Scen

Teaterkritik: Budskapet till Maria – som ett konstverk

22 april, 2018 by Rosemari Södergren Leave a Comment

Budskapet till Maria
Av Paul Claudel
Översättning Maria Björkman
Regi Wilhelm Carlsson
Scenografi och kostym Marcus Olson
Ljusdesign Markus Granqvist
Mask och peruk Nathalie Pujol
Musik Gustav Lindsten
Premiär premiär den 29 mars 2018, på Lilla scenen, Dramaten
Föreställning som recenseras 21 april april 2018

Uppsättningen av Paul Claudels Budskapet till Maria i regi av Wilhelm Carlsson är en av de vackraste scenkonst-föreställningar som satts upp på länge på en svensk teaterscen. Marcus Olson, ansvarig för scenografi och kostym, och Markus Granqvist som står för ljusdesign och Nathalie Pujol som ansvarar för mark och peruk liksom Gustav Lindsten som satt musiken är alla viktiga för denna helhet.

Föreställningen börjar med att gråaktig dimmig rök sprids i salongen innan spelet börjar på scenen som har en stram, stilistiskt vacker scenografi med smala brädliknande stänger hänger från tak över scenen. Det ger en stark känsla av japanska dekorationer i sparsmakade zen-trädgårdar.

Handlingen utspelar sig på 1400-talet, en tid som inspirerat bland annat en av världens mest nedladdade fantasy-serier, Game of Thrones. Klädmässigt finns det en del som påminner om stilen i den serien. Men i Budskapet till Maria är handlingen som ett konstverk. Vi får ofta vila i scenbilden. Skådespelarna står stilla och låter det som sagts tona ut och ibland med musik, ibland bara i tystnad, får vi tid att låta bild och ord sjunka in.

Den yttre handlingen i korthet:
Systrarna Violaine och Mara lever med sina föräldrar. Fadern lämnar plötsligt familjen för att göra en pilgrimsresa till Jerusalem. Han bestämmer att Violaine ska gifta sig för att lämna gården i fästmannens händer – trots den avundsjuka Maras vilda protester. Men bröllopet blir inte av. Ett mystiskt möte mellan Violaine och en framstående katedralbyggare har förändrat allt.

För min del är berättelsen mångbottnad. Den kan absolut betraktas om en form av ett religiöst drama, en version av ett kristet mysteriespel. Dramat har fått sitt namn efter Maria, Jesus mamma, där texten om när Maria tog emot den heliga Ande som gjorde att hon blev havande med Jesus är central i temat för dramat. Där finns ett mirakel i dramat, där en död baby får liv. Eller får babyn liv? Vad händer? Den yngre systern Mara söker upp sin äldre syster som måste leva isolerat med de spetälska. Mara har fött ett flickebarn som dött. Kanske byter Violaine bara ut barnliket mot ett levande barn?

Paul Claudel (1868–1955) som skrivit dramat är en av Frankrikes mest omtalade och omdiskuterade dramatiker. Som diplomat reste han mycket och influerades inte minst av asiatisk teater, vilket syns tydligt i hur scenografin är uppbyggd. Samtidigt var han en hängiven katolik, vilket också präglade hans verk.

Uppsättningen är vacker, stark och fascinerande men samtidigt är föreställningen lång, med paus tar den omkring tre timmar och kvart. Kanske blir det lite för långt, men å andra sidan är det viktigt att scenbilderna får tala klart – att vi som betraktare inte bara tar emot föreställningen utifrån ord, dialog och handling utan lika mycket låter den tala till oss intuitivt, känslomässigt – att den ger oss tid att känna efter.

Visst tar frågorna om Gud och religionen en stor del av dramat, men samtidigt handlar den om livets skuggsida, sorgen. Familjefadern lämnar fru och barn för en pilgrimsresa som tar många år, en metafor för männens roll i många familjer, där allt för mannen kretsar kring honom själv, när allt ställs på sin spets. Vi kan se det asiatiska inflytandet över Claudel. I hinduiskt präglade samhällen är det fullt accepterat och rentav något som ses som fint om den äldre generationen (oftast män men ibland också kvinnor) lämnar familj och karriär när barnen blivit vuxna. Då har familjeförsörjaren fullgjort sitt ansvar gentemot familj, samhälle och kast. Nu är det dags att hänge sig åt sitt andliga liv och skapa bra förutsättningen för en bra återfödelse. Kanske familjefadern i Budskapet till Maria är en katolskt kristen version på denna hinduiska företeelse?

Fakta om föreställningen regissör:
Regissören Wilhelm Carlsson är sedan 2011 professor i musikdramatisk gestaltning på Stockholms Konstnärliga Högskola. 1976 grundade han den fria gruppen Teater Schahrazad som under 1980-talet var en ledande experiment- och forskningsscen. Mellan 1987 och 1997 var han fast regissör på Dramaten. På senare år har han uppmärksammats för sina operauppsättningar inte minst genom Nibelungens ring på Värmlandsoperan 2011. Genom Budskapet till Maria fortsätter han sitt utforskande av Claudels dramatik efter uppsättningen av När dagen vänder på Stockholms Stadsteater/Strindbergs Intima Teater 2016.

Han säger om dramat:
– ”Kärleken har skapat smärtan och smärtan har skapat kärleken”. De orden av Claudel sammanfattar människans ångest inför livets förlust och ensamhet men också vår förmåga att med kärlekens hjälp ta hand om det som gör ont, både hos oss själv och hos andra. Budskapet till Maria berättar om en stor sorg och en gudomlig väg mot tröst och försoning, säger Wilhelm Carlsson, regissören.

Medverkande
Maria Salomaa Violaine
Johan Holmberg Pierre de Craon
Jennie Silfverhjelm Mara
Otto Hargne Jacques Hury
Claes Ljungmark Anne Vercors
Gunnel Fred Modern

Passionerat om att falla och resa sig upp – Tynneredsprojektet på Backa Teater

21 april, 2018 by Mats Hallberg Leave a Comment

Foto Ola Kjelbye

Av: Fia Adler Sandblad och Gunilla Johansson Gyllenspetz

Regissör: Gunilla Johansson Gyllenspetz

Scenograf & kostymer: Martin Eriksson

Kompositörer: Stefan Abelsson, Cassandra Hedberg och Bo Stenholm

Musiker: Stefan Abelsson och Bo Stenholm (båda har repliker)

Medverkande: Fia Adler Sandblad, Isabella Amberntsson, Cassandra Hedberg, Anette Hilmersson, Agneta Johnsson, Svemirka Matic, Ulf Rönnerstrand, Anna-Karin Ulmstedt

Spelas till och med 15/5 på Backa Teater vid Lindholmen Göteborg

Premiär 20/4 2018

Ganska direkt markeras ett redan känt förhållande. De genomgående fasansfulla historier vi tar emot under cirka 75 minuter är autentiska, fast inte självupplevda av de som framför dem. Gmensam nämnare är projektet VI (en del av samordningsförbundet Göteborg Väster som finansiellt sköter samordning mellan arbetsförmedling, försäkringskassa, kommun och region). Som en frigörande åtgärd har människor i nöd kunnat erbjudas ett rum fyllt med fysiska och vokala övningar. Drama som inkluderande rehabilitering helt enkelt. Under ledning av Fia Adler Sandblad fick deltagare under en tremånadersperiod vara ifred för myndigheterna, istället landa i sig själva. Några av dem finns med i ensemblen. Alltså inget uppdiktat manus, utan hard facts om ohållbara situationer för att citera info från teatern. Ett uttalat mål var att nå insikter i både egna och andras erfarenheter. I en essä i programhäftet skriver Adler Sandblad om vikten av radikal empati och om att bryta tystnaden. Kvinnan, som själv är barnhemsbarn och sett som sin livsgärning att driva frigruppen ADAS, betonar att vi behöver sammanhang, emotionella kontakter och möjlighet att förstå världen. För att scenkonst ska nå ända fram, bör väl nämnda ambitiösa anspråk vara uppfyllda, eller hur?

Med mig på resan ut till Hisingen har jag Mikael Persbrandts omtumlande, turbulenta memoarer. I en minnesvärd passage beskriver han, på gränsen till oöverstigliga svårigheter att separera konsten från verkligheten. Vad han syftar på är den redan legendariska uppsättningen av Fröken Julie, vars vedermödor från de inblandade, dokumenterades av tevekameror. Detta samtidigt som huvudrollsinnehavarna privat genomgick en lika smärtsam som oundviklig skilsmässa. (I vilken mån hatkärleken smög sig in i det grymma drama det forna paret tvingades upprepa kväll efter kväll, går knappast att avgöra.) Med Tynneredsprojektet förhåller det sig som framgått på helt annat vis. En faktapåminnelse om förorten som gränsar till Västra Frölunda: Området har senaste åren ofta tyvärr hamnat på löpsedlar, på grund av kriminella gäng och deras dödliga uppgörelser. I denna produktion finns emellertid inga gängmedlemmar, däremot brottsoffer.

Inget i manus är således påhittat! Av den anledningen vore det både förmätet och kallhamrat cyniskt att kritisera innehållet. Vi hör om öden som orsakat svåra trauman. Rör sig om synnerligen grov kvinnomisshandel, incest med storebror som förövare, myndigheter som bollar hjälpsökande emellan sig och en tablettberoende yngling med långt framskriden social fobi. En medelålders kvinna på min bänkrad vecklar efteråt ihop en näsduk, antagligen fuktig av tårar. Vittnesmålen är upprörande, fast hos mig bildas inte någon förväntad klump i magen, däremot en känsla av förstämning och frustration. Varför tillåts människor ha det så här illa? Vi som för närvarande finns inne i trygghetssystemen, kan näppeligen föreställa oss den plågsamma ångesten, de förnedrande omständigheterna och känslor av förlust, otillräcklighet och sorg. Inledningsvis riktas en dos berättigad ilska mot ansvariga politiker (åtminstone ett par fanns närvarande på premiären).

Foto Ola Kjelbye

Publiken sitter på svarta sittvänliga bänkar på samma sida som ingången. Nedanför läktaren en scen befolkad av tio personer, vars inledande manövrar består i att traska fram och tillbaka och inta olika kroppsliga positioner. Personerna sträcker på sig för att därefter falla ihop, ett rörelsemönster som återkommer. Scenografin är kal, går i grå färgskala, laddad av symbolik. De gråa träplattorna kan associera till en färglös existens och en vistelse i gråzonen. Centralt på scen sluttar plattorna neråt mot ett fyrkantigt hål, likt golvet vid en duschanordning. I min tolkning ett slukhål som skulle kunna ses som döden. Längst bak några avsatser och genomskinliga plastlådor. I förvaringsboxarna batteridrivna kaniner och röda dansskor. Med på scen finns förstås ett antal instrument: akustisk gitarr, basklarinett, fiol och mandolin.

Regissören har lyckligtvis funderat mycket på form när hon redigerat materialet Anars stor risk att målgruppen 15+ skulle bli blockerade av alltför plågsamma berättelser. Ett antal specialkomponerade låtar förekommer, några med inspelad bakgrund, några med solosång av Cassandra Hedberg. Tycker om hennes spröda bidrag. Strimmor av nödvändigt ljus bryter igenom när ensemblen blir kör. Rösterna och ackompanjemanget antyder hopp om livet, vilket blir en ventil. För att balansera mörkret finns vidare fler positiva inslag. En tioårings orubbliga självförtroende förmedlat av Isabella Amberntsson, en utagerande tjej som stortrivs på scen. Vad månde bliva? De mobila kaninerna som det ankommer på Agneta Johnsson att rädda från avgrunden, vilket lockade fram många förlösande skratt. Duktig trånande skolelev förälskad i sin magister. En uppblåst Ulf Rönnerstrand som förklarar hur myndigheterna fördelat ansvar. Och Svemirka Matic när hon redogör för drömmen om en danskarriär.

Har trots allt några invändningar. Ett par gånger tenderade Tynneredsprojektet att glida över till miniföreläsning, med redovisande av statistik. Ett annat bekymmer var underskottet på män, vilket gjorde att Stenholm fick framföra en monolog. Anser inte att det vågade greppet fungerade till belåtenhet. Min kraftigaste reservation handlar dock om ett märkligt förfarande beträffande ljudet. Varför utrustade man inte de medverkande med myggor, så att vi kunnat höra samtliga repliker? Hoppas tekniska möjligheterna finns att åtgärda problemet, som var mest märkbart första halvtimmen.

Fanns inga spår av tveksamhet eller nervositet hos ensemblens amatörer. Hade varit intressant att få veta om just deras egna öden, redovisades av kollegor på scen. Uppsättningen är välkommen, fyller ett behov för både avsändare och mottagare. Den har såväl intellektuella som känslomässiga kvaliteter, även om mycket av texten har en okonstlad saklighet över sig. Att flera sekvenser fungerade som trösterika andningshål mitt i bedrövelsen, är värt att återigen poängtera. Och att sjuttio personer medverkat i det fleråriga projektet, vars initiativtagare heter Ebba Bothén Nyström.

Goda skådespelarinsatser i spretande otäckt drama – Dom blinda på Göteborgs Stadsteater

20 april, 2018 by Mats Hallberg Leave a Comment

Foto Ola Kjelbye

Av: Astrid Saalbach

Översättning: Nils Gredeby

Regi: Sisela Lindblom

Scenografi & kostym: Kajsa Hilton-Brown

Ljud: Tommy Carlsson & Daniel Johansson

Ljus: Max Mitle

Koreografi: Cecilia Milocco

I rollerna: Victor Ståhl Segerhagen, Kim Theodoridou Bergquist, Johan Hafezi, Lisa Lindgren, Carina Boberg och Fredrik Evers

Sverigepremiär 13/4 2018 på Studion Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 16/5

Att recension levereras långt efter premiär beror på att undertecknad haft förhinder tidigare föreställningar. Olyckligtvis hade få skaffat sig biljett till den dag jag hade bokat(19/4), men någon besvikelse kunde inte märkas från scen. Teaterfolk vet att det ofta är trögt med ordentlig uppslutning när vårsolen gör sig påmind. Professionella som de är låter de sig inte påverkas av att nyskriven mörk dramatik, inte är något som spontant lockar hugade inomhus när våren äntligen kommit. Sisela Lindblom har senaste åren varit verksam i flera funktioner på Göteborgs Stadsteater. Denna gång tar hon sig an en prisbelönt dramatiker som sitter i Danska akademin, nämligen internationellt ofta spelade Astrid Saalbach. Enligt regissören utforskas i Dom blinda samtiden, via en diskussion kring synsinnet, genom att dramatikern sätter fingret på verkliga smärtpunkter i människors relationer. I verk av Saalbach är civilisationskritik ett påtagligt inslag, vilket gör ett callcenter perfekt lämpat för att illustrera hennes teser.

I en ombytlig tragikomisk enaktare kastas vi, efter ett blåaktigt svävande preludium, rakt ut i en värld vars skrämmande avarter jag bara läst om hos Günther Wallraff. Tre blinda försäljare sitter vid sina anpassade datorer. Vi hör dem i överlappade monologer köra sina standardargument, för att den potentielle kunden ska nappa; vilket ger klirr i kassan till firman och förmodligen provision till den anställde. Det kan röra sig om byte av elbolag, medlemskap i politiskt parti eller adoption av utrotningshotade apor. Vi kan anta att firman som leds av en målmedveten kvinna (Carina Boberg) och hennes nästan helt blinda gruppchef (Fredrik Evers), på kapitalistiskt manér slagit två flugor i en smäll. Erhåller lönebidrag när de anställer synskadade (läste i tidningen Arbetet nyligen om eländiga arbetsmarknaden för denna utsatta kategori) och genom deras totala närvaro uppnås ovärderlig marknadsfördel. In i deras vanemässiga trygghet klampar den nye it-teknikern, deras support vid namn Rune (Victor Ståhl Segerhagen). De synskadades gemenskap med påstått eget språk och hypersensitiv hörsel och förfinat luktsinne, utgör en ogenomtränglig mur för den nye, efterhand alltmer paranoide teknikstrulfixaren.

Scenografin är sinnrik och ändamålsenlig. Fäste mig särskilt vid de fyra höga moduler vars innersidor kunde vecklas ut till spektakulära spegelglas. I en tämligen skrämmande historia kantrar verklighetsuppfattningen för Rune, när svartsjuka och därmed utlösande ondska tar honom i besittning. I pjäsens nyckelscener skildras på ett smart sätt pendelrörelsen mellan tilltro och rädsla, överläge och underordning. I slutfasen flyttades fokus onödigt mycket och vi får många bollar i luften. Intressanta problematiken kring hur blinda relaterar till sig själva och omgivningen, förskjuts på bekostnad av hallucinationer och hämndtankar hos en alltmer labil krutdurk, på väg in i psykos. Tokroligt appendix tar oss tillbaka till utgångsläget: en fristående scen om hjälmförsedd gemensam aktivitet; bortom de funktionsnedsattas stressiga och konkurrensbetonade arbetsmiljö. Manus planar ut, blir inte så sammanhängande som förväntat.

Antar att skådespelarna som agerar blinda haft ett styvt jobb vid instuderingen av sina roller. Tillsammans med koreografen har de lyckats väl, framstår som trovärdiga. Att få till mimik och rörelsemönster borde rimligen vara lättare, än att aldrig fixera sin motspelare med blicken. Fredrik Evers har några kraftfulla utbrott och sprider typiska managementfloskler. Lisa Lindgren behärskar fullständigt att samtidigt vara stursk och sårbar. Som en slags försonlig rival och vishetsapostel märks Johan Hafezi. Han gör en beundransvärd prestation. Hans motsats – den flängiga farliga figur som Victor Ståhl Segerhagen förkroppsligar – levererar en kuslig, imponerande rolltolkning. Beträffande Theodoridou Bergquist är hon helt enkelt sensationell, skulle kunna ha hamnat i rubriken. Kom i skrivande stund på vad som är så glädjande med att hon landar i bra roller. För att parafrasera gruppchefens motto, utstrålar Kim total närvaro. Vilken fröjd att skåda hur hon äger scen med vidunderlig känslighet. Ska bli spännande att fortsätta följa en stjärna som i Dom blinda står i sin konstnärliga blomning.

Hösten 2018 på Stockholms stadsteater: Feministisk kraftmätning, pacifism och Oscarsbelönad romantik

20 april, 2018 by Redaktionen Leave a Comment

Fotograf: Carl Bengtsson
Bildtext: Shakespeare in Love av Marc Norman, Tom Stoppard och Lee Hall. Premiär 25 oktober på Stora scenen. Kulturhuset Stadsteatern 2018

Feministisk kraftmätning, pacifism och Oscarsbelönad romantik i Kulturhuset Stadsteaterns höstrepertoar 2018, rapporterar ett pressmeddelande:
Som första teater i Skandinavien sätter Kulturhuset Stadsteatern upp succén Shakespeare in Love med Alexander Karim och Sofia Ledarp i huvudrollerna. Marie Göranzon och Helena Bergström möts i en kraftmätning i Ett dockhem 2. Hösten 2018 på Kulturhuset Stadsteatern genomsyras av nyskriven dramatik, klassiker på nytt vis och generöst ensemblespel.

– Vi är en modern folkteater, och höstens repertoar på Kulturhuset Stadsteatern ska växelverka, utmana och inte minst underhålla vår publik, säger teater- och scenkonstchef, Anna Takanen. Det gör vi med kärlekssagor, föreställningar om vår tids stora frågor, och nyskriven dramatik. Det är val i höst och det märks inte minst på Lilla scenen, som jag vill ska vara ett rum som kan väcka intressanta samtal om allt från religion, till feminism, till pacifism!
Lilla scenen kläs hösten 2018 i grön interiör och kommer att vara en scen för engagemang och samtida, nyskriven teater. Först ut blir Ned med vapnen! – med urpremiär 23 augusti – skriven av dramatikern, samhällsdebattören och regissören Stina Oscarson baserad på Berhta von Suttners bestseller från 1889. Berhta von Suttner var pacifist och första kvinnan att tilldelas Nobels fredspris, 1905. Regisserar gör Nora Nilsson och i huvudrollen står Robert Fux.

Under hösten bjuder Lilla scenen också på Öppna hjärtan som är en del av Stockholm berättar. Sanna berättelser framförda av skådespelare på scen. Bland annat möter vi en aktiv nazist som blir kär i en tjej han träffar på pendeltåget. Hon visar sig vara av utländsk härkomst. Och judinna. Regi av Andreas Kundler, med manus av prisbelönta journalisten Amanda Glans, premiär 28 augusti.

Den 22 september blir det premiär för Underkastelse, baserad på den alltid omdiskuterade Michel Houellebecq och romanen från 2015 med samma namn, i regi av Linus Tunström. Året är 2020 och Muslimska brödraskapet segrar i presidentvalet i Frankrike. Vi möter här den ambivalente universitetsprofessorn Francois spelad av Gerhard Hoberstorfer. Gradvis får vi följa honom när han anpassar sig till den nya ordningen.

I ett unikt samarbete med Al Harah, en av de ledande teatrarna i Palestina, sätts den prisbelönte skotske dramatikern David Griegs bearbetade version av Ayskylos klassiska drama De skyddssökande upp. Premiär 18 oktober. Ayskylos skrev dramat för 2500 år sedan, men frågorna om asyl och godhet är universella och högaktuella. Regi av Dritëro Kasapi.
På Klarascenen regisserar Carolina Frände, konstnärlig chef för Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen, Krilon – en föreställning om det möjliga, baserad på de tre motståndsromanerna som nobelpristagaren Eyvind Johansson skrev mitt i brinnande världskrig. Johannes Krilon spelas av skådespelaren Pablo Leiva Wenger. Det är en föreställning om motstånd. Hur lätt är det att överge – och vad krävs för att stå kvar vid – sina demokratiska värderingar?

Den 28 september har Staffan Valdemar Holms Snövit – för vuxna urpremiär på Klarascenen. Det är en skruvad, modern och egen tolkning av den klassiska folksagan. Vår Snövit gestaltas av Maja Rung. Som de sju dvärgarna ser vi Sven Ahlström, Niklas Falk, Ole Forsberg, Lennart Jähkel, Sten Ljunggren, Göran Ragnerstam och Fredrik Zetterström.

På Stora scenen gör vi plats för Oscarsprisad romantik när Shakespeare in Love, som bygger på den kritikerrosade filmen från 1998 med Gwyneth Paltrow och Joseph Fiennes, för första gången sätts upp som teater i Skandinavien. Ronny Danielsson regisserar och som det älskande paret Viola De Lesseps och William Shakespeare ser vi Sofia Ledarp och Alexander Karim. Det blir Alexander Karims debut på Kulturhuset Stadsteatern. Skandinavienpremiär 25 oktober.

– Jag har alltid drömt om att spela på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen. Att få debutera i ett så fantastiskt sammanhang med Shakespeare, Ronny och Sofia är helt otroligt, säger Alexander Karim.

Helena Bergström och Marie Göranzon drabbar samman i Ett Dockhem 2 – en prisbelönt, nyskriven pjäs av dramatikern Lucas Hnath som bygger på Ibsens klassiska mästerverk Ett dockhem (1879). Helena Bergström återvänder till rollen som Nora som hon spelade i Philip Zandéns uppsättning på Stockholms stadsteater 2002. I rollen som Ann Marie – Noras barnjungfru, ser vi ingen mindre än Marie Göranzon. Philip Zandén står för regi även denna gång och gör dessutom själv rollen som Noras make, Torvald. Rollen som Emmy gör Matilda Ragnerstam. Premiär på Stora scenen den 25 september.

– Jag är så glad över att få återvända till Nora och till Philip Zandén som regissör. Det är en fantastisk pjäs och jag har helt enastående motspelare! säger Helena Bergström.

– Helena och jag spelar med varandra på scenen för första gången! Vi pratar väldigt mycket båda två och det är 25 år som skiljer oss åt. Det blir ett vitalt och spännande möte, hoppas jag, säger Marie Göranzon.

7 september är det premiär på Stora scenen för Fredrik Benke Rydmans tolkning av Stravinskijs mästerverk Våroffer. En föreställning i två akter med både originalmusik och nyskriven musik i första akten av Johan Liljedahl och Carl-Johan Rasmusson. Benke själv medverkar på scenen i duett med en industrirobot i samarbete med ABB, 20 streetdansare och 5000 liter vatten.

Urpremiär den 7 november på Klarascenen för dansfföreställningen Monolit Polygon där koreografen Virpi Pahkinen skapar en sinnrik värld för en stor ensemble med visuella (o)möjligheter; fugor av kroppar som bitar i ett pussel, kroppar som halkar in i varandra och fyller ut varandras tomrum.

Barn och ung
På Marionetteatern, som firar 60 år i år, regisserar Helena Nilsson en specialskriven version av Alice för dockteatern av Margareta Sörenson. Formatet är litet och fantasin stor. Den gåtfulla sagan om Alice med urpremiär den 20 oktober är skapad efter originalberättelsen av Lewis Carroll.

Kulturhuset Stadsteatern Vällingby har den 15 september premiär för en ny dancehallföreställning med några av Sveriges bästa dansare och koreografer. Verksamheten har länge jobbat med dancehall både genom publika event i form av internationella mästerskap och i medskapande form genom dancehallklasser. Nu tar dem det till en ny nivå. Biljetterna släpps 7 maj.

Den 7 september har föreställningen Snubben lättar på sitt hjärta premiär på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen. Publiken får följa ett gäng killar som försöker förstå sig själva, varandra och världen. Pjäsen är skriven utifrån samtal om mansrollen och normer och riktar sig till en publik från 14 år. Den är skriven av Åsa Lindholm och Farzin Fatih som också står på scenen. Regissör är Affe Ashkar.

Om Bergmanfestivalen och höstens premiärer på Dramaten

18 april, 2018 by Redaktionen Leave a Comment

Nanna Blondell, Dimen Abdulla och Bahar Pars. Foto: Ali Mian

Den tyske regissören och dramatikern Falk Richter inleder Bergmanfestivalen i augusti 2018 med dramat Safe. Den kommande Bergmanfestivalen äger rum mellan den 23 augusti och 2 september. Festivalen bjuder på flera premiärer som presenterades i en stor samling i Dramatens stora salong den 18 april. Linn Ullmans roman De oroliga sätts som första gången upp som teaterpjäs med urpremiär de 25 oktober, i regi av Pernilla August, som därmed debuterar som teaterregissör.

Fenix. Foto: Daniel Bjurgård, modellbygge: Alexander Culafic och Milan Rakic

Höstens repertoar och några punkter ur programmet våren 2019 presenterades för en stor publik där allmänheten också var inbjuden, vilket var ett nytt grepp av den svenska nationalscenen och uppenbarligen uppskattat då publiken köade i god tid före insläpp.

Falk Richter berättade i en filmklipp om tankarna med dramat Safe, som skrivit speciellt för Dramaten och Bergmanfestivalen. Ordet “safe” betyder att vara trygg, säker.
– Safe handlar om nutidsmänniskan som lever med stor oro. Hur säker kan någon vara? Har vi jobbet kvar om ett år? Hur ser klimatet ut om tio år? Hur är våra förhållande nästa år?

Suzanne Osten regisserar Ann-Sofie Báránys nyskrivna pjäs Fenix, som också är en av premiärerna under Bergmanfestivalen. Fler premiärer under Bergmanfestivalen:
Teaterchefen Eirik Stubø regisserar Erland Josephsons En natt i den svenska sommaren.
Dimen Abdullas Persona, persona, persona får urpremiär med Bahar Pars och Nanna Blondell i rollerna.
Emil Graffmans uppsättning av Ingmar Bergmans Riten ges på Tornrummet.
Unga Dramatens festival-bidrag blir Jörgen Dahlgvists nyskrivna Det sista barnet, i regi av Erik Holmström.

En spännande föreställning att se fram emot är den tragiska farsen Stolarna av Eugène Ionesco som sätts upp med Kicki Bramberg och Johan Ulveson i rollerna, i regi av Tobias Theorell.

Unga Dramaten tar sig an de stora klassikerna och sätter upp dem för de yngsta under temat Unga klassiker. Först ut blir Den lille girige och Lilla Svansjön.

Succéduon Jens Ohlin och Hannes Meidal skriver en helt ny Faust, Alexander Mørk-Eidem sätter upp den amerikanska stjärndramatikern Tracy Letts Mary Page Marlowe som får Sverigepremiär och så flyttar LasseMajas detektivbyrå in på Dramatens Stora scen med ett deckarmysterium för hela familjen.

Två vårnyheter presenterades också. Sofia Jupither sätter upp Hamlet med Adam Lundgren i huvudrollen och på Unga Dramaten fördjupar sig Malin Axelsson i den första kärleken i nyskrivna Lauras läppar.

Adam Lundgren/Hamlet Foto: Nicke Johansson

HÖSTENS PREMIÄRER 2018
Safe av Falk Richter
Den europeiska kontinenten glider isär. Värderingar förskjuts och upplevelsen av trygghet och säkerhet förändras. Om du skulle skriva en roman 2018 och låta Europa vara huvudperson, vad skulle berättelsen handla om? Falk Richter undersöker den nutida människans komplexa dilemman i ett specialskrivet verk för Dramaten. Som en av Tysklands främsta regissörer och dramatiker tänjer hans föreställningar på gränsen för vad teater kan vara – i ett massivt flöde integreras video, text, dans och musik.
Översättning: Magnus Lindman Regi: Falk Richter Koreografi: Falk Richter och Johanna Lemke Medverkande: Ulriqa Fernqvist, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ruth Rebekka Hansen, Ninos Josef, David Lagerqvist, Razmus Nyström, Magnus Roosmann, Reuben Sallmander, Alexander Salzberger, Björn Vårsjö Video: Christopher Kondek Scenografi: Katrin Hoffmann Kostym: Daniela Selig Musik: Helgi Jónsson och Valgeir Sigurðsson Ljusdesign: Carsten Sander Peruk och mask: Melanie Åberg
Urpremiär den 23 augusti, Stora scenen. Del av Bergmanfestivalen.

Fenix av Ann-Sofie Bárány
Marina Tsvetajeva (1892 -1941) är en hyllad rysk poet, besatt av tanken på att ta sig in på teatern. Beväpnad med sin nyskrivna pjäs Fenix, om en flicka och en åldrad Casanova, jagar hon stadens mest upptagna manliga teatergeni. Fenix är en pjäs av dramatikern Ann-Sofie Bárány som tar avstamp i Tsvetajevas omskakande liv och konstnärskap. Regisserar gör Suzanne Osten som på Dramaten tidigare har regisserat Falla ur tiden. Nyskriven musik av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove.
Regi: Suzanne Osten Medverkande: Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Emelie Jonsson, Elin Klinga, Hannes Meidal, Simon Norrthon, Martin Selze Scenografi och kostym: Anna Heymowska Ljusdesign: Torben Lendorph Musik: Niki & The Dove Peruk och mask: Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Urpremiär 24 augusti, Lilla scenen, Del av Bergmanfestivalen.

En natt i den svenska sommaren av Erland Josephson
Om mötet mellan den ryske regissören Andrej Tarkovskijs och de svenska skådespelarna under inspelningen Offret. Medan filmarbetarna väntar alltmer otåligt i den svenska sommarnatten utmanas deras syn på leken, livet, språket och konsten. Erland Josephson arbetade med de stora regissörerna Ingmar Bergman, Andrej Tarkovskij och Peter Brook och vann internationellt erkännande genom sina många film- och teaterroller.
Regi: Eirik Stubø Medverkande: Erik Ehn, Lena Endre, Nina Fex, Thomas Hanzon, Tova Magnusson, Torkel Petersson Scenografi: Erlend Birkeland Ljusdesign: Ellen Ruge Peruk och mask: EvaMaria Holm
Premiär 25 augusti, Elverket. Del av Bergmanfestivalen.

Det sista barnet av Jörgen Dahlqvist
Unga Dramaten
När Prissie kommer till skolan en dag sitter hennes bästis Rickie i kafeterian och dricker kaffe med de äldre tjejerna. Och hon säger: jag blev vuxen igår. Det sista barnet är en flickas redogörelse av en chockartad händelse, där verklighet snart blandas med fantasier. Regisserar gör Erik Holmström, känd för hyllade dockteaterföreställningar på Malmö Dockteater. Det sista barnet är den andra fristående delen i Flickland-trilogin, skriven av Jörgen Dahlqvist.
Regi: Erik Holmström Medverkande: Rakel Benér Gajdusek Scenografi och kostym: Erika Magnusson Ljusdesign: Jesper Larsson Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen
Urpremiär den 26 augusti, Lejonkulan. Del av Bergmanfestivalen. Rekommenderas från 13 år.

Riten av Ingmar Bergman
Tre framgångsrika skådespelare har fått ett obscent varieténummer censurerat. Skådespelartrion, som lever i en destruktiv symbios, kallas till förhör hos en domare som vill blottlägga alla deras svagheter. Ett aggressivt stycke teater om konstens och människans eventuella frihet. Riten gjordes ursprungligen som tv-film 1969. Här i regi av Emil Graffman, som tidigare på Dramaten regisserat Strömming på Cattelin och Den fule.
Bearbetning: Lucas Svensson och Emil Graffman Regi och scenografi: Emil Graffman Medverkande: Maia Hansson Bergqvist, Johan Holmberg, Rasmus Luthander, Pierre Wilkner Kostym: Helle Carlsson Ljusdesign: Tobias Hagström Ståhl Peruk och mask: Moa Hedberg (praktikant StDH/SKH)
Premiär den 26 augusti, Tornrummet. Del av Bergmanfestivalen

Persona, persona, persona av Dimen Abdulla
Sjuksköterskan Alma talar och patienten Elisabet tiger och så blandar de ihop sig med varandra.Sociala predatorer, masker, identitet och kamouflage är några teman som dramatikern Dimen Abdulla utforskar tillsammans med skådespelarna Nanna Blondell och Bahar Pars. En nyskriven pjäs som baseras på Ingmar Bergmans manus Persona och på personliga intervjuer med skådespelarna själva. Dimen Abdulla har tidigare bland annat satt upp uppmärksammade X på Unga Klara och utsågs 2015 till Radioteaterns husdramatiker. Bahar Pars har på Dramaten medverkat i Figaros bröllop och Marodörer, och är även känd från den Oscarsnominerade En man som heter Ove. Nanna Blondell har tidigare på Dramaten medverkat i The Mental States of Sweden, Don Giovanni och Götgatan, samt i en rad film- och tv-roller.
Regi: Nanna Blondell, Bahar Pars, Dimen Abdulla Medverkande: Nanna Blondell, Bahar Pars Ljusdesign: Mira Svanberg Ljud: Foad Arbabi
Urpremiär den 1 september, Tornrummet. Del av Bergmanfestivalen.

Stolarna av Eugène Ionesco
En tragisk fars med Johan Ulveson och Kicki Bramberg om Gubben och Gumman och deras imaginära gäster. Gäster som anländer och stolar som plockas fram i väntan på vältalaren som ska förmedla Gubbens budskap. En av efterkrigstidens verkliga klassiker och ett av de främsta exemplen på den absurda teatern. Den behandlar djupt mänskliga teman som ensamhet, åldrande och livets slut. Regisserar gör Tobias Theorell, som senast satte upp Anna Karenina på Dramaten.
Regi: Tobias Theorell Medverkande: Kicki Bramberg, Johan Ulveson
Premiär den 11 oktober, Målarsalen.

LasseMaja och Hamletmysteriet av Jonna Nordenskiöld, efter en idé av Martin Widmark
Unga Dramaten
Staden Vallebys museichef ska sätta upp Hamlet på Dramaten och Dino, Sara, Prästen, Polismästaren och förstås Lasse och Maja bjudits in till ”samarbetet”. Men den oersättliga kronan som kungen lånat ut försvinner plötsligt! Vem har tagit den? Och varför?
Regi: Jonna Nordenskiöld Medverkande: David Arnesen, David Book, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Per Svensson, Tiril Wishman Eeg-Henriksen Kompositör: Joel Sahlin Scenografi: Fridjon Rafnsson Kostym: Helena Willis Ljusdesign: Johan Sundén Peruk och mask: Peter Westerberg
Urpremiär den 18 oktober, Stora scenen. Rekommenderas från 7 år. I samarbete med Blixten & Co. Sverigeturné hösten 2019.

Den lille girige av Ada Berger, extremt fritt efter Molière
Unga Dramaten
En ha-galen komedi för de yngsta. Harpagon är tre år och vill ha allt. Alla leksaker i leksaksaffären. Alla andras leksaker i sandlådan. Marianne är tre år och vill ha allt. Alla leksaker i leksaksaffären. Alla andras leksaker i sandlådan. Hur blir det när de två möts? Det blir krig. En del av Unga Dramatens serie Unga klassiker.
Regi: Ada Berger Rum: Emma Fallde, Tina Paulsson Ljusdesign: Jesper Larsson
Urpremiär den 25 oktober, Lejonkulan. Rekommenderas från 3 år.

De oroliga av Linn Ullmann
Pappan och dottern sitter med en bandspelare mellan sig. Planen är en gemensam bok men åldrandet hinner ikapp pappan och samtalen blir oförutsägbara och splittrade. De oroliga är en lekfull och utforskande roman om ett barn som inte kan vänta med att växa upp och om två föräldrar som helst vill vara barn. Pernilla August är skådespelare och regissör och har regisserat filmer som Svinalängorna (2010), Den allvarsamma leken (2016) och den danska tv-serien Arvingarna som sänts på SVT. Med De oroliga debuterar hon som teaterregissör.
Dramatisering: Karen-Maria Bille Regi: Pernilla August Medverkande: Anita Ekström, Rebecka Hemse, Ingela Olsson Scenografi: Magdalena Åberg Ljusdesign: Mira Svanberg Ljud och musik: Anna Sóley Tryggvadóttir Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives
Urpremiär den 25 oktober, Lilla scenen.

Faust av Jens Ohlin och Hannes Meidal

Frida Österberg/Faust Foto: Jenny Baumgartner

En ny Faust – en mardrömslabyrint på versfötter, om viljan att lysa upp bland livets och konstens skuggor, se sitt eget ansvar i ögonen och utrota ondskan, en gång för alla. Dramatikerduon Jens Ohlin och Hannes Meidal har skapat en rad uppmärksammade uppsättningar, som med avstamp i klassiker blivit högaktuella fristående verk. Deras nyskrivna Hamlet på Teater Galeasen (i samarbete med Dramaten) 2017 blev en succé och belönades med Thaliapriset och Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris.
Regi: Jens Ohlin Medverkande: Thérèse Brunnander Ana Gil de Melo Nascimento, Per Mattsson, Hannes Meidal, Razmus Nyström, Frida Österberg Kostym: Matilda Hyttsten Ljusdesign och scenografi: Susanna Hedin Peruk och mask: Lena Strandmark
Urpremiär den 15 november, Elverket.

Lilla Svansjön av Claire Parsons
Unga Dramaten
Istället för de graciösa svanarna dyker tre andra figurer upp på scen. Vad gör de när de märker att publiken förväntat sig en svan? Och vad gör man när man känner sig fel? Lilla Svansjön är en stor klassiker i liten tappning och handlar om att duga som man är. För regi och koreografi står Claire Parsons som intresserar sig speciellt för det som spjärnar emot inlärda koder. Unga Dramatens serie Unga klassiker.
Regi: Claire Parsons Rum: Emma Fallde, Tina Paulsson Ljusdesign: Jesper Larsson
Urpremiär den 30 november, Lejonkulan. Rekommenderas från 5 år.

Mary Page Marlowe av Tracy Letts
Mary Page Marlowe jobbar som revisor. Hon har två barn. Hon är gift. Hon är skild. Hon är arg och hon är glad. Inget speciellt med henne. Rollen som denna alldeles vanliga ovanliga människa görs av flera skådespelare i olika åldrar och handlingen hoppar fram och tillbaka i tid. För regi står Alexander Mørk-Eidem, känd för en rad succéer på Kulturhuset Stadsteatern, samt senast för Häxorna och Swede Hollow på Dramaten. Mary Page Marlowe filmatiserades 2014 med Meryl Streep i huvudrollen.
Medverkande: Melinda Kinnaman, Emma Broomé, Mia Benson, Shanti Roney, Alexander Salzberger Nina Rashid m.fl. Översättning: Rebecca Alsberg Regi: Alexander Mørk-Eidem Scenografi: Christian Friedländer Kostym: Jenny Ljungberg Ljusdesign: Ellen Ruge
Sverigepremiär den 6 december, Stora scenen.

VÅRPREMIÄRER 2019
Lauras läppar av Malin Axelsson
Unga Dramaten
En labyrintisk skräckhistoria om den första stora kärleken. Om att bli besatt av någon som inte går att nå och om att bli galen av längtan. Skriven och regisserad av Malin Axelsson, konstnärlig ledare för Sveriges Radio Drama, där hon gjort succé med serierna Parmiddagen och Cheferna. Som konstnärlig ledare för ung scen/öst skapade hon hyllade föreställningar som Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn, ROFLMAOWTIME och Rose Rose Rose.
Regi: Malin Axelsson Kompositör: Elize Arvefjord Scenografi och kostym: Anna Dolata Ljusdesign: Jesper Larsson
Urpremiär 31 januari 2019, Lejonkulan. Rekommenderas från 13 år.

Hamlet av William Shakespeare
Sofia Jupither som tidigare på Dramaten regisserat Frun från havet, I lusthuset och Tigern sätter upp Hamlet med premiär i februari 2019. I rollen som Hamlet ser vi Adam Lundgren som fick sitt stora genombrott i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell från 2013 och i filmen Känn ingen sorg, baserad på Håkan Hellströms musik och sångtexter.
Regi: Sofia Jupither Medverkande: Adam Lundgren m.fl.
Premiär februari 2019, Stora scenen.

INTERNATIONELLA GÄSTSPEL UNDER BERGMANFESTIVALEN
Fler tillkommer. Fullständigt program för Bergmanfestivalen släpps den 16 maj

Efter repetitionen/ Persona (Toneelgroep Amsterdam/Nederländerna)
Två korta pjäser som båda gränsar mellan fantasi och verklighet, mellan sjukdom och normalitet. Ivo Van Hoeve, belgisk teaterregissör och konstnärlig ledare för Toneelgroep Amsterdam har en stark relation till Ingmar Bergman och har tidigare satt upp Scener ur ett äktenskap (2005), Viskningar och rop (2009) och Efter repetitionen/ Persona (2012). Han satte även upp Jean Cocteaus pjäs Vox Humana med Toneelgroep Amsterdam under Bergmanfestivalen 2016, och regisserade succéföreställningen Lazarus om David Bowie i New York och London.
Av: Ingmar Bergman Regi: Ivo Van Hove Medverkande: Frieda Pittoors, Gaite Jansen, Gijs Scholten Van Aschat, Lineke Rijxman, Marieke Heebink Scenografi/ljusdesign: Jan Versweyveld Ljuddesign: Roeland Fernhout Kostym: An D’Huys
Föreställningen ges på Subtopia, Alby den 31 augusti och 1 september.

Hearing (Mehr Theatre Group/Iran)
Kvinnornas sovsal på universitet är en sluten värld, en värld för bara kvinnor. Om män ska beträda området tillkännasges det i högtalarna: ”Kära flickor, observera din hijab, en man vill komma in”. I en sovsal likt denna hör en kvinna plötsligt en man i ett av rummen. Det blir startpunkten för Hearing.
Text/regi: Amir Reza Koohestanis Medverkande: Mona Ahmadi, Ainaz Azarhoush, Elham Korda, Mahin Sadri
Den 27 och 28 augusti. Lilla scenen.

DRAMATEN &
Konsert: José González med symfoniorkestern The String Theory
2015 släpptes José González senaste alster Vestiges & Claws som rymmer avskalade ljudbilder och smittsamma rytmer. På Dramaten ger han nu en unik spelning tillsammans med kammarorkestern The String Theory, en experimentell kammarorkester med rötter i Berlin och Göteborg.
Den 16 september, Stora scenen. Biljettsläpp den 27 april.

Dramatens bokcirklar
Läs den här! – Tre skådespelare väljer var sin favoritbok, som sedan blir utgångspunkt för samtal med publik och Dramatens dramaturger. Den 30 september med Andreas T. Olsson, den 28 oktober med Johan Ulveson och den 25 november med Emma Brommé. I Dramatenbaren, söndagar klockan 15.00.

Ord och Ton
Musik- och poesiprogrammet Ord & ton fortsätter på temat Sverige, Sverige fosterland! under ledning av Reuben Sallmander. Med skådespelare ur Dramatens ensemble, sångare och musiker från Kungliga Operan. Den 21 september, 12 oktober, 9 november, 7 december klockan 12-13 i Dramatenbaren.

Scen

Footer

Om oss