Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Skivsläpp, och en stor konsert på en stor scen. Det är Markus Krunegård, och det är helt underbart bra på Gröna Lunds stora scen. Med sig på scenen har Miriam Bryant, Mauro Scocco och Kristina Lugn.
Vi var 8 738 besökare och det var en spelglad Markus Krunegård.
Det var så här det såg ut.
Kristina Lugn fick årets Karamelodiktstipendium, stipendiet som delas ut som en hyllning och ett minne av Povel Ramel, Sveriges förmodligen främsta språkekvilibrist genom tiderna. Nytt för i år är att priset inte bara delas ut av Povel Ramelsällskapet utan också av SKAP (Sveriges kompositörer och textförfattare ) och Stallbröderna.
Under traditionellt högtidliga former delades stipendiet ut på Sollidenscenen på Skansen. Stipendiaten och Povel Ramel hyllades av en konsert före utdelningen med flera av stipendiets tidigare mottagare, som Louise Hoffsten, Claes Eriksson från Galenskaparna/Aftershave och The Real Group.
Pristagaren fick tåga in från restaurangen mittemot scenen, övertäckt av en röd-och-vitrandigt duk i lysande karamellfärg och i priset ingick också en strut med karameller på två kilo.
– Jag vet inte vad jag ska säga, jag känner mig blyg och jag var osäker på om jag skulle vara igenkänd, sade stipendiemottagaren Kristina Lugn ödmjukt.
– Tack publiken för att ni applåderade, lade hon till.
Kristina Lugn är onekligen ett populärt och uppskattat val av pristagare och också vi från Kulturbloggen ställer oss upp för stående ovationer och hyllar valet av stipendiat. Kristina Lugn är helt klart en av våra stora språkliga ekvilibrister, vilket hon nyligen om igen visade med sin senaste teaterpjäs (Hej, det är jag igen) som hade premiär i våras på Dramaten. Du kan läsa vår recension av den föreställningen här.
Povel Ramel var en briljant textförfattare och jag önskar att några av våra nutida duktiga skådespelare och regissörer och musiker gjorde en ny föreställning, byggd på hans produktion. Enligt hans dotter, Lotta Ramel, har Povel Ramel skrivit 960 låtar, så det finns ju en del att välja mellan.
Juryns motivering för Kristina Lugn som årets stipendiat: För att hon med sitt egenartade sinne för skönheten i det obegripliga – humoristiskt och drastiskt – berör till eftertanke och engagemang. Med poetens känsla och till vår fröjd och berusning, lyckas hon få oss att bättre förstå det svenska språket.
OM KARAMELODIKTSTIPENDIET
Karamelodiktstipendiet ges en förnyare av det svenska språket eller för framstående gärningar inom musiken. Sedan 2013 delas Karamelodiktstipendiet ut på Poveldagen på Skansen av Povel Ramel-sällskapet, Sällskapet Stallbröderna och SKAP, Sveriges kompositörer och textförfattare.
Stipendiet, som instiftades av Povel Ramel 1982 i samband med att han fyllde 60 år, består av en stor strut karameller och en summa pengar som gör mottagaren ”ekonomiskt oberoende resten av dagen”. Utdelningen sker i år för 32:a gången.
I juryn sitter Lotta Ramel, Lotta Bromé, Tomas Alfredson, Claes af Geijerstam, Pernilla Skifs och Torgny Söderberg.
Foto: Lena Dahlström
Stulna Juveler
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär den 16 augusti 2013
Bekännelselyrikens drottning med stort rött hårburr har gått i terapi i många år. Huvudpersonen i Kristina lugns Stulna Juveler – Majvor Lysén-Axén – har många drag från sin skapare. Hon lever genom sin poesi, men nu när hon har blivit upp över öronen förälskad i sin terapeut ska hon sluta skriva.
Föremålet för Majvors översvallande kärlek är psykoanalytikern Rune Nylander som, trots att han själv är oförmögen att älska, har råkat fria till Majvor. Hon är dock inte ensam om att falla för Rune – det är något som de flesta av hans patienter verkar göra. Han har också en trogen beundrarinna i sin sekreterare Linnea, som bor och arbetar i Runes kombinerade hem och mottagning. Där bor också Runes vuxna dotter Camilla, som inte kan frigöra sig från sin döda mor, och snart kommer Majvors dotter Signelill som genast väcker Runes åtrå mer än sin mor. Även journalisten Eva-Lena Hastig, som kommer för att göra ett reportage, påverkas av Runes charm.
Den omsvärmade cynikern Rune spelas av Lennart Jähkel, som alltid duktig i rollen som karlakarl med långt till sina känslor. Gunilla Röör gör en imponerande prestation som den melodramatiska Majvor. Jacob Eklund överraskar som den timide Gillis Ignell, en blivande psykoanalytiker som jobbar för Rune men längtar efter att ta med sig Camilla till vardagslivet i sin tvåa i Blåsut.
Stulna Juveler är en färgstark och poetisk föreställning med surrealistiska inslag. Musiken bidrar till pjäsens David Lynch-stämning. Den enkla scenografin, med mycket vitt samt flera dörrar och öppningar runt scenen, får liv av den stora bildskärm som visar rofyllda och ödsliga miljöer med blommor och träd som rör sig i vinden. Ibland bryts en allvarsam scen av att skådespelarna brister ut i sång – som till exempel den hurtfriska ”Men om vi bara tänker så: det här var roligt, det måste gå – det finns ingenting som är svårt att förstå…”
Dialogen är njutbar, även om den i första akten närmar sig buskisnivån emellanåt. Andra akten har en djupare symbolik, där huvudpersonernas självfixering och instängdhet blir allt tydligare. Ingen av karaktärerna bryr sig egentligen om eller har någon ambition att nå fram till de andra. Så även om de nära tre timmarna med ensemblen i Stulna Juveler är underhållande, så är det en ganska vemodig föreställning.
Av Kristina Lugn
Regi Åsa Kalmér
Scenografi Åsa Kalmér och Ann Bonander-Looft
Kostym Ann Bonander-Looft
Ljus Patrik Bogårdh
Mask Susanne Von Platen
I rollerna
Rune Nylander Lennart Jähkel
Majvor Lysén-Axén Gunilla Röör
Camilla Nylander Hanna Roth
Linnea Blomgren Vanna Rosenberg
Gillis Ignell Jakob Eklund
Eva-Lena Hastig Lilian Johansson
Signelill Sandra Redlaff
Foto: Louise Billgert
Det sitter någon på vingen bygger på sånger av Allan Edwall och dikter av Kristina Lugn och är en kärleksförklaring till människan och hennes tillkortakommanden. Föreställningen har tidigare spelats på Teater Brunnsgatan Fyra och på Parkteatern i Stockholm. Nu framförs den av Riksteatern med premiär i Hemse den 13 februari.
Riksteatern skriver i ett pressmeddelande:
Tre änglar reser genom ett Sverige i förändring. Deras uppdrag är att höra hur människorna har det för att därefter rapportera sina iakttagelser till högsta instans. Hur står det egentligen till med människornas välfärd? Vad ska stå i verksamhetsberättelsen om Sverige?
Riksteatern tar våren 2013, i samarbete med Selma Produktion och Teater Brunnsgatan Fyra, ut den hyllade Det sitter någon på vingen på turné i Sverige. Det blir en resa genom Allan Edwalls och Kristina Lugns universum, där Fredrik Söderberg gett Edwalls musik ny kostym och lekfull karaktär.
För regin står Jacob Hirdwall och medverkar gör Tobias Ekstrand, Fredrik Söderberg och Andreas Liljeholm.
– Jag har ända sedan jag började arbeta med föreställningen velat åka ut i Sveriges landsändar, städer, bygdegårdar, föreningar och teatrar. I en tid när demokratiska värden sats på spel behöver vi alla en släng av Edwall och Lugn. En kram i vintermörkret som gör att vi känner oss mindre ensamma, säger Andreas Liljeholm som också står för dramatiseringen.
Med: Andreas Liljeholm, Tobias Ekstrand och Fredrik Söderberg
Dramatisering: Andreas Liljeholm
Musikarrangemang och ljuddesign: Fredrik Söderberg
Regi: Jacob Hirdwall
I samarbete med Selma Produktion och Teater Brunnsgatan Fyra.
Foto: Erik Nilsson
Rut och Ragnar
Manus Kristina Lugn
Regi Carl Otto Evers
Scenografi Clive Leaver
Kostym Susan Salomonsson
Regiassistent: Isabell Evers
Sufflös/regiassistent: Petra Wik
Ljus Anders Johansson
Ljud Karin Bloch-Jörgensen
Mask Elisabeth Wigander
Dramaturg Sisela Lindblom
Göteborgs stadsteater
Premiär 20 oktober 2012
Det är en rolig skilsmässopjäs (1 tim 10 min) även om det blir sorgligt på slutet.
Ragnar och Rut drar flera skrattsalvor under föreställningen. De gör upp sitt trettiotreåriga äktenskap, delar upp sina ägodelar, pratar om vad de är skyldiga varandra – 64 samlag är Ragnar skyldig Rut, till slut bestämmer sig Ragnar för att Rut inte skall få hans mammas axelremsväska och göken i gökklockan – när Rut inte ser – tar han tillbaka dem. De är dessutom arbetskamrater, han studierektor, hon slöjdlärarinna. Undrar om Vera och Ragnar kommer att hångla i lärarrummet – frågeställningen uppstår. De skiljs, de avger löften om att avstå från varandra och lämna varandra i fred. De har sammanträde och Ragnar är ordföranden och allt går rätt och riktigt till.
Skilsmässa är ett känsligt ämne. Det är många äktenskap som kraschar i dagens Sverige. Rut och Ragnar ska ha en riktig skilsmässa med en skilsmässoceremoni liknande bröllopsceremonin. De ska ha en svekmånad i stället för smekmånad. De ska göra upp lista på gemensamma vänner. De får mig och publiken att skratta och det är befriande skratt. Ett relationsdrama, ett socialt drama, ett jämlikhetsdrama.
Kring sig har de en ställning för kläder, en byrå, ett köksbord som Ragnar börjar såga i, två fåtöljer. Rut har på sig sin bröllopsklänning. De verkar vara så naturliga med varandra. En gång i tiden, 60 år tillbaka i tiden, gick de i samma klass på Göteborgs stadsteaters scenskola. Folkkära är bara förnamnet.
Jag älskade Gerd Hegnell i rollen som bordellmamma i TV-filmen Rika barn leka bäst av Carin Mannheimer. Sven Wollter har impnerat genom året i roller i Raskens, Hemsöborna, Mannen på Taket – Hemsöborna gjorde han 1966.
De är så fina tillsammans, ger mersmak (jag kan tänka mig se pjäsen igen för att de är det de är). Gud signe er. är mästerligt, liksom föreställningsfotona av Ola Kjelbye.
– Vet du vad – jag tror att själva förutsättningen för att ett äktenskap skall hålla så länge som vårt är att minst en av de inblandade glömmer att varje människa föds som ett underverk av möjligheter, säger Rut.
– När alla sammanträdesprotokoll är justerade. När jag har genomdrivit mitt förslag om fasadbelysning av det lilla stationshuset i nattens utkanter. Då ska du komma till mig över ängarna, säger Ragnar.
Text: Katarina Bredberg
I rollerna Gerd Hegnell, Sven Wollter
Foto: Ola Kjelbye
