• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Fräscha tolkningar med egenart ger total njutning – You Should Have Told Me av Ellen Andersson

12 november, 2020 by Mats Hallberg

foto Satu Knape

Ellen Andersson

You Should Have Told Me

5

Inspelad i Nilento Studios juni 2019 (kompletterande inspelning Göran Stegborn och Viktor Löfgren)

Mixning: Pål Svenre Unit 7

Producent: Anton Forsberg och Ellen Andersson (exekutiv prod. Stephan Jansson)

Prophone Records

41:13

Release: 6/11 2020

Köp inte rakt av opinionsbildande musikjournalisters uttalanden när de exalterat kommer med formuleringar om genombrott som bidrar till uppsving för en slumrande genre, ung sångstjärna fyller glappet, skapar nödvändigt sug och revitaliserar jazzscenen. Flera som öst superlativ över Ellen Andersson tillhör skaran utifrån kommande bedömare. Sådana som snappat upp att vokalisten med sin pianolösa kvartett, sensationellt tilldelades Gyllene Skivan för sin debut (omröstning där årets jazzskiva utses). Jag som har viss koll och alltid omfamnat jazziga yttringar, har aldrig saknat tillgång till ypperliga svenska sångerskor. Och bortsett från festivaler är det ofta trögt med publiktillströmning till jazzkonserter. Icke förty finns all anledning att glädjas åt ett efterlängtat album från en vokalist, vars hängivenhet att tolka andras kompositioner kan leda tankarna till fenomenala Linda Ronstadt.

Äger ovan nämnda debut och har hört Ellen Andersson Quartet minst tre gånger live (recenserat vid ett par tillfällen). Däremot inte fått möjlighet att se henne i sammanhang med Sveriges Radios eller Malmös Symfoniorkester, ej eller Norrbotten Big Band. Hennes homogena band förmedlade ett förförisk, friskt sound. Mycket välklingande och dynamiskt! Om jag fräckt nog skulle generalisera, kändes konceptet emellanåt inneslutet i sin konsekventa form. Nya albumet är delvis annorlunda, intar en friare hållning. Och den lika målmedvetna som avspända attityden framgår med önskvärd tydlighet. Utfaller enbart till samtligas fördel att ta emot Ellen Anderssons stämma i en mestadels ny omgivning.

Kvar sedan succédebuten är radarpartnern Anton Forsberg på gitarr, fast nu mer som backup än musikalisk motor. På skivan från 2016 gästade trumpetfantomen Peter Asplund. Han medverkar ånyo, vilket gör mig salig. Sättningen i övrigt: Joel Lyssarides på piano, Johan Löfcrantz Ramsay bakom trummorna och kontrabasisten Niklas Fernqvist. De fyra musikerna ingår i gräddan av svenska musiker. Har haft äran att recensera, njuta av dem live och på skiva ( i ett par fall sedan 90-talet). Tillkommer gör en stråkkvartett vars medlemmar heter Johanna Tafvelin (violin), Nina Söderberg (violin), Jenny Augustinsson (viola) samt Florian Erpelding (cello). En omständighet som stör mig en smula är själva designen. Cd:n innehåller tre foton på sjungande stjärnan, men inget bild på musikerna.

foto från Ellen Anderssons hemsida

Titellåten fungerar som öppningsspår. Därutöver levereras åtta tolkningar, av vilka ett soundtrack komponerat av Randy Newman på 90-talet torde vara färskast. En annan melodi som avviker från temat standards är Blackbird från Beatles vita dubbelalbum. Ellen har förstås valt repertoar med omsorg. Menar att det är lika skrämmande som inspirerande att tolka andra. Varvar således välkända alster med titlar som inte framförs lika ofta. När jag av nyfikenhet googlar noterar jag flera sånger skrivna på 30-talet, i något fall sent 20-tal. Vi erbjuds melodier associerade med Anita ò Day, Nat King Cole, Doris Day med flera. Ligger nära till hands att anta att Joel Lyssarides putsat fram flertalet fantastiska arrangemang. Men eftersom Anton Forsberg och Ellen skissat fram varje låts sound, kan det lika gärna vara de som ska harangeras.

Kvinnan från Linköping som både tilldelats en Jazzkatt och Gunnar Hoffstens stipendium, färgar stundtals sitt tonala berättande med dramatisk nerv, tangerar ibland vad somliga skulle anse tillgjort. Hon glider på diftonger, låter tidlös, internationell och ofta uppseendeväckande beslöjad och sträv. Lena Horne uppkommer hos mig som referens, vilket knappast är en slump, då Ellen på tribut-evenemang hyllat stilbildaren ifråga. Har man konverserat med 90-talisten förundras man, undrar varifrån den sällsamma sångrösten kommer Fraseringen är vidunderlig! Jämförelsen med Isabella Lundgren relevant.

På You Got A Friend In Me (Newman) hänger sig Ellen Andersson åt rytmisk uppvisning ihop med glimrande Löfcrantz Ramsay. Efterhand förstärks svänget av like förträfflige Fernqvist.. I andra arrangemang håller hon sig skönsjungande inom töjbara ramar. Fäster mig förstås vid betagande scatsång och ordlösa oktavkliv.

från Ellen Anderssons hemsida – fotograf okänd

Vokalisten i vars namn You Should Have Told Me är utgiven, har fått till ett bländande, fabulöst samarbete med samtliga musiker. Alla verkar stimuleras extra av variationen i arrangemangen. Hör hisnande tajming från alla håll. Jag absorberar inspelningen i mina Sony hörlurar sent nattetid ett par nätter i följd. Blir ofantligt tillfreds av att tillägna mig skiftande stämningar. Man har åstadkommit en ytterst välgjord, charmerande produktion. I intervju läser jag att Ellen går igång på hur musiker i liten grupp har utrymme att reagera på varandra, ta lika mycket ansvar.

Läckert uppbackad av stråkarna spelar Lyssarides så att nackhåren reser sig i Once Upon A Summertime. Snarlika rysningar av välbehag skapar han åtskilliga gånger. Kritiker bör akta sig för att frekvent sätta stämpeln geni på extraordinära skapande människor, särskilt innan de fyllt trettio. Ändå uppstår situationer när det blir lika ofrånkomligt som befogat. Att Peter Asplund står för helhjärtad insats och enormt kunnande förvånar inte, tvärtom. Lyssnat mycket på honom. Hans besjälade trumpettoner ut i stratosfären ska klassificeras som världsklass. Mästerliga solon härbärgerar storskaligt känslorus. Släpande blues signerad Duke Ellington, osar av rökig hedonism. Sparsamt förekommande Anton Forsberg involveras i den samfällt orgiastiska aktiviteten på ett mycket attraktivt sätt. Deras frustande version av Just Squeeze Me måste anses vara en av årets låtar oavsett kategori.

I balladen Too Young har Forsberg med Barney Kessel-doftande ackord huvudansvaret. Mjukt intro a cappella övergår i samma sättning som hos Ellen Andersson Quartet. Trummor och bas broderar snyggt i sticket. Så raffinerat, så ledigt utfört med lika delar självförtroende och ödmjukhet. Tar inte tillbaka påståendet i föregående stycke om het kandidat till årets låt. Vill dock meddela att knivskarp konkurrens råder. Tolkningen av The Thrill Is Gone vars ursprung emanerar från tidig 30-tals musikal, görs med en lysande Lyssarides i förarsätet. Hans magiskt expanderande melodispel jämte förunderlig sång, strålande rytmisk tillförsel och suggestiv övergång; resulterar i en ljuvlig fullträff.

´Deed I Do river Joel, Johan och Niklas av i härligt febril up tempo. Tippar att Joel i somliga sekvenser tillåter sig att improvisera i stundens ingivelse. Den prisade pianisten imponerar kolossalt, fast jag kände till hans kapacitet. Ellens vokala vighet vägleder nämnda garvade gäng i nämnda snabbsvängande dänga.

Det är många om budet. Vill ändå framhålla Blackbird (Lennon/ McCartney) som den allra mest fantasifulla tolkningen. Från klart definierad utgångspunkt träder musiker och röst in i ett egenkonstruerat universum. Stråkkvartetten kompletterar framgångsrikt, medan Lyssarides ånyo firar triumfer. Det suggestiva temat utvinns med delay(?) av en riffande Forsberg i sitt esse.

En underbar anrättning med ett spektrum av goda smaker fullbordas genom I Get Along Without You Very Well i avskalad tappning. Noterar anmärkningsvärt klipp av stimmig atmosfär, ett sorl av minglande röster. Att komma på rätta infallsvinklar till existerande musik, är liktydigt med hur Ellen Andersson förhåller sig till sin kreativa kraft.

Man bör undvika att överutnyttja högsta betyg, samtidigt som man vill ge öronen bästa möjliga stimulans. Därför väljer jag att lägga energi på vad som är värt att sprida vidare, struntar i utgivningar som lämnar mig rejält besviken eller oförstående.

You Should Have Told Me överträffar högt ställda förhoppningar. Ellen Anderssons magnifika vokala förmåga, strålande arrangemang, taggade superproffs och perfekt ljud från en berömd studio i min hemkommun. Skäl nog att bestämma sig för en fullpoängare. Trist att förutsättningar saknas för en större releaseturné.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Fulländade kompositioner av utsökt pianotrio – Jane Austen Textas av Förnuft och Känsla

5 november, 2020 by Mats Hallberg

foto Fredrik Rixman

Förnuft och Känsla

Jane Austen Texas

4

Inspelning i egna replokalen i Göteborg under en intensiv dag

Hoob Records (endast digital utgivning)

Distribution Border/ the Orchard

c:a 41 min

Release: 8/10 2020

För två år sedan bildade pianisten Fabian Kallerdahl en ny trio tillsammans med basisten Alfred Lorinius och trumslagaren Johan Birgenius. Då jag frekvent njutit av musikerna live, men inte tidigare som enhet, blev jag nyfiken. Närvarade under en av deras allra första spelningar, som ägde rum på jazzkrogen Unity i hemstaden, vilket resulterade i entusiastisk recension på hemsidan hos Orkesterjournalen. #https://orkesterjournalen.com/wordpress/?p=31609 ).

När det timade debutrelease på samma ställe satt jag återigen i publiken, nu decimerad och utspridd på grund av förhatliga Covid 19. Ånyo en toppkonsert av detta gäng. Live var förstås låtlistan utvidgad, fyndiga arr på andras melodier plockades fram. Som en av musikerna mycket riktigt påpekar på Unity, låter det annorlunda om dem live jämfört med på skiva. En skillnad består i att den kolossalt duktige trumslagaren brukar “drabbas” av exceptionell spelglädje, vilket innebär att basen mestadels blir en aning marginaliserad.

Kallerdahl har ackompanjerat renommerade sångare av båda kön, lirat med exempelvis Splendor, The Ordinary Square, Our Park och Lè Systeme samt varit förgrundsgestalt i smått legendariska Music Music Music. Lorinius spelar elbas i Parallell Activity, driver egna projektet Stormfågel och var en kugge i Naoko Sakata trio jämte radarpartnern Birgenius. Den sist nämnde hattälskaren har ingått eller ingår i Intone, Godé & Beuvens Quartet och varit ledare för egen grupp. Detta är ett axplock av konstellationer trions medlemmar varit verksamma i.

Jane Austen Texas innehåller åtta förträffliga låtar, original skrivna av någon av medlemmarna. Varje gång man blir uppfylld efter av att ha tagit del av vad proffs skapat, uppstår farhågan att den pirrande känslan inte kvarstår när man förnyar bekantskapen. Live funkade det ypperligt att förnya bekantskapen med Förnuft och känsla. Och fast jag är skeptisk till att recensera album som inte finns fysiskt, måste ibland undantag göras. Detta är ett sådant tillfälle, eftersom tidigare positiva intryck vidimeras.

Observerar melodiskt sammanhållen och subtil musik, som ransonerar soloutflykter. Samspelet är förstklassigt på ett ledigt, organiskt sätt. Hör fascinerande puls och stimulerande förflyttningar och övergångar. Behagliga bågar som omspänner bebop, cool jazz och sångbara linjer. Noterar ett suggestivt flöde av bärkraftiga idéer där varje slutprodukt känns fullkomligt självklar. Kan inte nog understrykas att materialet håller osedvanligt hög kvalitet. Vill påstå att deras tribut till Jane Austens litterära gärning, både fångar in mig direkt och har djupgående verkan.

Nästan omöjligt att lyfta fram enskilda titlar. Tre singlar förebådade fullängdaren. Skulle jag vara tvungen att välja får det bli The Student, öppningsspåret Händelse, magnifika Sandino samt SSO, som vad jag kunde uppfatta är enda gång där Fabian Kallerdahl använder keyboard/ elektronik. Att Förnuft och Känsla inte låter som andra motsvarande sättningar, är ett väsentligt tecken på deras styrka. Om jag ändå försöker ringa in dem, kommer trios ledda av Jacob Karlzon, Bobo Stenson jämte Kenny Drew närmast.

Trion hävdar att de i sitt expressiva skapande öppnat upp för spontanitet. Min poäng är att det i slutändan låter väldigt genomarbetat. Lika aromatiskt som det årgångsvin trion poserar med.

Anhängare av sofistikerad pianojazz uppmanas att låta förnuftet tala. Känsliga öron kommer definitivt uppskatta denna 4+ debut.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Spretande modigt sound med stort solistutrymme – The Magic We Make av Felisia Westberg

3 november, 2020 by Mats Hallberg

Illustration Jesper Målsten

Felisia Westberg (FW5)

The Magic We Make

4

Inspelad december 2018 av Daniel Bengtsson i Studio Rymden Stockholm

Mixning: Anton Sundell

Producent: Felisia Westberg

Havtorn Records

54:29

Release: 16/10 2020

Först nu kommer skivdebuten från basisten, låtskrivaren och bandledaren Felisia Westbergs grupp. Redan 2017 hörde jag FW5 på Gmlstn Jazzfestival, vilket resulterade i upprymda omdömen publicerade i jazzmagasinet OJ. Westberg växte upp i Gävle, bor numera i Malmö och studerade vid Fridhem fhs och Högskolan för scen och musik i Göteborg. Enligt pressutskicket rör sig 27-åringen obehindrat mellan reggaefestivaler, spelmansstämmor och jazzklubbar. Har belönats med Hasselgårds-stipendiet och spelat med kända namn som Ale Möller och Ane Brun (vilka jag förstås sett live, fast då utan hennes medverkan). Även Mariam The Believer och duon Siri Karlsson finns på meritlistan. Westberg har sannerligen haft huvudansvaret för albumets tillkomst. Står för all text, musik och arrangemang, dessutom de vokala inslagen. Magic We Make “kantas av vemodig folkton och är en hyllning till människans potential…”.

I den pianolösa kvintetten ingår förutom idégivaren själv: Andreas Pettersson på trummor, Johan Ekeberg på elgitarr, saxofonisten Oskar Sundbaum samt violinisten Terese Lien Evenstad. Den senast uppräknade har skivdebuterat med egen kvartett och erhållit flera stipendium. Både Evenstad och Westberg har nominerats till Jazzkatten i kategorin årets nykomling.

Låtarna bottnar sällan i enhetlig struktur. Präglas snarare av infallsrika övergångar och utskott som utvecklas i olika riktning. Påfallande duktiga och drivande musiker fungerar ypperligt ihop, likt en elastisk enhet där åren tillsammans stärkt självförtroendet. Musiken är ljusår ifrån att vara tillrättalagd, istället uppfattar jag frekvent löst sammanfogade kompositioner. Somliga sekvenser utmanar, eftersom de framstår som utan kontur. Hör luftigt jambetonade delar som mer påminner om skisser, vilka varvas med genomkomponerade alster. Westberg prioriterar ett bitvis knöligt sound, vars tonspråk hon följaktligen låter bukta ut, enstaka gånger svämma över. Hur man reagerar beror ganska mycket på ens mottaglighet just i stunden. Märker faktiskt att musiken växer efter ett antal genomlysningar, kvaliteterna blottläggs, framstår som mer självklara.

Mollanstruken inledning glider iväg mot en behaglig plats, drömskt och paradoxalt nog med vidhängande ljus atmosfär.. Divergerande klanger kommer och går. Lockas av en öppensinnad lager på lager – teknik. Visuellt är bara förnamnet. Guld och gröna skogar sträcker ut, förgrenar sig i olika ritningar och ser till att sången gifter sig med fiolen. Följs av en spräcklig sak med impressionistiska förtecken. I förgrunden sång på högvarv. Gruppens medlemmar verkar ha uppmuntrats till att stöka runt. Fordrar skärpt uppmärksamhet för att inte repellera. I den suggestiva titellåten dominerar det i jazzsammanhang udda instrumentet violin. Med Terese Lien Evenstads skickliga spel och åtskilliga solon (även effektfulla pizzicaton), ligger FW5 ibland nära folkmusik och klezmer-sväng.

. Doldisen Andreas Petterssons avsevärda begåvning måste framhävs. Han förblir en storslagen behållning genom sina polyrytmiska finesser. Konstigt nog begås inga solon, från en man som har förutsättningar att bli nästa Konrad Agnas, utan att för den skull framstå som imitatör.

pressfoto Anto James Olsson

Bandledaren har fått till flera medryckande melodier och eggande stämningar. Lika mycket fokus läggs på elaborerade solon som på ensemblespel. I snirkliga figurer tas den påbjudna friheten till vara på ett excellent sätt av exempelvis saxofonisten Oskar Sundbaum och i lika hög grad av den Frisell-doftande gitarristen. Tycker mig vidare höra influenser från en improvisatör som Terje Rypdal. Utdelar extra guldstjärna till Ekeberg för att han med sina avvägda, flödande klanger får sagt väsentligheter. Borde vara en efterfrågad instrumentalist.

I en spännande anda av okuvlighet tar musikerna gemensamt, eller i växelverkan, fram sin imponerande kapacitet. Ankaret Westberg styr med fast hand över takthållningen genom pådrivande fingrar. I egenskap av bandledare har hon rättmätigt tillskansat sig påtagligt genomslag, för ett instrument som vanligtvis håller till i de bakre regionerna. Närvaron etableras på ett intelligent, smakfullt sätt.

I Dvala fascinerar en drömsk, svävande slinga på tenorsax, vars huvudroll understöds av gitarr för att därpå avlösas av gitarrens uttrycksfulla ackord. En ösig framåt låt som komponisten ändå lyckats krydda med lite knixiga takter har döpts till Ture i oturen. Live en given hit! I Letters From The Sawmill händer mycket. Till sin karaktär är den filmisk. Avslutande Hymn är en uppstigande hymn, vars sammanhållna struktur visar FW5 från sin mest tillgängliga och tilltalande sida.

Måste erkänna att jag ibland har svårt för Westbergs röst när den drar iväg mot höga höjder med anspänt tonläge. I och med att hon då ägnar sig åt något annat än traditionell vokaljazz behöver jag vänja mig. Sammanfattningsvis spännande, ombytliga och vackra låtar, i vilka gruppens medlemmar får generöst med utrymme. Felisia Westberg sällar sig till en prominent skara av kvinnliga basister i Norden som har egna framgångsrika band. Tänker på exempelvis Kristin Korb, Ellen Andrea Wang, Stina Andersdotter, Eva Kruse och Elsa Bergman.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Bevekande tilltal borrar sig innanför huden – Stad/Dis av Lovisa Samuelsson

14 oktober, 2020 by Mats Hallberg

Omslag Nino Ramsby

Lovisa Samuelsson

Stad/Dis

5

Inspelad, mixad och mastrad av Daniel Bengtson i Studio Rymden, Stockholm

Producent: Lovisa Samuelsson och Daniel Bengtson

Pacaya Records

27:10

Releasedatum: 9/9 2020 (utgiven med stöd av Statens Kulturråd)

Varje nummer av tidskriften LIRA åtföljs av en samlings-cd, där läsarna får ett slags varuprov från nya skivor som recenseras, eller av aktuella artister/ band. På ljudspår hösten 2020 fanns mycket att bli upprymd av. Och en gång gladdes öronen alldeles extra, fick obeskrivlig feeling av en genomträngande röst på svenska. Det råkade vara öppningsspåret på föreliggande extraordinära skiva, som ges ut digitalt samt på vinyl. Stad/Dis är tredje egna verket. Förvånas över att Lovisa Samuelsson som blev Ted Gärdestad-stipendiat för drygt tio år sedan, gått under min radar. Kommer ändå från Göteborgstrakten, har studerat många år på Artisten (Högskolan för scen och musik). Nya plattan är delvis en kärleksförklaring till staden. Likt Håkan Hellström omnämns flera för mig bekanta platser. Kuriöst nog finns en koppling till honom och hans storslagna Ullevi-event på Spöket, låten som fick mig att vilja ta reda på vem Lovisa Samuelsson är.

Samuelsson gick ut musiklinjen på Alströmergymnasiet i Alingsås 2003. Förutom flera examina på Högskolan i Göteborg har hon utbildat sig på vislinjen vid Nordiska Folkhögskolan samt Instituto Superior de Arte på Kuba. Hennes multiinstrument-begåvning lyser igenom på nya plattan. Lovisa spelar gitarr, cello, piano och synth På två spår sjunger hon. Vad jag kunnat utröna framträder hon i eget namn främst på mindre ställen.

Kan tänka mig att försörjningen tryggats av kommersiellt säkra engagemang hon haft hos Mauro Scocco, Ane Brun, Sarah Dawn Finer, Sisela Kyle och Tomas Andersson Wij. På turnéer njuter hon av att slippa fronta och slita. Troligen såg jag henne som cellist på konsert med den sist nämnde för ett par år sedan. Har ett vagt minne av att kvinnan som flyttat till Stockholm framförde en egen låt. Med tanke på antalet stipendier och en ganska lång karriär, förstärks förvåningen över att ha missat en så modig och personlig musikskapare som undviker fluffiga mainstreamtendenser. Klichén avskalat och mollanstruket gör skäl för namnet, undantaget uppsluppna “New Orleansstojet” med upplyftande sång döpt till Chapmans torg (beläget i Majorna).

foto Stefan Ganestam

Om slutprodukten skimrar bör samtliga medverkande listas. Samuelsson omger sig av Hannah Tolf (framgångsrikt experimenterande vokalartist jag skrivit om) och Isabel Sörling på sång, På blåsinstrument hörs Julia Strzalek (saxofon), Vera Westberg (trombon) och trumpetaren Niklas Barnö. Orgel/ keyboard spelas av Per Norin medan Love Meyerson trakterar dragspel. Rytmsektionen består av Helena Winkler på kontrabas jämte trumslagaren Anna Lund. Av dessa musiker är jag förhållandevis förtrogen med Lund och i viss mån Barnö.

Snedstrecket i titeln symboliserar två olika inriktningar. Först förmedlas en slags kärleksförklaring till Göteborg, vars geografi artisten ser som en gammal vän. Andra halvan vetter åt instrumental jazz. Utmärks av improvisation och minimalistiskt tonspråk. En recensent kom till slutsatsen att Stad/Dis är frukten av en separation, rent av livskris. Ett rimligt antagande, men inte en konklusion som måste vara otvetydig. I Intervju säger Samuelsson att hon kunnat praktisera ett friare förhållningssätt gentemot tidigare utgivningar, att hon inte behövt anpassa sig (till marknadens förväntan om hits).

pressfoto Per Kristiansen

Klanger och vidhängande ackord sveper in över lyssnaren. Jag förflyttas till olika tillstånd och platser, blir uppfylld av ett rent, noga avvägt sound. Musiken är oftast drömsk, framskrider långsamt och stundtals majestätiskt. All musik och samtliga arrangemang är signerade Lovisa Samuelsson. Har vissa problem att urskilja vad Lovisa sjunger, vilket kan bero på hur rösten lagts vid inspelningen. Men troligen är orsaken att jag inte har tillgång till vinylutgåvan, utan lyssnar digitalt via långt ifrån optimalt balanserade datorhögtalare.

Uppgiften att artbestämma är egentligen omöjlig. Råkade läsa en ljum recension från popskribent som önskade sig mer sång, troligen fler medryckande harmonier. Som sagt, somliga bedömare saknar förmåga att öppna sig för den minimalistiska, nakna skönheten. I vilken kategori har Stad/Dis sorterats in hos skivförsäljare? Ibland märks traditionen från Singer/Songwriters, å andra sidan meditativ kammarmusik, ibland filmiska stämningar kontra jazziga förhöjningar. Viktigt att fastslå att musiken aldrig blir överlastad eller onaturligt infallsrik. Istället bildar låtarna ett sammanhängande mönster av sagolikt vackra och meningsfulla sekvenser. Fast låtarna övervägande är instrumentala refererar jag till akter som Långbacka/ Bådagård, Rebecka Törnqvist, Ebba Forsberg och Stina Nordenstam.

På ett magiskt album där träden i Allén passerar revy liksom Järntorget och Gullbergsvass (Drömmarnas kaj), faller jag för såväl helheten som enskilda bedrifter. En försynt gitarrmelodi, dialogen mellan dragspel och trummor i “sävligt” suggestiva livsbejakande Chapmans torg, pregnanta anslag på pianots klaviatur som långsamt söker sig framåt, cellons hypnotiska inverkan och fullkomligt ljuvliga solon från Niklas Barnö. Hans innehållsrika spel glimrar mer än någonsin, får mig att tänka på Bosse Broberg och Peter Asplund. Efter Niklas svidande blå toner i avslutande Monsun sker en närmast smärtsamt vacker övergång. Som om det klarnar upp och ljuset återvänder efter ett oväder. Stad/Dis framkallar starkt, mestadels ömsint flödande sentiment.

Tidigare i år har högsta betyg utgått till album från exempelvis Lena Swanberg och Långbacka/ Bådagård med Karin Hammer som runner up. Nu sällar sig Lovisa Samuelsson till samma exklusiva kategori. Målmedvetna kvinnor som lyckas lansera konstnärlig framgång.

obs Under avdelningen fakta bör i sammanhanget Pacaya Records nämnas, vars grundare heter just Lovisa Samuelsson. Trött på skeva könsfördelningen i branschen, valde hon 2014 att gå från ord till handling. Till dags dato har etiketten gett ut 50 skivor och organiserat två festivaler. För att komma i fråga ska minst hälften av aktens medlemmar bestå av kvinnor eller transpersoner.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Superkreativ trombonist leder spetsad dubbelkvartett – Strings Attached av Karin Hammar Fab 4

23 september, 2020 by Mats Hallberg

Karin Hammar Fab 4

Strings Attached

4

Inspelad 29-31/1 2020 i Nilento Studio Kållered

Mix och master: Lars Nilsson Nilento Studio

Producent: Karin Hammar

Prophone Records

50:23

Release: 22/9 2020

Under uppväxten i Boden bytte Karin Hammar i tioårsåldern från att vara tamburmajor till trombon, influerad av storasyster Mimmi hemmastadd med samma instrument. Efter Kommunala Musikskolan, fortsatte studierna på folkhögskola och Kungliga Musikhögskolan. Därefter, i slutet på 90-talet bildade systrarna Sliding Hammers, en grupp som turnerat vida i världen. Minns att jag hörde dem på Falkenbergs Jazzdagar för sådär femton-tjugo år sedan. Och för cirka tio år sedan bevistade jag konsert på Nef med Karin Hammars Quartet. Köpte då ett signerat ex av albumet Everyday Magic.

Redan då föredrog 45-åringen att själv stå för komponerandet. Samma förhållande på nya albumet, det tredje med Fab 4. Egna projekt har inte varit tillräckligt. Samtidigt har Karin Hammar förekommit flitigt i andra grupper och storband samt i rollen som gästsolist (bara sedan i somras har jag recenserat hennes medverkan på tre färska plattor). Kan tilläggas att frilansaren ofta synts i teve ingående i orkestrar som framför olika kulörer av populärmusik. Kan nog anses vara den i Sverige i dylika sammanhang, vanligast förekommande kvinnliga (jazz)musikanten på blåsinstrument. 2004 blev hon Alice Babs-stipendiat och för tre år sedan fick hon Jazzkannan.

Bandledaren omger sig numera i Fab 4 av Andreas Hourdakis på gitarr, kontrabasisten Niklas Fernqvist samt trumslagaren Fredrik Rundqvist. Tre delikata musiker jag träffat och sett spela ett antal gånger, fast mig veterligen inte tillsammans.( De två sist nämnda har i mina öron hunnit etablerats som personliga favoriter.) Bandet turnerar regelbundet, har recenserats i ärevördiga Down Beat och fått en hit på Spotify. Hammar säger sig föredra den öppna klang som emanerar ur denna originella sättning. Stilar som blues och bossa ligger då nära till hands.

Titeln Strings Attached indikerar lite annorlunda intentioner. Kompositören utgår från sin förtjusning i soundtrack och klassisk musik. Någon har fällt omdömet att hon skrivit en jazzsymfoni i nio satser. För detta ändamål har en stråkkvartett döpt till Fab Strings anlitats för att förstärka och utvidga ljudbilden. Kvartetten består av Hanna Helgegren (viola 1), Karin Liljenberg (violin 2), Jill Johansson (viola) samt Anna Wallgren (cello). Dessutom har en berömdhet från Paris vid namn Olivier Ker Ourio rekryterats, en gigant Hammar delade scen med 2017. Han spelar kromatiskt munspel. Utifrån dessa förnämliga resurser målar tonsättaren med breda kulörer eller noga utvalda färger. På fyra stycken medverkar hela styrkan. Samtliga arrangemang signerade Hammar.

foto Nikola Stankovic

Vackert, förtätat samspel trombon – stråkar inleder. Därpå involveras Fab 4 i skeendet, varvid Dreaming in G marineras i smeksamt svävande toner från melankoliskt munspel. Cellostämmans konversation med dragbasunen rymmer svindlande skönhet. Ett helt annat budskap tar vid genom raffinerat intro av kompet, utvecklas till maximalt snärtigt stycke. Det är bara att åka med. Avlöses av ett pulserande mysgroove döpt till Walking Through, vars utmejslade ackord från Andreas Hourdakis (har eget band) innebär första gången han på allvar låter gitarren tala. Kombinationer av svängningar och sättning fortskrider. Stråkarna för en dallrande dialog med “bossens” brassinstrument i titellåten som fått tillägget II. Här tangeras kammarmusikaliska domäner.

Har blivit en brokig samling av stämningar och olika tempi. Om jag inte hade vetat om tanken på symfoni, hade jag varit benägen att anklaga konstruktionen för osammanhängande. I många sekvenser väldigt visuellt och musiken är spännande att följa. Att Karin Hammar påverkats av sitt filmintresse märks, vilket är av godo. Skiftande strukturer tar fram differentierade lager av känslospann. Det är lika skickligt skrivet som väl utfört. Höjer ögonbrynen flera gång vid fantasifulla, lyckade lösningar. En gång rynkar jag på näsan. Inträffar efter ett malplacerat, frenetiskt gitarrsolo i duell med pådrivande trummor. Kändes mest konstigt!

Hanna Helgegren,, Lars Nilsson och Karin Hammar från mixningen I Nilento Studio

Finns mycket att hänföras av.: Bortsett från ovan nämnda fullträffar det behagliga temat i No Strings Attached, akustiskt gitarrsolo, snygga inspel av lyhörde Niklas Fernqvist, franske munspelsvirtuosen som med finess färglägger, dynamiske rytmgeniet bakom sitt trumset vars övertänkta rörelser jag ser framför mig och överlag hur naturligt instrumentalisterna umgås; med precis lagom mix av varma melodier och hälsosamma utflykter. Fascineras alldeles särskilt av en spretig sak kallad Ribbon Variations. Jublar åt hisnande skiftningar. Gitarr tar fram aptitliga licks, cymbaler attackeras, mannen som kallats Toots efterträdare bevisar varför, sinnrikt metodiskt trumsolo levereras och stråkkvartetten anför ett fyrverkeri av snabba rytmer som signalerar turkisk folkton. Verkligen dramatisk laddat stycke firar triumfer.

Ska framhållas att stråkarna ofta vistas i främre linjen. Har på sistone recenserat flera samarbeten mellan jazzscenen och stråkar, där de klassiskt skolade musikerna inte sällan får utgöra dekoration. På Strings Attached frapperas man över deras aktiva roll. Kompositörens bruk av variationsmöjligheter, ensemblespel och solistinsatser samverkar till ett starkt resultat. Karin Hammars verk har av en status som definitivt motsvarar 4+. Min berättigade entusiasm ska ses mot bakgrund av att jag inte kan erinra mig något album med stråkar som hamnade på 100 -bästa listan över bästa jazzskivor i Sverige, nyligen framröstad i Lira (där både undertecknad och Hammar ingick i en panel tillsammans med redaktionen).

Att Karin Hammar, vars främsta inspirationskällor heter J.J Johnson respektive Frank Rosolino, till fullo behärskar sitt instrument bör ha framgått. Lyckligtvis finns mer än teknisk fulländning, också den betydelsefulla känslomässiga förmågan. Det vore inte fel att nämna henne i samma andetag som trombonkonstnärerna Christian Lindberg, Nils Landgren (tillhört hennes lärare) och Niclas Rydh. Och hennes musikaliska sällskap på nya skivan är högklassigt. Ska inte heller missa att harangera ljudkvaliteten, vilket alltid varit en framgångsfaktor för den omtalade studion Nilento.

obs Releasekonserten äger rum ikväll (23/9) i Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus. Kommer streamas!

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 206
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Goplay
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

The Swedish Way Betyg … Läs mer om Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Längs Sveriges kuster görs en viktig del … Läs mer om Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Svenska Filminstitutet och … Läs mer om Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in