Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Titta: Robyn – Ever Again

by

Robyn har släppt video till sången Ever Again.

Ett pressmail berättar:
Det är Robyn, ett mikrofonstativ och ett landskap som hon beskriver som “en drömmande plats, någonstans odefinierbart, någonstans i mitt undermedvetna”, som hon framkallar i kraften ur sensualitet, att ta hand om sig själv och mänsklig beröring.

I videon till “Ever Again” arbetade Robyn tillsammans med regissören Colin Solal Cardo och återkommande samarbetskoreografen Maria ‘Decida’ Wahlberg. Hon bär en vacker Louis Vuitton outfit som är specialgjord för videon av designern Nicolas Ghesquière.

I sommar fortsätter Robyn sin turné både i Europa och USA och är headline på festivaler som till exempel Roskilde, Øya och Pitchfork Music Festival i Chicago. Dessa spelningar följer upp hennes utsålda europeiska och amerikanska turnéer som bland annat inkluderar kritikerrosade gig på Londons Alexandra Palace och New Yorks Madison Square Garden.

Den 17 augusti återvänder Robyn till Stockholm för en stor kväll på Sjöhistoriska, den enda spelningen i Sverige under sommaren. Den firas tillsammans med vänner, artister och fans – en sommarkväll som sent kommer att glömmas.

Robyns turnéschema i Europa, fler datum på robyn.com:
26/06/19 – Afas Live-Amsterdam
28/06/19 – Rock Werchter Festival – Rotselaar
03/07/19 – Open’er Festival – Gdynia
05/07/19 – Roskilde Festival – Danmark
07/07/19 – Ned kaninhålfestivalen – Beuningen
11/07/19 – Nos Alive Festival – Algés
13/07/19 – Mad Cool Festival – Madrid
21/07/19 – Pitchfork Music Festival – Chicago
03/08/19 – Wilderness Festival – Charlbury
09/08/19 – Øya Festival – Oslo
10/08/19 – Flödesfestival – Helsingfors
17/08/19 – Smash 2019 – Stockholm

Teaterkritik av ett rent nöje med clownen Manne & Co: Ren glädje, skratt och bus som clowneriets förebilder

by

Foto: Thomas Lundqvist

Ett rent nöjemed clownen Manne & Co
I Rålambshovparken den 15 juni 2019 för Parkteatern/Stockholms stadsteater
Manus och regi av trion Klintberg

I det varma sommarvädret var vi trots all en stor och engagerande publik. Mitt glada clownhjärta log också åt de faktum att barnen vrålade efter Manne och åt honom vid sin entré utan några restriktioner. Jag tror självaste Bruce Springsteen hade kunnat känna igen sig och eventuellt uppleva lite konkurrens. Jag skulle gärna ha sådana ovationer på mitt jobb.

I år var temat att hålla sig ren, inte smutsa ner och tänka på naturen. Glädjer mig åt att man tog snor som ett exempel eftersom kids fullkomligt älskar vårt klibbiga kladd i näsan, vilket är helt förståeligt (”Snornödsituation”). Det blev en bra miljödebatt där till och med vår berömda aktivist Greta fick vara med på ett hörn. Jag uppskattade det bra pedagogiska tänket och den raka och schyssta undervisningen till föräldrar som har ansvar för en ny generation människor. Samtidigt är det bokstavligen ett ”rent nöje” att se på trion Klintberg och deras clowneri. Vi får den busiga och tramsiga clownen Manne som påminner något om Zanni i den italienska komedin*. Därefter ser vi den musikaliska och tillrättavisande clownen i Olle (en Pierrot liknande karaktär men inte vit) och slutligen anländer Maria som den färgglada och livfulla (Colombina liknande) clownen som fick medge att människor kan driva henne till vansinne. Mellan slarvigt bus, tydliga regler och massor av energi kan härlig clowneri skapas. Det gjorde det också.

Clownen Manne har en fantastisk förmåga att genom lättsamma repliker och mjuka rörelser ge barnen en uppfattning om hur härligt clowneri faktiskt är. Att han är spontan och utan att tveka blandar kroppsspråk och teckenspråk med varandra gör att man inte för ett ögonblick kan sluta le åt hans upptåg. Manne får mycket bra draghjälp och uppbackning av sina kollegor på scen. Man känner tydligt hur ”tighta” de är med varandra och man ser att de skrattar spontant med varandra när ingen ska se. Man hoppas på mer clowneri från dem framöver.

Manuset är skrivet på ett sådan vis att barn från 4 år ska förstå handlingen och det gör de också. Jag uppskattar dock som vuxen att många skämt är dubbelbottnade så att vuxna kan få en egen upplevelse också, av föreställningen. Jag tycker att man ska ta åldersinriktningen på 4 år på allvar. Några föräldrar vid min sida var lite besvikna över att deras 2 åring inte lyckades vara intresserad i 45 minuter. Det är som att kräva av mig att jag skulle orka läsa en doktorsavhandling i fysik utan att somna. Barnteater kan inte tillfredsställa alla ålderskategorier samtidigt och det är orimligt att kräva.

I hela konceptet kring att tvätta förekommer också lite trollkarls konster som några av barnen blir mycket fascinerade av. Tanken kring hur saker kan krympa och växa igen är bedårande fint. Deras avslut med en pedagogisk och tackande sång var mycket medryckande och frågan är när man slutar tralla på den. I bästa fall sitter den kvar mycket länge.

På scen Manne Klintberg, Olle Klintberg, Maria Klintberg.

* Är namnet på den italienska komedin s.k. lustspel (1500-talet) som är grunden för många clownkaraktärer. Rollerna spelar parodier och ironiska spel om moraliteter mm.

Filmrecension: Men In Black International – visar hur svårt det är att hålla fast vid ett vinnande koncept

by

Men In Black International
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 juni 2019
Regi F Gary Gray
Skådespelare Chris Hemsworth, Tessa Thompson och Liam Neeson.

Ännu en film som visar hur svårt och oftast omöjligt det är att upprepa och kopiera ett vinnande koncept. Men in Black International når inte upp till den första filmens glädje och energi. Och skrämmande nog pekar slutet på att en efterföljare kan komma.

Jag älskade humorn och samspelet mellan Tommy Lee Jones och Will Smith i den första Men in Black-filmen. Efterföljarna var så uppenbart producerade för att mjölk in mer vinst. Det händer något med hela skaparprocessen när den först och främst görs för att bli kommersiell. En film kan givetvis vara kommersiell och ha bra kvalitet men om dess producent och regissör mest producerar den för att få miljonerna att rulla då händer något med kreativiteten som sänker filmen.

Nåväl, det må vara hur som helst med det. Men in Black International som blir den fjärde filmen i serien är trist, plågsam, förutsägbar, fylld av klichéer – jag satt och längtade till att filmen skulle ta slut. Speciellt första halvan var en ren transportsträcka.

Grundduon från den första Men In Black är inte med och ersättarna Chris Hemsworth och Tessa Thompson når aldrig upp till samma karisma Will och Tommy Lee. Speciellt Chris Hemsworth är sorgligt löjlig och spelar bara på sin snygghet. Ett av två skäl till att filmen inte får betyg 1 utan betyg 2 är Tessa Thompson, som gör en acceptabel rollprestation. Det andra skälet är att vid några tillfällen, sällsynta men ändå några gånger, finns det en gnista av MIB-glädjen.

Som i de tidigare handlar det om de mörkklädda männen och kvinnorna världen över som i hemlighet skyddar jorden från universums brottslingar och ser till att bara de utomjordingar som vill människor väl får vara på jorden. Filmen kryllar därför att en mängd olika utomjordingar, en del så små att de kan bäras i handen, andra jättestora, en del med människoliknande drag, andra mer som ormar. Det är bara det att vi har sett detta ett antal gånger nu, i Star Wars, i Men In Black, i Star Trek, ja i många rymdfilmer.

Dagens Nyheters recensent gav filmen betyg 1 och skriver: Detta är inte rätta filmen för att backa Men in black-organisationen i deras arbete med att skydda jorden från universums avskum. Den fjärde MIB-filmen får en inte på humör att rädda någonting över huvud taget, man vill bara att saker ska ta slut, inklusive jorden, om det är vad som krävs för att man inte ska behöva åse begreppet ”karisma” dö en kvidande död.

Om du gillade den första Men In Black-filmen, som jag gjorde, och tänkte ta med dina barn till denna nya för att de ska få uppleva samma skratt och underhållning som du gjorde med den första är mitt råd att hellre hyra den första, bänka er hemma och ha en mysig filmkväll.

Filmrecension: Five Feet Apart – en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening

by

Five Feet Apart
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 juni 2019
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)
Regi Justin Baldoni
I rollerna Haley Lu Richardson, Cole Sprouse, Moises Arias m fl.

En film som tar upp en av de många glömda grupper i samhället och i världen som alltför sällan finns med i film eller annan kultur. Tyvärr görs skildringen och berättelsen alldeles för sentimentalt och förutsägbart enligt Hollywood-manér när det är som sämst.

I centrum för handlingen står tre tonåringar med svår cystisk fibros. Jag skulle vilja att filmen var riktigt bra. Hur är det att som ungdom leva med en sjukdom som hindrar dem från att leva som de flesta andra ungdomar. Att leva i väntan på att få en lungtransplantation och veta att i bästa fall lever de ytterliga fem år om och när de får nya lungor. Hur är det att leva som ung och vara så infektionskänslig att ingen får röra vid en och att hålla distans rent fysiskt till alla andra på grund av den stora infektionsrisken?

Handlingen kretsar kring 17-åriga Stella Grant som vistas på en avdelning på ett slags sjukhus där ungdomar med cystisk fibros vistas. Hon väntar på att få en nya lungor. Hon tillbringar massor av tid med att videoblogga. Hon sitter med sin bärbara dator och snackar och spelar in. Suck. Det är väldigt klichéartat skildrat. Där dyker upp en ung man, Will, som hon blir väldigt irriterad för han verkar inte ta ansvar för att sköta sin medicinering och sin sjukdom. Det visar sig snart att anledningen till att Stella är extremt noga med att alla ska sköta sina sjukdomar beror på att hennes syster dött för snart ett år sedan. Stella är därmed sina föräldrar enda barn kvar i livet och hon känner ansvaret tungt att överleva trots att sjukdomen inte har god prognos.

Det visar sig, förstås, att unge Will inte kan få en transplantation för han har fått en bakterie som sätter stopp för det. Han var i stort sett redo för att transplantationen när bakterien slog till.

Ja det är mycket sorgligt. Det ena sorgliga radas upp efter det andra samtidigt som ungdomarna så gärna vill leva vad de uppfattar som ett normalt ungdomsliv.

Trots att Cole Sprouse har rollen som Will fick jag tvinga mig att lida mig igenom filmen. Cole Sprouse som är känd från tv-serien Riverdale där han spelar Jughead är en av de bästa kommande unga skådespelarna. Men det räcker förstås inte. När filmen är alltför sötsliskig, alltför förutsägbar och ja, det är helt enkelt en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening. Dramaturgiskt har den flera vändningar som inte riktigt håller. Så synd på ett ämne som får alldeles för lite uppmärksamhet.