Skivrecensioner

John Holmström

Vivian

3

Mix: Åke Linton

Master: Jonas Kullhammar

Inspelad i Spinroad Recording Studious Lindome

Omslag/ foto: Kerstin Ehrnlund

PACAYA records

57:35

Release 12/5 2018

Debut av  John Holmström under eget namn, efter att ha spelat med många i ett ansenligt antal år. Alla kompositioner har honom som upphovsman. Min ingång till pianisten är att jag blev förtjust i hans medverkan på Anna Lunds Hurrakel härom året. En koppling av mer kuriös natur är att han kommer från Mölndal, staden jag bott i sedan 80-talets mitt. Albumets titel härrör från en lokal pizza. Till sitt projekt Om Tat Sat, som i skrivande stund är på releaseturné, har 35-åringen värvat ett namnkunnig skara: Niklas Barnö på trumpet, gitarristen Susanna Risberg, medan kompet utgörs av Gustav Nahlin (trummor) och Palle Sollinger (kontrabas). De åtta spåren på Vivian sägs representera  personer, platser och perioder i livet vars betydelse varit central för låtskrivaren.  Musiken kan betecknas som en korsning mellan traditionell och avantgardistisk jazz, jämte en kortare utflykt till konstmusik.

Man börjar med utdragna toner och en trumpet som liksom hovrar runt ett återkommande mönster, varpå Risberg fyller i genom att plocka fram vackra ackord. I mellanrummen hörs mycket nyanserat trumspel. Det distinkta temat i öppningsnumret har en märklig egenskap,  återkommer i snarlik tappning åtskilliga gånger på skivan. Säffleblues är knixig, skuttar fram i ryckiga etapper. Trumpetstötar attackerar utan att hela vägen få fäste hos mig. Med sin skenbara rastlöshet och frapperande ombytlighet, är Vivian en ojämn produktion, inte lätt att få överblick över. Ibland inkorporeras albumets pregnanta blåsinstrument, ibland fladdrar  toner omkring i ett vakuum. Många taktförskjutningar och tempobyten förekommer! Jag förmodar att Holmströms noter varit en utmaning, kräver väldigt duktiga, skolade musiker. Lyckligtvis är gänget här av sådan beskaffenhet, något som blir än mer uppenbart när jag lyssnat på dem live.

T.V,P (=terrariet vid plattan) och Peace Song Earth tillför andra energier, vilket ska utläsas som  uppfriskande såväl som stämningsfullt.  Handlar dels om rakt beat i form av pulserande driv med rhodes och trummor i framkant. Och dels om ett lyriskt stycke tillägnat indianerna i Amazonas. Sist nämnda titel bryter av genom sitt utförliga, klassiskt präglade intro på flygel, varpå övriga diskret bygger vidare.  Gustav Nahlins trumspel firar triumfer och Susanna Risberg levererar ett makalöst fint solo. Ensemblen binder slutligen elegant ihop trådarna. Trumpetaren känd från exempelvis Fire Orchestra och Alberto Pinton Quartet, fyrar av  bländande teknik i Aj, Satan, utan att formulera samma varma klangfärg som mina favorittrumpetare. Låten är en av plattans höjdare med sitt härligt lunkande tempo.

Foto Kerstin Ehrnlund

 

Räkna får presenterades live som en surrealistisk atonal dröm, följaktligen  spel i olika skalor vars behållning delvis gick mig förbi. I avslutande titellåten lyckas låtskrivare Holmström desto bättre. Jag gläds åt lyriskt anstruken ECM-jazz, inklusive delikat avslappnat bassolo av Palle Sollinger. Känner mig som framgått kluven i den prekära positionen som “smakdomare”. Kanske vill Holmström säga för mycket nu när han fått chansen, vilket medför att materialet spretar. Vissa låtar är slagkraftiga nog att hamna på repeat i huvudet, medan somliga dissonanser passerar förbi.  Tre summerande iakttagelser: Bandledaren håller förvånansvärt låg profil, låtarnas skiftningar gör Vivian till en originell skapelse och musikerna är enormt duktiga.

Releasespelning på Unity Hade förmånen att vara med på liveversionen och dessutom få en pratstund med i första hand Holmström. Vill omgående betona att betyget  hamnar ett pinnhål högre efter en väl genomförd konsert i Göteborg.  Låtarna överlag mer integrerade, till och med tajtare, bortsett från enstaka gånger när strukturen var upplöst. Vi gavs förklaringar till varifrån låtar blivit namngivna och till vilka de tillägnats. Samspelet är smidigt, man stakar ut  oftast mycket njutbar färdriktning, använder noter som underlag.  Underligt nog har kompositören skrivit ut sig i vissa sekvenser, gjort sig själv sysslolös. Härleder inga självklara referenser  hos en man som på Musikhögskolan  hade Ronny Johansson som pianolärare. Tar reda på att influenser varit McCoy Tyner, Monk, Lars Jansson samt klassiska tonsättare. I en namnlös låt broderar 35-åringen utsökt. I andra set är han vid ett tillfälle anförare av ett gungande groove. Fast Susanna Risberg säger att hon lyssnat mycket på Pat Metheny och John Scofield, märks en egen stil.  Gillar hennes sätt att en smula avigt framställa melodier!. Sollinger framstår som en solid ryggrad, ligger hela tiden rätt utan att sticka ut hakan. Trumslagaren Gustav Nahlin måste vara förtjust i kontraster, har inga problem med att skifta från jobb med Miss Li till experimentella  Paavo. Hans hanterande av trummorna är oerhört läckert att lyssna på. Kapellmästaren berättar för mig att han valt medmusiker inte bara för deras kapacitet, utan också valt personer han trivs tillsammans med.

Foto Ronnie Mag Larsen

 

 

 

 

Ronny Johansson

Manhattan

4

Inspelad, mixad och mastrad i Nilento studio november 2017 av Lars Nilsson och Mikael Dahlvid

Producent: Ronny Johansson

Releasedatum: 30/3 2018

53:45

Var med om den trevliga releasespelningen på Nefertiti under långfredagen, en dag som därför inte framstod som lika  dyster. Sofistikerade pianisten Ronny Johansson gav sig själv en ny skiva i 75-års present, vilket firades på den anrika jazzklubben.  På scen hade han sällskap av samma vänner som på skivinspelningen, det vill säga Matz Nilsson (bas), Michael Andersson (trummor och slagverk) och Rolf Jardemark (gitarr). Att noter fanns med, fast man kunde låtarna utantill, kommenterades av en yster låtskrivare.  Repertoaren utsmyckades med några väl valda standards. I mellansnacket utfärdades bestämda åsikter om jazzlegender. Var således inte bara en njutbar afton, utan därtill roligt och upplysande. På 2000-talet gjorde pianisten  ett antal album med sin trio, varför Manhattan med annan sättning kan ses som ett fruktbart avstickare. En konsert med Ronny Johansson är nu förtiden en raritet. Jag såg honom för länge sedan på festival i Lysekil och det hann gå arton år mellan senaste gigen på Nef.  Musikhögskolan i Göteborg har utgjort huvudsaklig arbetsgivare under flera decennier, för en musiker som i sin ungdom lirat med flera berömda amerikaner.

Notabelt att plattans samtliga spår  är förstatagningar i en ryktbar studio, vars signum stavas makalös akustik och dito klangfärg. Kvartetten medverkar på fem låtar, medan pianotrion ansvarar för utformningen av tre låtar . Subtilt porlande Gratitude är ett solostycke på Steinwayflygeln. De fyra musikernas insats känns fullständigt likvärdig, vilket måste sägas vara ett sympatiskt förhållande. Det underbara kompet är en sällsynt konstellation, har inte hört dem tillsammans tidigare. Matz Nilsson med sin bakgrund i Hawk On Flight och många showorkestrar, ingår i husbandet under Falkenbergs jazzdagar. Michael Andersson har liksom kapellmästaren, för länge sedan spelat med Gilbert Holmström. Mångsidige rytmläggaren har mest varit verksam i  etnofunkiga och symfoniska sammanhang, inte minst Göteborgs-Operan. Rolf Jardemark brukar vara jamvärd på Nefertiti, har gett ut ett tiotal skivor i eget namn och spelat live med flera prominenta instrumentkollegor. Den sist nämnde var en ny bekantskap för en pianist med personligt, naturligt anslag.

Soundet kan betecknas som ljust och smeksamt. Om det inte vore risk för att uppfattas nedsättande, skulle jag för vissa låtar använda termen cocktailjazz. Bara superrutinerade, medvetna instrumentalister med konstnärlig hunger, kan fixa att åstadkomma musik som låter så här lätt och ledigt. Inledande Ginza glider iväg i väg i förlig vind. Melodin går i medium-tempo, något som kännetecknar det mesta av materialet. Ronny Johansson har skrivit all musik. Han behärskar den svåra, ofta förbisedda, konsten att kunna skriva bra låtar; utan att allt håller samma höga standard på Manhattan. Men beträffande spelkvalitet  inte antydan till ojämnheter.  Gillar verkligen vad jag hör i mina lurar  när öronen fininställs. Varje musiker är lyhörd och laddad, samspelet sitter perfekt.

Foto från releasespelningen Mats H Ljungberg

En melodi som sticker ut med sina rytmiska förskjutningar och accentueringar har titeln Copenhagen Blues. En lekfull godbit där kompet briljerar. I titellåten med sina spännande takter, liksom i In Blue (en homage till Kind Of Blue), släpper 75-åringen loss.  Mästerlige Johansson har en egen osvensk stil, angenäma löpningar jag tror konnässörer kan identifiera. Vill placera honom i en vid kategori intill sådana som George Shearing,  Bud Powell och i viss mån Bill Evans.

Med  tassande elbas som bottenplatta, skrider Wonderland fram i majestätiskt sakta mak. Här och i några andra sekvenser serveras sparsmakade instick från Matz Nilsson.  Rolf Jardemark är genomgående en stor behållning genom alldeles lagom avancerade ackordföljder och utsökt harmonik. Vid några tillfällen kommer ur hans instrument en syntetisk, sjungande ton, skapad av effektboxar och pedaler. Kan nämna att jag  hamnade intill hans förstärkare när de gjorde låtarna live.  Snygga  solon och polerat ensemblespel på Manhattan från en fingerfärdig gitarrist!

Som framgått förnämligt musicerande av en delvis oväntad sättning. Det är drivet  och avslappnat, elegant och lättsamt.  Väl avvägd balans mellan ensemblespel och features. Matz Nilsson på såväl akustisk bas som integrerad elbas bereds plats för vackra solon.  Att några låtar är en aning anonyma. är ingen besvärande omständighet.  Och det finns anledning att upprepa att inspelningen är en dröm för kräsna audiofiler.