Triangle of Sadness
Betyg 5
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Manus och regi Ruben Östlund
I rollerna ser vi Harris Dickinson, Charlbi Dean, Woody Harrelson, Zlatko Buric, Vicki Berlin, Henrik Dorsin, Dolly De Leon, Iris Berben, Sunnyi Melles och Oliver Ford Davies
En underbar dissekering av det kapitalistiska västerländska samhället. Ett lustmord på den rika överklassen. Jag går ut från salongen helt omskakad. Ruben Östlund skärskådar och granskar vårt samhällssystem där klyftan mellan de rika och den stora arbetande massan är gigantisk och därför också har helt olika liv. Triangle of Sadness är absurd och komisk, men trots att vissa scener verkar överdrivna sätter sig skrattet i halsen.
Filmen vann Guldpalmen, det finaste priset i filmfestivalen i Cannes 2022. Därmed blev Ruben Östlund tvåfaldigt vinnare av Guldpalmen. Fem år tidigare vann han med The Square.
Vi följer ett ungt par, modeller och influencer, Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean), som hänger ihop kanske mest för att de båda har nytta av att synas tillsammans. Eller så finns det kärlek, det är osäkert, både dem och vi som ser filmen. De får följa med gratis på en en lyxyacht tillsammans med miljonärer, vänliga vapenhandlare och en marxistisk sjökapten (Woody Harrelson). Där får vi se en skarp, delvis absurd, men egentligen väldigt realistisk skildring av de gigantiska klyftorna mellan de rika och arbetarklassen i det moderna kapitalistiska samhällssystemet.
En talande scen är när den äldre hustrun till den stenrika ryssen badar i en bubbelpool, uppassad av en ung kvinna i serveringspersonalen. Plötsligt inser den rika ryskan hur orättvist det är att hon själv kan ligga i badet och njuta medan personalen inte får bada. Hon bestämmer att all personal ska bada. Eftersom hennes man är så rik att han kan köpa lyxbåten kan ingen sätta emot. Att mitt i allt stök med allt som ska fixas inför kvällens kaptensmiddag tvinga ut all personal att bada – det gör att jobbet bara blir ännu stressigare för de anställda. En metafor för hur de rika och mäktiga många gånger bara ställer till det när de vill ge något till de fattigare och mindre mäktiga.
En katastrof slår också till mot lyxresan och vi får se en spyscen utan like. Scenen kan verka överdriven och en slags dissekering av överklassen. Jag ser ovädret som en metafor för vart mänskligheten tycks vara på väg mot, klimathotet. De slöseri som världens rika och för den delen också medelklassen står för banar definitivt vägen för klimatförändringarna.
Ruben Östlund vrider och vänder på könsroller och begrepp om vem som har makten och varför. Allt avslutas på en öde ö där hierarkierna i kampen om överlevnad vänds upp och ned. Plötsligt är det andra egenskaper som avgör vem som får makten.
Det finns mycket att fundera på och prata efter att ha sett filmen. Ruben Östlund ger inga tydliga svar. Han visar på det absurda i den kapitalistiska västvärlden men visar också på svårigheter att hitta ett alternativ. Han ställer frågor kring vad människor är. Är vi av naturen drivna av viljan att dominera andra? Vem har rätt att dominera och bestämma?
Triangle of Sadness är rolig, absurd, tragisk, tankeväckande. En stark film som skruvar och vrider och vänder på könsroller, makt och hierarki.
Danny pratade mellan några låtar och då bjöd han på en del tankar som kändes personliga. Men hans mellansnack var sparsmakat och tog inte stor del av showen. Jag tror det var ett bra val av honom så publiken nog mest ville se hans sång och dans.
Manuset baserar sig på ett dilemma, det vill säga skillnaden mellan etik och moral, när det gäller att använda eller inte missbruka olagliga preparat, dopning i samband med tävlanden. Vad är det vi intalar oss själva när vi tillåter eller förväntas ta ut svängarna för vår egen fördel? Hur gör vi när vi ljuger för oss själva när det ger oss fördelar eller tar för oss av på andras bekostnad? Ray är satt i en ordentlig knippa där han gärna vill prestera och där hans s.k. testosteron nivå bedöms som orättvist lågt och där lite hjälpmedel skulle kunna bli ”positiv särbehandling” (rättvist således).
