Skivrecensioner

Hans Backenroth

Scandinavian Christmas Bass

4

Inspelad i Atlantis Studio Stockholm

Producent: Hans Backenroth

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 28/11 2025

Det är alltid en avvägning hur många meningar som rimligen bör ägnas åt att ge kontext, presentera de man skriver om. Kontrabasisten Hans Backenroth förekommer på närmare tvåhundra skivinspelningar och tillhör de musiker jag senaste decenniet kunnat höra frekvent live och på skiva. Har blivit flera recensioner även om jag nog varit sparsam med utförliga utlåtanden då han ingått i uppbackande rytmsektion. Men han har också utgjort beståndsdel i jämbördiga trios och varit ena halvan i duos. I sådana sammanhang ges förstås basisten mer uppmärksamhet.

Nu är den flitige djupt respekterade 59-åringen aktuell med tredje albumet i eget namn. Den föregående, en tribut till Charlie Parker, belönades här med högsta betyg. Skivbolaget räknar med att inte alla recensenter har min förkunskap. I pressrelease citeras lovord från tungviktare som Svend Asmussen, Arne Domnérus, Junior Mance och Scott Hamilton. Den sist nämndes beröm värdesätts säkerligen högt av Backenroth eftersom hans hissande avseende julskivan inkluderats i häftet som medföljer cd:n, Kan lägga till att jag hört den utsökte tenoristens samarbete på kvartett med bland andra just Backenroth flera gånger, recenserat både live och på skiva. Ibland undrar jag hur denne basist har energi och tid till alla projekt. Två långvariga engagemang jag inte upplevt än är hans uppdrag som kapellmästare i såväl Skinnarspelet som Jazz på Skansen. Har däremot med stor behållning läst hans porträtt/ intervjuer i Orkesterjournalen, lyssnat på föredrag om jazzbasens historik, sett honom ett par gånger med legendaren Bernt Rosengren som han också producerade, minns hyllningen han organiserade under Sthlm Jazzfestival till Kjell Öhman, många framträdanden på Jazzfestivalen i Ystad och mycket mer. Han finns med på två Gyllene skivan-vinnare.

Idén var hans. Besöken i kyrkan under barndomen jular och sångerna kopplade till högtiden betydde mycket. Ville därför förverkliga sina planer på en julskiva där basgångar stod i centrum. Låtarna valdes av honom själv tillsammans med Ole Koch Hansen. Men det är den danske veteranen som arrangerat samtliga sånger ( i några fall efter förslag från frontande instrumentalist) med undantag för Jul jul strålande jul (H. Backenroth / M. Skoglund) och Karl -Bertil Jonssons julafton (H. Backenroth). Berättas för lyssnarna att Backenroth ofta spelat tillsammans med den meriterade pianisten, anser att denne haft stort inflytande på jazzlivet i Skandinavien.

Hansen upptäcktes i tonåren på konsert i Karlstad med Nils-Henning Örsted Pedersen, basprofilen med vilken han fick sitt genombrott och ett musikaliskt partnerskap etablerades. Hansen var i många år ledare danska radions storband och har spelat med storheter som Miles Davis, Ben Webster och Dexter Gordon. Den tredje komponenten på Scandinavian Christmas Bass är Kristian Leth bakom trumsetet, vars leverans av rytmer man ofta hör i sällskap av Backenroth på kvartett eller trio. Oftast diskret handlar batteristens syssla här om att kompa inte bara ett utan två instrument inbegripna i att förädla melodier. I albumets finalnummer gästar Klas Lindquist på altsax som en hyllning till ”Dompan” med vilken Backenroth fick äran att samarbeta i nästan fjorton års tid. I den softa älskade signaturen till Tage Danielssons absurda julsaga blir det kvartettspel. Övriga tolv titlar framförs antingen på trio eller duo. Skivan tillägnas internationellt meriterade instrumentkollegan Palle Danielsson (1946-2024). Ett särskilt riktas till Göran Stegborn som ansvarat för mix, mastring och samtliga pålägg.

Med sjungande toner från kontrabasen, stundtals än mer accentuerade genom stråkspel och flera harmonierade stämmor inspelade med överdubbning, svänger det prydligt varvat med vackra juliga sound. Sångerna förknippade med vår största högtid förlagd till årets mörkaste period, innebär ett mysigt avbrott, får oss att fyllas av glädje, förtröstan och reflektion. Man behöver inte vara troende för att uppskatta dem. Jazzgenrens riktningar av å ena sidan fartfylld swing och bebop och å andra sidan blues och ballader gör att den lämpar sig utmärkt för jullåtar. Upprymd glädje varieras med rörande vemod. Senaste åren har jag skrivit om lyxiga julkonserter med ypperliga solister under ledning av Peter Asplund respektive Nils Landgren. Det anmärkningsvärda med Scandinavian Christmas Bass är att Backenroth ger sig kast med melodistämmor för att i omgångar lämna över till Ole Koch Hansen att brodera ut teman och då inta en understödjande position. Pianisten med det ljuvliga anslaget färgar kontinuerligt och hans spel i exempelvis Ej upplysta gårdar gör mig lycklig. Resultatet är överhuvudtaget sofistikerat och avspänt, gjort med stor finess. Glädje och frid genomsyrar vald repertoar vars ursprung är danskt lika mycket som svenskt. Med tanke på hur lätt det är att storkna och reta sig på ytlig, hysteriskt klämkäck julmusik är detta album en idealisk motkraft väl värd sina 4+ i betyg.

Vi känner igen Gläns över sjö och strand, Nu tändas tusen juleljus, luciasång av modernare snitt betitlad Så mörk är natten i midvintertid, nämnd julpsalm och Gunnar Svenssons mästerligt smeksamma sound som hörs i SVT på julafton med honom själv på piano, Arne Domnérus och Sture Åkerberg på kontrabas. Här och i andra melodier med snarlikt motiv improviseras raffinerat runt folkkära låtars teman. För nördar av kontrabas blir deras dagar i studion som en välriktad julklapp i och med att basisten smakfullt lanserar ett utforskande av sina instrument utan förfång för melodierna. I en sekvens i inledande Skal vi klippe vores julehjerter sammen? kan man få för sig att man hör en akustisk gitarr och ibland inser man att Backenroth gjort pålägg. I den omtyckta sång han arrat tillsammans med Mikael Skoglund hajar man till. Den består nämligen av fem basstämmor, en slags basorkester med andra ord. Njuter av en otroligt genomarbetad produktion, raka motsatsen till hastverk.

Trio X of Sweden

TRUST

4

Inspelad 2025 i Uppsala

Mix och master: Lars Nilsson Nilento Studio

Producent: Trio X of Sweden

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 7/11 2025

Pianotrion från Uppsala bildades 2002 och har under sin flitiga verksamhet blivit kända för ett otal samarbeten. Jag har senaste åren recenserat ett par av deras finurligt sammanställda album och tog chansen att träffa dem på Musikaliska i fjol, efter deras succéspelning tillsammans med cellisten Svante Henrysson och sopranen Jeanette Khön under Stockholm Jazzfestival. Trio X of Sweden består av Lennart Simonsson vid flygeln, kontrabasist Per V Johansson samt Joakim Ekberg bakom trummorna. Alla tre undervisar och utför gemensamt uppdrag för Musik i Uppland. Ekberg har för övrigt senaste somrarna ingått i husbandet i Jazz på Skansen.

Lyssnaren får stifta bekantskap med tretton kompositioner, varav stora flertalet skrivits av någon av medlemmarna. Titellåten av Simonsson utgör öppningsspår medan vi hör Some Other Time (L. Bernstein) som finalnummer. Rutinerade trion kännetecknas av sin gränslöshet, sin kemi och anmärkningsvärd dynamik. Musiken är ofta innerlig, ibland svalt svängig och i somliga sekvenser euforisk. Kompositionerna sägs ha skapats i såväl svåra stunder som i kärlek. Ett par inkännande hyllningar levereras. De magnifika instrumentalisterna håller hög klass som kompositörer, inte bara pianisten vars uppenbara talang för att mejsla fram bärkraftiga melodier vi får ett flertal exempel på.

Var inte beredd på att jag skulle falla pladask för första halvan av albumet. Den effekten har deras kompositioner och samspel på mig. Emotionella laddningen klingar av en smula någonstans mitt i. Antar att jag inte är den ende recensent som uppfattar att stunder av magi infann sig häpnadsväckande ofta i studion. TRUST passar musikälskare oavsett ålder som önskar ryckas med, men kanske främst försättas i meditativa tillstånd av hisnande skönhet.

Tycker mycket om förtröstansfulla temat som inleder albumet. Det avlöses av en självständig version av psalm 173 Den signade dag vars accentuerade rytmik och flexibla basgång färgar soundet. Psalmen tillhör således skivans mest spännande inslag. TRUST definieras med parollen ”is the first step to love” och genomsyras av ett berörande känslosvall, vars återhållsamt balanseras av en glädjerik bubblande ådra. Simonsson och den ödmjuka auktoritet denne utstrålar är naturligt nog navet. I vissa låtar och somliga sekvenser intar Per V Johanssons kontrabas en framskjuten position, vilket genererar välbehövlig variation.

Man är inte någon trio som ägnar sig åt virtuosa krusiduller utan är genomgående trogna sina melodier och märkbara, med något undantag ändå försynta improvisationer. Samtidigt ska poängteras att tempo och temperament drivs upp påtagligt här och var. I några kompositioner och i ett par passager dristar man sig verkligen till att bryta mönstret. Intensiteten i exempelvis Beloving blir nästan för mycket, känns i denna kontext apart när rytmsektionen varvar upp genom att vara på tårna. Är i denna komposition Ekberg som mest hamnar i framkant. Pulsen blir högre än i andra up tempo bitar. Apropå lusten att addera tillägg är det en smaksak om lyssnaren roas av att vackra visan Så skimrande var aldrig havet skrudas i delvis annan dräkt.

Med tanke på att jag skrivit om föreställningen ”Livet är mer än bara musik” är det på sin plats att skjuta in att både Georg Jojje Wadenius (som trion samarbetat med) och Stefan Nilsson hedras med fina hyllningar. Att avrunda med Some Other Time (L. Bernstein) visar sig vara en god idé fast inriktningen är en annan än det gripande framförandet som skedde i Bill Evans-tribut på Ystad Jazzfestival i år under Jan Lundgrens ledning. Hade kanske inte ett dylikt anspråk. Uppskattar ljudkvalitén. Underbart att trion fått teknisk assistans av Lars Nilsson på Nilento. Framgår av lyssning i Sony hörlurar hur superb akustiken är.

Isabel Berglund

OPen Every Window

2

Inspelad i Atlantis/ Metronome Studios plus Studio 88 Stockholm mars 2024

Producent: Calle Rasmusson

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 11/11 2025

Som ett led i att lansera unga talanger verkar svenska jazzetiketten med mest resurser ha en kvot reserverad för ändamålet. En av höstens enligt dem efterlängtade debuter, är med en sångerska och låtskrivare som förmodligen uppmärksammats som en intressant nykomling i huvudstaden. För egen del finns ingen förhistoria. Producent Calle Rasmusson är förvisso ett aktat namn som borde innebära en kvalitetsstämpel. På senaste YSJF dirigerade trumslagaren och arrangören framgångsrikt Bohuslän Big Band. Vidare består sättningen av några favoriter såsom Britta Virves på flygel men också ovanligt nog rhodes och wurlitzer, Leo Lindberg i egenskap av organist samt på alt- och sopransax Johan Christoffersson.

Att undantag görs mot min regel att avstå från att recensera när inte godkänt betyg kan utdelas, att inte ägna tid åt att dissa, beror på att jag ändå var positivt inställd efter lyssning ett par gånger via stereons högtalare. Intrycket ändrades gradvis när öronen koncentrerat tog del av musiken i hörlurar. Varken pressrelease eller egna sociala medier avslöjar vem artisten är och hennes bakgrund. 2023 hade hon i alla fall sin examenskonsert på KMH och hon låter sig inspireras av förebilder som Dianne Reeves, Stevie Wonder och Carole King. Albumet utforskar ämnen som identitet, förbindelser och kreativ frihet genom vindlande texter på engelska och förmodligen sekvenser av improvisation. Soundet anses intimt, arren tänkvärda och konstnärliga visionen lätt att upptäcka. Sammantaget menas på att Berglunds uppdykande som skivartist övertygar, vilket jag än så länge ställer mig lite skeptisk till. Beredd att ge henne fler chanser.

Vi får nio kompositioner signerade Berglund plus en snutt som preludium. Häfte med texter och bilder medföljer cd:n. För att slutföra avdelningen fakta ska berättas vem som gör vad på albumet. Producent Rasmusson har adderat syntar och percussion, Oskar Nilsson Bettinsoli lirar el- och akustisk gitarr, Samuel Löfdahl kontra- och elbas, Axel Nilsson trummor och Julia Berglund finns på bakgrundssång. Gissar att några av nämnda musiker kan ha studerat med artisten.

Berglund är svårplacerad genremässigt. I brist på terminologi som kännetecknar soundet säger jag souljazzig pop med anstrykning av påkostat singer songwriter idiom. Artisten sjunger väl, tar gärna i för mycket likt en musikalstjärna. Lusten att sträcka ut exploateras kontinuerligt och producenten verkar inte alls ha brytt sig om ”att döda hennes älsklings-estetik”. Vissa teman påminner om melodier med Randy Crawford, Roberta Flack och deras efterföljare. Flera låtar sticker iväg, förvånar med orytmiska vändningar i en exceptionellt böljande struktur såsom Hours Of Reflection. Smaken är som baken, men frekventa stretchandet av stavelser roade mig inte. Potential finns förstås, fast här gör för många kompositioner ett anonymt intryck och sångtekniken borde ha varierats.

Registrerade några berömvärda detaljer. Syftar exempelvis på piggt feature av gitarristen i Ease Your Mind och hans expressivt glidande solo i Lonely Days. I låt som gungar fram försynt noteras fint trumspel. Lika kul som sällsynt att vi får höra den ljuvliga pianisten Britta Virves spela elförstärkt klaviatur och hon har dessutom ett vackert reflekterande intro på flygeln. Johan Christoffersson färgar elegant en sekvens med sin altsax.

Emma Swift

Resurrection Game

4

Inspelad på Isle of Wight och i Nashville

Producent: Jordan Lehning (också ljudtekniker)

Tiny Ghost Records (egen utgivning)

Releasedatum: 12/9 2025

Har saknat Emma Swift på WOW under de cirka tio jag haft pressackreditering. Att jag fått recensionsex av hennes nya och föregående cd beror på att de skickats av hennes distributör och A & R person i Sverige. 2021 skrevs en 4+ recension av Bob Dylan-tolkningarna Blonde On The Tracks. Utan att överdriva kan hävdas att Swift fick ett succéartat genombrott. Denna vecka lyfts singer songwriterns album, fullängdsdebut vad beträffar egenkomponerat material, fram som veckans album på Hemifråns hemsida. Och det är en mycket mogen och genomarbetad sådan under ledning av lyhörde producenten Jordan Lehning som spelat in australiensiska kvinnans låtar i en påkostad produktion där sannolikt inga identiska instrumenteringar förekommer, utan både sättning och stil skiftar på de tio låtarna på Resurrection Game vars upprinnelse sägs ha varit ett nervöst sammanbrott. Ett års rehabilitering med exempelvis terapi fordrades för att komma i fas. Producentens rekryterade stab av sofistikerat spelande musiker framhäver ypperligt melodiernas kännetecken. Man har varit fantasifulla i kreerandet av sound, kompositioner har därför skrudats smakfullt i differentierad dräkt.

Finns ett koppel av kvinnliga singer songwriters inom samma vida fält eller verksamma i snarlik genre. Live med Alice Howe & Freebo jämte 29 & Gone av Hat Check Girl från samma utgivande källa, tillhör de plattor som borde ha recenserats i uppskattande ordalag av undertecknad om jag haft mer energi. Min poäng är att Swift förmått odla fram ett eget sound, en personlig röst som engagerar. För den intresserade ska framhållas att texthäfte medföljer. Jag som lyssnat med ett halvt öra på dem noterar att de är omsorgsfullt konstruerade, bottnar i upphovspersonen och kryddats med tänkvärda rader. En svensk kollega ägnar sig nästan uteslutande åt texternas ämnen, vilket ter sig minst sagt futtigt med tanke på utsökta musikaliska hantverket. Har i hörlurar lyssnat uppmärksamt på snygga arren, musikernas insatser och hur solister skiner. I centrum finns förstås Emma Swift och hennes bevekande röst. Den låter definitivt bärkraftig fast den tycks komma ur en fragil själ. 44-åringen boende i Nashville sägs vara influerad av Sandy Denny, Marianne Faithful och Joni Mitchell.

Vem spelar vad? Jo trumslagare/ percussionist Dom Billet och basist Eli Beaird utgör rytmsektion. På For You And Oblibion byts de ut till Ross McReynolds respektive Calvin Knowles. Gitarristerna heter Juan Soloranzo och Sam Hunter (två spår) medan pedal steel trakteras av Spencer Cullum. Producent Jordan Lehning har många järn i elden, dubbelarbetar genom att lira klaviaturer: piano, synt, orgel, vibrafon, klockspel. På enstaka låtar förekommer blås av Jenny Kummer och saxofon (baryton o tenor) från David Williford. Lydia Luce agerar vokal bakgrund i några låtar och Grace Woodsworh på oboe får en framträdande roll i Impossible Air. Som om denna rikliga uppställning inte vore nog präglas majoriteten låtar av svepande sound från en stråkkvartett.

Enstaka alster kan låta förhållandevis ordinära men flertalet förnöjer, varav en handfull äger styrkan att omfamna och till och med få lyssnaren att känna sig drabbad. Sättet att sjunga ut förför i till exempel i pampigt anlagd titellåt med drivande rytm understödd av svepande stråkar. En annan favorit är Going Where The Lonely Go vars vibrato hos Juan Soloranzo andas kringströvande gitarrist typ Neil Young. Uppskattar hur text och musik sammanflätats på smått pompösa Catholic Girls Are Easy och verkligen i rimpar som confuse -amuse. Registrerar att det i sammanhanget ovanliga instrumentet oboe ligger i framkant jämte stråkar i Impossible Air. Särskilt i How To Be Small gifter sig elgitarrens ton med framför allt orgel (om jag uppfattar rätt). Och här och i andra sekvenser sköljer svepande stråkar över lyssnaren. Romantiska förstärkningen kan stundtals tyckas onödig, men man får acceptera att kompositören vill frammana starka känslor. Först i finalen märks på allvar att Swift bor i Nashville, då låter hon det dofta av behaglig alt country. Albumet attraherar genom att framstå som en enhet trots den expressiva mosaik det består av.