av Alejandro Leiva Wenger
Regi: Frida Röhl
Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund
Ljusdesign: Carina Persson Backman
Kompositör: “Californiaman” Joel Igor Hammad Magnusson
Medverkande: Ing-Marie Carlsson, Niklas Falk, Nina Haber och Emma Mehonic
Spelas på stora scen, Folkteatern i Göteborg med påbjudna Corona-restriktioner
Spelas till 21/5 2021
Urpremiär april 2021
Folkteatern i samarbete med Riksteatern
Premiären sköts upp på grund av sjukdomssymptom i teamet. (Urpremiären var ursprungligen tänkt att hållas i Skövde för att därifrån gå på turné.) När klartecken kunde ges kändes hela situationen rörande, tillika ytterst exklusiv. Som en ynnest att välkomnas tillbaka efter cirka ett halvårs påtvingad frånvaro. Måste vara en prövning att spela inför en publik på futtiga åtta personer, som att bjuda oss till hemma hos – fest. Tänker på personalen i tjänst på Folkteatern och framför allt på hur mycket tillskott av energi det fordras av skådespelarna under dessa extraordinära förhållanden. Gradängen är undanstuvad. Vi sitter utspridda på betryggande avstånd till den cirkelformade scenen, vars vita inredning möjligen symbolisera begreppet vita lögner. Placerad aningen bakåtlutad i fåtölj sitter jag i princip i nivå med scen, bekvämare än någonsin tidigare på teater. Intill har man tillgång till eget vatten, program med mera. Och i paus mellan de båda akterna kan man köpa sig ett glas från baren. Vi lyckliga få besökare slussas in, liksom i höstas under Don Quijote-variationerna, via personalingången. Vid betraktandet av scenen inför föreställningen uppstod en nästan naiv upprymdhet. Efter åren på 2000-talet som ombud och därefter recensent har man definitivt införlivat “scenkonst-genen” i ens system.
Dramatikern, författaren och sociologen Alejandro Leiva Wenger kom som barn på 80-talet till Stockholm från Chile. Av honom har jag tidigare sett musikalen Folkbokförarna. Nyligen tilldelades han Karin Boye-pris av Huddinge kommun och svenska Ibsensällskapets litterära pris. Han har i flera produktioner samarbetat med regissör Frida Röhl (Folkteaterns konstnärlige ledare).
Denna gång har han laborerat på temat ärftliga sjukdomar, vars förlopp resulterar i bestående men och förkortar liv. Arvet handlar om Huntingtons sjukdom – kallad danssjuka. Vad gör rädslan för att drabbas med en familj, vars make och far nyligen avlidit efter att ha plågats av Huntingtons i arton år? Intrigen simmar runt i ett hav av hemlighetsmakeri, missförstånd och dessutom en ovilja till att få bekräftelse. Risken att den sjuka genen överförs, är nämligen skrämmande hög, femtio procent. Föredrar man att hellre sväva i ovisshet än att få definitivt besked?
Dramatiken inleds med att den maniska dottern, (Nina Haber) bestämmer sig för att bryta ett förhållande och flytta hem till sin ensamstående pensionerade mamma (Ing-Marie Carlsson). I värsta fall utgör således nämnda fatala tillstånd ett slags “arvegods”. Ett konkret sådant, ett osorterat skåp möjligt att gömma sig i, är placerat som scenens mittpunkt. Detta skåp blir till den första av en lavin av misshälligheter mellan mamman och dottern. Replikskiftet om förvaringsskåpets framtid, signalerar framåtrörelse à la Tjechovs symbolik, om att fäster man publikens uppmärksamhet på ett hängande gevär, pockar en sådan markering på följdverkan enligt vedertagen estetik.
Således upplagt för virvlande dramatik, genom användandet av flera bottnar och skiftande stämning. Märker avsevärd diskrepans mellan temperament från föreställningens foton och många replikskiften. Vi hamnar aldrig i Norénska uppslitande uppgörelser, även om Nina Haber som kränkt dotter blir svalosande i andra akten. Före paus länkades mina tankar i flera sekvenser istället till fåniga Stefan & Krister revyer. Ing-Marie Carlsson har i mina ögon vanligtvis blivit typcastatad. Minns henne från mäklarfarsen Liljebrinks. Folkkär blev hon i såpan Tre Kronor och i viss mån i Bert och därutöver ofta förekommit i filmdeckare som Wallander och liknande.
Att pjäsen styrs upp i andra halvan är inte nog. Manusets egentligen entydigt allvarliga ämne, lyckas inte balanserar på rätt sida gränsen. Somliga karaktärers reaktioner, framstår efterhand som mindre trovärdiga. Gillar förvisso när Nina Haber (sett som del i feministsluggande Gruppen, i monolog, häromåret i Misantroperna med mera), som den orosanstuckne flängiga dottern konfronterar omgivningen. Men den skickligt utförda konfrontativa dominansen räcker inte för att blidka mig. Inte heller att dramatikern raffinerat planterat tecken på sjukdomssymptom både hos modern och dottern, eller att filosofiska diskussioner om testningens konsekvenser kan knytas till smittspårningen av covid 19. Kommer svaret bli en dom alternativt frisedel, är något som Wenger uppehåller sig vid.
Två personer återstår att introducera. Dels den avlidnes bästa vän som gör sig många ärenden till Irénes (?) bostad. I rollen ser vi Niklas Falk i ett sällsynt gästspel på hemmaplan. En mycket erfaren skådespelare känd från film, teve och scen. Har sett honom på Stockholms Stadsteater och förmodligen Angereds Teater under 80-talet. I Arvet blir Falks uppgift att framställa en lismande, krumbuktande figur, vars förehavanden med änkan förstås är fler än dottern haft vetskap om. Förvisso utstrålas närvaro med besked, men figuren blir för endimensionell. Vidare skådas en tillknäppt yrkeskvinna som påminner om en psykolog, en gestalt huvudperson konsulterar för vägledning. Visar sig att de har gemensam historik från tonårstiden. Den antydda relationen utvecklas på ett högst förväntat sett. Rollen görs av Emma Mehonic, en skådespelare jag kan ha sett agera på Dramaten i just en Tjechov-uppsättning.
Visserligen noteras fascinerande pendlingar mellan rädslans rådvillhet och ambitionen att både vara uppriktig och ta kontroll. Men helheten gick inte hem hos mig, trots habila insatser från skådespelarna. Hade önskat att manusförfattare och regissör strukit somliga humoristiska inslag.
