Skivrecensioner

Björn Sjöö

Ung och stark

4

Spelades in under 2020 (fram till i höstas) i Doghowl Studio

Inspelning och mixning: Björn Erixon

Producerad av Björn Erixon och Björn Sjöö

DogHowl Records (utgivning på vinyl och digitalt)

Release: digitalt 26/3 2021 / vinyl: 9/4 2021

Vi som har åldern inne minns den så kallade alternativa musikrörelsen; dess inflytande, framgångar och upplösning.. Jag är visserligen inte gammal nog för att själv ha varit aktiv, mer än att vi på gymnasiet bildade en förening för att främja företeelsen. Har dock kvar geografiska utlöpare på vinyl, i form av plattor med Rekyl och Norrbottens Järn. Då långhårig som modet föreskrev, numera skägg istället för hår. Luleåbon Björn Sjöö som passerat 70-års strecket, var medlem i Rekyl och skrev låtar åt Norrbottens Järn. Han ingår i Norrlåtar. Och tillsammans med bland andra basisten Tommy Skotte (Skottes Musikorkester, Abash med flera) grundade Sjöö Anton Svedvergs Swänggäng. På senare år har han spelat jazz, skådespelat på Norrbottenteatern samt i teveproduktioner av Ronny Eriksson. Har därtill varit musiklärare på gymnasienivå samt gästat yngre artisterna Movits och Zacke plus lirat i ett band med rötter i New Orleans-stil.

Nu manifestar Björn Sjöö ett drygt halvsekels karriär genom att släppa sin solodebut. Den föregås av två singelsläpp. Ironiskt betitlade Ung och stark är en påkostad satsning med imponerande många medverkande, vars sammanställning växt fram successivt. Grunderna arbetade Sjöö fram på trio med trumslagare och basist. Tydligen var inte alla femton musiker samlade eller ens befann sig i samma studio. Har för mig att tre av dem har jag hört live i Mölndal/ Göteborg. Somliga bland dessa femton har spelat in sina bidrag i respektive hemmiljö, vilket var ett ovant sätt att sy ihop ett album läser jag i intervju.

All text och musik har skrivits av artisten själv, vars diversifierade influenser resulterar i angenäma konturer. och fylliga sound. Äldsta låten dateras till 1982, singeln En annan dag med Rekyl. Två-tre gånger studsar jag till av att hookar och melodier låter påfallande likt kända låtar. Ingen aning huruvida likheten ska tillföras slumpens konto eller om norrlänningen, vars idol i uppväxten hette Manfred Mann, medvetet knyckt. Associerar till tema i Paul Simons Graceland, Ry Cooder, Tony Joe White, Randy Newman och en komposition med innerlig gospel-touch känns väldigt välbekant.

På det delikata smörgåsbordet serveras många goda smaker bestående av rockig up-tempo, blues, visa, rythm & blues, alt country, Mardi Grass – stil, gospel, singer songwriter-stuk, jazziga tongångar, americana, en gnutta rockabilly och tendenser till boogie. Det fina i kråksången är att beståndsdelarna skickligt binds samman. Björn Erixon ska lovordas, dennes nyckelroll som medproducerande bollplank har varit avgörande för den lyckade helheten.

Björn Sjöö trakterar en uppsjö (notera Göteborgsvitsiga ordvalet) instrument, fast han gärna poserar med tuba. I övrigt spelar han gitarrer, trombon, bastrumma och piano. Piano ska ha varit första instrument under uppväxten. Musicerandet fixar han oklanderligt. Att han på sin äntligen förverkligade debut, kontinuerligt dokumenterar sitt hantverkskunnande som låtskrivare, är emellertid albumets största tillgång.

Ska man vara helt korrekt måste övriga musiker harangeras. Utan deras glimrande bedrifter hade det inte blivit lika lysande resultat. Vill skjuta in att jag fått hålla till godo med datorljud, om än bättre än gängse. Lite trist att inte ha ett recensionsex. Den utvandrade Luleåsonen Ola Gustavsson har spelat med och proddat en drös berömda svenska namn. Här påverkar han essensen i Ung och stark på ett glimrande inspirerat sätt, oavsett om det handlar om att lägga solon på elgitarr eller läckra harmonier på pedalsteel och mandolin. Rytmsektionen bestående av ovan nämnde Tommy Skotte och trumslagaren Mats Danell ( son till Nils som spelade med Lars Sjösten och Abash?)är magnifik i sitt sätt att framhäva låtars struktur. En annan kvalitet de demonstrerar är att lyhört gå i dialog med separata melodiinstrument. Kreativt grepp! Två kvinnliga saxofonister tränger igenom i ett i övrigt manligt perspektiv. Frida Thurfjell kastar loss gånger två, ger oss vitala solon på tenor. Ytterligare en stimulerande egenhet avseende arrangemang, är förekomsten av stimulerande outro på enskilda instrument.

Sången är inte Sjöös främsta tillgång, blir ibland för gäll när låtskrivaren är uppe i varv. Men den avskräcker mig inte heller och han är noga med att artikulera. I drömskt countrydoftande Inga pengar låter rösten övertygande i poetiskt storslagen text, integrerad med vackert spel på pedal steel av Jonas Eriksson. Av tio låtar (på vinyl jämt fördelade) där inga faller ur ramen, ska ett par potentiella hits hissas. Förutom Inga pengar faller jag pladask för Det vore skönt samt Förändringens vind. Den första för dess charmant bluesiga, rullande toner vars feature utgörs av mötet Gunnar Sundströms hammondorgel – Jonas Erikssons barytongitarr. Senast nämnda titel tack vare avspända ensemblespelet i tidlös souljazz som kröns av några underbara instrumentdueller. Ola Gustavsson levererar ett makalöst känsligt bluesbaserat solo som framkallar gåshud.

Det är så skönt jämte En annan dag präglas av dels tacksamhet i ord och ton, dels en pendelrörelse mellan vemod och tröst. Andra alster kännetecknas av ett härligt gung. Texterna är kärnfulla och tänkvärda, samtidigt existentiellt reflekterande på ett ganska diffust vis. Vi får inga episka berättelser á la Plura och Anders F. Tycker ändå man får lära sig en del om Björn Sjöös livsinställning.

Hoppas Ung och stark letar sig fram till både gamla följare och nya generationer. (i sammanhanget poppar Rekyls kanske största hit upp ur minnet: Det finns ingen förlorad generation) Registrerar utomordentligt hantverk av en mycket duktig eklektisk låtskrivare och hans glänsande medarbetare.

obs En av de forna medlemmarna i Rekyl heter Rolf Hedberg. Har precis fått reda på att han är far till Frida Thurfjell, vars saxofonspel förgyller skivan. Numera bor Rolf i Göteborg och är bland annat teatermusiker/ -kompositör. Denne multiinstrumentalist har jag haft förmånen att höra live ett par gånger.

Owe Almgren & Sisters of Invention

Does The Beatles – Nordic Noir

4

Inspelad i Svenska Grammofonstudion Göteborg av Åke Linton 2016-2020

Producerad av Owe Almgren och Oh Yeah Records

Oh Yeah Records (distr Border Music)

46:24

Releasedatum: 19/3 2021

Min relation till förmodligen alla tiders mest kända band (som ju orsakade fullkomligt hysterisk respons från fans)? Anser att jag föddes minst fem år för sent för att vara målgrupp när det begav sig. Visserligen var min första singel Hello Goodbye, som kan sorteras in under avdelningen lite fjantiga hits. Minns också när vi uppspelta, knappt skolmogna pojkar i kör återgav refrängen till She Loves You utan kännedom om uttal., hur jag stolpade runt i tryckare till Hey Jude på lägerskola i årskurs sex och biografbesök med mamma för att se Let It Be. Har idag i samlingen fem vinyl av The Beatles, vars input i studio med producent George Martin, kom att revolutionera populärmusikens utseende. Och på senare år har slumrande minnen hos mig väckts till liv, genom att vid cirka tre tillfällen hört de Beatles-tolkare som rankas högst i världen, nämligen Petterland (med rötter i Lenny Pane) från Göteborg.

Elbasisten Owe Almgren (sett honom lira med såväl Stonefunkers som familjebandet) är omkring sju år yngre än recensenten, vilket torde diskvalificera honom från egna minnen. Beatles-projektet verkar ha jäst fram successivt under flera år. Kan erinra mig att familjen Almgren framförde låt på jazzfestival i Falkenberg för säkert tre år sedan. Sättningen på albumet är Owe på elbasar, akustisk basgitarr och sång, Karolina på saxofoner och sång samt bakom trumsetet Malin som även har hand om slagverk och klockspel. Kvinnorna heter också Almgren, är döttrar till den långe musikern som ansvarar för trions intrikata arr, bortsett från sångarrangemangen som Karolina står för.

Döttrarna har sedan 10-års åldern framträtt och erhållit utmärkelser under namnet Sisters of Invention, vars konserter jag sett minst tre gånger. Har därtill skrivit om prisade Karolina Almgren Project – i vars projekt både mamma Martina (trumslagare) och systern Malin ingår – såväl på scen och skiva. Och Malin kunde ses häromåret på Stora Teatern när det ordnades genomarbetad Neil Young-tribut. Flera skivor utgivna på Oh Yeah Records har tidigare recenserats i Kulturbloggen. I likhet med familjen Bergcrantz/ Laurin i Skåne driver Almgrens från Mölnlycke eget bolag.

Utgångspunkten har varit väsensskild från den policy osannolikt skickliga Pepperland hyser. Owe medger att det känns överflödigt att försöka presentera tio nya retroinriktade covers, lägga sig nära odödliga original. Istället blev ambitionen att fånga urskiljbara melankoliska stämningar. Därför låter skivan allt annat än larmig, istället ofta försiktig i långsammare tempo. Hemmahörande i jazzens fria anda av improvisation som de är, är en hel del bortskalat och somligt tillagt, fast ändå centreras arr utifrån Lennon & McCartneys klassiska kompositioner. Är man någorlunda förtrogen med Fab Four´s katalog, känns nästan varje refräng igen, från tonalt avancerade Across The Universe till flerstämmiga balladen Here, There And Everywhere.

Renommerade jazzgitarristen Erik Söderlind släppte för ett par år sedan ett soloalbum med musik uteslutande av Paul McCartney. Å ena sidan utdelade jag stora portioner beröm, å andra sidan uttrycktes viss frustration över att “Mackans” palett av temperament hade slipats bort. Hur reagerar mina öron när Beatles spännvidd hanteras av utforskande, nordiska kynnen utan gitarr och klaviaturinstrument? Jo, öronen njuter! Tar till mig att produktionen i Åke Lintons varsamma händer, genomsyras av ett överordnat, gemensamt sound. Utan att bli för krångligt låter det uppfriskande originellt, varvid eftersträvad intention uppnås.

“Baspappan” har mycket att stå i, får använda hela sitt inövade register när han växlar mellan lagom mullrande elbas och akustisk basgitarr. Framhäver melodin i högre grad än markerar basgångar, eller tar hand om båda funktionerna parallellt. Är som nämnts inte främmande inför Malins trumspel, överraskas ändå över att det gör mig förtjust. Hennes släpiga polyrytmik attraherar. Karolina är en driven solist på sopransax och håller skaplig standard på tenor. Förekommer dock mest som duktig vokalist. Osäker på om duetter och bakgrundssång är pålägg av Linton eller om hennes syster assisterar.

Upptäcker skillnader i kvalitet avseende arrangemang. Två adaptioner kan betraktas som problematiska. I´m a Loser innehåller fin sång, men låten i sig är konstig. Och vi som har singeln Let It Be behöver vänja oss alltför mycket. Räcker inte med ypperligt trumspel. Kantigt, säreget och avsaknad av piano lyder omdömet om en Live Aid-allsångsfavorit som borde valts bort.

Identifierar minst tre mästerverk! Att ta ner och liksom plocka i sär Norweigan Wood framstår som ett snilledrag. Duetten bedårande, likaså hur takt betonas. Come Together låter fantastisk. Häpnadsväckande hur detta sugande beat svänger på jazzmanér. Introt featuring saxofon signalerar fräscha, händelserika inslag. Emellan refrängen har man djärvt nog smugit in kompletterande tongångar. Owe framför texten trots att han egentligen inte är någon sångare, vilket man inte fäster sig vid. Help har omvandlats i ett underbart arr, så att ursprunglig desperation eroderat, till förmån för eftertänksamt vemod. Sopransax, percussion och basgitarr samexisterar otroligt bra. Samtliga presterar på topp i en hit jag tror de haft på repertoaren ganska länge.

En sofistikerad sak som på ett sympatiskt sätt hovrar och ges en fräck, förhållandevis otyglad avslutning är Eleanor Rigby. Vidare, en raritet omgjord i baktaktsstuk med klockspel i framträdande position. Syftar på Goodbye som sir Paul McCartney skrev till Mary Hopkin på Apple, som uppföljare till megahit (som jag har någonstans). Först 2019 släpptes hans egen demo på en återutgivning av Abbey Road. En runner up till nämnda triss i mästerverk är skönt gungande I Feel Fine. Återigen sjunger Owe. Här kan vi tala om att vara nyskapande, när en snitsig popbagatell vävs ihop med utbroderade jazzharmonier.

Ett soft alster från Revolver gör en glad. Fullkomligt lysande basspel hörs i en tolkning där man gör tvärtom, det vill säga våga riskera att gå bort sig genom att vrida upp tempot, släppa sargen. Med utmärkt resultat som följd! Sista spåret bryter mönstret, musik skriven av Owe som förebådar ett säreget duoprojekt han spelat in i par med Åke Linton.

Elin Jonsson

Drömmaren

4

Inspelad i Bygdsilhum i Skellefteå kommun sommaren 2020

Mixning och inspelning: Arvid Staaf

Master: Claes Persson CRP Mastering

Producent: Elin Jonsson

Utgiven på eget bolag (cd säljs av Elin Jonsson / bandcamp.com)

27:56

Releasedatum: 4/3 2021

Kritiker sysslar inte med vetenskap. Mer eller mindre, blommigt formulerade, välgrundade bedömningar baseras på som det heter tycke och smak. Ett förhållande värt att upprepa, inte minst på grund av kollegors ovilja att skriva i jagform. För egen del behöver två kriterier uppfyllas för att jag ska fixa, att fullt ut tillgodogöra mig musik där fiol är dominerande instrument. Mina ovana öron måste få slippa gnällig grundton och klämmiga, tillika hurtfriska takter. Elin Jonsson från Jämtland är en smart folkmusiker, vars gärning uppfyller högst subjektiva önskemål. Hon har goda förutsättningar att med sin varliga cross over -estetik, nå långt fler än de redan “frälsta” folkmusikentusiasterna.. Mig fångar 30-åringen definitivt på sin debut, vilket inte är helt oväntat. Den norsk-svenska kraftkvartetten (Elins egen formulering) Rim som hon grundat, hörde jag live häromåret, efter att utdelat högsta betyg här i Kulturbloggen.

Jonsson har skaffat sig en synnerligen omfattande utbildning på flera nordiska lärosäten. Kan titulera sig både riksspelman och fiolpedagog, har dessutom en master i nordisk folkmusik. Vill påstå att hon är ett sällsynt föredöme när det gäller att popularisera traditionsbunden nordisk musik utan att göra avkall på autenticitet. Åtta låtar, samtliga signerade artisten, erbjuder omväxlande melodier. De skrevs i Älvsbyn där hon vistades själv med sina idéer.

Arrangemangen utformades som om de skulle framföras av ett band. För att införliva fler stämmor har loopar finkänsligt använts. Inspiration hämtas från rogivande aktiviteter i vardagen, särskilt tid spenderad i naturen. Ett eget ljudlandskap sägs vävas fram i en mix av modernt överbryggande genrer och genuint traditionella harmonier. Ska dock betonas att hon inte på långa vägar tillhör en lika radikal inriktning som Långbacka/ Bådagård ( för övrigt väldigt förtjust i duon). Vill i sammanhanget påminna om Hedningarnas succé under 90-talet, deras extatiska formel av högteknologiskt sväng i folkton. Upplagan med två finska sjungande systrar toppade ju för ett par år sedan, listan i LIRA över bästa svenska album inom folkmusik.

Cd:n flashigt förpackad med fina foton på glansigt papper plus ett häfte med introduktioner till de egentillverkade förnämliga låtarna; gör att man undrar över finansieringen. Hur har skivsläppet varit möjligt utan stöd från Kulturrådet eller sponsorer? Vill man ta del av skivan i hörlurar är det viktigt att ställa in volymen på rätt nivå, annars låter ljudet alldeles för vasst.

Hoppet (“om att våga kasta sig ut”) är först ut. Som skuttande steg över ett melankoliskt fundament. Nästa låt betecknar Jonsson skämtsamt discodänga. Hör delikata stämmor tvinnas ihop, föras framåt. Egna fotstamp ackompanjerar. Låter oklanderligt, ändå vill jag mena att efterhand blir lyssnaren än mer indragen i skivans varianter på musikaliskt renodlade och spännande platser. Balans i ekosystem utifrån förhållandet sjöborrar – havsuttrar, utgör fond till Motvals. Resulterar i vackert reflekterande låt där Arvid Staaf kompletterar ljudbilden på tramporgel. Blir till en minimalistisk fullträff vars sound/ väsen söker sig utanför nordsvenska domäner.

Titellåten går i halvfart, har ett medryckande tema och växlar tydligen i taktart. Det pågående riffet ger en hypnotisk påverkan. Naturligt slut saknas. Flera melodier präglas av liknande effektfull hållning. De låter medryckande, genererar finurligt sväng. Men Jonsson håller medvetet tillbaka en smula. Målet är aldrig att skapa en virvlande extas. I “manualen” till Roxik uppmanas till meditation genom att uppmärksamma tystnaden i skogen. I den mån begreppet ballad kan förekomma när fiol trakteras, passar uttrycket här. Otroligt vackert pizzicatospel utgör huvudingrediens, förstärker rytmen, vilket också är ett grepp som kryddar fler anrättningar på Drömmaren och uppstår, ibland i form av loopar. I en låt väljer soloartisten att nynna.

Sticker ut gör en låt som excellerar i groovigt, avskalat dansbeat, även när obligatorisk bas saknas. Tack vare Elins skräckblandade förtjusning från barndomen av att Åka spark, har denna melodi kunnat få sin pulserande ton. Det virtuosa handlaget blir påtagligt. Albumet avrundas med en magisk vaggvisa, vars harmonier skulle kunna utgöra ledmotiv i vemodig film. Otroligt vacker komposition!

Soloprojektet utfaller till stor belåtenhet. Elin Jonsson vet vad hon vill åstadkomma och lyckas förträffligt i sina föresatser. Högklassig musiker grejar att i princip trollbinda på egen hand på krävande instrument med, oftast, sinnrikt lågmäld intensitet. Bärkraftiga sofistikerade låtar lockar till lyssning. Vad mer kan man begära?

Ida Gillner

Anna

4

Inspelad i Elementstudion i Göteborg hösten 2020 av Joel Bille

Mastrad i Svenska Grammofonstudion av Hans Olsson

Egen utgivning (endast digitalt)

Releasedatum: 10/3 2021 (digital releasekonsert detta datum)

Ida Gillner är frilansare i yngre medelåldern bosatt i Göteborg, vars Högskola för scen och musik hon examinerades från för ett tiotal år sedan. Hon har jobbat på El Sistema, med teaterföreställningar och gjort uppsättningar för barn, ingår i konstellationer som Längtans Kapell, Ida & Louise och Flocken, är företrädesvis verksam inom i icke-anglosaxiska sammanhang. Bevarandet av judisk kultur har blivit ett specialområde. I Kulturbloggen har hon förekommit minst två gånger, när hon medverkat i program på Stadsteatern respektive Kronhuset. Gillners huvudinstrument är sopransaxofon. På nya soloskivan spelar hon emellertid piano,. Omgående kommer förklaras varför.

För drygt ett år sedan, samma dag Ida genomförde föreställning med Anna Heikkinen & Längtans kapell ( Sagolandet – Satumaa som recenserats här), dog hennes yngre syster. På de åtta närmast följande månaderna klarade hon inte, varken fysiskt eller mentalt, att plocka upp instrumentet. Räddningen i den outhärdliga sorgen blev att pröva sig fram över klaviaturen, se om musikern i henne kunde få utlopp för sina känslor. Förtvivlan över den orättvisa döden hade samtidigt en motpol i form av en ljusbringare, en nyfödd son. “Lugn och tröst, lust och kraft” och en väg ut ur den förlamande smärtan fann hon genom att söka sig fram i pianots klangvärld. “Har tagit ett steg i taget och varsamt följt min intuition, blev till detta knippe musik som kommer från mitt innersta.”

“Musiken har kommit till ur tårar, ur ljus, hopp och längtan, i morgonstund med min lila bebis jollrande/ , i meditation, som toner i hjärnan och längtan i hjärtat. Den spelades in bland levande ljus.” Gillner skriver att hon går på sin nya väg, följer stegen och ser fram emot att musiken får vingar, landar hos en publik. Och att musiken därmed inte längre bara tillhör henne och systern som tvingats lämna jordelivet. Ni som läser denna introduktion inser förstås, att det känns förmätet att ge sig på att värdera Anna., en blandning av nya kompositioner och material ända från ungdomen. Den polske pianisten Hania Rani har varit en viktig influens i skapelseprocessen.

När man med öronen på vid gavel tar emot, går det ju inte att undgå märka de omätbara sinnesrörelser som lagrats och gör sig påminda, bubblar upp i teman och stämningar. Verkshöjden är odiskutabelt hög! Jag blir onekligen rörd, men skönt nog inte nedslagen av de nio stycken skivan består av. Det hemska ämnet till trots är det inte alls enbart tungt att till sig musiken. Antar att upplevelsen kan vara mer tårfylld för Gillners vänner och kollegor. Hör vackert, avskalat tonspråk med strimmor av hopp, kanske också tacksamhet för tiden systrarna fick tillsammans. Ett par gånger är jag i en fas när magen vill dra ihop sig. Ett osvikligt tecken på att tonsättaren t når fram, kommunicerar budskapet om sin saknad.

Försök till virtuosa löpningar är självfallet bannlysta. Istället betonas det eftertänksamt avvägda, samlade moment av kontemplation och begrundan. Ett marginellt aber är att vara hänvisad till att lyssna via datorn, därmed utan tillgång till idealisk ljudåtergivning. Sådan här stillsamt vidunderlig musik borde bli utgiven fysiskt.

På senare år har jag i hemkommunen varit på genrefria pianokonserter med Elise Einarsdottir, Lars Jansson och Monica Dominique. Och därtill bedömt pianisters soloalbum såsom Tommy Kotter, Mattias Nilsson, Hans Loelv och Anders Teglund. Ida Gillner är väl värd en plats i detta sällskap, åtminstone när avsikten är att beröra.

Skivan börjar med en hyllning till uppväxten på Asperö. Melodins betydelse blir uppenbar när man får veta att den inledde begravningsceremonin. Den är hämtad från debuten med Ida & Louise, nu inspelad i ny version. Flyga är enda vokala inslag som kom med, där Gillner för ovanlighets skull sjunger skört på svenska. Som av en ödesdiger slump skriven bara dagar före döden ryckte systern ifrån henne.

Hör porlande struktur i Vilande som känns bekant på något märkligt vis. Bärs fram av en minimalistisk touch á la Michael Nyman. Ännu mer av visuellt dèjá vu inträffar i nästa stycke som har nästan tjugo år på nacken. Outsägligt vackra ackordföljder präglar också Förnimmelser. Smärtan och sorgen påtaglig, greppar oss, gör oss känslovarelser utsatta. Ändå anas en gnutta överlevnadsinstinkt. i den första låt som skrevs efter den akuta chocken. Tre toppnoteringar som kompletterar varandra och förenas av stor skönhet!

Musikern och låtskrivaren Gillner knyter ihop säcken med Efteråt, ett stycke hon framfört på begravning tidigare. Ofattbart nog tillkom melodin redan när hon gick på högstadiet. Låten ger enligt egen utsago “ro, hopp och ljus framåt”, vilket man instämmer i. Genom fingrars sublima anslag får denna milda stegring, denna antydan till positiv förändring sitt överväldigande utlopp. Avslutningsvis måste något viktigt poängteras, något som framskymtat. Kvinnan bakom verket Anna ska definitivs betraktas som ett tidigare underbarn. Hur är det ens möjligt att göra så gångbar, brådmogen musik, vars innehåll skenbart präglas av stor livsvisdom? Vad blir denna smått geniala kompositörs nästa steg? Albumet förtjänar absolut 4+.

Tre Öar

tone poem

3

Inspelad på Kungliga Musikhögskolan 2019

Solters Records

37:28

Releasedatum: 27/11 2020

Den drivande kraften i detta egensinniga projekt heter Sebastian Persson. Kontaktades av honom efter att han läst recension jag skrivit om en musikervän. Fridhems fhs är en gemensam nämnare. Den bandledaren har engagerat en gitarrist, som jag först trodde var identisk med Tre Öars. (båda heter Persson). Innan jag accepterade uppdraget lyssnade jag på Open Spotify, vilket nu kompletterats med närstudier av cd i hörlurar och från högtalare. Sebastian Persson har förutom tiden på Fridhem, genomgått studier i musik på Bollnäs folhögskola och Musikhögskolan i Malmö. Han ingår i konstellationer som Amarilla, Ormbunken och Mieli.

Tre Öar bildades på just Fridhem 2015. Utöver initiativtagaren – kompositör till samtliga stycken på tone poem – består den skandinaviska trion av kontrabasisten Erik Grönnesby och Arild Wahl på trummor. Skivan har en lite kryptisk undertitel: “Bländande nostalgi, drömmar om mörkröd romans och en vilsen längtan.”

I pressutskick står att läsa om tålmodigt gitarrspel som väver in lyssnaren i Perssons tondikter, tillsammans med telepatiskt samspel. Ur dessa omständigheter sägs en djup stämning uppstå; kontinuerligt brinnande sådan. Vad som eftersträvas anges vara innerlighet. Musiken ska förmedla en resonans påminnande om undermedveten impuls. Vi får också reda på att trion delar passionen för atmosfäriska landskap, jämte musik renons på puls.

Inslag av improvisation har haft stor betydelse, vilket får mig att undra hur mycket noter man utgått från. Hör klanger och underliggande gnissel framföras i vad man vill beskriva som ultrarapid. Närhet och avstånd växlar i en skissartad ljudbild, experimentellt utformade toner. Att framkalla specifika tillstånd som symboliserar de ordlösa dikterna har varit centralt. Tondikterna verkar ha olikartad karaktär, varför produktionen undviker ambient-flöde á la Brian Eno eller Ry Cooders drabbande sound (Paris, Texas), vilket jag nästan hade förutsatt skulle finnas med som avgörande komponent.

När albumet fungerar som bäst är klanger och rytmer oupplösligt förenade i ett minimalistiskt, stundom dissonant tassande. Hade gärna sett att trumslagare och särskilt basist varit mer involverade överlag. Vid sådär fjärde genomlyssningen får jag förvisso problem att styrka min åsikt. De gör faktiskt avtryck på merparten av låtarna, eller rättare sagt de tonala dikterna. I sista spåret, Vintersol II, samverkar instrumenten lysande och Grönnesby får agera i framkant vilket han också gör på ett annat ställe.

Man undrar hur detta särpräglade, utbroderade tonspråk tas emot live. Albumet låter ömsom meditativt, ömsom fragmentariskt. Extremt väl avvägda ackordsättningar, stundom kan de nog benämnas licks, genomsyrar plattan lätt knixiga cirklar. Tycker mig höra en hel del vibrato jämte smakfullt bruk av pedaler. Öppningen låter mystiskt vacker, drar in mig i ett stämningsmättat, oförutsägbart universum. Be Silent blir en av de gånger trion uppnår jämvikt. Första halvan av Stjärnklart består av försynt organiserade ljud vilka föregår musiken. Impressionistiska skivan avrundas i dur i öppensinnad anda.

Trots ambitiösa ansatser, totalt annorlunda approach – avsaknad av tempo och puls – och spännande sekvenser som stundom trollbinder, hamnar bedömningen på 3+, vilket beror på att det efterhand blir alltför händelselöst. Blir nästan besviken på mig själv för att Tone Poem inte riktigt fastnar i större utsträckning, delvis laddar ur sig efter idogt lyssnande. Skönjbar idéfattigdom förhindrar att magiskt tillstånd uppstår i större omfattning. Nu finns det där glimtvis. Och för stressade individer som trängtar efter stillhet, kan detta speciella projekt vara perfekt som reningsbad.