Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Gediget, omväxlande och emellanåt magiskt – TRUST med Trio X of Sweden

by

Trio X of Sweden

TRUST

4

Inspelad 2025 i Uppsala

Mix och master: Lars Nilsson Nilento Studio

Producent: Trio X of Sweden

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 7/11 2025

Pianotrion från Uppsala bildades 2002 och har under sin flitiga verksamhet blivit kända för ett otal samarbeten. Jag har senaste åren recenserat ett par av deras finurligt sammanställda album och tog chansen att träffa dem på Musikaliska i fjol, efter deras succéspelning tillsammans med cellisten Svante Henrysson och sopranen Jeanette Khön under Stockholm Jazzfestival. Trio X of Sweden består av Lennart Simonsson vid flygeln, kontrabasist Per V Johansson samt Joakim Ekberg bakom trummorna. Alla tre undervisar och utför gemensamt uppdrag för Musik i Uppland. Ekberg har för övrigt senaste somrarna ingått i husbandet i Jazz på Skansen.

Lyssnaren får stifta bekantskap med tretton kompositioner, varav stora flertalet skrivits av någon av medlemmarna. Titellåten av Simonsson utgör öppningsspår medan vi hör Some Other Time (L. Bernstein) som finalnummer. Rutinerade trion kännetecknas av sin gränslöshet, sin kemi och anmärkningsvärd dynamik. Musiken är ofta innerlig, ibland svalt svängig och i somliga sekvenser euforisk. Kompositionerna sägs ha skapats i såväl svåra stunder som i kärlek. Ett par inkännande hyllningar levereras. De magnifika instrumentalisterna håller hög klass som kompositörer, inte bara pianisten vars uppenbara talang för att mejsla fram bärkraftiga melodier vi får ett flertal exempel på.

Var inte beredd på att jag skulle falla pladask för första halvan av albumet. Den effekten har deras kompositioner och samspel på mig. Emotionella laddningen klingar av en smula någonstans mitt i. Antar att jag inte är den ende recensent som uppfattar att stunder av magi infann sig häpnadsväckande ofta i studion. TRUST passar musikälskare oavsett ålder som önskar ryckas med, men kanske främst försättas i meditativa tillstånd av hisnande skönhet.

foto Urban Jörén från Per Simonssons hemsida

Tycker mycket om förtröstansfulla temat som inleder albumet. Det avlöses av en självständig version av psalm 173 Den signade dag vars accentuerade rytmik och flexibla basgång färgar soundet. Psalmen tillhör således skivans mest spännande inslag. TRUST definieras med parollen ”is the first step to love” och genomsyras av ett berörande känslosvall, vars återhållsamt balanseras av en glädjerik bubblande ådra. Simonsson och den ödmjuka auktoritet denne utstrålar är naturligt nog navet. I vissa låtar och somliga sekvenser intar Per V Johanssons kontrabas en framskjuten position, vilket genererar välbehövlig variation.

Man är inte någon trio som ägnar sig åt virtuosa krusiduller utan är genomgående trogna sina melodier och märkbara, med något undantag ändå försynta improvisationer. Samtidigt ska poängteras att tempo och temperament drivs upp påtagligt här och var. I några kompositioner och i ett par passager dristar man sig verkligen till att bryta mönstret. Intensiteten i exempelvis Beloving blir nästan för mycket, känns i denna kontext apart när rytmsektionen varvar upp genom att vara på tårna. Är i denna komposition Ekberg som mest hamnar i framkant. Pulsen blir högre än i andra up tempo bitar. Apropå lusten att addera tillägg är det en smaksak om lyssnaren roas av att vackra visan Så skimrande var aldrig havet skrudas i delvis annan dräkt.

Med tanke på att jag skrivit om föreställningen ”Livet är mer än bara musik” är det på sin plats att skjuta in att både Georg Jojje Wadenius (som trion samarbetat med) och Stefan Nilsson hedras med fina hyllningar. Att avrunda med Some Other Time (L. Bernstein) visar sig vara en god idé fast inriktningen är en annan än det gripande framförandet som skedde i Bill Evans-tribut på Ystad Jazzfestival i år under Jan Lundgrens ledning. Hade kanske inte ett dylikt anspråk. Uppskattar ljudkvalitén. Underbart att trion fått teknisk assistans av Lars Nilsson på Nilento. Framgår av lyssning i Sony hörlurar hur superb akustiken är.

Teaterkritik: Toxic på Stadsteatern – stark, obehaglig och drabbande upplevelse

by

Toxic
Inspirerad av Samuel Beckets I väntan på Godot och Harold Pinters Mathissen
Manus och regi Olle Mårtens
I rollerna Rasmus Sintorn Nystedt och Paulus Roséen.
Premiär på Fri scen på Kulturhuset stadsteatern 6 december 2025

Statsteaterns Toxic är en mörk och tät föreställning som borrar sig in i den psykologiska skuggsida som uppstår när en människa kliver in i ett liv där våldet styr moralens riktning. Genom gängmedlemmarnas perspektiv skildras inte själva handlingen – mordet som väntar i kulisserna – utan det frätande mellanrummet innan.

Scenen fylls av en nästan kvävande stillhet. Den klaustrofobiska stunden före ett planerat dåd, där två unga gängmedlemmar försöker hålla ihop sina tankar på olika sätt.

Den ene är helt avstängd. Han vill inte prata, inte lyssna, inte ens andas för djupt. Han sitter som om han försöker stänga av hela sitt inre, som om total tystnad är det enda sättet att inte rasa ihop. Hans tomma blick säger allt.

Den andre gör det motsatta: han spelar musik, blandar kort, försöker skämta bort det som ingen av dem vågar nämna rakt ut. Den rastlösa energin blir nästan smärtsam att se – ett desperat försök att hålla kvar något som liknar normalitet, trots att allt inom honom skriker motsatsen.

Det som gör Toxic så stark är hur den visar att ingen av dessa strategier egentligen fungerar. För förr eller senare kommer verkligheten ikapp, och föreställningen gör det tydligt att ens handlingar aldrig lämnar en. De fastnar i kroppen, färgar tankarna, dyker upp i drömmarna. Till slut blir de som ett filter över hela sinnevärlden – allt man ser, hör och känner blir färgat av det man gjort och det man försöker glömma.

Och mitt i denna värld av misstro och paranoia, där ingen är en riktig vän utan bara en tillfällig vapendragare, blir det tydligt att priset för våld inte bara betalas av andra – utan av ens egen själ.

Toxic lämnar publiken med en bitter eftersmak, men också en tydlig känsla av att ha bevittnat något viktigt: en påminnelse om hur snabbt mänsklighetens kanter vittrar när man låter våld och rädsla styra sitt liv. Så även om Toxic är mörk, är den också otroligt träffande. Den visar hur snabbt allt blir skevt när man normaliserar våld och hur ensam man blir när man tvingas misstänka alla omkring sig. Toxic är en stark, obehaglig och drabbande upplevelse.

Bejublad hybrid motsvarar högt ställda förväntningar – Bach Jazz på Nefertiti

by

4/12 2025

Nefertiti i Göteborg

Lockades av en av Jazzradion i P2 inspelad konsert och i slutet av sommaren utgjorde jag exklusiv publik när pianotrion medverkade i Kulturfrågan Kontrapunkt i SVT. Rytmsektionen har jag träffat på var för sig tidigare, framför allt basisten och fotografen Magnus Bergström. Också anföraren av Bach Jazz har träffats flera gånger, fast i egenskap av anställd på GöteborgsOperans pressavdelning. Inför denna regniga torsdagskväll där publik lade beslag på samtliga sittplatser anmälde jag mitt intresse av att skildra spelningen. Hade tur och fick en utmärkt pallplats nära PA-båset. Bach Jazz består av Emil Carlsson Rinstad på piano, kontrabasist Magnus Bergström samt bakom Ola Winkler (tidigare Hultgren).

Man bildades 2022, släppte i fjol sin debut som jag efteråt fick signerad och kommer nästa år med den uppföljare det gjordes reklam för. Allt ur repertoaren är signerat giganten från Leipzig men arrangerat av dem för pianotrio. I bland framförd not för not, ibland improviserad á la boppigt tonspråk eller kammarjazz genom den konstnärliga frihet gruppen filtrerat sitt sound. Dessutom tar man sig friheten att föra in trummor i Bachs musik, till och med break och trumsolo från Winkler vars spel av naturliga skäl inte styrs av noter. På hemsidan anges fler inspirationskällor: Jan Johansson, Miles Davis, lite oväntat George Harrison samt Nils Frahm.

I animerat samtal med Rinstad efteråt framkommer att Bobo Stenson är en personlig favorit. Pianisten som på Nef till skillnad från inspelningen med ljuddesignern Åke Linton spelar på en Steinway-flygel, berättar för mig att han spelat pop, gått på Skurups jazzutbildning och varit kyrkomusiker/ kantor. Winkler har hörts med bland andra Ane Brun, Andreas Hourdakis på Unity och med Merit Hemmingson. Bergström bjöds på krogen efter att han ställt upp som fotograf och hans basgångar har kunnat avnjutas live i en rad konstellationer i Göteborg med omnejd och förekommit på skivor jag recenserat.

Trion som turnerat flitigt fast rytmsektionen har fullt upp med andra uppdrag befann sig på samma scen i februari. I dessa polariserande tider av verbalt inbördeskrig i sociala medier, känns det oerhört befriande med symbiotisk livemusik som en frizon för oss musikälskare. Vore dock missvisande att kalla det eskapism, då den oomtvistat högsta nivån av ” Lárt pour lárt” inte väjer för sorg och livets dystra stunder. Rinstad som noga presenterar vad som framförs finner till och med skäl att likna ett stycke vid ”Norén-jul”.

Johann Sebastian Bach (1685-1750) lyssnar jag kanske alltför sällan på med tanke på att organistens tidlösa verk anses avstressande. Antar att Bach Jazz är pionjärer genom att så konsekvent fusionera genrer och epoker. Ett stiltroget experiment som kräver mycket koncentration hörde jag utsnitt av i Fässbergs kyrka 2012. Syftar på basisten Christian Sperings soloskiva med Bach-kompositioner. Av de som framgångsrikt vågat sig på att jazza till Bach måste förstås den tragiskt framlidne Stefan Nilsson lyftas fram, för hur ledigt han tagit sig an exempelvis Menuet (Anna Magdalena Notebook). Rinstad nämner för mig en fransman jag inte kände till. Vad beträffar beatbaserad dynamik är Toccata och Fuga i d-moll i tappning av Sky oöverträffade klassiker, förvisso som representant för genrefria supergrupper.

Japan-influerade Jazz KISSA-baren på Nef, sannolikt Sveriges första i sitt slag

Konserten pågår i två set, varav det första landar på cirka fyrtio minuter. Efteråt utbrister en kvinna intill mig att det är en den bästa konsert hon varit på på jättelänge. Hävdar för egen del att den var både ytterst behaglig och spännande. Upphovsmannen kunde ofta mer än anas och när de tog sig konstnärliga friheter, vilket Winkler med nödvändighet ägnar sig åt, lutar man sig mer åt boppigt pulserande än nordiskt vemod, även om sådana inslag också förekom.

Hybriden förefaller på något underligt vis vis lika förunderlig som naturlig. Exceptionellt vacker mollanstrukten inledning omsluter publiken och efter deras underbara invitation kliver vi över tröskeln, Vistas därefter med oförställd glädje i det lockande tonspråk pianotrion utgår från och stundtals utsmyckar. Ur en Pianokonsert, i alla tonarter enligt Emil, porlar ackordföljder fram i ett angenämt svepande anslag. Det man antingen låter vara orört eller bearbetar är i första set ”låtar” som en Passacaglia, en dansant Gavott, ett Preludium och aria ur de Goldbergvariationer geniet Glenn Gould blev allra mest berömd för. ”Vi är inga experter, har bara dålig impulskontroll”. Man anser helt enkelt att man inte kan låta bli att botanisera i låtskatten.

Kontrapunktens härförare lämpar sig synnerligen väl för denna anrika jazzklubb. I fjärde stycket bjuds på bas-feature och i samma veva passar batterist på att flytta fram sin position. Noterar hur fräckt det emellanåt improviseras över detta svängiga och stundtals stillsamma sound. Ett ljuvligt tema förför, utvecklas till otroligt sofistikerad sfärisk musik. Diskret tycks någon form av sampling användas. Boppigt pulserande tongångar med Winkler i förarsätet övergår i expansiv låt till fängslande solo på flygeln. Hände mycket utan att det blev oorganiserat. Om anteckningar kan tydas innehåller första halvan också det adagio(?) som de spelade i min närvaro i SVT-studio när Kulturfrågan Kontrapunkt avsnitt 2 spelades in.

Dessa duktiga musiker fortsatte sitt utforskande av Bach och dennes harmonier efter paus. Har redan blivit för utförlig varför jag får nöja mig med att lyfta fram några höjdpunkter, jämte ett par anmärkningsvärda inslag. Först kommer en finkalibrig fullträff i form av en gavott, plus en låt från Italien som i trions tappning låter lite nordisk. Här förekommer sampling som en hyllning till Miles Davis ( en av mina favoriter). Med tanke på almanackan som markerar att vi befinner oss i adventstid framförs två julsånger, varav en är en ödesmättad psalm omgjord till sjutakt. Somliga stycken påminner om soundtrack, högst tänkbart att de kan ha illustrerat filmscener jag sett. En annan reflektion handlar om konsertens smakfulla kontraster, hur sekvenser av angenämt flöde integreras med infallsrika sektioner. Bach Jazz har verkligen filat på sitt smarta koncept.

Mest uppseendeväckande segment är definitivt vad som uppstår i och efter en ”hipp ackordföjd” som trollbinder. Vi får formidabel, suggestiv basgång och ett eggande trumintro som leder vidare. En stund senare briserar Winkler i ett break som omvandlas till karismatiskt solo, kvällens mest drastiskt avsteg från Bach-atmosfären. Matar på med fills och ett par effektfulla kaskader. Emil och Ola överraskar genom att sjunga på latin(?) i Agnus Dei ur tonsättaren H-moll Mässa. Bach Jazz sluter cirkeln genom att ge oss ytterligare pärla ur samma verk som de inledde med. Och med sugande stegring och walking bass aviseras stycket som ”agent-jazz”. Som uppskattad extra dessert serveras gigantens största hit, känd som signaturen till Beppes Godnattstund i en självständig tolkning. Ska poängteras att akustiken var ypperlig.

Teaterkritik: En berättelse om smärta – skulle tjänat på att skruva ned humor och volym ibland

by


Foto Leonard Stenberg

En berättelse om smärta
Manus och regi Malin Axelsson
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Tobias Hallgren
Kompositör Christian Gabel
Medverkande Bianca Cruzeiro, Robert Fux, Sandra Huldt och Victor Iván

Smärta kan ta över en människas liv helt, skapa kaos i vardagen och krossa relationer. Den är dessutom ett osynligt lidande vilket gör att omgivningen har svårt att förstå hur dåligt den som drabbas mår. Har smärtan ingen uppenbar orsak kan det också kännas omöjligt att få hjälp. Om det mörka hål smärtpatienter faller ned i har Malin Axelsson, som själv plågats av smärta, skrivit en absurd komedi.

Det börjar med att Dolores är på sin mammas begravning och sörjer över hennes bortgång och hur kort ett liv är. Plötsligt faller hon samman och snart börjar en smärta sprida sig i kroppen. Först är det stortån, sedan hela foten och så benet och hon börjar halta. Samtidigt pressar hon sig att fortsätta som innan smärtan slog till. Hon har ju så mycket att glädjas åt och hantera. Ett attraktivt yrke som väderpresentatör som många avundas henne, en omtänksam och huslig man och en dotter som ska skjutsas mellan olika aktiviteter.

Men gradvis tar smärtan över tillvaron bit för bit. Dolores orkar inte med jobbet eller familjen och söker sig desperat gång efter gång till vårdcentralen för hjälp. Efter att ha tagit ett flertal prover förklarar dock läkaren att hon är helt frisk. Har hon ont ändå kan hon väl ta en Alvedon, eller kanske skulle terapi vara en möjlig lösning.

Dolores slår rödglödgat ilsket ifrån sig råden. Tror han inte att hon har testat värktabletter och terapi menar han är hon är psyksjuk? Aldrig att hon skulle gå till en psykolog. Ändå hamnar hon omsider hos en sådan eftersom hennes granne känner till en mycket omtyckt sådan.

För den snygge, bildade och som det verkar mycket empatiske André faller Dolores handlöst. Äntligen någon som lyssnar på henne, förstår hennes smärta och delar hennes kärlek till böcker och resor – främst till hennes favoritstad Paris då.

När hon ger sig hän i det hon inbillar sig är kärlek mellan de två verkar smärtan underbart nog hålla sig i schack. Men så fort hon är hemma är den tillbaka och jagar henne. Dolores är beredd att satsa allt- även det arv hon fått efter sin mamma – på André.

När den lycka hon sett framför sig med André krossas och Tommy vill ta ut skilsmässa för han träffat en annan och han dessutom får vårdnaden om dottern faller Dolores ända ned till samhällets botten.

Det är härligt uppfriskande och välkommet med en pjäs direkt skriven för teatern. Malin Axelsson, som exempelvis tidigare bearbetat succén Jösses flickor – återkomsten, vet också hur man ska få en text att leva och beröra. En berättelse av smärta som spelas på Kulturhuset Stadsteatern har dessutom ett ovanligt och samtidigt allmängiltigt ämne. Föreställningen understryker att smärta, speciellt långvarig smärta, inte får finnas i vårt samhälle där alla ska vara högpresterande med kropp och psyke i perfekt trim.

Det går självfallet inte enbart att skriva ett allvarligt drama om att leva med smärta. Det vore alltför tungt. Men samtidigt är det ett aber att drastisk humor är en så stor del av föreställningen. Ibland tenderar handlingen att falla över i situationskomik och tappa fokus – skådespelare spelar på skratten så att säga- och dialogen kan bli väl skrikig. Men sådant kan förstås ha att göra med premiärnerver.

Bianca Cruzeiro har som Dolores en både häftig och ansvarsfull roll att hantera. Hon lyckas effektfullt och välbalanserat skildra denna karriärkvinna som kollapsar och den isande fruktan att smärtan som så oförklarligt slagit till aldrig ska gå över. Precis som det är för smärtpatienter i verkligheten.

De bäst fungerande och verkligt roliga scenerna är terapisessionerna mellan Dolores och psykologen André – skickligt gestaltad av Victor Iván. Det visar sig omsider att han inte är så intresserad av att hjälpa henne, utan hellre pratar om sin egen smärta och inre kris. Det säger han självsäkert att han tänker skriva en bok om trots att han inte är någon författare. ”Varför ska alla skriva böcker idag om det lidande de anser sig ha varit utsatta för? Var blev empatin med sina medmänniskor av? frågar Dolores. Det är bara att nicka medhåll. Det släpps ju en flod av sådan inåtvänd autofiktion.

Robert Fux gör med lågmäld humor och allvar Dolores make. En ovanlig roll för honom som han klarar utmärkt. Tommy försöker verkligen stötta och hjälpa henne men orkar till slut inte. Avgörande blir givetvis när hon förälskar sig handlöst i André och vill resa iväg med honom.

Sandra Huldt spelar grannen som med uppenbar förtjusning lägger sig i Dolores liv och kanske till och med njuter av hennes smärta. Samtidigt skryter Lena om att hon ägnar sig åt socialt arbete och hjälper hemlösa. Grannen är en grovhuggen och trashig karaktär som vet att ta för sig. Hennes vilda utspel vinner publikens gunst. Omsider tar Lena också med överlägsenhet över det Dolores förlorat.

Öppningsscenens ekande tomhet med en vit orgel prydd med rosor i fokus är en stämningsfull bild av begravningen. Omsider fylls scenen med alltmer dekor, en tydlig beskrivning av Dolores och familjens tilltagande kaos. Att en stilig ljuskrona hängs upp känns lite udda. Men förklaring kommer …

Slutet av föreställningen är starkt, speciellt scenen då Dolores är beredd att ta sitt liv känns riktigt otäck. Totalt sett är En berättelse om smärta en angelägen och underhållande föreställning om den folksjukdom som smärta är, men den skulle ha tjänat på att humorn och volymen skruvats ned.

Filmrecension: Mästaren och Margarita – ett mirakel

by

Mästaren och Margarita
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 december 2025
Regi Michael Lockshin

Är det ens möjligt att göra Michail Bulgakovs kultförklarade roman Mästaren och Margarita till film? Boken som publicerades under 1960-talet mer än 25 år efter författarens död blev en kultbok runt om i världen. Romanen sär en fantastiskt och fantasifull berättelse och samtidigt är den en tydlig och klar kritik av diktaturer och avslöjar fenomenen bakom makt som stryper yttrandefrihet. När det skrevs var den en kritik på Sovjetunionen och Stalins makt. Idag har filmatiseringen som gjort publiksuccé på ryska biografer. Hur det ens är möjligt i Putins diktatur? Mirakel kan tydligt ske också i vår nutid.

Filmen utspelas i Moskva under 1930-talet där en berömd författare plötsligt censureras av den sovjetiska staten: hans roman förbjuds, och premiären av hans nya pjäs om Pontius Pilatus ställs plötsligt in. Han blir utstött inom några dagar och ingen vill ha med honom att göra. Då börjar han i sin förtvivlan skriva en ny roman där har driver med djävulen, som får namnet Woland. Djävulen, Woland, kommer till Moskva för att hämnas på de som säger att han inte finns. Eftersom Sovjetunionen avskaffat religionen och därmed också avskaffat Gud finns ingen djävul heller. Författaren inser att hans roman aldrig kommer att publiceras i Sovjetunionen. Han träffar en kvinna som han inleder ett kärleksförhållande med, Kvinnan, Margarita, blir hans musa och inspirerar honom att fortsätta skriva, oavsett vilka konsekvenser det går.

I filmen vävsBulgakovs roman samman med hans eget liv och det blir en berättelse med många bottnar utspelar sig i tre parallella tidslinjer: det halvrealistiska Moskva på 1930-talet, det fantasifulla framtids-Moskva i Mästarns roman och Jerusalem år 33 efter Kristus, vid tiden för Jesu korsfästelse där Pontius Pilatus har en viktig roll, spelad av underbara Claes Bang.

Filmen är konstnärligt och filmiskt fascinerande – men berättelsen spretar vilt, fast det gör inte så mycket. Det underläggande temat tas upp ur olika synvinklar. Filosofiskt
är högaktuell och med tanke på hur yttrandefrihet och konstens frihet attackeras är det högintressant att den blev ett sådant publikfenomen i Ryssland med över fem miljoner biobesökare. Samtidigt är filmen också attackerad av den ryska staten. Filmens regissör Michael Lockshin har kallats ”förrädare” och ”folkets fiende” i Kremltrogna medier samtidigt som hans filmatisering av Mästaren och Margarita hyllats internationellt för sitt tydliga anti-totalitära budskap och dess konstnärliga kvaliteter.

I filmens ensemble finns några av Rysslands största filmstjärnor, som Evgeny Tsiganov och Yulia Snigir, samt internationella namn som tyske August Diehl och Nordens egen Claes Bang.

Var och en som läst Bulgaovs roman Mästaren och Margarita har troligen sina bilder av karaktärerna och händelserna. Att filmatisera den blir givetvis en berättelse som delvis blir annorlunda och spretar iväg åt andra håll. Det gör ingenting. Denna version är skapad genom fantasi och djup filmisk konstnärlighet, det är en imponerande skapelse som vibrerar och pendlar mellan komedi, gravallvar, absurdism, realism och fantasy och den står upp för konstens frihet och tankarnas rätt att gå åt alla olika håll.