtliga får generöst med utrymme att träda fram och fylla i med sina personligheter. När jag lyssnar i hörlurar, märker jag att de skrynkliga passagerna blir påfrestande för mina relativt otränade öron. Känns ett par gånger otillgängligt när tonerna fladdrar runt. Vid sådana tillfällen tänker jag på Karl Bertil Jonssons pappa och hans urskuldande uttalande: “jag är kanske inte rätte mannen att…” Avantgardistisk frijazz har aldrig riktigt varit min likör. Musiken förflyttar sig i kringelikrokar. Stämningar byggs upp och bryts av. Uppfattar ofta vad de gör som ett utforskande av klanger, ett skenbart sökande. Wättring anför med en kombination av utbuktande “skitiga” fraser och behagliga melodier. I minst ett spår använder hon sin sopransax. För lyssnaren är det oberäkneligt, inuti de långa låtarna ändras ofta tempo och temperament

De två första titlarna ges som en helhet, med Donovan von Mertens pregnanta bastakter som brygga. Han har förresten flera intron och ges med och utan stråke, mycket utrymme som han förvaltar väl. Allegra börjar som finstämd ballad där saxen tar spjärn och övriga hakar på. När låten breddas briljerar Sakato vid flygeln. Ljudet är exceptionellt, vilket Åke Linton och ljudtekniker på den tyska radiokanalen ska harangeras för. Wättring berättar på releasekonserten att fördomarna om tyska radioproffs och deras sätt att placera ut mikrofoner lyckligtvis stämde. Deras bedrifter kan ha bidragit till att Anna Lund låter bättre än någonsin, vilket säger en hel del om hennes formidabla spel. Slutfasen av Glöd artar sig till taktil drum clinic. Vad hon gör på plattan genom att laborera med rytmer och cymbaler, är fullkomligt bedårande och häpnadsväckande. Blir glad av hennes slagfärdiga konverserande.

När Wättring skriver är det utifrån metoden att väva samman komplexa mönster med linjerade beats. Därutöver finns en påtaglig lyrisk ådra, vilket är en välgärning. Titlar som Astral och Endings lyser som fyrtorn över ett virvlande hav av toner. Finns få tendenser till pulserande bebop. Trevligt när sådana sekvenser dyker upp. I Den blå timmen visar Wättring sitt stora kunnande som instrumentalist jämte att hennes håg inte står till att i första hand spela mjukt och vackert. På en utlovad resa kommer vi i hamn när det råder bris, fast egentligen uttrycker kompositionen disharmoni efter tillfälligt förlorad kärlek. Sakata demonstrerar sitt ljuvliga anslag, liknar mer en glimrande konstmusiker än någon jazzpianist. Tar reservationslöst till mig hennes återhållsamma precisa spel, en kontrast till kompromisslösa sologig. Det väsentliga är att hon låter oss njuta hejdlöst. Om jag tar mig friheten att droppa namn på eventuella influenser hos Wättring får det bli Don Cherry, Archie Shepp, Charlie Haden och Jan Garbarek.

Live in Hamburg är mångfasetterad, på samma gång eggande och krävande. Livemusik med lidelse och lyhördhet som verkställts av fyra medvetna, kompetenta musiker; förevigade när de samarbetar för att nå sitt gemensamma mål. Gillar ni det jazziga moods och lyriska stämningar som vetter mot fri form, då är detta ett album för er.