Skivrecensioner

Anders Boson Jazz Ensemble

Slottsskogen

5

Inspelad i Kungsten Studios av Åke Linton

HOOB Records

Releasedatum: 2/5 2025

Trumpetaren, sångaren och låtskrivaren Anders Boson har många projekt igång. Vad beträffar hans Jazz Ensemble som är en septett släpps nu tredje plattan. Har recenserat såväl de två föregående som flera andra av konstellationerna han initierat. Har vidare hört dem live vilket ett par gånger synts i skrift. Bör också sägas att jag känner Boson och hans medmusiker så pass väl, att hade musiken inte varit till belåtenhet skulle jag avstått från att skriva. Inte värt att ödsla tid på mediokra verk är min huvudregel. För ett tag kom en påminnelse. Skyllde då oklart besked på tilltagande skrivkramp. Nu har jag ändå lyssnat två-tre gånger och tagit anteckningar. Ni som känner undertecknad någorlunda som självständig recensent, vet att jag inte låter mig värvas, vägrar ägna mig åt att promota kompisar. I det här fallet fick jag en kick av vad som åstadkommits och står för mitt beslut. Att jag åtskilliga gånger hört medlemmar ur ensemblen ska inte hindra mig från att recensera männen hemmahörande i Göteborgstrakten. En av få omständigheter man möjligen skulle kunna invända mot på detta snyggt sammanhållna verk är den korta speltiden på endast 32 minuter.

Anders Boson Jazz Ensemble består förutom honom själv på trumpet och sång (två spår) av snillet Axel Mårdsjö på saxofoner och klarinett vars uppdrag utökats till att arrangera Slottsskogens sju kompositioner. Boson har skrivit samtliga av dem undantaget titelspåret vars original signerat John Coltrane heter Central Park West (1964). Det har tolkas i år av Göteborg Jazz Orchestra. Övriga på blås är trombonisten Jakob Sollerman jämte Jonathan Kronevik på flygelhorn och kanske också trumpet. För att få en uppfattning om standarden de upprätthåller kan nämnas att de medverkat i produktioner med heltidsanställda Bohuslän Big Band. Vid flygeln sitter Simon Westman medan Michael Edlund från Music Music Music och all städes närvarande kontrabasisten – en i Göteborg bosatte finländare – Olli Rantala rytmsektionen. Rantala ses ofta med BBB.

Söker du efter utmanade vassa kanter har du hamnat helt fel. Det låter lent inbjudande om Anders Boson Jazz Ensemble, vilket i dessa dystra polariserande tider måste framhållas. Fäster mig i vanlig ordning vid ett trösterikt sound, påfallande sammanhängande. Melodierna är i högre utsträckning snarlika än tidigare. Boson får finna sig i att få epitetet obotlig romantiker klistrat på sig. Septettens svepande stämmor förenas ljuvt. Invirade i antingen nordisk melankoli eller avskalade 50-tals stämningar ´a la Kind Of Blue, alternativt blåa West Coast-toner, skjuter behagliga harmonier framför sig. Delikata arren blandar betagande moll med hoppfulla stämningar. Smeksamma klanger får mig att vid upprepade tillfällen rysa av välbehag.

Skivbolaget påpekar att ensemblens approach till jazz är stillsammare och mjukare än gängse. Bosons sång är ett obestridligt bevis för tesen. Hans svenska ljusa text till gigantens melodi framförs varsamt, på en bädd av sött stretchande arr. Idén uppstod när han i hörlurar lyssnade på Coltranes komposition i just Central Park och tänkte på Göteborgs motsvarighet. (Kan parentetiskt flika in att jag jobbat i parken fyra somrar samt praktiserat på Björngårdsvillan.) Rytmiken markeras mer hörbart i Will You Let Me In, en utlämnande kärleksförklaring. Boson känner sig som mest kreativ när han tillåter sig ett fritt förhållningssätt och undviker utstakade riktningar och kretsar helst kring glädjeämnen i tillvaron.

Musikerna har en särskild kemi. Deras ledare vill inte se sig som producent eller så har uppgiften bara missats i lanseringen. Vill å det bestämdaste överösa Axel Mårdsjö med berättigat beröm. Han gjorde en påfallande mogen examenskonsert som blev till skiva för sju år sedan. Sedan dess flyttat till vår huvudstad, släppt eget album, setts på teaterscener, i strålande Kate Bush-tribut och Cross Over-sammanhang, medverkat i musikaler och massvis annat. Kontentan av remarkabla uppräkningen är att Mårdsjös spel på Slottsskogen håller svindlande hög nivå. Syftar inte i första hand på felfri teknik utan på emotionella tyngden i solon, vilket inte kan nog understrykas.

Ytterligare reflektioner är på sin plats, framför allt för att förträffliga insatser bör omnämnas. Edlunds trummor och fraser på trumpet av Boson hörs i ljuvlig konversation på Flugberget, utbytet avlöses av en saxofon från redan rosade Mårdsjö, vars magiska ton får mig att associera till Cannonball Adderley. Här hänför unisona aktioner. I Time To Say Goodbye är istället kontrabasen i förgrunden. Över dess pregnanta bottenplatta tillkommer charmerande slinga av pianist Westman. Great Expectations kännetecknas av förstklassigt klarinettspel i piggt kringstudsande melodi med feature på trombon. I avslutande Trust är det Jakob Sollerman som med sin sousafon (en slags tuba) bryter sig loss ur omgivningen, i fruktbar interaktion med känsligt musicerande Westman och en trumpet. I titellåten liras solo av Jonathan Kronevik på flygelhorn. Vem som gör vad är uppgifter inhämtade från bandledare Boson.

Uppskattar sannerligen denna rogivande prägel på jazz, vars inriktning inte sällan manar fram bilder. Tippar att albumet har kvaliteter för att passa till att sättas på repeat. Har ingen aning om andra recensenters bedömning, så kan inte anklagas för att ha hängt på någon hajp, förvisso till att ha blivit ”carried away”. Enda jag snappat upp om mottagandet är att releasekonserten i Lerum (hade planerat att vara med) betecknades som en succé. Som sagt, när till och med 4+ framstår som futtigt återstår inget alternativ, blir valet uppenbart.

ALFIE!

The Songs Of Burt Bacharach

4

Inspelad i Stockholm 28-29/1 2024

Inspelning, mix och mastring Göran Stegborn

Overseas Records (Naxos distribution)

Releasedatum: 14/2 2025

Mig veterligen premiär för recension av album som uteslutande består av kompositioner av oerhört framgångsrika låtskrivarparet Burt Bacharach/ Hal David. Bacharach som dog i förfjol i en ålder av 94 år tilldelades sex Grammy, tre Oscars-statyetter och Polarpriset. Tidigare i år bevistade jag konsert vars tema var hits och enstaka raritet signerade Bacharach/ David. Lockade mig till vindlande resa med kollektivtrafiken till Kungssten gjorde trion Martin Schaub – Anki Hjulström och Patrick Rydman, vilka hade bestämt sig för att ”damma av” den föreställning de skapade för trettio år sedan under tiden på Musikhögskolan. Att ikoniska duon hade fler hits på listorna än Beatles, tillhörde infon som Schaub ( recenserats här flera gånger) band samman repertoaren med.

För ett par års sedan recenserades intim konsert med Elvis Costello. Minns att han då framförde två melodier sprungna ur Grammy-belönade samarbetet från sent 90-tal. Mästerverket Painted From A Memory äger jag som cd. För tjugo år sedan var jag på Rigmor Gustafsson-konsert på Nef som kretsade kring tolkningar hon spelat in på skivan Close To You (Celebrating Dionne Warwick) där merparten kompositioner naturligt nog bestod av Bacharach/ David-alster. Att souliga sångerskan som blivit allra mest förknippad med duon nyligen framträdde i Stockholm genom att sjunga och berätta om sin prisbelönta karriär fick mig att haja till. Min morbror som presenterade konserter på Scandinavium första åren, fick enligt honom efter önskemål en signerad poster av henne.

Stina Àugústdóttir, isländska boende i Stockholm, har fått sina tre senaste skivor recenserade i mycket uppskattande ordalag i Kulturbloggen liksom spelningen hos Jazzföreningen Playhouse förra månaden. I Alfie lanserar hon en annan musikalisk sida, inte lika omtumlande och äventyrslysten. Saknar uppgift om vem som producerat och om vem/ vilka som arrat musik för sättningen jazzgitarr, kontrabas och trummor. Alfie består förutom henne själv på sång av batterist Jojo Djeridi som gjort avtryck på skivor jag skrivit om. Däremot är kontrabasisten Mats Dimming och gitarristen Fredrik Olsson för mig nya bekantskaper. Dimming har släppt album med egna kompositioner och spelat med bland andra Matti Bye och Jan Allan. Olsson är tydligen sedan länge etablerad och ingår exempelvis i The New York Jazz Exchange.

Har lyssnat i omgångar på dessa tolv tolkningar, varvid det resulterade i ingående anteckningar efter noggrann genomlyssning i hörlurar kopplade till cd-spelare. Kan kännas ovant att höra denna med rätta väldigt respekterade och seriösa populärmusik, dessa bitterljuva evergreens, utan vare sig stråkar eller piano. Det närmaste vi kommer är Dimmings stråkspel i några melodier. Fäster mig redan vid öppningsspåret, ljuvliga The look Of Love, upprinnelsen till hela projektet. Karaktäristiska rytmiska böjningar snarare antyds än mejslas ut. Stinas vokala kontroll är fabulös, gifter sig med diskreta kompet med snyggt utbroderad slinga på gitarr. Avlöses av en uppiggande udda version i jazzigt stuk av Do You Know Tge Way To San Jose.

Låter enormt raffinerat när gitarrbaserade trion interagerar och bereder väg för fulländad, mestadels nedtonad sång. Fraseringen är förstås fläckfri! Ett strålande exempel är b-delen på A House Is Not A Home där strålande stämma tar över när Stina bestämmer sig för att gå till hjärtat, i ballad jag främst förknippar med fenomenal tolkning live av Luther Vandross. Intrikata sticket på Wives And Lovers artar sig till en instrumental höjdpunkt då sköna balladen omvandlas till boppigt tonspråk. I I Say A Little Prayer knockas man nästan av läckra konversationen gitarr- rytmsektion och spänstiga melodin (They Long To Be) Close To You flödar av kreativ fördjupning från Fredrik Olosson. Flera pregnanta features på kontrabas förekommer, bland annat på catchiga This Girl´s In Love With You.

Allra flesta arren ger mersmak, tål att höras på repeat. Ett par av tolkningarna drar dock ner betyget en smula. Syftar på up tempo förändringen i Trains And Boats And Planes (som ju gjorts fantastiskt av Fläskkvartetten i översättning av Thomas Öberg med Freddie Wadling & Lizzie Zachrisson så övertygande att jag ärligt talat inte tidigare begripit att det inte är ett original) jämte Raindrops Keep Fallin´On My Head med sitt malplacerade trumsolo; vilka får en att höja på ögonbrynen. Har svårt att förhålla mig uttalat positiv till just dessa omgörningar.

Medveten om att jag redovisar för mycket detaljer, men kan inte låta bli. Klassiska soundtracket gruppen döpt sig efter är en härligt avspänd, elastisk vokal bedrift vars taktart skiljer sig från originalet. Energigivande lättsamt pulserande Walk On By bubblar av livsglädje, Dess licks påminner rent av om George Benson. Stina håller ut på toner alldeles strålande medan rytmsektionen triumferar i deras angenäma arr. I avslutande What The World Needs Now från 1965 (med Jackie DeShannon och livefavorit hos upphovsmännen) blir det charmigt knixigt emellan oemotståndlig refräng. Uppseendeväckande att bluesiga ackord smugits in. Innovativa arrangemanget innehåller både attraktivt gitarr- och bassolo.

Om ni någonsin tvekade kan intygas att låtskrivaren Stina Àugústsdóttir också behärskar covers och the American Songbook, i detta fall specifikt örhängen signerade Burt Bacharach och ständige textförfattaren Hal David. Själv ser artisten vars signum är integritet och utstrålning, detta sidopojekt som ett komplement. Och vi som identifierar och hänförts av originalen konstaterar vilket utmärkt hantverk musikerna gjort.

Maja Sundell

En kväll i soffan

3

Inspelning & Mix: Gustav Davidsson

Varva Records And Music

Releasedatum: 21/2 2025

Fick cd i mitt postfack skickat av artisten eftersom vi har en gemensam länk. Sångerskan och låtskrivaren Maja Sundells bästa väninna heter nämligen Dina Grundberg. Båda gick på Musikhögskolan i Göteborg samtidigt och Maja har gästat på ett par av de gig jag sett med Dina och hennes band. Väninnan har jag överlag varit positivt inställd till, då jag recenserat från konserter och skivdebuten. I skivbolagets marknadsföring av En kväll i soffan framhålls ”lekfulla arr, skicklig improvisation och personligt berättande”. Och det påstås att hon gjort avtryck med en självklar röst. Releasespelningar har genomförts på Unity och i Gatenhielmska huset. Sundell står på tio låtar för samtliga texter och musik bortsett från Kvarteret Oron, vars musik skrivits av ingen mindre än Lars Gullin. Texten av Sundell baseras på romanen med samma titel av Elin Wägner.

Ackompanjerar gör en talang på piano obekant för mig. Denne Samuel Axelsson kompletteras av en rytmsektion jag hört flera gånger var för sig och troligen tillsammans på jazzkrogarna Utopia och Unity. Syftar på batterist Max Johansson och den timide Melker Törnqvist på kontrabas. På Alla mina 60 år gästar duktige Johan Ekeberg på pedal steel.

Erkänner utan omsvep att jag är kräsen vad beträffar att sång oavsett genre. Varför skulle man överhuvudtaget vilja välja bort sådana man anser tillhöra de främsta? Har på sätt och vis skämts bort av vokalister jag lyssnat till live senaste decenniet lite drygt, varav åtskilliga hyllats i recensioner och några av dem har jag haft förmånen att träffa. Spontant framplockade favoriter ur minnet: Janis Siegel, Dianne Reeves, Gregory Porter, Gretchen Parlato, Cyrille Aimee, Deborah Brown, Rigmor Gustafsson, Nina Stemme, Isabella Lundgren, Sofie Asplund, Tommy Körberg, Cecile Mc Lorin Salvant, Lena Willemark, Youn Sun Nah, Margareta Bengtsson, Louise Hoffsten, Samara Joy, Rickie Lee Jones, Ida Sand med flera. Har kanske glömt något självlysande namn, även om råkade vara de uppräknade som utan betänketid poppade upp.

Visa med lokalfärg inleder albumet. Introt från Sundell är högstämt till enbart piano. Vid lyssning uppmärksamt i utmärkta hörlurar hör jag tonfall vilka påminner om mer erfarna kollegor ur nästan samma generation. Lyssnar igen dagen efter från stereons högtalare. Tänker på Lovisa Jennervall, Amanda Ginsburg, Johanna Pettersson, Alicia Lindberg, Sarah Riedel, Sara Aldén, Anna-Maria Nordström och i viss mån Ellen Andersson. Hör spännande öppning, vars lösliga konsistens breder ut sig i olika riktningar. Inte sällan praktiseras oortodox intonation, ett specifikt sätt att frasera vilket avviker mot normen inom jazz. Sundell kan sålunda tillskrivas ett självständigt uttryck, förvisso inte direkt min likör ska erkännas. Blir en utmaning att hänga med i texterna på grund av denna oberäknelighet.

Plus ska sättas för flera personligt utformade texter, vilka vistas bortom problematisk samtid. De är reflekterande, ofta lätt deppiga utan att kommentera den dramatiska tid vi lever i, renons på samtidsmarkörer. En märklig visa av redovisande karaktär betraktar Paris ur ett turistiskt perspektiv. Att kvalitén skiftar på en debut är bara naturligt. Boppigt pulserande titelspår är passande nog albumets höjdpunkt. Här blottar vokalisten frustration, sjunger ypperligt ut hela sitt register.

Helhetsomdömet blir dock att det är väldigt ojämnt. Har två huvudinvändningar. En kväll i soffan saknar granskande öron. Ett bollplank till producent hade fått artisten att inse att hon i omgångar, alltför ymnigt och utan styrsel ägnar sig åt scat-sång. Hade nog också haft synpunkter på de fragmentariska klichéer som staplas i Vårvinden. Efter att i många år recenserat debutanter är detta mitt absolut viktigaste råd. Dristar mig också till att rikta kritik mot mixen. Hävdar att viss obalans råder. De unga männens ackompanjemang hamnar i bakvattnet när allt fokus riktas mot artistens röst. Lyckligtvis finns utrymme inlagt där musikernas färdigheter och fina samspel exponeras. Inte minst Samuel Axelssons talang ska framhållas, hur den demonstreras i väl avvägda stick. En lyckad sekvens inträffar i Jag kan inte göra något i tid. Där övergår nämligen intensivt scattande i trumsolo, utfört av en solid och svängig Max Johansson jag nyligen såg debutera med glans hos Göteborg Jazz Orchestra.

Visst finns fördelar med egna idéer och gott konstnärligt självförtroende. Men Sundell hade tjänat på att också tolka andras visor eller kanske rent av ett par standards. Och jag återkommer till hur förtjust hon är i kantig, osmidig intonation. Utan att behärska musikteori är det för mig som hon excellerar i vokala språng och tonartshöjningar i slingrande, otyglade melodier. En udda stil! Absolut medveten om att detta inte blev den recension Maja Sundell önskade sig. Men en van bedömare måste ju alltid vara uppriktig, inte tumma på sitt oberoende. Finns personligt uttryck och lovande ansatser att bygga vidare på.