Skivrecensioner

Anna Einarsson

Necessities

3

Inspelad på Rixmixningsverket Stockholm 13-14/11 2024

Producent: Anna Einarsson(egen utgivning) Anna Einarsson Music

Releasedatum: 15/9 2025

Sångerskan och kompositören Anna Einarsson har bara varit ett namn för mig, inte någon jag ingående lyssnat på. Skulle ju kunna ha hört henne på en festival kan tyckas eftersom hon nu är aktuell med sin åttonde fullängdare. Inte otänkbart att jag har gjort det, fast det i så fall fallit i glömska. Den genreöverskridande tonsättaren vars uttryck är hennes röst sägs under tre decennier ha skapat en personlig värld med ingredienser från jazz, bunden konstmusik och improvisation. Syntesen förekommer i men kan absolut ses som anmärkningsvärd. Einarsson innehar en doktorsexamen i musik, skrivit flera beställningsverk och gjorde musiken till operan Fotografen vars libretto behandlar kvinnliga pionjärer. Att hon varit mångsidigt kreativ inser man när man läser att Einarsson skapat live-elektronik och skrivit för egna gruppen Anagram, Stenhammarkvartetten, symfoniorkester, kammaropera, kör och barn.

Hon samarbetade på debuten med bland andra Peter Gullin och Trio X. Titeln på nya albumet signalerar att hon brinner för att sprida egentillverkad musik utan att kompromissa. ”Jag komponerar musik av nödvändighet, ett sätt att navigera genom världen – ett sätt att förstå dess kaos och finna ögonblick av stillhet i det.” All text & musik plus arr på Necessities ansvarar Einarsson för, som ju dessutom tagit hand om produktionen. Låtarnas poetiska, ömsom filosofiska texter är skrivna på engelska.

Hon omger sig denna gång med enligt egen utsago några av landets mest lyhörda jazzmusiker. Fyra anmärkningsvärda instrumentalister jag känner väl till. Vilka som avses? Jo, pianisten Stefan Wingefors känd från diverse renommerade smågrupper och Bohuslän Big Band, trumslagaren, kompositören och arrangören Peter Danemo som gett ut ett tvåsiffrigt antal album tillsammans med andra och under eget namn, professorn och tvåfaldige Gyllene Skivan -belönade saxofonisten Joakim Milder som sedan länge är konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band sam kontrabasisten Christian Spering, en av de med mest tyngd i branschen på sitt instrument sedan 90-talet. Har recenserat dem var för sig live och på skiva. Pianisten förekommer frekvent i Göteborg på diverse scener, inte minst på våra två populära jazzkrogar.

Med en både för henne själv och lyssnarna utmanande approach konkurrerar artisten om uppmärksamheten med en mer känd kollega som Lina Nyberg. De befinner sig i liknande flytande regioner, vilka kräver koncentrerade lyssnare som önskar tuggmotstånd. Vokalt sett kan refereras till Norma Winstone och Josefine Cronholm. När tonspråket blir oförutsägbart till svenska exempel som Linda Kallerdahl och Sofia Jernberg. Luftigt sökande inledning attraherar. tenorsaxen banar väg med vindlande formuleringar efter första verserna av Under The Stars. Att musiken är klurigt hal gör den svår att definiera. De ogripbara abstrakta dragen motiverar det grekiska begreppet i min rubrik. Går näppeligen att förneka att exklusiva kompositioner resulterar i smal musik, ett konstaterande mer än en värdering.

I brist på adekvat vokabulär hävdas att det oftast sjungs vertikalt med emfas och anspänning. Hör svävande sträva kompositioner vilka ibland ter sig medryckande och angelägna. Inte sällan uppstår dock distansering. Uppskattar gliporna med stick, till exempel det med Wingefors och soft rytmsektion i Verse Of Hope. Suggestiva slingan ur pianot och saxen som sträcker ut i Take It Slow tillhör också skivans höjdpunkter. Gillar att kvartetten ges generöst med utrymme att färga melodierna, lägga in olika temperament som är fallet i Where Light Takes Hold. Basintro utmärker en dynamisk låt vars ringlande jazzvisa skrudats i folkton. Fäster mig vid krävande, fast kantigt kul rytmik i Onwards. Märker att Tomorrow med sina drygt fyra minuter är det närmaste konventionell ballad man kommer.

Albumet innehållet elva kompositioner, somliga med jazz-stuk medan andra påminner om samtida konstmusik. Alla har inte tillräcklig substans. Möjligen fordras att man lyssnar ihärdigt åtskilliga gånger som Bengt Eriksson i LIRA. Experimentellt anlagda åttonde spår tillhör de stycken som för mig försvinner bort i ett ostrukturerat utforskande, vilket torde vara avsiktligt. Blir uppenbart att det för Einarsson handlat om att förverkliga en vision. Av det skälet saknas ett bollplank, externa öron som åtminstone excutive producent. Produktionens krävande anrättning hade troligtvis tjänat på en sådan funktion. Vill också flika in att lyssning i hörlurar nattetid rekommenderas. Då kommer estetiken bäst till sin rätt. Artistens röstkvalitéer är odiskutabla liksom valet av musiker. Sammantaget efterlyser melodikern i mig en större grad av tillgänglighet.

Gothenburg Combo

Novel A Musical Library Vol. 3

4

Inspelad i Svenska Grammofonstudion

Mix och mastring: Åke Linton (plus mastring Hans Olsson Brookes)

Egen utgivning (distr. Naxos)

Releasedatum: 12/9 2025

Gothenburg Combo består av klassiska gitarristerna David Hansson och Thomas Hansy vilka under cirka tjugofem års tid hunnit med att turnera, enligt egen utsago på alla kontinenter bortsett från Antarktis. Lustigt nog har jag bara hört dem live på deras egen Kammarmusikfestival på Gunnebo slott i min hemstad Mölndal.

Ett av de mest ambitiösa projekten inom svensk skivutgivning på 2000-talet torde vara duons Musical Library, utsträckt över fyra cd. Varje släpp består av ett bidrag vardera från tonsättare inom fyra skilda genrer vilka i sina stycken komponerat åt Gothenburg Combo med utgångspunkt från hur de i toner velat skildra ett särskilt skönlitterärt verk, något som utgjort en favorit hos låtskrivarna. Vol. 3 och 4 har samma releasedatum medan jag minns att inledningen på spektakulära satsningen kunde höras på ovan nämnd Kammarmusikfestival före pandemin. Vill upplysa om att jag recenserat tre av deras senaste album här. Nu när jag är inne i en svårbotad fas av skrivkramp känns det smått pinsamt att avslöja att jag hade glömt av förekomsten av texten som handlade om Musical Library – Vol. 2 – Jazz. Framgår av info att mer musik i denna serie kan komma att spelas in. Sammanlagt har instrumentalmusik av hittills trettiofyra(!) profiler/ kompositörer fått kropp och sentiment av denna mycket framstående duo.

I föreliggande volym hörs verk beställda från åtta personer verksamma inom FOLK/ WORLD MUSIC, varav tre i min värld kan kallas välkända stjärnor. Syftar på Lena Willemark, Lisa Långbacka samt Ale Möller; tre giganter jag entusiastiskt skrivit om och fått förmånen att träffa. Resterande upphovspersoner har jag nästan ingen koll på. Skulle kunna ses som en miss att oktetten inte presenteras. Och man undrar hur urvalsprocessen gick till. Kan förfrågan ha skickat ut i olika fora och hur visste man vilka som satt på tillräcklig kompetens och hade litterärt intresse? Många frågor. Projektet har resulterat i en synnerligen god skörd, vad jag i brist på bättre brukar benämna som musikalisk rikedom. Man måste inte alls vara spansk gitarr-nörd för att bli förtjust i i helheten, även om det underlättar.

Vore en passande fördjupning vid konserter att idka högläsning ur böckerna tonsättarna låtit sig inspireras av. Några av verken eller författarna har jag läst. Tänker på Mor gifter sig, Roy Jacobsen, Väinö Linna och nobelpristagarna Gabriel Garcia Marquez. Och Ann Smith som redigerat och tolkat samlingen On The Treshhold Of The Tongue mötte jag på ett årsmöte i Ivar Lo-sällskapet för drygt femton år sedan.

Vissa melodier utvecklas i flerfasiga teman över sju-åtta minuter medan andra till sin karaktär är sammanhållna, mer koncisa. Stimuleras mest av de som fört in raffinerade idéer och med dessa skiljt ur sig från ett förväntat förlopp. Denna volym torde vara den mest äventyrliga, den med störst spännvidd. Vilka som skrivit dessa stycken med sina specifika förutsättningar? Förutom nämnd trio heter de Tania Narranjo, Päyam Tabatabayi, Minna Weurlander, Johannes Geworkian Hellman och Ebo Krdum. Hur låter din favoritbok har utgjort grundläggande frågeställning för samtliga.

Inledningen fascinerar bland annat för annat vi bjuds på ordlös sång från männen i en slags tvåstämmig chant (premiär för dem vad gäller vokalt uttryck?). Det rör sig Om Arctic Poem vars verser om karg natur, hav och bistra väderlek fått tonal själ av Lena Willemark. Därpå följer en stämningsbild från Kärlek i kolerans tid signerad Tania Narranjo, en konsertpianist uppväxt i Chile. Bakgrunden märks i det stycke hon skapat, för att spegla en temperamentsfull miljö kryddad med romantisk omöjlig kärlek med oerhört lång verkan och fördröjning. Läste romanen som står i en bokhylla för kanske trettio år sedan. Tycker mig höra en referens till berömda gitarrkonserten Concierto de Aranjuez.

Lisa Långbackas sätt att belysa stämningen i kortromanen Lilla smycket bör bedömas som ett meditativt mästerverk. Grammis-vinnande multiinstrumentalisten Ebo Krdum från krigshärjade Darfur har gett sig på att förmedla essensen ur kampen för drägliga villkor i Mor gifter sig, vilket renderat i en snirklande fullträff där ursvenska skogsdoften förnimms. Ackordföljd och sound påminner om exempelvis Ali Farka Touré från Mali. Ingen kunde vara mer lämpad att avrunda genren Folk/ World Music än Ale Möller, den skånske spelmannen jag fått förmånen att lyssna på och recensera ett flertal gånger. Hans tonspråk med integrerade stämmor som bitvis bryter sig loss är inte svårt att identifiera i den Springlek han broderat ut som en reflektion av Roy Jacobsens Huggarna. Vidare har texter av Morgan Alling och mystik av Rumi använts som bränsle av Johannes Geworkian respektive Päyam Tabatabayi med spännande reultat.

Visst borde fler lovord ha strötts över utförarna och deras bedrift. Den förre står oftast för vad man inom rocken benämner med engelska termen ”shredding”, medan hans partner i ett fenomenalt samarbete ofta ägnar sig åt lika viktiga funktionen att assistera. Konstaterar att de som vanligt motsvarar ens högt ställda förväntningar. Musikaliskt sömlösa paret besitter en makalös auktoritet!

Mappe3

Katharsis

4

Inspelad i studio Glasfågeln juni 2023

VARVA Records & Music

Releasedatum: 23/5 2025

Efter mycket nedlagt jobb släpps nu andra skivan från en vital trio vilka åtminstone i rejäla sjok ägnar sig åt vad vi kan kalla fri form, förvisso inom fastställda ramar. Debuten från 2022 omhuldades av LIRA och Thomas Millroth i OJ, den senares lyriska omdömen gör honom oersättlig för landets jazziga avtangarde. Trion rosas för bland annat oräddhet, auktoritet och vilja att spegla genrens tillstånd av frihet på ,förmodar jag, 60-talet.

Mappe3 består av Martin Jäderberg på tenor- och baritonsaxofon och klarinett, Nils Kristensson på kontrabas samt trumslagaren Maria Dahlin. På uppföljaren hörs sju mer eller mindre sammanhållna kompositioner, samtliga skrivna av Martin som för övrigt är bror till Henrik vars insats på Ulla Fluurs färska album jag kan intyga är extraordinär. Martin lanseras som spjutspets i ett omfång som sträcker sig från barytonsax till klarinett. Uppväxt i Gävle påbörjades jazziga banan tidigt live medan Nils från Lilla Edet har sina rötter i rock, något som övergavs övergavs när smak för improvisationsmusik uppstod, vilket kan höras också i Alma Stenson Quintet, Kira5 och Jura Quartet. Av de tre är det Maria Dahlin jag hört i särklass mest. Hon har förekommit på jam, på Brötz, körkonsert i kyrka, ingår i Toppklass, Länge leve och varit med i Fartyg 6 med mera.

Visionen för trion med lite udda sättning – kan flika in att den trio med samma sättning jag spontant först tänker på är Trio Circle som jag recenserade för OJ och här i samband med Ystad Jazz Festival – handlar om ge varandra frihet inom ett givet format. Att vara synkade till den grad att varje medlem ges tillfälle att skjuta på gränser, utvidga ramarna i adekvat kreativa situationer. Arbetsmetoden sägs vara att bejaka musikalisk glädje och passion och en entusiasm i att leva efter humanistiska ideal. Storvulen deklaration av tre musiker numera bosatta i Göteborg. Sannolikt träffades de som nu är i 30-års åldern på Musikhögskolan i staden de flyttade till. Härom veckan anordnades releasekonsert i kulturminnesmärkta 1700-tals byggnaden Gatenhielmska huset, en att döma av vad jag snappat upp lyckad spelning som undertecknad tyvärr missade.

Katharsis påstås utforska meningen bakom begreppet genom att dyka djupare ner i konsten att spela på trio. Ordet kan som bekant härledas till antiken och Aristoteles, hans uppfattning om tragedin som rening eller befrielse. Det börjar signifikativt med en bullrigt medryckande småstökig sak. I b-delen på Snabbis ökar pådrivaren på tenor intensiteten ytterligare ett par snäpp. Rytmsektionen agerar excellent, är verkligen på tårna. Vad som ursprungligen lockade mig till att studera trions förehavanden närmare, deras lite vilda approach, var utsikten att få höra Maria Dahlins eminenta aktioner i helfigur. Och som hon infriar mina förhoppningar om att kunna ta del av ett otyglat spel med bibehållen struktur. Golvas av tajming, lyhördhet och fills influerade av mästare som Elvin Jones och Jack DeJohnette. Energiske alternativt coole melodileverantören påminner om legendarer, till exempel Eric Dolpy och Archie Shepp, jämte samtida kollegan Otis Sandsjö. När svängar tas ut allra mest ihärdigt går tanken oundvikligen till fri form-gurun Mats Gustafsson och de projekt han initierat eller är medlem i. Stadgan och spänsten från deras basist märks isolerat första gången i slutfasen på andra spåret, Spökboll.

Helt underbar dynamik med växlande fokus manifesteras i exempelvis Snubblar, snabblar, går där gemensam briljans uppstår. Låten genomsyras av formidabel känsla för rytm. Maria och Martin på klarinett turas om att bana väg i härligt snårig terräng. En sinnrik komposition präglas initialt av eftertänksamt basintro i folkton, omslutande sound assisterar. Vad som låter likt diskret tillförsel av elektronik framställs sannolikt på cymbaler och kanske annan utrustning.. Melodin i moll har träffande fått heta Dyster. En av kvalitéerna är förmågan att variera uttrycket. På femte spåret hörs en vacker, innerlig ballad. Har lyckats få fram info om att Maja Kirchhoff sjunger en romantiskt doftande text på svenska. Gläds åt flera basintron inklusive det solo Nils Kristensson exekverar i första tredjedelen på Vertigo.

På en skiva som ingen mindre än Jonas Kullhammar mastrat blir man positivt överraskad över Martin Jäderberg i rollen som låtskrivare. I fem disparata låtar behåller han greppet om mig. De två sista avviker en del genom avsaknad av påtaglig textur. Avsiktligt eller tog substansen av idéer slut? I ovan nämnda Vertigo tycks det struntas i mottagaren. Istället gasas det på formlöst i full frihet. Resultatet blir uppfriskande för en liten klick och för oss andra introvert med tappad koncentration som konsekvens. Handlar om hur lyssnaren registrerar eskapaderna. För mig flyter tonerna ut när mönster upplöses på slutet.

Att kalla drivna Mappe 3 för en frisk fläkt är alldeles för futtigt. Mer adekvat att ge dem epitetet virvelvind som ibland ”besinnar sig” och då förvandlas till lätt bris. Föreligger en uppenbar risk att blåsinstrumenten dominerar i en sådan här formation, vilket också sker emellanåt. Mot den bakgrunden uppskattas mycket att samtliga ges ypperliga möjligheter att vistas i framkant, att få uttrycka sin kreativa personlighet. Tillfällen vilka sannerligen tas till vara på bästa sätt.