Scen

Water Lilies
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 maj 2021
Regi Celine Sciamma

En fransk Fucking Åmål som kom redan 2007 i Frankrike men först nu har premiär i Sverige.

I en förort till Paris tillbringar de tre 15-åriga flickorna Marie, Anne och Floriane mycket tid i simhallen. Anne och Floriane tränar konstsim medan Marie hänger runt dem. Tre olika personligheter och tre mycket olika flickor som ändå har mycket gemensamt. Nyligen barn men nu unga kvinnor som prövar sin tillvaro och sin nyfunna sexualitet. Sökande efter bekräftelse och uppskattning från andra men också sina egna gränser. Vänskapen prövas och sexualiteten är viktig i tonårslivet.

Filmen koncentrerar sig helt på flickorna och pojkarna är bara som objekt eller attribut. Inte heller föräldrar ,skola eller andra saker i deras liv skildras. Styrkan i filmen är den sanna och nära skildringen av tjejerna. Det är stor skillnad från de tonårsfilmer som ofta skildrar collegeliv eller häftiga fester långt från verkligheten. Här är inget flashigt tonårsliv från vuxenperspektiv.

Floriane (Adele Haenel) , Marie ( Pauline Acquart) och Anne (Louise Blanchere) gör sina roller till äkta tonåringar. När livet och relationer trasslar till sig är det sådant som alla kan uppleva och har varit med om. Filmen skildrar prövande av sex och sexualitet på ett fint sätt men också avigsidan. Jag tror att filmen blir så äkta genom att den skildrar mer tankarna och känslorna kring sex än själva sexet. Tonårstiden är ju också prövningens ti

En liten pärla i biomörkret som får publiken att minnas sin egen tonårstid.

Children of the Enemy
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 maj 2021

En bra dokumentär ställer frågor om oss själva och om samhället. Children of the Enemy ställer viktiga frågor på sin spets. Patricios dotter gifte sig i hemlighet med den ökände IS-terroristen Michael Skråmo och följde honom till kriget i Syrien 2014. Fem år senare dödas båda när kalifatet bryter samman. De efterlämnar sju små barn som placeras i mardrömslägret al-Hol där förhållandena är livshotande.

Patricio fick rapporter som visade att barnen for illa och svalt. Men den svenska regeringen och myndigheter gjorde inget för att hämta hem barnen, upplevde han. Denna dokumentär skildrar hans kamp för att hämta barnen till Sverige.

Jag upplever Patricio mycket ärlig. Han har själv inga sympatier för IS eller islam som utövas fundamentalistiskt. Själv verkar han inte vara starkt religiös på något sätt.

Patricio fick en hel del hatiska kommentar från olika håll då han kämpade för att få hem barnen. Svenska medier rapporterade en hel del kring detta fall. Sedan Patricio fick hem de sju barnen har några IS-kvinnor kommit tillbaka till Sverige och några ställs också inför rätta. Det är begripligt att många upprörs över vad IS stod för. När Miljöpartiet nu i dagarna gått ut med att de vill hämta hem de kvinnor som reste iväg för att vara stöd åt IS upprörs troligen många av detta. IS stod för mord, för våldtäkt och lät barn lära sig döda. Det finns väl dokumenterat. Men som Patricio upprepar om och om igen: Barnen har inte valt att födas där.

Lägret i Syrien där dessa barn hämtades är sorgligt nog brännande aktuell. Det finns både svenska och utländska barn kvar där nere – upp till 22.000 barn från 60 olika länder enligt UNICEF (feb 2021). Omständigheterna i lägren är livsfarliga och präglade av kidnappningar, våldtäkter, sjukdomar och död.

Men filmen ställer för mig fler frågor än kring barnen i detta läger. Patricio berättar öppet om sin sorg efter att dottern valde denna väg och att han ofta funderade på om han kunde gjort något för att hindra att hon blir IS-anhängare. Det är en sorg och tankar som många föräldrar kan känna igen sig i. Barn väljer inte alltid det föräldrarna hoppas eller vill. Samma djupa sorg och skuldkänslor kan föräldrar till barn som blir missbrukade och dör i överdos också plågas av. Dokumentären berättar mycket mer än Patricios kamp, den berättar hur det är att vara människa i dagens värld och vilka val vi ställs inför. Och de svåra med att allt inte bara har en sida.

I pressmaterialet för filmen står:
Å ena sidan berättar Children of the Enemy historien om hur Patricio Galvez steg för steg kämpar för att rädda sina barnbarn. Å andra sidan är detta en historia om att vara människa idag. Världen är polariserad, mer extrem. I dagens politiska klimat ses inte dessa barn som oskyldiga
svenska barn. I sociala medier kallas de IS-barn och terroristbarn. De är dömda för sina föräldrars val.

Filmens regissör Gorki Glaser-Müller säger: Det var den bristen på civilisation som fick mig att göra den här filmen. Även i de gamla grekiska berättelserna från Iliaden tillämpas den besegrade fiendens öde på sina barn. Children of the Enemy är en universell berättelse om David mot Goliat, om den lilla mannen mot ett politiskt system. Men på sin djupaste nivå är detta en berättelse om förlusten av ett barn, den kanske största smärtan för en förälder. När Amanda dör lovar Patricio att rädda sina barnbarn, oavsett riskerna.

Gorki Glaser-Müller är filmskapare, manusförfattare för film, tv och radio och multikonstnär. Han föddes i Santiago, Chile 1973 och kom till Sverige som 13-åring. Sedan Gorki tog examen från Valand Academy i Göteborg har han experimenterat med audiovisuellt berättande i olika former. Hans första långfilm var den kritikerrosade En gång om året (2013). Children of the Enemy är hans dokumentärfilmsdebut.

Children of the Enemy hade världspremiär på en av världens största och främsta dokumentärfilmsfestivaler i april CPH:DOX 2021, där den tävlade i internationella huvudtävlan
International Main Competition, Dox:Award.