5/10 2025
Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)
1973 kom albumet Headhunters av Herbie Hancock, kanske första gången en numera ikonisk klaviaturspelare och kompositör som härom belönades med Polarpris, på allvar ändrade musikalisk inriktning. Sättningen med rytmsektionen Harvey Mason (trummor), Bill Summers (percussion) och Paul Jackson (elbas) tillsammans med Bennie Maupin och kapellmästarens kreativa sound fortsatte att göra fler plattor innan de splittrades. Två år efter den uppmärksammade debuten ersatte Mike Clark Mason bakom trummorna. Skivorna gavs ut i Herbie Hancocks namn, fortfarande verksam och med stjärnstatus. Såg honom på Kåren under hans electro-funk period sent 80-tal och recenserade honom för ett par år sedan på WOW. Headhunters blev sedermera namnet på ett betydande jazzfunkigt band med en stil dedikerade musikälskare kan relatera till.
På 2000-talet har originalmedlemmen Summers och kompanjonen som anslöt till kvintetten ett par år senare släppt ett halvdussin plattor, antingen studioproduktioner eller liveinspelningar, med nya medlemmar. Och de turnerar flitigt. Jag recenserade Headhunters när Fasching besöktes i fjol under stadens jazzfestival. Och för ett par år sedan befann de sig på Nef, vilket kan ha varit en anledning till att det långt ifrån var utsålt på Valand.
Veteranerna omges på scen av Donald Harrison på tenorsax, Chris Severin på elbas samt Kyle Roussel på klaviaturer (keyboard/ flygel/ synt). Hos de yngre musikerna finns tunga meriter. Den prisade saxofonisten från New Orleans har gett ut en drös plattor i eget namn eller tillsammans med Terence Blenchard, dessutom spelat med bland andra Esperanza Spalding, Art Blakey och Eddie Palmieri. Producenten, arrangören, bandledaren, kompositören, pedagogen och skådespelaren Kyle Roussel har samarbetat med Dave Matthews Band, Pete Townsend, medlemmar ur Neville Brothers, Beck, Preservation Hall Jazz Band och många fler. Chris Severin ska ha jobbat med både Elvis Costello och Wynton Marsalis, ingått i Windjammer och senaste åren släppt egna album. Också ackompanjerat Lou Rawls, Dianne Reeves, Irma Thomas och ingått i Alan Toussaints band. Således representerar de svindlande kompetens och en enorm erfarenhet ihopsamlad från vitt skilda håll.
Spelningen avslutade pågående turné. Antagligen därför genuin spelglädje kunde registreras, trots den klena publiktillströmningen som medförde att eufori på väg mot extas inte riktigt uppstod i lokalen, blev en flödande inspiration trevligt nog uppenbar. Förutsättningar för partystämning saknades således, men beundransvärt nog var det ändå (för att använda talspråk) kanon.
För mig kändes det som pusselbitarna föll på plats vid återseendet. Nya Headhunters estetik, medryckande ensemblespelet och hur varje medlem exponeras i raffinerade features, ofta genom möten i dialogform. Som lyssnare dras vi in i vindlande rytmer och melodier, vilka stundtals tycktes så jam-betonade att det förmodligen improviserades en hel del i utsträckta låtar. Enbart åldermännen för ordet och talesman för jazzfunkiga storheterna är i första hand kepsprydde Bill Summers.
Konserten uppdelad i två halvor på cirka 55 minuter vardera öppnar med Four String Drive av Mike Clark. Fräckt suggestiv slinga övergår i olika faser. Efter diverse utflykter från främst hovrande saxofonist återgår man till grooviga tongångar. Sitter i den bakre delen, konstaterar att ljudet är utomordentligt finfördelat och volymen på en nivå där man ibland kan vara utan öronproppar. Fokus förflyttas kontinuerligt på scen och efter ett par blixtsnabba vändningar svänger det kopiöst. Strålande bas-feature leder in dem i en funkig klassiker jag borde kunna titeln på. Mike Clark dominerar ett tag med skickliga manövrar, lämnar över stafettpinnen till Summers.
En komposition det inte räder någon ovisshet om är E.S.P, förtäljs att den är signerad en av av deras hjältar, nämligen förnämlige låtskrivaren Wayne Shorter vars alster utgjorde titellåt på album 1965 med Miles Davis berömda kvintett. Olika stämmor möts och korsas i vindlande melodi som stretchas. Efter fint spel på flygeln utvecklas tolkningen till slagsverksdialog kompletterat med chant från percussionist som sprider gemyt. Efter denna händelserika sak följer Butterfly (H. Hancock), mysig ballad som sveper fram tassandes där Harrison anför. Fast den beskrivningen måste kraftigt korrigeras eftersom infernalisk urladdning uppstår mitt i. När man drastiskt går ner i tempo är basist och pianistens löpningar i framkant. Konstaterar i pausen som nämnts att de levererar avsevärt mer jazziga tongångar än den svängiga funk de främst förknippas med.
Andra set innehåller standard med mycket välkänt tema som passar som i handsken. Syftar på A Night In Tunisia av allas vår Dizzy G. som kompletteras med de två största hits Herbie Hancock skrev tillsammans med flera eller adapterade för den omtalade debuten. Tänker förstås på Watermelon Man och obligatoriska finalnumret Chameleon vilka på plattan har en speltid på drygt 22 minuter. på Valand är de ännu längre. Låtarna fylls av sidohandlingar, publiken erövras med kul sidosprång och solon. Basisten går loss, nestorn bakom trummorna likaså. En energisk up tempo-sekvens liknar skalövning.
Summers tar över, ställer sig vid mikrofonen nära scenkanten och hedrar sina förfäder genom att sjunga och ha med sig ett rytminstrument, möjligen en guiro. Tillför en andlig dimension och inkluderar oss, vårt deltagande krävs för att inslaget ska funka. Och tillräckligt många är med på noterna. Tenoristen Harrison träder fram i rampljuset, för musiken framåt när den omvandlas till ett oemotståndligt beat. Roussels längsta solo kommer när han i sällskap av rytmsektionen utvinner melodin ur Donny Hathaways supersvängiga The Ghetto. Och finalen som man aldrig riktigt räkna ut hur länge den i intervaller pågår, är som nämnts det hypnotiskt släpiga beat som förändrade afrikansk-amerikansk musikhistoria. Vi serveras en underbart lössläppt lätt oorganiserad Chameleon vars oberäkneligt sugande, vandrande fokus tillför extra spänning.
