Skivrecensioner

Artwork Jeannine Han

Artist: Shida Shahabi

Titel: Homes

Betyg: 4

Inspelning i olika hem i Stockholm av Elias Krantz

Mixad av Hampus Norén

Mastrad i Lichte Studio av Martin Heyne

Sing a song fighter / Fat Cat

Release digitalt och på vinyl 19/10 2018

Solodebut av en musiker född i Stockholm 1989 vars föräldrar flydde hit från Iran. Shahabi har komponerat skivans alla åtta stycken. I en omfattande presentationstext får vi reda på vilka strömningar  som utgjort den breda referensramen, sedan hon vid nio års ålder börjat studera piano och skriva musik. Hon har lyssnat på persisk pop, MTV och Mozart.  Upptäckte i tidiga tonåren postpunk, indie, grunge, krautrock, ambient och annat av mer experimentell natur. Under åren hon gick Kungliga Konsthögskolan sysslade Shida Shahabi med ljudrelaterad konst. Hon har komponerat för dans, film och teater och samarbetat med bland andra Sara Parkman. Vilka som influerat under  arbetet med Homes? jo, bland andra Chopin, Debussy, en pianist från Etiopien,  Satie, ett album med Aphex Twin och Sverigebekantingen Nils Frahm (spelat på såväl WOW som Music & Arts).

Trött på teknologi ville den innovative artisten göra musik enkelt och harmoniskt, skapa ett romantiskt sound. I  förutsättningarna har ingått att acceptera begränsningar, att bejaka ett orent “dammigt” ljud där till och med pedaltramp kan identifieras. Inspelningarna har skett i flera lägenheters vardagsrum. Hon har använt sig av ett preparerat Malmsjö kammarpiano från 1900-talets början  och på några ställen subtilt adderat keyboard modell Roland och synth. Som utvidgande förstärkning medverkar på några spår två olika basister. Visst kan man delvis hålla med skivbolaget om att greppet med knastrig akustik är såväl charmigt som emotionellt präglat, men också en provocerande utmaning.  Studsade till när jag lyssnade i hörlurar. Infogade bredvid-ljud fungerade på mig som avledande störningsmoment, varför lyssning via hörlurar avrådes.

Foto Nadja Hallström

Likt  strilande vårregn i frisk vind droppas ackord  ömsom organiskt, ömsom kantigt.  Genomgående en suggestiv karaktär när toner upprepas, bildar nya mönster. Första stycket betitlat Abisme, är försiktigt inbäddad i en syntetisk ljudmatta färgad av Erik Satie. Petula med Joe Williamson på bas är en kort karismatisk komposition i dur, har potential att bli en i en instrumental hit. Slingrande repetitiva Pretty In Plums för tankarna till Aphex Twin och i ännu högre grad till Ryuichi Sakamoto och hans ledmotiv till Merry Christmas Mr Lawrence. Botaniserar vidare och fastnar i Vassen, en långsamt spelad melodi som gör ett förtrollande intryck. Hade föredragit att höra den på opreparerad flygel. Epilog tar vid i samma angenäma anda, med skillnaden att soundet utökas med en behaglig synth.

Svårbedömt då produktionen är väsensskild från det mesta som släpps idag.  Den fungerar överlag utmärkt som undersökande melodibaserad ljudkonst, utan att på något sätt vara motsträvig.  Låter stället optimistisk och harmonisk, till och med när grundtonen är elegisk.  Att göra meditativ ambient på preparerat klaverinstrument och med ofiltrerat ljud är troligen ett unikt grepp, en process som pågått för Shida Shahabi i flera år. Ödmjukhet, ärlighet, integritet, stort hjärta och välkomnande atmosfär är några av skivbolagets fina omdömen om 29-åringen och hennes musik. Är man som lyssnare bara ute efter att flyta iväg, sugas in i ett fascinerande universum; då rekommenderas i första hand Nils Frahm, Nik Bärtsch´s Ronin och förstås pionjären Brian Eno. Vill du testa något nytt och hyperintressant är Homes en vinyl värd att införskaffa.

 

 

Miriam Semb Namork

Artist: We Float

Titel: What´s Really Real

Betyg: 4

Producent: We Float och Tobias Ekqvist

Inspelad och mixad av: Tobias Ekqvist i Sunnanå Studio

Mastrad: Thomas Eberger

Havtorn Records

51:09

Release 9/11 2018

Kände diffust till gruppen till namnet, missade deras spelning på festival i Göteborg. Efter att de högst sensationellt vunnit utmärkelsen Årets grupp på Jazzradions gala Jazzkatten, kom erbjudande om att recensera. Har nu lyssnat minst ett halvdussin gånger i omgångar. Skivan är inte lätt att greppa, vilket nog är en avsiktlig estetik. Det kanske mest anmärkningsvärda är att de har mer gemensamt med  indie-band som Spiritualized och Cocteau Twins än samtida jazzgrupper, fast de ibland kan påminna en smula om David´s Angels. Kvartetten från Malmö domineras av kvinnor, varav Fanny Gunnarsson – rhodes, piano, orgel och dragspel – kunde höras i somras på Ystad jazzfestival i ett helkvinnligt intressant projekt. Utan att förringa någon kan påstås att Anne Marte Eggen på bas och synthar, drar det tyngsta lasset genom att vara konstnärlig ledare.  Hon har gjort musik, text och arrangemang på det andra albumet från We Float. Övriga medlemmar heter Filip Bensefelt på trumset och percussion och vokalisten som också spelar på klockspel och microkorg heter Linda Bergström. De har därtill anlitat fem gästmusiker.

Sättningen är ovanlig, genererar en osedvanlig mix av bärkraftiga klanger och rytmer. Och genomgående försätts lyssnaren i ett svävande, glidande tillstånd.  Olika gäster kompletterar med påstridig elgitarr,  sköra stråkinstrument, pregnant flygelhorn, trombon och altsax. Plattan består av elva låtar inramade i en överlag sammanhängande helhet, som växlar mellan att vara  optimistisk och en melankolisk betraktelse. Tankegången exemplifieras väl av kontrasten mellan första och sista spår. Fanny Gunnarssons pianospel är majestätiskt i Follow You.  För att vara fullständig ska noteras att några avsteg görs från den luftiga huvudfåran. Då fräser det om musiken med skarpa konturer och dissonanser. I Out There uppstår ett närmast chockartat stök i slutet, oklart varför.

Första intrycket ger mig positiva vibrationer. En repetitiv slinga byggs på, växer genom expansion, åstadkommer ett minimalistiskt groove. Den banar väg för två poporienterade, drömska låtar  betitlade Run och We, varav den sist nämnda släppts som singel. Skiftande tempon och höga toner doppas i pulserande electronica. Sången är strålande klar, glider oproblematiskt in i ljudbilden, för att ibland dra med sig instrumenten in i ny omgivning. REM som även den plockats ut som singel, är en lågmäld pärla. Den kännetecknas av vackra vokala inslag, markerade basgångar och efter hand tassande beats. Att det ändå inte blir full pott, beror på att vissa kompositioner är för anonyma, lämnar inte tillräckligt bestående intryck.

Foto från gruppens hemsida

Linda Bergströms sång fängslar genom att segla iväg högt i registret, med eller utan ord. Rösten bidrar starkt till den viktlöshet,  frihetslängtan och det allvar som karaktäriserar We Float. Vore spännande att höra dem live. Text & musik sägs handla om konsten att vara människa, relationer, sanningsbegrepp och olika perspektiv. Ser det inte som något väsentligt att jag inte tolkat in detta specifikt i mitt lyssnade. Var och en äger ju rätten att ta till sig ett verk på sitt sätt.

Måste verkligen betona hur få stänk av jazz som fått plats i den melodiska strukturen, ingen värdering utan ett konstaterande. Själva drar de föga förvånande paralleller till andra stilar. Jag identifierar en flerfilig väg av minimalism, skira arty poplåtar och progressiva tendenser. En komposition präglas av stämningsfullt spel av Ellen Pettersson på flygelhorn, med takter som upprepas i ett par minuter, känns det som. En annan låt färgläggs med läckra ackord från distinkt klingande gitarr  av Samuel Hällkvist. På ett ställe låter det som att en smärre blåsorkester understödjer. Arrangemangen är otroligt genomarbetade, med i princip skiftande instrument för varje låt. Ansamlingen av klaviaturinstrument, inklusive klockspel, gifter sig med varann och det snygga kompet. Gillar hur de lite varstans lagt in friktion och utmanande sekvenser, på en skiva där vänliga, hoppfulla harmonier dominerar.  Eggen har informerat om att den kreativa processen pågått i åratal och inneburit ansträngningar. Vilken lycka då att slitet lönat sig och att produktionen är helgjuten. Ljudet är förstås oklanderligt.

 

 

 

Stewen Quigley

Artist: Claes Janson

Titel: Ett ord till mina polare

Betyg: 4

Producent: Lasse Zackrisson

Mix och Mastring: Per Hallgren,  Konfonium Audio

Inspelad i Munsö, Uppsala och Vällingby

Skivbolag: Vax Records

62:06

Release 26/10 2018

 

Claes Janson är en mycket erfaren mångsysslare såväl inom musiken som inom andra gebit, något Jan Olsson rekapitulerar i den upplysande biografi som föregår albumets texthäfte. Good Morning Blues Band, enligt mig  årets konsert 2001, som han frontar har firat 50-års jubileum.  71-åringen har befunnit sig i tätposition som förmedlare av låtar, oftast med hemvist i jazz, blues eller kategorin visa. Som bekant är han inte någon Tommy Körberg-typ även om rösten kan ha klös i sig. Istället färglägger han sånger med personlig patina och föredömligt textande, i arrangemang som vanligtvis har något sofistikerat och ombonat i sig.

Senast i somras recenserade jag i lyriska ordalag  Jansons medverkan i Falkenbergs jazzdagar, ett evenemang han förärat med sin närvaro åtskilliga gånger. Därutöver har jag hört honom i Stockholm, Göteborg, på Visingsö  i Ljungskile och antagligen  fler ställen.  På sist nämnda ort blev det  både recension och ett gemytligt möte backstage. Fast jag äger hans Ray Charles-tribute, har han  för mig således mest varit en framstående liveartist.

Första intrycket cd:n ger upphov till är att det låter livsbejakande röjigt. I den mån man angående sättning kan tala om en grundstomme, består den av Thomas Arnesen på smakfullt kvidande gitarr  och Anders Hellqvist på hammondorgel, vars toner bäddar in soundet på många av plattans fjorton(!) låtar. Deras samspel firar allra störst triumfer i mycket varsamt framförda Golden Star. Vilken fröjd att få ta emot Arnesens subtila ackord! Kjell Gustavsson (trummor) och Björn Lundquist (bas) bildar antingen pådrivande eller tillbakahållet komp. Efter inledande rivig blues ändrar Ett ord till mina polare inriktning, det första av åtskilliga lappkast.  En finstämd visa om årstider tar vid, i arrangemang av Anders Neglin. Här hörs förutom dennes pianospel, stråkar och Leif Lindvalls flygelhorn. Och i tredje spåret, en nostalgisk ballad om filmhjältar, märks Anders Widmark känsliga piano. Han far Hasse, har återigen varit textleverantör åt sin kräsne uttolkare, ett samarbete som fungerat ypperligt under decennier.  Stilar och sättningar skiftar sålunda på ett förbluffande sätt. Skivbolaget har sannerligen inte sparat på krutet, verkar ha haft oanade resurser. Beroende på inställningen hos lyssnare, kan resultatet ses som rikt varierat eller som spretigt och svåröverblickat.

Merparten av materialet är nyskrivet.  Flitigast av låtskrivarna har Jocke Jonsson och Thomas Arnesen varit, medan covers har hämtats från Ray Charles jämte Tony Joe White. Därtill har en  skridande hymn, använd vid amerikanska inbördeskriget, införlivats för att berätta en sorglig historia om en rumlares bortgång.  Stämningen av obönhörligt allvar fördjupas i nästa ballad betitlad Stjärnfall och bibehålls i utsökta, spröda Spela din sång. Den ruffiga fartfyllda euforin som dominerade inledningsvis, övergår alltså, förvånansvärt nog, i sin diametrala motsats. Stråket av melankoli fullbordas i titelspåret som obevekligt lunkar fram, ledsagad av Karin Hammars uttrycksfulla trombonspel.

Magnus Karlsson

Överlag låter det  helgjutet och ett fång låtar förtjänar beteckningen femstjärnig. Arrangemang, texter och instrumentalister tillför ansenliga kvaliteter.  Huvudpersonen själv, vokalt vid mycket god vigör, kan upprätthålla en avspänd förbindelse med musikerna eftersom alla involverade  är i samklang.  Vi tror oavkortat på sympatiske Claes och vad han förmedlar. Han bär fram varje textrad med beundransvärd intonation och inlevelse. Dock har jag haft avsevärda problem med att tillgodogöra mig ett par låtar mitt i, vars vibbar av glättig country och utslätade dansbandsharmonier gjort mig brydd.  Först efter sju-åtta genomlyssningar upphör jag att studsa till, börjar vänja mig. Nicke Widén förekommer på pedal steel fyra låtar på raken, varav en blek vals och en Cash-doftande bagatell  känns mest malplacerade.  Det är istället fullträffar  som En sång (skulle kunna bli efterfrågad på begravningar) ,vars text och musik  skrivits av far och son Widmark, som gör  interpreten Claes Jansson och hans kollegor rättvisa.

 

 

 

 

Design Mikael Dopico

Artist: More Than a Pair

Titel: Play Some More

Betyg: 4

Inspelad februari 2018 SpinRoad Recording Studio i Lindome

Mixad av Pedro Ferrira

Mastrad av Ade Emsley, Table Of Tone

Prophone Records

45:11

Release september 2018

Andra albumet från jazziga Göteborgsbaserade familjebandet vars medlemmar jag njutit av live, i både denna konstellation och andra. Föregångaren rönte positiv uppmärksamhet i  årskrönika av undertecknad i Kulturbloggen för ett par år sedan. Sextetten är centrerad kring trumpetaren Samuel Olsson, hans hustru Pernilla Andersson Eng vid sångmikrofonen och Samuels bröder William och Edward på saxofon/ träblås respektive trummor.  Tillför ytterligare spetskompetens gör pianisten Stefan Wingefors och nytillskottet Yasuhito Mori på bas.   Samuel ingår sedan ett par decennier  i förnämliga Bohuslän Big Band – ett modernistiskt storband med världsrykte – tillsammans med bland andra Stefan och Yasuhito, medan William spelar het bebop i Windbag och Pernilla ägnar sig åt arty pop/ visor på duo. Beträffande geografiskt ursprung kommer hela fyra av medlemmarna i More Than a Pair  från Sunne i Värmland. Releasekonserten på Nefertiti följdes upp av gig på Valand under vinjetten Classical jazz. Då fanns tillgång till dansgolv.

Gruppen anser  att nya skivan är lika charmigt underhållande som debuten, men djupare, vackrare och coolare. Deras egna omdömen har fog för sig, eftersom man sammanställt en överlag högklassig produktion, med tio listiga arrangemang av Samuel Olsson.  När jag lyssnar noga i stereons hörlurar, märker jag att albumet buktar ut åt flera håll, att vissa låtar laddats med högre densitet än andra.  Vid första  uppspelningen gjord för att få en rudimentär helhetsuppfattning , ska erkännas att jag blev en smula besviken, tyckte musiken var för lättuggad. Den reaktionen har jag sedermera fått anledning att åtskilligt revidera.  Hör ett förädlat  uttryck och ett breddat  register. Avvägningen mellan ensemblespel och features är synnerligen delikat.

Första takterna på inledande Can´t Help Falling In Love sjungs med tillgjord röst, kanske som en blinkning till Elvis. Tack och lov försvinner  stilgreppet omgående. Redan i albumets öppning noteras de genomarbetade läckra arrangemangen, jämte vilket generöst utrymme som bereds för solon av kortare och längre omfång. Och ypperligt anförda av trumpetmannen demonstrerar musikerna sin goda teknik, spelglädje och gemensamma inriktning. Man är sannerligen samspelta. I Thou Swell (Rodgers/ Hart) serveras oklanderlig fjäderlätt sång,  gungande piano och framför allt ett skimrande trumpetsolo, vars förlängning utvecklas till en fräsch dialog med Pernillas röst. Samuel bevisar här och i flera andra sekvenser, varför han kvalar in på tio i topp – listan över  trumpetare i Sverige. Softa fullträffen A Nightingale Sung In Berkeley Square låter som  amerikansk  jazzschlager, av samma sofistikerade  snitt som Lena Horne  exekverade med mästerlig tonsäkerhet. Glimrande inpass inom en given mall, levereras växelvis från ensemblen. Stefan Wingefors “regndroppsackord” blir en delikatess. Sången är bländande vacker i sin totala avspändhet, får mig att dra paralleller till Linda Ronstadt´s klassiska samarbete med Nelson Riddle Orchestra.

Gruppfoto från hemsida

Nostalgitrippen i form av en egentillverkad svensk sång,  vars syfte stavas Melodifestivalen ( ratades av tävlingens urvalsjury), ser jag mest som en kul bagatell, ett duktigt hantverk som  passerar förbi.  Pernilla har förklarat att deras bidrag handlar om att sprida glädje och inte tappa bort det fina i livet. Tolkningen av I Could Write A Book är fyndig, innehåller en väv av  skiftande mönster. Medryckande  melodislinga garneras med lödiga solon, särskilt från tenorsax och trumset.  Läckra rumbaliknande beats förmedlas av Edward.

Skivans mittpunkt och krön avviker från deras gängse mood, adderar fler dimensioner. Först i form av en avskalad, innerlig version av If I Should Lose You som Nina Simone hade på repertoaren. Fantastisk sång och dito musicerande, vars fulländning mycket väl matchar Isabella Lundgrens inspelning.  Det dröjande soundet öppnar upp. Med oförställd, ren vokalkonst fylld av smeksam frasering och en bottenplatta av följsamt ackompanjemang nås  ett avsevärt djup, vilket gör framförandet till ett popjazzigt tidlöst mästerverk. En låt med  anstrykning  av släpig soul har hämtats från Erykah Badu, vilket funkar hyfsat.  Antar att det varit en stimulerande utmaning att ta sig an en samtida svart innovatör (har haft förmånen att se Badu live).  I framkant på Green Eyes  originellt nog klarinett och kontrabas. Summertime kännetecknas av minimalistisk melodi på piano, känsliga leveranser från blåsarna och en ljuvlig röst med  temperament. Utan att vara sensationell helt klart en mycket lyckad interpretation vars slut tonas ut märkligt abrupt.

A Beautiful Frienship är en trevlig  välgjord bit. Kan definieras i termer av friktionsfri up- tempo som  surfar runt på ytan.Pernillas eminenta tajming sticker ut, liksom pregnanta basgången från baslegendaren Yasuhito Mori. Play Some More avrundas behagligt och smeksamt med Chaplin´s oförargliga Smile. Skivan har som framgått bildligt talat två sidor, den lättsamma auran i den ena vågskålen och i den andra en djupverkande mer komplex inriktning. Beundransvärt att de grejar att kombinera glada och obekymrade tongångar med svärta och eftertänksamhet. Emellanåt kan det bli för polerat, men eftersom de nu är swingorienterade och präglade av sångtexter mestadels rotade i  standards, ligger det inte i konceptet att bete sig lika äventyrligt röjigt som somliga av dem kan göra i andra sammanhang.