Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Prodigy – en film vi blir rädda av för stunden men glömmer efteråt

by

The Prodigy
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 februari 2019
Regi Nicholas McCarthy
Författare Jeff Buhler
Stjärnor Jackson Robert Scott, Taylor Schilling, Peter Mooney, Colm Feore, Paul Fauteux

När Sarah Blume (Taylor Schilling, The Orange är en ny svart) inser sin sons skrämmande beteende Miles (Jackson Robert Scott), måste hon bestämma sig för att ge upp på honom eller skydda honom för att då också kunna rädda sitt liv.

Egentligen när vi pratar om skräckfilmer, har vi en fördom att vi pratar om något som inte har en solid och rationell grund att lita på. Den här genren av film få ofta ett betyg längre än genomsnittet. I de flesta av dem är motiven alltid repetitiva och icke-kreativa. Vi tittar på dem för att vara rädda och ha kul och vi kommer att glömma dem efteråt. The Prodigy är inte något undantag.

Ett härlig par kämpar med sin son, som har tecken på intelligens som ett autistiskt barn och störande aggression samtidigt.
När Miles beteende blir sadistiskt mot sina klasskamrater, sin fars hund och så vidare, tror hans läkare att Miles har reinkarnerat och ärvt en seriemördare själ, Edward Scarka (Paul Fauteux), som har varit besatt av att samla offrens händer.

Detta motiv är inte nog för att på allvar skrämma publiken även om vi blir lite skrämda. Miles är väldigt läskigt när han tittar på oss, när han svär på ungerska i sömnen, som inte är hans modersmål och när han framför en underlig ungerska melodi. Inte någon unik idé, den användes redan i Måns Mårlinds och Björn Steins film, Sex själar 2010 där Jonathan Rhys Meyers, som lider av flera personlighetsstörningar framför en melodi som har komponerats av ett offer som dött tidigare.

Nicholas McCarty är en regissör som har gjort flera andra skräckfilmer (The Pact and Holidays) och The Prodigy är hans bästa arbete hittills. Flera scener är skrämmande scener och hans skådespelare, speciellt tonårs-skådespelaren Jackson Robert Scott, spelar väldigt bra. McCarthy vet hur man skrämmer publiken, även om han använder en del billiga trick för att skrämma publiken.

Det stora problemet är författaren (Jeff Buhler) som inte ger oss någon anledning att komma ihåg filmens berättelse. Miles föräldrar står mest och ser dumma och passiva ut medan de har all världens anledningar att göra något för att hjälpa sin son, men de gör det inte. Och anledningen till att han reinkarnerats i en ny kropp (att samla det sista offrets hand som en trofé) är också barnslig.

Men ok, det är en hygglig skräckfilm, men inte något mästerverk. Gillar du att bli skrämd på bio kommer du att bli nöjd när de ser The Prodigy.

Filmrecension: Kungen av Atlantis

by

Kungen av Atlantis
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2019
Manus Simon Settergren & Ursula Fogelström
Foto Nils Croné
Klippning Darek Hodor, SFK & Joel Brunskog
Regi (Inspelning) Marina Nyström
Regi (Klippning & Postproduktion) Soni Jorgensen

En stark, en tragisk film om liv som det är svårt att ens föreställa sig i dagens Sverige. Själv kan jag väl placeras i facket curlingförälder, jag har väl försökt ställa upp på mina barn och underlätta för dem, försökt stå vid deras sida när det behövts. I Kungen av Atlantis får vi träffa två unga människor som inte fått chansen att börja leva sina liv utan de har fått ställa upp på sina föräldrar.

Samuel är huvudkaraktären. Han är en snäll ung man som tar hand om sin pappa som har svår shizofreni. Pappan, Magnus, spelas så enastående av Philip Zandén, som för övrigt är en av mina absoluta favoriter bland svenska skådespelare.

Samuel får ha rollen som förälder åt sin pappa och tar hand om honom på alla möjliga sätt, från att torka av sin pappa i ansikttn när han spillt glass, till att följa med honom till tandläkaren och locka fram honom ur en toalett när pappan rosenrasande stängt in sig på en publik toalett.

Ganska snabbt in i filmen får vi också reda på att Samuel varit duktig i skolan och till och med kommit in på en av de finaste ekonomiutbildningarna i London. Men för att ta hand om sin pappa har Samuel hoppat av sin utbildning och jobbar som timanställd i en matbutik.

Samuel måste på alla sätt och vis vara som en förälder till sin pappa. Han får ge sin pappa fickpengar.

Så möter Samuel en ung kvinna, Cleo, spelas av Happy Jankell. Samuel och Cleo blir mycket nära veckor och kära i varandra. Cleo är en fantastisk person som också kan charma pappa Magnus. Men pappan vill inte på något sätt acceptera att Samuel har någon flickvän. Pappan är livrädd för att Samuel ska lämna honom. Samuels mamma lämnade dem båda när Samuel var liten och Magnus är övertygad om att alla kvinnor bara lurar männen och överger dem.

Men Cleo har också en komplicerad relation till sin mamma. Jag ska inte berätta för mycket men det är uppenbart att inte heller Cleo får leva sitt liv utan måste ställa upp på sin mammas liv hela tiden.

Det är en hemsk berättelse, egentligen, om föräldrar som socialt eller psykiskt kan säga ha låst in sina barn. Det är svårt att glömma filmen efteråt.

Simon Settergren, som spelar Samuel, har haft en lång rad roller i filmer och tv-serier tidigare men lär slå igenom ordentligt i och med rollen i Kungen av Atlantis som han är som klippt och skuren för.

Bokrecension: Bränn alla mina brev – Alex Schulman

by

Bränn alla mina brev
Författare: Alex Schulman
Utgiven: 2018-11
Formgivare: Sigge Eklund
ISBN: 9789188745149
Förlag: Bookmark Förlag

Alex Schulman slog igenom med boken om sin pappa, Skynda att älska (2009), därefter kom boken om frun Amanda (Att vara med henne…2011). År 2016 kom så boken om mamman, Glöm mig. I den senaste, Bränn alla mina brev, är det mormor och morfar som står i centrum. Fortsätter Schulman i samma spår fast med andra familjemedlemmar? Inte riktigt. Bränn alla mina brev är en annan typ av bok. Trogna Schulman-läsare kommer att känna igen sig, samtidigt som de får en helt ny bokupplevelse.

Istället för att sätta en familjemedlem och relationen till denne i fokus, är huvudmotivet i den här boken en känsla: vrede. Alex har aldrig höjt rösten mot sina barn, aldrig betett sig aggressivt. Ändå märker han små antydningar till att barnen är rädda för honom. Han har en underliggande irritation och ilska som förstör tillvaron och relationerna både till frun och barnen. Vreden är ett arv från morfadern, den store författaren och översättaren, Sven Stolpe. Detta är premissen för romanen..

År 1932 hade Alex mormor Karin en kärleksaffär med Olof Lagercrantz, sedermera chefredaktör på Dagens Nyheter. Hon ville skilja sig från Sven Stolpe men han vägrade. Istället kontrollerar han henne genom hot om våld och en aldrig sinande vrede som kom att prägla de kommande 60 åren av äktenskapet. Sven Stolpes och Olof Lagercrantz livslånga fejd är känd sedan tidigare då den utspelades över kultursidorna. De gav nedslående recensioner av varandras böcker, eller helt enkelt skrev böcker om hur usel den andre var. Först nu ges den fulla förståelsen för deras ömsesidiga hat.

Bokens tre delar utspelar sig i olika tidsperioder om vartannat. Episoden från 1932 bygger till stora delar på Olof Lagercrantz dagboksanteckningar från den tiden, tillsammans med författarens egna tolkningar och fantiserande. Schulman är tydlig med att det är en roman och att den inte bör uppfattas på annat sätt. I och med att författaren av förklarliga skäl inte var med vid den tiden är det på ett sätt det mest romanaktiga han skrivit. Tidigare böcker har alla varit självupplevda. Tyvärr märks det, då den här delen inte är lika stark som de andra två. På något sätt lyser det igenom texten, kanske är det ovanan att beskriva något från en förfluten tid.

Schulman är dock fortfarande mästerlig i skildringen av barndomen. I den här boken är det 1988 (som en hyllning till podcastkollegan Sigge Eklunds bok Det är 1988 och har precis börjat snöa”) och ett besök hemma hos mormor och morfar. Här får Sven och Karin Stolpes karaktärer utvecklas på riktigt med barnets blick på dem. Även om en del scener känns som efterhandskontruktioner för att passa in i berättelsen, så är det ändå här Schulman som vanligt briljerar.

Den tredje delen utspelar sig i nutid och är ett metafiktivt inslag där Schulman söker information om Sven Stolpe. Han djupdyker i bibliotekens arkiv och läser igenom samtliga av Sven Stolpes skönlitterära böcker. Schulmans analys av dessa böcker är en av höjdpunkterna i läsningen.

Jag köper inte helt premissen att vreden skulle överföras mellan generationerna. Historien är så pass intressant att den hade kunnat berättas ändå. Kanske hade Bränn alla mina brev tjänat på att berättas som en rak historia om mormor och morfar (och Olof Lagercrantz). Intrycket blir istället lite splittrat.

Teaterkritik: 24 timmar Svart kvinna – Starkt och komplext om rasism och systraskap

by

Fotograf: Sören Vilks

24 timmar Svart kvinna
Baserat på: Fanna Ndow Norrbys bok Svart kvinna
Plats: Hallunda riksteater
Regissör: Josette Bushell-Mingo
Medverkande: Segal Mohamed, Doreen Ndagire, Soli Angel Myhrman, Amanda Quartey
Scenografi: Lotta Nilsson Kostym och mask Isatou Aysha Jones Ljus Peter Stockhaus
Längd: 1 h 15 min
Urpremiär: 18 februari 2019

Vi är krigare. Vi är överlevare. Vi är drottningar. Via komplexa karaktärer och med knivskarp känsla för det vardagliga porträtterar regissör Josette Bushell-Mingo systraskapet och den vardagsrasism som många svarta kvinnor får utstå i Sverige idag.

Det är sen fredagskväll. Ett kompisgäng bestående av fyra afroamerikanska kvinnor – Imam, Ayida, Mimmi och Yayyah – beger sig ut på krogen. Väl där blir en av dem utsatt för rasistiska påhopp. Det är bara ett ord säger Ayidas pojkvän Joakim. Men det är ordet som användes mot de slavar som fraktades från Afrika till Amerika. Det är ordet som Aiyda hörde innan hon våldtogs. Och det är ordet som användes när den vita mannen ritade ut gränserna för Afrikas länder. Det är bara ett ord säger de. Men det är ett ord fyllt av mening och historia kring förtryck, slaveri och avhumanisering.

De peppar varandra, posear och skrattar hjärtligt, lyckligt ovetandes om vad som komma skall.

Fanna Ndow Norrbys bok Svart kvinna är en samling berättelser, anonyma texter skrivna av svarta kvinnor som vill dela med sig av sina erfarenheter. Efter stark respons från Norrbys instagramkonto @Svart kvinna och med tusentals nya följare blev texterna till en bok som sedan blev till en pjäs. 24 timmar Svart kvinna är ett komplext och starkt drama om att vara rasifierad och kvinna. Ingen har väl missat nyheten om hur vakter våldförde sig mot en svart gravid kvinna i tunnelbanan? Frågan är – Hade samma sak skett om hon haft vit istället för brun hudfärg?

Fanna Ndow Norrby har skrivit boken Svart kvinna som pjäsen bygger på.

Att på daglig basis få sneda blickar eller glåpord kastade mot sig. Och att tvingas gång på gång på gång säga ifrån när arbetskamraten drar i ens rastaflätor. För många är det vardag. Norrbys samlade berättelser får på teatergolvet en kraftfull visualisering. Vi känner med dessa unga kvinnor. Alla har de egna känslor och strategier för att tackla rasismen. En tar saken i egna händer och börjar med nävar att slå mot sin mobbare. Ayida som inte tro på våld som lösning på problemet provoceras oerhört av de kränkningar som begås på klubben. Hennes reaktion blir att börja föreläsa för sin pojkvän. I 24 timmar Svart kvinna finns en mångfald och en bredd av kvinnliga erfarenheter och förhållningssätt.

Bushell-Mingo, som i dagarna mottog Expressens teaterpris, beskriver med skicklighet den komplexa relation kvartetten har till hatet. Deras olika perspektiv skapar osämja i gruppen och de tvingas konfronteras med sina egna rädslor.24 timmar Svart kvinna handlar förutom om rasism om systerskapet. Det är kvinnor som i vått och torrt står upp för varandra, som hjälper den andre upp när hen ligger ner och som ser till att peppa igång vännen så att hen orkar att fortsätta. Övertygande och med känsla spelar skådespelarna sin roll. Perfekt fångar Bushell- Mingo känslan av att känna sig uttittad och orättvist behandlad. Efter pjäsen känner jag mig klokare. Jag har nya insikter om hur livet hos en svart kvinna kan te sig.
24 timmar Svart kvinna får en att tänka till och att våga ifrågasätta sitt eget förhållningssätt till andra och en själ – precis så som verklig konst ska göra.

Petter Stjernstedt

Inträngande skådespelarkonst skildrar tidlös misantrop – Anteckningar från ett källarhål på Göteborgs dramatiska teater

by

pressfoto Fianna Robijn

Anteckningar från ett källarhål

Av: Fjodor Dostojevskij

Översättning: Bengt Samuelsson

Bearbetning, dramatisering och regi: Hans Blomqvist

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Mask: Sanna Ström Göransson

På scen: Erik Åkerlind och Yasmina Ould el Kabla

Premiär 16/2 2019

Spelas till och med 7/4 på Göteborgs dramatiska teater , Stigbergsliden 5b

Dostojevskijs kortroman från 1864 sägs  förebåda tematik i kommande voluminösa verk och parodiera redan skrivna romaner. En namnlös antihjälte medger inledningsvis att han är motbjudande, fast avskyn för omvärlden lindrar samtidigt självföraktet. Mannen har isolerat sig i sitt kyffe i underjorden eftersom han prioriterar sig själv, föredrar att få slippa andras sällskap.  Ensamheten den olyckliga tjänstemannen genomlever har sin upprinnelse i obefintlig social förmåga. När han ändå gaskar upp sig och vistas i världen där ute,  renderar det honom nesliga tillkortakommanden vilka omvandlas till hån gentemot omgivningen. 

 Minns att jag läste detta tragikomiska ryska mästerverk då jag studerade litteraturvetenskap för närmare trettiofem år sedan. Under närmare en timme befinner vi oss i berättarens olustiga tankevärld. Samme regissör som bearbetade Kafka på denna pigga scen, har nu framgångsrikt tagit sig an Anteckningar från ett källarhål. De som läst boken minns antagligen att den vittnar om en förnedrande belägenhet, för en oberäknelig och isolerad man.

 Det är en koncentrerad och kraftfull uppsättning där den mentala misären blottas utan att  övertydlig arsenal tas i anspråk. Stycket växlar sofistikerat mellan tillstånd av leda och utbrott, genom exakt rätt rytmik. Rekvisitan är sparsam med ett vitt skrivbord i centrum. Prototypen för västerländska realismens antihjältar, har ordnat sina dokument i prydliga högar, högar som en förolämpad kvinna  raserar. Ljussättningen  är noga genomtänkt för att skapa rätt nivå på ljuskällor. Ljudillustrationer i form av sorl från krogen och ett par romantiska melodier, inger en känsla av förhöjda ögonblick.

Utmärkta bearbetningen och den ikoniska texten i all ära. Utan precisionsarbete från en karismatisk skådespelare, hade nödvändiga resurser saknats.  Att  kulturintresserade på Västkusten har anledning att jubla över uppsättningen, beror i hög grad på Erik Åkerlind. Han som har haft några filmroller i periferin, gjorde orubbligt  avtryck i Valerie Solanas ska bli president i Amerika. Vill påstå att tolkningen av Dostojevskijs namnlöse skuggfigur är hans karriärs största bedrift. Publiken fångas in genom exakt  kalibrerat tilltal och exemplarisk tajming. Vi känner med hans rollfigur, trots en osympatisk hållning. Skådespelaren i hatt laborerar med håret, blir ett skydd för ansiktet när det slår över. Mimiken och monologerna har han inympat sömlöst i den härjade rebellen som förordar “medvetandets passivitet”. Agerandet är på kokpunkten när han imiterar de misslyckade mötena, med så kallade skolkamrater.  Högklassig yrkeskunskap levereras!

Yasmina Ould el Kabla kämpar med artikulationen i sin biroll. Desto skarpare är hon när berättarjaget konfronteras, varvid hennes gestalt reagerar i vrede. Ansiktsuttryck och motorik förmedlar händelser glasklart. Spännvidden mellan ömsint pardans och oförblommerad besvikelse ska hon harangeras för.

Med tanke på hur många  som i Sverige idag lever ensamma för att de står utanför sociala sammanhang (något som  inte sällan förkortar människors liv), kan pjäsen tjäna som en tankeställare. Lägg därtill att brutala våldsdåd kan ha sin grogrund, i att förövaren slumpmässigt hämnas sin omgivning, när hen egentligen ropar på hjälp. Tänker på exempelvis  skolmassakrer, Taxidriver och Brott och straff.  Blev dystra reflektioner avslutningsvis.  Vad man ska ta fasta på är att detta är en ytterst sevärd uppsättning där Erik Åkerlind briljerar i förarsätet.