Skivrecensioner

Alexander Ivarsson

Synergi

3

Inspelad i Studio Epidemin Göteborg av Johannes Lundberg

Jotun Records

Releasedatum: juli 2024 (vinylutgåvan försenad)

Den 32-årige klarinettisten, kompositören och sångaren Alexander Ivarsson debuterar i eget namn med ett ambitiöst upplagt projekt. Känner för egen till honom främst genom samarbetet med hustrun, jazzviolinisten Terese Lien Evenstad live och på skiva. Han har vidare framträtt med bland andra Per Texas Johansson, Peter Asplund, Nils Landgren och Jojje Wadenius. Klarinett har övats på sedan åtta ålder och debuten lanseras ungefärligen med frågeställningen ”hur kan Putte Wickmans arvtagare låta?” Han säger sig vara influerad av honom och Ken Peplowski, två instrumentkollegor jag hört live. Hjärtat finns i både boppen och i ett impulsivare, mer samtida tonspråk. ”Stan” Åke Hasselgård och Buddy Defranco är två andra hjältar. På det album jag generöst tillhandahållits som recensionsex i form av en påkostad vinyl, medverkar Max Agnas på piano, Arvid Jullander på kontrabas samt trumslagaren Jonas Bäckman. Agnas har jag hört live minst tre gånger medan rytmsektionen består av musiker, vars produktivitet live och på skiva varit så förbluffande hög, att jag för länge sedan tappat räkningen på alla sammanhang jag haft förmånen att höra dem.

Synergi består av tre kompositioner på varje sida, varav fyra över sex minuter. Två låtar är original signerade Ivarsson medan övriga tillhör amerikanska sångboken. A-sidan har ett filmtema med kompositörer som Charles Chaplin, Harold Arlen och den romantiskt lagda tonsättaren Michel Legrand (Vivian Buzcek är för övrigt aktuell med tolkningar av dennes musik). Lyssnaren får således en mix av slitstarka standards och egentillverkade nytillskott vilka sägs reflektera skivdebutantens musikaliska resa. Genomgående har inspelningarna skett utan omtagningar som vore de hämtade från en liveupptagning. Vi får på konvolutet lite matnyttig info om hur det tänkts och idéer bakom varje låtval och utförande.

Inledande Smile görs i en tappning som lockar till lyssning. Kvartetten tillför efter Ivarssons anvisningar en lekfullt studsande rytm, vilket förädlar melodins melankoliska ton. Skulle kunna vara en älskvärd version totalt sett. Men redan här kommer min första invändning. Ställer mig högst tveksam till crescendot i sången vars överslag borde strukits. Frånvaron av producent gör sig tyvärr påmind alltför ofta på ett annars mycket ambitiöst album. Ur ett instrumentalt perspektiv firas triumfer i varje spår, rättfärdigar ofta omdömet 4+ när man kulminerar. Ett sådant tillfälle värt att framhålla sker i en yster dänga skriven för Judy Garland, närmare bestämt Get Happy av Harold Arlen. Uppe på den remarkabla nivån befinner sig stundom Max Agnas sittandes vid flygeln. Hans intro i Legrands What Are You Doing The Rest Of Your Life rymmer avsevärda kvaliteter. Ivarsson nämner att han tagit stort intryck av Frank Sinatra, vars mästerliga version vokalisten på Synergi är ljusår ifrån. När intensiteten når orkanstyrka blir det gapigt dissonant, skär sig brutalt i mina ,förvisso oskolade, öron.

B-sidan inleds med Tired, en självbiografisk sak vars omvälvande sjok energiskt tar oss i besittning. Diskanten från slingrande blåsinstrument, flygelns ackord och superb rytmsektion borgar för framrullande, fängslande harmonier. Skulle jag behöva tvingas utse en mvp ( ”most valuable player” kategori i sportens värld då jury korar viktigaste/ bäste spelare i en match eller mästerskap) väljer jag batterist Jonas Bäckman. Har verkligen stor behållning av vad han uträttar. Också denna låt lider dock av skev sång. Uppenbart att ett bollplank saknas! Klarinettisten uppvisar anmärkningsvärd kapacitet och kan i sina maxprestationer konkurrera med omtalade namn som Magnus Lindgren, Klas Lindquist och Per ”Texas” Johansson. Fast med det vokala inslaget blir det kontraproduktivt, skymmer sikten för en virtuos som önskar ses som arvtagare till den svenska klarinettkung vars 100-års födelse uppmärksammas i år. Ivarssons expressiva solo i egenskrivna Hold Me sammanfattar strålande hans sound och teknik. Plattan avslutas med ett gemensamt arr på Night And Day (C. Porter). Ett lika utbroderat som pregnant basintro av Arvid Jullander inleder. Därefter tar ett läckert groove vid.

Att kunna närstudera musiken i förstklassiga hörlurar och på så vis uppfatta vinylens remarkabla resonans, borde enbart vara en fördel. Varje instruments akustik finfördelas självklart sofistikerat som sig bör. Men förvånansvärt nog upptäcks oväntade problem. I vissa sekvenser låter ljudet frapperande orent. Beror det på pressningen, att jag fått tillgång till ett måndagsexemplar eller är det en signal om att stiftet på skivspelaren behöver bytas?

Carin Lundin

Heart Full Of Rhytm – Live

4

Inspelad i Farsta januari 2024 i Ladan hos Jazzklubb Syd

Inspelning och mixning: John Högman

Producent: Carin Lundin

Prophone

Releasedatum: 9/8 2024

Jag har absolut hört jazzvokalisten Carin Lundin tidigare, fast kan inte riktigt precisera när det skett. Varför förekommer hon inte oftare på de jazzfestival jag bevakar? Den 57-åriga kvinnan bördig från Småland som examinerats från såväl Balettakademin som Kungliga Musikhögskolan, har varit sparsam med skivsläpp sedan debuten 1997. I likhet med kollegan Louise Palmstierna har hon lite orättvist gått under min och mången festivalpubliks radar. Tuffa konkurrensen i Sverige bland både jämnåriga och en ny generation gör det inte enklare. Finns ju ett drygt tiotal ofta engagerade namn som idag attraherar såväl oss recensenter som den stora publiken på festivaler. Behöver inte rada upp namn. Ni vet vilka som åsyftas.

Hoppas och tror att detta delikata livealbum kan råda bot på ”missförhållandet” och sprida ordet om vilken förstklassig sångerska Lundin är, vilket understryks än mer när omgivningen ljuder så här exemplariskt. Ackompanjerar och tar över i ett par instrumentala höjdarnummer gör Mathias Algotsson vid flygeln (kapellmästare?), Klas Toresson på tenorsax och i någon låt flöjt samt en rytmsektion bestående av kontrabasisten Hasse Larsson och den osannolikt vitale Ronnie Gardiner bakom trumsetet. Fick möjlighet att träffa den sist nämnde timide stjärnan för ett par år sedan på festivalen i Ystad, när den 90-års firande batteristen var hedersgäst. Träblåsaren Klas Toresson är en elegant spelande musiker jag recenserat flera gånger och hört live överraskande ofta i Göteborg. Också den lika elegant spelande melodimakaren Algotsson har hyllats i recensioner av mig, fast är en sällsynt gäst på Västkusten.

Live – A Heart Full Of Rhytm präglas av en frejdig swingorienterad repertoar garnerad med uppiggande utvikningar till blues-shuffle och en svensk hit signerad Lill Lindfors, nämligen en något annorlunda version av karismatiska Längtans samba. Lundin är en ytterst kompetent vokalist, tippar att hon är alt. Njuter av en en själfull stämma kännetecknad av oklanderlig intonation. Möjligen ligger det henne i fatet en smula att hon saknar en lika identifierbar röst i jämförelse med självlysande artister/ interpreter såsom Rigmor, Viktoria, Isabella, Vivian, Ellen, Lovisa, Stina och Amanda. En heterogen oktett vi insatta inte skulle förväxla.

Klas Toresson gör avtryck. Visar med ackuratess vilken strålande solist han är genom att behärska swingidiomet till fulländning, vilket också inkluderingar närliggande områden. Ett lika grundmurat självförtroende i musikaliskt hänseende verkas finnas hos leverantören av harmonier, det vill säga superbe pianisten Mathias Algotsson. Underbart lyhörd rytmsektionen ägnar sig främst åt basala aktiviteter. Att den ofattbart erfarne Ronnie Gardiner – känd för att ha spelat med flera av USA:s jazzpionjärer, sitt Ronnie´s Room, Blue Monday på Skansen, stipendiefonden till talangfulla trumslagare samt givetvis livsverket Ronnie Gardiner Method – bibehållit tajmingen som gör att han fortfarande har DET måste påtalas som en enastående bedrift.

Stämningen tycks vara elektrisk på scen, vilket troligen renderade i påtagligt gensvar bland publiken. Konsekvensen: En glädjerik gemenskap vars växelverkan torde ha trissat sammansvetsade musiker och sångerska. Musiken värmde helt klart åhörarna denna kylslagna kväll i januari. Rutinen, spelglädjen och kärleken till outslitliga melodier gjorde sig påmind i ett skönt okomplicerat tonspråk. Blir tillfreds av hur energifyllda tolkningar flödar av fräscha teman, pigga solon, riviga rytmer jämte ett par långsamma lyriska alster. Att ett extraordinärt resultat uppnåddes underlättas säkerligen av att en saxofonist förtrogen med genren skött inspelning och mixning.

Vilka nio låtar man tar sig an? De instrumentala numren är Softly As In A Morning Sunrise ur en operett från 1928 och en ännu längre final i form av nio minuter långa Time After Time, ursprungligen ett romantiskt soundtrack för film med Frank Sinatra 1947. Lundin röner avsevärd framgång med sin tolkning av albumets titelmelodi, Lover Come Back To Me skapad för Broadway sent 20-tal, presterar på högsta nivå i vokalt avancerade After You´ve Gone och i en härlig blues med klös som jag i första hand associerar till B. B King och hans inspirerade konsert på Studentkåren i Göteborg 1988. Syftar på det drivande groove som manifesteras i Never Make Your Move Too Soon. Hoppas få uppleva en konsert med denna samtrimmade sättning i en snar framtid. Deras avspänt jazziga aktioner får mig på mycket gott humör.