Scen

Våga drömma
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 september 2020
Regi Nisha Ganatra
I rollerna Dakota Johnson, Tracee Ellis Ross, Kelvin Harrison Jr., Ice Cube, Zoe Chao, Eddie Izzard, Bill Pullman, Diplo m fl.

Ska jag vara ärlig har jag väldigt svårt att engagera mig i filmer där alla skådespelarna är extremt vackra och deras enda problem är att de inte går tillräckligt fort att förverkliga drömmen att bli störst i världen. Den amerikanska drömmen och illusionen – att den som har stenhård vilja och kämpar ändå, trots ett och annat hinder längs vägen, uppnår sin stora framgång. Våga drömma är ytterligare en film i raden av dessa förmedlare av den amerikanska myten.

Filmen utspelar sig i Hollywoods bländande värld. Huvudpersonen Maggie, är en ung kvinna med drömmar om att bli musikproducent men sitter fast sedan tre år tillbaka som personlig assistent åt en av popmusikens stora superstjärnor, Grace Davis, som för övrigt kommit upp i medelåldern och börjar få åldersnojor.

Maggie, som spelas av supersnygga Dakota Johnson (har en del att brås på som dotter till skådespelarna Don Johnson och Melanie Griffith) har drömt om att bli musikproducent ända sedan barnsben. Hon hoppas på att få en ingång till att producera musik via sitt jobb, men det verkar rätt svårt. Superstjärnan Grave Davis är en diva som inte vill släppa fram andra. Grace Davis är rejält egofixerad och har en drös av otrevliga personer omkring sig som mest är ute efter att sko sig själva, det har vi också hört berättats i många versioner. Det är i och för sig inget fel att berätta om något som berättats tidigare, det som avgör kvaliten är hur det görs. I den här versionen har filmen inte mycket att säga mig. Det mesta i filmen är föutsägbart och vi har sett det i massor av filmer tidigare.

Det är förstås inget fel eller negativt att skådespelare ser otroligt bra ut, men när det känns som att filmen mest vill gotta sig i det vackra folket så har jag svårt att engagera mig. De känns inte som äkta människor och deras problem känns som lyxproblem.

Att jag inte ger lägre betyg beror på att det är en hel del bra musik i filmen och det är kul att se stjärnor som Ice Cube och Eddie Izzard. Även om det är i en mindre biroll är Bill Pullman alltid kul att se i en film, han är en av mina favoriter. Dakota Johnson som slog igenom i Fifty sades of grey-filmerna gjorde sin första filmroll som tioåring och uppväxt i en filmfamilj har hon en del att brås på. Hon är duktig även om hon inte får använda särskilt mycket av sitt möjliga register i denna film som är rejält sentimental.

Babyteeth
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 september 2020
Regi Shannon Murphy

En film som utan att bli sentimental tar upp det svåraste föräldrar kan behöva uppleva, om två föräldrar som har en tonårsdotter som är allvarligt sjuk i cancer. Samtidigt fuskar filmen inte bort den svåra situationen om att som förälder ha ett svårt sjukt barn vars sjukdom med största säkerhet kommer att göra barnets dör som ungt. Filmen kommer inte med hurtfriska förslag om att det skulle vara enkelt att leva fullt ut i en sådan situation.

Tonårsdottern Milla som är 16 år har svår cancer, går på cytostatika och bär peruk då hon tappat hår. På en pendeltågs-perrong i Sydney träffar hon Moses, missbrukare och hemlös som är sju år äldre än henne. Han är inte så mycket äldre men för föräldrar till en tonårsdotter kan sju år äldre anses mycket. Moses och Milla dras till varandra, fast ibland är förstås frågan om Moses också dras till Milla då hennes pappa är psykiatriker och kan ge honom tillgång till droger.

Föräldrarna är inte glada över att Milla träffar Moses men då de sakta märker att hon mår bra av kontakten motarbetar de den inte i det långa loppet. En svag sida i filmen är att den förenklar Moses. En missbrukare kan tyvärr sälja till och med sin mamma för att få droger, det är en del i själva problematiken.

Svenska Dagbladets filmkritiker Anna Hellsten skriver: Med det sagt är det ändå en utomordentligt välspelad film, särskilt Ben Mendelsohn och Essie Davis som Millas föräldrar och deras tonsäkra gestaltning av den långvariga kärlekens alla skiftningar och svårigheter, inte minst ställd inför det outhärdliga i att ha ett dödssjukt barn. Milla må vara på filmaffischen, men de bär hela berättelsen.

Jag skriver helt under på det. Naturligtvis är de två yngre skådespelarna, Toby Wallace som Moses och Eliza Scanlen som Milla, bra, men det är föräldrarna som bär filmen. Fast de två unga skådespelarna har fått stor uppmärksamhet för sina roller i Babyteeth som hade världspremiär inom tävlan vid Venedigs filmfestival då skådespelaren Toby Wallace belönades med Marcello Mastroianni Award för bästa unga skådespelare. Huvudrollen Milla spelas av Eliza Scanlen som hyllats för både denna roll och de roller hon spelat i tv-serien “Sharp Objects” samt i Greta Gerwigs “Unga kvinnor”.

Kanske ingen som inte själv varit i den situationen att de kan förlora ett barn kan fullt ut förstå skildringen av föräldrarna. Mamman som måste gå på ångestdämpande och som försöker lura sig själv och pappan som inte får utrymme för sin oro och ångest. Och hur ska föräldrar ens kunna göra något annat? Det är en mycket trovärdig och ärlig film som lyckas balansera utan att förminska eller bli för sentimental.

Babyteeth är regissörens långfilmsdebut och har efter långfilmens premiär regisserat två avsnitt av tredje säsongen av Phoebe Waller-Bridges tv-serie “Killing Eve”.

The Secrets We Keep
Betyg 3
Svensk premiär 18 september 2020
Regi Yuval Adler

Femton är efter kriget och rumänska Maja (Noomi Rapace) lever ett lugnt småstadsliv med sin amerikanska make Lewis (Chris Messini) och sin lilla son. Det är femtiotalet med prydliga fruar i hatt och kjol och framtidstro.

Men en dag i lekparken skakas hennes tillvaro om och lugnet förbyts till kaos. Hon får syn på sin bödel från kriget. Soldaten som misshandlade henne och dödade hennes syster. Allt som hon förträngt i femton år och aldrig berättat om för någon kommer tillbaka. Hon måste få svar på om det är han och vad som verkligen hände.

Med stor förslagenhet överfaller hon mannen (JOEL Kinnaman) och lyckas med oanade krafter få in honom i bagageutrymmet på sin bil. Väl hemma blir maken involverad i kidnappningen och hela historien. Han som aldrig fått veta vad som hänt under kriget hjälper nu Maja att binda fast och låsa in mannen i källaren. Sedan utspelar sig nästan hela dramat i källaren.

Maja vill veta vad som verkligen hände den där natten under kriget. Hon vill veta om hon sprang i väg och lämnade sin syster. Hon vill att maken skall höra om den natten annars kommer han aldrig mer att tro henne. Och hon berättar att hon är rom. I en stark scen utbrister maken ” Plötsligt är ditt förflutna här”. Och han inser att livet aldrig kan bli detsamma igen.

Filmen är spännande utan att vara någon nagelbitare. Historien är engagerande och det är ovisst ända till slutet hur det skall gå. Noomi Rapace och Joel Kinnaman har en nerv i samspelet men är för återhållna. Man förväntar sig mer känslomässig dramatik hos personerna och i regin. Chris Messini har fått en odramatisk roll som maken. Han som efter många år fått veta att hans maka är rom och har lidit mycket i kriget men också ljugit för honom under alla år är förvånande ointressant.

Kanske är filmen liksom Maja för hårt kontrollerad för att gripa tag och beröra.