Scen

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

13 november, 2026 by Redaktionen

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny dokumentärserie: Per och Marie – Historien om Roxette. Vi får följa Per Gessle och Marie Fredrikssons gemensamma resa genom deras egna filmer, bilder, intervjuer och musik.

Ett pressmeddelande berättar:
Från Halmstad till världens största arenor – historien om Roxette är också historien om Per Gessle och Marie Fredriksson, två artister som tillsammans skapade en av Sveriges största internationella musiksuccéer.

– Ända sedan Roxette föddes 1986 har vi själva försökt dokumentera arbetet i studion och på världsturnéerna. Det känns extra kul att det här materialet äntligen kan visas. Det känns fantastiskt att SVT, med så höga ambitioner, har velat gräva djupt i våra skattkammare och nu kan bjuda på en magisk tidsresa med vår musik som mittpunkt. På med säkerhetsbältena! säger Per Gessle.

Serien följer resan från deras vänskap i Halmstad och den första Roxette-singeln 1986 till det internationella genombrottet, de stora världsturnéerna och Maries comeback efter sin sjukdom. Dokumentärserien bygger på ett omfattande privat arkiv med filmer och bilder, som mycket sällan – och i vissa fall – aldrig visats tidigare. Tittarna får följa med in i studion och turnébussen och återuppleva musikvideor, tv-framträdanden och ögonblicken bakom den internationella framgången.

Marie Fredriksson hörs genom tidigare inspelade intervjuer, medan Per Gessle medverkar i nyinspelade intervjuer och berättar om deras gemensamma resa.

Bland de medverkande finns, utöver Per Gessle, Åsa Gessle, Marie Dimberg, Eva Dahlgren, Efva Attling, Jonas Åkerlund, Clarence Öfverman, Anders Herrlin, Kjell Andersson, Christoffer Lundqvist, Mikael Bolyos och Marie Fredrikssons syster Tina.

I mitten av december släpps även Roxette – Live in Sydney 1991, en nyproducerad konsertfilm från Joyride-turnén 1991.

Exekutiv producent: Martin Vårdstedt
Projektledare: Marion Jernråda, SVT

Premiär torsdag 19 november 2026 på SVT Play

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

13 november, 2026 by Rosemari Södergren

Lilla Amélie eller tecknet för regn
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi Maïlys Vallade, Liane-Cho Han

Denna animerade film är nominerad till bästa animerade film för Oscarpriset 2026. Om den vinner är det välförtjänst. En vackrare animerad film för hela familjen, för alla åldrar, som tar upp de stora frågorna i livet är svår att hitta. Filmen är poetisk, varm, hjärtevärmande, vacker och helt UNDERBAR och tar oss rakt in i huvudet och känslorna hos den lilla Amélie.

Vi får följa Amélie från två till fyra års ålder och visar hennes syn på livet, Japan och människorna. Amélie är en liten belgisk flicka som är född i Japan. Sitt första år är hon mest ett paket, eller som läkaren säger: en grönsak, fram tills hon en dag som spädbarn bjuds på en liten bit vit choklad av sin farmor. Smaken är så fantastisk att ett mirakel sker och Amélie vaknar upp och hennes föräldrar och två äldre syskon får kontakt med henne. Lilla Amélie är nyfiken och kastar sig in i livets alla områden. Hon undersöker naturen och utvecklar sitt språk och känner hur magisk natur, djur, blommor och språk är. Mest av allt knyter hon an till familjens japanska barnflicka Nishio-san. Men att en japan har en nära relation med utlänningar i Japan ses inte med blida ögon från alla. Efter kriget fanns mycket hat mot människor från Europa. Livet är inte bara idylliskt men inte heller bara jobbigt och svårt.

Lilla Amélie eller tecknet för regn är mycket vackert animerad och karaktärernas ögon är ljuvliga att sjunka in i och det går inte att låta bli att dras in i bilderna. Ibland kommer ett vackert ljus, som en aura från solen runt en karaktär. Det var länge sedan en film som tar upp de svåra frågorna om avsked och livets ständiga förändring samtidigt är så vacker, så mjuk och som visar en möjlig väg att ta upp sådana ämnen också med de yngre.

Lilla Amélie eller tecknet för regn är baserad på romanen La Métaphysique des tubes / Little Amélie or The Character of Rain, av den belgiska bästsäljande författarinnan Amélie Nothomb som växte upp i en belgisk diplomatfamilj och tillbringade sina första levnadsår i Japan.

Amélie Nothomb om att bo i Japan som liten:
Jag trodde som barn att jag var japanska. Att lämna Japan var för mig att dö. Jag älskade min japanska barnflicka lika mycket som min mamma.

Filmen har hunnit bli nominerad till flera priser på flera festivaler och har bland annat vunnit publikpriset på Annecy Intl. Animation Festival och blev utsett till bästa europeiska film på San Sebastian Film Festival.’

Storslagen, hänförande och lika fängslande för mig som är i far- och morföräldrars ålder som för föräldrar och barn. Vi tas med på en trollbindande resa genom livet sett ut ögonen på en två-åring och vi får uppleva livets skönhet och glädje och livets mörker och sorg – och det går inte att låta bli att dras in i filmen. Det känns som att vara med där. Som att jag som betraktare är en fågel eller en nyckelpiga som betraktar allt. Den vackraste, mest strålande animerade film jag sett på länge.

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

13 november, 2026 by Ingegerd Rönnberg

God jul
Av Jonas Karlsson
Dramatisering Jonas Karlsson, Daniel Karlsson
Regi Emma Bucht
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Clara Ahlström
Ljus Tobias Hallgren
Mask Klara Jorméus
Komposition Vittorio Grasso
Ljud Daniel Rejmer
Medverkande Astrid Drettner, Sven Ahlström, Jennie Silfverhjelm, Isabelle Kyed, Peter Gardiner, Måns Nathanaelson, Siham Shurafa, Shebly Niavarani,Henrik Johansson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm 12 november 2026

God Jul av Jonas Karlsson är en härlig julklapp på Kulturhuset Stadsteatern som får vuxenögon att glittra och skratt att bölja i salongen. Denna underbart roliga och träffsäkra föreställning skildrar en brännhet konflikt på en kommunförvaltning. Det medarbetarna bråkar om är något så till synes enkelt som hur en julhälsning ska utformas.

Det hela startar på ett ledningsgruppsmöte med förslaget att de vore trevligt att önska kommuninnevånarna god jul. Men det är besparingstider så det får givetvis inte kosta något extra, påpekar ekonomichefen. Så hur ska de göra?

Det svänger hejdlöst när gruppen trasslar in sig i en härva av slingriga byråkratiska vägar. Under den excelleras i den förkortningssjuka som fläckar ned språket på många arbetsplatser som NKI (Nöjd Kund Index) och kommunens slogan LIS (Landsbygd i Samverkan).

Möten går över styr med crazy idéer som att paketera hela kommunhuset med fint glansigt julsnöre. Det framförs krav på medbestämmande och uppstår samarbetssvårigheter inte minst med den besvärliga fritidsförvaltningen och väcks oro för att kränka en medarbetare med annan religion eller någon som inte gillar julen. Dessutom ställs den spetsiga frågan om julens innersta budskap ”Är det inte något kristet?”

Kommunalrådet som bara verkar sitta av sin tjänst och inte yttrar ett ord under möten bestämmer till slut att de ska använda ljusstakar för att forma orden God Jul på fasaden. Sådana finns väl i källaren. Så det blir ingen extra utgift.

För att genomföra beslutet behövs det en plan, förklarar personalchefen. En pluppkarta som visar i vilka fönster ljusstakarna ska stå för att bokstäverna ska hamna rätt. Så är karusellen igång igen. Det utfärdas en rad meningslösa mejlorder av HR-avdelningen och upprörda medarbetare menar att det är en tydlig symbolik i att få och inte få en ljusstake på sitt arbetsrum.

Vaktmästeriet klagar i sin tur över ökad arbetsbörda. De har fullt sjå att få fram tillräckligt med fungerande trappljusstakar – alla vet ju hur lätt ljusen i sådana går sönder.

Det segdragna jobbet att hälsa julen välkommen tar tid och energi från annan verksamhet som en ny plan för skolmaten. Samtidigt kan detta så kallade trivselprojekt ses som ett sätt att försöka dämpa medarbetarnas oro för uppsägningarna det ryktas om.

Den superstressade personalchefen som i mycket grad driver handlingen, en Sven Ahlström i högform, säger att det bara är just rykten. Sedan tillägger han att uppsägningarna nog går att klara med naturliga avgångar, det finns några medarbetare som är nära pension. Möjligen kan en tjänst behöva dras in.

Som en storögd och tjänstvillig nyanställd finns i dramats mitt den unga Frida – mycket fint och charmigt gestaltad av Astrid Drettner – som nyligen tagit ett tveksamt karriärsteg till assistent åt HR-chefen – stilenligt och nervigt spelad av Jennie Silfverhjelm.

Frida låter sig hunsas med och blir alltmer likt en allt i allo. Inte alls den kreativa kraft hon skulle få vara. Hon sköter posthanteringen när vaktmästeriet inte hinner med och åtar sig uppdraget att medla med den ”otäcka” fritidsförvaltningen. Dessutom föreslår hon när bokstäverna i julbudskapet på fasaden haltar att hon under en natt kan plocka bort ljusstakar som står i fel fönster.

Som publik hejar man på den godhjärtade Frida, samtidigt anar man att det kommer att gå illa för henne. Hon har ju inte vassa armbågar och förstår inte styrkan i intrigerna på arbetsplatsen.

Plötsligt anklagas Frida för att ha talat obehagligt till folk om julen när hon gått runt och delat ut post. Trots att hon bara har utfört personalchefens uppdrag ”att undersöka vad några obstruerande medarbetare egentligen tycker om julstämningen.” Hon anses också ha orsakat att fritidsförvaltningen nu är på krigsstigen. Dessutom kommer det en mejlflod med upprörda klagomål från medarbetare om att någon rört om i deras rum. Resultatet blir att hon av kollektivet utses till syndabock och offras – sägs upp utan adekvat förklaring.

Chockad över orättvisan beslutar sig Frida för att inte sluta i stillhet. Bort ska julens budskap på kommunhuset som hyllats av massmedia och fått kommunalrådet att självbelåtet mysa. Den lysande hämnd hon tar på de ojusta kollegorna känns högst förståelig.

En stor eloge för att föreställningen är så väloljat samspelt och slår an känslosträngarna ska givetvis regissören Emma Bucht ha. Scenografin av Jenny Kronberg är dessutom häftig. Ett gigantiskt vridbart kommunhus som gör att publiken får bevittna baksidan med julhälsningen. Framför huset rullas ut smäckra skrivbord och ensemblen förflyttar sig ofta i skrivbordsstolar.

Jonas Karlssons flyhänta drama är ett jättefint tillskott i höstens teaterutbud. Han är så bra på att skriva sådana här underfundiga och kloka vardagsberättelser som i grunden rymmer stora frågor. De konflikter som utspelas på denna kommunförvaltning finns givetvis på alla arbetsplatser och i hela världen.

Att rollerna känns så väl utmejslade och att dialogen är så snärtig och uttrycksfull beror säkert på att Jonas Karlsson är en erfaren skådespelare.

God Jul är en föreställning ni inte ska missa. Denna komedi med gott om salt i botten sicksackar vilt och karaktärerna kan skrattas hjärtligt med, förundras över eller störa sig på precis som vanliga arbetskamrater eller chefer på allehanda jobb.

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

13 november, 2026 by Mats Hallberg

Den Fule

utan titel

Inspelad i Studio Epidemin Göteborg av Henrik Cederblom

Producenter: Den Fule

Kakafon Records

Releasedatum: 18/9 2026

Göteborgsbaserade Folkrockgruppen Den Fule bildades första halvan av 90-talet och erhöll en Grammis för sin debut. Då skulle de nog betecknas i termer av modernt klingande folkmusik, medan de numera bör ses som ett folkrockigt band vars sound ibland kan påminna om Kebnekajse, även om sättningen skiljer sig åt. Framgångsrika debuten följdes upp av Skalv året efter. Sedan kom en samlings-cd. Efter att ha varit inaktiva i tolv år släpptes två album med några års mellanrum. Minns att jag såg dem under decenniet en onsdagskväll framför Gunnebo slott. Då var de en kvintett. När man nu för andra gången efter längre uppehåll återupptagit verksamheten består bandet av fyra originalmedlemmar. För inte länge sedan erövrade de publiken på Utopia i ett tajt gig fyllt till bredden av spelglädje, troligen med huvudsakligen föreliggande material.

Den Fule som fantasilöst nog inte lyckades komma på en titel till denna sensationellt lyckade kollektion av låtar, består av Henrik Cederblom, Sten Källman, Christian Jormin samt Stefan Bergman. Fyra välkända musiker på Västkusten som inte sällan spelat i varandras band. Några av dem har mest ägnat sig åt World Music medan lika mycket varit inne på jazz, visa, blues och till och med förekommit i en rockig kontext. För cirka femton år skrevs ett miniporträtt i LO – tidningen / Arbetet på Jormin som ingick i serien ”Groovearbetare” (kan läsas på nätet). Under 2000-talet har han primärt varit pianist och jag har recenserat hans utsökta pianotrio både live och på skiva. Henrik Cederblom debuterade i eget namn 2019, ett album han inhöstade en fullpoängare för här. Han är verksam som producent i den studion där detta magnifika album utan titel är inspelat. Man kan ofta höra honom live tillsammans med prominenta visartister och också i teaterproduktioner. Han behärskar ett flertal stränginstrument och fiol. Stefan Bergman associerar jag först och främst till just Den Fule och i andra hand till Simbi. Sten Källman förknippar jag med Filarfolket, kören Amanda, Bäsk, Cederblom ovan nämnda debut och andra svängiga tongångar. Har säkert i hastigheten glömt vissa meriter, men rundmålning ger ändå en fingervisning om vad var och en uträttat.

Med tanke på hur det lät på Utopia härom året borde jag inte vara förvånad. Måste ändå säga att man verkligen fått till soundet i studion, när detaljer slipats på och fler instrument/ ljudkällor tillförts. Vilken är då sättningen? Elastiska rytmsektionen består av Christian Jormin på trummor och percussion som därtill spelar tramporgel och synt medan Stefan Bergman utöver att vara gruppens distinkte elbasist också kompletterar med percussion. Sten Källman står för allt blås: tenor- och sopransaxofon och bistår även han med rytmpålägg i form av percussion. Dessutom hörs i bakgrunden hans mässande röst i Min bästa vän. Multiinstrumentalisten Henrik Cederblom anges spela gitarr, mandolin, lap steel samt percussion. Ska framhållas att samtliga är lika viktiga beståndsdelar, får lika mycket utrymme.

Den Fule inleder genom att dra in lyssnaren i ett släpigt beat signerat deras lysande basist. Låter överraskande rått och rockigt om minne blått med distad gitarrton och energiskt pulserande rytmer. I Radikal vals styr basen skeendet medan låtskrivaren Källman garnerar melodin. Vill påstå att soundet är starkt påverkat av Fela Kuti och hans ikoniska afrobeat. Definitivt en suggestiv fullträff! Rika arvet från nordisk folkmusik utgör utgångspunkt för Hav vördnad för odalmannen, vars eftertänksamma ballad gör susen. Hör ett udda ljud vars källa jag inte förmår identifiera. Finalnumret som kort och gott fått heta Lysande (H. Cederblom) präglas av en vacker, raffinerad slinga vars klang är förförisk. Samtliga tio låtar är tillverkade och arrade internt bortsett från en traditionell folkmelodi från Östergötland.

Njuter av ett strålande sammanvävt samspel, fräcka features och högklassiga låtar. Endast någon enstaka gång kan man komma dragandes med en marginell anmärkning om att de upprepar sig, vilket händer så pass sällan att högsta betyget är berättigat. Var och ens idéer har sannerligen omsatts i handling med bästa möjliga utfall. Även om det blir uppenbart att det grävs i musikalisk mark där andra plöjt före dem, praktiseras ändå en egen stil. Ibland uppstår stor skönhet även om övergripande känslan är att det svänger som attan. Med ett tyngre sound slår de oss med häpnad. Faller för mixen av bärkraftiga melodier och spännande rytmer. Tvivlar på att de någonsin låtit lika rockigt röjiga. I introt till Min bästa vän introducerar man med Jormin som anförare heavy folk. Kul! Inspelningen är en ren njutning att ta del av i de utmärkta hörlurar jag använder när jag lyssnar och antecknar.

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

12 november, 2026 by Elis Holmström

A Talent For Murder
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi Anton Corbijn

Regissören Anton Corbjin har skapat ett antal av musikvärldens mest kända bilder i sin roll som professionell stillbildsfotograf. Att han står som avsändare för den legendariska bilden på fyra irländska herrar i Mojaveöknen, som pryder omslaget till ett av världens bästa album säger det mesta. Men sedan sin biografi om Joy Divison-sångaren Ian Curtis, som hade premiär 2010, har Corbijn gradvis blivit ytterst begeistrad i att göra spelfilm.

Resultaten har dock alltid varit detsamma, visuellt slående men långtifrån minnesvärda. Denna gång tar Corbijn sig an en adaption av en – till sin premiss sedd, absurd pjäs där författaren Patricia Highsmith och hennes fiktiva karaktär Tom Ripley står i centrum. Highsmiths litteratur är inte främmande för att adapteras till film, men rena adaptioner av författarens liv har fram till nu varit nästan obefintliga. Det kan dock finnas förklaringar, Highsmith beskrivs som urtypen för osympatisk, där ett generellt människoförakt som närmade sig rasism var dominant. Addera därtill flera teorier om allvarliga psykiska problem i kombination med en grundläggande personlighet som är antitesten till trevlig så blir en ren adaption ytterst svår vad gäller publikens förmåga att uthärda.

A Talent For Murder är istället en sorts fiktiv – nästan komisk, surrealistisk berättelse där Highsmiths litteratur och hennes troper utforskas. Highsmith själv blir endast en fiktiv figur i ett större ramverk och det hela kan snarare ses som en sorts märklig kompott mellan semi-biografi och studie i författarens mest kända verk. Det är minst sagt bisarrt och många gånger tangerar det komik, något som Corbijn inte är alltför lämpad att sköta. Det som borde vara underfundigt och bitskt blir istället platt och inte alls så lekfullt som det hade behövt vara. Då filmen oscillerar mellan verkligheten och författarprocessen – som presenteras som en film i filmen, blir det hela närmast en gröt.

Tanken att ha kraftfulla referenser till Highsmiths mest kända verk blir bara effektiva för de sanna Ripley-experterna, övergripande tematik kan givetvis förstås även för en som endast sett ett fåtal av de olika adaptionerna, men då flera av de troperna som diskuteras, och i vissa fall kritiseras, krävs en avsevärt djupare kunskap. Detta gör att filmen många gånger känns onödigt otillgänglig. Det är att likna vid en film om Alfred Hitchcock där allt utgår ifrån den ganska okända Cirkusboxaren istället för Psycho eller En Studie I Brott.

Dock finns ett underhållningsvärde, delvis för att filmen försöker iscensätta sitt eget Ripley-scenario där mord, svek och lögner vävs ihop till ett cyniskt och grymt nät. Måhända är det inte i närheten så fängslande som den faktiska varan författad av Highsmith själv men här finns ändå ett dugligt tittarvärde. Helen Mirren är också stark i sin roll som Highsmith även om det fanns utrymme att vara än mer motbjudande porträttet vad gäller att förolämpa allt och alla.

Sedan går det inte att undkomma att Corbijn fortfarande har ett sinnen för stil som få. Öppningsbilderna på de schweiziska alperna är gränslöst stiliga. Sättet han komponerar både vad gäller det faktiska fotot och med perspektiv och rörelse är fullkomligt genialiskt. Dock tycks dessa visuella färdigheter aldrig kunna överföras till saker som personregi, dramaturgi eller slutresultatet. A Talent For Murder må stundvis roa men känns till slut ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment.

Scen

Footer

Om oss