Scen

Teaterkritik: Måsen på Dramaten – en total helhetsupplevelse

23 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Måsen
Av Anton Tjechov i en version av John Donnelly
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Lyndsey Turner
Scenografi Michael Levine tillsammans med Charlotte Henery
Kostym Evie Gurney
Ljus Linus Fellbom
Peruk och mask Linda Hyllengren, Barbro Forsgårdh
Musik Philippe Boix-Vives
Dramaturg Jacob Hirdwall.
Medverkande Rasmus Luthander/Konstantin, Elin Klinga/Irina, Agnes Rase/Nina, Alexander Salzberger/Boris, Magnus Ehrner/Peter, Magnus Roosmann/Jevgenij, Marall Nasiri/Masja, Per Svensson/Ilja, Kristina Törnqvist/Polina, Hampus Hallberg/Semjon, Niklas Blomqvist/Jakov.
Premiär på Dramaten, Stora scenen, 22 oktober 2021

Att publiken längtar efter teater med en lång rad duktiga skådespelare, med fantastisk scenografi och kostym och mask, mycket dialog och en total helhetsupplevelse på scen – det är tydligt. Premiären fick stående ovationer och det var välförtjänt. Denna uppsättning av Tjechov Måsen innehåller mycket, mycket och jag hoppas att jag får tillfälle att se den fler gången för att kunna smälta allt och upptäcka detaljer.

Måsen av Tjechov är ett fantastiskt drama med mycket djup. Inför premiären var det poängterat att det vi skulle få uppleva är en modernare version. Det håller jag både med om – och inte. Föreställningen som regisserats av den brittiska regissören Lyndsey Turner må vara en version anpassad till vår tid och vårt språk, delvis. Det är ändå Tjechov. Som i alla dramer av Tjechov är det mycket dialog, mycket prat och inte så mycket handling – det som händer, det händer under ytan, mellan raderna. Orden är bara halva berättelsen, om ens det. Det som inte sägs är minst lika viktigt.

Grundhandlingen kretsar kring några människor som vistas på ett gods på den ryska landsbygden. I centrum står den unge mannen Konstantin (skickligt spelad av Rasmus Luthander). Konstantin mår dåligt, han känner sig inte uppmärksammad eller älskad. Hans mamma är den berömda och hyllade skådespelerskan Irina (fantastiska Elin Klinga). Konstantin vill skapa teater men han vill göra det på nytt vis, han vill vara en rebell som krossar den gamla teatern som han menar är förlegad. Han är passionerat förälskad i Nina som bor i närheten. Nina drömmer också om att bli stor och hyllad. För mig symboliserar dessa två unga mycket av det som dagens ungdomar indoktrineras av: att vägen till att uppnå något av värde i livet är att bli berömd. Utan berömmelse finns inget värde i livet.

Det är förstås oerhört sorgligt när unga människor inte upplever sig ha något värde om de inte blir stjärnor. Väldigt typiskt för Tjechov är att detta är ungdomar från övre medelklassen. Klassfrågan finns med i denna version av Måsen, fast under ytan. Scenarbetare kommer in på scen och byter ut delar av scenografin. De symboliserar godsets anställda, som knappt någon gång ens tilltalas av rollkaraktärerna. De bara förväntas finnas där för att göra sitt jobb.

Scenografin är ett mästerverk i sig. Ord kan inte beskriva tillräckligt, den måste upplevas. Från starten med en hög brädor mitt på scenen som visar att något inte är färdigbyggt till slutscenerna med vridscenen och ett stort hus där vi skymtar människor inne i värmen medan någon är ute i kylan och väljer att hoppa av från sitt liv.

Som i alla stora dramer finns det många olika sätt att se den, att uppleva och tolka föreställningen. I pressmaterialet beskrivs tankarna bakom denna uppsättning: I John Donnellys bearbetning av Måsen från 2013 får publiken en modern blick på Konstantin, Nina och de andra i Tjechovs klassiker från 1895. Det blir en rolig och tragisk berättelse om unga och gamla generationer, om etablissemang och förnyare och om vanliga, fåfänga människor som drömmer om att bli sedda och älskade.

Jag tänker att vi alla, var och en, ser denna uppsättning på vårt personliga sätt. Vi kan känna igen oss mer eller mindre i olika karaktärer, förstå oss på vissa karaktärer mer och känna avstånd till andra. På så sätt se oss själva och förstå mer om oss själva och andra. Och nog finns det öden att betrakta. Var och en är förälskad i någon som inte älskar dem. Alla söker sin lycka utanför sig själva.

Skådespelarna gör detta så bra. Varenda roll är en unik karaktär.

Regissören Lyndsey Turner berättar:
– När jag blev tillfrågad om att göra en uppsättning på Dramaten tänkte jag instinktivt på att välja en pjäs som kan lyfta fram ensemblens förmågor, där karaktärerna och deras relationer är det centrala. Det ledde mig ganska snabbt till Måsen.

Och nog lyfter hon fram ensemblens förmågor. En lång av av Dramatens duktiga skådespelare äger scenen tillsammans.

Bakgrundsfakta om regissören och dramatikern:
Lyndsey Turner är husregissör på National Theatre i London. Med framgångsrika uppsättningar såväl i London som på Broadway är hon ett av den brittiska teaterns mest intressanta namn. Hon erhöll Laurence Olivier Award 2014 för Chimerica som spelade på Almeida Theatre och Harold Pinter Theatre i London. Bland hennes uppsättningar märks; Top Girls och Light Shining in Buckinghamshire på National Theatre, Girls and Boys på Royal Court Theatre och The Treatment på Almeida Theatre. Hon har även satt upp Hamlet på National Theatre med Benedict Cumberbatch i huvudrollen.

John Donnelly är brittisk dramatiker som har arbetat inom både teater och film. Han har erhållit Tom Erhardt Award, PMA Award för bästa nya författare och NSDF Sunday Times Playwriting Award. 2019 spelade hans version av Molières Tartuffe på Lyttleton, National Theatre i London.

För den som sett flera olika versioner och uppsättningar av Måsen kan det givetvis vara intressant att jämföra. Men jag tycker inte någon ska behöva ha sett en enda uppsättning tidigare för att ha behållning av någon teaterföreställning, eller film för den delen. Jag tycker en recension som till stor del bygger på att hänvisa till tidigare föreställningar är rätt ointressant. För att uppskatta denna uppsättning av Måsen behövs ingen tidigare erfarenhet av Måsen – och man behöver inte heller ha läst manuset. Är man bara redo att se en föreställning på två timmar och 45 minuter är Måsen definitivt värd att prioritera.

Filmrecension: Familjen Addams 2 – bedrövlig berättelse

23 oktober, 2021 by Elis Holmström

Familjen Addams 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Greg Tiernan, Conrad Vernon, Laura Brousseau, Kevin Pavlovic

Efter ett mediokert första försök att återintroducera världens mest spöklika familj så hade nog många nu hoppats på en förbättring, att regissörerna Greg Tiernan och Conrad Vernon skulle ha lärt sig av sina misstag. Ett av många fel i föregångaren var att merparten av speltiden lades på karaktärer och händelser utanför den titulära familjen. Det gjordes försök att skapa lättsam samhällssatir med kopplingar till gentrifiering och ett ihåligt samhälle där falska leenden och tomma ord dominerar det sociala umgänget.

Familjen Addams 2 sätter istället familjen och den mörka komiken i centrum. Vi får se prov på ett antal magstarka inslag som får både vuxna och barn i publiken att grimasera. Ingenting verkar vara tabu, alltifrån avföring, slem och likdelar förekommer sporadiskt. Detta skapar en morbid och bisarr atmosfär som är lika komisk som den är motbjudande, något som kan ses som essensen av familjen Addams.

Karaktärer som den överdramatiska Gomez och den strama Morticia är lika underhållande som alltid. Men det är återigen den sadistiska och sarkastiska Wednesday Addams som skiner. Hennes grymma och hänsynslösa lekar är en fröjd att beskåda och antalet hånleenden per sekund är betydligt fler än sist. Estetiskt har förbättringar gjorts och denna gång leks det med ljus och färger, i ett par korta ögonblick kan man tro att filmen är ett avlägset syskon till någon av Tim Burtons stopmotion-filmer. Detta borde innebära en självklar seger och en avsevärt bättre slutprodukt.

Tyvärr så förstörs alla möjligheter att sudda bort den bittra eftersmaken från den första filmen i och med en berättelse som kör raka vägen in i en kalkonfarm. Att saker och ting måste förändras och förnyas är självklart, den versionen av Familjen Addams som gick att se på TV för nästan 60 år sedan är inte längre kompatibel med varken publiken eller dess värderingar. Därför måste filmskaparna hitta en balans där arvet kan existera tillsammans med förhoppningarna att ta konceptet vidare. Men istället för att snyggt och stiligt binda samman dåtid och nutid så bombarderas tittarna med gräslig popmusik och med scener som kunde vara hämtade från den mest banala TikTok-video.

För det är i det traditionella som Familjen Addams 2 är som bäst, då man häpnar inför det groteska eller fnissar åt det brutala och hemska. Men dessa stunder är inklämda mellan helt förskräckliga sekvenser där karaktärerna utför breakdance eller deltar i skramliga biljakter.

Det är som att hela filmen försöker baka en kaka med två olika recept. Resultatet är en oätlig och monstruös sörja. De tvära kasten mellan action, musikal och komik gör att helhetsupplevelsen blir både tröttsam och obekväm att titta på.

Inte blir det bättre av att allting kulminerar i ett klimax som är så pass undermåligt att varenda biobesökare som löst biljett omedelbart borde uppsöka konsumentombudsmannen för att få hjälp med att få pengarna tillbaka.

Familjen Addams 2 har inslag som visar varför denna dysfunktionella familj har behållit sin popularitet i över 60 år, men tyvärr så räcker inte det för att kompensera för en bedrövlig berättelse och slarvig regi.

Teaterkritik: Roberts Broberg- och dalbana

23 oktober, 2021 by Birgitta Komaki

Roberts Broberg- och dalbana
Musik och sångtexter Robert Broberg
Regi och manus Jonna Nordenskiöld
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Koreografi Rennie Mirro
Ljus Sofie Gynning
Ljud David Granditsky
Mask Susanne von Platen
Kapellmästare och musikaliskt ansvarig Joel Sahlin
Medverkande
Frida Hallgren, Rennie Mirro, Lisa Larsson, Christer Fant och Fredrik Lycke
Musiker Ima Baeza Bilgin, Sara Niklasson, Samuel Löfdahl och Jonas Lidholm
Premiären 22 oktober 2021 på stadsteaterns stora scen

För att ensam sälja ut åtta Globenföreställningar måste man vara folkkär, och det var han.
Att han bytte namn ibland är nog inte många som bryr sig om, men hans låter kan de flesta sjunga med i. Med ett otal låtar har han gjort avtryck i det svenska musiklivet.

I den här föreställningens inledning avverkas en hel del låtar i supertempo framförda av 5 härliga artister. Artister som gestaltar personerna Robban, Robert Karl-Oskar Broberg, Zero och Robert Broberg. Det dansas, spexas och sjöngs. Publiken bjuds in att delta genom att klappa händer eller svara på frågor. Allt är glatt och igenkänningsfaktorn stor. Robbans tjejsånger om Ingela, Ulla-Trapid, Carola och inte minst Uppblåsbara Barbara gör alltid succe. Här följt av en kommentar att de egentligen avser killarnas sätt att se på tjejer. En onödig brasklapp för vem kan ta anstöt av de texterna.

Vi får veta lite om personen Robert Broberg. Att föräldrarna tyckte att artistlivet inte var så mycket att uppskatta, att han hann få fem barn med tre olika kvinnor och att han utbilda sig till konstnär berättas men ganska ytligt. Först efter pausen får även svårmodet plats. I ”Jag letar efter mig själv” kommer en människa fram, en annan än i ”Pling plong plong”-Robban. Att livet går upp och ner. Att han brottas med sig själv och sin plats i relationer. Den finstämda ”Spring inte så fort pappa” är underbar.
När ridån gått ner och ensemblen kommer in i badrockar och sjunger ”Mitt lilla fejs och jag” – är en bra avslutning.

Jag hade gärna velat se lite mer av människan bakom den glada gamängen. Lite mer av allvaret bakom ordlekar och skojiga kärleksrim. En föreställning med fina enskilda nummer, orkester och bra artister. Koreografin och scenen på topp. Musikaliskt och roande men överraskande lite om personen Robert Karl-Oskar Broberg.

Ironin flödar i underbar nostalgikick med ”grym” livemusik – Yeah! Yeah! Yeah! på Göteborgs Stadsteater

21 oktober, 2021 by Mats Hallberg

Yeah! Yeah! Yeah! – Från Yesterday till Tomorrow Never Knows En konsertföreställning baserad på Neatles-musik

Manus: Ensemblen och Sisela Lindblom under ledning av Per Umaerus

Scenografi: Föreställning och scenrum är framtagna i ett nära samarbete mellan Petterland och Göteborgs Stadsteater. Regihjälp och idéer Robert W Ljung

Ljuddesign: Daniel Johansson, Tommy Carlsson, Jesper Lindell

Ljusdesign: Anders Johansson

Kostymdesign: Hélène Otterbeck

På scen: Karin De Frumerie, Micke Isacson, Benny Karlsson, Mathias ”Gian” Kündig, Stephen Sahlin, Stefan Sporsén och Per Umaerus

Premiär 9/10 2021 på Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 30/12 2021

Haft så pass fulltecknat schema att jag bevittnade denna välbehövliga dos eskapism först 20 oktober. Beatlesinterpreterna Peeperland hette förr Lenny Pane och har utsetts till världens främsta av sir George Martin. Bara ett sådant förpliktigande faktum gör en nyfiken på deras produktioner. Och till Yeah! Yeah! Yeah! , förmodligen deras mest ambitiösa projekt värvades självaste Stefan Sporsén, kapellmästare i Augustifamiljen kända från På Spåret, tiden som husband på Liseberg och förstås som förmedlare av Håkan Hellströms musik. Har sett Pepperland i Mölndal, på Nef och när de under ledning av Adde Malmberg plus gäster avverkade hela klassiska albumet Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Clib Band plus ett par tillägg. Bedriften belönades med uppskattande recension i Kulturbloggen 2017. Pepperland fixar nota bene att utföra live vad the Beatles inte förmådde, på grund av tekniska begränsningar på 60-talet.

Brukar hävda att jag är minst fem år för ung för Beatlemania, den sanslösa hysteri som bröt ut så där ett halvår efter att ynglingarna gästat Sverige. Då i Drop In oktober 1963 utan att ens vara huvudakt. Min första singel överhuvudtaget var Hello Goodbye (finns kvar) vars utflippade baksida (ni får googla om ni inte vet) blivit en kult-cover. Släpade med mamma när jag ville se den tämligen oorganiserade, dokumentären Let It Be på bio, ånyo högst aktuell. När första skolterminen inföll försökte vi smågrabbar att på låtsasengelska ta ut den extatiska refrängen i She Loves You. Minns dessutom att man undervisades av äldre syskon/ kompisar genom att de spelade lp-plattor, särskilt Rubber Soul, A Hard Days Night och mer avancerade Revolver.

Har nöjt mig med fem av deras vinyl, varav två samlingar. De två medlemmar som förlänats ett långt och aktivt liv har jag sett i Göteborg. Paul McCartney och Wings redan 1972 när min morbror presenterade band på Scandinavium. Ringo Starr med ett imponerande all star-band på Heden 1990. Första studieterminen i Brighton påbörjades en dryg månad efter att John Lennon skjutits ihjäl. Köpte då en minispegel med vers från Imagine jämte profilbild på upphovsmannen. Vidare finns i min ägo den sista längre intervjun med honom (genomförd två dygn före mordet) utgiven av BBC.

Apropå att inte ha åldern inne har Anna Charlotta Gunnarsson skrivit essän som ingår i programhäftet. Relationen till Fab Four från Liverpool behandlas av en skribent vars ålder vid tidpunkten för Beatles splittring var ett år. Slår mig nu att musikerna i Pepperland inte förtäljer egna hågkomster. Tippar att de är i min ålder, några yngre (Sporsén född-65) och några lite äldre. Publiken i en jublande fullsatt salong togs tillbaka till sin ungdom, njöt ohämmat av resan bakåt. Kan tänka mig att många av de i högsta grad närvarande 65+människorna av manligt kön inte tillhör kategorin trogna teaterbesökare. Som kuriosa kan nämnas att jag råkade sitta intill en före detta teaterchef.

Förvisso angenäm problematik uppstår ofta när jag upplevt något som snuddar omdömen som ”episkt”, ”magiskt” och ”världsklass”. Hur kan man bäst återge i skrift, när man (i det här fallet recensenten) känner sig nästan fånigt upprymd? Att använda klichéer bör, om möjligt, undvikas. Låtarnas framföranden i all ära. Visste på förhand att den betydelsefulla beståndsdelen skulle behärskas fullkomligt, ännu mer givet efter införlivandet av Stefan Sporséns kunnande. Han bidrar förtjänstfullt med spel på trumpet, klaviatur och stämsång.

Inramning i form av manus från Per Umaerus, Sisela Lindblom med flera är den avgörande pusselbiten. Musikerna, Karin De Frumerie och till och med statisterna (föreställer i sina grå arbetsrockar personal i inspelningsstudion) synes utan antydan till nervositet, helt bottna i sina repliker. Musikerna förvandlar sig obehindrat till drivna aktörer med exakt tajming. De många komiska dialogerna kryddas med dräpande ironi, vilket förstås är et framgångsrecept. Istället för torra fakta och mellansnack, får vi vad som stundtals liknar en musikal, fast utan utan ett narrativ på traditionellt sätt.

Berättelsens röda tråd är skildringen av arbetet i studio 2 i Abbey Road. Vi blir itutade att utrustningen som trängs med Pepperlands instrument är en kopia av interiören. Anekdoter – retoriska frågor och påståenden – haglar över oss under föreställningen. Knappologiskt redogör de medverkande för varandra mer eller mindre relevanta data. Hade nöje av referenserna till Pink Floyd (läste bok om dem i somras). Samtidigt agerar männen och De Frumerie mot publiken, medvetna om att somliga har järnkoll.

Nästan ogörligt att lyfta fram somliga trogna tolkningar framför andra, eftersom inget faller ur ramen. Ska också erkänna att minst en stämsång kunde jag inte placera. Fastnade återigen för den berömda singeln med två A-sidor. Andra höjdare: avslutande sviten på Abbey Road, Long And Winding Road, allsången i Paul McCartneys tidiga mästerverk Yesterday, glödheta energin i I Saw Here Standing There plus Eight Days A Week, lyriska anslaget i Here There And Everywhere samt euforiska kärleksbudskapet All You Need Is Love. I ett planerat förlängt appendix, får Karin de Frumerie förtroendet att avsluta hela föreställningen på innerlig sång och piano. Ett självklart låtval, även om vi med denna naiva idealism hamnar ett snäpp utanför Beatles zon.

På scen framförs på ett makalöst vis ett radband av poplåtar med evigt värde, låtar som sedan applicerats och tolkats i många genrer. Pepperlands sound är så slipat, så fulländat, att man stundom misstänker att bakgrunder fått fylla i. Spelglädjen verkar alltid infinna sig i ett minst sagt högpresterande coverband som nu tagit in nytt blod. Givetvis lirar ”Gian” Kündig på en Höfner-bas, medan multimusikanten Umaerus demonstrerar hur ukulele kunde låta i händerna på George Harrison. På slutet river Micke Isacson av ett fräsigt gitarrsolo. Ur det storartade kollektivet träder växelvis individerna fram. Släntrar fram till en av scenkantens mikrofoner för att ge oss nyttig trivia, förklara vad viss rekvisita symboliserar eller charmigt presentera soloinslag. Utan att göra anspråk på att matcha Crosby, Stills, Nash & Young är man förbluffande duktiga vokalt, var för sig samt på stämsång. Rankar Umaerus förmåga allra högst. Trevligt för öronen att ljudet var föredömligt.

En god idé att Yeah! Yeah! Yeah! tillförs ett kvinnligt perspektiv. Har haft behållning av Karin De Frumerie i åtskilliga dramatiska roller på olika scener, flera gånger i funktionen recensent. Här excellerar hon i att förstone agera vimsigt och ängsligt. Den komiska ådran exploateras också genom en underhållande förändring av beteende. Rollfiguren blir kaxig, iscensätter både dialektskola och påläggstävling. Växlingen fiktion – verklighet införlivas i manus. Inget krångel med påhittade namn.. Alla på scen tilltalas med sina riktiga förnamn.

Ha överseende med en möjligen långrandig utläggning. Kontentan är att föreställningen får inte missas. Innehåller på samma gång passager av throwback längs minnenas allé och nya insikter. Och man har kul, faktiskt jättekul! Lämnar Stadsteatern med en härlig känsla i hela kroppen.

Nytt samarbete ska främja svensk cirkuskonst

21 oktober, 2021 by Redaktionen

Nordens branschmässa för samtida cirkus, Subcase, som startats och drivits av Subtopia sedan 2009, produceras nästa år i samarbete med Riksteatern och Manegen. Via Riksteaterns och Manegens nationella nätverk bland arrangörer och cirkusartister ska Subcase nu bli en ännu starkare språngbräda för svensk samtida cirkus, berättar ett pressmeddelande:

Subcase som 17-19 februari 2022 går i sin tolfte upplaga har fram till i år arrangerats av Subtopia, som ser det nya samarbetet med Riksteatern och Manegen som en stor möjlighet.

– Subcase har genom åren varit en motor för internationell spridning av nordisk cirkus, och kan genom vårt samarbete nu bli en ännu vitalare språngbräda för den samtida cirkusen i Sverige, säger Kiki Muukkonen, konstnärlig ledare för cirkus på Subtopia.

Riksteatern, som har en unik infrastruktur med lokala teaterföreningar i hela landet, fick i år ett uppdrag från Kulturdepartementet för att bland annat främja konstformens utveckling, cirkuskreatörers möjligheter att verka i landet samt att utöka antalet scener där cirkus spelas och därigenom också sprida cirkuskonsten till fler svenskar.

– Det finns ett sug för att arrangera cirkus runt om i landet, säger Dritëro Kasapi, teaterchef på Riksteatern. Vi har därför stora förhoppningar på samarbetet med Subtopia och Manegen, och är övertygade om att många arrangörer nu i än högre grad kommer få upp ögonen för konstformen och vilja erbjuda den till sin publik.

Det nya samarbetet är en stor händelse för samtida cirkus i Norden och Baltikum, där Subcase är den enda branschmässan, och kanske särskilt så för svensk cirkus. Den nationella intresseorganisationen för cirkus, Manegen, ser ljust på framtiden.

– I denna tid av återstart för scenkonsten ger samarbetet mellan Manegen, Subtopia och Riksteatern våra medlemmar fler möjligheter att fortsätta vara verksamma, säger Margreth Elfström, styrelseordförande för Manegen. Denna gemensamma plattform för utövare och arrangörer kommer att skapa nya kontakter, uppdrag och möten med publik.

Samarbetet kan på många sätt ses som ett naturligt nästa steg i den utveckling för svensk samtida cirkus som bland annat sett etableringen av Cirkus Cirkör som Sveriges enda regionala institution för cirkus, cirkus på Stockholms Konstnärliga Högskola, samt Subcase som brett har presenterat branschen för en internationell marknad. Det ser onekligen ut som en spännande tid för svensk cirkus.

Scen

Footer

Om oss