Recension

Existentiella poem inbäddade i betagande omgivning – Magritte av Ulla Carin & Gilbert Holmström

30 mars, 2020 by Mats Hallberg

Ulla Carin & Gilbert Holmström

Magritte

Inspelad september 2019 i Nilento Studio i Kållered

Mix och master: Lars Nilsson

Producent: Gilbert Holmström

Nilento Records

47:05

Release: 20/3 2020

Gilbert Holmström tillhör de få musiker i Göteborg vars gärning rönt tillbörlig respekt på den nationella jazzscenen. 2019 förärades han hederspris av föreningen Svensk Jazz,. Det skrivs uppskattande om honom i översiktsverket Frihetens blå toner ( som saknar många självklara namn) och hans musicerande älskas av hippe entreprenören Jonas Kullhammar. Sist nämnda relation har resulterat i fruktbara samarbeten. Exempelvis återutgivning av Utan misstankar (1965), skivinspelning och flera gig tillsammans med Kullhammar och hans generationskamrater. När de lirade i samband med saxofonistens 80-års firande på Nefertiti recenserade jag, vilket finns med som referens på Wikipedia. Är osäker på om jag live hört hans omtalade grupp Mount Everest. Vet däremot att jag haft förmånen att höra mannen – som säkert påverkats lika mycket av Dexter Gordon som Archie Shepp – minst ett tiotal gånger under 2000-talet.

Nya skivan är ett ovanligt projekt, vars låtar fått musik och text av denna nestor. Enda undantaget är Viole d´amour (Bo Bergman). Har hört hans maka Ulla Carin ytterst sparsamt. Under tolv år ingick hon i gospelkören Choralerna som turnerade såväl i Europa som USA, ibland i samarbete med Andrae Crouch. Ett krön i karriären inträffade när Ulla Carin sjöng duett med Cliff Richard. Hon gjorde standards på album med Gilbert Holmström Quartet på 90-talet. På Magritte medverkar dessutom en av mina livefavoriter Anders Kjellberg ( inkluderades i miniporträttserien Groovearbetare i LO-tidningen) på trummor, Tom Frode Tveita på kontrabas samt pianisten Thomas Hellsten. De två sist nämnda spelar ofta tillsammans, till exempel i kyrkor.

Hör avancerad jazzsång på svenska med viskaraktör, vars atmosfär stundom påminner om psalmer. Ser texterna som betraktelser och bilder utan tidsmarkörer, som om de vore tonsatta dikter. De kan handla om tidens gång, naturens magi och väderobservationer. Finns inga förklaringar eller dedikationer angivna. Carpe diem-temat i Tick, tack består av snillrika rim. En visa rotad i Homeros epik är en fullträff (Resan till Hellas). Verserna om stormande höga vågor har sin motsvarighet i sången och instrumenteringen, tonhöjd som återkommande stiger och sjunker. Det speciella sättet att betona och sjunga likt skalor som förekommer, gör att vissa ord riskerar att inte uppfattas. Kanske en hörselövning man kan träna upp, något jag mest tänker på inledningsvis.. Ska nämnas att texthäfte med fina foton medföljer. Ulla Carin kan i stil pendla mellan sådana som Norma Winstone (möjligen en förebild) , Annika Skoglund och en ikon som Barbro Hörberg. Deb långa sluttonen i Snöflingor av forna körvokalisten imponerar.

Öppningen är ihärdigt sprudlande featuring elegant spel med vispar. Ovan nämnda Tick, tack fångar mig genom sin studsande, sprittande harmonik. Roliga rytmer! Noterar läckra solon på tenor och någon gång alt här och var på skivan, som är klokt avpassade beträffande längd och intensitet. I det helt instrumentala finalnumret tillåter sig musikerna, anförda av den glimrande kompositören, att sträcka ut och utmana varandra utan att övergå till fri form.. Sorgsna balladen Han ville er väl har en anstrykning av hymn över sig. Musikerna matchar den upphöjda auran genom att spela ljuvligt.

Pianisten Hellsten exponeras extra, visar sig vara en exceptionell tillgång, vars anslag emellanåt sprider exklusiv doft av Jan Johansson. Blir också förtjust i basisten som ger stadga och lyster åt bärkraftiga låtar. Anders Kjellberg tillför avgörande precisionsarbete. Nyansernas mästare har utgjort inre cirkeln av svenskt jazzliv i åtskilliga decennier.

Ibland tumlar synkoperna omkring inuti sina ramar, lika ofta märks snyggt invirad dynamik i form av elastiska sånger framförda med pietetsfullt allvar. Låter delvis annorlunda än förväntat, när en utforskande jazzdignitär koncentrerar sig på att måla toner i attraktiva färger. Gilbert Holmström har i nära samarbete med Ulla Carin plus högklassiga jazzlirare, satt samman en bukett av skimrande låtar i en tradition som är lika mycket melodisk kammarjazz som bebopsväng. De reflekterande och uttrycksfulla texterna på Magritte inte att förglömma. Albumets akustik är superb, kännetecknas av mjuk, fyllig resonans. Musiken växer med varje lyssning.

foton på omslag och musiker: Hans Wretling och Claes Reit

Filmrecension: Mr Jones – skrämmande aktuell om journalistikens nödvändighet

27 mars, 2020 by Rosemari Södergren

Mr Jones
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 mars 2020
Regi Agnieszka Holland

Filmen bygger på en verklig händelse och den är stark och går inte att värja sig emot. Det är skrämmande det som skildras och vissa scener klarar jag knappt av att se. Någon har sagt: Ta bort människan och du tar bort det som orsaker svält, hunger och krig. Det visar denna film så påtagligt, det går inte att blunda.

Filmen skildrar en ung brittisk reporter, Gareth Jones, som drömmer om att intervjua Stalin under 1930-talet. Han är nyfiken på hur kommuniststaten lyckats med den snabba modernisering av landet. Gareth Jones är ingen berömd journalist för början. Han har lyckats få en intervju med Hitler publicerad och detta är tiden innan omgivningen riktigt förstår vad Hitler är för någon. Västvärldens intellektuella har inte förstått vad Sovjetunionens tekniska framsteg innebär för människor som drabbas av svält, tvångsförflyttningar, förföljelse och förtryck.

Gareths ambition är att få en intervju med Stalin, men istället får han tips som gör att han olovandes tar sig till Ukraina. Där blir han vittne till mardrömsliknande livsvillkor där svältande människor blir kannibaler. Han ser hur ryska soldater med våld länsar landet på alla sina grödor. Men Sovjetstaten vill inte ha ut sanningen och en intensiv jakt är igång för att hindra Gareth att sprida sanningen.

Gareth Jones spelas av James Norton, en av de stora brittiska skådespelarna som trots sin unga ålder hunnit göra flera imponerande roller. Han är född 1985 och har hunnit spelat med i flera internationellt visade tv-serier, som Grantchester, Happy Valley och i Sveriges Television nyligen visade I maffians mitt. Redan att ha James Norton i huvudrollen ger extra poäng åt denna enastående film.

Filmen är sorgligt nog högt aktuell också idag, på flera sätt. Attacker mot fri press och yttrandefrihet sker i världen också idag och till och med i lägre skara i vårt land, i Sverige. I samband med krisen kring corona-viruset har chefen för Folkhälsomyndigheten gått till medier och skällt ut kritiker. Det kanske inte låter så farligt, men när elit och makthavare börjar ifrågasätta kritik som framförs då är det ett första steg till att strypa det fria ordet. Hur det fria ordet kommer att överleva den coronakris som sveper över framför allt västvärlden är svår att sia om. Att nonchalera hotet, att förminska detta, brukar vara första steget. Jag menar inte att jämföra svenska förhållanden med det folkmord som skedde i Sovjetunionen och Folkhälsomyndighetens reaktion på kritik och ifrågasättanden är inte alls på nivå med diktaturers förtryck. Men vi måste vara observanta på vad som händer också idag. Både när det gäller yttrandefrihet, fri press och förtryck av människor.

Mångfald av latinbeat från klaviatur-ess – Yesun av Roberto Fonseca

25 mars, 2020 by Mats Hallberg

Roberto Fonseca

Yesun

Inspelad i Paris, Barcelona, New York och Havana

Mixning: Stephen Sedgwick i London

Producent: Roberto Fonseca & Daniel Florestano

Wagram Music

54:56

Release: oktober 2019 ( svensk releasekonsert planerades till 8/4 i Sthlm)

Tionde albumet från en kubansk pianist uppväxt i familj vars gemensamma nämnare stavas musik. Från pappa och mamma har han ärvt fascinationen för rytmer och röster, vilket märks på Yesun. Roberto Fonseca har varit Grammy-nominerad, tagit masterexamen i komposition och tillhörde i början på 2000-talet Buena Vista Social Club. Sist nämnda merit är uppseendeväckande nog i min bok. När jag erinrar mig de åldrade hjältarnas återförening genom Ry Cooder, infinner sig en störtflod av ömma känslor. Nya plattan ser 45-åringen som ett drömprojekt, där han fått chansen att servera lyssnaren ett dignande smörgåsbord av läckerheter. Kubanskdoftande jazz uppdaterad med inslag av drum´n ´bass, reggaeton och electronica. Flertalet låtar har dansant prägel. Tycker mig urskilja salsa, tango plus att en låt är till och med döpt till Mambo Pa La Nina.

Artisten har kallats en kubansk Chopin och “Havannas egen Herbie Hancock”. I höstas hörde jag hans landsman och bländande instrumentkollega Alfredo Rodriguez på Stockholm Jazzfestival. Han “nöjde” sig med att spela på flygel. Vad som berikar Yesun är viljan att utforska sound, tillika lusten att blanda akustiskt med elektroniskt. På somliga låtar tippar jag att Fonseca spelar flera klaviaturinstrument. Dessa är förtecknade som flygel av modell fazioli, hammondorgel, moog, wurlitzer, fender rhodes, Nord elpiano, prophet samt clavinet. Yandy Martinez Rodriguez har hand om basgångarna, på kontrabas placerad i ljudbildens framkant, medan den makalöse trumslagaren heter Raúl Herrera. De två ingår i Fonsecas trio. Att inkludera rutinerad slagverkare är ett måste i latinjazz. På fyra spår hörs Inor Sotolongo. Därtill några eminenta gäster vars insatser vidgar formatet.

Fonsecas uppföljare till ABUC (2016) består av inbjudande mosaik, ett kalejdoskop av afrikansk-kubansk musiktradition mottaglig för tillsatser av pop, en gnutta rap, funk och klassisk musik. Albumet öppnar på topp med det typiska latingunget. Efter ett tag tar flink pianoimprovisation vid. Skiftet mellan Cadenas och Por Ti tar andan ur en. Vilken imponerande flexibilitet! Från poppig rap med snyggt beat till bedårande vackra tongångar som värdigt skrider fram. Och pianospelet är underbart! Singeln Agua “överfaller” medelst halsbrytande ackordföljder, vars utförande fordrar musiker i absolut världsklass. En omedelbar hit doppad i obändig, livgivande energi.

foto Tom Ehrlich – publicerat på Roberto Fonsecas fb-sida 6/3 2020

Allt material kommer från Fonseca, på några låtar med assistans av någon av de medverkande. Merparten original är högklassiga. Men tyvärr dippar kvaliteten överraskande på några spår, vilket gör att bedömningen stannar vid 4+. Låter i ett sjok förhållandevis glättigt, så där förrädiskt lättsamt som det gärna gör i den brokiga latingenren. För att råda bot på några småtrista sekvenser hade ett par fräscha covers inte suttit fel.

Renommerade jazzsaxofonisten Joe Lovano (hört ett par gånger live) gästar i solistroll i ett för honom ovanligt lättviktigt alster. I ett annat spår förekommer den fransk-libanesiske trumpetaren Ibrahim Maalouf. Många bidrar med sångpålägg: Vokalgruppen Gema 4, bolerostjärnan Mercedes Cortés, Grammy-nominerade rapparen Danny Suarez med flera.

Mambo Pa La Nina har goda förutsättningar att erövra dansgolv världen över. Dess sugande refräng med Gema 4 i högform garanterar partystämning. Allra sist har en smaskig sak placerats, en taktfast låt vars korsning av latingroove och r & b gör den oemotståndlig. Märks att röster i harmonisk samklang är en viktig ingrediens i 45-åringens komponerande. Vidare framgår förkärleken till snarlika melodislingor. Roberto Fonseca är en fena på suggestiva strukturer.

Noterar elegant, ömsom svävande, ömsom virtuos musik i en mångfald av stilar och tvära kast, med omisskännlig anstrykning av vemod mellan utbrotten av ren lycka. Ljudet är lagom tungt och fylligt. Frånvaron av gitarr, elbas och syntar har haft positiv inverkan. I jazziga Ocha bekräftas återigen vilken otroligt bra instrumentalist Fonseca är, som också hörs vokalt i sju spår. och på congas i två melodier.

Filmrecension: Prinsens resa

25 mars, 2020 by Achillea Dahl

Titel: Prinsens resa
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 29 april

Handlingen börjar med att en ap-prins tillsammans med sitt folk är ute på färd och går igenom isen och Prinsen spolas ensam upp på en strand i ett främmande land. Han hittas och blir därefter omhändertagen av några vetenskapspersoner som vill försöka förstå honom. De är alla primater men kommer från olika delar av världen så de känner inte till varandras existens. En ung pojke, Tom, kan tyda hans språk och tar del av det som Prinsen har att berätta. Snabbt märker de alla saker de har gemensamt och hur de förstår varandra trots att de kommer från olika länder.

Prinsen vill utforska den staden han har kommit till och finner en del saker fascinerande och andra främmande. Framförallt hur folket där styrs av rädsla och hålls i schack genom att bli skrämda. I en tur på spårvagnen får de se hur staden till viss del helt är uppslukad av skogen som håller på och tar tillbaka de övergivna byggnaderna med sina klättrande växter. Han förstår att folket i den här staden har svårt att leva i symbios med den natur de tillhör.

Filmen är en animerad historia skriven av Jean-Francois Laguionie, tidigare känd för ”La Traversée de l’Atlantique à la rame” och ”Le Tableau”. Den är en stillsam och behaglig berättelse om viljan att förstå varandra men hur vi så lätt sätter upp hinder för kommunikation vilket gör att vi misslyckas. Den innehåller vackra bilder där skogens kraft visar upp sig i höga träd och täta buskage. Fåglar som får flyga fritt och blommor som växer utan att bli plockade. Det visas uppenbara kontraster mellan att leva i en stad och försöka mota bort omgivningen, till att leva i naturen och då också leva i samverkan med naturen.

Trots att filmen är vacker och har ett klart budskap går det lite förlorat i antalet liknelser som Laguionie jobbar med. Det blir för plottrigt och själva huvudstoryn blir därför ganska tunn. Det är mer ett utdraget återberättande än vad det är en handling med tyngd i. Visserligen är det spännande att mycket lämnas åt fantasin och ens eget filosoferande kring olika metaforer men det går förlorat när alldeles för lite klaras upp.

Det som är mest intressant med storyn är det återkommande misstaget att vilja skilja oss åt genom att definiera oss för hårt. En av vetenskapsmännen har en övertygelse om att bevisa för en akademi hur Prinsen är en apa från en annan ras. Viljan att kategorisera och på så sätt också etikettera vad för egenskaper och vad för sorts varelse Prinsen är blir i förlängningen bara destruktivt och gör att en hierarki växer fram. Någon som är överlägen och någon som är underlägsen. Detta är återkommande i både förhållandet mellan människan och naturen och människan i förhållande till andra människor. På så sätt är filmen lärorik och viktig att se och ger en möjlighet att reflektera kring en förändring för hur vi kan sluta leva mot och istället med naturen och med andra människor.

Smart och roande med omvänt perspektiv – Ingeborgs manifest på Teater Trixter

22 mars, 2020 by Mats Hallberg

Av Petra Revenue och Gilda Stillbäck (baserat på formuleringar av Ingmar Bergman)

Regi: Petra Revenue

Regiassistent: Lars Andersson

Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Ljus: Miranda B Wickström

Musik: Björn Knutsson

Urpremiär: 20/3 2020

Spelas till och med 8/4 Andréegatan 13 i Göteborg

Vad händer om den imposante regissören Ingmar Bergman agerar i kvinnlig skepnad, blir citerad genom i stort sett en hel monolog, fast med passande pronomen? Frågeställningen är utgångspunkten för samarbetet mellan Petra Revenue och Gilda Stillbäck, vars fyndiga idé kläcktes på Fårö under Mixed Minds härom året. En pilot i mindre format väckte bifall och man uppmanades att färdigställa en scenproduktion.

Källmaterialet är som bekant närmast oöverskådligt. För egen del har jag absorberat Jane Magnussons utomlands prisade dokumentärfilm (5 avsnitt på SVT Play), filmade intervjuer av Gunnar Bergdahl och Marie Nyreröd. Thomas Sjöbergs bok med unikt arkivmaterial, Alexander Ahndorils researchade roman Regissören ( orsakade protester från förlagan), jämte Bergmans egna berättande i Laterna Magica och Bilder. En allt annat än smickrande bild av privatpersonen förmedlades av hans uppoffrande hushållerska. Rimligen är somligt ur detta ymniga axplock inbakat i manus. Har förstått att duon dock främst förlitat sig på Youtube-klipp.

Utan att behöva bli medspelare tas publiken i anspråk av den visionäre regissören, van vid att domptera sin omgivning. Gilda Stillbäck hämtar publiken, förmanar den. Därpå omvandlas vi till deltagare i en kollationering. Monologen utvecklas till en lika medryckande som spektakulär process, övergår i febrigt förbryllande anvisningar vid en filminspelning. På välbekant manér berättar den geniförklarade regissören parallellt om sina demoner.Vidare insikten om att hon orsakar lidande, redogör för trassligt många äktenskap, sin krånglande mage, kärlek, oförmågan att hålla reda på barnens födelsedagar, själen och Guds existens. Budskap och synpunkter kommuniceras genom ideliga omriggningar jämte flitigt skrivande/ ritande med krita.

Vi skrattar åt fåfänga och noterar det blodiga allvaret hos regigivande konstnären, funderar på om den uteslutande är en manligt belastad egenskap. Det blivande grandiosa verket symboliseras finurligt av en kudde i xl-storlek. Till slut bestämmer sig Ingeborg att komplettera sina verbala utläggningar, eller så kanske hon blir fysiskt utagerande som en slags terapi. En pressad ledare vars situation gör att hon måste avreagera sig.

Vad som pågår under närmare en timme lockar till många leenden, några garv och på pricken fångade insikter om gränslösa genier. Oavsett om man varit redskap för någon i maktposition eller behandlat ett kollektiv som marionetter, framstår könsbytet i Ingeborgs manifest som en fullträff. Underligt att greppet inte genomförts tidigare.

Hänförs av hur rädslan för att tappa kontrollen skildras, i lysande scener dramaturgiskt laddade med frustrerad upphetsning. Stillbäck är briljant i rollen, en domptör vars gester kongenialt understryker varje replik. Måste ha varit tacksamt stoff att ösa ur. Lustfyllt har kvinnorna bakom verket , med benäget bistånd från Lars Andersson (en av Trixters nyckelpersoner), skapat ett stimulerande narrativ, signifikativa mönster om urtypen av det manliga geniet.

Dekoren går i svart – den “sanna” konstens färg – liksom skådespelarens kläder. Gilda Stillbäck är i botten dansare och koregraf, vars utarbetade kroppsspråk jag kunnat beskåda i Kikkiland och i samtidsdrama av Tony Kuschner på Göteborgs Stadsteater. Hon vars yrkesmässiga hemvist numera är Paris, har på senare år utbildat sig inom skådespeleri. Kan rent av vara fördelaktigt för Stillbäck att hon inte har någon teatral röst i sitt DNA. Istället firar hon triumfer med det intimiserande tilltal hon och Revenue vinnlagt sig om. Försåtligt sympatisk ton används för att lirka med mottagare, både berömda skådespelare och den kompetenta ljusdesignern. Hur hon som icke-fiktiv adresseras och hur Ingeborg tacklar diverse störningsmoment, tillhör tveklöst uppsättningens komiska höjdpunkter.

Vi påminns i Ingeborgs Manifest på ett dråpligt, tillika sinnrikt sätt om ett antagligen vanligen förekommande kreativt kaos, ett normaltillstånd hos en osannolikt produktiv auteur, tillika teaterchef och dominant i svenskt kulturliv under åtskilliga decennier. Vi ser de enormt höga kraven, det reflekterande draget, omnipotensen som ger andra skulden för missöden och tendenser till ursinne. Med påkopplad intensiv närvaro speglas Bergmans beteende och tankar, vår främsta kulturexport som sa sig aldrig ha tråkigt.

Firma Revenue & Stillbäck har med bravur dissekerat geniet, hens våndor och karisma. Den komponerade musiken färgsätter idealiskt humörsvängningar.Gilda Stillbäck balanserar skickligt , avhåller sig med nöd och näppe från att begå lustmord. Tillvägagångssättet har ungefär samma rappa syrlighet som hos Petra Mede. Koreografen betonar med sin samlade yrkeserfarenhet, hur replikers effekt förstärks genom händers rörelser och menande blickar. Här är hon absolut på mammas gata! Experimentet att ge Ingmar Bergman kvinnlig kropp fungerar förträffligt. Efter trettio år på Teater Trixter slutar konstnärlige ledaren på grund av tidsbrist.. Hon slutar med flaggan i topp.

obs Beundransvärt att projektet kunnat genomföras under rådande exceptionella omständigheter, i en tid när nästan alla sammankomster blivit inställda. Även undertecknad i egenskap av recensent har haft problem att fokusera.

Recension

Footer

Om oss