Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Premiär 22 januari för dansverket Continuim på GöteborgsOperan – som film

by

Ur Continuim – the film. Foto: Daniel Kedem

Premiären av dansverket Continuim kunde inte bli av som planerat förra året. Men nu presenterar GöteborgsOperan det kompletterande verket Continuim – the film. Ett pressmeddelande berättar:

En gåtfull resa genom ett spöklikt operahus under restriktioner, fylld av kreativa infall från GöteborgsOperans Danskompani och filmskaparen Daniel Kedem, i samarbete med koreograferna Christine Gouzelis och Paul Blackman.

Vem är Victor? Och vad är det som får dansare att plötsligt svimma av och falla till marken? Det är två frågor som hänger sig kvar efter Continuim – the film.

Den 13 minuter långa filmen var från början tänkt som ett komplement och ett självständigt konstnärligt verk, kopplat till dansverket Continuim av koreograferna Christine Gouzelis och Paul Blackman med planerad världspremiär 1 november. Med en arm som obevekligt roterar över stora scenen, likt de livets krafter som både stör och utplånar men ständigt ger oss nya chanser, är Continuim en lek med tiden och ”människans förmåga att anpassa sig till ständigt nya förutsättningar”.

Efter att scenföreställningen fått skjutas på framtiden får nu Continuim först möta publiken i filmform, vilket ingen annan av GöteborgsOperans Danskompanis världspremiärer fått göra. Och med den pågående pandemins framfart har verkets tematik fått alltmer fördjupad relevans.

Inspelad runt om i hela det nedstängda operahuset erbjuder Continuim – the film unika och associationsrika inblickar av livet och miljöerna bakom kulisserna. Dansarna i GöteborgsOperans Danskompani fångas av tiden i en berättelse lika surrealistisk som verkligheten. Filmen, regisserad av Daniel Kedem i samarbete med Christine Gouzelis och Paul Blackman, är en kreativ lek och ett slags metaberättelse om en känslostormande fiktiv filminspelning och en scenkonstföreställning under uppbyggnad. Vi ser surrealistiska associationer och situationer, monologer på språk som kinesiska och ryska, och aktörer som hetsas att fortsätta ända fram till kanten och till att våga hoppa.

CONTINUIM – THE FILM
PREMIÄR 22 JANUARI
Tillgänglig t. o. m. 31 mars på gofilm.se: https://gofilm.se/continuim-the-film
Ingen kostnad eller inloggning.

Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

by

The Swedish Way
Betyg 5
Streaming-premiär den 22 januari 2021 via Draken-film
Regi Maj Wechselmann

Förmodligen inte bara årets viktigaste film utan ett historiskt  viktigt dokument över den katastrofala svenska strategin under covid-19-pandemin. Historiens dom lär bli hård över de som hade makten och lät så många fler svenska invånare dö i förhållande till folkmängden än våra nordiska grannländers strategi gjorde. Det går inte att bortförklara sanningen att de som bestämde i Sverige stod bakom flera slarviga beslut och lät smittan sprida sig. Kanske för att de först hade folkimmunitet som strategi (inspirerad av tidigare stadsepidemiologen Johan Giesecke) eller så handlade de i rent oförstånd eller med oförmågan att tro att det var allvar från början?

Den svenska strategin under covid-19-pandemin sticker ut. På flera sätt. Att Sverige har dödstal som är många gånger högre i förhållande till sin folkmängd än våra nordiska grannländer borde fått de svenska makthavarna att reagera. Maj Wechselmann The Swedish Way granskning av den svenska strategin är skrämmande träffsäker.

En bildfrekvens  som är talande än när fyra kvinnliga statsministrar från de nordiska länderna talar om sitt lands strategi med ord som “Vi vill ta det säkra före det osäkra”, “Vi vill inte riskera några liv” – så kommer vi till den svenska representanten och där är det inte ens statsministern utan Folkhälsomyndighetens chef Johan Carlson som på med gammelmans knaggliga röst uttalar sig om att den svenska strategin är klokare än alla andra. Han ger ett stapplande intryck av en oerhört rörig person som inte ger uttryck för någon omsorg om de människor som drabbas av pandemin. Detta säger så mycket. I Sverige tog den svenska politiska ledningen med statsminister Löfven ett stort steg tillbaka under pandemins första åtta månader och lät myndigheterna med Folkhälsomyndigheten i ledningen vara ansiktet utåt och som det det verkar, fick bestämma.

Att ett lands strategi bestäms av tjänstemän som vi inte kan rösta bort i val är skrämmande exempel på hur lite demokrati Sverige har när det är kris. Och ett exempel på myndigheters makt i Sverige.

Wchselmanns dokumentär är en svidande redogörelse för det svenska misslyckandet och ett avslöjande av så många lögner som makten basunerat ut:
Folkhälsomyndigheten upprepar om och om igen att barn inte blir sjuka. I dokumentären möter vi barn som blev svårt sjuka.
Dokumentären visar också att smittan fanns i Sverige redan före de berömda skidresorna till Alperna. Den pekar också på hur andra länder satte hemkommande smittoförande skidresenärer i karantän medan svenska myndigheter endast uppmanade dem att stanna hemma vid symptom. Hur många taxichaufförer blev sjuka på grund av myndigheternas slappa hantering?
Dokumentären visar också hur svårt sjuka i lång tid efteråt många drabbade blir.
Riktigt hemskt är det att skyddsutrustning bränts upp i Sverige mitt under pandemin med myndigheternas goda minne och att ett fältsjukhus byggdes i Älvsjö men aldrig användes.

Denna dokumentär är ett viktigt tidsdokument, ett historiskt dokument, för att visa kommande generationer hur svenska makthavare av någon outgrundlig anledning inte kunde samarbeta med globala experter och inte ens respekterade kunskapen från internationella framstående vetenskapsmän och forskare.

Under 1700-talet när Stockholm drabbades av pesten dog 22.000 av Stockholms dåvarande 55.000 invånare. Makthavarna som inte skyddade befolkningen tog sig själva långt från Stockholm samtidigt som den svenske kungen Karl den tolfte var i Turkiet och smidde planer på att med sina soldater bygga ett imperium. Och soldaterna löd honom blint. De hyllade honom utan att ifrågasätta något. Att människor i stora härskaror kan springa efter en ledare utan att tänka själva, det finns sorgligt många exempel på det genom historien. Wechselmann visar att samma fenomen verkar finnas kvar i Sverige, i vår tid.

Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

by

Fotograf: Terje Fredh, Sjöhistoriska museets arkiv
Soten från 1915 i trafik i Bohusläns skärgård.
fartyg Sjöhistoriska k-märkt Sjöhistoriska Museet Corona k-märkning soten COVID-19

Längs Sveriges kuster görs en viktig del av kulturhistorien levande genom alla de k-märkta fartyg som hålls flytande av ideella krafter. Det resurskrävande fartygsunderhållet är kritiskt för verksamheten och efter en säsong med kraftigt reducerade intäkter är det nu oersättliga kulturvärden som hotas, skriver ett pressmeddelande från Sjöhistoriska museet:

Under hösten 2020 skickade Sjöhistoriska museet ut en enkät till ägarna till landets 147 k-märkta fartyg. Frågorna handlade om hur pandemin påverkat verksamheten. Det framgår tydligt att det minskade resandet starkt har påverkat både rederier och föreningar negativt.

– Flera aktörer har tvingats att helt ställa in sin seglation under året, vilket inneburit att antalet passagerare och de intäkter man har av biljettförsäljningen gått ner till noll. Trots det har man ändå utgifter för till exempel kajplatser, ordinarie underhåll och vissa avgifter som innebär ett katastrofalt år ekonomiskt, säger intendent Fredrik Blomqvist på Sjöhistoriska museet.

De k-märkta fartygen är en viktig del av det flytande kulturarvet. De drivs och underhålls av ideella föreningar, rederier och privatpersoner. Bland de ångdrivna fartygen har verksamheten tvingats till avsevärda minskningar. Vaxholmsbolagets fartyg Norrskär och Storskär i Stockholm har inte gått alls under 2020. Samma sak gäller för föreningsägda passagerarfartyget Mariefred (1903) i Stockholm som för första gången sedan fartyget byggdes ställt in den kontinuerliga trafiken helt. Andra exempel på helt inställd verksamhet är ångarna Trafik (1892) i Hjo och Östersund (1874) i jämtländska Storsjön. Passagerarångaren Bohuslän (1914) i Göteborg har gått i starkt reducerad trafik – så även ångfartyget Blidösund (1911) i Stockholm.

– Enkätsvaren visar att en del av de k-märkta segelfartygen trots allt har kunnat bedriva seglarskoleverksamhet under året, till exempel Ellen (1898) och Constantia (1908) i Stockholm. Samtidigt har bland annat segelfartyget Westkust (1932) på Orust och skonaren Klara Marie (1884) i Skillinge helt ställt in den utåtriktade verksamheten, säger Fredrik Blomqvist.

Rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten och regeringen om att människor ska dra ned på sitt resande får förstås stora konsekvenser för föreningar och rederier.

– Sverige har ett rikt kulturarv med många k-märkta historiska fartyg men när intäkterna från passagerarna uteblir, äventyras grunden för ett långsiktigt bevarande och rapporten visar att vi har anledning att var oroliga för framtiden, säger Mats Djurberg, museichef för Sjöhistoriska museet.

Av enkätsvaren att döma har rederierna kunnat få del av de medel som regering och riksdag ställt till förfogande. Men fartygsägarna anser att ansökningsförfarandet och ersättningsnivåerna lämnar mycket övrigt att önska. Sjöhistoriska museets tolkning är att det är svårt att i detta förfarande ta hänsyn till kulturhistoriska värden i kommersiell trafik.

Göran Hahne som är skeppare på k-märkta passagerarbåten Soten (byggd 1915) i Smögen har fått en minskning med 66 procent av passagerartalen vilket hotar hela verksamheten.
– Självklart ska alla hjälpa till att hindra smittspridningen, men rederiet behöver hjälp att överleva då man ju i praktiken fått ett verksamhetsförbud, säger han.

Sjöhistoriska museet, som är en del av Statens maritima och transporthistoriska museer, har sammanställt undersökningen i en rapport som finns tillgänglig via museets webb.

Här finns också listan över landets samtliga k-märkta fartyg.

Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

by

Svenska Filminstitutet och Film&TV-Producenterna presenterade vårens svenska långfilmspremiärer på en online sändning 18 januari 2021. Pandemin satte förstås sin prägel på denna presentation på många sätt. För det första är förstås att den visades online. Tidigare år brukar denna presentation arrangeras i en stor salong i Filmhuset i Stockholm. Programledaren Pekka Heino berättade att han och alla som deltog på plats i filmhuset där presentationen sändes ifrån hade testats för att inte ha covid-19. Några av filmerna som presenterades hade planerad premiär under hösten, premiärer som skjutits fram till våren nu på grund av pandemin. Flera av filmerna hade …

I julas hade den senaste filmen om Jönssonligan, Se upp för Jönssonligan. premiär på C More istället för att gå upp på biografer. En miljon tittare har filmen haft sedan premiären på tv. Att filmbranschen är inne i en fas av stor förändring är uppenbart. Oavsett hur länge pandemin kommer att påverka samhället kan vi säkert räkna med att fler storfilmer visas i tv och/eller streamingtjänster och hoppar över biovisningar. Kanske det också blir hybrider då biografer visar filmer från streamingtjänster men med servering och debatter eller annat i samband med visningarna?

Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att SF i samband med denna presentation tar ansvar för risken för smittspridning när SF under hela pandemin hittills vägrat låta filmkritiker recensera filmer via visning online utan om en kritiker skulle recensera måste han eller hon ta sig till biografen. Det handlar ju inte bara om säkerhet med avstånd på själva visningen. Kritikerna ska ta sig till biografen, oftast förmodligen via kommunala färdmedel med trängsel och stor risk för att bli smittad.

Pandemin och den svenska strategin är direkt relaterad till den första filmen jag rekommenderar att se av vårens premiärer är The Swedish Way, i regi av filmlegendaren Maj Wechselmann. Hon har gediget gått igenom och granskat vad svenska myndigheter och politiker sagt och gjort och vad som hänt. Detta presenteras parallellt med hur svenska makthavare hanterade den dödsbringande pesten under 1700-talet. Det verkar vara en stark film och att sätta hanteringen i vår nutid i relation till en liknande situation där svenska makthavare inte tog det säkra för det osäkra utan bidrog till att en smittsam sjukdom fick härja och döda många fler än vad som hade behövts ske. The Swedish Way har svensk biopremiär den 22 januari på Drakenfilm och den visas på Göteborgs filmfestival.

En annan film av vårsäsongen som har svensk premiär i samband med Göteborgs filmfestival är Tove, som skildrar muminskaparens Tove Janssons liv, i regi av Zaida Bergroth. Filmens handling utspelar sig framför allt några år efter andra världskriget. Recension av filmen kommer på Kulturbloggen i samband med premiären. Filmen är öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 29 januari. Filmen är en svensk-finländsk samproduktion och har varit en stor succé i Finland och är utsedd till Finlands Oscarsbidrag.

Den tunisiska filmskaparen Kaouther Ben Hania står för både manus och regi för filmen The Man Who Sold His Skin. Kaouther Ben Hania har tidigare gjort Skönheten och odjuren som precis som den nya filmen är en tunisisk/svensk samproduktion med Laika Film som svensk samproducent. På festivalen i Venedig i år belönades filmens huvudrollsinnehavare Yahya Mahayni med priset för Bästa manliga skådespelare och på Stockholm Filmfestival fick den pris för Bästa manus. Filmen skulle haft premiär under hösten men den sköts upp på grund av pandemin. Nu har leverantörerna förhoppningar om att det ska bli bättre tider i vår och att filmen ska kunna gå upp på biograferna i Sverige.

Flee som regisserats av Jonas Poher Rasmussen är en hybrid mellan animerat och realistiskt nyhetsmaterial. En film som att döma av de filmklipp som visades på presentationen är stark och dramatisk. Den skildrar bakgrunden till varför en ung pojke tvingades fly från sitt krigsdrabbade land. En film jag satt upp på listan över de filmer jag absolut vill se.

En runda till av Thomas Vinterberg
Rättfärdighetens ryttare av Anders Thomas Jensen
Sweat av Magnus von Horn

Sedan är det förstås en rad filmer som inte lockar mig särskilt mycket: En runda till av Thomas Vinterberg är en film som skapats som hyllning till alkohol. Den lockar mig verkligen inte, trots att den har duktiga skådespelare som Mads Mikkelsen och en sådan intressant filmregissör som Thomas Vinterberg. Alkohol och droger har orsakat många människors död och också mycket lidande för anhöriga och speciellt barn till missbrukare. Jag kan inte förmå mig att se en film som skapats med utgångspunkten att hylla något som förstört och förstår livet för så många.

Mads Mikkelsen är med i ytterligare en film som beräknas få svensk biopremiär under vårsäsongen: Rättfärdighetens ryttare, en slags komisk thriller.

Familjefilmen Sune – Uppdrag midsommar av Erland Beskow är jag inte rätt målgrupp för, jag har aldrig gillat filmerna om Sune, så den recensionen får vi lämna till någon som inte redan från början har negativa förväntningar.

Den misslyckade tv-serien Bröllop, begravning och dop av Colin Nutley med en lång rad duktiga svenska skådespelare har blivit långfilm och går upp på bio i vår. Lockar mig inte, då tv-serien mest var slöseri med tid att se på.

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

by

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” Greta-priset för 2020 års bästa svenska film. Ett pressmeddelande berättar:

Motiveringen är som följer:
“En ömsint hyllning till det lilla livet i det stora, målad i nyanser som aldrig låter svärtan ta över utan ger rymlig plats för ljus, värme, hopp och leende. Särskilt fint skildras familjerelationen och parförhållandet mellan Uje och Therese – sannerligen ett av de mest harmoniska i en svensk filmhistoria redo att med öppna armar välkomna regissör Schyffert.”

Regissören Henrik Schyffert kommenterar:
– Det är oerhört smickrande att bli tilldelad årets Greta av Svenska Filmkritikerförbundet. Jag delar vördnadsfullt det här priset med alla i teamet! Det finns ett ofog bland skapande människor i det här landet att hävda att “man inte ska bry sig om kritikerna…”. Jag tycker precis tvärtom. Lyssna på kritikerna. Dom är proffs och vet vad dom snackar om! Åtminstone i det här fallet …

Med “Spring Uje spring”, en självbiografisk spelfilm om och med den Parkinson-drabbade musikern Uje Brandelius och baserad på dennes scenföreställning från 2016 med samma namn, tilldelas Henrik Schyffert sin första Greta. Bland tidigare pristagare under 2010-talet finns Levan Akins “And Then We Danced” (2019), Ali Abbasis “Gräns” (2018), Ruben Östlunds “The Square” (2017), Johannes Nyholms “Jätten” (2016), Peter Grönlunds “Tjuvheder” (2015), Anna Odells “Återträffen” (2013) och Gabriela Pichlers “Äta sova dö” (2012).

Svenska Filmkritikerförbundets pris, sedan 2000 kallat Greta, delas ut årligen efter omröstning bland förbundets medlemmar. Genom åren har priset tillfallit filmer av Bo Widerberg, Tage Danielsson, Stefan Jarl, Andrej Tarkovskij, Ingmar Bergman, Lasse Hallström, Jan Troell, Roy Andersson, Lukas Moodysson med flera.