Scen

Enastående prestation av Philip Lithner i Oscars-belönat demens-drama – The Father på Teater Trixter

22 januari, 2025 by Mats Hallberg

Manus: Florian Zeller (översättning: Lisa Lindberg)

Regi/ koncept/ scenografi: Daniel Adolfsson

Koncept/ producent: Charlotte Davidsson

Mask: Maja Asp

Ljuskonsultation: Anna Wemmert

Ljud, ljus, kostym, teknik, konstruktion: Nerve Creations

Premiär: 17/1 2025 på Teater Trixter i Göteborg (föreställningen 19/1 recenseras)

Spelas till och med 15/2

I efterhand framstår det som högst besynnerligt att jag inte hade koll på själva stoffet, inte förrän jag fick frågan strax före insläpp om jag hade sett filmen. Eftersom teamet varken på hemsida eller i programhäfte skriver om pjäsens tematik, var det först när jag identifierat vilken film det rörde sig om som jag var förberedd på ett psykologiskt drama, kusligt i sin förvillande uppbrutna kronologi tillika bristande verklighetskontakt genom icke fungerande synapser. Hade nämligen sett den uppmärksammade filmen på bio.

Problematiken med Alzheimer och andra demenssjukdomar gestaltades för övrigt berörande ur den närmast anhörigas perspektiv i monologen Var är min man? i Lunchteater på Göteborgs Stadsteater (recenserad här). Manus denna gång baseras dels på Florian Zellers pjäs från 2012 som häpnadsväckande nog lanserades som en tragisk fars, dels på den pyramidala kritikersuccé han regisserade efter samma manus. Fransk-brittiska The Father har utsetts till en av 2000-talets bästa filmer och erhöll sex Oscars-nomineringar, vilka resulterade i statyetter för bästa manus efter förlaga och till Anthony Hopkins för sin huvudroll. Efter att hört av sig till förlaget fick Trixter och Nerve Creations tillstånd att låta en skådespelare spela samtliga sex roller. Deras repliker och skiftande sinnesstämningar levereras av en och samme man under halvannan timme, vilket måste betecknas som fenomenalt.

Vad som spelas upp framför publiken på läktaren kan rubriceras som en rysare, fast vi inte bevittnar något våldsbrott. Även om pappans minnesbilder konstant korrigeras av omgivningen framför allt av dottern, vars roll jag har på näthinnan tack vare den förtvivlan Oliva Colman ger uttryck för i fruktlösa försöken att nå fram, förklara hur det ligger till. Scenografin fascinerar! Hade förvisso önskat att man angett vad ställningens avsatser draperade med luddig heltäckningsmatta ska symbolisera. Formationen Lithner rör sig på avskärmas av vita draperier från golv till tak. Ljussättningen med sin effektfulla kombination av skuggor och skarpt sken inverkar också, liksom de låtar av ,tror jag, Hoola Bandoola Band och Totta Näslund som hörs i högtalarna.

Om konceptet fastslås att uppsättningen hyllar skådespelarkonsten utan varken rekvisita eller ensemble. Komponenterna ljus, ljud, scenografi och kostym sägs samverka för att ”fånga både osäkerhet, förvirring, humor och tröst”. Strävas efter att få till en plattform för medskapande och att presentera historien i ett inbjudande klimat. Regissören är åtminstone för mig mer meriterad som skådespelare, även om han här definitivt lyckats att nagla fast åskådarens uppmärksamhet. Skådespelaren Daniel Adolfsson har senate åren gjort formidabelt avtryck hos exempelvis just Trixter, dessutom exempelvis Tofta sommarteater och Hagateatern Viss bearbetning till svenska förhållanden har gjorts. Philip Lithner växlar virtuost utan direkta övergångar emellan frustrerad huvudperson och dennes omgivning, förutom oumbärliga dottern (typiskt nog favoriseras en ej närvarande konstnärligt lagd dotter) förekommer hennes sambo och vårdpersonal som antingen är uppsökande eller i kort sekvens arbetar på institution. Vad som driver handlingen är hur den obotliga sjukdomen yttrar sig. Och mer specifikt hur demensen gör att han beter sig illa gentemot vårdpersonalen, vilket resulterar i att de slutar.

Man undrar om Lithner tagit sig an uppdraget med skräckblandad förtjusning och om den vedermöda repetitionstiden sannolikt orsakade. Det kan inte ha varit enkelt att i samarbete med regissör och övriga medarbetare destillerat fram ett pussel av tankar och händelser omöjligt att lägga, en labyrint den drabbade aldrig tar sig ut ur. Han fyller på med vätska ett par gånger, korta pauser finns inlagda och i närheten finns sannolikt en sufflör som aldrig behöver ingripa. Två av rollerna känns igen på sina röster när det växlas över till antingen norska eller skånsk dialekt. Annars är det lite uppseendeväckande att resterande röster låter snarlika, endast tonfall varierar. Jag har sett Lithner utan skägg på Masthuggsteatern i pjäs för ungdomar, för vuxna och han har haft flera roller på Dramaten, vilket inte förvånar. Att på detta vis äga scen under halvannan timme, skulle när året summeras kunna ses som årets allra styvaste bedrift i Teater-Göteborg. Snacka om att åstadkomma stor teaterkonst!

Ett par ingredienser i manus förtjänar att kommenteras. Tänker på sambons tappade tålamod, fysiska uppläxning för klandervärt beteende trots att denne borde veta bättre, även om han är plågad av att den han älskar har fokus på någon annan med enormt hjälpbehov. Kan inte heller låta bli att irritera mig på berättelsens ängsliga perspektiv. Anthony glömmer var han gömt sitt armbandsur. Att han stoppat undan klockan är ju högst begripligt med tanke på förekomsten av stölder hos vårdpersonal.

Teaterkritik: Staffan & August – ett drömspel i pannkakan

21 januari, 2025 by Rosemari Södergren

Staffan & August
Bearbetning, regi och scenografi Anna Pettersson
Ljus och musik Gustave Lund
Koreografi Catharina Allvin
Kostymstöd Lotta Borgman
Medverkande Anna-Karin Håkansson och Miriam Oldenburg
Premiär på Strindbergs Intima Teater 20 januari 2025

Ett underbart, underhållande och klurigt möte mellan Staffan Westerberg och August Strindberg. Tiden bara sprang iväg. Detta lite drömska puzzel, eller snarare potpurri, av kända delar av verk av Staffan Westerberg och August Strindberg är som en slags kärleksförklaring eller hyllning till deras storartade kreativitet. Föreställningens minus är att tiden bara sprang iväg. Knappt hade det börjat så var det slut. Föreställningen är knappt en timme och för min del skulle jag gärna se ytterligare ett avsnitt. Eller ännu fler. Det är klart att det inte på något sätt är någon djupdykning i varken Strindberg verk eller Westerberg. Det är inte ens möjligt att få med essensen, men Anna Pettersson, regissör och scenograf, som bearbetat text och framträdande har fått fram ett levande möte mellan dessa stora mäns scenkonst.

Staffan Westerberg föddes 1934 och August Strindberg tog 1912 så dessa två ytterst kreativa och skapande personer har inte träffats i vår fysiska existens, men i denna föreställning möts deras tankar och verk på ett poetiskt och fantasi-eggande sätt.

Allt på scen samverkar, in i minsta detalj. Anna-Karin Håkansson kommer in på scen, eller snarare nästan snubblar och förklarar att hon är vilse. På fötterna har hon, förstås, ullstrumpor, med hål i eftersom de är second-hand. I ansiktet har hon mustasch och buskiga, stora ögonbryn som gör att hon ser ut som August Strindberg. Redan från första sekund är de representerade: Westerberg och Strindberg. Tillsammans med Miriam Oldenburg som sidekick och som spelar dragspel är de två duktiga och fyller hela scenen med sin närvaro.

Strindberg föddes 22 januari 1849 så premiären hölls dagen före hans födelsedag. Jag tror att han skulle varit mycket road av denna föreställning där hans verk får möta Westerbergs. Liksom Strindberg var både hyllad och kritiserad har Westerberg också mött både mycket beröm men också fått utstå att bli ifrågasatt. Jag tror de skulle ha en hel del att samtala om i samband med denna föreställning. Anna Pettersson låter Staffan Westerbergs och August Strindbergs texter diskutera med varandra, fördjupa varandra och något nytt skapas. På teaterns hemsida berättas att Staffan Westerberg ofta använt Strindberg som en inspirationskälla och ibland även utgått från hela verk.

En härlig, roande och underfundig timme med Staffan Westerberg och August Strindberg i fokus med två duktiga artister på scen som för min del gärna får ha ett avsnitt till. Som tv-serier har nu för tiden: en säsong och fyra avsnitt eller sex avsnitt eller tio avsnitt. Nog finns det material nog för det. Ett underbart drömspel i pannkakan.

Engagerande musikal om glädjen till fotboll, likvärdiga förutsättningar och fuffens – Så länge bollen rullar på Lorensbergsteatern

20 januari, 2025 by Mats Hallberg

Manus & musik: David Oest och Martin Johansson (idé: Martin Johansson och Elisabeth Anderton)

Regi: David Oest

Scenografi: Anders Tolergård

Koreografi: Hanna Göthensten Boquist

Maskkonsult: Suz Åberg

Ljusdesign: Annika Tärnström

Ljud: Tomas Alexandersson och Gustaf Utbult

Kapellmästare: David Bäck

Musiker: David Bäck, Max Flövik, Shirin Shiavashi och Ian-Paulo Lira

I ledande roller: Jessica Högefjord Rudberg, Erik Mjönes, Lotta Schelin, Peter Lorentzon

Ensemble från Performing Arts School

Premiär på Lorensbergsteatern i Göteborg 17/1 2025 (föreställningen 18/1 recenseras)

Spelas till och med 26/1

Musikalen med upp till 45 personer på scen pågår följdriktigt under två halvlekar inklusive inplanerad extratid. Den berörde i omgångar och gav upphov till så pass många tankar att jag tvekar i vilken ände jag ska börja i. Vill jämföra det drastiska manuset kryddat med diskrepanser bestående av trendigt fluffiga policydokument och krasst bister verklighet, med spektakulära innehållet i Commitments från 1991. Filmen var ju en maffig samling exempel på allt som kan gå snett när entusiaster brinner för att bilda ett souligt band. Så länge bollen rullar skulle kunna ses som en samling anekdoter eller scenarion vilka belyser motståndet som damer och tjejer sugna på att lira fotboll tvingats uppleva. Diskrimineringen, den nedlåtande attityden och stundtals sexism. Måste i sammanhanget hållas för anmärkningsvärt att två mån ansvarat för manus. Rimligen har noggrann research gjorts och Martin Johansson har tydligen tränat damlag. Troligen har Lotta Schelin och fotbollsspelande kvinnor på lägre nivå intervjuats. Men innan förvecklingar i manus benas ut, problematiseras och bedöms; låt mig redovisa personlig ingång till ämnet. Det vill säga min passion för fotboll, erfarenhet av föreningsliv samt på senare år ett allt mer ökat intresse för damfotboll live och på tv.

Har alltid känt dragningskraften till fotboll. Den lockelsen manifesteras i att ha spelat själv (hade bollsinne men var för vek och utan tillräcklig snabbhet för att bli framgångsrik), coachat knatte- och ungdomslag samt förstås ett oräkneligt antal timmar tillbringade framför teven eller på läktaren. Ett par meter ifrån där jag sitter hänger över en dörr tre halsdukar från de klubbar jag varit supporter till. Jag är uppväxt med Tipsextra, tränat pojklag i Sjövalla Frisksportklubb där jag hade diverse uppdrag och dessutom valdes in i kommittéer på riksplanet och var kursledare , varit två gånger på Wembley samt haft för vana att ta semester för att följa mästerskap framför teven. Att uppleva respektlösa nykomlingarna GAIS tre mål mot Häcken i somras på Gamla Ullevi fick mitt hårt prövade supporter- hjärta att jubla. En lika exalterande som osannolik situation!

Passionen för damfotboll ökade successivt, en företeelse som bör bedömas som en egen sport även om samma regler praktiseras. När kvinnor matchat mot ynglingar eller pensionerade elitspelare har skillnaden skoningslöst avslöjats. I musikalen nämns faktiskt frågan om lägre mål utan att kommenteras. Egentligen en högst berättigad synpunkt med tanke på kvinnliga målvakters genomsnittliga längd. Betänk att kvinnor inte officiellt fick tävla i Vasaloppet eller springa mästerskap i maraton förrän på 80-talet och att häckar är lägre och kastredskap lättare i friidrott för damer. Debatten om transpersoner (individer ”born male”) inom damfotboll (och deras fatala intrång i damidrott i framför allt USA) är ett problem med enorma konsekvenser, något som allvarligt hotar damidrottens självständiga ställning.

Lotta Schelin rankas som en av Sveriges tre bästa damfotbollsspelare, tilldelades Diamantbollen hela fem gånger och tagits ut i Världslag. Har sett henne live med Kopparberg och i landslaget vars meste målgörare hon är. Lätt surrealistiskt att hon som i förtid behövde avsluta karriären på grund av skadebekymmer, i musikalen agerar på ett självklart sätt i rollen som diplomatisk lagkapten kompletterad med oklanderliga vokala bedrifter. Påminner om hennes medverkan i Masked Singer. Även om recensioner bör vara sparsamma med info om den som skriver, kan jag inte avhålla mig från fler relevanta upplysningar.

En gång för över fyrtio år sedan hoppade jag in som chaufför/ lagledare för ett ganska nybildat damlag i Sjövalla FK. Vi mötte Jitex B-lag som enligt den tidens bestämmelser fick lov att förstärka med ett par ur A-laget. Vi var fullkomligt underlägsna, vilket inte minst berodde på att en av dessa onödiga förstärkningar var snabba landslagsspelaren och europamästaren Anette ”Vinden” Nicklasson. Min minnesbild är att vi förlorade med 9-0. Värt att nämna att jag var på Kvarnbyvallen när Jitex tog sitt senaste SM-guld. Har sett dem under 2000-talet åtskilliga gånger på Åbyvallen. Genom vänskap med en expert på damfotboll har jag på senare år därtill blivit åskådare på viktiga matcher med dels Kopparberg/ Häcken, dels landslaget. Har till och med fått komma in i svensk damfotbolls finrum ett par gånger som press och följer numera OBOS Damallsvenskan via teve och nätet (Viaplay).

Enligt mitt förmenande är detta en bra och originell musikal. Som sådan skulle den stå sig slätt om det inte vore för verkshöjden på musik och sång. Med stora gester och offensiv satsning dras vi med in i dramatiken, genom pådrivande tongångar á la schlager-rock och ett publikfriande nummer alldeles före paus vars gospel-extas tillhör uppsättningens höjdpunkter. Ett kul inslag är för övrigt herrarnas strävan efter enighet på styrelsemöten, hur de bemöter berättigad kritik från styrelsens kvinnliga alibi. Det suckas återkommande i reggae-takt.

David Bäck vars musicerande jag lärt känna senaste åren på Göteborgs jazzscen där pianisten stundtals visar sitt kunnande som lysande improvisatör, sköter med bravur sysslan som kapellmästare. Rytmsektionen är ytterst kompetent utan att sticka ut, även om Max Flöviks elbas finurligt underblåser stämningen i ett skede. Under avgörande halvleken träder istället gitarristen Shirin Siavashi in, sätter tonen i spetsiga scener. Kvinnan nyss hemkommen från show i Las Vegas ser till att hennes arbetsredskap med bluesiga riff uttrycker musikalens spektrum av glädje och sorg, frustration och kamp. Siavashi spel stimulerar, blir till en av de största behållningarna. Att ensemblen från Performing Arts School sjunger strålande och med tydlig artikulation så att texterna går fram ska givetvis betonas. Och den sinnrikt koreograferade kören förtjänar rungande applåder.

En svårhanterlig konflikt briserar när fotbollsklubben Vide BK rekryterar den mycket välutbildade men omeriterade Anna. Både herrlaget och damlaget huserar i division två, vilket bedöms olika. Ambitiösa Anna vars införande av nytt spelsystem inte resulterar i några segrar spelas med frejdig frenesi av Jessica Högefjord Rudberg, känd för mig genom huvudroll i Musikalen om Frigga (recenserad här). När hon upptäcker iögonfallande snedfördelning av resurser i föreningen kräver hon förändring, blir då enbart en belastning, trots till intet förpliktigande godhetssignalerande av styrelsen med ordföranden i spetsen (Mångsidige Erik Mjönes som här grovkornigt gestaltar en hal ”bad guy”). Han assisteras av sin klubbchef vars grova göteborgska och stereotypa fraser uttalade av Peter Lorentzson tillför torr komik.

Regissör och manusleverantör David Oest menar att han gallrat och ägnat sig åt kill your darlings, vilket det kan tvistas om. Somliga av de ideologiskt bundna replikerna kan ibland tolkas ironiskt, vilket är en styrka. Uppstår inte minst när ordföranden tänker högt. Att pride-symboler genererar good will finns med, däremot inte landslagsspelarnas insisterande på att sympatisera med BLM-rörelsen. Eftersom jag fått reda på sanningen om förödande upplopp, mord/ misshandel/ plundringar plus bedrägerier av grundarna, jämte den väsentligt större risken för poliser att bli mördade av svarta än vice versa, blir denna manifestation i praktiken extremt kontraproduktiv.

Visst faller styrelsen och ordföranden på eget grepp när skandalen blir känd hos kommun och lokalpress, finner dock själva vändningen osannolik. Betraktar musikalen snarare som en föga realistisk, om än uppbygglig förändringsprocess. Till yttermera visso undviker manusförfattarna helt diskussionen om intäkter och utgifter. Det är fortfarande klent intresse för damernas Allsvenska medan herrarnas attraherar rekordpublik. Hammarbys fans utgör idag det gyllene undantag som Umeå varit. Som kuriosa kan nämnas att jag trängdes med c:a 25 000 vid Götaplatsen för att hylla damlandslaget efter att de tagit medalj i ett mästerskap senaste gången stora folksamlingar tilläts.

Uppskattar koreografens kreativitet, hur hon skapar monumentala tillstånd likt frusna bilder. Körstämmorna uppbackade av tajta kvartetten bakom dem har redan berömts och i båda övertidsminuterna firas triumfer. Mjönes sjunger med auktoritet även om det är frontande kvinnliga duon som gör djupast avtryck. Schelin har en naturlig fallenhet för att agera och en röst som sannerligen bär. Får nästan gåshud av hennes ”aria”. På sluttampen när bilder på hennes uppväxt och den av hjärntumör drabbade Marika Domanski Lyfors projiceras blir man givetvis mycket rörd. Vilken resa de och damfotbollen gjort!

OBS Recenserar lördagens matinéföreställning vars publik uppgick till cirka 1/3 beläggning.

Tankeväckande budskap lanseras fyndigt med energisk humor – Nästa stora grej av Teater Jubel

19 januari, 2025 by Mats Hallberg

Manus & regi: Benjamin Blomqvist

Skådespelare: Axel Isaksson och Nils Jensen

Premiär på Hagateatern i Göteborg 17/1 2025

Spelas 18/1 och därefter på turné

Fick inbjudan redan i oktober. Och igår på premiären visade det sig att denna relativt nybildade frigrupp har en hängivna skara följare vilka med besked fick använda sina skrattmuskler.. Då och då spetsades scener genom blinkningar jag inte lyckades avkoda, likt internt inlagda skämt som stundtals gick mig förbi. Den könsmixade sextett som utgör Teater Jubel har samtliga en bakgrund på Wendelsbergs musikal- eller teaterlinje i Mölnlycke. Den har jag erfarenhet av genom att mamma åtskilliga år bjudit på biljett till proffsiga Wendelsbergsrevyn och ett år för länge sedan tog jag del av folkhögskolans teaterfestival. När ungdomarna i frigruppen examinerades från teaterproduktionsåret 2023 uppstod en lust att fortsätta tillsammans. Under första året var man häpnadsväckande flitiga och gjorde hela 70 föreställningar.

Benjamin Blomqvists smarta relationskomedi utspelas på en pr-byrå där stress och rädsla råder. En miljö tacksam att skoja eftersom där klyschigt värdeladdade begrepp florerar, en märklig management-kultur vi lärt känna från tv-serier och filmer. Utgångspunkten för dennes manus är att kvinnliga chefen (innovativt sätt att vända på woke-stereotypen om könsmaktsordning) under vars tyranni Bulten och Ankan lider, fått ett uppdrag å byråns vägnar att lansera läsfrämjande strategier för vuxna. Titelns underrubrik lyder: ”en humorföreställning om internetkultur, handdockor och varför vi slutat läsa.” Här uppstår från min sida en frestelsen som inte kan undvikas. Vore både egendomligt och missvisande om jag lät bli att redovisa vad läsning och litteratur betytt för mig och vilka konsekvenser det inneburit. Finns en monumental skillnad gentemot rollfigurerna Bulten och Ankan, vilka tvingas uppbåda sin påhittiga expertis utan att själva veta hur man påverkas av att läsa böcker.

För att vidden av mitt engagemang ska framgå kan nämnas att jag en gång betalade flygresa till Stockholm för att närvara en lördag på Läslyftet anordnat i ABF-huset (där jag för övrigt stått i talarstolen vid tre evenemang och presenterat/ föreläst). Har i ett antal pärmar material från tiden som ”Kultur-Mats” då jag inför sammanlagd publik på ett par tusen arrangerade kulturprogram på min arbetsplats eller i mitt fackförbund, under vilka högläsning, boktips och gäster som slampoeter/ publikarbetare från teatrar brukade ingå. Åkte på årliga tvärfackliga bokkonferenser och skaffade mig kontakter, hade utställning om arbetarlitteratur, läste och skrev om författare och deras betydelsefulla verk, porträtterades 1993 i GP om mitt läsande över fyra spalter med rubriken ”Den bokälskande postiljonen”, var under sjutton år med i en lustläsarcirkel som bildades när vi läste B-kurs i litteraturvetenskap, utvecklade under många år ett gediget arbetsplatsbibliotek för att lista något av den läsfrämjande verksamhet jag ägnade mig åt.

Biblioteksföreståndaren tillsammans med dåvarande Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén och Gunilla Carlsson från Riksdagens Kulturutskott. (foto Jan-Anders Lindqvist)

Tillbaka till Nästa stora grej vars underhållande upplägg har beröringspunkter med dels Draknästet i SVT, dels Guldbagge-nominerade/ -belönade Hypnosen som jag såg härom natten på datorn. Skillnaden är bland annat att Bulten & Ankan inte är entreprenörer som ska pitcha egen idé, utan anställda på en pr-byrå där de i det här fallet ska lansera konkreta visioner. Riktade kampanjer vilka ska godkännas av deras minst sagt kräsna chef. Hon blir det skoningslösa nålsögat som hänsynslöst dissar duons förslag. En genial idé ni kan googla på vars genomförande jag studerat på plats är projektet Läs för mig pappa, just det förslaget för att råda bot på manliga LO-medlemmars ovilja att läsa hade manusförfattaren missat.

De presenteras ytterst kreativt i form av inspelade videos riktade till målgrupper som ensamma pensionärer, mogna singelkvinnor, män på dejting-marknaden som vill imponera med intellektuell retorik etc. Grejen är att den kvinnliga chefen i sista stund anmält förhinder på mötena när idéerna ska presenteras. Hennes försåtliga ande svävar ändå över kontorsmiljön. Omedelbar komik uppstår och vidmakthålls genom att den fördömande beslutsfattaren förekommer i form av en kvarglömd strumpa som tillförts ett dockhuvud. De i sina yrkesroller räddhågsna männen både lustmördar och kryper för henne, trots att hon är fysiskt frånvarande. Med oemotståndlig energi skapar Axel Isaksson ett dubbelt perspektiv genom att imitera chefen Cassandras tonfall.

Finns en komiskt begåvad nerv i samspelet emellan skådespelarna som starkt bidrar till att tilltalet sitter precis där det ska. Regissören vet exakt vilka knappar det ska tryckas på. Kan tänka mig att trion låtit sig inspireras av Magnus och Brasse, Hasse & Tage och till och med Helan och Halvan. Oklanderlig tajming, det hysteriska kroppsspråket och uttrycksfull mimik antyder det. Ankan erkänner sitt bromance-förhållande som Bulten uppfattar som osunt, likt en stalker. Ska sägas att istället för programblad med fakta får publiken ett häfte kallat Internetordbok i vilket exempelvis betydelsen av stalker förklaras (förvånansvärt många av orden var obekanta för mig).

Antar att övriga medlemmar i Teater Jubel verkar som statister i de filmklipp som visas. Framgår inte heller vem som ansvarat för scenografin. Kul med exteriörer från Råda Säteri och bilder på Rådasjön då jag är uppväxt på andra sidan sjön. Hur som helst verkar talangfulla frigruppen ha utkristalliserat en vägvinnande estetik som på ett smart sätt vänder och vrider på normer och beteenden. Komiska dramatiken präglad av enorm frustration minus slide-avsnitten pågår i cirka 75 minuter, vilket visar sig vara ett alldeles lagom format.

Registrerar många ingredienser att uppskatta. Intrigerandet på arbetsplatsen, växlingarna mellan att rusa runt i ösigt tempo och stanna upp för nödvändig eftertanke, blottläggandet av punktlighetssyndrom och återkommande erotiska allusioner (vilka väcker mycken munterhet). Vad gäller budskapet betraktar jag det som en välgörande uppgörelse med behovet av snabba stimuli kontra hur tillvaron såg ut tiden före internet och smartphones. Nästa stora grej befinner sig befriande nog bortom polariserande woke-mentalitet. Är istället en välkommen hyllning till fantasin och poängterar värdet av kunna ta till sig andra(s) perspektiv. ”Att få vara någon annanstans ett tag, ta del av hur det är att vara människa, bli inbjuden till någons innersta.” Lite talande för denna insiktsfulla skrattfest med utmärkta prestationer på scen sjungandes långsamhetens lov, är att de båda spånande rollfigurerna själva saknar dragning till böckernas värld.

Teaterkritik: Spöket på Canterville – både spännande och hjärtevärmande

19 januari, 2025 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Spöket på Canterville
Manus: Jenny Schöldt Olsén
Efter en novell av Oscar Wilde
Regi: Joel Kankkonen och Lars Otterstedt
Dramaturgi: Alexander Charlamov
Scenografi: Lotta Nilsson
Kostym: Tanja Honkanen
Mask: Linda Sandberg
Ljus: Charlie Åström
Komposition: Erik Hedin och Marius Varhaugvik
Avatardesign: Esther Ericsson
Animation: Tibo Van Hoorebeke
Koreografi: Camilo Ge Bresky
Medverkande Jamila Ouahid, Robert Fransson, Johan Kankkonen, Mette Marqvardsen
Premiär i Hallunda 19 januari 2025 och därefter går den ut på turné runt om i Sverige

En helt underbar spökhistoria för hela familjen – och då menar jag inte bara för alla åldrar utan för både hörande och döva – ja på premiären fanns också dövblinda i publiken som hade tolkar till stöd för att kunna ta till sig föreställningen.

En ensamstående mamma med två tonårssöner, tvillingar, flyttar in i slottet Canterville. Mamman är döv liksom en av sönerna. De kommunicerar med teckenspråk men en skådespelare pratar med rösten, så vi som inte kan teckenspråk också förstår. Det fungerar fantastiskt bra. En av de roligaste spöken jag sett på scen. Spännande scenlösning, väl fungerande teknik för spök-avataren och duktiga skådespelare och en både spännande och hjärtevärmande spökhistoria.

Scenlösningen är smart och bygger en hel del på videoprojektioner som fångar atmosfären från ett spöklikt slott perfekt. I stora hallen finns två stora trappor på väggen projiceras några tavlor på personer som bott i slottet två-trehundra år tidigare.

Föreställningen bygger på Oscar Wildes novell och teamet bakom denna uppsättning har förvaltat berättelsen suveränt. Den är spännande men samtidigt komisk och talar till hjärtat. De två tonårspojkarna och deras mamma blir inte särskilt rädda när spöket dyker upp. Spöket har inte hängt med i tiden och spökets sätt att försöka skrämmas med är ohyggligt omodernt.

Spöket är en jättestor 3D-animerad live-avatar om kan kommunicera både via teckenspråk och talad svenska. Spöket spelas av Jamila Ouahid som är enastående duktig. Ja hela ensemblen får stående ovationer av mig.

Föreställningen produceras av Riksteatern Crea som är en föregångare i att producera scenkonst på teckenspråk. Det är underbart hur den teckenspråkiga avataren interagerar live med fysiska skådespelare på scen och som det står i ett pressmeddelande blir denna scenlösning ett teknologiskt fenomen som förvandlar klassikern till en modern föreställning för hela familjen.

Joel Kankkonen, föreställningens regissör, säger:
– Pjäsens speglar de krockar som kan uppstå mellan gammalt och nytt. Det gammalmodiga spöket och de unga tvillingarna måste samsas på scen och upptäcker tillslut gemensamma värderingar som kärlek och gemenskap, vilket ger upphov till både skratt och eftertanke,

Scen

Footer

Om oss