Skivrecensioner

Emma Swift

Resurrection Game

4

Inspelad på Isle of Wight och i Nashville

Producent: Jordan Lehning (också ljudtekniker)

Tiny Ghost Records (egen utgivning)

Releasedatum: 12/9 2025

Har saknat Emma Swift på WOW under de cirka tio jag haft pressackreditering. Att jag fått recensionsex av hennes nya och föregående cd beror på att de skickats av hennes distributör och A & R person i Sverige. 2021 skrevs en 4+ recension av Bob Dylan-tolkningarna Blonde On The Tracks. Utan att överdriva kan hävdas att Swift fick ett succéartat genombrott. Denna vecka lyfts singer songwriterns album, fullängdsdebut vad beträffar egenkomponerat material, fram som veckans album på Hemifråns hemsida. Och det är en mycket mogen och genomarbetad sådan under ledning av lyhörde producenten Jordan Lehning som spelat in australiensiska kvinnans låtar i en påkostad produktion där sannolikt inga identiska instrumenteringar förekommer, utan både sättning och stil skiftar på de tio låtarna på Resurrection Game vars upprinnelse sägs ha varit ett nervöst sammanbrott. Ett års rehabilitering med exempelvis terapi fordrades för att komma i fas. Producentens rekryterade stab av sofistikerat spelande musiker framhäver ypperligt melodiernas kännetecken. Man har varit fantasifulla i kreerandet av sound, kompositioner har därför skrudats smakfullt i differentierad dräkt.

Finns ett koppel av kvinnliga singer songwriters inom samma vida fält eller verksamma i snarlik genre. Live med Alice Howe & Freebo jämte 29 & Gone av Hat Check Girl från samma utgivande källa, tillhör de plattor som borde ha recenserats i uppskattande ordalag av undertecknad om jag haft mer energi. Min poäng är att Swift förmått odla fram ett eget sound, en personlig röst som engagerar. För den intresserade ska framhållas att texthäfte medföljer. Jag som lyssnat med ett halvt öra på dem noterar att de är omsorgsfullt konstruerade, bottnar i upphovspersonen och kryddats med tänkvärda rader. En svensk kollega ägnar sig nästan uteslutande åt texternas ämnen, vilket ter sig minst sagt futtigt med tanke på utsökta musikaliska hantverket. Har i hörlurar lyssnat uppmärksamt på snygga arren, musikernas insatser och hur solister skiner. I centrum finns förstås Emma Swift och hennes bevekande röst. Den låter definitivt bärkraftig fast den tycks komma ur en fragil själ. 44-åringen boende i Nashville sägs vara influerad av Sandy Denny, Marianne Faithful och Joni Mitchell.

Vem spelar vad? Jo trumslagare/ percussionist Dom Billet och basist Eli Beaird utgör rytmsektion. På For You And Oblibion byts de ut till Ross McReynolds respektive Calvin Knowles. Gitarristerna heter Juan Soloranzo och Sam Hunter (två spår) medan pedal steel trakteras av Spencer Cullum. Producent Jordan Lehning har många järn i elden, dubbelarbetar genom att lira klaviaturer: piano, synt, orgel, vibrafon, klockspel. På enstaka låtar förekommer blås av Jenny Kummer och saxofon (baryton o tenor) från David Williford. Lydia Luce agerar vokal bakgrund i några låtar och Grace Woodsworh på oboe får en framträdande roll i Impossible Air. Som om denna rikliga uppställning inte vore nog präglas majoriteten låtar av svepande sound från en stråkkvartett.

Enstaka alster kan låta förhållandevis ordinära men flertalet förnöjer, varav en handfull äger styrkan att omfamna och till och med få lyssnaren att känna sig drabbad. Sättet att sjunga ut förför i till exempel i pampigt anlagd titellåt med drivande rytm understödd av svepande stråkar. En annan favorit är Going Where The Lonely Go vars vibrato hos Juan Soloranzo andas kringströvande gitarrist typ Neil Young. Uppskattar hur text och musik sammanflätats på smått pompösa Catholic Girls Are Easy och verkligen i rimpar som confuse -amuse. Registrerar att det i sammanhanget ovanliga instrumentet oboe ligger i framkant jämte stråkar i Impossible Air. Särskilt i How To Be Small gifter sig elgitarrens ton med framför allt orgel (om jag uppfattar rätt). Och här och i andra sekvenser sköljer svepande stråkar över lyssnaren. Romantiska förstärkningen kan stundtals tyckas onödig, men man får acceptera att kompositören vill frammana starka känslor. Först i finalen märks på allvar att Swift bor i Nashville, då låter hon det dofta av behaglig alt country. Albumet attraherar genom att framstå som en enhet trots den expressiva mosaik det består av.

Göteborg Jazz Orchestra och Nils Landgren

A Letter To Eje Thelin

5

Inspelad 7-9/6 2024

Producent: Mats Eklund

Prophone

Releasedatum: 7/11 2025 (vinyl)

Har ni läst mig vet ni sannolikt att det blivit ett antal texter om Göteborg Jazz Orchestra. Har följt dem nästan sedan starten med deras Monday Night Big Band-evenemang som varit enormt stimulerande att hänga med på. Och när jag ursprungligen tillfrågades stiftade jag kontakt med Johnny Olsson och Johan Borgström vilka intervjuades. Deras månatliga spelningar och andra projekt värdesätter jag högt. I praktiken har en vänskap uppstått vars konsekvens bland annat inneburit att jag självfallet skulle ha avstått att skriva om ett mått av besvikelse infunnit sig. Nu motsvarar de på sin tredje skivutgivning till den grad uppskruvade förväntningar, med ett slags uruppförande av Eje Thelins sista storstilade verk Raggruppamento, att betyg något längre ner på skalan hade känts missvisande. Ni få lita på mig när jag hävdar att det inte är frågan om fjäsk, utan helt enkelt ett välgrundat omdöme. Upprinnelsen till projektet är att GJO i en av konserterna med tema svenska jazzhjältar lirade musik av Eje Thelin. Om fortsatta arbetet med att sjösätta ett betydande verk så som det var tänkt att framföras, kan läsas om när man viker ut dubbel-vinylen jämte en introduktion av Eje Thelin, plus rörande betraktelse av hans son närvarande vid inspelningen.

Sviten släpptes postumt året efter att trombonisten, bandledaren och kompositören gått bort i cancer. Har en P2:s inspelning på kassett från inspelningen med Radiojazzgruppen 1989 då Landgren var med. Kompositörens hälsa satte stopp för medverkan varför han originellt nog lät Göran Klinghagen på syntgitarr spela de solon som var ämnade för Thelin. Om denna omständighet jämte Eje Thelins status och estetik upplyses om på denna dubbel-vinyls fjärde sida som helt ägnas åt ett samtal lett av Mats Eklund mellan Nils Landgren och John Eje Thelin, Ejes son. Där understryks vilket avtryck Thelin gjort. Från att ha ha varit omsusad i ungdomen genom att ha lirat tradjazz, till att bli en innovatör och het på festivaler i Europa under 60-talet och följande decennium till att skriva för större sättningar såsom Radiojazzgruppen. Gyllene Skivan omröstningar vanns två gånger. 1973 utsågs han av Down Beat till bäst i världen på sitt instrument.

Minns att jag såg E.T Project på Skeppsholmsfestivalen 1986 och då hade införskaffat Polyglot på lp. Dyrgripen finns kvar i välbevarat skick Apropå Raggruppamento (omgruppering på italienska) som enligt sonen summerar en livsgärning, har GJO vid skilda tillfällen framfört ett par av kompositionerna och hela sviten för cirka ett och ett halvt år sedan på Park Lane. Då med duktiga Lisa Bodelius i solistrollen. Albumets titel har hämtats från en komposition av Georg Riedel (1934-2024) skriven under hans sista år för storband och han komponerade för GJO.

Innan mina intryck från att ha lyssnat i hörlurar redovisas, kan det vara på sin plats att lista fakta om inspelningen. Framgår inte i vilken studio inspelningen skett, däremot talas det om att Per Sjössten fungerat som ljudtekniker, medproducent och ansvarat för mastring. Ralph Soovik från Bohuslän Big Band har tjänstgjort som dirigent, tillika medproducent också han. Den smått legendariske ljuddesignern Åke Linton ansvarar för stereomixning. Ska tilläggas att de två som kompletterar skaran av medproducenter, nämligen Olli Rantala och Gustaf Wiklund. Akustiken är inte oväntat perfekt.

Flera av de välmeriterade som här spelar med GJO har också engagerats av Bohuslän Big Band och Martin Bjurek Svanström i träblåset är till och med anställd hos BBB. Han omges av Björn Cedergren, Andreas Hall, Pontis Pohl samt Andreas Thurfjell. Trombonsektionen består av Jakob Sollerman (syns ofta med BBB), Ella Wennerberg, Fredrik Wiklund samt Anders Carlsson. GJO är känd för sin eminenta trumpetsektion. I studion formade verksamhetsledaren Mats Eklund en kvartett med Patrik Jansson, Robin Rydqvist och Jonathan Kronevik. Kompet utgörs av pianist Simon Westman, gitarrist Erik Weisglass och dess rytmsektion med Olli Rantala på bas, Vanja Holm percussion samt bakom trummorna Adam Ross.

Lyssnare tillförs okuvlig energi och livsmod genom spänstigt klangrika kompositioner. Blir rörd av hur strålande synkade GJO maximalt utvinner kompositörens musikaliska bokslut. I likhet med Polyglot fångas jag av framsvepande harmonikens stämmor, rytmiska finesser och extraordinära solon. Vitala musiken känns tidlös, med omdöme kombineras storbandets traditionella sound med införlivandet av modernt tonspråk.

Så här långt skrivet har det blivit hög tid att ösa lovord över trombonsolist Nils Landgren vars spel enligt sonen John har något av Eje Thelins DNA över sig, kommer så nära det är möjligt dennes sound utan att imitera. Och när han ger sig i kast med undersköna beklagande vemodskänslan i Gloomy fixar inte sonen att sitta kvar och lyssna, berättar om den gripande anledningen. Landgrens första solo i Vision sätter standarden, betyder något extra för honom får vi veta. Det följs upp med ypperliga insatser i en handfull omväxlande kompositioner, alla med djupverkande substans.

Pulserande soundet kryddat med flera utomordentliga solister – Landgren, Olli Rantala på bas och Erik Weisglass gitarrspel – gör Things till en av höjdpunkterna utöver nämnda betagande Gloomy som etsar sig fast i en. Upptakten med titelstyckets första del tar tag i en med sin riviga introduktion. Tekniken hos samspelt enhet och hantverkskunnandet hos visionär kompositör i all ära. Vad som rör vid ens innersta är den emotionella kvalitet melodierna besitter. I vidunderlig senast nämnd ballad tycker jag mig höra fragment från Gil Evans, dennes episka orkestreringar av Porgy And Bess och Sketches of Spain. Associationen faller sig naturlig då sonen upplyser om att hyllade faderns ideal var att kunna låta som Miles Davis, göra motsvarande avtryck.

Den oerhört vackra låten man ryser av övergår i en fas med anstrykning av Thad Jones / Mel Lewis Orchestra till ett fantastiskt fyrverkeri av synkoper. Det på sin tid världsledande storbandet, var ju initiativtagare till högklassig storbandsmusik under måndagskvällar och en storhet som GJO gjort tribut till. I titelstyckets andra del, logiskt nog placerat sist i sviten, triumferar rytmläggarna Ross och Holm i en maffig dialog. Som ett ljuvligt appendix hörs Georg Riedels brev till en av svensk jazz stjärnor som döden så grymt tog ifrån oss i förtid. Uppseendeväckande att maestro skrivit en finurlig, optimistiskt hållen dänga till Thelin. Osäker på om de musicerade tillsammans, kan däremot med säkerhet slå fast att verket och dess utförande av GJO och berömd gäst förtjänar sina superlativ.

Jenna Nyman

Idag känns allt skit igen

3

Inspelad i Studio Glasfågeln utanför Lilla Edet

Ljudtekniker, mix och master: Gustav Davidsson

Prophone

Releasedatum: 3/10 2025

Första gången jag träffade på den 27-åriga sångerskan och låtskrivaren från Göteborg jobbade hon som servitris på Utopia. Sedan dess har hon bland annat genomgått utbildning i Tyskland, sjungit på jam och haft tribut-konsert till Nancy Wilsons ära. Jag hann höra slutet på releasespelningen tidigare i höst på Unity. Minns att hon frågade vad jag tyckte och har för mig att jag gav ett svävande men uppmuntrande svar. Nu har jag lyssnat på debuten ett par gånger och senaste gången i hörlurar. Inspelningen är oklanderlig och varje instrument exponeras. Möjligen kunde det vokala stundtals ligga längre fram i mixen.

Till sina nio egentillverkade låtar sjungna antingen på svenska eller engelska har hon anlitat en spännande sextett jag är ganska väl förtrogen med, fast det sannolikt är premiär vad gäller att höra just dem musicera tillsammans. Nestorn i gänget heter Stefan Wingefors, en pianist som förekommer hos Bohuslän Big Band och i ett flertal intressanta smågrupper. John Nilsson på tenorsax har efter pandemin etablerat sig i svensk jazz medan övriga unga gardet är på god väg. Trumpetaren Benjamin Löfgren har hyllat Chet Baker och i likhet med Nyman skrivit komposition på beställning åt Bohuslän Big Band. Filip Johansson som vistats i Paris har hörts i konsert på Utopia. Melker Törnqvist tillhör numera de mest flitigt anlitade i Västsverige och trumslagaren Max Johansson har också han utmärkt sig synnerligen positivt på Utopia och med GJO på Park Lane. Har således till skillnad från debuterande sångerskan hört musikerna frekvent senaste åren.

Ingen producent anges varför vi får utgå från att Nyman skött den sysslan. Kanske hade det inte blivit lika mycket scatsång om någon annan haft den rollen, Presstexten är lite lustigt blommig när det på engelska talas om att ”musiken sträcker sig från nostalgi till dekadens och ett introspektivt överanalyserande.” Uppgiften om hur storytelling varvas med lekfulla improvisationer kompletterar sakligt presentationen. Nyman har inte bara framträtt i sitt Göteborg utan också under Stockholm Jazzfestival, i Berlin och Schweiz.

Hennes uttryck sägs pendla mellan intimt och kraftfullt vilket jag instämmer i. Ibland gör den angenämt avtryck, ibland blir den oklar och tar mig inte i besittning. Det är till lika delar modigt och kreativt att förlita sig på eget material. Vad beträffar såväl vokal som kompositionell förmåga blir resultatet i slutändan ojämnt. Att det växlas mellan svenska och engelska på nio låtar är lite okonventionellt. Nyman kommer föga förvånande avsevärt närmare lyssnaren på sitt modersmål. Det doftar visa om ett par av de mest berörande alstren och titellåten som återkommer förädlad i epilog-variant, väcker ens intresse med sitt intima tilltal. Det mjuka svänget i ensemblespelet är en höjdare.

Att musikerna getts så fria tyglar i bryggor och stick och på så vis får breda ut sig solistiskt var det inslag jag hade allra störst behållning av. Redan i inledande originella Tid och kapplöpning förflyttas fokus på ett sympatiskt vis, karaktäristiskt för jam. Musikernas insatser bör betecknas som glimrande. I Delight Delight där ton hålls ut imponerande av Nyman excellerar blåsarna och övriga ackompanjatörer. Uppskattar Filip Johanssons och Max Johanssons superba insatser extra mycket därför att det kan rent av vara förstagångsupplevelser, när det gäller lyssning på dem mer ingående på skiva.