Scen

A Big Bold Beautiful Journey
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Kogonada

Regissören Kogonada vill med sin nya film skapa en sorts arvtagare – eller spirituell uppföljare, till den legendariska Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, men den önskedrömmen är i paritet med den nuvarande amerikanska presidentens förhoppning om att tilldelas Nobels fredspris. För ett tag sedan sprang jag på en video där det fördes en diskussion kring nuvarande kommersiell film där – påstått kunniga, som får förbli namnlösa, moraliserade kring bristen på uppriktighet inom berättarmediet. Där pekades postmodernismens cynism ut och att uppriktighet ställs åt sidan för ironi.

Vad som däremot inte diskuterades är filmer som A Big Bold Beautiful Journey vars persona är än mer falskt, genant och hopplöst än den allra mest likbleka kommersiella film. I tron att skapa originalitet och konstnärlig udd väljer Kogonada att stirra sig blind på det sämsta som konstfilmen har att erbjuda. Istället för att fånga energin, den kreativa kraften och modet från moderna superregissörer som Yorgos Lanthimos och Christopher Nolan, båda uppriktiga och kompromisslösa i sina visioner, tror Kogonada att bästa sättet att skapa intellektuell dramatik är genom vanställda, groteska gimmicks samt abnorma inslag som endast tyder på grov osäkerhet.

Problemen uppenbarar sig tidigt, även med den duktige Colin Farrell i en av huvudrollerna märks en tydlig dissonans från första rutan. Farrell verkar obekväm, frustrerad och vilsen i en roll som är tänkt att vara reflekterande kring ensamhet och utanförskap, men som endast ter sig konstlad. Margot Robbie som gradvis velat bygga sig ett mer respektabelt renommé efter sin hopplöst plastiga insats som DC-antihjälten Harley Quinn är efter sin triumf i Barbie tillbaka i ett skådespel som är dränkt i livshotande kemiska tillsatser. Robbie flaxar med ögonen, gnölar på en oinspirerad amerikansk accent och verkar ha slagit på autopiloten redan innan kameran gått igång.

Dock är det svårt att ifrågasätta bristen på passion hos Farrell och Robbie. Manuskriptet och regin som demonstreras är raka motsatsen till filmtitelns adjektiv stor, vacker och vågad. Istället är detta en provocerande tondöv pekoral som tror sig vara först i berättarkonstens historia att förklara innebörden av acceptans och konsten att gå vidare i livet. Manusförfattaren Seth Reiss är ingen vårkyckling vad gäller att skriva manus, erfarenheten spänner över ett par tv-serier och nu senast filmen The Menu med Anya Taylor-Joy. Därför är det oförlåtligt – för att inte säga obegripligt, varför Reiss skapat ett manus som liknar något en aspirerande filmstudent slängt ihop som ett första utkast för en introduktionskurs i filmvetenskap.

Reiss och Kognada intalar sig att publiken aldrig har sett filmer från Miranda July eller Wes Anderson. Alla försök att verka udda, klurig och underfundig slutar i total travesti. Inte blir det bättre av att filmens berättelse kräver ett löst, ledigt och lekfullt handlag, men det som erbjuds är lika stelt, fult och oinspirerande som armaturer i solitt bly. En tendens för katastrofala filmer är den totala panik som infinner sig då de mest grundläggande aspekterna rämnar. Detta leder till en sorts kreativ hysteri där publiken tvingas bli en gås som valts ut att bli foie gras. Snart kommer sekvenser som jag trodde bara existerade i förvridna skräckfilmer eller feberdrömmar, där Colin Farrell – med hysteriskt ledsen blick, sjunger och dansar, Margot Robbie kör bil och lyssnar till en monoton GPS, sedan lite kontrafaktiska tillbakablickar som är bortom det usla vad gäller utförande och dramaturgi. I sin vilja att sticka ut blir resultatet istället ett patetiskt lapptäcke av de mest provocerande intetsägande independent-filmer som prioriterar det självgoda, lustiga och snedvridna framför substans.

Som kronan på verket är A Big Bold Beautiful Journey också grotesk från ett visuellt perspektiv. Fotot är livlöst, kornigt och kompositionen skrattretande pretentiös och överspänd. Detta toppas med att filmens budget inte tycks ha inkluderat en ljustekniker, detta då flertalet scener är inspelade i totalt mörker, något som kanske inte är så illa med tanke på den totala smörja som utspelar sig.