Skivrecensioner

Ellas Kapell

Ember

3

Inspelad av Ellas Kapell sommaren och hösten 2025

Producent: Ellas Kapell

Prophone Records

Releasedatum: 29/5 2026 (vinyl)

Ember heter fjärde albumet från en kvartett vars musicerande jag väl känner till. Har lyssnat på deras föregående utgivning och hört dem några gånger live, vilket resulterat i en handfull recensioner. Minns att jag till och med fick extra utrymme för att bedöma en av plattorna i OJ. Man debuterade med vokala tolkningar av amerikanska sångboken ungefär vid tiden då pandemin i etapper slog sina klor i oss, varför man absolut kan hävda att Ellas Kapell ( döpta efter ursprungliga tankegången att förvalta arvet efter the first lady of (jazz) song) varit produktiva, De består av sångerskan Lovisa Jennervall, Manne Skafvenstedt på flygel och syntar, Edvin Glänte (tidigare Fridolfsson) på trummor och percussion samt kontra- och elbasist August Eriksson som också trakterar violin. Tidigare ingick annan basist i gruppen.

Kvartettens medlemmar håller också igång respektive karriär med andra engagemang, befinner sig i fler musikaliska kraftfält som jag kunnat höra utmärkta prov på. Jennervall bedriver parallellt en solokarriär, tillverkar egna låtar och tonsatt kvinnliga lyriker från Norden. Att mer eller mindre tolka är som sagt deras grej, deras kännetecken. Kan inte erinra mig att de släppt originalmusik. En uppseendeväckande omständighet är att inga upphovsmän anges på skivorna. Man har vunnit läsaromröstning avseende Gyllene Skivan, en av albumen utsågs till bäst i kategori hos LIRA och ser på hemsida att föreliggande album rosats av flera kollegor.

Tre instrumentalister gästar på Ember. Närmare bestämt altsaxofonist Johan Christoffersson, kornettist Tobias Wiklund samt Gustav Alte på pedal steel. De två förstnämnda är jag förtrogen med och de tillhör gräddan av etablerade jazzmusiker. Vad anbelangar repertoaren lanseras åtta melodier i ny tappning, merparten älskade av publik och skivlyssnare sedan de skrevs. Medlemmarna i EK har jämt fördelat uppgiften att arra sinsemellan. Flertalet av de val man bestämt sig för att skruda i annan drapering hämtas ända från 30-talet. Har googlat fram ursprung på dessa örhängen. Av låtskrivare kan nämnas tungviktare som Irving Berlin, Jerome Kern, Billie Holiday och framgångsrika duon Rodgers/ Hart. Kännare av den frestande digra sångboken kan också bocka av namn som Johnny Green, Ray Noble och Jule Styne/ Sammy Cahn. Vi får exempelvis höra Don´t Explain som ska vara den sista kompositionen från Lady Day släppt året efter andra världskriget och som öppning Very Early, klassiker av Bill Evans tillkommen långt senare än övriga melodier. Är dock osäker på vem som gjort texten.

Skivbolaget menar att EK tagit ett steg vidare, utmanar genom att plötsligt ta risker och att man äger sina självständiga versioner. Det sjungs givetvis oklanderligt av en röst som skiljer ut sig och kännetecknas av ett personligt, berörande tilltal. Att musikernas inramning är en lika stor behållning och en förutsättning för att det ska bli intressant bör betonas. Vid det här laget fungerar de fyra som en sammanflätad enhet. På Ember låter det anmärkningsvärt modernt med ett delvis elektrifierad sound.

Deras förtjusning i romantisk estetik får ge plats åt en ny, experimenterande sida. Resultatet är i mina öron av blandad kvalitet. Lyssnade på cd:n före sommaren och var lite tveksam. Lyssnat ett par gånger till på sistone och kommit till lite olika ståndpunkter. Inställningen skiftar. Fjärmas av inledande Bill Evans-harmonik och Didn´t Know What Time It Was. Blir för aparta arr med lite osmidig frasering. Uppdaterade versionerna ter sig abstrusa, saknar stundtals ett centrum att kunna hålla fast vid. Lusten att testa nya idéer slår ut för fullt i somliga sekvenser. Omtolkningen av All The Things You Are ger denna älskade klassiker annorlunda konturer, vilket funkar. EK tar sig verkligen friheter, anser att de varit original trogna tillräckligt. Här behöver lyssnare släppa tanken på hur dessa bärkraftiga representanter ur American Songbook brukar låta. Soniskt sett är inspelningen sensationell . Ens hörselorgan erbjuds optimal standard, särskilt med tillgång till högkvalitativa hörlurar kommer du riktigt nära musiken. I synnerhet Skafvenstedt och i andra hand rytmsektionen med elbasisist i spetsen tillför de gamla melodierna en ömsom fräsch, ömsom främmande inramning.

Gillar ibland påhittigheten. Men fet bas, tungt dynamiskt backbeat och vinande syntsound känns malplacerat i exempelvis i spröda, gripande Don´t Explain. I spännande I Cover The Waterfront släpper Glänte loss. Här ingår trumbreaks. EK är inte helt konsekventa i sitt nytänk. Utsträckta svävande balladen The Very Thought Of You visar sig vara en återgång till förväntad mall. Den ska plussas extra för höga vokala nivån från Jennervall och kornettspelet med sordin av Tobias Wiklund.

Enzo Favata

Ritornate

3Inspelad januari 2026 i Mûnchen

Producent: Manfred Eicher

ECM

Releasedatum: 18/9 2026

Borde egentligen inte bli överraskad, finns ju så oerhört mycket intressant musik man aldrig kommer upptäcka. Jag tycker ändå det är en smula uppseendeväckande att här har vi i en kvintett ledd av sopransaxofonist och klarinettist från Sardinien, vars Atlant-kvintett funnits sedan 1999 och om vars existens jag varit totalt ovetandes. Har de som befinner sig i skärningspunkten mellan världsmusik och kammarjazz turnerat i Sverige, bokats till festivaler? Är det välbekanta för LIRA och deras läsare? Enligt skivbolaget rör de sig mellan mellan sina rötter i Medelhavsregionen, ekon från Latinamerika plus influenser från afrikanska kontinenten. Den improvisatoriskt lagda kvintetten ägnar sig åt originalmusik. På Ritornare (återkomst) kan lyssnarna hänge sig åt åtta kompositioner skrivna av en eller flera i gruppen.

Märker när jag googlar att Favata varit ytterst produktiv och är ett stort namn i hemlandet. Sett en förteckning över hela fyrtiosex album. Han har varit liveelektronikartist och komponerat soundtrack, skrivit musik för tv-radio och teater och forskat inom ljudarkitektur. Av hans intresse för sampling märks inga tecken här i detta akustiska universum. Han är en kännare av populärmusik från området han kommer från. Den prisbelönte eklektikern har gett över 2 000 konserter och är grundare av internationell Jazzfestival. Av samarbeten kan framhållas Dave Liebman, Lester Bowie, Django Bates, Miroslav Vitous, Art Ensemble of Chicago samt Metropole Orkest. Trots alla tunga meriter är det emellertid något som tar emot när det gäller senaste skivsläppet, det första på ECM. Höjdpunkter finns onekligen, men som helhet tänder jag inte på totalen. Blir emellanåt trist nog ganska statiskt, ospännande och på gränsen till tråkigt.

Förutom honom själv på sopransax, klarinett och i en låt basklarinett består långlivade kvintetten av hans nära vän Marcello Peghin på tiosträngad gitarr, Daniele Bonaventura på bandoneon (som bekant dragspelinstrument från Argentina och Uruguay förknippat med tango) samt en rytmsektion med kontrabasist Salvatore Maltana och batterist U. T Gandhi. Bonaventura uppges ha spelat med ett dussintal namn i jazzvärlden jag lyssnat på och har gjort soundtrack och dokumentär om honom har producerats. Trumslagaren som förekommer på åtskilliga album avled för ett par månader sedan.

Resor, bokstavliga sådana och inre, har influerat kompositionerna och ett samspel av undersökande natur. Böcker av sydamerikanska stora författare så som Borges, Garcia Marquez och Isabelle Allende (har läst de två sist nämnda) sägs ha bidragit till inspiration. En slutsats från skivbolaget handlar om att helheten är större än summan av delarna i detta mjukt frambesvärjda akustiska landskap.

Skärpt uppmärksamhet är en förutsättning för att kunna tillgodogöra sig gemensamma resultatet i studion, denna väv av influenser. Vill påstå att att ett typiskt förutsägbart ECM-sound dominerar. En invändning avser bristande balans. Blåsinstrumenten befinner sig för ofta i framkant. Attraheras av Sine Nomine signerad Bonaventura vars händelserika melodi är albumets längsta och ett gyllene undantag från kritiken om rådande obalans. Ljuvligt intro av dess upphovsman ersätts nämligen av feature från Peghin på gitarr. Slingrande knappa nio minuter utvecklas till skivans mest intressanta. Dock, somliga spår , ehuru melodibaserade, saknar önskvärd finess, något som attraherar genom att sticka ut.

En annan skimrande diamant hittas ändå som finalnummer. Albatros skulle ha framgång som ledmotiv i gripande film. En annan elegant, suggestiv sak som erövrar lyssnaren har fått titeln Escuchame. Tre män ur kvintetten ansvarar för tillkomsten av den mycket vackert svävande låten. Fler alster av det slaget liksom vindlande, meditativa kompositionen som avlöser, hade fått albumet att lyfta till högre nivå. Fyra formidabla kompositioner utförda med största möjliga omsorg berättigar till omdömet 3+, vilket somliga kollegor nog skulle anse vara för snålt.

Polaroids

4

Inspelad i Kingsize Studios Hnesta april 2025

Producenter: Calle Rasmusson och Emil Ingmar

Elle Street Records

Releasedatum: 25/9 2026

Fick cd:n hemskickad för ett tag sedan med personlig hälsning från kompositören. Att så skedde beror på att jag i uppskattande ordalag skrev om Emil Ingmars debut för sex år sedan. Rubriken löd ”porlande beat och suggestiva stämningar”. Har ännu ej hört honom live, men hoppas att möjligheten uppstår. Ingmar är pianist, kompositör och producent med genomgången utbildning på Kungliga Musikhögskolan i ryggen. Född i Karlstad flyttade han efter studierna till Uppsala för att läsa psykologi. Parallellt sattes en karriär som frilansare igång och utvecklingen tog avstamp på allvar när samarbete med Calle Rasmusson etablerades. På tredje fullängdsalbumet Polaroids utgör han rytmsektion tillsammans med kontra- och elbasist Fredrik Jonsson. Gästar gör Jonas Knutsson på saxofon i ett spår och trombonisten Markus Ahlberg på Stone Skippers. Huvudpersonen trakterar piano, keyboard och (vokal) synt.

Inspirationen till musiken uppkom genom ett nyfunnet intresse för fotografering när låtskrivaren blev pappa. Han fann mening i att bevara vardagliga händelser och har kallat sig själv obotlig nostalgiker. Ehuru instrumental reflekterar musiken över processen att samla på ögonblick. Musik besitter en liknande kvalitet av att fånga och bevara upplevelser vilka annars skulle ha passerat förbi. Jämfört med tidigare är alstren på Polaroids mer avskalade och centrerade kring melodiska figurer, vilket är ett medvetet val. Flera av de elva kompositionerna utgår från ett samarbete på trio eller duo. Samspelet bygger på instinkt, förtroende och gemensamma referenser. Något som lagt grunden till deras intuitiva kemi. Enligt skivbolaget rör sig dessa genrefria alster inom en jazzig kontext som pendlar mellan det intima och ett expanderande tonspråk. Harmonik i folkviseton kombineras med inslag av improvisation och subtila r&b influenser. Flera stycken utgår från specifika minnen av tillstånd eller platser – exempelvis Bjurtjärn om skog i Värmland där hans familj bott i generationer. I finalen återvänds till relationen mellan minnen, fotografier och musikens effekt.

För att beskriva soundet varför inte använda alliteration? Varsamt, vackert och vänligt är tre adjektiv som genomgående ramar in denna melodiska minimalism. För att precisera mitt omdöme hamnar det på 4+ . Mina randanmärkningar riktas mot obalans på vissa spår med alltför stark bas samt en fäbless för snarlika ackordföljder. I övrigt omfamnar jag det mesta av en profilerad musikant som stilistiskt skiljer ut sig. Mitt blödiga hjärta förförs av ett sound jag tycker mycket om. Fokus roteras på ett finkänsligt sätt. Albumet kännetecknas av ett extraordinärt melodiskt handlag och hur rytmiken vävs in i kompositioner. Att trombon av en för mig obekant förmåga jämte oerhört mångsidige Jonas Knutssons saxofon inkluderats i features tillfogar en eggande ytterligare dimension.

Temat på Birch Song uppbackat av vispar och markerad basgång kännetecknas av en sällsamt suggestiv dragningskraft. Den påminner om tidigare utgivet material. Det samma gäller för den stämningsmättade Keith Jarret-doftande kortisen som följer. Ingmars anslag och kreativitet har något naturligt och alldeles uppfriskande i sig. Stundtals bryter hans band till nordiskt vemod igenom, det som manifesteras i särskilt folkmusik men också en skandinavisk variant av jazz med sin typiska atmosfär. I än högre grad ansluts till en tradition av visuellt flödande instrumentalmusik, musik som lämpar sig för soundtrack när tillstånd och starka känslor behöver betonas. En höjdpunkt är Stone Skippers vars synt och trombonspel i framkant tillsammans med konventionell inramning breddar förväntad ljudbild. Little Sister överraskar också genom sina berikande fasetter. Gläds åt sångbar, groovy låt vars r & b gung jag associerar till en gigant som Billy Joel.

Ska påpekas att Emil Ingmar lyckas undvika att bli sentimental eller sötsliskig trots att friktion ratas, en bedrift i sig. Where Did You Go, skivans längsta låt, får mig att tänka på J:son Lindh/ Schejas tredelade Europa-svit, ett beröm han sannerligen gjort sig förtjänt av. Inte utan att man undrar om Ingmar låtit sig influeras eller om det är en slump. Long Days, Short Years är titeln på ett stillsamt reflekterande stycke vars form påminner om en koral fast ingen sjunger. På ”upploppet” hörs ett påtagligt stilbrott. Blir då en smula pompöst och mina öron registrerar onödigt mullrande bas. Finalen visar sig knyta ihop säcken genom att variant på titellåten framförs. Och det görs på duo med basist Fredrik Jonsson. En lustig detalj är att man låtit en liten flickas glada röst vara kvar efter mixning, troligen en dotter till pianisten som förirrat sig in i studion. Gullig incident! Blir överlag förtjust i Polaroids vars harmonik äger obestridliga appellerande kvaliteter.