Skivrecensioner

Erik Dahl

Music For Small Rooms

4

Inspelad i Studio Epidemin i Göteborg (kompletterande inspelningar Oceanen, Bunkern och Underlandet) i maj och december 2020

Producerad av Filip Leyman och Erik Dahl

Svalka

44:34

Releasedatum: 16/6 2022

Jag har inte tidigare ”studerat” Erik Dahls kompositioner, däremot blivit förtjust i hans arrangemang på skivor med Anders Boson. Missade tyvärr releasen nyligen för Music For Small Rooms. Albumet är en instrumental upptäcktsfärd i ett distinkt sound som sägs kreeras med ömhet och förundran vid utforskandet av pianot.

Somligt matnyttigt får man reda på på dennes hemsida. Exempelvis att Dahl är drygt tjugo är yngre än undertecknad, uppväxt i Lund och sedan cirka tjugo år bosatt i Göteborg. Han är välutbildad och valde inriktningen Världsmusik under åren på Musikhögskolan. Idag är piano jämte klaviaturinstrument huvudinstrument, fast han under tiden med Fibes, Oh Fibes var trombonist. På sistone har Dahl tilldelats ett par ansenliga stipendier. Produktionstakten imponerar. Har blivit mycket skrivet för dans- och teateruppsättningar, ofta för teatergruppen Big Wind. Av olika konstellationer han anför eller ingått i kan nämnas Erik Dahl Ensemble, folkmusikduon I Underlandet, The Red Hot Mamas, José Gonzalez, Göteborg String Theory, Indiefolktrion med Viktor Turegård och Oskar Reuter samt Göteborgs Alternativa Orkester. Inom en mer experimentell sfär samarbetas med Donovan Van Martens.

På Music For Small Rooms trakteras piano, tramporgel, synt, gitarr, liveelektronik och dessutom använder Dahl fältinspelningar och egna rösten. Anna Cochrane (I Underlandet) hörs på viola i tre stycken och medproducent Filip Leyman (Anna von Hausswolff med flera), bidrar med slagverk på åtskilliga låtar eller syntetisk ljudreglerare som kallas modular. Basklarinett spelas av Anna Malmström på Mannen med bollen och Natural Home kompletteras via William Sooviks trumpålägg. Impulsen att skapa en repertoar för solopiano, uppstod efter ett uttalande om favoritmelodi av folksångare under konsert på fjällstation i Sarek

Ett avskalat, försynt stycke med den ironiska titeln Postpop inleder. Ledsagande ackord drar in oss i ett specifikt universum med närmast majestätiskt anslag. Mannen som komponerat och arrat all musik förstärker det harmoniska flödet genom att nynna, vilket gör låten till en slags hymn. Ska påpekas att soundet är oväntat omväxlande, vilket överraskar en smula. Å andra sidan kan anföras att musikern bara följer sin ingivelse utifrån vitt skilda förebilder: Exempelvis Benjamin Britten, Björk, Mingus, Ennio Morricone, John Zorn!!!

Kompositionen Natural Home tillhör de avvikande genom att bestå av modernt up tempo-beat. En fängslande passage förstärks av trummor, synt och viola. Fäster mig vid trolsk folkmusikatmosfär i fint pianostycke vars influenser kan härledas till Nils Lindberg, Merit Hemmingson med flera. Melodin har en uppiggande, lite kantig karaktär. Trolska, kantiga temat utvecklas vidare i den stegrande dramatik som betitlas Gnista. Erik Dahl visar med sin egensinniga estetik, att han inte är främmande för varken udda ackordföljder eller inslag av smygande friktion.

Musiken framstår som naturligt suggestiv. Ibland går tankarna till J:son Lindh/ Schejas tredelade Europa-opus. Noterar förförisk klangbotten, föredömlig balans mellan akustiska instrument – elektronik samt en spännande tillika mångfasetterad konstruktion. Flera kompositioner förmedlar starka stämningar vilka i lyssnaren omvandlas till bilder, frilagda för tolkningar. Sparv skulle kunna vara del i elegiskt soundtrack skrivet av Stefan Nilsson. Och efterföljande Mannen med bollen låter likt en drömsk ballad som dryper av molltoner. Resulterar i böljande bestämd melodi som sätter sig i skallen, kryddad med fräsch tillförsel från viola och basklarinett. Utbroderade Between Heartbeats med sin svävande slinga får mig att associera till Emil Ingmars lovande debut jämte Adam Forkelids senaste alster. Avslutningen består av utstuderat långsamma förflyttningar i en barnvisa som utgår från en liten stad på Själland.

Som så ofta när det handlar om att tillägna sig visionära konstnärer är vana vid liknande verk en stor fördel, kanske rent av en förutsättning. Jag hade mycket utbyte av att lyssna på denna genrefria instrumentalmusik, som raffinerat mixar minimalistiska strömningar med känsligt beat och låter ambient-sound korsas med lyriska hållna låtar.

Scott Hamilton

Classics

4

Inspelad i november 2021 i Nilento Studio i Kållered

Mix och mastring: Lars Nilsson

Producent: Scott Hamilton

Stunt Records

Releasedatum: 20/5 2022

Den amerikanske tenorsaxofonisten med sin smått ikoniska, mjuka tonalitet är osannolikt produktiv. Sedan debuten 1977 har Scott Hamilton släppt uppemot sjuttio album i eget namn, plus nästan lika många som sideman. Mötet med Jesper Thilo (release 2011) finns i min ägo, då den utsökta skivan skänktes av danske instrumentkollegan i Ljungskile. Karriären tog fart i Benny Goodmans orkester och under ett decennium ackompanjerades Rosemary Clooney. På 90-talet flyttades bopålarna från New York till London.

Vet att jag sett honom på svenska scener åtminstone tre gånger. Vid minst ett av tillfällena med samma nordiska omgivning som på Classics. En ytterst lyhörd omgivning bestående av pianist Jan Lundgren, kontrabasist Hans Backenroth samt trumslagare Kristian Leth. Pianogigantens sällskap kan betraktas som lika naturligt samtrimmat med Lundgren som dennes ordinarie trio. Lundgren står som samarbetspartner till swingorienterade saxofonisten på minst en tidigare skivutgivning.

Scott Hamilton skulle kunna inneha samma smeknamn som Johnny Griffin, The Little Giant. Inom en vid mainstream-tradition med reminiscenser från Ben Webster, Zoot Sims och kanske till och med Art Pepper och Stan Getz, utgör elegant spelande tenorist en hörnpelare sedan decennier. En smaksak huruvida man anser hans intima och svepande linjer vara oemotståndliga eller alltför lättsmälta. Även er recensent vacklar i sin ståndpunkt. Förvisso omisskännligt stil och enastående teknik, men ibland kan moment av monotoni uppstå på grund av brist på variation i uttrycket.

Vad beträffar kompositionerna kvartetten tar sig an på Classics erbjuds en överraskning som heter duga. Snyggt designade utgåvan innehåller nämligen nio melodier, i huvudsak teman, från framträdande europeiska tonsättare ur musikhistorien. Tjajkovskij förekommer två gånger vilket innebär att verk skrivna av åtta män blir renoverade, eller snarare adapterade till jazzig kontext. Musikens ursprungliga klang är mestadels kamouflerad, varför åtskilliga omtolkningar skulle kunna misstas för att vara hämtade från uppsättningar på Broadway. En märklig omständighet. Teman ur Svansjön, Ravels Pavane och möjligen Reverie av Debussy kan enklast härledas.

Hamilton står angiven som arrangör till tre av de stycken som stöpts om till polerade jazzlåtar, medan Jan Lundgren tagit hand om omgörningen av sista spåret Skymning (F. Chopin). På sin plats att nämna den polsk-svenska kollaboration som för några år sedan ”tillverkade” Chopin Impressions, där man inte var främmande för att låta Chopin svänga.

Står klart att kvartetten förenats i en gemensam vision som bildar ett vägvinnande mönster, Urvalet har skett med stor omsorg om varje detalj. Ska man anta att Hamilton i egenskap av producent tagit initiativet? I den mån abrupta vändningar förekommit i ursprungliga verken är de borttagna. Inramningen skyr i princip inslag av friktion. Även om den samlade prestationen motiverar mycket beröm, inställer sig tvivel till om jag i brådrasket kommer återvända till albumet. Ett skäl till min tvekan är ett underskott på innovativ dynamik. Man får intrycket att tempo och stämningar sammantaget hakar i och överlappar. Musiken är invirad i snarlikt sofistikerat sound, även om intensiteten höjs vid ett par tillfällen.

Omdaningen av temat ur Svansjön tillhör de stycken som innehåller dramatisk förhöjning, ett av skivans krön där Lundgren får rejält med utrymme. Och mangrant flyttas positioner fram. Noterar Kristian Leths cymbalspel jämte pregnanta stråkdrag från Hans Backenroth. Svänger subtilt om den mästerlige tonsättaren, i samma härad som It Don´t Mean A Thing. Apropå storvulna ryssar inleds Classics behagligt, genom tema hämtat ur pianokonsert av Rachmaninov. Debussy´s tidigare nämnda My Reverie blir till en förtätad och finstämd ballad, söt låt som lyckas undvika att bli sliskig. Avlöses av melodi tagen från aria ur operetten Leendets land ( F. Lehár) från 1929. Uppiggande puls genom högre grad av närvaro från rytmsektionen och ett fräckt flöde av ackord från Lundgren. Hamilton fraserar snyggt hur bekväm som helst i mjuka bågar. Håller det för högst troligt att Klas Toresson ser på den eminente amerikanen som ett stilideal.

Ett arrangemang som på ett smakfullt sätt nära nog bryter mönstret är det på Humoresque (A. Dvorák), varvid extra ingredienser tillförs av samtliga. Hade önskat mer av dylika manövrar. Man avrundar läckert genom ljuvlig ballad baserad på Chopin i lika vackert som välgjort arr av Jan Lundgren. Hans dröjande anslag, med exakt avvägda pauseringar, resulterar i en minnesvärd skönhetsupplevelse. Märks att Hamilton trivs förträffligt i den berömda studion i min hemkommun, tillsammans med sitt nordiska handplockade sällskap. Classics är en spännande idé utsökt omsatt i handling.

Fredrik Lindborg Trio & String Quartet

Riedel

5

Inspelad i Atlantis studio i Stockholm 13-14/1 2022 av Niclas Lindström

Producent: Fredrik Lindborg

Imogena

49:08

Releasedatum: 27/4 2022

Ingen förnuftig kulturskribent kan betvivla den betydelse Georg Riedel haft för svenskt musikliv. Likt Cornelis personifierar hans verk vår folksjäl, trots att båda kom från andra kulturer i Europa. Om man mot bättre vetande skulle vilja tona ned kompositören och jazzbasistens status, rekommenderas den heltäckande biografin som kom för halvtannat år sedan. Boken förtecknar hur ofantligt produktiv och bred han varit under många decennier. Fick reda på massvis av musik från dennes penna jag inte visste om i allehanda genrer. Senaste åren har Riedels skaparkraft inte avtagit, snarare tvärtom. (Borde ha tackat honom mer specifikt de få gånger vi hastigt träffats under 2000-talet.)

Bakgrunden till föreliggande album är att Fredrik Lindborg önskade sig ett arr. Istället fick han åtta nyskrivna original, vilka har kompletterats med minutlånga solistiska kommentarer av medverkande musiker. Med sin oklanderliga teknik färgar Lindborg varje stycke på saxofoner i registret från sopran- via tenor- till mörkare klangen på barytonsaxofon.

På en häpnadsväckande skiva utan ackordinstrument ingår han som central del i LSD, det vill säga kongeniala rytmsektionen Martin Sjöstedt (kontrabas) jämte Daniel Fredriksson (trummor). Stråkkvartetten består av Daniel Migdal och Henrik Neimark Meyers på violin, Ylvali Zilliacus på viola samt Amalie Stalheim trakterandes cello. Att betrakta samtliga som i absolut översta skiktet på respektive instrument är ingen överdrift.

Hade förmånen att se releasegig i Lerum och skickade iväg en entusiastisk, än så länge ej publicerad recension. Då var fabulöse Daniel Fredriksson mer i framkant jämfört med inspelningen i studio. I Lerum framfördes material också från näst senaste cd:n, A Swedish Portrait som uteslutande vilar på kompositioner av Lars Gullin. Finns ju tydlig koppling mellan Gullin och Riedel då den senare som tonåring rekryterades till nordiska jazzens kanske främsta uttolkare. Och första utmärkta originalet på Riedel betitlas Gullinarium.

När bekantskapen med Riedel förnyas (spelat cd:n flera gånger under våren) , föll estetiken på plats vid noggrant lyssnande i hörlurar. Musiken fordrar koncentration, eftersom tonspråket kan uppfattas som kärvt stundtals, dissonanser förekommer. En annan omständighet är att kompositionernas struktur ofta ändras inuti respektive stycke. Frekvent utsätts mottagaren för motsatsen till medhårsstrykande easy listening, men förunderligt nog utan att det blir konstigt. Introvert otillgängligt tonspråk undviks på bekostnad av rikhaltiga kompositör som är rasande spännande att följa.

Riedel har låtit klassicism från Europa möta afrikansk-amerikanska jazzen. Ibland tycks uttrycket snudda vid Coltranes balladplatta med integrerade stråkar. Ibland hör vi två separata enheter- klassiskt skolade stråkkvartetten á la Kronos Quartet och jazztrion med saxofonist i centrum. I exempelvis Conclusion glider de i sär och fogas ihop, vilket gör Riedel till ett äventyrligt projekt som överträffar mina förväntningar.

Ska understrykas att ljudet är superbt. Grundströmningen är övervägande av vemodig natur, vilket förstärks av ett minimalistiskt drag. Givetvis uppstår åtskilliga ”avvikelser” på en lika förnämlig som svåretiketterad skiva. Svänger friskt här och var och Fredrik Lindborgs personliga kommentar leder faktiskt tanken till Earl Bostic. Kompositionerna andas en slags respektfylld hållning visavi livets okränkbara värden. Likt en motståndshandling mot destruktivitet och falskhet?

I´m Lazy kännetecknas av ett fullkomligt ljuvligt tassande i bluesigt stuk, som kan associeras till smäktande vals. Måste rankas som en av de bästa svenskproducerade samarbeten jag hört med stråkkvartett och jazz combo. Fäster mig vid fantastiskt spel på barytonsax. Hänförs i Jingle av ystert swingbetonade insatser från rytmsektionen och frejdigt glimrande spel från projektledaren. Stillében heter en skönhetsupplevelse, även den en hyllning till Lars Gullin (1928-1976). Svävar fram i en andlig atmosfär där pregnant tonmåleri från jazzavdelningen och smeksamma stråkdrag kreerar fulländning. Leklynnet kommer fram som mest i glättiga I´m Just Kidding. Drivs framåt av ett enormt påpassligt komp med inspirerad batterist i spetsen, som introducerar en variant av shuffle. Kul! I Naimark Meyers fragment noteras medryckande, bubblande extas. Vitala, dynamiska stråkkvartetten innehar huvudrollen i avslutande stycke. Smidigt mejslas fram vad som påminner om en hymn.

Musiken ska ha repats, finslipats, ändrats och jammats på. Sannolikt att tillvägagångssättet bidrog till att resultatet blivit så utomordentligt bra. Detta kammarmusikaliska koncept med olika lyckade förgreningar förtjänar ovationer. Kemin instrumentalisterna sinsemellan är fantastisk, likaså Fredrik Lindborgs solon. Och hur veteranen Georg Riedel till synes kan ”spotta ur sig” synnerligen substantiella melodier förblir en gåta. Lysande kompositioner tas om hand på optimalt sätt.

En hyllning till Magnus Lindberg

Dom som aldrig ger upp

5

Olika ljudtekniker och producenter i förmodligen olika studios

Producerad av Kjell Andersson

Sammanställd av Kjell Andersson, Dan Hylander, Basse Wickman och Larissa Aggerborg Lindberg

Formgivning: Kjell Andersson, Pär Wickholm

Smilodon (distr Border Music)

63:09

Releasedatum: 20/5 2022

Magnus Lindberg (1952-2019) förnekades det erkännande han förtjänade under sin levnad. Ändå ingick han i både Landslaget och Grymlings och släppte drygt tio egna plattor, varav åtskilliga rosats. Jag äger två av hans milstolpar, Röda läppar och I en hand. Minns att jag hörde Lindberg live ensam med sin akustiska gitarr en söndagskväll för cirka femton år sedan, på ett ställe vid Avenyn som hette Diamod Dogs. SVT (förmodligen K-special) gjorde ett varmt minnesporträtt för några år sedan av en rockpoet som i långa perioder försörjde sig som lärare.

Drabbad av cancer fick han på dödsbädden ett löfte från en av sina beundrare, imposante Kjell Andersson på EMI som var hans A&R och mångårige producent, om att göra vad han förmådde för att sprida sin ”skyddslings” musik. För över trettio år sedan gjorde memoarskrivande Andersson succé med sina antologier på Cornelis respektive Evert Taube-tolkningar. Denna gång annorlunda förutsättningar. För att ro projektet i hamn krävdes en omfattande kampanj i form av crowdfunding, vars initiativ togs av gemensamme vännen Ulf Nyström. På uppmaning tillhörde jag de som spred PR om kampanjen här i K-bloggen. Fysiska och digitala releasen timar med vad som skulle varit dagen före 70-års dagen,

Nära vännen Basse Wickman (samarbetade 2010 med Lindberg med andras texter, Vita lögner + Svarta ballader) ges utrymme att ta hand om två tolkningar, vilket i och med en tidigare utgiven livecover också är fallet för Lars Winnerbäck. Och i ordinarie finalen sammanstrålar Wickman med Mauro Scocco och Dan Hylander ackompanjerade av RMB (Raj Montana Band), varför det är korrekt att säga att samtliga uppräknade är med på flera hörn. Vi får hela arton låtar, samtliga signerade Magnus Lindberg. Sju av dem har hämtats från de vinyl jag äger.

Kjell Andersson visar fingertoppskänsla på flera sätt. Noggrant utvalda artister och musiker gör sitt yttersta för att lyfta fram essensen i text och melodi. Och låtordningen med sin spännvidd av uttryck är förnuftigt genomförd, rent av fabulös. Sammansättning och inramning hedrar verkligen hantverket hos den nasalt sjungande kompositören. Dom som aldrig ger upp har resulterat i en exceptionellt näringsrik mix av rättfram rock och mer djupverkande material. Så gott som samtliga vokala prestationer förtjänar överbetyg, ett par av bidragen måste betraktas som fenomenala då de känslobombar blödiga lyssnare. Lägstanivån på den handplockade elitmönstringen är som väntat hög.

Mauro Scocco ges förtroendet att leda oss in i Lindbergs låtskatt. Ackompanjerar sig själv på akustiska gitarrer i Ljusterö, ursprungligen en duett med en viss Anni-Frid Lyngstad. Blir en riktigt lyckad, naken ingång utan manér där Scoccos stämma uppvisar likheter med hyllningsobjektet. Basse Wickmans röst driver två Rickenbacker-gitarrer (den ena trakterad av Carla Jonsson) framför sig i nästa låt som saknar något för att omgående fastna, kanske sätter sig vid fler lyssningar i hörlurar. Betydligt större framgång nås genom I en hand, vars original-ös stöpts om till visformel invirad i folkton. Andreas Dahlbäck och inte minst Per ”Ruskträsk” Johansson på flöjt färgar fint. Basse Wickman karaktäristiska stämma bottnar i texten.

Sedvanligt lågmälda Sophie Zelmani och kompanjonen Lars Halapi – som spelar akustiska gitarrer, vibrafon, pedal steel samt piano – uträttar stordåd i Tänker jag lite på dej. Helt underbart utförande! Avlöses av Lars Winnerbäck som normalt sett inte har samma kapacitet att gå på djupet. Lyckligtvis fixar han Månsken Peggie genom att låta melodin träda fram i avskalad form. Och i vad som kallas extranummer från konsert 2001 (tidigare utgiven liveskiva) river han och bandet av en suverän version av Röda läppar. Fröjdas åt duellerande gitarrister och ”Norpan” Erikssons trumspel i värsta Ramones-stil. En värdig hommage som går på knock. Jagande sång befinner sig i samma härad som originalet.

Plura som er recenserat uppskattat lika mycket som Kjell Andersson, gör en trovärdig tolkning av Ingen ska få se mig när jag går. Harmonierna utvinns snyggt av Marcus Arborelius på piano. Kuriöst nog sammanfaller de i stora stycken med Sakta lägger båten ut från land, som ju Dylans alster heter i Mikael Wiehes översättning. Oldtimern Lasse Lindboms var med redan för närmare femtio år sedan i Landslaget. Tillsammans med Janne Bark och Maj-Britt Niklasson (också medlem i samma band) på fiol exekveras en mästerlig urladdning. I Hårda år trampas i ungefär samma attackvilliga fotspår som upphovsmannen gjort. Kompromisslös sång jämte speedat fiolspel sticker ut extra. Titellåten anförtros Peter LeMarc. Och den går rätt in. Bekräftar att det skenbart enkelt utförda kan glimma som guld. Vill också rikta strålkastarna på tidigare nämnda ”Ruskträsk”, Goran Kajfes samt Andreas Dahlbäck. Utmärkt fraserande sångare förhöjer atmosfären genom munspelande.

Fångas av ännu en extatisk stänkare, denna gång med Dan Hylander och ett återuppståndet Raj Montana Band där Ola Johansson på elbas ska kreddas särskilt. I Sanningen är det energistinn stå-på-gasen- rock som gäller. Häftig kontrast uppstår i vad som är skribent Tore S Börjessons höjdpunkt på samlingen. Syftar på countrydoftande Jag har aldrig varit i Memphis i Louise Hoffstens och Richard Krantz (pedal steel med mera) tappning. Hoffsten sjunger lysande och Krantz bedrifter måste framhållas i samma andetag. Toni Holgersson och Lars Halapis prestation i den ballad de tilldelats (eller har artisterna själva fått önska?) är magisk. Resulterar i nära nog tår i ögat och definitivt klump i halsen. Halapi på diverse instrument bevisar att han stundom är en genialisk konstnär. Famlande formuleringar från min sida känns i sammanhanget futtiga.

Två duetter ligger efter varandra. Först Carla Jonsson i par med Cecilia Thorngren (ofantligt bred repertoar som kombineras med skådespeleri). Fin duett av dem vars kulmination är Jesper Lindbergs raffinerade konversation på mandolin med Carlas gura. Följs av Då känns det lite lugnare från plattan Röda läppar (-81) vars uttolkare är två kvinnor. När den finstilta infon studeras upptäcks att Anna Stadling & Idde Schultz cover utgavs 2006. Guldstjärna utfärdas till Staffan Johansson på slide. Över till en larmig rockrökare det slår gnistor om, nämligen Ljudet av oss två framsjungen av föredömligt textande Anne-Lie Rydé. Gungar oemotståndligt tack vare bland andra Clarence Öfwerman, Tommy Cassemar och en sologitarrist som influerats av pionjären Thurston Moore. Tveksamt om jag lyssnat på Staffan Hellstrand under 2000-talet. Visar sig vara i gott slag i Springsteen-påverkade, mäktiga Tårar över city. Det distade, skönt skramliga och suggestiva soundet kan associeras till Anders F Rönnblom och hans Bravado Bravado.

Nykomlingen Erik Palmqwist har inte riktigt samma självklara pondus som övriga. Hans sprödhet och en stämma i närheten av Lindbergs utmynnar ändå i ett fungerande koncept. Tillåter mig att ha smärre invändningar mot kompilationens ståtligt hopsnickrade finalnummer, featuring Hasse Olsson på hammond. I medryckande Sista versen med sitt lunkande beat, uteblir den förväntade dynamiken och därmed också euforin. I en magnifik helhet överses absolut med denna lilla besvikelse. Kunde inte undvika ymnigt ordflöde, eftersom extravagansen på totalen är sällsynt. Den gjorde mig faktiskt euforisk, med andra ord lyrisk.

Carl Bagge

Visitor

4

Inspelad av Linn Fijal på Riksmixningsverket i Stockholm

Producent: Carl Bagge

Releasedatum: 7/4 2022

Med tanke på att pianisten Carl Bagge examinerades från KMH 2006 har han skyndat långsamt. Kan jämföras med nästa generation jazzmusiker, vilka inte sällan skivdebuterar till och med före genomgången högskoleutbildning. Har ett par skivor och live har jag hört honom vid ett antal tillfällen, vilket varit ett sant nöje. Att vi har 718 gemensamma vänner på facebook är möjligen en irrelevant upplysning. På Stockholms Jazzfestival för några år sedan kunde jag lyssna på honom på tre olika scener i skiftande sättning- Ekdahl/ Bagge Big Band, med Moon Ray Quintet featuring Magnus Carlsson samt hos Isabella Lundgren. När Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton sattes upp som musikteater 2018 var det Carl Bagge som hade skrivit och arrangerat musiken.

Visitor består av åtta låtar, samtliga komponerade och arrangerade av en idérik melodiker som också producerat. Låtarna ska ha tillkommit och inspelats utan större grubbel i en rakt-på-process, även om planerna inför projektet varit utsträckta i tiden. Frågan om hur mycket han brås på sin far Lars Bagge (1935-2000) är inte obefogad. Kan som kuriosa nämnas att jag minns fadern, bland annat från Göteborgs Konserthus i mitten på 80-talet, då som kapellmästare för Monica Z. Till denna förhållandevis senkomna debut har högkvalitativ omgivning valts ut. Sådana jag lyssnat på en hel del och som Bagge inte spelat regelbundet med. Minst sagt meriterade Magnus Lindgren står för blåset i form av tenorsax, flöjt och klarinett. I rytmsektionen huserar Martin Höper på kontrabas jämte eftertraktade dynamon Adam Ross (vars utveckling varit en fröjd att ta del av). Herrarna tillhör givetvis gräddan av våra improvisationsmusiker..

Albumet präglas av behaglig, positiv och stundtals eftertänksam approach, i ungefär samma anda som genomsyrar senaste skivan med Johan Borgström sextett. Det är svängigt och lyriskt om vartannat. Kompositionerna väcker intresse utan att för den skull sammantaget ta mig med storm. Akustiken i studion på Skeppsholmen finfördelar, gör instrumentens valörer rättvisa. Hävdar dock att soundet blivit en aning torrt, stundtals lite hårt på sina ställen.

Rör sig definitionsmässigt om en nordisk, sofistikerad variant av bebop, där vårdat musicerande över sångbara melodier prioriteras. Lyssnare som föredrar tuggmotstånd anser förmodligen att det låter för städat. Vi andra håller inte med. Sålunda ingen värdering, endast ett konstaterande. Innovative Lindgren lirar mer soft än han brukar och Adam Ross ägnar sig mestadels åt finlir, inte sedvanliga eruptioner. Den först nämnde behärskar självklart allehanda stilar, medan Ross bevisar att han går från klarhet till klarhet. En beundransvärd trygghet utmärker trumslagaren som bräjkat senaste åren, medan Martin Höper (Rigmor Gustafsson med mera) koncentrerar sig framgångsrikt på sin sammanbindande roll.

Hermeto tillägnad brasilianske multiinstrumentalisten Hermeto Pascoal utgör en av flera favoriter. Brasilienkännaren Lindgren frontar på flöjt. Fantastisk input av trumslagare Adam Ross backar upp glimrande passage på piano. Arthur Sings The Blues tillhör kategorin muntra alster, vilket understryks av Lindgrens ystra klarinett. Titeln syftar på tonsättaren Arthur Honegger, mest aktiv tidigt 1900-tal. Rörs av delikat ballad som söker sig fram, i ett tonspråk påminnande om det som ofta förekommer hos Carl Bagges ordinarie trio. Låter väldigt vackert när temat varsamt behandlas.

Flyhänta löpningar på To Mr K.K refererar till den alldeles för tidigt bortgångne instrumentkollegan Kenny Kirkland, allsidig pianist som blev cross-over kändis genom samarbete med Sting. Gläds åt parafraser på dennes schwungfullt bluesiga uttryck. I en kortare sekvens kastar kvartetten loss, maximerar sitt uttryck. Inte oväntat avrundas genom att berörande ballad lanseras. Fraser på klarinett förmedlas mästerligt i en förträfflig melodi som piano, bas och trummor inkännande fyller i. Makalösa Music For Some Film skrider subtilt fram likt ett valsande par i slow motion. Apropå det behagliga förstaspåret kan informeras att dess kryptiska titel (R.H) syftar på produktive trumpetaren Roy Hargrove (1969-2018) (såg honom leverera på jazzfestivalen på Skeppsholmen), ytterligare en betydande amerikansk jazzmusiker som avlidit i förtid.

Carl Bagges pianospel frodas av elegant anslag och oklanderlig teknik i en tradition från Bill Evans och Gunnar Svensson, med stänk av Tommy Flanagan och Jan Lundgren. Tidigare i år erhöll han stort stipendium. Att Carl Bagge behärskar konsten att skriva bärkraftiga och stringenta låtar har vi fått ännu ett kvitto på. Ett mycket gediget hantverk kryddat med åtskilliga fullträffar!