Scen

Välavvägd rörelsebaserad teater för de minsta – Bärarna på Masthuggsteatern

13 december, 2019 by Mats Hallberg

Koncept: Anne Jonsson, Kristina Roos och Råger Johansson

Regi: Anne Jonsson och teamet

Text & dramaturg: Kristina Roos

Scenografi & kostymdesign: Råger Johansson

Musik & ljuddesign: Anna Gustavsson

Medverkande: Helen Hansson, Åsa Bodin Karlsson, Anna-Carin Henricsson / Tove Wirén

Spelas på Masthuggsteatern i Göteborg till och med 7/2 2020 (därefter eventuella gästspel)

Smygpremiär 27/11 i Stenungsund

För åldrarna 4 – 7 år (med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad, VGR och Sensus)

Blev inbjuden till en förmiddagsföreställning 11/12 som visades för en mångkulturell grupp av förskolebarn. Trots att såväl flickor som pojkar var exalterade innan de intagit sina positioner på golvet, lyckades tre karismatiska skådespelare stilla deras iver. En bedrift i sig av samma team som skapade hyllade Signalisterna (uttagen till Scenkonstbiennalen för unga 2018).

Vad vi ser är första uppsättningen i projektet Rörelsen, vars syfte är att inspirera till förändring och samarbete. Handlar om att få till intressant och rolig koreografi, att ta ut riktningar och jobba med en metod kallad viewpoints. Skådespelarna manifesterar metoden genom att slingra sig in i varandra, ta spjärn, frigöra sig. Blir mycket stirrande blickar, periskopformade fingrar och böjda knän. Explicit förundran förmedlas på ett beprövat inövat sätt, vilket väcker lusten hos de som följer dramatiken.

Vill påstå att Bärarna består av en smart pendelrörelse. Innehåller mycket entusiasm och hopp när en ny tillvaro gemensamt måste byggas på grund av en katastrof.. Samtidigt åskådliggörs förstås en dyster utgångspunkt för överlevarna på flykt, fint gestaltade av tre aktörer i gråa identiska dräkter. För att lösa situationen fordras mod och gemensamma insatser. Så det blundas självfallet inte för kusliga strömningar. Moment av oro finns ju i olika otäck grad, både i sagans värld och den unga målgruppens liv. Man har lyckats få till en känslomässig berg och dalbana, där tillståndet i förlängningen andas tillförsikt. Tänker att temat uppbrott och förlust av invand trygghet, rimligen sätter igång en uppsjö tankar hos publiken. Pedagoger erbjuds många goda tips på övningar i lärarhandledning, för att locka fram funderingar. Vad föreställningen gör är att öppna upp, vädja till vår inlevelseförmåga.

Scenen utgör större delen av rummet. Publiken sitter längst in mot bortre väggen. Scenografin är tämligen kal, helt inriktad på en märklig konstruktion i fyra kopior byggd av tre personer. Ett maskinliknande lampstativ på hjul, vars utseende påminner om de varvskranar som kunnat skådas i hamnen på andra sidan Masthuggstorget. Denna iögonfallande rekvisita går bärarna i närkamp med, utforskar på olika sätt. De finurligt konstruerade sf-liknande “ljuskranarna”, uppmuntrar sannolikt barnens fantasi. Mer rakt på vädjar bärarna till deras fantasi, genom att imitera måsar och grodor. Gissa vad som blev populärast efteråt? Under den halvtimme föreställningen pågår förekommer sång och musik, även om det är marginellt.

Produktionen är visuell till den grad att man hade planer på att helt slopa repliker. Språket är lättfattligt och associativt. Bortsett från fyndiga titeln och uttrycket “strängen som brast”, är det allra mesta som sägs entydigt. En rysk klassiker med stark nostalgifaktor om att berövas det mest dyrbara, har fungerat som en fond på planeringsstadiet.Tyckte det slutade abrupt utan att säcken knöts ihop, fast det kan också ha varit jag som var trög i hjärnan beroende på tidig uppstigning efter otillräcklig nattsömn.

Skådespelarna kan sin sak, bildar en tajt enhet. Fångar in sin purunga publik med precis de förväntade tydliga grepp som är norm inom barnkultur. Genom att använda testpublik vet de att konceptet funkar. Producenter av barnteater ställs inför större utmaningar idag än för tjugo år sedan, med tanke på all stimuli som små människor bombarderas av. Stort att de trots dylika förutsättningar lyckas. Instämmer i Masthuggsteaterns beskrivning att man berättar en lite underlig, sorglig, rolig och vacker berättelse. Vill lägga till dess uppenbara kvalitet att öppna upp för samtal.

Autodance & Solo echo – nypremiär för två starka danssuccéer på GöteborgsOperan

12 december, 2019 by Redaktionen

Autodance av Sharon Eyal. Foto: Mats Bäcker

Först ett poetiskt avsked i snöfall. Sedan en hypnotiskt suggestiv grupporganism. GöteborgsOperans Danskompani avslutar året med nypremiären ”Autodance & Solo echo”. Två visuellt renodlade succéer, som förenas av sitt fokus på rörelsen.

Ett pressmeddelande berättar:
”Avslutningen är så gripande och vacker: allt glider oss ur händerna, vi står till sist tomhänta kvar. Och snön fortsätter att falla.” Så uttryckte sig Sveriges Radios Kulturnytt i P1, efter Sverigepremiären av ”Solo echo” i oktober 2018.

Det vackra dansverket av den kanadensiska koreografen Crystal Pite kretsar kring teman som kärlek, förlust och acceptans. Utgångspunkterna för koreografin är dikten “Några rader inför vintern” av poeten Mark Strand, och två vemodiga sonater för cello och piano av Johannes Brahms. Under mjukt fallande snöflingor ger dansarna gripande uttryck för livets förgänglighet och förluster.

“Solo echo” skapades 2012 för Nederlands Dans Theater. När GöteborgsOperans Danskompani nu åter framför verket, delar det kväll med Sharon Eyals ”Autodance”, som hade världspremiär på GöteborgsOperan i mars 2018.

Här rör sig dansarna obevekligt, suggestivt över scenen i kroppsnära, hudfärgade kostymer. I solo, duo och ensemble. ”Läckert, obehagligt och sensuellt” skrev Svenska Dagbladet. ”Dans som en hel organism”, tyckte Göteborgs-Posten.

Den israeliska koreografen Sharon Eyal har de senaste tio åren skapat en rad kritikerrosade verk för framstående danskompanier. “Autodance”, som är hennes andra verk för GöteborgsOperans Danskompani bjuder på hypnotisk dans med stark attityd, förstärkt av pulserande elektronisk musik.

NYPREMIÄR Autodance & Solo echo

20 december kl 19. Stora scenen.

Danskritik: Fredrik “Benke” Rydmans Snövit – är snygg, rolig med duktiga dansare och starka visuella scenlösningar

12 december, 2019 by Rosemari Södergren

Fredrik “Benke” Rydmans Snövit
Idé och Koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi: Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall
Kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Dansare Lisa Arnold, Daniel Asamoah, Michael Buchner, Kevin Foo, Milena Jacuniak, Hanna Jansson, Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Martin Wallin
Premiär på Dansens Hus, Stockholm, 11 december 2019

Visuellt snyggt, perfekt. Fredrik “Benke” Rydman är en av nutidens mest fascinerande regissörer och koreografer. Allt har tar tag i blir ytterst sevärt. Också nu när han gjort sin tolkning av sagan om Snövit och fört in den i vår tid. Koreografiskt är föreställning helt fantastisk: färgerna, de skicklig dansarna, musiken. Jag är så fascinerad av hur dansen, som bygger både på modern streetdance och klassiska influenser, kan berätta så mycket. Det behöver inga ord när Fredrik “Benke” Rydman skapar koreografin.

Men ska jag vara ärlig når dramaturgin, berättelsen, inte riktigt fram hela tiden. Första halvan är klockren men sedan blir den inte lika skarpt raktpå. I ett pressmeddelande står det om uppsättningen:
Snövit 2019 handlar om en kamp mot ålderdom, en kamp för att bli älskad, en kamp mot ensamhet, en kamp mot psykisk ohälsa.

Att skildra kampen mot ålderdom – ja det når fram. I det ligger väl kampen om att bli älskad också, att människor tror att de är älskade på grund av utseende och ytliga värden. Däremot tycker jag inte att en kamp mot ensamhet och ännu mindre en kamp mot psykisk ohälsa går fram.

Snövits förälder är en androgyn person (dansas så skickligt av Daniel Koivunen). Hen vill vara vacker och bli bekräftad, går på yoga och gym och kämpar och får sin bekräftelse via miljoner likes på Instagram. Snövit, dottern, vill hon mest ha som en statussymbol, något gulligt och sött att visa upp. Detta framförs starkt med dans, i färg, med kläderna, med musik och digitalt exponerade bilder. Enastående visuellt snyggt och talande utan ord. Mästerligt.

En dag har Snövit fått mens och därmed tar hon steget från att vara ett litet barn till att vara en ung kvinna. Då får hon sin egen mobiltelefon och kan skapa sin egen profil på sociala medier och den bekräftelse och kärlek hon inte får av sin förälder kan hon få via alla följare som gillar henne. Då händer det som skakar om hennes förälder: Snövit får fler likes på Instagram.

Det är både roligt, träffande och ironiskt att framföra den klassiska sagan om Snövit i vår tid där styvmoderns talande spegel är våra sociala medier och Instagram i synnerhet.

I pressmeddelandet står det om Benke Rydmans Snövit:
Det blir en hisnande resa in den digitala samtiden, tillsammans med Snövit, Instadrottningen och 7 influencers.

De sju influencers är de sju dvärgarna, som i premiärföreställningen bara var sex. Dvärgarna, eller rättare sagt de sex influencers har var och en byggt upp sitt personliga varumärke med sin diagons. De är på en retreat för socialamedieberoende och har fått lämna ifrån sig sina telefoner och går varje dag på stärkande promenader. Dessa dansare är publikfavoriter och får kraftiga applåder, välförtjänta. Det är skickliga. Här tycker jag inte att det Benke Rydman formulerat att han vill säga går fram helt. Dvärgarna blir inte urskiljbara individer.

Som helhet är detta ändå en underbar föreställning som jag är säker på kommer att bli utsåld lång tid. Den är snygg, rolig med duktiga dansare och snygga scenlösningar.

Filmrecension: Les Misérables – svår att värja sig emot och ger inga förenklade svar

10 december, 2019 by Rosemari Södergren

Les Misérables
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 januari 2020
Regi Ladj Ly

Ett drama som känns som taget direkt ur verkligheten och som är svår att värja sig emot. Den skildrar ungdomar, poliser och olika gäng i Montfermeil, en förort till Paris. Ett område som enligt svenska politikers ordval skulle kallas problemområde. Filmen ger en tankeväckande inblick i livet i förorterna i Paris, bara en timme från turisternas favoritmål Eiffeltornet.

Vi får följa Stéphane, en polis från Cherbourg som ansluter till polisstyrkan i Montfermeil. Hans nya kollegor Gwada och Chris är två råa män. Deras jargong är skrämmande rå. Deras språk obehagligt. Om en unge på gatan retar upp dem kan de säga: “Tigger han smisk?” De drar sig inte för att kalla folk för “bögjävlar” eller “rövknullare”. Chris bestämmer direkt att Stéphane ska kallas för “Brylkrämen” på grund av att han har använd hårolja för att få sin frisyr snygg.

Det handlar, förstås, om mer än jargong. Gwada och Chris är redo att använda vilka metoder som helst för att upprätthålla ordningen i området. De snackar om att invånarna har respekt för dem, men Stéphane ser snabbt spänningarna som finns i området mellan de rivaliserande gängen. Och han inser också att det handlar inte om att invånarna har respekt för poliserna, det handlar om fruktan.

Skildringen känns oerhört ärlig och underbyggd med verkliga förhållanden. I förorten finns flera olika gäng, en del gäng är kriminella, andra är muslimska grupper som försöker hålla ordning på ungdomarna med andra metoder.

När en cirkus besöker området stjäl en av ungarna en lejonunge. Det sätter igång konflikter mellan de zigenska cirkusfolket och förortens kriminella grupp. Om lejonungen inte kommer tillrätta inom 24 timmar hotar cirkusen med att använda våld. Det startar en jakt på lejonungen både av de kriminella och poliserna, som alla vill avvärja den hotande konflikten.

Under jakten på lejonungen hamnar Stéphane och hans två kollegor i en våldsam konflikt med förortens ungdomar och ett skott går av från polisernas vapen och en tonårspojke blir svårt skadad. En annan tonårspojke råkar spela in detta med en drönare och därmed börjar en jakt på drönaren och videoklippet. Många vill inspelningen. Poliserna vill ha bort bevis på sin våldsamhet, de olika kriminella grupperna vill ha filmklippet för att kunna utpressa poliserna.

Jag får nästan klaustrofobi när jag känner de ungas situation. De är klämda mellan både de kriminella nätverken och polisens brutalitet och fördomar. Filmen är stark, träffsäker och ger mycket att tänka på, den förenklar inte något och ger många sätt att se och förstå vad som händer. Möjligen kan jag tycka att det saknas skildringar av ungdomar som inte grips av raseri och jag undrar också över föräldrarnas reaktioner.

Les Misérables är regisserad av Ladj Ly som 2017 gjorde en prisbelönad kortfilm med samma namn. Titeln är hämtad från Victor Hugos berömda roman som skrevs för 150 år sedan. Filmen vill visa är att de problem som Hugo såg fortfarande är en verklighet.

Les Misérables belönades med juryns pris och var en av de bäst säljande titlarna i Cannes och har bland annat köpts av Amazon i USA för ett rekordbelopp för en fransk debutfilm. Den är också utvald som Frankrikes Oscarsbidrag 2020.

Upplyftande soaré prioriterar komiska aspekten – Nya friska Tage med Kalle Lind & Mimi Terris på Nefertiti

10 december, 2019 by Mats Hallberg

Kalle Lind & Mimi Terris plus musiker

Nya friska Tage – program om Hasse & Tage

Nefertiti i Göteborg

8/12 2019

Göteborgs äldsta livescen är välfylld en söndagskväll. Inte alls konstigt eftersom ämnet lockar och den som håller i trådarna är en oefterhärmligt verbal mediakändis. Andra halvan av vad manus- och bokförfattaren kallar soaré är vikt åt älskade sånger signerade enheten Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. De framförs med ackuratess av Mimi Terris, uppväxt i Göteborg. Ackompanjerar jämte körar på ett fulländat sätt gör Olof Löfgren vid flygeln, Mats Ingvarsson på bas samt Måns Wikenmo bakom trumsetet. Ord och toner varvas förtjänstfullt under cirka två timmar utan avbrott. Publiken är föga förvånande med på noterna, skrattar hjärtligt och ihållande upprepade gånger. Tillställningen artar sig omgående till en sällsynt lyckad livehändelse, långt bortom att dra igenom ett uppgjort schema på rutin. Flera gånger korrigerar en exalterad Lind sig själv, genom att utbrista “det var ju inte det här jag skulle prata om.” När hänryckning övermannar honom förvandlas han till en impro-mästare. Precis nu slår det mig att jag nog aldrig haft så genuint roligt på Nef tidigare.

Egna förhandskunskaper? Bland annat sett så gott som samtliga filmer Svenska Ord gjorde, besökt det pyttelilla museet i Tomelilla, läst biografi om Tage Danielsson, äger Samlade tankar från roten och En ond man, garvat åt Lindemans ordvrängeri samt slukat biografi om Monica Z. Tyvärr såg jag aldrig på plats någon av de klassiska revyerna. Kalle Lind berättar på Nef dråpliga anekdoter om sammanträffanden med Tage Danielssons änka, son samt med Hasse Alfredsson under hans period som chef för Skansen.

Att Hasse Alfredsson trots rubriken hamnat i manus, beror sannolikt på Jane Magnussons aktuella dokumentär om ab Svenska Ord där Kalle Lind på ett hörn agerar ciceron. Ett annat tungt vägande skäl är förstås den nyligen utkomna biografin om det andra geniet i duon, som den vältalige nöjesarkeologen skrivit. Publiken få reda på att Kalle Linds livslånga besatthet av Hasse & Tage började redan tidigt i barndomen, när han kommer i kontakt med den freestylande Lindeman. Och upprinnelsen till formatet uppstod när sällskapet Tage Danielssons vänner ville ha hans kunskaper plus något mer, varvid podden Snedtänkts grundare föreslog att han kunde ta med sig Mimi Terris. En jazzig singer song writer utrustad med guldstrupe, vars konserter jag två ggr recenserat.

Bortsett från Mats Ingvarsson (Sofi Hellborg, Anders Bergcrantz, Fredrik Kronkvist, Almaz Yebio…) var musikerna för mig nya bekantskaper. Olof Löfgren har haft sin hemvist på Operan i Malmö, medan Måns Wikenmo uppbär anställning på hippa Tambourine Studios. Trion hade noll problem med att mötas på gemensam planhalva, imponerade storligen oavsett om de spelade spanskklingande i Donna Juanita, i valstakt i Var blev ni av, ljuva drömmar? (“sång om urspårad socialdemokrati och amerikansk imperialism.”) eller jazzlåt förknippad med Sonya Hedenbratt. Pianisten ger sig tidigt hän i ett solo, vilket förstås kommenteras av Lind. Fäster mig alldeles särskilt vid trumslagarens förehavanden, vars påtagliga briljans skönt nog inte omvandlas till excesser. Ska vidare understrykas hur begåvade männen var på körstämmor, mycket snarlikt Gals & Pals på originalen.

På sina egna premisser kan Kalle Lind beskrivas som en nutida motsvarighet till Uno Myggan Ericsson. “Barfotaforskaren” är förvisso mer lagd åt det nördiga triviavetandet. Ger gärna roande exempel på egen knappologi, till viss del på bekostnad av stora, svepande linjer. En huvudtes han förfäktar är emellertid, att Hasse & Tage (teamet som aldrig svikit honom) alltid ägnade sig åt under-bältet-humor, så till den grad att duon var det roligaste som existerat i svensk nöjeshistoria. Vidare tillstår Lind ett oundvikligt faktum, att somliga sketcher må kännas passé när de sätts in i nutidens kontext. En annan ståndpunkt avser inställningen. De ville göra något annorlunda, tänka utanför boxen.45-åringen är van vid mikrofon, livesändningar och att företa sig lagom långa utvikningar. Kommer inte av sig och känner av när han gränsar till att bli långrandig. Han ömsom kåserar slagkraftigt, ömsom berättar självupplevda anekdoter. Som höjdpunkt får vi en talking blues, som sig bör arrad av Mats Ingvarsson. En homage på temat du har rätt att må bra, som sticker hål på uppblåsthet med fyndiga rim.

Från arrangerande Nefertitis hemsida – fotograf okänd

Aftonens clou, den som skänker euforisk publik en gnutta vemod och mycket glädje, är självfallet Mimi Terris. Fortfarande osäker på om musikälskare fattat vilken platå hon befinner sig på. Tack vare hennes vokalkonst med lysande frasering som främsta kännetecken, kommer jag hädanefter att klumpa ihop med blytunga kollegor som Rigmor, Isabella, Vivian, Ebba, Nina, Sofia, Lena, Irma, Sarah och Pernilla. Varje nyans går fram naturligt perfekt. Ur ett intelligent och underhållande program som slipats på efter tio-femton framträdanden, påträffas åtskilliga juveler.

Förutom nämnda alster märks bluesigt gungande Hej, man! som Tage skrev åt Monica Zetterlund , framåtblickande extranumret Ett glas öl, ett obskyrt guldkorn om livet som en obekväm tågresa, sång från -64 förknippad med Birgitta Andersson vars rytm utvecklas till ett jublande crescendo. Terris pappa Mikael Karlsson tillhör träblåssektionen i Bohuslän Big Band. Han gästar på sammetslen saxofon i ledmotivet till Karl-Bertil Jonssons julafton, kopierar med bravur Dompans oförglömliga harmonier. I en strålande soaré om två oöverträffade nöjesikoner, berör dessa minuter allra mest i ytterst välkomponerad underbar tillställning. Eftersom begivenheten genomförs på en söndag, töms lokalen osedvanligt snabbt. Man kan anta att den blandade publiken somnar med samma inre tillfredsställelse som julens hjälte Karl-Bertil. Fullpoängaren är given!

Scen

Footer

Om oss