Alexander Ivarsson
Synergi
3
Inspelad i Studio Epidemin Göteborg av Johannes Lundberg
Jotun Records
Releasedatum: juli 2024 (vinylutgåvan försenad)
Den 32-årige klarinettisten, kompositören och sångaren Alexander Ivarsson debuterar i eget namn med ett ambitiöst upplagt projekt. Känner för egen till honom främst genom samarbetet med hustrun, jazzviolinisten Terese Lien Evenstad live och på skiva. Han har vidare framträtt med bland andra Per Texas Johansson, Peter Asplund, Nils Landgren och Jojje Wadenius. Klarinett har övats på sedan åtta ålder och debuten lanseras ungefärligen med frågeställningen ”hur kan Putte Wickmans arvtagare låta?” Han säger sig vara influerad av honom och Ken Peplowski, två instrumentkollegor jag hört live. Hjärtat finns i både boppen och i ett impulsivare, mer samtida tonspråk. ”Stan” Åke Hasselgård och Buddy Defranco är två andra hjältar. På det album jag generöst tillhandahållits som recensionsex i form av en påkostad vinyl, medverkar Max Agnas på piano, Arvid Jullander på kontrabas samt trumslagaren Jonas Bäckman. Agnas har jag hört live minst tre gånger medan rytmsektionen består av musiker, vars produktivitet live och på skiva varit så förbluffande hög, att jag för länge sedan tappat räkningen på alla sammanhang jag haft förmånen att höra dem.
Synergi består av tre kompositioner på varje sida, varav fyra över sex minuter. Två låtar är original signerade Ivarsson medan övriga tillhör amerikanska sångboken. A-sidan har ett filmtema med kompositörer som Charles Chaplin, Harold Arlen och den romantiskt lagda tonsättaren Michel Legrand (Vivian Buzcek är för övrigt aktuell med tolkningar av dennes musik). Lyssnaren får således en mix av slitstarka standards och egentillverkade nytillskott vilka sägs reflektera skivdebutantens musikaliska resa. Genomgående har inspelningarna skett utan omtagningar som vore de hämtade från en liveupptagning. Vi får på konvolutet lite matnyttig info om hur det tänkts och idéer bakom varje låtval och utförande.
Inledande Smile görs i en tappning som lockar till lyssning. Kvartetten tillför efter Ivarssons anvisningar en lekfullt studsande rytm, vilket förädlar melodins melankoliska ton. Skulle kunna vara en älskvärd version totalt sett. Men redan här kommer min första invändning. Ställer mig högst tveksam till crescendot i sången vars överslag borde strukits. Frånvaron av producent gör sig tyvärr påmind alltför ofta på ett annars mycket ambitiöst album. Ur ett instrumentalt perspektiv firas triumfer i varje spår, rättfärdigar ofta omdömet 4+ när man kulminerar. Ett sådant tillfälle värt att framhålla sker i en yster dänga skriven för Judy Garland, närmare bestämt Get Happy av Harold Arlen. Uppe på den remarkabla nivån befinner sig stundom Max Agnas sittandes vid flygeln. Hans intro i Legrands What Are You Doing The Rest Of Your Life rymmer avsevärda kvaliteter. Ivarsson nämner att han tagit stort intryck av Frank Sinatra, vars mästerliga version vokalisten på Synergi är ljusår ifrån. När intensiteten når orkanstyrka blir det gapigt dissonant, skär sig brutalt i mina ,förvisso oskolade, öron.
B-sidan inleds med Tired, en självbiografisk sak vars omvälvande sjok energiskt tar oss i besittning. Diskanten från slingrande blåsinstrument, flygelns ackord och superb rytmsektion borgar för framrullande, fängslande harmonier. Skulle jag behöva tvingas utse en mvp ( ”most valuable player” kategori i sportens värld då jury korar viktigaste/ bäste spelare i en match eller mästerskap) väljer jag batterist Jonas Bäckman. Har verkligen stor behållning av vad han uträttar. Också denna låt lider dock av skev sång. Uppenbart att ett bollplank saknas! Klarinettisten uppvisar anmärkningsvärd kapacitet och kan i sina maxprestationer konkurrera med omtalade namn som Magnus Lindgren, Klas Lindquist och Per ”Texas” Johansson. Fast med det vokala inslaget blir det kontraproduktivt, skymmer sikten för en virtuos som önskar ses som arvtagare till den svenska klarinettkung vars 100-års födelse uppmärksammas i år. Ivarssons expressiva solo i egenskrivna Hold Me sammanfattar strålande hans sound och teknik. Plattan avslutas med ett gemensamt arr på Night And Day (C. Porter). Ett lika utbroderat som pregnant basintro av Arvid Jullander inleder. Därefter tar ett läckert groove vid.
Att kunna närstudera musiken i förstklassiga hörlurar och på så vis uppfatta vinylens remarkabla resonans, borde enbart vara en fördel. Varje instruments akustik finfördelas självklart sofistikerat som sig bör. Men förvånansvärt nog upptäcks oväntade problem. I vissa sekvenser låter ljudet frapperande orent. Beror det på pressningen, att jag fått tillgång till ett måndagsexemplar eller är det en signal om att stiftet på skivspelaren behöver bytas?