Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Spel

Sony utannonserar övergivandet av fysisk media för sina spelkonsoler

by

Sony utannonserar övergivandet av fysisk media för sina spelkonsoler

Sony släppte en bomb i spelindustrin när de utannonserade i sin blogg 1:a juli 2026 att de inte längre kommer att ge ut spel för sina konsoler på fysisk media med start januari 2028.

Beskedet kommer både som en chock men ändå inte. Ända sedan starten när första Playstation lanserades var det med bonusen att den kunde spela upp din musiksamling på CD-skivor, innan mp3-formatet kom och ritade om musikindustrin och konsumenternas vanor. Playstation 2 lanserades som en spelkonsol som även kan spela dina skivor men också titta på nya filmer för det då nya DVD-formatet som kom att rita om filmindustrin efter lyftet från VHS (och viss del Betamax) och den digitaliserade filmen lockade så många att det blev världshistoriens bästa spelkonsol – vilket den fortfarande är. Playstation 3 och 4 blev många familjers första blu-ray-spelare, där filmen gick från 720p till det då mer skrytsamma 1080p eller FullHD. Playstation 5 har låtit den fyra gånger så högre filmformatet 4k UHD Blu-ray komplettera spelfunktionerna. Playstation har alltid gått i bräschen för både film, musik och tv-spel. Alltså varit en fanbärare av kultursektorn och dess integration med spelmediet. Men nu börjar det gå mot slutet för det också.

Varför inte så överraskande då? Trots allt har spellanseringar denna generationen sett väldigt annorlunda ut mot både Playstation 3 och 4 som ofta fick finfina specialutgåvor med kartor, konstböcker och steelbooks med äkta skivor med spelet på i. Nu är det mest digitala in game-skins och spelet som digital nedladdningskod som medföljer i så kallade ”specialutgåvor” vilket påvisar en sorglig nedmontering av spelet som kulturform. Nyligen fick Sony stark kritik efter att flertalet av köpta filmer drogs tillbaka och slutade att existera för sina kunder. Problemet blir tydligt: att köpa en digital licens är aldrig riktigt ett köp, utan mer en prenumeration på en digital licens vars höga pris är en hyra – som när som helst kan dras tillbaka för att avtal slutar gälla och förlängningar inte omförhandlas – som bolagen inte behöver betala tillbaka en krona för till sina kunder när de väl försvinner. Äganderätten för konsumenter försvinner och så även möjligheten att ta med till vänner, låna ut eller sälja vidare om du bestämt dig för att du inte gillade det så mycket som du trott. Till exempel. Sony hånade Microsoft way back när de försökte lansera Xbox One som en always online-konsol vars spel måste bekräftas av servrar att de tillhör spelaren. Nu är Sony lika illa själva.

Detta är alltså ett tråkigt bakslag för oss som samlar på film, musik och tv-spel. Det mesta går mot all digital nu och med det går mycket förlorat. Så mycket själ i design och fysisk media som dör av. Fördelarna finns såklart också, som att slippa byta skiva om du vill spela något annat än se någon film och att fysisk media inte tar upp så mycket av din bokhylla eller vardagsrum. Det går nog att argumentera att produktionen av fysisk media kanske inte är så gynnsam för den globala uppvärmingen – men frågan är om alla serverparker för dess digitala motsvarigheter är så mycket bättre?

Kanske kommer inte detta som en överraskning när en tittar på försäljningssiffrorna också. När Playstation 4 lanserades var ungefär 10% av spelförsäljningen digital. Nu är den över 80%. Kanske har Playstation 5 ”Slim” (ej officiellt namn men kallas så i folkmun efter tidigare konsolnamn) och Pro utan skivläsare hjälpt till med detta. Kanske har folks vanor ändrats där den digitala enkelheten gjort att folk tycker smidigheten väger tyngre än äkta ägande och bevarande av spel som kulturform. Att det sker i början av just 2028 gör att jag börjar spekulera också. Varför inte 2027? Antagligen för att Sonys nästa konsol, förmodad kallad Playstation 6, kanske lanseras till våren 2028 och då kommer utan skivläsare? Playstation 3, 4 och 5 har alla lanserats i November månad – 2006, 2013 och 2020 respektive – men Playstation 2 lanserades i Mars 2000 så kanske är det en lanseringslucka de nu siktar på? Då den förväntas återigen bygga på AMD-arkitektur precis som PS4 och 5 varit och tros bli bakåtkompatibla med båda dess spelsamlingar kan det bli så att de lanserar konsolen med en skivläsare att läsa in och digitalisera de äldre spelen om en köpt på sig en spelsamling. Eller så låter de bara den nuvarande läsaren som kan kopplas in till PS5 Slim/Pro även kunna fungera med PS6 också så de kan säga att de bryr sig om värnandet av spelsamlare och bevarandet av spelkulturen.

Det går aldrig att stoppa utveckling. Men det är så tråkigt när det snarare handlar om avveckling. Spel som inte längre visas i butiker och försvinner från våra gemensamma ytor riskerar förlora socialt inflytande. Spel har länge varit mer inkomstgivande än både spel och film men med färre spelmässor och mindre plats för tv-spelen i våra utrymmen och medvetanden kan komma att straffa sig. Och då kan det visa sig vara för sent. Men vi får se. Det finns utgivare, som Limited Run Games och Iam8Bit, som fokuserar på att ge ut fysiska specialutgåvor för bättre bevarande och kanske kan de komma att bli väsentliga för konsolspelare i framtiden för att kunna känna att vi faktiskt äger och tar spelintresset på tillräckligt allvar för att inte bara ha dem som digitala koder på maskiner som byts ut med jämna mellanrum och riskerar förlora stöd efter generationsskifte.

Spelrecension: Ghost of Yotei – lika roligt som snyggt skrivet och presenterat

by

Ghost of Yotei
Betyg 5
Utvecklat av Sucker Punch
Format Playstation 5

När den förra konsolgenerationen skulle avrundas hade Sony flertalet grymma förstapartsitlar att stoltsera med; Spider-Man, Death Stranding, God of War och Last of Us II tillsammans med Detroit: Become Human och Ghost of Tsushima tillhörde de mer framstående och mest emottagna verk av såväl spelare som kritiker. Och efter en någon trög start för Playstation 5-generationen i och med Covid-utbrottet som försvårade såväl konsoltillverkning som spelutveckling, tillsammans med en märklig prioritering i skiftande av fokus från deras hyllade förstapartstitlar till att försöka göra nästa stora free2play-titel som mest mynnat ut i nedläggningar och stora floppar har de ändå lyckats hitta hem igen i år. Efter Death Stranding 2: On the Beach i somras och nu uppföljare till Ghost of Tsushima som lyckas vara både det och så mycket mer.

Mest kända för plattformsspelet Sly Cooper och tredjepersonsactionspelet Infamous tog Sucker Punch ett otroligt kliv uppåt när de släppte det Japan-baserade actionspelet Ghost of Tsushima som var så full av landet själ och uttryck att det nästan gick att ta miste på utvecklarna som en japansk studio. Men nej, de är ju faktiskt amerikaner – men både spelare och media i väst och öst hyllar dem för sin respektingivande tolkning av landet och dess uttryck. Att det gick att spela i svartvitt i så kallat Akira Kurosawa-läge, vilket även finns tillgängligt i denna uppföljaren, hjälpte nog mycket. Personligen har jag spelat både originalet och Yotei i det läget då det ger känslan av att spela en Kurosawa-film. Spelet utspelar sig 1603, hela 329 år efter originalet, och kan först kännas som en rak uppföljare men visar sig snabbt vara betydligt mer än så. Mycket känns såklart igen men mycket är ändå förbättrat, speciellt vapen och strider som kan uppgraderas och modifieras utseendemässigt så en kan få en mer personlig stil och ens fightingstil blir mer intuitiv och personligt präglad. Storymässigt är det mörkare med ett personligt familjemord som måste hämnas och jaga reda på de personer som stod för den kvällens attacker. Det är rått, mörkt och starkt drivande som få spel lyckats vara tidigare. Och spel, som trots sin starka grafiska representation har närmare till litteraturen och lyriken än film med sin berättarmässiga längd och uttryck – vilket mer än väl gör sig påmint här. Tiotals timmar av stark story, sidoberättelser och utforskande bara för skojs skull, indelat på kapitel och såväl prolog som epilog samt avstickare i minnen som blir spelbara befäster tv-spelen som ett slags grafisk litteratur med styrka i sitt narrativa utforskande och uttryck.

Handlingen som alltså kretsar främst kring hämnd och försoning blir någonting mer än en ursäkt för att slåss och rida runt i Enzo för att utforska den stora öppna världen med karaktärer som både försöker stoppa dig som hjälpa dig och sälja saker. Det är öppet och levande, och få saker ger sådan frihetskänsla som att rida över de öppna fälten dit vinden pekar dig och blommorna bara ökar din fart. Det finns en poesi i uttrycket som får en att fundera över livet, människan och naturen, och inte minst människans natur som tänkande, kännande men också reaktiv djur. Vilka blir vi när allt vi tänker, känner och andas är hämnd? Och är det bättre att hämnas din gamla familj än skapa en ny och leva med dem istället för att dö för de äldre? Handlingen överraskar med sådant djup av kulturell och filosofisk karaktär att spelaren kan känna för och med karaktärerna på ett helt annat sätt än få andra spel kan leva upp till. Vändningar i berättelsen överraskar också med sina välskrivna dialoger och snabba vändningar som blir betydligt mer än bara gå från punk a till b och döda boss ett och sen vidare till nästa. Utan att säga för mycket och spolia överröses spelaren av plot twists som ändå är så åtskiljbara och unika för sina situationer att de aldrig känns överanvända eller påtvingade även om det såklart inte slår lika hårt femte gången som första. Och att berättelsen lite vagt vävs in i originalet och gör det mer av en prolog än en föregångare till detta spel känns lika roligt som snyggt skrivet och presenterat. Lätt att missa dock.

Det är alltså trots sitt drivande mörker och vitt skilda karaktärer som blir en stark lysande kontrast till den huvudkaraktär vi spelar – ofta kallad spöket eller vålnaden – väldigt fullt av ljus i brodern och hans alternativa liv han funnit samtidigt som rävar som återvänder med sina gryten och utmaningar också finns vargflockar du uppmanas att frita så du kan göra uppgraderingar på det sätt vargar kan vara dig behjälplig i strider. Men kontakten mellan dig och naturen är som sagt inte bara för striders skull utan betydligt mer spirituellt där du blir ett med naturen för såväl inre lugn och fokusering. Att följa en flygande fågel blir lika belönande spelmässigt som för dig som spelare. Att lugna passager av middagar och svampplockande vävs in visar att spel inte bara behöver vara action och slagsmål hela tiden utan kan visa mer av människans alla lägen och livssituationer. Det är någonting jag gärna ser utforskas mer i framtida spel.

Det vore förstås lite synd att inte nämna kontrollen och dess nyheter i användandet av DualSense-kontrollern som nu när spelet är helt utvecklat för Playstation 5 (Ghost of Tsushima fick en GOTY-utgåva till PS5 efter sitt initiala släpp till PS4) använder kontrollen mer fullt ut. Du kan med pekplattan få upp kartor och information, men också rita och skapa poetiska verk med den. Rörelsekänsligheten låter dig exempelvis smida vapen och lyfta dem över eld och sen slå dem med hammare tills de är färdiga. Grilla svamp och annan mat är andra exempel på hur utvecklarna använder kontrollerna till vardagliga och små men ändå viktiga spelmoment. Det är nästan lika vackert och målande som resten av spelet lyckats vara nästan konstant i tiotals timmar.

Spelrecension: Death Stranding 2 On the Beach

by

Death Stranding 2: On the Beach
Format Playstation 5
Skriven och producerad av Hideo Kojima
Betyg 5

Efter åratal av samarbete mellan Konami och den kultförklarade spelproducenten Hideo Kojima (Metal Gear Solid, Zone of the Enders) började det plötsligt knaka i fogarna mellan de två livslånga samarbetspartnerna och storföretaget skulle plötsligt plocka bort hans namn ur storspel, inte låta honom närvaro på spelgalor där han vunnit pris och lägga ned det skräckspel som först släpptes som en P.T – playable teaser – och sedan bekräftades vara ett nytt Silent Hill-spel som skulle ha skapats i samarbete med den legendariska filmregissören Guillermo del Toro men som avbröts innan det ens gick in i full produktion. Kort därefter bekräftade Konami att de stängt ner Kojima Studios helt och fullt och därmed avbrutit deras samarbete helt. Men Kojima sörjde inte, utan gick istället direkt till Sony och började istället sin egna studio under samma namn där och med hjälp av den Holländska spelstudion Guerilla Games (Killzone, Horizon) och den egenskapade grafikmotorn de av respekt för spelskaparen skänkte honom för att hjälpa till då han inte längre hade tillgång till sin egenskapade Fox Engine som var låst till Konami – Decima, en grafikmotor som drivit de båda Horizon-spelen till Playstation 4 och 5 och de båda Death Stranding-spelen till samma format. Motorn skapar inte bara vackra världar och karaktärer, utan närmar sig också i senare verk en haktappande fotorealism som närmar sig film mer än tv-spel. Och när vi introduceras till den mexikanska naturen i inledningen av detta nya spelet ser det ut som ett filmklipp, alldeles för vackert och naturtroget för att vara spelbart, men som snabbt visar sig vara det. Det är svårt, för att inte säga direkt omöjligt, att inte bli hänförd och bländad av tekniska nivån och vad de lyckats åstadkomma i denna uppföljaren till det kritikerrosade Death Stranding.

Som livslång älskare av såväl litteratur som film har Hideo här hämtat både titel och inspiration från den klassiska Stanley Kramer-filmen On the Beach från 1959 där australienare lever under faktum att världen har krossats under atomkrig och allt liv snart upphör. Det är alltså ingen slump att merparten av spelet utspelar sig i Australien, i en postapokalyptisk version där jordbävningar, översvämningar samt både sandstormar som snöstormar gör livet svårt för de som överlevt invasionen av de döda och kämpar för att återigen koppla samman mänskligheten i hopp om att kunna rädda den från undergång. Om originalet var en allegori över kärnvapenhot och klimatförändringar bygger denna uppföljare vidare på dessa teman med såväl smältande isar och brinnande omvärld, men också med introduktionen av hjälpande av djur som behöver räddas och forskas på för att kunna låta dem leva vidare jämte människan. Men där en springer runt i den stora öppna världen med tunn linje mellan levande och döda, där hotet från de senare till och från ger spelet en mer skräckinriktning i klass med Silent Hill utöver spelets actionäventyr, ställer spelet också frågan om det verkligen är i vårt bästa intresse att hålla oss sammankopplad – en idé som började växa inom Kojima under Covid-pandemin och den internationella lockdown som följde där mångas psyken blev lidande utöver kulturell och finansiell krasch. Spelet är således en produkt av sin samtid, samtidigt som det bygger vidare på första spelet men också introducerar flera vidareutvecklade inslag som gör det till otroligt mycket mer än bara en rak uppföljare.

Berättarmässigt är Kojima i högform, och nyttjar skådespelare som Norman Reedus (som precis som originalet spelar Sam – den karaktär du spelar som) Léa Seydoux och Troy Baker men också nya karaktärer som Elle Fannings Tomorrow – en karaktär som gör en väldig personlig resa och utvecklas både emotionellt och som människa på sätt som känns väldigt kreativt och oförutsägbart – men också regissörerna Del Toro och Nicolas Winding Refn (samt hans fru i en specialroll) och nu även George Miller (vars Mad Max-filmer kan kännas igen i DS-spelen) som alla gör unika och personliga rolltolkningar precis som på film. Även musiken kan precis som i originalet sägas spela en nyckelroll i den emotionella resan som görs både psykiskt och fysiskt. Den trallvänliga B.J Thomas-låten Randrops Keep Falling on my Head intar en speciell plats I spelet och kopplas samman till såväl spelvärlden och personers utveckling.

Trots att spelet är väldigt allvarligt i såväl tema som presentation är den också varm av karaktärers personliga kemi och alldagliga upptinade nördhumor som tar udden av allt allvar och låter spelaren koppla av lite. Sin vana trogen låter Kojima också sin satiriska sida glänsa igenom när han river den så kallade fjärde väggen där en kultledare tittar ut mot spelaren när han pratar om hur onödigt det vore med ytterligare en bossfight, som han låter göra upp med traditionell speldesign som ofta förlitar sig på oinspirerade bossfighter. Dock faller det lite på sig självt eftersom spelet både före och efter gör det själv. Men även där delar av spelet påminner om tidigare delar av första spelet är det aldrig oinspirerat upprepande utan drivs hela tiden till sin spets och aldrig låter spelaren känna sig säker i vad som ska ske där näst. Så även om moment kan kännas igen handlar det aldrig om trött återupprepning utan snarare om perfektion av moment och teman auteuren vill utforska och samtala kring. Så även om bossfight följer är det i situationer och i haktappande briljerande miljöer som får ens hjärna att börja brinna något. Och att göra upp med gitarrspelande är lika humoristiskt som designmässigt perfektionistiskt. Och det är smått omöjligt att veta vart allt leder till och vad som faktiskt upplevs och vad som bara är representation av det mänskliga psyket, lidande och kännande. Men det är också en del av upplevelsen, att inte vara så säker på vad som faktiskt händer. Precis som riktiga livet kan kännas som ibland.

Recension av spel: Indiana Jones and the Great Circle

by

Indiana Jones and the Great Circle
Betyg 4
Utvecklat av Machines Games
Ute nu till Xbox Series X|S, PC, Xbox Game Pass och Playstation 5 (testat)

Det håller på att ske ett paradigmskifte inom konsol- och spelindustrin. Från den tidigare strategin om att lansera konsoler och sedan exklusiva spel till den, eller köpa till sig tidsexklusiviteter så spelaren kan få tidigare tillgång till spelet om de väljer att spela på ett visst format, är på väg bort. Skenande utvecklingskostnader gör att utgivarna vill se spelen på så många plattformar som möjligt får ökade intäkter. Med Xbox Game Pass, med modellen att prenumerera på speltjänsten lite som med Netflix där ett stort utbud ges tillgång till istället för att köpa enstaka titlar var för sig, har Xbox gjort det viktigare för dem att få in spelaren i deras ekosystem snarare än sälja enstaka titlar och leva på det tills nästa spel är färdigt. Vi har sett detta på Playstation också, som släppt mer och mer spel till PC – dessutom snabbare och tidigare än förut då det kunde ta år innan steget gjordes från konsol till dator. Det tidigare så kallade konsolkriget är nästintill över och vinnarna är spelarna som kommer kunna ta del av nästan vad de vill på valfri enhet – konsol, dator eller till och med en smart tv som kan strömma Game Pass utan någon enhet inkopplad i sig ens.

Så när Microsoft lanserade Indiana Jones and the Great Circle I slutet av 2024 var det inte långt alls till det även skulle äventyra vidare på Playstation 5 blott några månader senare. Resultatet är lysande! Handlingen tar vid mellan Raiders of the Lost Ark och The Last Crusade och vad som börjar med ett inbrott tar oss runtom i världen via Vatikanstaten och precis som tidigare verk så tar det sig i avstamp från religiösa texter, symboler och allehanda myter. Att det är utvecklat av den svenska studion Machinegames som är baserade i Uppsala känns mycket roligt, och det märks att de är passionerade för filmerna och göra dem rättvisa både sett till handling och känsla. Sett ur förstapersonsperspektiv gör att du verkligen är Indiana Jones och att kasta ut piskan för att svinga dig mellan avsatser, eller snärta till en elak nazist, är precis så charmigt som sig bör. Det finns dock små störningsmoment som skaver något, som när du slår ner en vakt och den ramlar genom väggar eller objekt (som ett bord) så fysiken och buggarna lämnar små hål i det annars så välpolerade världsbygget. Det är dock inte så farligt i den lilla mängden jag märker av dem.

Grafiskt ser spelet förövrigt väldigt bra ut, och ännu bättre för dem som har tur att uppleva det på PS5 Pro där det körs native 4k i 60fps för otroligt flyt, och på baskonsolen är det ändå inlevelserikt och vackert i sig trots den något lägre upplösningen. Kontrollen är för det mesta tight men kan ibland svika vid exempelvis långa hopp eller när du under press måste göra någonting snabbt vilket gör att du ibland får börja om i vad som känns som i onödan då det inte helt och fullt beror på dig som spelare. Men för det mesta är den rättvis och stabil så det är småsaker som drar ned helhetsintrycket bara och ingenting som förstör spelet helt och hållet. Sett till handlingen är det mycket som känns igen: nazister, utgrävningar, skatter och historiska vingslag. Du möter fiender som sedan byter sida, och personer som känns som en hjälpreda men utvecklas till någonting helt annat. En dos av romans tycks anas också. Roligt är det att de slängt med en svensk karaktär som både har tydlig svensk accent och som även pratar både engelska och svenska. Och på tal om röster så är det Troy Baker som axlar rösten för Indy, och trots att ansiktet inte är scannat från Harrison Ford så är det ändå animerat nära nog så du får verkligen en känsla av klassiska Indiana Jones trots den nyare riktningen i karaktärsbygget. Men som sagt så ser du inte det egna ansiktet så mycket då du för det mesta ser från ögonen ändå, men det bidrar ändå till vidare känslan av att faktiskt vara Indiana Jones som reser runt för att lösa sitt mysterium.

Trots att spelet besitter sitt klassiska våldstema så är det ändå uppfräschande att se vilket pacifistiskt statement spelet i stort verkligen är. För det mesta när det kommer till att ta sig fram genom uppdragen och sidosysslorna så är våld sällan den bästa metoden då det mer än ofta slutar illa utan det är främst smygandet och det diskreta framförandet som leder till succé. Vilket är en fin poäng om att slå fienden med hjärnan snarare än knytnäven eller skjuta sig fram. Vilket gäller lika mycket i Himalaya som andra delar av världen du får resa runt omkring i. Och när den stora slutstriden är över och mysteriet löst, i en fantastisk upplösning, kan du alltid ta dig an mer äventyr och fortsätta med sidouppdrag för den som inte får nog. Vilket ger otroligt mervärde! Och kanske hintas det om en uppföljare också, eller kanske ett framtida DLC. Ett sug för mer finns trots allt!

Nordens största escape room öppnar i Göteborg 4 april när Berengaria flyttar till Avenyn och ger möjlighet för deltagarna att interagera med skådespelare

by

När Berengaria Escape Room öppnar vid Avenyn i Göteborg den 4 april blir de 240 kvadratmeter stora lokalerna, fyllda av spänning och mysterier, Nordens största i sitt slag, skriver ett pressmeddelande:
Unikt för detta escape room förutom ytan är att deltagarna – det kan vara alltifrån familjer och kompisgäng till företagsevent – i spelet får agera interaktivt med skådespelare i olika miljöer, världar och tidsepoker för att kunna ta sig tillbaka till nutiden.
– Det är som att kliva in i en filmscen där du själv kan påverka handlingen, säger grundaren Albin Stööp.

När Berengaria Escape Room öppnar på Teatergatan vid Avenyn i Göteborg den 4 april blir det den största satsningen i sitt slag i Norden.
På en 240 kvadratmater stor spelyta ska besökarna ro i land den uppgift som följer med spelet.

Ett escape room är ett fysiskt upplevelseäventyr där deltagarna blir inlåsta i ett rum och genom att lösa olika ledtrådar och gåtor ska försöka ta sig ut därifrån. På Berengaria Escape Room heter själva spelet The Oracle som går ut på att 4–16 deltagare åt gången kastas in i olika miljöer och tidsepoker, och av oraklet får i utmaning att ta sig tillbaka till nutiden inom loppet av 70 minuter.

Målgruppen för satsningen är bred – man vänder sig till alltifrån företagsevent och möhippor till barnfamiljer och kompisgäng. Escape room-branschen befinner sig över huvud taget, även ur ett internationellt perspektiv, i en fas av stadig tillväxt. Globalt räknar man med ett tredubblat marknadsvärde från 2022 fram till 2032.

Unikt för Berengeria förutom det generöst tilltagna utrymmet är att besökarna i spelet också kommer kunna agera interaktivt med riktiga skådespelare.

– Det är som att kliva in i en filmscen där du själv kan påverka handlingen”, säger grundaren Albin Stööp. Skådespelarna får en ram att utgå ifrån men kan improvisera inom den ramen och inom egenskaperna för karaktärerna, samt förstås anpassa det efter stämningen och känslan hos deltagargruppen.

Berengaria Escape Room har tidigare huserat i mindre lokaler vid Sockerbruket i Majorna.