Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Böcker

Bokrecension: De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser

by

De vänsterhäntas förening
Författare: Håkan Nesser
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-07
ISBN: 9789100174729
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Serie: Barbarotti

Förmodligen en bok som alla älskare av kommissarie Van Veeteren och fans till Nessers andra hjälte inspektör Gunnar Barbarotti inte vill missa. Dessa två filosofiska polisherrar möts i denna lite knepiga deckare, som utspelas i Nessers speciella land.

Vem som egentligen är mördare listade jag faktiskt ut rätt tidigt i boken. Jag ska inte förstöra läsupplevelsen och spänningen genom att säga något mer om det.

Deckarhistorien börjar med två småpojkar som blir grymt behandlade i småskolan för att de är vänsterhänta. Marten Winckelstroop och Rejmus Fiste går i Oosterby småskola då de bildar de De vänsterhäntas förening. Flera årtionden senare brinner ett gammalt pensionat ner till grunden när De vänsterhäntas förening har en återträff och ett antal människor omkommer. Det ena hänger ihop med det andra, men det finns ingen kvar i livet som kan förklara hur. Nästan ingen.

Mordbranden var ett fall som utreddes av kommissarie Van Veeteren. När han nu gått i pension kommer hans gamla kollega med beskedet att den person de hade enats om var skyldig till mordbranden hittats död på ett sådant sätt att de är uppenbart att han inte var skyldig. Det är olidligt för Van Veeteren att stå ut med tanken att de slarvade så vid utredningen. kommissarie Van Veeteren ska fylla 70 år. Han och hans kvinna har bestämt att lura att genom att låtsas att de åker till Nya Zeeland för att slippa fira födelsedagen. Istället åker de till Oosterby för att försöka utreda fallet på nytt.

Det har gått femton år sedan den sista boken om kommissarie Van Veeteren kom ut. Det har gått sex år sedan man senast kunde läsa om inspektör Gunnar Barbarotti. I De vänsterhäntas förening möts de för första (och enda?) gången.

En del saker växer man ifrån under åren. Jag brukade gilla Nessers deckare med Van Veeteren. Men nu upptäcker att jag är rätt trött på honom och hans kvinnas jargong och Barbarotti med sin poliskvinna har en jargong som är snarlik. Men för den som fortfarande är fast för dessa poliser är väl denna deckare godkänd. Jag läste i alla fall klart den även om jag inte blev så engagerad.

Bokrecension: Vegetarianen av Han Kang

by

Vegetarianen
Författare: Han Kang
Utgiven: 2017-01
Översättare: Eva Johansson
ISBN: 9789127149090
Förlag: Natur Kultur Allmänlitteratur
Upplaga: 1

“Hur kan du läsa något så hemskt?”

Det var den första reaktionen jag fick när jag beskrev handlingen i Han Kangs Vegetarianen. Handlingen kretsar kring Yeong-hye som helt plötsligt bestämmer sig för att bli vegetarian. Jag skriver “kretsar kring” för att historien berättas av tre närstående till huvudpersonen. Läsarna får aldrig riktigt veta hur huvudpersonen själv resonerar eller känner. Ett väldigt spännande upplägg som gör huvudpersonen än mer gåtfull.

Yeong-hye är en helt vanlig person: “fullständigt alldaglig i alla avseenden”, som den förste berättaren – maken – beskriver henne. En natt finner han henne stående framför kylskåpet helt stilla. Hon säger ingenting. Nästa morgon börjar hon rota i kylskåp och frys och kastar allt kött hon kan hitta. “Jag hade en dröm” är den enda förklaringen som maken får till hustruns beteenden som blir allt märkligare varje dag. Yeong-hyes nya diet gör familjen orolig och när hon går ner i vikt så bestämmer sig de för att göra något åt det. Fadern, patriarken, försöker fysiskt trycka in kött i dotterns mun på en familjemiddag. Detta blir den omskakande upptakten till våld och psykisk sjukdom.

Bokens tre delar speglar den gradvisa förvandling som Yeong-hye genomgår, där var och en skulle fungera som en egen novell. Alla har en egen prägel och tillför nya och oväntade dimensioner. Det vanliga problemet med flera berättarpersoner, att man ändå hör samma “röst”, nämligen författarens, existerar inte i den här boken.

Jag har personligen ingen kunskap om eller erfarenhet av psykisk sjukdom, men känslan i den här boken är att det är trovärdigt skildrat, vilket gör boken på samma gång otäck och intressant. Vissa scener är så ingående beskrivna att de aldrig kommer att försvinna ur mitt medvetande. Det sexuella våldet och utnyttjandet av andra människor gör boken bitvis plågsam att läsa; samtidigt som språket gör det till en fröjd.

Varför ska man då läsa en så hemsk bok? Jo, förutom att det är en av de mest välskrivna och fascinerande böcker jag läst på senare år, ger den också en inblick i det patriarkala och traditionstyngda sydkoreanska samhället.

Bokrecension: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg – mörk, mörk, mörk

by

Kärlekens Antarktis
Författare: Sara Stridsberg
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100177140
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.

Kärlekens Antarktis är en av de mest berörande romanerna som getts under i Sverige under 2018. Många hade väntat sig att Sara Stridsberg skulle bli Augustpris-nominerad för den. Det var dock ett konstigt år när det gäller nomineringar till Augustpriset. Det var flera av de stora författarna som gett ut fantastiska romaner under året och som förbigicks av Augustpris-juryn.

Foto: Irmelie Krekin
Kärlekens Antarktis är en slags spegelvänd deckarhistoria. Deckare är fel ord, jag vet. Roman om ett brott är väl mer träffande. Vi får höra berättelsen om en ung kvinna som styckmördas. Hon är mördad, styckad, redan i första raden i romanen.

Det är en hemsk berättelse. Den går inte att värja sig emot. Och jag måste tvinga mig att läsa vidare. Inte för att det är dåligt skrivet. Tvärtom. Sara Stridsberg behärskar ett mästerligt språk. Det är bilderna, berättelserna, exaktheten, detaljerna kring detta hemska öde. Det är en grym berättelse, mörkt, utan hopp och så kärlekslöst och så ensamt och så helt förfärligt.

Jag blir ledsen, sorgsen, ångestfylld av denna övergivna unga kvinna. Hon hade två barn. Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan.

Vi får följa allt genom den dödas ögon, den döda som far genom luften och ser allt. Hon irrar genom både de dödas värld och de levandes värld.

På förlagets hemsida står det om romanen:
Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.

Romanen är mästerligt skriven. Utan tvekan. Och det finns väl absolut skäl att höra en berättelse från den skändande, styck-mördade, utsatta, övergivna unga kvinnas synvinkel. Jag blir bara alltför berörd och vet inte riktigt varför jag läser den. Jag märken bland andra recensioner att många är djupt imponerade.

Expressens recension: I Sara Stridsbergs nya roman förs talan av en styckmördad och skändad kvinna.
Annina Rabe läser en störande vacker bok.

Ingrid Elam, svt:
Livet är som det är, barn tar det för givet även när föräldrar saknar begåvning för föräldraskap, även om de försvinner eller försummar. Återstår att se och höra, använda sina sinnen och navigera i tillvarons mörka vatten. Kärlekens Antarktis är Stridsbergs hittills starkaste och mörkaste roman, här finns ingen romantisering av utanförskapet som någon gång har skymtat i hennes tidigare romaner. Här är allt intensiv närvaro och nerv, ända in i döden.

Litteraturkritik: Augustprisnominerade En shtetl i Stockholm

by

En shtetl i Stockholm
Författare: Kenneth Hermele
Utgiven: 2018-01
ISBN: 9789176811054
Förlag: Weyler Förlag

En shtetl är ett judiskt ord för en judisk by, eller en grupp av människor med judisk bakgrund som lever nära varandra i en storstad. Kenneth Hermele berättar i den självbiografiska romanen En shtetl i Stockholm om sin uppväxt i en Stockholm. Båda hans föräldrar kunde komma till Sverige och Stockholm och under andra världskriget och överleva Hitlers Nazi-Tysklands utrotning av det judiska folket, men de hade båda släkt och vänner som inte klarade sig lika bra. Kenneths föräldrar hann fly från polska Suwalki respektive Berlin strax före katastrofen tillsammans med mor- och farföräldrarna. Kenneth och hans bror lever med judar omkring sig och går i en judisk skola, där många av barnen har psykiska åkommor efter vad deras familj och släkt får genomleva.

Berättelsen är stark och jag lär mig mycket om att växa upp som judiskt barn i Sverige efter andra världskriget. Kenneth Hermele berättar, som jag upplever det, både ärligt och med stor värme. Han kan se både det positiva och negativa med sina föräldrar. Han lämnar ut många talande detaljer men ändå känner jag omtanken och kärleken mellan honom och hans föräldrar.

Kenneth och hans bror och föräldrar bor i en fastighet som kallas judehuset. Familjen umgås ed hans judiska släkt och föräldrar träffas på den ortodoxa synagogan på S:t Paulsgatan. Pojkarna går i den judiska skolan. Familjen lever helt enkelt i en judisk shtetl, ett samhälle mitt i samhället.

Boken har ingen kapitelindelning och är i stället indelad i tre delar, en om hans mamma, en om hans pappa och en om honom själv. Föräldrarna är väldigt olika. Mamman är en judisk ortodox kvinna som håller hårt på traditionen. Pappan är en betydligt mer sekulär judisk entreprenör som kämpar hårt och lyckas skapa en god ekonomi åt familjen. Kenneth är splittrad mellan föräldrarna. Som barn står han nära sin mamma men det judiska är för honom med ritualerna än någon genomträngande gudstro. Pappan hamnar lite utanför familjen som aldrig riktigt förstår hur stort det är att ha ekonomisk trygghet, tack vara pappans hårda arbete.

Det är intressant uppväxtskildring, både för att jag får en insyn i hur det var att växa upp i en judisk familj under 1950- och 1960-talet men också som en uppväxtskildring överlag. Kenneth Hermele har en starkt öga för detaljer. Det är nästan för mycket emellanåt. Dramaturgin, berättelsen, förlorar i fart och engagemang något för att han är alltför generös med detaljer.

Kenneth Hermele är ekonom och författare med ett tjugotal skrifter om utvecklingsfrågor bakom sig. Han bor och verkar i Göteborg. Detta är hans debut som berättare, och det är väl det som märks, att boken är mycket självbiografisk men inte lika skönlitterär.

Bokrecension: Slaget om Troja av Theodor Kallifatides – borde varit Augustprisnominerad

by

Slaget om Troja
Författare:Theodor Kallifatides
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100173715
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 200

Att det här mästerverket inte blev Augustpris-nominerat i år är, faktiskt, en skandal. Theodor Kallifatides roman väver samman Homeros berättelse ur Iliaden om belägringen av Troja med några människor i en liten grekisk by som var ockuperad av Nazi-Tyskland under andra världskrigets sista år.

När bomberna viner tar byns skolfröken undan barnen och berättar för dem om när Hektor och de andra trojanerna försvarade sin stad mot Agamemnon, Akilles och Menelaos som ville inta staden och hämnas att Menelaos hustru, den vackra Helena, rymt till Troja med sin älskare Paris. Striderna är blodiga och den som inte hatar krig efter att ha hört denna berättelse har ett hjärta av sten.

Kallifatides skriver så skickligt. Språket flyter fram, bubblar fram, utan hinder av pretentiösa tillkrånglade ordvändningar. När något flyter på så, till synes utan ansträngning: då kan vi vara säkra på att det ligger en mästare bakom. Det är som när en skicklig höjdhoppare flyger över ribban – det är som om han eller hon gör det utan ansträngning. Då ligger det mycket träning och skicklighet bakom.

Låt dig dock inte luras av att berättelsen flyter på enkelt och okomplicerat. Den har en djup, på flera niåver. Det är mycket som sägs mellan raderna. En stark skildring, av många, är när en tysk officer blir dödad av tre motståndskämpar varav en kunde fly. För att tvinga den grekiska befolkningen att ange vem den motståndskämpe är som flydde ska de tyska ockupanterna döda tre slumpvis utvalda män av grekerna varje dag tills motståndskämpen fångats in. Så grymt är krig, trots att de inblandade grekerna och tyskarna lever så nära varandra i vardagen.

Den grekiska byns invånare tvingas leva så nära inpå de tyska soldaterna. Borgmästaren sitter till och med på samma cafe som tyskarnas chef. Så kan vardagen fortgå trots att dessa människor är i krig med varandra.

Romanen är, precis som Homeros Iliaden, en skildring av krigets och dödandets vansinne men den handlar också om kärlek och passion och om patriarkatet. Det patriarkala samhällssystemet bär ansvar för krig och strider. Den sköna Helena var gift med Menelaos med blev förälskad i Paris. Ett helt folk, akajerna, kunde gå i krig för mannens rätt att äga sin hustru.

Berättarjaget i romanen är en tonårspojke, snart sexton år, som observerar vad som händer och reflekterar. Varje dag går han till skolan tillsammans med Dimitra, den flicka han känt sedan barnsben och som omgivningen förväntar sig att han ska gifta sig med. Men nu har han blivit förälskad i skolfröken. Han förstår att den kärleken en omöjlig och han förstår och ser att skolfröken också är förälskad men inte i honom och i något ännu mer förbjudet. Romanen har så mycket som inte sägs rent ut men som berättas på ett enastående sätt mellan raderna.

Romanen har ytterligare minst ett spår, som handlar om författande, om poesi och litteratur – hur viktiga dessa är, hur de kan få oss att överleva under de mest vidriga former.

Denna roman är bara på 200 sidor men oj vad mycket den rymmer. Den borde blivit årets Augustpris-vinnare.

Fakta om författaren:
Theodor Kallifatides föddes i Grekland 1938 och flyttade till Sverige 1964. Efter diverse arbeten blev han lärare i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet mellan 1969 och 1972. Därefter var han chefredaktör för Bonniers Litterära Magasin fram till 1976. Sedan dess har han vid sidan av sitt författarskap medarbetat i tidningar och tidskrifter samt översatt författare som August Strindberg, Ingmar Bergman och Lars Norén till grekiska och Giannis Ritsos och Mikis Theodorakis till svenska. Sina egna böcker har han skrivit om på grekiska.

Han har utgivit ett trettiotal skönlitterära verk. Flertalet av dem är översatta till främmande språk, bland annat engelska, franska och tyska.
Genom åren har Theodor Kallifatides tilldelats ett stort antal priser, bland annat Stora romanpriset 1982, Carl Eldh-priset 1987, Stockholm stads hedersstipendium 1988, Karin Boye-priset 2000, Stina Aronssons pris 2002 och Signe Ekblad-Eldhs pris 2008.