Recension

Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

14 maj, 2025 by Mats Hallberg

Anders Boson Jazz Ensemble

Slottsskogen

Inspelad i Kungsten Studios av Åke Linton

HOOB Records

Releasedatum: 2/5 2025

Trumpetaren, sångaren och låtskrivaren Anders Boson har många projekt igång. Vad beträffar hans Jazz Ensemble som är en septett släpps nu tredje plattan. Har recenserat såväl de två föregående som flera andra av konstellationerna han initierat. Har vidare hört dem live vilket ett par gånger synts i skrift. Bör också sägas att jag känner Boson och hans medmusiker så pass väl, att hade musiken inte varit till belåtenhet skulle jag avstått från att skriva. Inte värt att ödsla tid på mediokra verk är min huvudregel. För ett tag kom en påminnelse. Skyllde då oklart besked på tilltagande skrivkramp. Nu har jag ändå lyssnat två-tre gånger och tagit anteckningar. Ni som känner undertecknad någorlunda som självständig recensent, vet att jag inte låter mig värvas, vägrar ägna mig åt att promota kompisar. I det här fallet fick jag en kick av vad som åstadkommits och står för mitt beslut. Att jag åtskilliga gånger hört medlemmar ur ensemblen ska inte hindra mig från att recensera männen hemmahörande i Göteborgstrakten. En av få omständigheter man möjligen skulle kunna invända mot på detta snyggt sammanhållna verk är den korta speltiden på endast 32 minuter.

Anders Boson Jazz Ensemble består förutom honom själv på trumpet och sång (två spår) av snillet Axel Mårdsjö på saxofoner och klarinett vars uppdrag utökats till att arrangera Slottsskogens sju kompositioner. Boson har skrivit samtliga av dem undantaget titelspåret vars original signerat John Coltrane heter Central Park West (1964). Det har tolkas i år av Göteborg Jazz Orchestra. Övriga på blås är trombonisten Jakob Sollerman jämte Jonathan Kronevik på flygelhorn och kanske också trumpet. För att få en uppfattning om standarden de upprätthåller kan nämnas att de medverkat i produktioner med heltidsanställda Bohuslän Big Band. Vid flygeln sitter Simon Westman medan Michael Edlund från Music Music Music och all städes närvarande kontrabasisten – en i Göteborg bosatte finländare – Olli Rantala rytmsektionen. Rantala ses ofta med BBB.

Söker du efter utmanade vassa kanter har du hamnat helt fel. Det låter lent inbjudande om Anders Boson Jazz Ensemble, vilket i dessa dystra polariserande tider måste framhållas. Fäster mig i vanlig ordning vid ett trösterikt sound, påfallande sammanhängande. Melodierna är i högre utsträckning snarlika än tidigare. Boson får finna sig i att få epitetet obotlig romantiker klistrat på sig. Septettens svepande stämmor förenas ljuvt. Invirade i antingen nordisk melankoli eller avskalade 50-tals stämningar ´a la Kind Of Blue, alternativt blåa West Coast-toner, skjuter behagliga harmonier framför sig. Delikata arren blandar betagande moll med hoppfulla stämningar. Smeksamma klanger får mig att vid upprepade tillfällen rysa av välbehag.

Skivbolaget påpekar att ensemblens approach till jazz är stillsammare och mjukare än gängse. Bosons sång är ett obestridligt bevis för tesen. Hans svenska ljusa text till gigantens melodi framförs varsamt, på en bädd av sött stretchande arr. Idén uppstod när han i hörlurar lyssnade på Coltranes komposition i just Central Park och tänkte på Göteborgs motsvarighet. (Kan parentetiskt flika in att jag jobbat i parken fyra somrar samt praktiserat på Björngårdsvillan.) Rytmiken markeras mer hörbart i Will You Let Me In, en utlämnande kärleksförklaring. Boson känner sig som mest kreativ när han tillåter sig ett fritt förhållningssätt och undviker utstakade riktningar och kretsar helst kring glädjeämnen i tillvaron.

Musikerna har en särskild kemi. Deras ledare vill inte se sig som producent eller så har uppgiften bara missats i lanseringen. Vill å det bestämdaste överösa Axel Mårdsjö med berättigat beröm. Han gjorde en påfallande mogen examenskonsert som blev till skiva för sju år sedan. Sedan dess flyttat till vår huvudstad, släppt eget album, setts på teaterscener, i strålande Kate Bush-tribut och Cross Over-sammanhang, medverkat i musikaler och massvis annat. Kontentan av remarkabla uppräkningen är att Mårdsjös spel på Slottsskogen håller svindlande hög nivå. Syftar inte i första hand på felfri teknik utan på emotionella tyngden i solon, vilket inte kan nog understrykas.

Ytterligare reflektioner är på sin plats, framför allt för att förträffliga insatser bör omnämnas. Edlunds trummor och fraser på trumpet av Boson hörs i ljuvlig konversation på Flugberget, utbytet avlöses av en saxofon från redan rosade Mårdsjö, vars magiska ton får mig att associera till Cannonball Adderley. Här hänför unisona aktioner. I Time To Say Goodbye är istället kontrabasen i förgrunden. Över dess pregnanta bottenplatta tillkommer charmerande slinga av pianist Westman. Great Expectations kännetecknas av förstklassigt klarinettspel i piggt kringstudsande melodi med feature på trombon. I avslutande Trust är det Jakob Sollerman som med sin sousafon (en slags tuba) bryter sig loss ur omgivningen, i fruktbar interaktion med känsligt musicerande Westman och en trumpet. I titellåten liras solo av Jonathan Kronevik på flygelhorn. Vem som gör vad är uppgifter inhämtade från bandledare Boson.

Uppskattar sannerligen denna rogivande prägel på jazz, vars inriktning inte sällan manar fram bilder. Tippar att albumet har kvaliteter för att passa till att sättas på repeat. Har ingen aning om andra recensenters bedömning, så kan inte anklagas för att ha hängt på någon hajp, förvisso till att ha blivit ”carried away”. Enda jag snappat upp om mottagandet är att releasekonserten i Lerum (hade planerat att vara med) betecknades som en succé. Som sagt, när till och med 4+ framstår som futtigt återstår inget alternativ, blir valet uppenbart.

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

14 maj, 2025 by Anastasia Bark

Titel: Tre äpplen föll från himlen

Författare: Narine Abgarjan

Översättare: Lina Bysell

Förlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2024-09-18

ISBN: 978-91-89814-40-0

”Tre äpplen föll från himlen: ett till den som berättade, ett till den som lyssnade, och ett till den som förstod.” Så avslutas många armeniska sagor – med en välsignelse som påminner oss om att berättelser är något som delas, inte bara konsumeras. I samma anda har Bokförlaget Tranan, med Lina Bysell som översättare från ryska (den armeniska författaren Narine Abgarjan skriver sina romaner på ryska), förra året gett ut denna lågmälda och eleganta roman.

Abgarjans Tre äpplen föll från himlen känns som en förlängning av den armeniska sagotraditionen: en stillsam, stundvis tragisk, stundvis hjärtevärmande skildring av det sköra livet i en undangömd by i de armeniska bergen.

Romanen kretsar kring platsen Maran och människorna som är förankrade där. Byn, liksom många andra platser vid världens ytterkanter, har avlägsnats från liv och rörelse – och ändå fortsätter den att existera. Eller kanske är det just tack vare sin lilla, ihärdiga befolkning. Invånarna i Maran är åldrande, de har överlevt världskrig, jordbävningar och personliga katastrofer. Än lever byn, mot alla odds.

På ytan sker både mycket och ingenting i berättelsen. Ibland brinner världen, ibland inte – men karaktärerna lever vidare. Vad som än händer, skildras det med en varm blick: en sorts ömsinthet inför människorna och den värld som formar dem. Maran må vara bortglömd av omvärlden, men i sig rymmer den en hel värld – ibland grym, ibland solidarisk, alltid levande.

Jag har funderat på vad som gör en historiskt och lokalt förankrad berättelse ’bra’. Bra är förstås ett subjektivt ord – här menar jag snarare trovärdig, verklig. Det jag tänker på är det engelska begreppet verisimilitude – känslan av att en text är sann inom sina egna ramar, även om den inte strikt följer verkligheten. Tre äpplen föll från himlen balanserar mellan vardaglighet och en personlig, lätt lekfull ton. Kanske beror detta på att Abgarjan också skrivit barnböcker. Det finns även ett svagt, nästan omärkligt stråk av magisk realism – inte i form av övernaturliga händelser, men i en öppenhet inför miraklernas möjlighet.

Och blir det trovärdigt? Ja. Abgarjan lyckas skildra en hel by av olika karaktärer utan att det blir spretigt. Visst, jag fäste mig mer vid vissa personer än andra, och några partier kändes mer levande än andra – men som helhet håller romanen en jämn och fin nivå. Det är en berättelse som stannar kvar, just för att den inte påstår sig vara större än vad den är, men ändå rymmer så mycket.

Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

13 maj, 2025 by Mats Hallberg

8/5 2025

Kungsbacka Teater

Hade viss kunskap om musiken i och med att jag fick ett recensionsex av cd:n Yesun, vilket resulterade i positiv recension 2020. Den 50-årige pianisten, multiinstrumentalisten, sångaren och låtskrivaren från Havanna har ett omfattande och imponerande cv. Arrangören lanserar honom därtill som författare och producent. På meritlistan finns nio album i eget namn, ett tjugotal samarbeten, en Grammy-nominering, turnerande med mytomspunna Buena Vista Social Club och högsta konstnärliga utmärkelse möjlig att få i Frankrike. Roberto Fonseca ärvde intresset för musik från föräldrarna, pappa trumslagare medan mamma var dansare och professionell bolerosångerska.

Turnén i regi av Musik Hallandia avslutas på Kungsbacka Teater inför uppskattningsvis ett par hundra entusiastiska latin-fans i varierande åldrar. Utlovas att kubanska musikens gyllene era kommer hyllas. Med extranummer pågår konserten i ett svep under cirka åttio minuter. Snyggt diskret ljusshow ingår och akustiken är superb från ytterplats på fjärde raden. Enda anteckning i marginalen avser flygeln vars klang blir aningens oren stundtals, då volymen dragits upp maximalt för att hävda instrumentet mot övrig sättning. Att få till exakt rätt balans kan vara ett dilemma även för medföljande erfaren ljudtekniker. Rent musikaliskt instämmer jag i arrangörens påstående om jazziga utflykter toppade med kubanska rytmer i världsklass.

Förutom honom själv består kvartetten av Felipe Cabrera på kontrabas och rytmläggarna Andrés Cuayo på percussion jämte trumslagaren Ruly Herrera. Jag råkar sitt endast fem-tio meter från den sist nämnde, vilket gör att hans lysande teknik kan studeras i detalj. Fångas av läckert varierad öppning när rytmisk attack kombineras med elegant tassande melodi och dito sång. Publiken ger livlig respons, bland annat genom handklapp i låtens refräng. Fonseca verkar ha ett öppet sinnelag för olika stilar. 2015 släpptes liveplatta där han samarbetade med Fatoumata Diawara. Singer Songwritern från Mali har jag kunnat höra på Sthlm Jazz Festival. I nuvarande bländande skickliga kvartett fokuseras på salsa och närliggande danser i jazzig tappning. Spännvidden erbjuder rikliga tillfällen till kontraster. Just kontraster och förflyttning av fokus parat med intrikat latin-groove, tycks vara de komponenter som utgör artistens signum. Andra iakttagelser är att medmusikerna ges gott om utrymme att uttrycka sig på egen hand och att kompositören tycks förtjust i smått experimentell harmonik.

Även om sympatiske Fonseca presenterar musiken vid ett par tillfällen saknar jag uppgift om titlar. I långsamt utsträckta sjok refererades sannolikt till det vemodiga, romantiska soundet från Buena Vista Social Club. Samma sak i utsökt extranummer som hyllar enda kvinnliga sångerskan i Ry Cooders värdiga projekt.

Kontrabasisten Felipe Cabrera är ryggraden, står för osviklig stadga, ansvarar dessutom för såväl intro som ett överraskande omfattande solo då han är ensam musiker på scen. Hade föreställt mig att slagverkare Andrés Cuayo med meriter från ovan nämnda berömda projekt, skulle tilldelats minst motsvarande tid i rampljuset. Istället huserade han mestadels i en glänsande kompletterande roll. På slutet i minst sagt medryckande mambo färgar han desto mer. Första gången han på allvar ger sig till känna sker det i en repetitiv melodi förhållandevis tidigt in i konserten. Åtskilliga gånger visar sig stereotypen om latinskt framvällande temperament förträffligt spegla hur hetsig be bop låter. Magnifikt samspelta och exceptionellt lyhörda dyker kvartetten gärna ner i ekvilibristiska aktiviteter. Dessa får de utlopp för och ägnar sig åt efter softa, stillsamma ballader eller minnesvärda solon.

Samtliga uppvisar obestridlig pondus, vilket jag givetvis hade räknat med. Trumslagare Ruly Herrera som är förgrundsfigur i Real Project är navet i en passage centrerad kring ett avigt oemotståndligt tema. I en avskalad avdelning tycker jag mig känna igen en känd vacker ballad vars identitet jag inte kommer på. I detta segment får jag för mig att fraser från mexikanska Besame Mucho och Summertime förekommer.

Det excelleras i löpningar på flygeln med rafflande nerv för att i omgångar skifta till drömskt, dröjande anslag. Pendlingarna definierar konserten, gör den särskilt angenäm! Explosivt jazzigt tonspråk som kränger fram blandas med ljuvliga melodier varsamt utsträckta. En dansant melodi där Fonseca låter vänsterhanden ta hand om ackord i basregistret, stretchas och övergår till hypnotiskt beat med underbar assistans från fantastisk rytmsektion.

Efter successivt uppbyggt crescendo återvänds till en stillsam melodi, vilket skapar stor skönhet. I vad som aviseras som finalnummer understryker Fonseca att den mambo de ska framföra framkallar reaktioner i våra kroppar. Vi kanske borde ställt oss upp och skakat loss, istället för att nöja oss med att fysiskt digga sittandes. Här trakterar Fonseca det keyboard som finns intill honom, varvid härligt ös utbryter, battle emellan rytmläggarna och dessutom dialog percussionist – bandledare. Fonseca sjunger inspirerat medan basisten körar. Vi förunnas sanslöst sväng á la Miami Sound Machine.

Efter självklara stående ovationer levereras fint extranummer, ett omtyckt soundtrack som övergår i en snabb låt i dur. När året summeras kommer Roberto Fonseca Quartet troligen utses till årets konsert Kungsbacka. Hade jag fått välja skulle jag ha föredragit två set, fast upplägget funkade ändå galant.

Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

12 maj, 2025 by Anastasia Bark

Titel: Vi är inte maskiner

Författare: Kjell Rautio

Förlag: Arena idé

Utgivningsdatum: 23.01.2024

ISBN: 9789189077539

Det har gått ett tag sedan Vi är inte maskiner utgavs, och vi är fortfarande inte maskiner – trots att vi så ofta behandlas som om vi vore det. Denna bok är ett medmänskligt bidrag till debatten kring välfärd och sjukförsäkringssystemet, särskild i sin form och stil genom att Rautio utgår både från sina arbetserfarenheter och sina personliga erfarenheter. Hans positionering blir mycket intressant i detta verk: med en utbildning i ekonomisk historia försöker han skriva en faktabaserad analys av det svenska sjukförsäkringssystemet – som facklig utredare på TCO och LO, men också med en personlig förankring. Resultatet blir varken en akademisk avhandling eller ett journalistiskt reportage, utan någonting alldeles eget.

Att Rautio är medveten om hur hans personliga erfarenheter påverkat hans faktaanalys gör boken bara mer imponerande.

Ett par detaljer som tydliggör Rautios skicklighet i denna form är hur väl sammansatt narrativet är även ur ett litterärt perspektiv. Det vetenskapliga och det personliga flyter samman till en tydlig helhet, sammansatt med ett klister skapat av övertygelsen om alla människors lika värde. Det är inte alltid enkelt att väva ihop en faktabaserad analys med personliga berättelser, men Rautio lyckas väl med det – utan några störningar i texten. Han utgår exempelvis från sin uppväxt i Vittangi (Kiruna kommun) och beskriver sina personliga erfarenheter av att ha tre diskbråck, lång sjukskrivning och lyckad rehabilitering – som han sedan jämför med sin frus upplevelse av att bli utförsäkrad efter ett långt arbetsliv som brevbärare.

Denna sorts radikala förändring i sjukförsäkringssystemet får Rautio att fördjupa sig i en analys av hur det svenska välfärdssystemet förändrats sedan slutet av förra seklet, med särskilt fokus på 1990-talets kris och högerns offensiv under 2000-talet.

Såsom jag uppfattade det är boken uppdelad i två delar: en som går igenom de närhistoriska förändringarna i sjukförsäkringssystemet, och en andra där Rautio presenterar radikala och mycket tydliga förslag på hur man idag skulle kunna skapa ett mer medmänskligt system – där vi inte behöver arbeta som maskiner. Rautio gör alltså inte bara en historisk analys präglad av sina personliga erfarenheter, utan för även fram en politisk agenda med konkreta förslag på hur ett system kan behandla människor som just människor, med fokus på det gemensamma ansvaret när arbetsförmågan sviktar. I de sista kapitlen skissar han en sorts ’provisorisk utopi’, där sjukförsäkringen reformeras med fokus på mänsklig värdighet, solidaritet, arbetsgivaransvar och ett stärkt kollektivt inflytande – en modell där facket spelar en aktiv roll i att återupprätta ett rättvist och hållbart trygghetssystem.

Rautio lyckas alltså med mycket i Vi är inte maskiner: han kritiserar hur sjukförsäkringen successivt urholkats genom hårdare regler, karensdagar och en praktik som ofta går emot medicinska bedömningar; han förankrar detta i personliga erfarenheter och sin roll som facklig utredare; han gör en tung historisk analys; han diskuterar det politiska spektrumet kring välfärd; han lyfter fram hur köns- och klassdimensioner samverkar – särskilt hur lågavlönade kvinnor i välfärdsyrken drabbats hårt – och han presenterar dessutom konkreta förslag på hur man skulle kunna lösa de problem det svenska systemet står inför idag.

Förutom att Rautio upprepar att Sverige är det land i OECD där ojämlikheten ökat snabbast minst en gång per kapitel – jag kommer säkert kunna rabbla den statistiken i sömnen – har jag inte mycket att klaga på. Vi är inte maskiner är ett mycket viktigt bidrag till förståelsen av vad som hänt med den svenska välfärden – och vad som bör hända framöver.

Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

12 maj, 2025 by Mats Hallberg

7/5 2025

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangör: Musik I Lerum i samarbete med Knutpunkt och bland andra European Jazz Net Work Gren Pilot Tour

Är som lyssnare av livemusik privilegierad. Kan ofta välja att anmäla intresse hos arrangörer där jag har stående inbjudan. Har senaste decenniet varit hos Musik i Lerum om inte frekvent, så ett antal gånger varje säsong. Även om det ibland kan kännas krångligt med tågbyte lockades jag av att höra en sammansmältning av stilar vars rot är kinesisk av forntida ursprung. På rak arm kunde jag nämligen inte komma på att jag hade hört någon musiker från Kina live. Efteråt fick jag möjlighet att träffa huvudpersonen backstage, hon som komponerar, sjunger och spelar guzheng. Kan flika in att min kunskap om kinesisk kultur är begränsad till en handfull filmer på Göteborgs Filmfestival och ungefär lika mycket skönlitteratur av samtida snitt, i flera fall romaner och novellsamlingar skrivna av yngre kvinnor.

House of Wu Fei var ute på en miljöanpassad turné genom Europa och i vårt lands södra och västra region. Man hade trots ljusa årstidens intåg mötts av välfyllda salonger och rungande bifall. Dock, vad beträffar Göteborg och närliggande områden skyller jag på extrem konkurrens om publiken. Utbudet är sanslöst späckat. Denna tilldragelse hade inte alls nått ut till nyfikna, varför åhörarna uppgick till endast ett dussintal personer. Följande kväll spelades för övrigt på Klubb Impuls på Atalante i Göteborg.

På scen ser vi Wu Fei på guzheng (21-strängad kinesisk cittra) tillsammans med musiker från Belgien. De är Dijf Sanders på elektronik, trumslagaren Simon Segers samt på elbas Louise van den Heuvel; av vilka först nämnde multiinstrumentalist fungerat som länk emellan artisten och europeiska musikerna. Samtliga var nya bekantskaper för mig. När jag googlar upptäcks anmärkningsvärd kreativitet inom flera riktningar, att de ingått i åtskilliga cross over – konstellationer och driver egna projekt. Experimentlustan har i flera fall resulterat i en innovativ anomali döpt till ”kraut-jazz”.

Det för oss exotiska sammanhanget och dess idégivare presenteras grundligt av arrangören. Musiken beskrivs som en blandning av ett minst 2 500 årigt folkspråk och västerländska traditionella klanger i kombination med samtida beat. Verket Along With The Tides har som namnet antyder inspirerats av tidvattnet och månens krafter, en ljuddikt likt en framdrivande rörelse. Wu Fei föddes i Peking, fick inga syskon. Underbarnet startade tidigt sin professionella karriär. Antogs för att studera komposition vid China Conservatory of Music High School vid sexton års ålder och fortsatte studierna i USA 2000. Här uppmanades hon som så beundransvärt behärskade själva hantverket att försöka hitta ett eget uttryck, varvid kreativt utforskande tog vid. En stor dos av frihet tillfördes när Wu Fei musicerade på instinkt utan riktning.

Konserten, inramad av klangen från den gong gong som skymtar ovan, varar i cirka sjuttiofem minuter. Enligt komponisten från Kina kommer kvartetten leda oss genom en tidsresa. Noterar inledningsvis vad jag vill benämna som intensiv densitet. Soundet tycks i vissa perioder styras av förutbestämda mönster av österländskt snitt, medan det i andra avdelningar rör sig friare. Wu Fei säger till mig efteråt att varje konsert genomförs som om det vore den sista, eftersom hon aldrig kan vara säker på vad som händer i framtiden. Varje musiker verkar också ges utrymme att överraska, testa nya impulser för att se vilka man vill behålla. Något annat som omgående gör intryck är den gälla sången, ibland av poetisk karaktär, ibland med ordlös kraft. Under konsertens första halva förefaller det som om musikerna från Belgien anammat österländskt idiom, takt och tonart(er) vilka härröra från exempelvis Peking opera.

Strukturer löstes upp i särskilt ett längre mittenparti. Trumslagaren Simon Stegers bröt sig ur rådande harmonik tv-tre gånger med förbluffande eruptiva solon. Elbasisten Louise van den Houvel som var yngst gick motsatt väg i sin feature. Ett tag satt hon med korslagda ben och prövade basgångar, därefter fortsatte hon stående att söka sig fram till ett fruktbart, subtilt groove. Man märkte varför instrumentkollegorna Esperanza Spalding och inte minst Tal Wilkenfeld utgjort förebilder.

Då det utifrån sett fritt hållna samspråket tycks pågå får jag några oväntade referenser i skallen. När det låter taktfast suggestivt tänker jag på synt-baserade Yellow Magic Orchestra från Japan och när musiken expanderar till sin mesta spejsiga form hamnar jag långsökt nog hos Greatful Dead, Pink Floyd anno 1970 och Can, fast ingen lirar fuzzig elgitarr eller något blåsinstrument. Vad beträffar upphovet till kontrastrika musiken saknar jag kopplingar, (även om cittra förekommer på exempelvis Backa Teater). Omslöts istället förutsättningslöst av diskanten från den guzheng Wu Fei mästerligt trakterar. I ett stycke skiftas till en annan cittra från Vietnam (om jag uppfattade rätt).

Fängslas av successiva växlingar av fokus, klangfärg och ljudstyrka. Efter en passage där Wu Fei ackompanjerar sin ljusa stämma i folkvisa från Peking opera med många hundra år på nacken, berättar hon om en sång som skildrar en stark kvinna, en kvinna klädd som man i strid. Sången övergår effektfullt i pulserande beat. Ett par gånger tas kompositioner till en slutpunkt, fast efteråt betraktar man ALong With The Tides som en källa, med olikartade bifloder vilka får symbolisera konsertens mäktiga kontraster, dess diametralt olika delar.

Inte ofta jag befinner mig på konsert för att höra fyra musiker jag helt saknar anknytning till, vilket också gäller för den musik som framförs vare sig den består av sammansmältning eller luckrats upp i skiftande beståndsdelar. Det var sällsamt! Glad för att jag hade tid och lust att närvara. och som bonus fick en pratstund med Wu Fei backstage.

Recension

Footer

Om oss