Scen

Stockholm Jazzfestival 2019 del II

19 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Stockholm Jazzfestival

11/10 – 20/10 2019

EKDAHL/ BAGGE BIG BAND tog jag till mig under en dryg halvtimma, i andra set som varade till efter midnatt. Man har klämt in sig i källaren på Scalateatern, en egentligen för ändamålet omöjlig lokal. För att se och höra optimalt står jag mellan garderoben och kassan. Det långsmala rummet har blivit något av en samlingsplats för gräddan av huvudstadens jazzmusiker, på och nedanför scen. Inget undantag denna afton några timmar efter Jazzkatten-galan. Den tajta orkestern förser oss med god stämning genom att kombinera seriositet med skojfriskt humör. Orkesterns medlemmar turas om att ansvara för arrangemang. Man tänjer ut och håller ihop strålande i låtar från Thad Jones och Duke Ellington. I en sedvanligt namn- kunnig träblåssektion, fick inhopparen Jonas Kullhammars glänsa mest. Högst på solisttoppen placerade sig trumpetaren Tobias Wiklund. Om ni undrar över grundarna, så är Per Ekdahl stabil trumslagare medan pianisten Carl Bagge har egen mycket renommerad trio och gör avtryck lite överallt. Ekdahl/ Bagge Big Band tillhör landets yppersta elitorkestrar.

Hon har varit en livefavorit hos mig senaste åren. Högt ställda förväntningar infrias med råge när jag ser ISABELLA LUNDGREN genomföra konsertversionen av sitt Dylanprojekt på ett i princip utsålt Södra Teatern (premiär för undertecknad). Hade vidtagit föredömlig uppladdning med god middag på Riche, drink på Rival och som indirekt, möjligen långsökt förberedelse, sett mannen döpt till Robert Zimmerman på Scandinavium i somras. Det sjungs kraftfullt med kolossalt övertygande nerv, suverän frasering och dito modulering. Flera av låtarna framfördes, inte fullt lika genomarbetade, redan 2015 på Fasching (var där). Lundgren som förklarar hur hennes dyrkan av Dylans låtskatt uppstod, är inte ute efter att behaga, vilket är en av anledningarna till att hennes uttrycksfulla stämma går rätt in. En annan orsak är musikerna hon omger sig med och deras vidunderliga arrangemang, på annars ganska rätlinjiga kompositioner. Satt på andra balkong, hänfördes och antecknade i mörkret. Ljudet var oklanderligt, möjligen aningen hög bas inledningsvis.

Påfallande många solon av virtuos kaliber från Daniel Migdal på fiol. Färre, men minst lika drabbande från Johan Lindström på “Hawaii- ljudande” pedal steel och effektfull elgitarr. Niklas Fernqvist (bas) jämte trumslagaren Daniel Fredriksson uträttar stordåd, genom att bädda in och utveckla sofistikerade arrangemang. Och vid pianot sitter melodileverantör Carl Bagge, vet exakt hur de rätta ackorden ska frambringas. För att göra listan på medverkande komplett ska en man vid namn Brian Kramer på akustisk lågmäld gitarr nämnas. Honom träffade Isabella i N.Y.C för tio år sedan. I Don´t Think Twice, It´s Alright och It´s All Over Now Baby Blue utgjorde han enda ackompanjemang. Massvis av underbara detaljer i denna helgjutna releasekonsert, vars mäktiga bygge avslutades i ofattbart magnifika tolkningar av Trouble, It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) och allra sist lyfte Forever Young mot taket. Hyllningen till en butter och genial låtskrivare hade inte en slätstruken sekund, var istället sällsamt förtrollande.

Lockelsen i att höra OZ NOY TRIO tog mig till Klubb Nalen för första gången. Hade inte tidigare lyssnat på den flinka fusion-gitarristen från Israel, sedan länge bosatt i N.Y.C. Hade emellertid tagit reda på att han spelat med många storheter. Ett förhållande som ånyo bekräftades när han till festivalen skapat en ruggigt tajt powertrio, bestående av Jimmy Haslip på bas och Dennis Chambers bakom trumsetet. Stående publik på cirka 275 personer, nästan uteslutande medelålders män. Är kluven till konserten, har besvär med att avge ett entydigt omdöme. Kännetecknet är nämligen blixtsnabba ackordföljder, vilka kan beundras för sin skicklighet.. Men de fladdrar iväg utan förankrade känslor, fäster inte, tillför inget. Lyckligtvis erbjöd spelningen annat än ren uppvisning. I flera passager hemfaller de åt en utforskande spelstil.

Mesta materialet hämtas från Noys senaste album Booga Looga Loo, hans tionde på 2000-talet. Vid några sekvenser avbryts deras exakta samspel. Yellow Jackets stadigvarande basist har ett par egna utflykter med feta basgångar och på sluttampen styckar trumfantomen Chambers fräckt upp rytmer. Hade önskat att han hade fått profilera sig mer. Hör ett medvetet skitigt sound, ibland groovy, ibland racerbetonade licks. Associerar till gitarrgudar som Scott Henderson, Mike Stern och i viss mån Jeff Beck. Lika mycket fuzz och vibrato. En avgörande skillnad: Noy är inte på samma nivå som låtskrivare. I lyckade Chocolate Souffle kan ett mellanting av blues och boogie identifieras. En långsam behaglig sak övergår i aftonens största behållning, hopflätade riff i låt som påminner om The Meters. Extranumret flödade av melodisinne när trion pumpade på i klassisk James Brown.

På Nalen inför en euforisk global publik ställer RICHARD BONA & ALFREDO RODRIGUEZ till med en musikalisk happening. Att jag hann fram först en dryg kvart efter utsatt tid, gjorde inte så mycket eftersom de inte ville sluta. Första turnén tillsammans för två befryndade världsmusikambassadörer. Kamerunfödde basisten och sångaren Bona turnerar gärna i Sverige, verkar live ha lämnat den moderna jazzen för romantiska språng på flera språk. På senare år har han fördjupat sig i afro-kubanska tongångar (vilket jag blev varse på Göteborgs Kulturkalas för ett antal år sedan), varför samarbetet med en sjutton år yngre klassiskt skolad pianist från Havana, sitter som hand i handsken. Som den farbror han känner sig som, sköter Bona allt mellansnack. Man lirar främst sådant någon i duon skrivit. Ett undantag är låt av Mercedes Sosa.

Blev uppiggande soloavdelningar, allsång och skämtsamt nojsande. Lekfulla improvisationer präglade samarbetet plus förkärleken till olika kulturers populärmusik. Var inte förberedd på att Bona skulle ägna sig åt det vokala Musicerandet ger upphov till skratt och lättsinne, resulterar i förbrödrande känsla hos en internationell publik. Förnuftigt nog får alla femhundra i stora salen hålla till godo med ståplats, somliga av dem tar danssteg. Rodriguez bländande löpningar höjer temperaturen ytterligare, medan Bonas sångkonst, på fler för honom främmande språk, bidrar till feststämningen. Till melodiernas fromma lägger instrumentalisten Bona band på sig. Flera gånger är han på vippen att braka iväg och visa sitt halsbrytande handlag. Nöjer sig med att fabricera loopar som omgående bildar bakgrund. Konserten synes löst strukturerad, inriktad på glädjeförmedling av publikfriande art. I den sprittande upplösningen märks västafrikanska rytmer när Bona sjunger och tar fram gitarren. En energigivande tillställning, som åtminstone för stunden var storartad underhållning utan dystra inslag.

obs Kan som kuriosa nämna att jag råkade bo våningen ovanför Hellsten Bar där konsert arrangerades varje kväll, vilket resulterade i att det blev några pratstunder med musiker på hotellet, samt en pytteliten dos av livemusik.

ps Har vänner som blev saliga av en av festivalens huvudattraktioner, nämligen John McLaughlin & The 4th Dimension. Har sett honom i Holland, men missade honom tyvärr när han spelade på Cirkus

Filmrecension: Familjen Addams – en gullig film för barnfamiljer som vill fira Halloween

18 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Familjen Addams
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Greg Tiernan och Conrad Vernon

En gullig liten animerad berättelse om att tillåta varandra att vara olika, en liten hyllning till allas rätt att vara olik andra. Skräckfamiljen Addams har inte haft det lätt. Vart de flyttar blir omgivningen upprörd och vill få iväg dem. De alldeles för olika alla andra. Till slut hittar de ett övergivet före detta kråkslott till vårdanstalt för svårt psykiskt sjuka, beläget högt upp på ett berg, omgivet av dimma som döljer huset för världen runt om.

Filmen bygger, förstås på karaktärerna från tv-serien som många av oss sett som små. Men nu är allt animerat. Och rejält barntillåtet. Fast det var väl serien på sin tid också. Det är en film som garanterat fungerar för barnfamiljer att gå på omkring Halloween, som ju blivit alltmer något som uppmärksammas här i Sverige. Om att Halloween firas kan man ha både den ena och den andra åsikten om, men det hör inte till filmrecensionens ämne. Vi känner igen både musiken och karaktärerna, betjänten Lurch finns förstås liksom farbror Fester och handen Thing med flera.

I detta skräckhus växer de två barnen Addams upp, flickan Wednesday och pojken Pugsley. För att skydda dem från andra människors fördomar om deras liv och sätt att vara har föräldrarna, mamma Morticia och pappa Gomez, låtit barnen få sin utbildning hemma, hemmaskola.

Som vi alla vet är det aldrig något som förblir för alltid, ingen kan stå emot förändringarnas vindar. Nedanför berget byggs ett nytt samhälle som kallas Assimilation och där alla utlovas lycka och glädje i att de alla är likadana och därför accepteras. I detta samhälle finns en arkitekt, Margaux Needler, som har högtflygande planer om att känna storkovan på detta gullipluttiga samhälle i rosa och andra babyfärger. Margaux har en dotter i samma ålder som Wednesday. Liksom Wednesday har en längtan till något bortanför sin familj och sin kultur har Margaux dotter också en längtar att bryta med sin kultur. Flickorna möter varandra och blir vänner.

Jag kan ofta tycka att familjer med alldeles för uppenbart och tydligt budskap kan bli övertydliga och förlora lite av sin konstnärliga nerv när budskapet basuneras ut. Det gör det till stor del här. Det är, givetvis, ett vackert budskap: att vi alla ska kunna leva tillsammans och acceptera att vi är olika varandra. Eftersom filmen i första hand ändå vänder sig till familjer med barn gör det inte lika mycket att budskapet är mer än tydligt. Det intressanta är den misstänksamhet som råder från båda håll. Familjen Addams med sin släkt är lika misstänksam mot övriga samhället som övriga samhället mot dem. Det är alldeles uppenbart att det finns paralleller här till många kulturkrockar i dagens samhälle.

Filmen är en varm berättelse, gullig och söt och rolig. Den version jag såg hade svenska röster. Jag vet inte om den alls går upp på biograferna med originalrösterna. För nog hade den vunnit på att ha originalrösterna. Då tror jag att betyget kunde blivit mer än betyg 3, som ju absolut är godkänt ändå. Tänk dig röster som Oscar Isaac, Charlize Theron, Snoop Dogg, Martin Short och Bette Midler.

Stockholm Jazzfestival 2019 del I

18 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Stockholm Jazzfestival

11/10 – 20/10 2019

Om jag räknar rätt femte året jag recenserar från landets största jazzfestival. Som vanligt endast några väl valda nedslag, då kostnaden för hotellvistelse är kännbar. I år blev det premiär för somliga lokaler, vilket gav mig chansen att upptäcka nya ställen.

Första konserten jag bokat in mig på var MAGNUS CARLSSON & MOON RAY QUINTET som förlagts till Dansens Hus, vars kapacitet på c:a 800 platser nära nog tagits i anspråk. Satt förnämligt och ljudet hade föredömlig balans där pianot hävdade sig väl, varför arrangörens omdöme “extraordinär” har fog för sig. Den för aftonen förstärkta kvintetten skulle ha kallats coverband om termen funnits i jazzsammanhang. De ofta förekommande och hyllade livemusikerna från bland andra Oddjob, “dammar av” låtar (ej skrivna av jazzkompositörer) från sina två skivor, plus att de gör låt av Les McCann. Den stilsäkra vokalisten berättade att Kjell Andersson parade ihop honom med hungriga jazzmusiker för drygt tio år sedan, när han trots framgångarna med Weeping Willows, funderade på att sadla om genom att överge karriären.

Konserten över 75 minuter blir en fullträff, lika lössläppt som uppstyrd. Bland vemod i kubik från låtskrivare som Nick Drake och José Feliciano, petar man in suggestiva stänkare, vars original hämtats från exempelvis Nina Simone, Paul Weller, Moose Allison och the Doors. Svänger skönt! Frontmannen vid sångmikrofonen är en strålande uttolkare när två kulturer frimodigt frotteras. Instrumentalisterna ges stor rörelsefrihet, vilket gör att de kan färga anrättningen i magnifika solon. Den ende av dem som inte har egen avdelning är trumslagaren Lars Skoglund, vars spel istället högst fördelaktigt präglar tilldragelsen i stort, oavsett om det rör sig om snirkligt gung i If You Live, stompig up tempo som Ain´t There Something Money Can´t Buy. eller smattrande rytmer i You Do Something To Me. Tror Per “Ruskträsk” Johansson inhöstar flest applåder, tätt följd av Goran Kajfes (sprider himmelskt vackra toner) och Carl Bagge. Fina markanta insatser också från Peter Forss och extrainkallade Robert Östlund. En mycket nöjd publik får allra sist njuta av betagande ballad förknippad med Chet Baker.

Skyndar till överlappande konsert på Fasching. Kommer in i slutskedet av Per “Texas” Johanssons nykomponerade musik. Den framförs av honom själv på blås (ofta klarinetter), Margareta Bengtsson (harpa), Josefin Runsteen (fiol), Mattias Ståhl (vibrafon) samt Konrad Agnas (trummor). En ömsom yster, ömsom lyrisk väv av klanger som bidrar till att utvidga jazzens formspråk.

CARLA BLEY TRIO är ett av de allra största affischnamnen i år, inte minst för att hon tvingades ställa in i fjol. 83-åringen verkar ha skört skelett, men i musicerandet märks inga krämpor. Har lyssnat med förtjusning på ett par livealbum från 80-talet, men har inte sett henne tidigare. Hennes verk gör sig allra bäst för litet storband. Dock, trion med maken Steve Swallow på bas och Andy Sheppard (tenorsax) är ett intressant, avskalat format som förmår lyfta fram Bleys alster. Ett aber personligen består i att jag på ett knökat Fasching saknar sittplats. Efter en trekvart tryter min ork efter förhållandevis tidig uppstigning jämte en släng av åksjuka från X2000.

En enhet vars beståndsdelar väger lika tungt. I och med att Swallow (som jag såg gästa Bohuslän Big Band för ungefär tio år sedan) mest spelar smäcker basgitarr, kan man påstå att samtliga genomgående spelar melodistämmor. Eftertänksam släpig start som doftar stadig blues. I övrigt lagom knixigt ringlande teman med sax i framkant. Saxofonisten vandrar tämligen fritt i vissa passager, vilket inte riktigt är min bag. Först ut en fyrdelad svit betitlad Life Goes On. Därefter bland annat Ups And Downs, Banana Quintet samt ett Carly-arr på Misterioso (Monk). Aningen introvert musik med reflekterande grunder och sömlöst samspel, tillfördes understundom sakrala stänk, impro-snuttar eller mjukt pulserande beat. Deras ultrasofta extranummer lät definitivt som ledmotiv ur populär musikal/ film. Coolt att rent fysiskt vara så nära en bräcklig stor pianist och kompositör. Men försmädligt att påverkas av att vara renons på energi.

Jazzfestivalens tisdag hålls sedan ett antal år branschens egen gala Jazzkatten (instiftades 1991), på Fasching. Galan direktsänds av Jazzradion. Artister och grupper i skiftande stilar framträder live med ett par låtar. Och prominenta prisutdelare delar ut en handfull olika priser i fem kategorier. Varje kategori innehåller fem nominerade som jazzlyssnare och jury får rösta på. Värd i vinröd kostym var Edda Magnusson, som också sjöng soundtrack ur The Joker. Hann vara med under halva sändningen, avlägsnade mig när We Float påbörjat sitt framträdande eftersom jag snabbt skulle vidare. Jazzkatten som har fri entré, inleddes med att Isabella Lundgren och Carl Bagge trio visar var skåpet ska stå. Ogenerat omvandlar de på jazzvis två Dylan-låtar med vasst sjungande Lundgren i täten. Längre fram plockar Erik Söderlind på sin nylonsträngade gitarr, läckert fram essensen hos odödliga Paul McCartney – hits. Smidigt tillför han samtidigt egna tillägg. Som prisutdelare hann jag se och höra rappa Anders Berglund, Rigmor Gustafsson och Vanna Rosenberg. Var på plats när pris utdelades till årets musiker, -grupp, – kompositör samt hederspriset för samlad gärning betitlat Guldkatten. Av välförtjänta vinnare kan en rubriceras som något överraskande, medan en annan av dem är att beteckna som högoddsare.

Nykomling = Josefin Runsteen

Musiker = Joel Lyssarides

Grupp = Johan Lindström Septett

Kompositör = Georg Riedel (på grund av sjukdom togs priset emot av Sarah Riedel)

Guldkatten = Elise Einarsdotter

/Har sett de fem belönade live och träffat fyra av dem. Kulturbloggen gratulerar pristagarna!

Filmrecension: Matthias & Maxime – stark och ärlig kärlekshistoria med många bottnar

17 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Matthias & Maxime
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi och manus Xavier Dolan

Filmvärldens underbarn Xavier Dolan visar vilken unik filmskapare han är med denna starka kärlekshistoria med så många bottnar, så mycket som berättas mellan raderna, med bilder, med aningar. Matthias & Maxime handlar om det svåra att vara ärlig mot sig själv och sina egna känslor, att vi kanske inte alltid vågar möta oss själva som vi är.

Filmen kretsar kring två unga män som varit nära vänner ända sedan barndomen, Matt och Max. De är nära men har samtidigt mycket olika bakgrund. Matt arbetar med juridik och har manegen krattad för ett toppjobb, han har en mamma som är originell och gärna arrangerar bjudningar för honom och hans vänner. Max tillhör samhällets fattigaste och har ingen chans att skaffa någon dyr utbildning. Han tar hand om sin mamma som har svåra psykiska besvär och som just nu varit drogfri i sex månader. Vi kan ana vilken svår uppväxt Max haft med sin missbrukande mamma.

Filmen skildrar både svårigheten med att våga visa sina känslor men där finns också, utan att regissören skriver oss det på näsan, en skildring av klass-samhället, som existerar också i Canada i hipstermiljön.

Max har äntligen bestämt sig för att låta någon annan ansvara för mamman. Han ska åka till Australien och jobba där i två år. Gänget Matt och Max hängt med sedan barndomen har fester och annat de gör tillsammans. Några veckor före avresan till Australien blir Matt och Max ombedda av vara med i en inspelning av en kortfilm, som en av deras barndomsvänners lillasyster ska göra. Hon går en filmutbildning. I kortfilmen ska Matt och Max kyssa varandra. Kyssen sätter igång en massa som rört sig långt under ytan, känslor ingen av dem riktigt vill ta itu med.

Jag tycker filmen är helt fantastisk och skildrar mycket trovärdigt hur svårt det kan vara att förstå sig på sig själv och sina känslor. En av filmens många styrkor är att den inte säger allt rent ut utan lämnar en hel del åt oss som ser filmen att själva känna och förstå. En annan av filmens styrkor är de talande och fascinerande bildspråket och användningen av musik och ljud. Det är mycket pianomusik som fungerar oerhört starkt i olika sekvenser.

Xavier Dolan slog igenom internationellt som filmregissör som tjugoåring 2009 med sin debutfilm Jag dödade min mamma. Året därpå kom filmen Hjärtslag och 2013 kom Tom at the Farm. Alla tre var fascinerande välgjorda filmer med egen karaktär – och nu med Matthias och Maxime har Xavier Dolan definitivt tagit en plats bland en av de stora regissörerna.

Filmrecension: Unge Ahmed – en av årets bästa filmer

17 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Unge Ahmed
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2019
Regi och manus Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne

Bröderna Dardenne gör filmer som berör. Alltid. Det vet den som sett tidigare filmer av dem som Rosetta, Barnet, Sonen och Pojken med cykeln. Deras enastående förmåga att skildra ett viktigt och aktuellt ämne gör “Unge Ahmed” till en av årets bästa filmer. En film jag tycker alla borde se. Den skildrar en värld som lever här nära många av oss, sida vid sida, men vi vet så lite om den.

Filmen utspelar sig i Belgien, i nutid och skildrar en ung tonårspojke, Ahmed, som hamnat under inflytande av en radikal imam. Det är så igenkännbart hur unga människor kan följa en idol och bli fantastiska, hur lätt det kan vara för unga människor att falla för ett sätt att dela in världen i svart och vitt.

Filmen berättar inte hur Ahmed hamnade under imamens inflytande. Det tycker jag är en styrka. För jag tror inte det finns enkla förklaringar som gäller alla. Varenda människa är en unik individ. Precis som det inte finns en typ av ungdomar som hamnar i drogberoende finns det inte en slags unga muslimer som blir radikaliserade.

Det är fascinerande för jag uppfattar det som att denna imam egentligen inte själv på allvar vill gå in i det fundamentalistiska. Det verkar mer som en slags jargong från imamens sida, han säger hela tiden att det inte är tid än att göra det.

Filmen har många bottnar och är inte förutsägbar heller. En stor styrka. Vi får se hur hans mamma och syskon lider av Ahmeds fundamentalism. Hur mamman försöker kämpa för att få Ahmed att mjukna och förstå.

På Cannes filmfestival vann filmen priset för bästa regi. Det känns som oerhört välförtjänt. Skådespelarna och i all synnerhet Idir Ben Addi i rollen som Ahmed känns mycket äkta. De är ett signum för filmer av bröderna Dardenne att skådespelare och miljöer och handling känns mycket realistiska, de berättar alltid något om det samhället vi lever i.

Scen

Footer

Om oss