Skivrecensioner

Iréne Sjöberg – Lundin, Owe Almgren och Jila Mossaed

Månen och den eviga kon

4

Inspelad och mixad av Åke Linton maj 2019 i Svenska Grammofonstudion Göteborg

Mastering: Henrik Alsér, Ultimate Mastering

Producerad av Oh Yeah Records med stöd av Per Göran Traung

40:17

Release: 27/9 2019

Med tanke på omedelbara närheten till Göteborg har det ändå ordnats en hel del kulturevenemang under de snart 35 år jag bott i Mölndal. För att anknyta till föreliggande skiva, har i sexton år extroverta eldsjälen Iréne Sjöberg-Lundin – tidigare kantor i Svenska Kyrkan – arrangerat omväxlande program med utomordentlig verkshöjd. Åtskilliga celebriteter har gästat under årens lopp. Har varit publik när hon bjudit in till festival i Fässbergs kyrka, program i kyrkorna i Stensjöns församling, Kulturhallen (numera second hand butik), i sitt galleri, pianokonserter i Fabriken samt konstnärliga tilldragelser i katakomberna i Götaforsliden intill; en unik plats som utgjort bas för omfattande verksamheten. Har alltid gått med öppna sinnen utan pressen att vara ålagd skrivuppdrag. Efter att i november lyssnat på en suggestiv duo som musicerade på flygel och kontrabas, interfolierat med läsning av österländsk poesi, erhöll jag ett ex av Månen och den eviga kon. Titeln är synonym med Jila Mossaeds första bok skriven på svenska. Vad vi hör på albumet är vad som ägde rum i maj i Katakomberna inför en andäktig publik. Under publiken forsar vattenmassorna i Mölndalsån.

Med oregelbundna mellanrum planerar således arrangören in konserter med sig själv på scen. Det gör hon enligt mitt förmenande rätt i, är lätt att falla för hennes utsökta, impressionistiska stil. Sjöberg – Lundin bestämde sig för att pianots harmonier skulle mötas av toner från elbas, varvid hon kontaktade sin favorit Owe Almgren boendes på nära avstånd. Upprinnelsen till idén bestod i en förtjusning, när Iréne bekantade sig med poesin av kvinnan som 1986 flydde från Iran. Blev ett telefonsamtal till den nyligen invalde akademiledamoten Jila Mossaed boende i Göteborg. Att hon tackade ja till att komma och läsa var förstås själva förutsättningen för projektet som sådant.

Duon spelar tre stycken av pianisten och företar sig därtill ett antal improvisationer. Mestadels separerat men vid enstaka tillfällen integrerat med musiken läser Mossaed ur sina fyra senaste diktsamlingar. På albumets insida berättar initiativtagaren att hon förälskade sig i poesin med sitt vackra språk och många berättelser. “Så mycket av allt, sorg, saknad, kärlek, hopp…” Jag har hört prisbelönte Mossaed deklamera sin poesi ett par gånger. Lägger nu märke till att hon korsar den stora världen med den lilla genom drastiska metaforer. I eminenta uppsättningen Upprorets poet låter hon som manusförfattare en av den unga skådespelarna figurera som alter ego. Finns en komplikation med att kvinnan som flydde Iran som 38-åring läser sina egna dikter En påtaglig brytning är noterbar. Att vissa ljud inte kan uttalas korrekt blir rent av till ett uppslag. Å andra sidan onekligen en tyngd och seriositet när orden kommer direkt från källan. Tyvärr finns inte texthäfte bifogat, vilket gör att den genuint intresserade får leta i boklådor.

Tycker mycket om inledande Love to… Låter omfamnande och öppen, en värdig och stillsam komposition som repriseras allra sist. När melodin återkommer hörs i förgrunden poetens röst. Melankoliska ackord på flygeln backas upp av finkänslig, lagom dov elbas. Tonerna söker sig fram, fast paradoxalt nog på ett målmedvetet sätt. Efterhand förskjuts elbasens understödjande roll, dess position flyttas fram. I övrigt framstår musiken övervägande som skisser, liknar demoversioner. Ibland ter sig improvisationen experimentell utan att kantra, när pianosträngar slås an och försynt mullrande basgångar ger sig till känna.. Åttonde spåret börjar med intro på elbas. Uppskattar hur den egentligen aparta duon förenar sig, deras naturliga handlag med sina instrument.

Många har med framgång tonsatt dikter. Tror däremot det är tämligen sällsynt att man producerar plattor där musik och dikt är skilda uttryck, även om de stundtals samexisterar. Håller med skivbolaget (som drivs av familjen Almgren) om att musiken är dels meditativ, dels kraftfull. I mina öron låter det genrefritt, möjligen med en ohämmad dragning åt kammarjazz eller eftertänksamt soundtrack. Om mitt tips bidrar till att fler hittar detta vackra verk fyllt av kreativitet och sinnrika strofer, har min föresats infriats.

Gabriel Kelley

utan titel

4+

Inspelad i Sound Emporium och Resistor Studio, Nashville USA

Mixning och producent: Lex Price

Mastring: Alex McCollough True East Mastering

Egen utgivning

28:13

Releasedatum: 14/10 2019

Vid möten med personer man inte tidigare träffat är första intrycket viktigt, om än inte avgörande. Ungefär på samma sätt fungerar det när jag placerar den runda plastbiten i cd-spelaren. Avvaktar ett antal sekunder för att instinktivt reagera på vad jag hör. Väldigt mycket kan hända och förändras när nya intryck fyller på. Revideringar sker ofta när jag lyssnar igenom upprepade gånger. Men faktum kvarstår: om musiken stimulerar mitt sinnelag vid premiärlyssning, då triggas lusten. Hos Gabriel Kelley märks omgående ett behagligt gung med stråkar, slide och utbroderad melodi via munspel. Både röstmässigt och musikaliskt verkar amerikanen influerad av Tony Joe White.

Just nu befinner sig 35-åringen på turné i Sverige. Han har vissa kopplingar hit. Talar vårt språk, vilket beror på att han varit utbytesstudent i Lerum. Den skäggprydde hattförsedde mannen har till och med vågat sig på att sjunga Ted Ströms klassiska Vintersaga. En cover som Shoreline (Henrik Berggren) blev framgångsrik singel. Bördig från landsbygden utanför Athens i Georgia och numera bosatt i Nashville, medverkade han som bekant med band i SVT:s Jills veranda. Kelley är en Grammynominerad singer-song writer som studerat klassisk gitarr och i tonåren började skriva låtar. Utan att vara bekväm i rollen engagerades han i Nashville som låtskrivare åt andra. Hoppade av för att bosätta sig i Guatemala, bli involverad i ett musikaliskt välgörenhetsprojekt.

Han lanseras som folksångare, vilket antagligen kunnat inordnas under den breda termen Americana. Senaste hyllade skivan Shades Of Blue blev starten för ett omfattande turnerande. Låtskrivaren har varit förband till akter som Allman Brothers, Sturgill Simpson och Steve Earle. På nya skivan tillför han nya dimensioner. Stilen kan kallas träskrock eller själfylld melodisk blues. En högst avsiktlig kursändring som resulterat i en synnerligen gedigen produktion.

Den elegant stuffande inledningen Red Tail övergår i högre intensitet, mer dramatik, på bluesiga On Your Way Down. Sången ljuder starkt med utmärkt frasering, möjligen en smula opersonlig. Tankarna går till Lyle Lovett, en vokalt sett jämbördig kollega. Skivans sound är en fullträff, värt högsta betyg. Arrangemangen är helgjutna, låter lagom ruffiga på ett häpnadsväckande polerat sätt. I Spell On Me öser man på med gnistrande gitarrer, fräckt munspel jämte pådrivande komp. Melodin liknar en uppdaterad version av Polk Salad Annie, släktskapet går inte att ta miste på.

Kelley verkar vara en artist vars mantra peace and love, medfört att han ser musik som medicin. Nya albumet bejakar denna hedrande inställning, vilket ska inbringa applåder. (Missade tråkigt nog konserten i Göteborg på grund av sjukdom.) I uppsluppna Lonesome And A Long Way From Home blir det blue grass – tendenser. Energisk fiol, stompigt piano och två kvinnor på kör. Föredömligt omväxlande, starka låtar får mig att associera också till en storhet som T Bone Burnett.

Anmärkningsvärt hög kvalitet på ljudet. I studio spelade man in live med ytterst få pålägg, vilket blev Kelleys finaste minnen någonsin av att jobba i studio. Varje instrument samsas inte bara i en stimulerande helhetsmix, utan gör sig också hörda separat. Will Harrison spelar gitarr, Gabe Dixon piano, Billy Contreras fiol, Jon Radford trummor, Pat Bergeson munspel och Lex Price bas/ slagverk för att nämna några av de som lirar så strålande. Blev rejält överraskad av högklassiga låtar, duktiga musiker och en strålande produktion. Ännu mer personligt avtryck från Kelley och fullpoängaren hade varit given.