Av Annika Nyman
Koncept: K.Polyfon
Regi: Gustav Englund
Scenografi & kostym: Annika Tosti
Ljus: Mira Svanberg
Komposition & ljud: Niclas Anderstedt Lindgren
I rollerna: Johan Hafezi, Emil Ljungestig och Askan Ghods
Urpremiär på Lilla Scen Göteborgs Stadsteater 24/1
Spelas till och med 28/2 2020
Skådespelartrion i snarlika peruker med meterlångt hår gör entré från ena sidan, inte genom befintlig dörr. Kliver upp på scenen som föreställer ett rum med vita kala väggar. Två av dem verkar bo där, skulle kunna vara bröder eller rent av tvillingar. De har enligt ingånget avtal fått sällskap av yngling med bar överkropp, försedd med en Kalashnikov förvarad i en grön bag. (Emil Ljungestig). Utan att det för publiken blir särskilt explicit, har man samlats för att planera ett dåd på en skola. Dramatiken under enaktaren i en enda lång tagning – uppdelad av sekvenser fyllda av rök, stroboskop samt dronemusik med omskakande bas – består i en ständig omförhandling: vem ska utföra gärningen? Vem ska offra sig likt Abraham och vem synes vara rädd och svag? Titeln är ett citat av Ebba Witt Brattström från ett debattprogram, där hon ringade in ett av våra största problem.
I den nyskrivna pjäsen jobbar för femte gången K.Polyfon tillsammans. Det konstnärliga teamets motto är att ge publiken möjlighet att ompröva ställningstaganden. Uppsättningen har definierats som brutalkomisk, vilket kan förefalla både magstarkt och cyniskt. Lyckligtvis har alla involverade med regissör Englund i spetsen, åstadkommit ett fascinerande formexperiment, varken exceptionellt brutalt eller överdrivet komiskt.
Det anmärkningsvärda är att ganska löjeväckande karaktärer, utrustats med ett akademiskt språkbruk. Just för att filosofiska resonemang framstår som så osannolikt i deras munnar, blir jag alert av dessa vindlande monologer, denna överflyttning av akademiskt tugg, ofta tillräckligt extremt för att kallas snömos. Ett oändligt teoretiserande pågår hos figurer som främst av allt vill vårda sitt hämndbegär. Och i dialogerna växlar man repliker och pratar förbi varandra, som om man vore ett gnabbande par, vilket onekligen erbjuder befriande skratt. En lustig detalj var den feminina approach som tas fram hår kastas tillbaka. En smula otäckt blir det när de konfronterar varandra, omväxlande befinner sig i underläge eller som herre på täppan.
Många begrepp är i omlopp i existentiella haranger. Flertalet av dem för oss alla värda att ägna tid åt, fundera kring. Rör sig om sådant som tillhörighet och utanförskap, anpassning och motstånd, samstämmighet/ konsensus kontra individens frihet samt lojaliteten mot uppdraget. Det vidriga här är förstås syftet, männens perversa syn på medmänniskor och samhälle. Utan sin snedvridna ideologi och en diffus fanatism, hade de inte kunnat motivera sitt gemensamma projekt. För den mer eller mindre trosvissa trion x, y och z skrämmer tystnaden, därför levererar de smattrande replikflöden. I en fördjupande text diskuterar det konstnärliga teamet vad det innebär att leva i sanning och göra etiska överväganden, tro på det rätta i en kapsejsad kapitalism. Eftersom vi har att göra med förvirrade farliga hjärnor, irrar de uppjagade männen bort sig när de ska berättiga planerat attentat. Samtidigt yttras en bärande tes av en gestalterna: “Språket räcker inte hela vägen”. Vilket bara göra dem ännu mer oberäkneliga och farliga. Nu är de förvisso så spända och snacksaliga, att själva dådet hamnar i periferin.
Har ofta anledning att använda ett omdöme som virtuos i musikrecensioner. I sysslolösa män med tillgång till vapen finns tre skådespelare, vars interaktion och replikhantering är formidabel. Den otroligt samtrimmade trion är verkligen virtuos. Att Ljungestig, Ghods och Hafezi införlivat en omfattande textmassa som bombarderar publiken är imponerande. Blir inte mindre imponerande av att det sker i furiöst tempo. Och bara ibland hängs orden upp på vad som försiggår i rummet. Kan inte nog understrykas att skådespelarna är lysande. Annika Nymans märkvärdiga text dribblar stundtals nästan bort åskådaren, väcker frågor utan att leverera lösningar. En lyckad produktion som omintetgjorde en på förhand ofrånkomlig skeptisk hållning.
När den nu nästan ett halvår senare haft Stockholmspremiär är det en stark föreställning med skådespelare som är så samspelade, där tajmingen mellan de olika scenerna sitter perfekt. Den föreställningen är ett samarbete mellan Backa Teater i Göteborg och Dramaten, med skådespelare från de båda teatrarna.
Att jag efterlyser fler röster är ett bevis på hur verkningsfulla dessa pjäser är då de får mig att fortsätta tänka och fylla i och vilja ha mer svar och fler tankar.
