Skivrecensioner

Fredrik Kronkvist

The Swedish Songbook

4

Inspelad i Köpenhamn 29-30/3 2021

Mix och master: Anders Wall/ WallofSound

Producent: fredrik Kronkvist

Connective Records

77:25

Releasedatum: 16/9 2022

Altsaxofonisten och kompositören Fredrik Kronkvist är väldigt produktiv. Ingår i Stockholm Jazz Orchestra, samarbetat med flera renommerade internationella storheter och släppt över femton album i eget namn. Istället för att omgående berätta om senaste utgivningen görs en utvikning kring helgens krogkonserter på Unity i Göteborg. Dessa genomfördes i syfte att ge ut livemusiken på två vinyler. Satt endast ett par meter från scen, hörde den tredje av fyra konserter. Under cirka halvannan timme lirade samma sättning som på Swedish Songbook Kronkvists nyskrivna original. Scenen befolkas av förutom Kronkvist Olof Wullt på elgitarr, Sven-Eric Lundeqvist vid pianot, Simon Petersson på kontrabas samt Adam Ross bakom trummorna. I enhetlig klädsel märks att musikerna är extra taggade.

Energin flödar i ett överlag uppdrivet tempo, med snyggt sammansvetsat ensemblespel och solistiskt friska fläktar i hard bop-anda. Noterar att Wullt utvecklat sitt musicerande senaste åren, utgör i sig en fascinerande skillnad, gentemot genrens sound generellt. Njuter av spänstiga melodier, dito solon och som förväntat helhjärtad inställning där varje ton effektueras med eftertryck. Volymsvaga pianot har jämte basen förvisso svårt att tränga igenom när övriga spelar med fullt ställ, vilket nog kan fixas när skivan mixas. Ska sägas att jag sitter alldeles intill trumsetet, vilket förstärker obalansen särskilt som hårt spelande, strålande Ross verkar getts fria tyglar, tenderade stundom att köra sitt eget race. Blir i konkurrens med låtskrivaren den mest drivande, genom sitt sätt att med eftertryck färga låtarna. Vid ett tillfälle uppstår teknikstrul för gitarristen, vilket innebär ett ofrivilligt stopp. Meant To Be och låt tillägnad Nina Simone med titeln Ninas Nines är konsertens krön, då dynamiska övergångar och utbroderad klang prioriteras.

Nu till egentliga ämnet, en annan bag för att citera Adam Ross. The Swedish Songbook består av genuin inhemsk musik Kronkvist växte upp med. Favoriter från folkmusiken, visor och psalmer vilka transformerats till en annan skrud. Flera av dem existerar som mycket omtyckta versioner/ original i jazztappning av storheter som Stan Getz, Bill Evans och Jan Johansson. Kronkvist som står för samtliga arrangemang, varav ett tillsammans med Sven-Eric Lundeqvist, hävdar att han uppdaterat melodierna. Innehållsrika cd:n inkluderar kort preludium respektive postludium, vilka binder samman skivans vibe. Ska framhållas att nivån på samspel och individuella färdigheter är skyhög. Nytänkandet är ruskigt skickligt genomfört och påminner ibland rent av om fusion-virtuoseri.

Även om vilopunkter uppstår på några ställen, sköljer i olika utsträckning kompakta vågor intensivt över lyssnaren. En kollega rubricerar handhavandet med termen tonspäckad . Få fragment från Ack Värmeland du sköna känns igen från Getz sammetslena, ikoniskt dröjande version. Spelas istället exceptionellt snabbt, med böljande och expansiva tongångar.

En lika lyckad som märklig skapelse är Omdaningen av Olle Adolphsons melankoliskt vackra Nu har jag fått den jag vill ha, vars skrynkelfria jazzkostym förtjänar massvis med beröm. Blir förtjust i dess pendlingar som visar vad man är kapabel till. Oväntad knorr featuring Wullt ett par gånger. Kul med överraskningar!

Ett genomgående drag är Kronkvists hisnande kommunikation med fabulöst infallsrike Ross. På gott och ont finns inget implicit på The Swedish Songbook, inget lämnas över till mottagaren att fylla i. Frapperande ofta läggs ursprungliga melodin åt sidan, för att på slutet återkomma när säcken ska knytas ihop. I exempelvis Emigrantvisa anför altsaxen så vilt när gasen trampas i botten, att det nästan går över styr, kontakt tappas med visans sorgliga tema. På Kristallen den fina har Kronkvist beslutat att röra sig i mer igenkännlig trakt. Om förhållningssättet att bara ibland behålla låtens sångbara kärna, ska anses vara genialt grepp eller hållning som brister i respekt är en smaksak.

Klokt av initiativtagaren att ge gott om utrymme för Olof Wullt, vars fint avvägda klang och sprudlande solon ger en extra dimension. Glimrande solo i till exempel Kristallen den fina, vars sound svänger kopiöst. Och eminente rytmläggaren är med sin häpnadsväckande teknik ”all over the place”.

Simon Petersson agerar tryggt ryggrad i bakgrunden. Ansvarar självklart för introt på Visa från Utanmyra. Utmärkte Sven-Erik Lundeqvist borde varit mer i framkant. ”Svempa” briljerar ändå i Uti vår hage och i Bill Evans underbara ballad som i Beppe Wolgers översättning döpts till Monicas vals, en melodi pianisten samarrangerat med Kronkvist.

Som antytts är Monicas vals en av höjdpunkterna genom dess balanserade utformning. Följs fantasifullt upp med rytmiserad improvisation på temat med rhodes i förgrunden. Ikoniska Visa från Utanmyra genomgår total förvandling i minst sagt spänstiga formuleringar- Är så innovativt busigt att man blir perplex. I samma spår färdas kvintetten i Vem kan segla förutan vind genom frenetisk omgörning av en normalt sett ljuvligt framskridande folkvisa. En luftigt organiserad låt, intimt förknippad med Monica Z, vars swing-takter bryter mönstret är Sakta vi gå genom stan. Definitivt ett av albumets mest lyckade bearbetningar.

Efter pianointro levereras infernaliskt sväng i en ofta sjungen psalm, vilket visar på viljan att dramatiskt ändra karaktär på sånger som till sin grund är stillsamma. På så vis uppstår ny struktur i skepnad av ekvilibristisk fusion. Musikerna kan definitivt matcha förebilder på andra sidan Atlanten. Ross är i sitt esse. I gliporna emellan altsaxofonens kvicka fraser spelar Lundeqvist fantastiskt. Golvas av attacken och förmågan, blir nästan matt av att bara absorbera flödet av toner. Hejdlösa öset fortsätter lika energiskt i traditionellt stämningsfulla Limu Limu Limu. Omtumlande The Swedish Songbook tonar behagligt ut med prydlig slinga.

Su Andersson

Brave

4

Inspelad i Kungstens Inspelningsservice i Göteborg 2021 (insp. o mixning Henning Sernhede)

Producerad av Su Andersson och Henning Sernhede

Roots and Ramblers Records

Releasedatum: 22/7 2022

Hade ingen aningen om Su Anderssons existens. Med tanke på namnet (vid noga beaktande av efternamn förvisso svensk stavning) och att det sjöngs på engelska förutsatte jag att hon var från USA. Vet nu att Su Andersson är från Göteborg, har arbetat som arkitekt och tidigare gett ut albumet Train Stories ( 2020) som i ord och ton dokumenterade en omfattande resa i just USA. Nya fint förpackade cd:n präglas av pandemins påfrestningar och hur den förhindrat människor från att umgås. Tio låtar har tillverkats vilka draperats i synnerligen smakfullt sound.

Anderssons rötter står att finna i folk pop, americana och ett par gånger i rockigt beat. Hon sjunger skapligt och i vissa fall lämpar sig till och med omdömet förträffligt. Än mer imponerad över kvaliteten på låtar, hur varje enskilt självständigt verk speglas i andra, ges skiftande utformning, skiftande karaktär. Samtliga låtar och texter är signerade kvinnan från Göteborg, medan sysslan att arra fördelats emellan henne själv, medproducent Henning Sernhede och Jonas Abrahamsson. För mig är det de två sist nämndas fantastiska behandling av låtarna, som gör det mödan värt att ägna timmar åt recension. Ytterligare en plusfaktor är förekomsten av åtskilliga duetter, ibland mer korrekt att skriva att somliga låtar kompletterats med sång från båda könen.

Föga förvånande håller sig Su Andersson till akustisk gitarr. Henning Sernhede – gett ut tre plattor under sitt förnamn och upprätthåller galant posten som gitarrist i West of Eden för sin huvudsakliga verksamhet – är å andra sidan en slipad multiinstrumentalist. Spelar basgitarr, el- , akustisk, baryton- och tolvsträngad gitarr, dobro, mando gitarr, sitar, orgel, mandolin samt synt. Jonas Andrahamsson kunde jag pinsamt nog inte placera. Research påvisar tio års erfarenhet av barpianist-branschen jämte att ha lirat med både Lill-Babs och Jens Lekman. Snacka om spännvidd! Dessutom har tidigare samarbete skett med formidable Henning Sernhede, (vars sound liknats vid Mark Knopflers). På Brave spelar Abrahamsson trummor/ handtrummor, piano plus körar på ett ställe.

I övrigt kompletterar gäster instrumentalt på ett par spår. Wendy Mc Neill trakterar dragspel ljuvligt i titellåten, Jaded Jane lägger vacker pianostämma på en låt och Ryan Edmond från Australien spelar kornett lysande i Bread And Butter.

Texter med illustrationer medföljer i inbundet skick. Utan att fästa extra avseende vid dem, vilket jag ytterst sällan gör med engelskspråkiga verser och refränger, är konklusionen att de håller måttet. Betraktar dem absolut som tillräckligt personliga, tänkvärda och poetiska. Och efter att Missing It All klingat ut konstateras att låtskrivaren är en fena på refränger, vars melankoliska överbyggnad ofta utgör en sammanbindande länk.

Förutom från bra låtar är det flitigt jobbande musikerparet i studio som gör att musiken verkligen lyfter. Abrahamsson ska värderas högt medan multiinstrumentalist Sernhedes påverkan måste anses som genialisk. Hans sällsamma bedrift är på den nivån. Ett antal insatser är värda särskilt beröm. Syftar på pianospelet i skönt snirklande öppningsmelodi, det tillbakalutade soundet featuring gitarr och mandolin i Scissors, sugande ”honky-tonk-sväng” i Limits, hur det kryddas med sitar och handtrumma i Northern Lights, anmärkningsvärda gitarrsolot i Echoes, vad jag tror vara inpass på barytongitarr i spännande Turquoise And Rust samt Henning Sernhedes gitarrpålägg i ett välljudande och medryckande finalnummer.

Trevligt att få lyssna till fler röster än artistens, även om dessa i några fall ges ganska snålt med utrymme. Vi hör i tur och ordning Eva-Maria Junker, Maja Granberg, Ryan Edmond, Fia Ekberg ( recenserats i K-bloggen i år), folkmusikern Wendy Mc Neill från Kanada i titellåten, amerikanska soulsångerskan Naiika Sings samt Axel Jane.

Jesper Nordberg

SOLO

3

Inspelad i Malmö och Köpenhamn 2020-2022

Mix och master: Jesper Nordberg

Kaprifol Records

Releasedatum: 17/4 2022

Att denna skiva med avantgardistisk hållning recenseras här och nu, beror mest på en redaktionell miss. Fick nämligen ett uppdrag att skriva om kontrabasisten Jesper Nordbergs alster för en jazztidskrift, trots att annan skribent hade utsetts. Så att just denna experimentella tillblivelse får publicitet på bekostnad av andra, handlar delvis om att inte låta mitt skrivarbete gå till spillo.

Nordberg är ett nytt namn för mig. Han är en ung musiker baserad i Malmö och Köpenhamn som studerat på Rytmisk Musikkonservatorium. Han har spelat med bland andra prisade trumslagaren Michala Östergaard-Nielsen /som omnämnts i K-bloggen) och har intresserat sig för folkmusik från Balkan. SOLO sägs spegla var basisten står musikaliskt genom sånger han växt upp med från svensk vistradition, egenkomponerad filmmusik, sampling av Bosko Jovanic (inspirationskälla vars serbisk-romska sång studerats i tio år) samt en gigantisk portion improvisationer. Albumet lanseras med formuleringar som ”oortodox antikonceptuell blandning av influenser” jämte omdömen som stor ton med känsla för rytmiska förändringar/ förvrängningar.

I sammanställandet av flödet av idéer verkar improvisationer avgjort ha utgjort grunden. Pregnanta är också Nordbergs stråkdrag, vilka framkallar dramatisk nerv. De får basen att låta som en cello. Mer i förbigående märks dennes noggranna studier av romsk musikkultur. I ett stycke har skandinavisk folkvisa vävts samman med romsk. Nordbergs sång interfolieras av samplad dito från Bosko Jovanovic, uppseendeväckande grepp.

SOLO inleds i inbjudande stil med svenska visor signerade två storheter. Efter mollbetonad Olle Adolphson skiftar stämningen när muntra Här är den sköna sommar (E. Taube) tolkas, vilket är ett fyndigt grepp. Cirkeln bestående av denna fina tradition, sluts i och med skivans final Vem kan segla förutan vind?

Utgår från att musikern är medveten om projektets esoteriska beskaffenhet, vars tonspråk kräver såvöl koncentrerade som tålmodiga lyssnare. SOLO uppvisar fler gemensamma drag med visionär konstmusik än vedertagen jazz. För att understryka påståendet kan tilläggas att basisten till och med komponerat ett scherzo. Bedömningen syftar också på de soundtrack han inkluderat från Kv. Malmen respektive Oasen, vilka utan den visuella dimensionen inte riktigt förmår stå på egna ben. Musiken framstår som till lika delar diffus och oförlöst fängslande.

Hör ett gediget och konsekvent genomfört soloprojekt inom en smal nisch. Men hade önskat ett innehåll med än större dragningskraft eftersom kontrabas är ett vanskligt soloinstrument. Enormt etablerade Christian Spering förlitade sig helt på Bach för tio år sedan och berömdes. Ändå har jag inte återvänt till den cd:n. Elbasisten Ulf Ivarsson experimenterar med tekniska effekter för att få fram önskvärd dynamik. Danske mästerbasisten Thomas Fonnesbaek är beroende av fenomenala Sinne Eeg när han på två duo-samarbeten utgör ende instrumentalist.

Lovisa Jennervall

In Between You And Me

4

Inspelad i Atlantis Studio Stockholm 19-20/6 2021

Mixning: Pål Svenre

Producent: Isabella Lundgren

Prophone

49:17

Releasedatum: 9/9 2022

Sångerskan och låtskrivaren Lovisa Jennervall har skördat stora framgångar i kritikerrosade (tillhör en av ”smakdomarna”) Ellas Kapell. Recenserat båda albumen, ett par av deras spelningar och träffat medlemmarna inklusive deras sångerska. Lite mer i skymundan finns hon i Sture Kvinett, leder Lovisa Jennervall Wind Ensemble och LJQ. Nu släpps första soloalbumet i eget namn producerat av vännen och mentorn Isabella Lundgren, den jazzsångerska som senaste decenniet konkurrerar om att ha gjort störst avtryck. Största genombrottet har Lundgren onekligen på sin meritlista.

Med några få undantag är samtliga kompositioner och arrangemang signerade Jennervall, vars övergripande tema är smärta. I intervju meddelas att Between You And Me kan liknas vid ett förtroendefullt samtal emellan berörda om svåra stunder, separationsångest och vikten av stödgrupper att spegla sig i. ”De där mötena mellan människor ger kraft”. Roman av Karin Smirnoff har också haft betydelse för skivans tillkomst.

Musikerna som ramar in högtflygande sång, stundtals i svärta heter Ima Baeza Bilgin (piano), Samuel Muntlin (dragspel), August Eriksson (kontrabas) och på trummor Magnus Jonasson I ett par spår förstärkta av blås i form av trumpetaren Linnea Jonsson och Samuel Muntlin som spelar basklarinett och tenorsaxofon. Den sist nämnde ansvarar för blåsarrangemang i Abyss och Note To Self. Texten till Note To Self är skriven av Anna Söyland.

Sångerna härbärgerar i lika hög grad oförställd glädje över att ge sig hän vokalt till förnämligt komp, som den smärta låtskrivaren vill berätta om. Kvinnorna vid rodret har förmodligen kunnat dela gemensamma erfarenheter. Lovisa & Isabellas drivkraft består i att knyta an till lyssnaren genom reflekterande sårbarhet och helhjärtad motivation. Går inte att ta miste på engagemanget. För att citera producenten: ”Vi delar med oss av det som skaver.”

Att första soloalbumet rikligt exponerar lusten att sjunga ordlöst och dragningen till scat, innebär att hur det sjöngs är av lika stor betydelse som om vad. Framhålls att rösten speglar själen. Ska man vara petig landar jag i uppfattningen att den ordlösa stämmans förekomst borde ha ransonerats lite grann. Duktiga musiker på samma innerliga våglängd är förstås en förutsättning för ett lyckat resultat, något som tveklöst realiseras på In Between You And Me.

Fäster mig vid strålande intonation, sättet att texta och hur stämbandets register används. Uppriktigheten sveper med och borrar sig in i mottagaren. Mot tonala ambitionen kan som sagt ändå randanmärkning riktas. Estetiken riskerar att generera ojämnvikt, få mig att stundtals storkna. Av ypperliga instrumentalister är Magnus Jonassons fetaste utropstecknet. Troligen en ny upptäckt för mig, liksom duktiga pianisten Ima Baeza Bilgin. Noterar rörande final med högstämd sång på svenska till spröda pianoklanger jämte försynt dragspel. Att införliva blås på några låtar visar sig vara klokt, förhöjer behållningen.

Albumet med sitt förtroliga sound och bitterljuva melodier kommer bäst till sin rätt i hörlurar. Uppmuntrande för den passionerade artisten att ha fått ett erkännande av ”makthavare” Jan Gradvall, en högstatusperson inom media som jag hade ett par korta samtal med på årets WOW.

Those Barren Leaves

W.I.A.B.R

4

Inspelad sommaren 2021 i Studio Lüxfällan

Producerad av Kristoffer Ragnstam (äv. inspelning o mixning) och Those Barren Leaves

Hemifrån

53:19

Releasedatum: 9/9 2022

Med oregelbundna mellanrum får jag anledning att spetsa öronen, till vad som döljer sig i sändningar från en ihärdig skivdistributör i de småländska skogarna. Är lätt hänt att sådana guldkorn missas då mycket i högarna är utan profil. Hade ingen aning om vilka Those Barren Leaves är som nu släpper sin andra fullängdare.

Nu vet jag att de är lika med äkta paret Marit och Martin Deubler Holmlund. Han är basist i West Of Eden. Hon har studerat på singer songwriter-linje och undervisar på Angereds Folkhögskola. Paret som ännu inte fyllt 50 har sin bas i Göteborg. De har varit verksamma i ett kyrkoprojekt i Uppland om kulturarv. Känner igen några musiker de jobbat med tidigare. På aktuella cd:n spelar Kristoffer Ragnstam trummor och på sex spår hörs keyboard från Klas-Henrik Hörngren (Klabbes Bank, Jenny Wilson…).

Those Barren Leaves tvingades lägga om strategin under pandemin. Spelade initialt in hemmavid med enkel utrustning. Hade låtarna i stor utsträckning klara när man kunde gå in i studio. Fast ändå jobbades där med grunder och pålägg på ett bakvänt sätt. Vill tro att visionen i alla fall kunde uppfyllas. För ljudet är tillfredsställande. Vi slipper grötigt sound. Varje instrument, varje sångstämma och ton urskiljs berömvärt.

Blir förtjust i en palett av nyanserad indie-rock, drömskt bejakande pop, innovativ psykedelia samt några stänk americana. Överlag ett osvenskt sound! i brist på lämpliga jämförelser kan musiken beskrivas som en fusion av Cocteau Twins och Ride.

Samtliga av skivans tretton spår har skapats av låtskrivarduon. Nivån förbluffar. Tar till mig eggande och omväxlande låtar, vilka förmår skilja ut sig i bruset. Utan att vara kända för sitt kunnande är paret fenor på att få till spännande stämningar. Låtarna äger förunderlig skärpa och stringens, skrudas i skiftande utstyrsel, utan att det blir pretentiöst. Marit sjunger förträffligt medan Martin vokalt kan rankas som habil. I refrängen till Besieger lämnar han sitt aningen begränsade register bakom sig.

Rytmläggare Ragnstam bedriver sin verksamhet funktionellt och lyhört, trummar inte utanför melodiernas ramverk. I övrigt saknas info om vem som spelar vad. Gitarrstämmorna tillhör definitivt de beståndsdelar som utförs med allra störst framgång. En gåta hur gitarrspel kan låta så lysande från musiker jag hade nästan obefintlig koll på.

Figurerna som utgör temat i Matters Of The Heart är ljuvliga. Avlöses av oemotståndligt röjigt beat i Hang Low. Stegringen av intensitet i After A Storm är ett annat glädjande inslag. Ytterligare ett krön nås i Crossroads där stadig basgång interfolieraras raffinerat med skönt distad slinga på gitarr.

Texterna på engelska är kanske inte den främsta styrkan hos TBL, även om de duger. I sammanhanget ändå närmast en irrelevant randanmärkning.