Skivrecensioner

Håkan Broström

Better Days

4

Inspelad 10-11/6 2025 i Yardhouse Studio Stockholm

Voe Records

Releasedatum: 5/11 2025

Saxofonisten, kompositören, arrangören och bandledaren Håkan Broström har gjort signifikanta avtryck under cirka ett halvt sekel, främst inom jazz. Senaste åren har han varit särskilt flitig i inspelningsstudios vilket färskaste skivsläpp är ännu ett bevis på. Broström är en av våra mest respekterade inom en vidsträckt genre och pendlar mellan att spela i mindre sättningar och storband. Känd som en av solisterna i Norrbotten Big Band startade han parallellt sitt egna New Places Orchestra. Senast de blev omskrivna av mig var med Viktoria Tolstoy på Valand för några år sedan. Mannen som varit medlem i Peps Blodsband har recenserats av undertecknad ett inte ringa antal gånger, både live och på skiva. För två år sedan åktes till Lerum för att höra sjuttioåringen i prominent kvartett med Joey Calderazzo, Martin Sjöstedt och Karl-Henrik Ousbäck, vilket resulterade i fyllig och entusiastiskt hållen text.

Föreliggande skiva befäster statusen med sju spänstiga alternativt ljuva original. Hans kvartett består av tre musiker vilka inte ens är hälften så gamla. De är identiska med medlemmarna i Britta Virves trio. Virves själv vid flygeln kompletteras av oerhört lyhörd rytmsektion, nämligen trumslagaren Jonas Bäckman och på kontrabas den från Göteborg bördiga Jon Henriksson (som också har eget band och släppt plattor vars musik signeras basisten själv). Tror det var vikarie för Virves när jag senast hörde Broström på kvartett på Utopia. Better Days sägs fånga nuet genom att på samma gång blicka mot framtiden med värme och nyfikenhet. Åldersskillnaden märks inte alls hos de som saknar rutin, utan från dem visas både fräschör och mognad.

I öppningsspåret tar up tempo-temat tag i en omgående. Samarbetet kvartetten förenats i märks omgående i denna exalterande melodi i dur. Efter att titellåten lagt ribban svänger det skönt med energiska fraser i Nikita. Och när Virves och rytmsektionen tar vid jublar jag. De gör att jag dras in i musiken, vill följa med i deras förehavanden. Om andan faller på kan teman ges komplexa mönster. Oftast rör det sig emellertid om rätlinjiga, om än stundtals avancerade, linjer som ger utrymme för improviserade partier. Melodier hemmahörande i en slags mainstream vilka stundom tillförs en spirituell ådra. Broström skiftar snyggt emellan alt och den ljusa sopransaxen. Någon enstaka gång kan hans spel på sist nämnda instrument bli nära nog för intensivt för mina öron. Fast han är obestridligen en lysande instrumentalist med en ton konnässörer kan identifiera.

Vad som gör skivan så njutbar att ta till sig, är framför allt att de fyra bildar en enhet. Hur man kommunicerar, uttrycker sig unisont eller ger understöd till musikern i framkant, gör den värd att lyfta fram i skivfloden. Blir allra mest förtjust i melodier där dynamik och reflektion prioriteras. As Long As You Are Here heter en fin ballad. Kompositionerna håller frapperande hög nivå, även om det är ofrånkomligt på det viset att samtliga inte attraherar i lika hög grad.

I mer än sex minuter exekveras ystra idéer som tycks plockade från standards i fullträffen Memories To Share. Skulle vara intressant att få reda på hur processen att skriva går till. Vad och vilka utgör inspiration till det färdiga resultatet? Vilka är förebilderna? Förvisso visst finns som nämnts en en självständig stil. Britta Virves utvecklade melodiska öra får också komma fram i ett par ytterst angenäma solon. Hon hade gärna fått exponeras än mer. På Mikka och i andra sekvenser fröjdas man åt batteristens samspel med just nämnd pianist. Paret befinner sig verkligen intuitivt på samma våglängd. Jonas Bäckman har senaste åren varit en livefavorit jag haft förmånen att höra oräkneligt antal gånger då han frapperande ofta spelat i Göteborg. John Henriksson fungerar här genomgående som ett sammanbindande ypperligt kitt utan ha framträdande position.

Svante Söderqvist The Rocket

Like In The Movies

5

Inspelad 5-7/3 2025 i Krematoriet Stockholm

Producenter: Svante Söderqvist och Adam Forkelid (assisterande produktion: Calle Rasmusson, Tuulikke Bartosik och Merylin Poks)

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 13/3 2026

För fem år sedan steg den respekterade basisten och cellisten Svante Söderqvist ut ur anonymiteten. Före bildandet av egen namnkunnig trio 2018 vars skivdebut ägde rum två år senare kände jag till honom, men kunde inte föreställa mig den explosionsartade kreativa utveckling som följde. Hade sett Söderqvist på scen i Ystad och förmodligen på andra scener och antagligen lyssnat på honom i uppbackande roll på skivor. Har recenserat de två tidigare albumen han komponerat åt sig själv, pianist Adam Forkelid samt batterist Calle Rasmusson. Därtill recenserat den klimatsmarta turné som avslutades på Utopia och konserten under Stockholm Jazzfestival 2023, då den estniske accordeonisten Tuulikki Bartosik anslöt. Hör till saken att jag även recenserat två skivutgivningar med musik signerad innovativa dragspelaren. Är du intresserad av att läsa vad jag skrivit om de som numera kallas Svante Söderqvist The Rocket rekommenderas sålunda hans hemsida.

Vad gäller Forkelid som förekommit i storband men mest i mindre sättningar, har jag lärt känna dennes musicerande senaste åren. Recenserat 1st Movement och Turning Point, verk pianisten komponerat för jazzkvartett. Därutöver recenserat album när han spelar solopiano och på duo med saxofonisten Örjan Hultén och hört honom live på Unity. Calle Rasmusson som spelat med Magnus Lindgren, RJG, Margareta Bengtsson med flera, har jag hört med Stockholm Voices och Soundscape Orchestra. I den lilla orkestern med det feta soundet har även Forkelid ingått i. Rasmusson är parallellt verksam som arrangör, orkesterledare och producent. Senaste jag såg hallänningen på scen var i den egenskapen tillsammans med Bohuslän Big Band i tribut till Quincy Jones.

Enligt skivbolagets marknadsföring får lyssnaren ta del av Söderqvists instrumentala storytelling framtagen i nära samarbete med sina medmusiker. Musiken sägs spegla en dysterhet som har sitt upphov i de hot och tillstånd som plågar natur och människor runt om i världen, utmynnar i en fas av återhämtning. Fast bestående intrycket av att förtrollad ha lyssnat en natt i hörlurar är snarare att hopp, kontemplation och skönhet sprids, i en finessrik harmonik utan vassa kanter. Filmiska soundet korsar således känslor av hopp, glädje och mod med oro och stråk av sorg. Att en musikalisk vision delas är uppenbart.

Tonspråket utgår från en slags lössläppt kammarjazz, till vilken världsmusik och stänk av klassiska tonsättare adderats. Tas fasta på bärkraftiga melodier, kreativa förlopp och emotionell tydlighet när inre landskap mejslas fram. Med temat cineastiska crescendon som utgångspunkt uppstod hos musikerna en frihet att utforska melodiska och rytmiska strukturer. Hör i komponerandet vissa likheter med instrumentkollegan Lars Danielsson. Också i spelet finns gemensamma drag med den ännu mer etablerade Danielsson. Och superba sättet att ta fram melodistämma inte bara på cello utan också med kontrabas kan påminna om vad Hans Backenroth inte sällan ägnar sig åt.

Att den i Stockholm boende Bartosik numera medverkar som en integrerad ingrediens har förändrat soundet, tagit det bortom den vidsträckta jazziga myllan. Hennes utdragna svävande toner och rytmiska kadenser gifter sig galant med övriga musiker, särskilt med cellon och Söderqvists pizzicato. Vad beträffar sättningen ska påpekas att kreativa dragspelaren också tillför elektronik, Rasmusson trakterar utöver trumset perkussion medan Forkelid ibland skiftar från flygel till keyboard. Den musicerande komponisten förstärker subtilt någon eller några sekvenser med nynnande. Att akustik med tillhörande balans blivit i mina öron helt perfekt ska tillskrivas Adam Forkelid som haft ansvaret för inspelning, mixning och mastring. Rasmussons spel är ofta aningen nedtonade till förmån för ackord på flygeln och huvudrollsinnehavarens aktioner lyfts förstås, hamnar i framkant.

Som man kunnat förutse förflyttas fokus kontinuerligt emellan lysande instrumentalister. Mixen av unisont agerande och features är aptitlig. Like in The Movies väcker lyssnarens intresse från första till sista tonen, låter både luftig och sammanhållen tajt och utbroderad. Här finns ett dynamiskt sinnelag av exceptionell kaliber. Kontentan av mitt famlande efter formuleringar för att definiera denna delikata fullträff, är att magin beror på att det låter ljuvligt vackert på ett oupphörligt spännande vis. En uppslukande kraft uppstår tack vare dessa strålande musiker vars intention inte är att bevisa något, utan att göra melodierna och soundet rättvisa. Vilket görs med besked! Ödets symfoni är titeln på en ljuvlig ballad som stillsamt marinerats i moll, likt en melankolisk Michel Legrand-melodi. Som en pendang återkommer ett snarlikt sound i Efter stormen. Albumet tillhör som sagt de mest bedårande jag tillägnat mig på senare år. I brist på klokt kärnfullt omdöme, se mångordiga recensionen som en alternativ variant till att vara ”stum av beundran” för vad de uträttat i studion.