Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Adults in the Room – varning för hur de rikaste gör de fattiga fattigare

by

Adults in the Room
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juli 2020

En ruggigt träffande och varnande film om hur en kapitalstarka eliten i världen och inom EU och Euro-zonen i synnerhet är maktfullkomliga. Filmen skildrar hur omöjligt det är för den som är fattig att ta sig ur fattigdomen. I filmen handlar det om Grekland som 2015 är på ruinens brand, i kölvattnet av börskraschen som startade i USA 2007. Bakom lyckta dörrar försöker landets finansminister Gianis Varoufakis (Christos Loulis) rädda vad som räddas kan genom hårda åtstramningsförslag. Allt för att Grekland inte ska knuffas ut ur EU och ned i en evig skuldfälla. De lån som landet tvingas ta för att ta sig ur skulden genererar bara större skulder och åtstramningarna som Världsbanken och Eurozonen tvingar grekerna till gör bara problemen större och djupare. Dessutom sätter de rika kapitalstarka eliterna som styr eurozonen alla demokratiska regler ur spel.

Det är skrämmande. Ruggigt. Ja hemskt. Och det är precis den värld vi lever i nu. Jag håller på att läsa boken Därför har vi inte råd med de rika av professorn Andrew Sayer som noggrant redovisar hur den kapitalstarka översta eliten världen över härskar i stort sett oinskränkt. Det är precis samma fenomen som gör att de fattigaste i världen inte kan ta sig ur sin skuldfälla som Grekland som nation utsattes för.

Men det skulle lika gärna kunna handla om dagens EU eller hela världen. Covid-19-pandemin har påverkar företag och ekonomin runt om i världen och när de nu ska få hjälp att återhämta sig gäller det att se upp så inte de fattigaste om igen drabbas hårdast.

Adults in the Room är ett politiskt drama om maktspelet i EU under Greklandskrisen, men det handlar lika mycket om hur den rikaste eliten skapar sina egna regler som är mäktigare än någon demokrati.

Bakom filmen ligger den prisade grekisk-franske filmregissören Costa-Gavras som sedan 1960-talet gjort sig ett namn med politiskt laddade filmer som Oscarbelönade Z – han lever (1969), Försvunnen (Guldpalmen i Cannes 1982) och Music Box – skuggor ur det förflutna (som fick Guldbjörnen i Berlin 1989).

Gianis Varoufakis bok ‘Adults in the room: My Battle with Europe’s Deep Establishment’ ligger till grund för filmens manus.

Den första kvinnan

by

Den första kvinnan
Författare Lotta Lundberg
Utgivningsdatum 2019.03.18
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127161542

Om Sara Lander skulle vara ett litterärt verk skulle hon vara en novellsamling, en helt annan kvinna i helt olika miljöer i varje novell i samlingen. I Den första kvinnan blir det också mer eller mindre just på det sättet – handlingen hoppar från försvarets tolkutbildning i Sverige till korrespondensjobb – först för en svensk tidning, sedan för en rysk nyhetstjänst – i Tyskland, från psykiatrisk avdelning i Sverige till bar i Sankt Petersburg, från den ena mannen till den andra mannen i Saras liv, och sedan får läsaren ta sig tillbaka till tolkutbildningen i Uppsala och de 350 glosorna i veckan igen. Sara må inte vara en helt annan kvinna i alla dessa noveller av sitt liv men läsaren får trots det se Sara i ett någorlunda nytt ljus varje gång ett nytt kapitel börjar. Sara är till en början en av de två – egentligen tre, men den tredje har körts ut – kvinnorna på försvarsmaktens tolkutbildning som blir utsatt för hårt press på utbildningen. Här är Sara fortfarande någon som är på väg att försvara sitt land, men ju mer man kommer in i boken, desto mer vacklar Sara mellan att bli sedd som landsförrädare och kritiker. Samtidigt bjuder Saras resa inom de olika tidpunkterna i hennes liv på en intresseväckande debatt om vad som ska kunna få sägas och vad som inte ska kunna få sägas, om vad som är censur och vad som inte är det. 

Den första kvinnan bjuder på många skarpa kommenterar – vissa av dem en smula minde skarpa och några av dem inte ett dugg skarpa – om den samtida politiken och samhället. Många kommenterar och skildringar om Tyskland, Ryssland och Sverige framstår som naturliga och realistiska. Romanen bjuder även på en ganska ovanlig bild av Ryssland och det ryska samhället.

I centrum av romanen står (som sagt) skarpa, djärva, sarkastiska och alltid distanserade Sara. Först verkar det nästan som att de andra karaktärerna är en aning platta men det är nog snarare så att Sara kommer karaktärerna så pass lite nära att de andra karaktärerna framstår mer som någon sorts fragment, som röster ur Saras förflutna, röster med olika politiska åsikter i ett politiskt spel om sanningen. Det i sig är rent litterärt skickligt gjort – Saras distansering (eller det kanske är de andras distansering mot Sara, Saras kritik och uttalanden hamnar nämligen flera gånger i ett negativt strålkastarljus) ger romanen en kylig ton. 

När par gör slut kan man ofta höra den ena partnern säga någonting i stil med “det är inte du, det är jag”, någonting i den stilen känner jag för Den första kvinnan, trots att det i romanen finns många värdefulla tankar och ifrågasättningar som skulle kunna bjuda till en intressant debatt är det någonting med romanen som inte riktigt är min kopp med te. Kanske är det kommentarerna om anorektiker som ytliga tjejer som bantar för att bli omtyckta av killar (kanske var det en sorts sarkasm jag inte förstod) eller kanske var det den delen där Aleksej – en av Saras män – efter att ha kommit in i henne innan hon än vaknat viskar ett « I Sverige hade du kunnat anmäla mig för det här ». Kanske var det någonting jag missuppfattade men vissa delar av romanen var rentav obehagliga. Möjligtvis var det meningen att de delarna skulle vara det – vad vet jag. Trots det var inte Den första kvinnan min sorts kopp te. “Det inte du, det är jag”. 

Filmrecension: The Wretched – Charmig flört med skräckfilmsgenren

by

Pressbild

The Wretched
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj
Regissör Drew och Brett Pierce

B-filmskänsla, grumligt foto och undermåligt skådespel. Den ser inte mycket ut för världen, men The Wretched är en charmig skräckfilm gjord med glimten i ögat.

För om man blundar för den träiga machoismen, de utnötta klichéerna och det tafatta fotografiet har man en hyfsad matinékväll framför sig. Bänka er framför tv:n för här kommer nu The Wretched, skräck tillägnad och gjord av nördar. Bröderna Pierce är två relativt oprövade kort, två regissörer vars fascination för genren inte går att missta. Här finns groteska monster, förvrängda människoansikten och massor av härliga “Hoppa-till-effekter”. Ta mig inte fel. Det här är ingen filmsensation. Det är bara långt över mina lågt ställda förväntningar.

En bångstyrig tonåring som tampas med föräldrarnas purfärska skilsmässa. Han hamnar i luven på en uråldrig häxa vars varelse bokstavligt talat har krupit in i skinnet på grannfrun. Det är kusligt så det slår när varelsen smyger runt på natten runt sommaridyllens röd- vitfärgade stugor. Vi hör buskagen prassla och taket knaka oroväckande. The Wretched tar till vara på troperna och bygger därutifrån upp en kuslig stämning. Det är skräckfilm av den gamla skolan med flera flörtar med klassika rysare som Rosemary’s Baby och Alien. Och en stor arsenal av gore och obehag serveras oss. Frågan är om leken med rysarelement borde höjts ytterligare i stil med Sam Raimis Evil Dead för att The Wretched skulle få lyfta från marken. Varför beter sig mamman så märkvärdigt och varifrån kommer den glupska sexlusten hos grannfrun? Passa på när föräldrarna har gått och lagt sig och se detta oväntade charmtroll till rysare.

Petter Stjernstedt

Bokrecension: Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass av Spero Etiam

by

Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass
Författare Spero Etiam
Utgivningsdatum 2020
Förlag Multatuli
ISBN 9789198596311

Love Gotthart – före detta clown, numera utbildad legitimerad lärare – kommer aldrig längre än till förskoleklass, faktum är att till och med hans kontraktposition som förskolelärare är ostadig på grund av diverse skilda meningar mellan Gotthart och den andra personalen på skolan. Gotthart följer läroplanen, fokuserar på eleverna mer än föräldrarna och beskrivs överlag som en väldigt passionerad lärare som undervisar eleverna på ett varierat och underhållande sätt. Tyvärr uppskattas inte Gottharts sätt att undervisa – den andra personalen är redan nöjd med hur de har det, ingenting nytt eller otraditionellt är välkomnat, inga klagomål kring klätterställningar som håller på att gå sönder och särskilt inga utländska influenser (såsom nederländska sånger etc.) i utbildningen är välkomnade. Gotthart befinner sig i en kamp mot ett system där han som individ egentligen redan från början är mer eller mindre hjälplös och ju mer passionerad Gotthart är gällande undervisningen, desto mer skäll får han för det från olika håll. 

Förutom Gotthart i ”Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass” får läsaren följa ett flertal andra karaktärer som på olika sätt berörs av den svenska skolmiljön – den icke legitimerade vikarien Marion som står barnen nära, invandraren Raio och hans tystlåtna dotter Aia och “tanterna” (förskolelärarna som vägrar släppa in några nya influenser) samt den kyliga rektorn på skolan. Alla dessa karaktärer upplever skolan på olika sätt och vissa av karaktärerna råkar mer illa ut än andra. Personligen var delarna om Raio – som fortfarande är ovan vid de oskrivna reglerna i Sverige – väldigt frustrerande att läsa om, inte bara var de delarna frustrerande men också aktuella med tanke på polisbrutaliteten och orättvisan mot sådana som “inte ser ut att vara svenskar” som beskrivs i boken. Att ha fördomar mot människor med annan bakgrund och att med “hjälp” av dessa fördomar rättfärdiga brutalitet mot vissa personer (särskilt sådana som inte är blonda och blåögda) är inte någonting som bara händer i USA – det är aktuellt i Sverige också. 

Förutom att behandla orättvisor och fördomar behandlar “Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass” en hel del andra samhällsproblem och konflikter som egentligen inte bara gäller skolan utan nog många andra arbetsplatser i samhället. Vilket system det än är, är det ofta svårt att vara stark nog att kämpa emot, och särskilt svårt är det att skapa förändring. Det som är läskigare när det gäller skolan är att barnen har mindre auktoritet att säga emot sådant som kanske inte är helt rättvist. Mycket av det som händer på skolan i boken kan nog många känna igen sig i. Själv fick det mig att minnas hur jag och mina klasskamrater satt i tjocktröjor i klassrummet och frös på grund av bristen på värme i värmeelementen, trots det var det förbjudet att ha på sig ytterkläderna (för man har ju inte kappan på sig när man går på anställningsintervju, var lärarnas förklaring), förutom den gången läraren frös – det var den enda gången eleverna blev tillåtna att ha på sig jackorna inomhus. 

Många av karaktärerna i boken må vara hjälplösa mot det system som råder men det är fint att de trots det inte ger upp, inte fullständigt i alla fall. Trots den hjälplöshet och frustration som tar upp en stor del av boken är “Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass” en otroligt underhållande och lättläst bok – de satiriska samhällskommentarerna är riktigt skrattretande! Allt som allt väcker boken många tankar. 

Filmrecension: Papicha – Algeriet marinerat i konservatism och misogynitet

by

Pressbild

Papicha
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 juni
Regi Mouina Meddour

Det konservativa Algeriet har könsstereotyper från 50-talet samtidigt sker en revolution där unga kvinnor som fått nog av förtrycket tar till handling och ritar bröst på antifeministiska affischer, söker sig till högre utbildning eller vägrar bära slöja i det offentliga. Frihet är att bära de kläder man känner för och att dansa natten lång på klubbgolvet utan att få dömande blickar tillbaks. Men går det att rapa eller festa sig fram till frihet? Motståndet är de konservativa krafter som råder i samhället, normer där kvinnor ska veta sin plats i hemmet och där ett tygstycke runt ansiktet är ett måste för att få kallas en hederlig människa. Den unga studenten Nedjma är inte rädd för att sticka ut hakan. Hon med vänner river ner propagandistiska affischer om slöjtvång samt planerar för en större modeshow, där hon står som skapare av vackra kreationer av ull och silke som väntar på sin publik. Men bakom varje krök lurar farorna. Våldet finns alltid närvarande, män som vägrar släppa av henne från bussen då hon inte tar emot en av deras posters. Kvinnorna som bryter sig in på skolan och hotar professorer som lär ut genus till unga kvinnor. Nedjma är inte lättskrämd. Men en dag knackar döden på hennes port. Där och då förändras allt för den unge revoltören.

I Mouina Meddours Papicha skildras patriarkatet som förutbestämmer kvinnornas roll i samhället. Här finns mycket motstånd. Men också hopp- revolutionen när kvinnor överröstar männen i rummet och vägran att acceptera förtryckande könsnormer. Narrativt följer Meddours drama tematiskt liknande filmer som turkiska Mustang (2015) och tunisiska Skönheten och odjuret (2017). Jag irriteras av den typen av film som närmast pornografiskt badar i misär och förtryck utan att ha en tydlig sensmoral eller vägkompass. Vad vill Meddour säga? Att tjejer har det tufft i Algeriet? Hur förändrar vi den situationen? Filmen ger inga entydiga svar, annat än att kampen, som i stunder är obarmhärtigt grym och tuff, måste få fortlöpa.

Manuset är väl tunt och fyllt av stereotyper som arga gubbar, brutala våldtäktsmän och moderliga gestalter med visdomen som mellannamn. Visst finns nyanser i bygget, män som stöttar dem eller som både har ljusa och mörka sidor, men det räcker inte hela vägen. Ljuspunkten är fixstjärnan Lyna Khoudri som lyser med sin närvaro och vars lidande syns i varje bildruta. Trots banala svart-och-vit-målade karikatyrer och strömlinjeformat berättande är detta en viktig högst nödvändig film. Som en välbehövlig käftsmäll mot patriarkatet fungerar Papicha vars budskap är enögt. Det är kvinnorna som måste resa sig och samhället som måste protestera. De tysta måste öppna sina käftar för att stoppa den negativa utvecklingen. Annars kommer det som cementeras in i väggarna, mönster från förhistorien, aldrig att upphöra existera. Bara så får de sin revolution. Som Black Lives Matter hade filmen gärna fått visa på möjligheterna. Lite mera Feel Good till folket tack så mycket (Säger en Anti feel-good-kritiker som saknar viss nyansering här) Vad är annars poängen? Kämpa bör vi annars dör vi.

Petter Stjernstedt