Skivrecensioner

Karl Olandersson

Another One

4

Inspelad i Atlantis Studio i Stockholm 4 november 2019

Mixning: Karl Olandersson, Martin Sjöstedt och Janne Hansson (även inspelningstekniker)

Producerad av: Karl Olandersson och Martin Sjöstedt (co-producer: Robert Mehmet Sinan Ikiz)

Stockholm Jazz Records

59:09

Releasedatum: 3/4 2020

Femte skivan i eget namn från en lika produktiv som överväldigande trumpetare, tillika utmärkt kompositör och stilsäker vokalist i Chet Bakers anda. Han examinerades från Musikhögskolan i Stockholm 2001 där han sedermera undervisat.. Karl Olandersson förekommer ofta i kommersiella sammanhang: orkestrar i tevesända evenemang som Allsång på Skansen och Let´s Dance samt i populära shower. Gör också pålägg för internationella storfräsare. Förutom med egna kvartetten spelar han med exempelvis Stockholm Swing All Stars, Beat Funktion, Trinity, Ekdahl/ Bagge Big Band, Ronnie Gardiner Quartet, Stockholm Jazz Orchestra, Klas Lindquist Nonet och Ann-Sofi Söderqvist Orchestra. Har hänförts av 41-åringens obestridliga begåvning åtskilliga gånger live och på skiva.

Another One består av tio låtar, varav sex original av trumpetaren. Förutom Olandersson själv har flera kamrater bistått med arrangemang. Eftersom nya alstret är första storbandsplattan, presenteras fyra låtar från ett album jag recenserade i Kulturbloggen (Simple as That) i ny, ståtlig kostymering. Huvudintrycket är att det ofta låter kusligt likt ikoniska orkestrar från en svunnen epok, sådana som favoriserades i formstöpta, behagliga radioprogrammet Smoke Rings. Som om de hade färdats i tidskapsel till denna gyllene era. Tänker på orkestrar ledda av Woody Herman (hört live sent 70-tal) , Stan Kenton, Tommy Dorsey och även svänggäng anförda av Illinois Jacquet och Billy Eckstine. En intention eller mest en ofrånkomlig slump?

Det tekniska kunnandet inklusive avvägningen mellan stringenta solon och följsamt ensemblespel, är hos den svenska, anakronistiska motsvarigheten av extraordinär hög kvalitet. Att resultatet skulle utfalla på annat sätt vore uteslutet med en perfektionist i spetsen.

Som jag hade förmodat märks omgående hur tajta det helmanliga storbandet är. Vilket unisont klipp och vilken makalös precision av varje musiker! Första låt med lite annorlunda upplägg, mer dramatisk nerv, har arrats av pianisten Magnus Hjorth. Cleaning The Sink kännetecknas av hetsiga stämmor som attackerar från olika håll. I centrum befinner sig frontmannen, samlar ihop sina styrkor. Har ett superbt solo på slutet. Melodin formas till en snärtig konstruktion som tillfälligt bryter mönstret.

Hade önskat mer av det konceptet. Lite friktion, skavande moment och ett uns av dissonanser skulle tillföra en välgörande dos tuggmotstånd. Karl Olanderssons ideal är emellertid som framgått ett annat. Vad som finns att ta ställning till är musik sammanställd av en glimrande swing-konnässör.

I träblåssektionen återfinns flera namnkunniga instrumentalister vars soloinsatser utgör en extra krydda. Samtliga är värda att harangeras. Först att hamna i mina anteckningar under avdelningen stort beröm är Andreas Gidlund i titellåten på tenorsaxofon. Hans närmaste omgivning består av eleganten Klas Lindquist på alt och flöjt, Klas Toresson på tenor och klarinett med sin mjukt rundade ton, kolossalt duktige Fredrik Lindborg på baryton och basklarinett samt en för mig mindre känd förmåga vid namn Peter Fredman (alt, sopran plus flöjt). Tre av de distingerade trumpetarna/ flygelhornisterna har jag hört i andra renommerade storband. Syftar på Nils Janson, Patrik Skogh samt Tobias Wiklund.

Lägg där till en uppsjö utomordentliga “utläggningar” från mannen med den bländande tekniken, det vill säga Karl Olandersson himself. Ibland på vippen att gå under huden på lyssnaren med sin glödheta ton. Live vet jag av erfarenhet att han skickar iväg den känslomässiga aspekten av sitt sound, ger publiken den förnimmelse som han tangerar flera gånger på sin nya skiva.

En annan låt som tilldrager sig extra positiv uppståndelse hos mig, har döpts till Colors. Melodin startar försynt på lågt varvtal, vars impressionistiska anslag ger angenäm kontur. Basintro av en magnifik Martin Sjöstedt och fint spel med vispar av Daniel Fredriksson. Var redan för drygt tio år sedan så förtjust i Fredriksson att han tillägnades ett miniporträtt i min serie Groovearbetare i LO-tidningen. Men har sällan hört honom i storbandssammanhang och är inte övertygad om att det var rätt val på en nyckelposition, fast han tillhör toppskiktet av sofistikerade rytmtillverkare.

I Romantic demonstrerar stjärntrumpetaren sina balladfärdigheter, i läcker konversation med Magnus Hjorth vid flygeln. Mest drag blir det i The Groove Merchant (Jerome Richardsson) – som jag har i ypperlig vokalversion med Monica Z, komponisten och Thad Jones & Mel Lewis Orchestra). Magnus Wiklund levererar inspirerat inpass på trombon. För att vara en urladdning präglas ändå tillvägagångssättet av viss återhållsamhet. Noterar uppiggande shuffle-liknande spel av Fredriksson jämte handklapp. Albumet avrundas med Darn That Dream, en evergreen lätt att bli förtjust i. Här premieras den formfulländade melodin featuring spröd och kristallklar sång av Karl. Skulle nästan vilja klassificera den som näpen.

Karl Olandersson i samspel med sina lysande musiker är traditionsbärare även när de framför nytt material. Som förvaltare av old school är de exceptionellt slipade och coola. Utan skarpa kanter behärskas uttrycket fullständigt. Hade som framgått önskat mer av blåa toner och eruptioner. Lyckligtvis flödar albumet av fräscha solon och skimrande harmonier. Finns förresten två till av de medverkande med samma ovanliga efternamn som bandledaren: Kent på bastrombon och Filip som alternerar mellan flygelhorn och trumpet.

obs Sänder en kärleksfull tanke till dessa fullblodsproffs som vi inte klarar oss utan. Man undrar hur Karl och alla andra frilansare ska kunna försörja sig i verkningarna av Covid-19. Hög tid att ansvariga skyndsamt agerar och ekonomiskt stödjer de drabbade (medveten om att många andra än frilansare är berörda). Releasekonserten skulle ha hållits på Fasching.

Ulla Carin & Gilbert Holmström

Magritte

4

Inspelad september 2019 i Nilento Studio i Kållered

Mix och master: Lars Nilsson

Producent: Gilbert Holmström

Nilento Records

47:05

Release: 20/3 2020

Gilbert Holmström tillhör de få musiker i Göteborg vars gärning rönt tillbörlig respekt på den nationella jazzscenen. 2019 förärades han hederspris av föreningen Svensk Jazz,. Det skrivs uppskattande om honom i översiktsverket Frihetens blå toner ( som saknar många självklara namn) och hans musicerande älskas av hippe entreprenören Jonas Kullhammar. Sist nämnda relation har resulterat i fruktbara samarbeten. Exempelvis återutgivning av Utan misstankar (1965), skivinspelning och flera gig tillsammans med Kullhammar och hans generationskamrater. När de lirade i samband med saxofonistens 80-års firande på Nefertiti recenserade jag, vilket finns med som referens på Wikipedia. Är osäker på om jag live hört hans omtalade grupp Mount Everest. Vet däremot att jag haft förmånen att höra mannen – som säkert påverkats lika mycket av Dexter Gordon som Archie Shepp – minst ett tiotal gånger under 2000-talet.

Nya skivan är ett ovanligt projekt, vars låtar fått musik och text av denna nestor. Enda undantaget är Viole d´amour (Bo Bergman). Har hört hans maka Ulla Carin ytterst sparsamt. Under tolv år ingick hon i gospelkören Choralerna som turnerade såväl i Europa som USA, ibland i samarbete med Andrae Crouch. Ett krön i karriären inträffade när Ulla Carin sjöng duett med Cliff Richard. Hon gjorde standards på album med Gilbert Holmström Quartet på 90-talet. På Magritte medverkar dessutom en av mina livefavoriter Anders Kjellberg ( inkluderades i miniporträttserien Groovearbetare i LO-tidningen) på trummor, Tom Frode Tveita på kontrabas samt pianisten Thomas Hellsten. De två sist nämnda spelar ofta tillsammans, till exempel i kyrkor.

Hör avancerad jazzsång på svenska med viskaraktör, vars atmosfär stundom påminner om psalmer. Ser texterna som betraktelser och bilder utan tidsmarkörer, som om de vore tonsatta dikter. De kan handla om tidens gång, naturens magi och väderobservationer. Finns inga förklaringar eller dedikationer angivna. Carpe diem-temat i Tick, tack består av snillrika rim. En visa rotad i Homeros epik är en fullträff (Resan till Hellas). Verserna om stormande höga vågor har sin motsvarighet i sången och instrumenteringen, tonhöjd som återkommande stiger och sjunker. Det speciella sättet att betona och sjunga likt skalor som förekommer, gör att vissa ord riskerar att inte uppfattas. Kanske en hörselövning man kan träna upp, något jag mest tänker på inledningsvis.. Ska nämnas att texthäfte med fina foton medföljer. Ulla Carin kan i stil pendla mellan sådana som Norma Winstone (möjligen en förebild) , Annika Skoglund och en ikon som Barbro Hörberg. Deb långa sluttonen i Snöflingor av forna körvokalisten imponerar.

Öppningen är ihärdigt sprudlande featuring elegant spel med vispar. Ovan nämnda Tick, tack fångar mig genom sin studsande, sprittande harmonik. Roliga rytmer! Noterar läckra solon på tenor och någon gång alt här och var på skivan, som är klokt avpassade beträffande längd och intensitet. I det helt instrumentala finalnumret tillåter sig musikerna, anförda av den glimrande kompositören, att sträcka ut och utmana varandra utan att övergå till fri form.. Sorgsna balladen Han ville er väl har en anstrykning av hymn över sig. Musikerna matchar den upphöjda auran genom att spela ljuvligt.

Pianisten Hellsten exponeras extra, visar sig vara en exceptionell tillgång, vars anslag emellanåt sprider exklusiv doft av Jan Johansson. Blir också förtjust i basisten som ger stadga och lyster åt bärkraftiga låtar. Anders Kjellberg tillför avgörande precisionsarbete. Nyansernas mästare har utgjort inre cirkeln av svenskt jazzliv i åtskilliga decennier.

Ibland tumlar synkoperna omkring inuti sina ramar, lika ofta märks snyggt invirad dynamik i form av elastiska sånger framförda med pietetsfullt allvar. Låter delvis annorlunda än förväntat, när en utforskande jazzdignitär koncentrerar sig på att måla toner i attraktiva färger. Gilbert Holmström har i nära samarbete med Ulla Carin plus högklassiga jazzlirare, satt samman en bukett av skimrande låtar i en tradition som är lika mycket melodisk kammarjazz som bebopsväng. De reflekterande och uttrycksfulla texterna på Magritte inte att förglömma. Albumets akustik är superb, kännetecknas av mjuk, fyllig resonans. Musiken växer med varje lyssning.

Irmelin

Upp

4

Inspelad I Kingside Studio Gnesta och i Playing With Music i Stockholm

Mix: Otto Wellton & Petter Berndalen

Producent: Irmelin

Playing With Music

42:68

Release: 14/3 2020

Vokaltrion bildades 1999 av studenter på Kungliga Musikhögskolan. Idag heter medlemmarna Eva Rune, Karin Ericsson Back och Maria Misgeld. På deras sjätte album i ordningen finns femton sånger, som bortsett från en psalm är egentillverkade. Irmelin har turnerat i Europa, Asien och Nordamerika, framträtt i tv, radio och medverkat i teaterföreställningar. Som bevis på hur de nått ut universellt kan nämnas pris i Taiwan. Trion har djupa rötter i nordisk folkmusik, inte minst vallmusik. Man pendlar mellan dess karaktäristiska vassa toner och lena fraser.

Låtarna framförs oftast a cappella, men man har också på somliga spår spartansk instrumental inramning. Vi hör piano, ocarinas (påminner om lergök), kropps-percussion samt flaskblåsning. Är du van vid beatbaserad musik kan du behöva ta sats för att komma in i musiken. Vill påstå att det lönar sig att kapa förtöjningarna, koncentrera sig och åka med i deras båt, vars farled beskrivs med rätta som udda. Upp är kanske ingen skiva som kommer gå varm i cd-spelaren, däremot idealisk att ha med sig när man vandrar i naturen. Blir också nyfiken på hur Irmelin organiserar sina konserter och huruvida stämningen antar trolska proportioner.

För att delvis nästan gå i polemik mot vad som hävdas ovan, lyfter jag på hatten för rytmiska “excesser” i sånger som Du är din och jag är min, efterföljande Fan i båten samt Hamam. Här svänger det skönt suggestivt. Associerar till de finska passionerade systrarna i Hedningarna minus bandets tunga instrumentering. Kvinnorna använder sina exceptionella röstresurser optimalt. Ofta har de hand om olika stämmor, någon gång backas solosång upp av övriga.

Att skivan rymmer en stor dos vemod, är ett faktum som näppeligen kan förvåna. Musikens upphovsdamer spinner, enligt egen utsago, en väv av livets spår, vill spegla sin vardag och framtidens ovisshet genom en nyfikenhet på vokala uttryck. Existentiella, hoppingivande texter och feministisk approach korsas med visor formade i skillingtryck-tradition.

Ett sällsamt exempel på när rösterna ömsom tränger fram separata och ömsom raffinerat flätas ihop, är den passande nog lite bluesiga Blå. Studsande tonerna i finalnumret förtjänar också att särskilt framhållas. Ger mig härliga Mari Boine-vibbar. Och det finns överlag mycket finess över många vokala arrangemang.

Även om Irmelin har obestridlig auktoritet och bemästrar totalt vad de sysslar med, ska i ärlighetens namn skjutas in att två-tre låtar saknar nerv och kontur. Medför vid några sällsynta tillfällen att viss enformighet infinner sig. Därför är inte betyget självklart. Sammantaget tilltalas jag ändå av deras konsekventa attityd, lust att utforska och improvisera och av förmågan att skriva eggande musik. Deras nunor på omslaget utstrålar lika mycket stolthet som indianhövdingar eller shamaner, fast med feministiska förtecken förstås. Den utstrålningen har en musikalisk motsvarighet.