Skivrecensioner

Tuulikki Bartosik

Tempest In A Teapot (Torm Veeklaasis)

5

Inspelning och mixning i Playing With Music Recording Studio av Petter Berndalen

Mastring: Claes Persson CRP Mastering

Producent: Jonas Knutsson tillsammans med Petter Berndalen/ Tuulikki Bartosik

Playing With Music (Utgiven med stöd av Svenska Kulturrådet)

45:31

Releasedatum: 15/11 2019

Tuuliki Bartosik är en accordeonist (korrekta beteckningen på någon som spelar olika sorters dragspel) från Estland bosatt i Stockholm. Efter utförliga studier undervisar hon numera både på KMA och motsvarande inrättning i hemlandet. Har tidigare släppt fem album och en ep, några av dem tillsammans med andra om jag är rätt informerad. Hon har samarbetat med bland andra Estonian National Symphony Orchestra, Estonian Folk Chamber Orchestra och kvintetten Accordionesse. En långvarig musikalisk partner har varit finske pianisten Timo Alakotila. Hade ingen kunskap om Bartosik, vars musicerande bör namnas i samma andetag som ikonen Astor Piazzolla (1921-1992) och Richard Galliano (hördes live i somras i Ystad). Oortodoxt och stämningsmättat spel kvalificerar 43-åringen till konstnärligt släktskap med instrumentkollegan Lisa Långbacka.

Samtliga nio spår på Tempest In A Teapot har komponerats av Bartosik och med två undantag arrangerats på egen hand. I pressutskicket läggs mycket krut på att redogöra för hennes vision och därmed inspelningsproceduren. Visar sig att komponisten och pedagogen beger sig regelbundet till södra Estland, till naturen där hon sommartid vistades hos sina morföräldrar. Här utforskar hon sitt sound. Framgår av citat inuti det estetiskt tilltalande albumet – illustrerat med kulörta färgfält och simmande fiskar – att den innovativa accordeonisten är besjälad av animism. Med alla sinnen omfamnas naturen och väder och vind.

Eftersom hon inte vill vara hänvisad till enbart konsertsalar, brinner hon för att spela utomhus. Som experimenterande av klangbild, har den specifika skogen och träden haft stor betydelse. Strävan i tillkomsten av nya skivan, har kretsat kring att skapa ett nordiskt-baltiskt sound med inspiration från den natur hon är rotad i. Med hjälp av en akustiker har producenter kunnat spela in skivan i ett s.k wing-room, med banbrytande akustikpaneler som återskapat skogsmiljön. Dessa har konstruerat ett världsledande accordeonljud, förstärkt av hantverksskickligheten från italienska Pigini Accordions. “När jag slöt ögonen och spelade, kändes det som att jag var i södra Estlands skogar. Det som i början kändes omöjligt…blev nu en verklighet i Stockholm i studion/ Helt plötsligt hörde jag även de minsta klangnyanserna… och kunde improvisera med övertonerna. Resultatet…beskriver min inre värld på pricken/”

Tuulikki berättar att hon senaste fyra åren försökt spela in i nämnda skogsområde. Ville då helst göra ett livealbum, eller i varje fall få till ett par låtar. Projektet stupade på att hennes egendesignade instrument Pigini Caruso inte tålde fukten under tysta nätter.

Rofylld melankoli inleder. Vackra toner sträcker sig långsamt mot himlen. Varje titel är tvåspråkig, estnisk plus engelsk. I den karga naturmystik där människa och skog uppnår symbiotiskt förhållande, uppstår ett ödmjukt universum. Lyssnaren sugs in i en förtrollad värld. Crying Meadows följs av Setting Sail For freedom, ett stycke som utstrålar optimism. Tycker mig höra en tonartshöjning. Noterar mjukt gung på specialbyggt instrument som oöversatt är “double cassotto convertor free-bass accordion.” Kompletteras här och var med estniska stränginstrumentet kannel.

Kontemplativa tillstånd mixas med taktfast beat av skiftande styrka. Finns drag av minimalism i likhet med LISAS magiska skiva. På grund av ett eggande polyfont sound, passar inte termen flöde särskilt väl. Musiken är helt enkelt för händelserik. Bryter av med sin rushiga fart gör exempelvis Forgotten Village Polka. Denna klämmiga sak avlöses av en vaggvisa, som sig bör låter den vänligt vilsam. Tuulikki sjunger harmoniskt, mestadels ordlöst på några spår. Vi får veta att hon använder det ålderdomliga språket vöru, mest märkbart i den vals som har text av Artur Adson. Titellåten (arr Bartosik/ Knutsson) utgår från medium-tempo, utvecklas till ett flerskiktat medryckande äventyr.

Röuge Waltz är dels en stampa – takten – vals, dels en sorts lyrisk betraktelse, vars häpnadsväckande arr är utslag enorm begåvning. Låter som om flera stämmor konverserar, med nyanserade infall. I den vals som avrundar Tempest In A Teapot uppstår en sällsam skönhet. Bara stränginstrumentet tas i anspråk i en låt vars arrangörspar är Bartosik & Knutsson. Som ett oannonserat appendix återkommer fågelkvitter och sus från träd som spelats in av John Grzinich i naturreservat i Estland. Svagt i bakgrunden om en lyssnar i hörlurar hörs knäppande på kannel. En smaksak om man anser detta bihang vara krystat, eller en logisk konsekvens av den klangbotten som accordeonisten och kompositören utgått från. Och just därför vill understryka.

Är glad att jag fick upptäcka en särpräglad musiker som lyckas omsätta sin filosofi i ett förunderligt ljuvligt sound. Registrerar meditativa och uppfriskande tongångar! Studeras musiken koncentrerat med öppna öron blir det aldrig fantasilöst. Finns ingen anledning att ifrågasätta de egenskaper som lanserar kulturbryggan Tuulikki Bartosik. Syftar på stor lyskraft, dynamik och mångsidighet, jämte en mild förundran över livets möjligheter. Har vacklat mellan 4+ och fullpoängare, landade till slut i högsta betyg.

Mary Nelson

Moon River And Me

3

Inspelad i Kingside Studios, Bass Hit Studios (USA) och Do Music Studios

Mixad och mastrad av Daniel Lantz

Producent: Mary Nelson och Daniel Lantz

50:07

Releasedatum: 18/10 2019

Man kan ifrågasätta om det är värt nedlagd tid när ens inställning som helhet lutar åt det halvljumma. Väldigt få kommer att läsa och recensionen kommer varken delas eller citeras ur. Men varför inte se det hela som en form av subjektiv konsumentupplysning?

Har inte träffat på Mary Nelsons namn tidigare. Hon är svenskamerikan bosatt i Sverige, utbildade sig till musikalartist i Stockholm och släpper nu sitt tredje fullängdsalbum. Hon framförde live fyra av sina originallåtar tillsammans med Daniel Lantz trio i Gåsmamman. Har samarbetat med Peter Asplund, ett samarbete som kommer fortsätta i och med projektet “The Women Of The Great American Songbook.” Vidare ingår hon i ett program med The Velocity Duo betitlat The Streets of New York. Nelson förekommer i flera crossover-sammanhang. Målet är enligt hemsidan att vara innovativ med moderna texter, med förankring i American Songbook. Hon vill både berätta och förmedla känslor, genom att använda sig av det jazziga språk hon anser har ett varaktigt värde.

Moon River And Me består av tolv låtar, samtliga komponerade som soundtrack av Henry Mancini (1924-1994). Han var kolossalt framgångsrik, tilldelades tjugo Grammys och fyra Oscars. På skivan blandas givna hits med mer obskyrt material, varför resultatet kategoriserats som djuplodande. Pianisten Daniel Lantz ansvarar för alla arrangemang. Spelkamrater i trion är Pal Johnson jämte finske trumslagaren Kari Paavola. Tre spår förstärks med percussion från Ola Bothzén. Medverkar gör också en man från New York, nämligen stjärntrumpetaren och vokalisten Benny Benack III. En ytterligare faktauppgift är att Mary Nelson har bidragit med tre låttexter.

I första introt får jag Fever-vibbar. Temat ur Peter Gunn hörs med avslappnad attityd och i sticket märks piggt pianospel. Följande låt överraskar genom stänk av latin. Duetten Dreamsville tar sig inte riktigt, stannar av halvvägs. Av naturliga skäl har Nelson en fördel gentemot vokalister med svenska som modersmål. Hon har en ljus behaglig röst med tillräckligt omfång, fast måste tillstå att den stundom saknar personlig klang.

Den här typen av välsmord musik lämpar sig inte för radikala inslag av friktion. Desto mer glädjande att Daniel Lantz vågat rubba lyssnarens cirklar, genom att i arr utmana en smula utan att avskräcka. I tre melodier på raken firar han och övriga involverade triumfer. I två av dessa heter textleverantören Johnny Mercer, ett närmast legendariskt namn. Charade ska betecknas som en fullträff, tack vare strålande sång, underbart arrangemang och sensibelt utförande. Avlöses av basistens magnum opus, det vill säga Pal Johnson får äran att vara ensam ackompanjatör. En musikerkommentar på engelska hade kommit till användning: “he´s nailing it”. Kvickt beat i sambarytm präglar Meglio Stasera (It Had Better Be Tonight) komponerad för den ursprungliga Rosa Pantern -filmen. En låt med osedvanligt många vändningar som kreeras glimrande av pianotrion. Påföljande ballad sveper in lyssnaren i positiv atmosfär. Det är albumets enda instrumentala soundtrack. Passar bra att avrunda mitt stycke om höjdpunkter, genom att framhålla en finstämd kärlekssång. Tycker att melodin i It´s Easy To Say har drag av Barbara Streisands överväldigande megasuccé People.

Amerikanen som lanseras som stjärnsolist lirar sordinerad trumpet i mjukt gungande Breakfast At Tiffany´s (roman jag läst). Råkar tyvärr vara ett av de soundtrack som inte riktigt lyfter. Inte heller Oscarsbelönade Moon River från samma film, når upp till de höjder som vissa andra inspelningar. I detta fall är ju konkurrensen mördande. Hör en habil version, vars “problem” bottnar i måttstocken att tåla testet, att bli jämförd med andra rörande insjungningar.

Lite samma sak gäller för Daniel Lantz som förstås behärskar att spela, när han inte jobbar som skivbolagsboss. Men han saknar något av den känslomässiga touch många kollegor besitter. Det blir emellanåt lite sterilt. Och trion hade kunnat fila mer på att uppnå jämvikt. Trumslagaren färgar visserligen slutet på Mr. Lucky, men i övrigt är han anmärkningsvärt anonym.

Releasekonserten ägde rum under Stockholm jazzfestival. För att förtydliga den grova betygssättning jag har att förhålla mig till, hamnar min samlade bedömning på 3+.