Skivrecensioner

Cautionary Tales

3

Producent: (plus mix och mastring) Nils Eriksson

S-Rock Records

Releasedatum: 28/11 2025 (digitalt) / 26/1 2026 (vinyl)

37:31

Har tillgång till pressrelease och länk (lyssnat på albumet på både Iphone och ett par gånger via dator), men saknar ändå uppgift om var denna duos andra skiva är inspelad. Vidare hittas inte komplett info om vilka instrument som använts. Att jag fick förfrågan om att puffa för Cautionary Tales genom att lyssna på resultatet och recensera, berodde på att jag blev kontaktad av Anders Lundquist, en man jag aldrig träffat (inte ens på WOW) fast han räknas till en av landets mest ansedda rockjournalister. Sett otaliga foton på honom och internationella storheter tagna i samband med intervjuer. Strax före pandemins utbrott recenserades på begäran av den samme en fullängdare med Future Elephants, en grupp Lundquist bar medlem i. Fram till dess svävade jag i ovisshet om att han själv också utövade musik. Och nu har jag fått vetskap om ett nytt projekt han är synnerligen delaktig i. I fjol hade Nils Eriksson & Lundquist framgång hos bedömare med sin debut. Inför släpp av uppföljaren har Last Plane Out släppt tre singlar.

Elgitarrer trakteras av den ovan nämnde i Stockholm boende norrlänningen. I Future Elephants lirade Lundquist bas. De nio engelskspråkiga texterna är därtill signerade den frilansande skribenten. Hans partner Nils Eriksson borde jag kanske haft kännedom om. Skåningen är multiinstrumentalist, sångare, kompositör och producent. Det första av åtta soloalbum nominerades till två Grammis. Han har släppt instrumentala verk, skriver kör- och filmmusik samt samarbetet med namn som Ainbusk, Viktoria Tolstoy, Roger Pontare och Mariakören i Västerås. 59-åringen har rönt framgång med solopianostycken vars inspiration hämtats från impressionist-ikoner a ´la Debussy. Han har som sagt skrivit sakrala körverk, sysslat med ambient-sound, soundtrack, ägnat sig åt preparerat piano, jobbat som akustikkonsult samt värvats till grupp som lirar symfonirock. Sannerligen en musiker, producent och kompositör vars ambition inte varit att renodla en specifik stil. Vidare har också Eriksson frilansat för diverse magasin. Uppges att duon träffade varandra på 90-talet

Av alla referenser Last Plane Out listar passar Todd Rundgren, ELO, Rupert Hine, Blue Nile och David Bowie bäst som jämförelseobjekt; framför allt den först nämnde och tidiga Genesis. Erkänner omgående att deras musik rör sig i ett härad jag sällan vistas. Och när det blir som mest bombastiskt leder soundet mig till och med till Jim Steinman anspända hits, vilket jag på samma gång kan hålla med om är lite orättvist. En smaksak om man ska klassa albumet som smakfullt mäktig eller svulstigt med pretentiös anstrykning. Eftersom de inte håller på med virtuosa taktbyten och övergångar, utan istället gärna stretchar tonspråket förstår jag att de kallar vad de gör för progessive pop. Titellåtens gitarrfigur doftar Bowie anno 1980. Man menar att breddning skett sedan debuten. Albumet består som nämnts nio låtar, somliga mer eller mindre pompöst framskridande medan andra är att betrakta som förhållandevis avskalade till sin form.

Musiken är definitivt syntbaserad. I öppningsspårets optimistiska durackord sveps vi med av maskinella stråkar, trummaskin och en pockande slinga. Och i framkant sjunger Eriksson med emfas Young At Heart, en text med särskild innebärd för medlemmarna. Följs av Break The Chain vars markerade rytmik framhävs av trummande multiinstrumentalist i en catchig melodi vars vokala prägling påminner om en stiliserad variant av Peter Gabriel, i vissa sekvenser om tidiga Genesis. Kompentensen hos herrarna kan inte ifrågasättas. De är duktiga i studio och tycks ha förverkligat sina visioner. I vackert anlagd titellåt och i porlande, elegisk ballad därpå går de knappt att skilja från en av sina stora förebilder, tidiga Genesis. Således i stora stycken tämligen opersonligt, fast samtidigt attraherar hur väl duon behärskar hantverket. Finns något nästan hypnotiskt över flera låtars konstruktion, vart de tar vägen i ett luftigt utkristalliserade sound. Sången sitter som den ska och lämpar sig väl för denna flytande genre, men

Snygga melodier svävar ofta iväg för att raffinerat knytas ihop i outron. Titellåten innehåller både samplade stråkar och ett av albumets frapperande få gitarrsolon. Tekniskt är det en oklanderlig produktion och ur estetiskt synpunkt ska plussas för en föredömlig variation av tempo och ljudbild. Känns oundvikligt att addera fler associationer, i minst en komposition exempelvis den så kallade Canterbury-skolan och Camel. Tycker mig höra fragment från dessa hängivna musiklyssnares favoriter. I All Fools Day tar det svulstiga och diffusa överhand, tillhör de kompositioner vilka utgör utfyllnad i likhet med Wahat If vars öppna-spjäll attityd gör att den kantrar.

Inte utan att man ibland saknar rytmsektion och gästande musiker. Den som förekommer heter Klara Schmidtz som spelar altsax i finalnumret. The Butterfly Effect som tar oss i mål kännetecknas i övrigt av snygga utsmyckningar inklusive ett utsökt solo av Lundquist och i outrot fint avvägda toner på piano.. Är som framgår förhållandevis kluven och stannar vid 3+, vilket till viss del beror på att jag vanligtvis föredrar annan musik. Flera slagkraftiga melodier har omnämnts. Och Step Out Tonight är en höjdpunkt med sin suggestiva refräng och tjusiga licks, en komposition som hade tjänat på att utvecklas ett tag till.

Hans Backenroth

Scandinavian Christmas Bass

4

Inspelad i Atlantis Studio Stockholm

Producent: Hans Backenroth

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 28/11 2025

Det är alltid en avvägning hur många meningar som rimligen bör ägnas åt att ge kontext, presentera de man skriver om. Kontrabasisten Hans Backenroth förekommer på närmare tvåhundra skivinspelningar och tillhör de musiker jag senaste decenniet kunnat höra frekvent live och på skiva. Har blivit flera recensioner även om jag nog varit sparsam med utförliga utlåtanden då han ingått i uppbackande rytmsektion. Men han har också utgjort beståndsdel i jämbördiga trios och varit ena halvan i duos. I sådana sammanhang ges förstås basisten mer uppmärksamhet.

Nu är den flitige djupt respekterade 59-åringen aktuell med tredje albumet i eget namn. Den föregående, en tribut till Charlie Parker, belönades här med högsta betyg. Skivbolaget räknar med att inte alla recensenter har min förkunskap. I pressrelease citeras lovord från tungviktare som Svend Asmussen, Arne Domnérus, Junior Mance och Scott Hamilton. Den sist nämndes beröm värdesätts säkerligen högt av Backenroth eftersom hans hissande avseende julskivan inkluderats i häftet som medföljer cd:n, Kan lägga till att jag hört den utsökte tenoristens samarbete på kvartett med bland andra just Backenroth flera gånger, recenserat både live och på skiva. Ibland undrar jag hur denne basist har energi och tid till alla projekt. Två långvariga engagemang jag inte upplevt än är hans uppdrag som kapellmästare i såväl Skinnarspelet som Jazz på Skansen. Har däremot med stor behållning läst hans porträtt/ intervjuer i Orkesterjournalen, lyssnat på föredrag om jazzbasens historik, sett honom ett par gånger med legendaren Bernt Rosengren som han också producerade, minns hyllningen han organiserade under Sthlm Jazzfestival till Kjell Öhman, många framträdanden på Jazzfestivalen i Ystad och mycket mer. Han finns med på två Gyllene skivan-vinnare.

Idén var hans. Besöken i kyrkan under barndomen jular och sångerna kopplade till högtiden betydde mycket. Ville därför förverkliga sina planer på en julskiva där basgångar stod i centrum. Låtarna valdes av honom själv tillsammans med Ole Koch Hansen. Men det är den danske veteranen som arrangerat samtliga sånger ( i några fall efter förslag från frontande instrumentalist) med undantag för Jul jul strålande jul (H. Backenroth / M. Skoglund) och Karl -Bertil Jonssons julafton (H. Backenroth). Berättas för lyssnarna att Backenroth ofta spelat tillsammans med den meriterade pianisten, anser att denne haft stort inflytande på jazzlivet i Skandinavien.

Hansen upptäcktes i tonåren på konsert i Karlstad med Nils-Henning Örsted Pedersen, basprofilen med vilken han fick sitt genombrott och ett musikaliskt partnerskap etablerades. Hansen var i många år ledare danska radions storband och har spelat med storheter som Miles Davis, Ben Webster och Dexter Gordon. Den tredje komponenten på Scandinavian Christmas Bass är Kristian Leth bakom trumsetet, vars leverans av rytmer man ofta hör i sällskap av Backenroth på kvartett eller trio. Oftast diskret handlar batteristens syssla här om att kompa inte bara ett utan två instrument inbegripna i att förädla melodier. I albumets finalnummer gästar Klas Lindquist på altsax som en hyllning till ”Dompan” med vilken Backenroth fick äran att samarbeta i nästan fjorton års tid. I den softa älskade signaturen till Tage Danielssons absurda julsaga blir det kvartettspel. Övriga tolv titlar framförs antingen på trio eller duo. Skivan tillägnas internationellt meriterade instrumentkollegan Palle Danielsson (1946-2024). Ett särskilt riktas till Göran Stegborn som ansvarat för mix, mastring och samtliga pålägg.

Med sjungande toner från kontrabasen, stundtals än mer accentuerade genom stråkspel och flera harmonierade stämmor inspelade med överdubbning, svänger det prydligt varvat med vackra juliga sound. Sångerna förknippade med vår största högtid förlagd till årets mörkaste period, innebär ett mysigt avbrott, får oss att fyllas av glädje, förtröstan och reflektion. Man behöver inte vara troende för att uppskatta dem. Jazzgenrens riktningar av å ena sidan fartfylld swing och bebop och å andra sidan blues och ballader gör att den lämpar sig utmärkt för jullåtar. Upprymd glädje varieras med rörande vemod. Senaste åren har jag skrivit om lyxiga julkonserter med ypperliga solister under ledning av Peter Asplund respektive Nils Landgren. Det anmärkningsvärda med Scandinavian Christmas Bass är att Backenroth ger sig kast med melodistämmor för att i omgångar lämna över till Ole Koch Hansen att brodera ut teman och då inta en understödjande position. Pianisten med det ljuvliga anslaget färgar kontinuerligt och hans spel i exempelvis Ej upplysta gårdar gör mig lycklig. Resultatet är överhuvudtaget sofistikerat och avspänt, gjort med stor finess. Glädje och frid genomsyrar vald repertoar vars ursprung är danskt lika mycket som svenskt. Med tanke på hur lätt det är att storkna och reta sig på ytlig, hysteriskt klämkäck julmusik är detta album en idealisk motkraft väl värd sina 4+ i betyg.

Vi känner igen Gläns över sjö och strand, Nu tändas tusen juleljus, luciasång av modernare snitt betitlad Så mörk är natten i midvintertid, nämnd julpsalm och Gunnar Svenssons mästerligt smeksamma sound som hörs i SVT på julafton med honom själv på piano, Arne Domnérus och Sture Åkerberg på kontrabas. Här och i andra melodier med snarlikt motiv improviseras raffinerat runt folkkära låtars teman. För nördar av kontrabas blir deras dagar i studion som en välriktad julklapp i och med att basisten smakfullt lanserar ett utforskande av sina instrument utan förfång för melodierna. I en sekvens i inledande Skal vi klippe vores julehjerter sammen? kan man få för sig att man hör en akustisk gitarr och ibland inser man att Backenroth gjort pålägg. I den omtyckta sång han arrat tillsammans med Mikael Skoglund hajar man till. Den består nämligen av fem basstämmor, en slags basorkester med andra ord. Njuter av en otroligt genomarbetad produktion, raka motsatsen till hastverk.

Trio X of Sweden

TRUST

4

Inspelad 2025 i Uppsala

Mix och master: Lars Nilsson Nilento Studio

Producent: Trio X of Sweden

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 7/11 2025

Pianotrion från Uppsala bildades 2002 och har under sin flitiga verksamhet blivit kända för ett otal samarbeten. Jag har senaste åren recenserat ett par av deras finurligt sammanställda album och tog chansen att träffa dem på Musikaliska i fjol, efter deras succéspelning tillsammans med cellisten Svante Henrysson och sopranen Jeanette Khön under Stockholm Jazzfestival. Trio X of Sweden består av Lennart Simonsson vid flygeln, kontrabasist Per V Johansson samt Joakim Ekberg bakom trummorna. Alla tre undervisar och utför gemensamt uppdrag för Musik i Uppland. Ekberg har för övrigt senaste somrarna ingått i husbandet i Jazz på Skansen.

Lyssnaren får stifta bekantskap med tretton kompositioner, varav stora flertalet skrivits av någon av medlemmarna. Titellåten av Simonsson utgör öppningsspår medan vi hör Some Other Time (L. Bernstein) som finalnummer. Rutinerade trion kännetecknas av sin gränslöshet, sin kemi och anmärkningsvärd dynamik. Musiken är ofta innerlig, ibland svalt svängig och i somliga sekvenser euforisk. Kompositionerna sägs ha skapats i såväl svåra stunder som i kärlek. Ett par inkännande hyllningar levereras. De magnifika instrumentalisterna håller hög klass som kompositörer, inte bara pianisten vars uppenbara talang för att mejsla fram bärkraftiga melodier vi får ett flertal exempel på.

Var inte beredd på att jag skulle falla pladask för första halvan av albumet. Den effekten har deras kompositioner och samspel på mig. Emotionella laddningen klingar av en smula någonstans mitt i. Antar att jag inte är den ende recensent som uppfattar att stunder av magi infann sig häpnadsväckande ofta i studion. TRUST passar musikälskare oavsett ålder som önskar ryckas med, men kanske främst försättas i meditativa tillstånd av hisnande skönhet.

Tycker mycket om förtröstansfulla temat som inleder albumet. Det avlöses av en självständig version av psalm 173 Den signade dag vars accentuerade rytmik och flexibla basgång färgar soundet. Psalmen tillhör således skivans mest spännande inslag. TRUST definieras med parollen ”is the first step to love” och genomsyras av ett berörande känslosvall, vars återhållsamt balanseras av en glädjerik bubblande ådra. Simonsson och den ödmjuka auktoritet denne utstrålar är naturligt nog navet. I vissa låtar och somliga sekvenser intar Per V Johanssons kontrabas en framskjuten position, vilket genererar välbehövlig variation.

Man är inte någon trio som ägnar sig åt virtuosa krusiduller utan är genomgående trogna sina melodier och märkbara, med något undantag ändå försynta improvisationer. Samtidigt ska poängteras att tempo och temperament drivs upp påtagligt här och var. I några kompositioner och i ett par passager dristar man sig verkligen till att bryta mönstret. Intensiteten i exempelvis Beloving blir nästan för mycket, känns i denna kontext apart när rytmsektionen varvar upp genom att vara på tårna. Är i denna komposition Ekberg som mest hamnar i framkant. Pulsen blir högre än i andra up tempo bitar. Apropå lusten att addera tillägg är det en smaksak om lyssnaren roas av att vackra visan Så skimrande var aldrig havet skrudas i delvis annan dräkt.

Med tanke på att jag skrivit om föreställningen ”Livet är mer än bara musik” är det på sin plats att skjuta in att både Georg Jojje Wadenius (som trion samarbetat med) och Stefan Nilsson hedras med fina hyllningar. Att avrunda med Some Other Time (L. Bernstein) visar sig vara en god idé fast inriktningen är en annan än det gripande framförandet som skedde i Bill Evans-tribut på Ystad Jazzfestival i år under Jan Lundgrens ledning. Hade kanske inte ett dylikt anspråk. Uppskattar ljudkvalitén. Underbart att trion fått teknisk assistans av Lars Nilsson på Nilento. Framgår av lyssning i Sony hörlurar hur superb akustiken är.