Scen

Quo Vadis, Aida
Betyg 5
Svensk biopremiär 26 februari 2021
Regi Jasmila Žbanić

Vinnare av Dragon Award Best International Film på Göteborg Filmfestival 2021, nominerad till Guldlejonet i Venedig och kortlistad till Oscars som Bosniens bidrag. Utan tvekan en av de starkaste filmerna som skapats under 2000-talet. En film om något vi egentligen inte vill känna till att det hänt. Ett folkmord på mer än 8.000 bosniska män och pojkar under serbernas intagning av den bosniska staden Srebrenica. Ett folkmord i Europa i modern tid och där FN och omvärlden svek. Filmen tar upp något oerhört viktigt och den gör det på ett filmiskt och dramaturgiskt starkt och välgjort sätt.

Hur är det ens möjligt att detta kunde hända, för bara några decennier sedan, under 1990-talet i Europa och medan FN:s soldater tittade på och näst intill gav stöd åt serbernas mord på bosnier.

Handlingen utspelas i Bosnien, i juli 1995. I centrum står Aida som är översättare för FN i den lilla staden Srebrenica. När den serbiska armén övertar staden söker tusentals medborgare skydd i FN-lägret, bland dem Aidas man och två söner. Alla får inte plats och situationen blir alltmer kaotisk. Från sin position som tolk åt ledningen hör och ser hon vad som är på väg att hända. Jasna Djuricic i rollen som Aida är så bra, så äkta. Jag känner hennes frustration när hon springer i lägret mellan de olika FN-cheferna som alla sviker.

Filmen har så många styrkor. Jasna Djuricic har jag redan nämnt och det är en lång rad duktiga skådespelare som alla känns trovärdiga, det känns som om jag är med där, jag är en i mängden och jag upplever allt. Hur vanliga människor som är grannar på riktigt, i verkligheten, på fullt allvar, hamnar på var sin sida i ett krig och tvingas medverka till den andres död. Vi får också följa livet ett par år efter kriget och får se hur dessa människor åter lever sida vid sida. Män som deltog i att massmordet lever som vanliga hyggliga människor som njuter av sina barns och barnbarns skolavslutningar tillsammans med grannar som förlorat sin familj.

Regissören Jasmila Žbanić berättar om filmen:
– Vi var drivna av ett behov att berätta. Det är inte bara en film om Bosnien och Balkan utom om människor, hur vi behandlar varandra när allt mänskligt omkring oss slås sönder.

Det är mästerligt berättat och filmat. Varken den som lyder order eller den som ger order i ett krig behöver se ut som ett monster. När en nation faller isär, som det forna Jugoslavien gjorde, kan grannar plötsligt stå på olika sidor i ett krig.

Jag tror vi behöver filmer som denna, som får oss att förstå vad som händer vid krig, så att vi gör att allt vi kan för att förhindra att det blir krig. Och jag tänker också hur viktigt det är att länder som lever i fred kan bistå och ge stöd år fredsrörelser i krigsdrabbade länder, att vi gör allt vi kan för att förhindra krigen. Att ta emot flyktingar från länder i krig är något vi bör göra, som medmänniskor. Men vi bör satsa oändligt mycket på att förhindra krig.

Lite fakta om regissören, som vi lär få se mer av i framtiden:
Jasmila Žbanić är född i Sarajevo 1974 där hon även fått sin utbildning som regissör för film och teater. Innan hon började göra film har hon bland annat arbetat som dockspelare på Vermontbaserade Bread and Puppet Theatre och som clown. Hennes långfilmsdebut Grbavica vann Guldbjörnen i Berlin 2006

– Srebrenica är en 40-minuters flygresa från Wien och mindre än två timmar från Berlin, säger hon. Det är skrämmande att tänka att ett folkmord kunde äga rum mitt framför ögonen på Europa, och det efter att vi miljoner gånger upprepat att det aldrig får hända igen.

Filmen är kortlivad som Bosniens bidrag till Oscars. Det är intressant att få se en filmskapelse från ett land Bosnien som inte så ofta syns i internationella filmsammanhang. I Bosnien produceras en film om året. Det finns ingen filmindustri och ytterst små finansieringsmöjligheter. I pressmaterialet om filmen berättas att det var problematiskt att göra en film om Srebenica också av politiska skäl, då det fortfarande finns många ledande politiker som förnekar att det som hände var ett folkmord. Det tog många år att göra filmen, och det är en samproduktion med inte mindre än nio europeiska länder.

Slalom
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 mars 2021
Regi Charlène Favier

Den franska filmregissören Charlène Favier har skapat en stark film om hur utsatta unga elitidrottare kan vara – och en film som visar hur svårt det är för de unga att säga stopp när övergrepp sker. Filmen beskrivs som angelägen, vilket är ett ord jag oftast har svårt för i samband med film och teater. Angelägenheten får inte gå ut över det konstnärliga. Och det gör det inte i denna film. Slalom kommer i april att vara nav i en skolkampanj för gymnasieelever i hela landet som får ta del av filmen kostnadsfritt. Det är ett mycket bra initiativ. Filmen är viktig men också så konstnärligt välgjord att den är värd en stor publik och den kommer helt klart att ge upphov till diskussioner och funderingar. Slalom är en film jag hoppas alla som på något sätt har med idrottande ungdomar att göra ser.

Slalom har mycket att berätta och den gör det utan att peka finger, utan att vara övertydlig. I filmen får vi följa 15-åriga Lyz som har blivit antagen på en internatskola med elitutbildning för lovande alpinåkare. När tränaren Fred inser hennes stora potential och inser hur stor hon kan bli tar han hand om hennes träning och driver på henna både mentalt, psykiskt och fysiskt – men också sexuellt. Filmens stora styrka är att den inte beskriver det i svart och vitt. Vi får se hur svårt det är för Lyz att sätta stopp, då hon har ett sådant driv att bli världsbäst – och hon får också den ena segern efter den andra då hon gör som tränaren Fred bestämmer.

Skrämmande är skildringen av själva miljön, hur de unga har en hackordning och hur de unga är redo att mobba varandra. Jag tror att det är medvetet från ledarnas sida att miljön är så aggressiv, så hormonstinna.

Regissören Charlène Favier är själv uppväxt i skidsportsmiljön och även om hon själv inte utsatts för övergrepp har hon vänner som berättat för henne. I en intervju berättar Charlène Favier att filmen är oerhört personlig för henne och viktig. Det är en berättelse hon kände att hon måste få ur sig. Hon lyckas väl. Fotomässigt är filmen fantastisk med snövidderna i det vita landskapet. Närbilderna på ansikten och kroppsspråket berättar  mycket som inte sägs rent ut. Den konflikt som far runt inne i Lyz känns i magen på oss i publiken. Lyz har en stark tävlingsinstinkt och är beredd att träna hårdare än de flesta för att nå toppen. När hon då får en tränare som själv varit bland eliten och som är beredd att träna henne och driva på så hon når toppen är det svårt för henne att reda ut vad som är rätt och vad som är fel. Det blir tydligt hur svårt det är kan vara för en femtonåring att inte ta på sig skulden för vad de vuxna utsätter dem för.

Filmen som nu går upp på svenska biografer visades på Göteborgs filmfestival där också Tigrar visades, en film som också tar upp en ung idrottare och den fruktansvärda press som unga elitidrottare kan utsättas för. Ett viktigt ämne – och därför är jag glad att båda dessa filmerna inte bara är viktiga utan också konstnärligt och dramaturgiskt välgjorda.