Skivrecensioner

Bernhard Kühmstedt

Artist: Judith Owen

Titel: redisCOVERed

Betyg: 5

Producent och arrangemang: Judith Owen

Inspelning, mixning och co-producent: Danny Bianco

Twanky Records / Do Music Records

42:47

Releasedatum: 14/9 2018

Jag har lyssnat mycket, kanske rent av ohälsosamt mycket på redisCOVERed som gjorts av en väldigt produktiv singer song-writer som gått mig förbi. Owen är sångare, pianist och låtskrivare. I tidig ålder prövade hon på att spela till exempel Debussy. Hon har hunnit göra hela tolv fullängdare, är Walesiska, född i slutet på 60-talet,  bor  i New Orleans och London. Hon har skivbolag tillsammans med sin man. I höst är Owen aktuell genom inte bara skivsläpp, utan en turné i Sverige (organiseras av Do Music Records) med slagverkare och cellist. Håll utkik! Man undrar hur hon får tiden att räcka till, eftersom hon gjort omfattande turnéer till främst engelskspråkiga länder.  Samarbeten med Richard Thompson och Julia Fordham och  förband till Brian Ferry finns också på meritlistan. Och nu sällar jag mig sent om sider, till den långa raden av entusiastiska recensenter.

Det speciella med nya albumet kan härledas till titeln. Owen har efter ideliga förfrågningar tillverkat en skiva bestående av covers, extremt disparata sådana. Enligt egen utsago är de isärplockade och omgjorda till den grad, att hon gör anspråk på dem i den form hon stöpt dem i. Många har bidragit till det magnifika och omtumlande resultatet. Först av alla bör Grammy-vinnande bollplanket Danny Bianco framhållas. Sättningen är superb. Medverkar gör bland andra legendariske basisten Leonard Sklar, slagverkaren Pedro Segundo, Paul Beard, stråkmusiker, blåsare som trumpetaren Nicholas Payton vars spel på en Joni Mitchell låt är örongodis.. Inspelningar har skett i flera studios. Akustiken är både rund och avskalad , med sången och varje instrument ljuvligt separerade. Oemotståndligt välljud serveras, inte minst när man lyssnar i hörlurar! Vi slipper bombastiska trummor och syntar, vilket är en befrielse.

Förvånas inte över hennes bakgrund som barpianist. Judith Owen har inte världens mest personliga eller betagande stämma, vilket hon kompenserar fullt ut genom såväl musikalisk nyfikenhet som tekniska kvaliteter. Sånginsatserna är strålande, exponerar hela skalan av sinnesstämningar.  Hon kan hantverket och experimenterar  fram nya synsätt.  Pianospelet är smidigt och uttrycksfullt . Hon och hennes team demonstrerar gång på gång sin djupa musikalitet. Och Owens egensinniga arrangemang är lysande, ger låtarna nya dimensioner. Hon jazzar till det ytterst smakfullt, i samma fria anda som The Bad Plus, Youn Sun  Nah och Caecilie Norby (de  sist nämnda har jag hört sjunga Hallelujah live i sommar). Flera spår svänger hårt, även när de girar bort från originalens kärna.  Hela tiden pågår subtila rytmiska vändningar. Owen växlar mellan moll och dur  på de tolv låtar hon valt ut, så att det kan se ut som att första halvan är  lagd efter principen var annan mörk, var annan ljus.

Som så ofta när man faller pladask för ett konstverk beror det på att  förföriska detaljer bildar en genomarbetad helhet, vars dragningskraft verkligen sticker ut i skivfloden.  Hisnande spännvidd på materialet. Från hip-hop hit av Drake till Smoke On The water utan karaktäristiskt gitarriff, från Donna Summer-disco, ledmotiv ur Grease (i denna tappning en rökig jazzballad) och funkstänkare till Blackbird (Beatles), söt standard i form av Dream A little Dream Of Me och två luftigt svävande kompositioner från Joni Mitchell´s Laurel Canyon.  Absolut apart  att sammanfoga just dessa covers. I den skepnad de fått  med sina delikata, känsliga arrangemang, frodas de när de avlöser varandra. Om jag dristar mig till att plocka ut några extra skimrande ädelstenar: Shape Of You, Hot Stuff, Play That Funky Music, Blackbird samt Cherokee Louise (lysande trumpetspel av Payton).

Cover Art Alain Longeaud

Artist; Joel Lyssarides

Titel: Dreamer

Betyg: 4

Producent: Joel Lyssarides

Inspelad i Nilento Studios (Kållered)

Mixning: Pål Svenre

Mastering: Sofia Von Hage & Thomas Eberger

Prophone Records

Release: 24/8 2018

49:41

En överväldigande och egensinnig debut av en sann eklektiker och före detta underbarn. Joel Lyssarides föddes i Stockholm 1992, började öva på piano redan vid fyra års ålder, upptäckte jazzen genom föräldrarnas skivsamling, har gått på Södra latin och KMH och vunnit nationell tävling för pianostudenter.  Numera är han en eftersökt instrumentalist som även bildat egen trio.  Bevis för att han befunnit sig i hetluften, rört sig över breda fält, är samarbeten med Anne Sofie von Otter, Kristin Amparo, Silvana Iman, Benny Andersson, Nils Landgren och Blacknuss för att nämna några av de mest namnkunniga. Kommer ihåg att jag sett honom glänsa med Ikiz Cabin Crew på Liseberg. Han har prisats av STIM och fått ta emot Bengt-Säve Söderbergh stipendiet.

På Dreamer omger sig Lyssarides med  de som ingår i hans trio, det vill säga Niklas Fernqvist på bas och Rasmus Svensson Blixt på trummor. Albumet innehåller elva spår, var av samtliga utom två är signerade pianisten själv. Övriga två låtar är dels ett jul- soundtrack från Disney i form av When You Wish Upon a Star, dels fullträffen Longing för Labrador av Fernqvist. Vill omgående betona en exceptionell omständighet. Vissa av kompositionerna kan bara definieras korrekt som stycken, ett förhållande som är mest uppenbart inledningsvis. Enligt artistens hemsida speglar de skiftande stilarna debutantens bakgrund,  intresset för klassiskt, jazz och svensk folkmusik. I bifogat pressutskick listas mer specifika influenser, såsom flamenco, americana, Skrjabin och tangokungen Piazzolla. Utöver dessa långt ifrån lättidentifierade referenser, betonas den östeuropeiska-grekiska ådran med orientaliska halvtoner.

Jag avsätter ansenlig tid, lyssnar många gånger innan  mina intryck kommer på pränt. I detta fall fick det till följd att jag i viss mån ändrade uppfattning.  Första hänförda impulsen höll i sig ett tag, för att till slut övergå i en aningen mer skeptisk hållning. Musiken är väldigt ombytlig, ibland rent av fladdrig. Också inom sig ändrar flera kompositioner riktning, vilket gör dem knepiga att greppa. De kan hämta influenser, från en uppsluppen Dave Brubeck till en mollanstruken Jan Johansson. Definitivt nyskapande, men förvirrande att följa, när växlingar alstrar känslan av all-over-the-place. Tror Lyssarides hade vunnit på att ansa i den prunkande rabatten. En fristående producent hade kunnat fungera som bollplank, någon som skulle ha vågat praktisera  “kill your darlings -metoden”.

Foto från artistens hemsida

Första stycket utgörs av porlande, romantiskt solopiano a ´la Schuman. Det får en lika fantasifull motsvarighet på trio i slutet av albumet, genom en bitterljuv version av  When You Wish Upon a Star.  Joel Lyssarides är en frapperande skicklig och genrefri pianist. Fernqvist orubbligt självklara spel känner jag från bland annat Carl Bagges trio, medan Svensson Blixt utgör viktig beståndsdel i ASJO. I Longing For Labrador, en sinnrik medryckande melodi, samverkar trion storartat, bidrar lika mycket till ett lyckat resultat. Och i Mirages kliver basgångar in i förgrunden, varefter härliga infall på Steinway-flygeln tar vid.  Notabelt för trummisen på Dreamer är att han företrädesvis spelar med vispar.

Ytterligare  stycken/ låtar förtjänar att lyftas fram. Titelmelodin är en bedårande “hit” som har släktskap med mästerverket From Gagarin´s Point Of View. En annan pärla har döpts till Umbra, ett vilsamt repetitivt stycke som markerar överskridandet till en långsammare avdelning. Som mest kammarjazz blir det i lyriska Transcendence, vars intensitet har goda förutsättningar att bli  livefavorit.  Allvarsamt och mycket vackert i sin dysterhet  låter det allra sist i Silent Agreement. En av de största tillgångarna hos en extremt mångsidig  debutant, om än med alltför brokiga infall, är förmågan att blanda klanger med beatbaserade konstruktioner.

OBS 30 augusti blir det releasekonsert på Fasching i Stockholm!