Skivrecensioner

Heath Cullen

Springtime In The Heart

5

Inspelad och mixad på Lucy´s Meat Market i Los Angeles

Producerad av Joe Henry

Five By Nine Recordings

36:11

Svensk release: 26/3 2021

Fjärde albumet från en för mig okänd singer songwriter från Australien. Det geografiska ursprunget och förmågan att skapa specifika stämningar, jämte att musikaliskt förmedla historier (eller filosofiska betraktelser), har han gemensamt med sin betydligt mer omtalade kollega Nick Cave. Har nu lyssnat en handfull gånger på denna cd. Har dragits in i Heath Cullens universum, upptäcker nya saker varje gång. Förra plattan omgav han sig med Elvis Costello´s Imposters. Senaste alstret från denne karismatiske sångare och låtskrivare med fräck dandy-stil, färgas av trefaldigt Grammy-belönade ( O Brother Where Art Thou, Raising Sand…) producenten Joe Henry, som skrivit åt både Madonna och Rosanne Cash och har cirka sexton album utgivna i eget namn. Detta är hans triumfartade återkomst efter cancerbehandling.

Vi får tio låtar, tio koncentrerade avskalade konstverk. Alla signerade Cullen minus Kill Switch (T Bone Burnett(!) och Song That I Know (text: Joe Henry). Musikerna Joe Henry rekryterat förtjänar sannerligen att lyftas. Nämner dem därför omgående.

Heath Cullen är en duktig gitarrist. Får benäget bistånd av den elegante gitarristen Adam Levy. Levy vars cv imponerar. Han har givit ut en handfull egna plattor, undervisar och lirat med många stora namn, främst kvinnor. För att ringa in honom bör artister som Norah Jones (ingår i hennes reguljära band), Tracy Chapman, Rosanne Cash, Lisa Loeb och trumslagaren Joey Baron listas. Rytmsektionen utgörs av trumslagare/ percussionist Jay Bellerose jämte basisten Jennifer Condos. De har ofta jobbat tillsammans, bland annat på soundtracket till Gilmore Girls. Var för sig har de därtill häpnadsväckande meriter, tagits i anspråk av exempelvis Stevie Nicks, Bruce Springsteen, Aimee Mann, Bonnie Raitt, Sam Philips, Ryan Adams, Suzanne Vega, Jackson Browne, Elton John och Madeline Peyroux. På Springtime In The Heart framgår hur vidunderligt samspelta duon är. Multiinstrumentalisten Levon Henry spelar sax (möjligen också klarinett). Han förekommer på skivor med bland andra Beck, Bettye La Vette, Doug Seegers, Joe Henry och Meshell Ndegeocello. Patrick Warren på keyboards är producent och prisad filmkompositör, ackompanjerat en radda stjärnor såsom Rod Stewart, Joe Cocker, Melissa Etheridge, Neil Diamond, Tom Waits och Fiona Apple. Således första klassens sessionmusiker som också besitter utbredd kunskap om jazz.

Allt är utmejslat in i minsta detalj på en skiva som artisten valt att inte lägga ut på Spotify (se hans hemsida). Förvånansvärt nog har låtskrivaren låtit sig vägledas i sitt skrivande av optimism och hopp, som ett motgift till dåliga nyheter. I sig något av en oxymoron eftersom den otroligt eftertänksamma, vackra musiken oftast hemfaller åt moll. Öppningsspåret är synonymt med senaste video. Mäktig, framrullande, accelererande melodi betitlad Things Are Looking Up. Producentens tentakler känns hela tiden närvarande. Vi snackar alternativ, avstressande musik när den är som bäst Musikerna är underbart precisa och integrerar sömlöst med Heath Cullen, vilket får mig att jubla helhjärtat. I presstext kallas de passande för ett A-team.

Den stilmedvetne mannen hemmahörande i New South Wales demonstrerar skivan igenom, sin avsevärda begåvning på att komponera oborstade melodier, utan att ta till enkla knep som boogie eller allsångsrefränger. Låtarna fylls ändå med med märg och mening. Övertygelsen i framförandet av sångerna är påtaglig. En lyckad inspelningsteknisk finess är att gitarrerna är uppdelade i stereoljud. Ett lika konsekvent som ovanligt “tilltag” som innebär förhöjd känsla. På Song That I Know är gurorna underbart uttrycksfulla, påminner nästan om konverserande väsen. Ljudbilden skiftar, från stundtals på gränsen till kristallklar till motsatsen ,det vill säga förväntat smutsig och murrig.

Vore Heath Cullen epigon skulle han aldrig kunnat höjas till skyarna. Med det sagt märks släktskap med några föregångare. Tål tveklöst att jämföras med, förutom nämnda utvandrade landsman, Tom Waits samt i viss mån Ry Cooder och dennes episka soundtrack. Lyssnar man inte tillräckligt noga kan man i några spår nära nog förväxla Cullen med angivna ikoner. I titellåten kommer man möjligen lite väl nära Nick Cave, vilket entusiaster har överseende med. I melodin vars credo lyder “humanity is not a crime”, sugs vi oemotståndligt in i en virvel genom uppfriskande solon på saxofon, klaviatur och kommunicerande gitarrer.

Den genomträngande, lätt hesa rösten anlitades när Bowie Celebration Tour kom till Operahuset i Sydney 2017. Klockrent artikuleras betraktelser över tillvaron. Finns något hypnotiskt över framtoningen. Fascineras av ödmjuk grundton rent av vördnadsfull emellanåt. Utifrån den inställningen företas spännande subtila avvikelser. Sålunda notabelt att de förhållandevis korta låtarna skiljer sig åt, inte präglas av identiskt stuk. Även om de ryms under samma paraply har de olika karaktär.

Svänger störtskönt med små medel gör The Shape Of Your Name. Denna höjdpunkt följs av en naken ballad vars utsökta kvalitet bevisar att Joe Henry exakt vet hur materialet bör hanteras.. Det intima samarbetet funkar förträffligt. Albumet låter genomgående sensationellt vackert utan att alls bli smetigt. Pricken över i:et har lagts allra sist: Ljuvliga Kill Switch. Skenbart söker sig musiken fram. Varje ton och varje ackord är noga avvägt. Nödvändig samstämmighet verkar oproblematisk att få till för samtliga lyhörda musiker. Återstår bara att utdela högsta betyg!

Bohuslän Big Band

Chasin´the Bird

4

Inspelad november 2020 i Vara Konserthus

inspelning, mix och master: Christer Olofsson Sunninge Sound Studio

Producerad av Vara Konserthus / Bohuslän Big Band

Prophone Records

69:13

Releasedatum: 11/6 2021

Har några gånger tidigare recenserat landets möjligen ädlaste storbandsstolthet, (konkurrensen lika mördande som stimulerande i ett Sverige begåvat med en handfull strålande storband) både live och på skiva. De har numera replokal och också postadress ett par kilometer från min bostad. Därför har det blivit tradition med framträdanden i Mölndals Stadspark på nationaldagen. Annars är hemmaplan Vara Konserthus på Västgötaslätten vars region är orkestern uppdragsgivare – där nya skivan spelades in samtidigt av hela orkestern. Krävande process då eventuella missar inte kunnat repareras, fast resultatet gynnades i slutändan. Har sett det modernistiska bandet uppskattningsvis minst femton gånger varför känslan att jag kunnat följa dem i sådär tjugofem har viss täckning. Mycket belåten med vad jag upplevt i deras sällskap när de gästats av Gregory Porter, Steve Swallow, Lou Soloff, Jaqee, Avishai Cohen (trumpetaren), Ale Möller, Bengt-Arne Wallin, Georg Wadenius, Kristin Amparo, Daniel Lemma, Claes Jansson, Sinne Eeg, Rigmor Gustafsson för att nämna några i en lång stjärnbeströdd rad. Blåssektionerna förstärkte showen med Jill Johnson som jag recenserade. Mångsidighet är ett av deras signum, vilket deras temakonserter kring Frank Zappa och Steely Dan är bevis på. f Man undervisar, låter utbildade talanger spela och skriva för dem, sprider glädje till äldreboenden och håller igång verksamhet riktad mot barn.

, Läser man på hemsidan noteras ändå att många produktioner gått mig förbi. För inte så värst många år sedan var Nils Landgren konstnärlig ledare. Och i fjol skulle skilda turnéer med Tommy Körberg, Danilo Perez och Björn Skifs ha genomförts. Hade pressbiljett till två av konserterna. Konstnärlig kvalitet är ju inte en mätbar vetenskap, inte jämförbar med tävling i säg höjdhopp. Vi får utgå från att Magnus Lindgren – samarbetat flera gånger med BBB – vet hur det förhåller sig då han rankar Bohuslän Big Band, vars syfte är att värna och utmana, som ett av världens sju bästa storband.

Nu har man satt tänderna i musik av Charlie Parker, jämte kompositioner av Tadd Dameron respektive Miles Davis förknippade med Bird. I höstas var det nämligen hundra år sedan arkitekten till den revolutionära stilen bebop föddes. Tyvärr dog han ju redan i mitten på 50-talet på grund av excesser till drogvanor. Utan att ha forskat vidare i ämnet, associerar jag spontant inte altsaxofonistens musik med storband. Högst osäker på om han överhuvudtaget figurerade i sådana sammanhang. Inte minst av den anledningen har de kunniga som gett sig på att arra sammanlagt elva låtar varit ovärderliga bidragsgivare. Klas Lindquist ansvarar för fyra av dem gjorda 2010, samma tidpunkt då danske trombonisten skrev arr på Barbados, vilket skedde i samband med turné med BBB under rubriken “Bird´s Bebop”. Maria Schneider (som ju Bowie kontaktade under sina sista år och som dirigerat BBB) skrev under sin studietid på 80-talet arrangemang på Hot House som inte funnits tidigare på skiva. Tre låtar har tolkats av blåsare i orkestern – Niclas Rydh, Samuel Olsson och Christer Olofsson. Sippin´at Bells har fått ny rymlig kostym av Erik Norström, smått legendarisk saxofonist undertecknad hört live. Både Klas och Erik har spelat med BBB.

Hör fullkomligt tidlöst sound. Skulle kunna misstas för att vara Stan Kenton, Duke Ellington eller Radiojazzgruppen under ledning av George Russell. Ett maximalt töjbart och synkat kollektiv med solister ur egna leden som gör skäl för epitetet världsklass. Ska erkänna att när jag först satte mig in i hur det vackert formgivna albumet låter, hade jag vissa problem. Har BBB tagit sig vatten över huvudet? Frenesin, svärtan och dynamiken på Charlie Parker – inspelningar har delvis gått förlorad. I förstone ansåg jag att den antingen hetsiga eller romantiska musiken, passade illa för att hanteras av storband, Kanske underlig uppfattning när frontmannens radarpartner i begynnelsen Dizzy Gillespie, ju blev känd också för sitt big band (som jag såg på Skeppsholmen på 80-talet). Funderade således på lägre betyg. Nu ser jag transformeringen i delvis annan dager. Kännetecknande atmosfär försvinner medan andra beståndsdelar tillkommer.

Blir förtjust i fräckt vävda mönster i Ornithology (arr Lindquist). Sköna synkoper ligger som grädde på moset. Samma sak i nästa låt. Hänförs över hur intelligent BBB organiserats musikaliskt.. Genomgående för Chasin´the Bird fäster man sig vid ensemblens härliga klös när sektioner hakar i varandra. Den komplexa harmonik vi förknippar med Charlie Parker får extra mycket utlopp i Barbados, genom ytterst vitala solon från Niclas Rydh på trombon med flera. Rytmsektionen med Göran Kroon i spetsen spelar magnifikt. I Hot House antar flyhänte pianisten Stefan Wingefors Bud Powells skepnad, framställer sinnrikt hans avigt framåtlutade ackord.

Fullgoda saxofonister delar på det egentligen omöjliga uppdraget att göra Parkers intensiva formulerande rättvisa. Man vill utsättas för en musiker som exponerar hela sitt inre, som påminner om essensen av hjärta och hjärna likt hur det uttrycktes hos Bird., en jazzmusiker som hanterade sitt instrument ömsom genom attack, ömsom smekningar. Uppgiften fördelas internt. Inget ont om vare sig Joakim Rolandsson på lead altsax, instrumentkollegan Martin Bjurek Svanström eller tenoristen Björn Cedergren, tvärtom. Njuter av solon från dem vilka toppas av Joakim i My Little Suede Shoes och Martin i underbara tolkningen av Perker´s Mood jämte Ah-Leu-Cha. Men kan ändå sakna gästsolist med förmåga till genomgripande avtryck.

Kul rytmik i Dewey Square förstärks genom stilistiskt snyggt fraserade “inlägg” från Björn Cedergren och Samuel Olsson ( den senare författat cd:ns liner notes). Hör gåshudsframkallande intro i Parker´s Mood. Snacka om att spela sofistikerat! Hela tjugosju solon har angivits. Dessa matchar styvt den enorma sprängkraft ensemblespelet uppvisar. Två nykomlingar i BBB presterar mycket goda insatser. Syftar på två etablerade, tämligen unga män i form av basisten Arvid Jullander och Erik Tengholm på trumpet. Åtskilliga finurliga arr förhindrar jämntjocka tendenser. Hyllningsobjektets kanske mest prydliga, mest hit-betonade alster, Yardbird Suite med fragment från swingepoken, avrundar ett högpotent album.

Son of the Velvet Rat

Solitary Company

4

Inspelad i Morongo Valley i Kalifornien, (kompletterande inspelning Graz Österrike och Franklin Tennesse)

Producenter: Gar Robertson och Georg Altziebler

Fluff and Gravy

42:20

Internationell release: 9/3 2021

Lika hyllade som kultförklarade duon Son of the Velvet Rat kom tidigare år med sin artonde skiva, inklusive ett par samlingar och ett antal ep. Den senaste i raden utsågs av skribent med förflutet på Melody Maker till årets hittills bästa. Duon som bildades 2003 består av ett par med ursprung i Österrike, där de erhållit flera priser. 2016 flyttade de till USA. Efter visst kringflackande blev ökenområdet Joshua Tree i Kalifornien deras nya hem, vars scen de numera tillhör. Flera omfattande turnéer i USA och Europa har genomförts.

Gitarristen (också munspel, melodica, percussion med mera) och sångaren Georg Altziebler skriver så gott som all musik, medan Heike Binder spelar främst orgel. Vidare sjunger hon bakgrunder, trakterar autoharpa, theremin och på två spår dragspel. Avseende sättning är det notabelt att en stor skara människor involverats på de tio låtar som utgör Solitary Company. För många för att listas i en recension. På titellåten gör en stråkkvartett fint avtryck, medan åtskilliga låtar begåvats med ett antal bakgrundssångare. Producenten Gar Robertson lirar röjigt taggig gitarr på ett par spår. Andra förekommande instrumentalister är exempelvis basist, trumslagare, klaviaturspelare, slagverkare och personer som spelar hammondorgel (b3), vevlira och adderar handklapp. Produktionen är således inte alls avskalad, tvärtom.

Alla dessa komponenter bidrar till ett övervägande magiskt sound. Hemifrån, A & R och promotor som marknadsför duon i Sverige plus en drös andra indieband med övergripande rootsy-etikett, kallar den diffusa genre de saluför för “gut-music”. I brist på bättre en beskrivning så god som någon. Emotionell autentisk musik vars syfte är att ge positiva vibbar från magtrakten.

Det brukar heta att Son of the Velvet Rat ägnar sig åt folk noir. Vidare att Altziebler är svaret på vem man får om man korsar George Brassens med Townes Van Zandt. Andra influenser som kan ringa in hans musikaliska universum är Nick Cave, Bob Dylan, Leonard Cohen, Tom Waits samt Radiohead. Lucinda Williams (som jag sett på Pustervik) är ett av deras största fans. Initierade bedömare menar att duon är hemmahörande i en kabarétradition med andlig mystik. Vidare att två motstridiga koncept samverkar. Dels Wall of sound-estetik, dels principen om less is more.

Vad de gör måste betecknas som otroligt fängslande, som om de karvar fram en hemlig parallell värld byggd på ovan nämnda referenser. Att jag inte tar det allra sista steget utan “nöjer” mig med 4+ beror på låtskrivarens vokala färdigheter. Rösten må vara charmigt knarrig och Altziebler textar tydligt, ligger längst fram i mixen. Men rent tekniskt har han en påtagligt begränsad kapacitet, även om sången förvisso är stämningsskapande. Ett smärre skönhetsfel för åtminstone mig, som teamet antagligen är medvetna om eftersom så många körar på flertalet låtar. Förutom redan angivna referenser vill jag avseende det sångliga, lägga till några resterande namn: Steve Earle, T Bone Burnett och Warren Zevon.

Skivan går inte att rycka på axlarna åt, istället färdas man in i storslagen ödesmättad atmosfär. Dock ska framhållas att det typiskt dova och dystra, bryts upp i sprittande tongångar vid några sekvenser. Blir förtjust i ett brett spektrum av intelligenta pendlingar. Den framtagna ljudbilden avviker från gängse norm, fast är i och för sig inte främmande i exempelvis Nick Cave – land. Solitary Company har mestadels ett raspigt, opolerat sound. Särskilt i en låt så smutsigt ljud i hörlurar, att jag var övertygad om att stereo eller cd hade fått någon defekt.

Stardust studsar fram oemotståndligt gungande, avlöses av en stark sak vars släpiga melodi formas till en total konstrast. Utan att det blir överlastat färgar olika slags gitarrer många kompositioner. Förutom självklara ospecificerade kategorin elgitarr listas fuzz -, akustisk-, slide -, nylonsträngad gitarr jämte e-bow. Slide och det udda instrumentet theremin hörs i sömlös förening i en passage. Titellåten med preparerat piano har en refräng som tål att nötas på, sätter sig till och med i huvudet. Ett finstämt akustiskt stycke – The Waterlily And the Dragonfly, signerat frontmannen har stoppats in som ett passande avbrott mitt i flödet. Introt till The Only Child har drag av ikoniska Hey Joe över sig. En strålande låt som gradvis vecklar ut sig, ges spännande inramning via fender rhodes, orgel och e-bow. Trevliga The Ferris Wheel genomsyras av en yster folkmusikalisk känsla. Finalnumret Remeber Me låter fantastiskt vackert i sin viskande, långsamma framtoning.

Texthäfte inkluderas i denna genomarbetade produktion. Obegripligt att Son of the Velvet Rat varit helt okända för mig, att de kunnat bedriva ett enormt produktivt konstnärskap med ena foton i europeisk tradition och den andra i mer eller mindre rockig americana. Plattan är tveklöst värd 4+

My Sweetest Punch

2

Betyg: 3

Inspelning, mix och master Andreas Holmstedt Studio PGA i Borås

Producenter: My Sweetest Punch och Andreas Holmstedt

Paraply Records (distr. Border Music)

38:29

Releasedatum: 28/5 2021

Andra fullängdaren (finns som cd och på digitala plattformar) från en konstellation baserad i Göteborg, som existerat i cirka tretton år. Gruppen består av Rickard Linde på sång och gitarr, Thomas Pontén på gitarr och sång (Little Green, Love on Drugs), Jessica Bah Rösman på sång, Ludvig Lindlöf på keyboards samt rytmsektionen Robert Olsson på bas och trumslagaren Martin Lillberg. Har inte hört dem live, vilket gör att förhållandevis obskyra My Sweetest Punch nog får förknippas med popens underground-scen. Indiebandets ambition är att smälta samman genrer de gillar till något personligt. Aktuella plattan innehåller tio original, samtliga signerade Rickard Linde med undantag av They Tell Me och Someone Called My Father vars textförfattare heter Maria Richardsson. Enligt dem själva behandlas små och stora ämnen, både hjärta och smärta och tidens flykt.

Öppningsspåret All I Need To Love släpptes på singel. Den signalerar vad de helst ägnar sig åt, nämligen livsbejakande, lätt bombastisk power-pop. När medlemmarna var för sig nämner favoriter förekommer delvis otippade namn som Yellow Jackets, Vangelis, Esbjörn Svensson, Marillion och Jeff Beck. Förmodligen funkar My Sweetest Punch utmärkt som up tempo liveakt. Det är tajt och låter snyggt och trevligt med med slingor från klaviaturer i symbios med utkristalliserade riff. Tycker om ljudbilden där varje enskild insats tydligt kan härledas. Man slipper alla tendenser till grötigt, mullrande sound.

Scream doftar omisskännligt The Cure med sin hypnotiskt rytmiska figur. Finns fler inslag av lånta fjädrar, vilket inte stör lyssningen. All Over Now är en behaglig melodi vars kontur påminner en hel del om Jackson Browne/ David Lindley från deras storhetstid. I Until I Die får man till en slagkraftig dänga. Den kryddas med inspirerat gitarrsolo jämte dito refräng framförd med passion. Som mest alt country blir det i en fin ballad som får avrunda. Hör vacker, strålande exekverad slide från Thomas Pontén. Finns som sagt låtar som sticker ut, vilket är en förutsättning för att deras modiga koncept ska bära. Fast standarden är inte oväntat svajig totalt sett. Somliga alster fäster inte.

Att sången saknar egenart är självfallet ett aber, gör det tufft att nå ut på större scener. Hade man haft bättre förspänt på den fronten, skulle man troligen haft annan aura, nått ut i vidare kretsar. Räcker inte att det vokala är duktigt utfört, om inte rösterna genomsyras av påtaglig närvarokänsla. Kompet är funktionellt, ser till att strukturen hänger ihop. Men jämfört med exempelvis mästerliga Per Lindvall och Dan Berglund, som jag recenserade härom veckan, lirar de i en annan division, tillför inte tillnärmelsevis samma substans.

Efter att en smula ha trängt in i musiken hos My Sweetest Punch noteras trevlig och habil musik, stundom mer än så. Kanske läge att kontakta gästsolister, externa låtskrivare eller foga in väl valda covers; för att ge sig själva ett välförtjänt lyft. Konklusionen landar i att vi, trots påtalade skavanker, serveras en vällagad kompott med flera goda ingredienser. Man mår överlag bra av gruppens nya album.

Milder PS

Singled Out By Fate

4

Inspelning, mix och master: Johannes Lundberg på Studio Epidemin i Göteborg 2014 – 2020 / kompletterande inspelningar: Arvid Ingberg, Johan Söderqvist och Pål Svenre

Produktion: Koakim Milder och Johannes Lundberg

apart Records

48:03

Releasedatum: 2/4 2021

På 80-talet etablerade sig flera betydande band från de Brittiska öarna, vars ledare utgjorde själva förutsättningen för deras framgångar och kreativitet. Syftar på grupper som skotska Orange Juice med Edwyn Collins i spetsen, irländska The Waterboys med centralgestalten Mike Scott, Kevin Rowland som var musikalisk motor i Dexys Midnight Runners, Aztec Camera med sin frontman Roddy Frame samt Paddy McAloon, hjärnan bakom Prefab Sprout. De nådde samtliga sådan nivå att jag givetvis lyssnat på dem, har några av deras skivor. För enkelhets skull kan vi definiera kvintetten som arty pop med influenser från folk och soul. Förkortningen PS ska, som kanske somliga av er visste, utläsas Prefab Sprout, en grupp jag hörde live på rockklubb i Göteborg strax efter genombrottet med albumet Steve McQueen 1985. Sedan lång tid tillbaka är melankoliskt lagda Prefab Sprout synonymt med Paddy McAloon, en 63-årig mycket respekterad låtskrivare. Ett ansenligt antal artister/ grupper har gjort covers på hans kompositioner. Er recensent äger minst tre album, maxin Cars And Girls, ett par singlar och har en skiva inspelad på kassett av gruppen från Newcastle, som nådde både publik och kritikerkår. Att de oftast anlitade syntpionjären Thomas Dolby som producent kan betecknas som ett anmärkningsvärt faktum.

Saxofonisten och professorn Joakim Milder förklarar inte varför han fäst sig så starkt vid Paddy McAloons melodier, vilka han likställer med verk från genierna Schubert, Bacharach samt Paul McCartney. Tonsättare/ låtskrivare som säkerligen påverkat McAloon, numera drabbad av svår tinnitus och ögonsjukdom. Redan 1996 tolkade jazzmusikern Joakim Milder vemodiga Desire As, en låt som lätt slinker in och sätter sig i huvudet. 2012 kom albumet Quoted Out of Context av Milder PS förstärkta av blåsare och stråkmusiker. Några år senare arrangerade Milder sina öppensinnade tolkningar för storbandsformat. Konsert med kvartett + Norrbotten Big Band finns att se på nätet. Och nu släpps således uppföljaren.

Vi får elva låtar signerade McAloon, varav jag endast är familjär med tre, fast tycker mig känna igen ytterligare refränger. Har roat mig med att spåra härkomst. Ett par melodier hämtas från albumet Andromedia Heights, enstaka val hittas på Crimson/ Red från 2014, Jordan, the Comeback och Steve McQueen. Åtskilligt av materialet återfinns emellertid på B-sidor av singlar eller maxi singlar. Obskyrt så det förslår. Vissa av låtarna har varit svårtillgängliga rariteter.

Joakim Milder befinner sig gärna i skärningspunkten mellan mainstream och experimentella uttryck (exempelvis varit med och sammanställt tribut-plattor med musik av Miles, Mingus respektive Monk). Han har erhållit Grammis och Gyllene Skivan, är ledamot i Kungliga Musikaliska Akademin samt konstnärlig ledare för renommerade Norrbotten Big Band. Är flitigt förekommande på sociala medier som en slags (själv) ironisk, läsvärd bloggare. Tveksamt om jag har någon av skivorna utgivna i hans namn, däremot sett honom på scen ett antal gånger. Medverkar på cirka nittio skivor (några äger jag). På Singled Out By Fate har han fördelat sina insatser ganska jämt mellan sopran- och tenorsaxofon. På Oh, The Swiss hörs han väsentligt mindre framträdande på piano. I PS ingår norske elektroniskt inriktade gitarristen Nils-Olov Johansen (för mig okänd fast kan ha hört med Frode Fjellheim)), influerad av musik från jojk, Balkan, Hawaii och Indien. Den eminenta rytmsektionen består av danska Lisbeth Diers jämte projektledarens partner Johannes Lundberg på kontrabas (akustisk gitarr ett spår). Basist och slagverkare har jag njutit av flera gånger live, antingen på skilda håll eller i Anders Hagbergs Melodic Melange.

Blås var extremt sällsynt hos Prefab Sprout. På detta jazzigt utforskande alster hörs förstås mycket av den varan. I några låtar kompletteras Milder av gäster som trumpetaren Staffan Svensson, Dan Johansson på flygelhorn och trombonisten Arvid Ingberg. Lisa Långbackas dragspel ger sofistikerat kontur åt ett par melodier. Därtill förekommer anlitade stråkmusiker, alternerande stråkkvartetter. På sju melodier i olika grad präglar de sinnrika, ibland excentriska arr som Milder ansvarar för. Djärvt infallsrika arrangemang vars utfall McAloon prisat. Kammarmusikerna är för många för att räknas upp. En av dem – cellisten Petra Lundin i Göteborgs symfoniker – råkar jag ha träffat några gånger. (hennes mamma är en fantastisk kulturarrangör). Skulle tippa på att fler än henne har sin hemvist i GSO, en orkester van vid samarbeten med kvalitativ populärmusik.

Milder lyckas i sitt uppsåt att sträva efter sammanhållen men ändå varierad ljudbild. Han hoppas att uppskattningen inför upphovsmannens original tränger igenom, också letar sig fram till ny publik. Lyssnare som förhoppningsvis vill uppsöka källan för vidare musikaliskt välbefinnande. Tror för egen del att de mottagare som inte är förtrogen med förlagans text & musik, kan ha lättare att ta till sig dessa interpretationer överlag. För mig handlar det mycket om hur jag lyssnar och om det sker via hörlurar eller högtalare. Pendlar från att bli uppslukad till att anse att somligt ofördelaktigt hamnar utanför ramarna , upplöser förlagans struktur och mönster. Merparten gör mig euforisk. Dock, Milders förkärlek till impro gör det tålmodigt framarbetade resultatet här och var lite ojämnt.

Seriositeten och egensinnet märks direkt. I öppningsspåret genom i tur och ordning pizzicato på cello, gitarr som plockar ackord, den gällt inbrytande (alltför gäll just här) sopransaxen presenterar temat, varpå rytmsektionen intelligent kompletterar. Så följsamt och snyggt! Den febriga öppensinnade stämningen signalerar verkligen seriositet. Avlöses av mjukt mästerverk vars original ligger närmast i tiden. Adolescence är sällsynt i så måtto att den idag utseendemässigt (jämfört med skivomslaget ovan) förändrade Paddy McAloon haft medförfattare. Milders tenor, stråkarna och det underliggande kompet söker sig framåt. Lisa Långbackas accordeon adderar himmelsk skinande rymd. Otroligt vackert motiv penslas fram i ett fullödigt arr av Dandy of The Danube vars improvisatoriska inslag berikar. Oj, vilken fulländad transformation av intrikat popsång. Romantik i kubik när Milders snillrika ingrepp skänker ny tolkning, kanske rent av ny innebörd (Paddy McAloon hävdar att i några fall är Milders versioner bättre). Hör ett ljuvligt tema broderas ut enligt beprövade mallen “call and response” teknik, det vill säga övriga musiker svarar på sopransaxens inlägg. Då den instrumentala konversationen pågår fyller Diers/ Lundberg elegant i.

Förvisso fascinerande och stimulerande grepp att låta en saxofon styra på flertalet låtar. Ändå vill jag göra gällande att mannen som innehar en professur i improvisation och ensemblespel, emellanåt tilldelat sig själv en alltför dominerande ställning, även om han är en fena på både sopran och tenor. Välkomnar fokusförflyttningen i Radio Love. Underbart trumpetspel av Staffan Svensson och stråkkvartett ger kontur innan skönt avslappnat tenorsaxsolo tar vid. Noterar därutöver snygga slingor från Johansen på elgitarr. Hans twang-sound färgar läckert i flera passager. Här och på flera andra ställen rycks man med av ensemblens spel plus laborerandet med ett smutsigt sound. Just Because I Can framstår som en av flera obskyra pärlor som Milder PS förmår att förvalta väl, omformulera på ett spännande vis. Vidunderlig instrumentering, bedårande melodi framförd i minimalistisk anda där Philip Glass och Blue Nile korsas. Diers och Milder utför extra minnesvärda bedrifter. Också ett lysande exempel på hur sömlöst kammarmusiker och frisinnade jazzmänniskor kan umgås i konsten. I Prefab Sprouts listmässigt största hit – The King Of Rock´n Roll – hörs basintro och musiker som lirar för högtryck. Trots rakt osedvanligt okomplicerat beat, serveras låten delvis i nedtonat skick. Säcken knyts ihop försynt utan vassa kanter i Swans. Känns som en ynnest att få svepas iväg när det ömsinta temat konstant gör sig påmint.

Minns ni att jag skrev ojämnt? Beroende på humör existerar på Singled Out By Fate ett par omtolkningar det kan vara en utmaning att tillägna sig. Inträffar när det experimenteras till den grad med udda instrument och säregna klanger, att man tappar kontakt med originalen. Anser att någon av dessa versioner skulle ha slopats. Enda gäster på något av dessa krävande spår är för övrigt Dan Johansson jämte Arvid Ingberg, både medlemmar i Norrbotten Big Band. Dissonans, distortion och melodibyggen som nära nog rämnar förekommer vid ett par sekvenser. Scarlet Nights, ett av spåren i denna flytande kategori, kommer i en senare fas glädjande nog ut i det fria.

Hav överseende med alldeles för utförlig recension. Helheten förtjänar som framgår smattrande applåder och rågade portioner uppskattning. Och vissa lyssningstillfällen störs jag inte särdeles av ett par tillkrånglade arrangemang. Mycket av musiken låter väldigt vacker, innehåller egen ton och lyster. Värt att betona att den garvade arrangören Joakim Milder tillsammans alla musiker, genomgående fått ut det bästa av tre värdar, tre genrer: Frihetligt nyfiken jazz, interfolierande konstmusik – inklusive Lisa Långbackas underbara bidrag – samt högklassig popestetik från vördad låtskrivare. Notabelt att Wendy Smith från Prefab Sprout på cd:n tackas för inspiration och uppmuntran.