Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Woyzeck på Malmö Dockteater

by

Woyzeck
Manus fritt efter Georg Büchner: Erik Holmström
I rollerna: Gustav Berg , Cecilia Borssén , Emma Mehonic , Robert Olofsson
Regi och scenografi: Erik Holmström
Dramaturg: Tom Silkeberg
Malmö Dockteater ger rykande aktuell Woyzeck. 6 april till 16 maj.

Den nyliberala normen – om individen och dess ”frihet” att välja och styra sitt liv – är i centrum när Malmö Dockteater tillsammans med Helsingborgs stadsteater sätter upp Woyzeck. Omtumlad och omsorgsfullt speglad i vår turbulenta samtid stapplar publiken ut från teaterlokalen. Föreställningen utan paus bjuder på ett så raffinerat och fängslande skådespeleri att tiden försvinner. Extravagant är också att få se dockor gestalta artificiell intelligens lika skrämmande som företeelsen är i sig själv.

Framförallt har teatersällskap i Tyskland älskat att spela Woyzeck som är skriven av den tyske filosofen, revolutionären och författaren Georg Büchner. Manuset, som från början var fragmentariskt och ofärdigt, handlar ursprungligen om en utsatt ung soldat mitt i livet. Men det är som gjort att uppdateras till önskvärd nutid.

”Livet är en kyrkogård av missade möjligheter och Woyzeck står mitt i det!” . Så spånar skådespelarna när de sitter vid det gemensamma bordet. Genom att vi får se spelet bakom kulisserna, en slags skapande brainstorming, växer handlingen fram. Deras experimentella skapandeprocess, där de testar det mesta, utgör själva pjäsen. Kanske tiden är uppbruten? Kanske Woyzeck är växlande man eller kvinna? Kanske ska han pussa sin flickvän innerligt? Kanske någon i publiken somnar, eller blir kär i en av oss skådespelare? Scenerna avlöser varandra i ett rungande färskt, snillrikt, nu.

Människan mår inte bra av dalt! Du gör dig själv till ett offer! Kanske är det så chefen orerar när Woyzeck blir uppsagd? Chefen uppmanar Woyzeck att konversera, le och tänka positivt. Han kan ju nu istället se sig själv som sin egen chef….

Framåt slutet i pjäsen står det ganska klart att själva det mänskliga i oss redan har blivit en handelsvara. Det är vår personlighet som blivit eftertraktat stoff. En av robotarna vill köpa det av oss, detta unika som de själva ännu inte har. Vår roll som människor i samtiden kan därmed, alldeles strax, ses som överspelad och utkonkurrerad.

Förmodligen är versionen som uppförs i Malmö precis lika fängslande som den i Helsingborg (med mer scendekor och kostymer). Med ett rungande aktuellt manus som detta – och skådespelare som ger allt – saknas inget. Nämnas bör att Erik Holmström, som står för regi och scenografi, vann Thaliapriset år 2018. Det gör inte föreställningen sämre.

Manus fritt efter Georg Büchner: Erik Holmström
I rollerna: Gustav Berg , Cecilia Borssén , Emma Mehonic , Robert Olofsson
Regi och scenografi: Erik Holmström
Dramaturg: Tom Silkeberg. 6 april till 16 maj.

Filmrecension: The Man Who Killed Don Quixote

by

The Man Who Killed Don Quixote
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2019
Regi Terry Gilliams

Historien om Don Quixote av Miguel de Cervantes är en av världens mest lästa böcker. Don Quixote , riddaren av den sorgliga skepnaden, är alltid redo till försvar av det goda. Mannen som ser motståndare även där de inte finns. Han fäktas förtvivlat med väderkvarnar och drar land och rike runt tillsammans med sin väpnare Sanchez Panza för att söka äventyr. Under devisen ”En strålande dag för äventyr. Jag känner det i märgen. ”rider de ut varje morgon.

Här finns förvisso äventyr i en ständigt strid ström. I en bullrande komisk komedi med många effekter. Nu är filmens historia långt ifrån bokens. När regissören Toby Grisoni kommer till Spanien för att göra reklamfilm saknar han helt inspiration. Tills han minns den film om Don Quixote som han gjorde 10 år tidigare. Han söker upp byn där den spelades in och möter de personer som har varit med i filmen. För många har filmen förändrat deras liv och drömmar. Den gamle skomakaren lever fortfarande livet som riddaren Don Quixote.

Med vilda jakter och alla tänkbara effekter är det en storslagen produktion. En film med mycket dramatik och där inget drama är för allvarligt för att inte skämta om. En storslagen burlesk där humor och skämt dominerar hela historien. Men allvaret som motvikt saknas. Don Quixote av La Mancha med sin blinda tro på sin riddarroll är inte bara rolig. Han hade behövt mer plats för sin allvarliga sida. Med sitt försvar av det goda och sitt chevalieriska sätt mot damer är han inte bara en gammal narr. Med färre skämt och med mer allvar hade filmen blivit en bättre historia. En film att se, inte bara för alla tekniska attiraljer och den fantastiska sminkningen utan även en film med hjärta. Det kunde ha gett filmen den mening och det innehåll som den tyvärr saknar. Nu vill man helst utbrista ” Skomakare bliv vid din läst och låt dig inte luras till dåliga filmer.

Jonathan Pryce som Don Quixote är sympatiskt egocentrisk och naiv med en gammal mans envishet. Adam Driver som Toby är ingen man engagerar sig i vilket är mer rollens fel än skådespelarens. Det svenska inslaget står Stellan Skarsgård för.

Efter ett oändligt antal år och försök att göra filmen klar har Terry Gilliams äntligen fått sitt verk i hamn. Filmen har blivit en legend i filmvärlden för den för sin långa och problematiska produktion. De gjorde ju också att förväntningarna var stora på filmen. Kanske hade det varit bättre att den inte hade blivit klar och att regissören hade lämnat den till sitt öde. De miljoner den har kostat hade med ett bättre manus och en allvarligare blick kunnat blivit ett riktigt drama.

Filmrecension: Avengers: Endgame – ett underverk med kosmiska gnistor

by

Avengers: Endgame
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 april 2019

Heroes don’t cry.
Fint drama och lite action. Avengers Endgame är den fortsatta och avslutande delen om de kämpande och krigande karaktärerna som utgör The Avengers. I den första delen Avengers: Infinity War som kom förra året, tar Thanos död på hälften av befolkningen på jorden, vilket även inkluderade att par av hjältarna. I ett nästan nu gråtfärdigt farväl får vi se de resterande hjältarna slåss mot Thanos för att återställa balansen i universum.

I den följer en resa som i en trogen berg och dalbana. Filmen håller ett öga förvånande bra tempo och man känner aldrig att tiden rinner iväg. Man blir aldrig uttråkad. Berättandet tar fart och det är förvånansvärt lite action och explosioner. Och ännu mera och desto mera drama. Kärlek, hämnd, falskhet, död och liv. Alla hjältar från Marvels Cinematic Universe får ett och flera välförtjänta ögonblick i rampljuset.

Det har tidigare varit variation mellan föga bra och väldigt ojämna filmer. Och denna är dock precis som förväntat: förutsägbar och överraskande. Det är i just dem ögonblicken där filmen utmärker sig. Lika episk som kampsekvenserna så får vi också inblick i våra hjältars mentala och psykiska tillstånd.

I filmen ser vi stjärnor som Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Jeremy Renner, Don Cheadle, Paul Rudd, Brie Larson, Karen Gillan, Danai Gurira, Benedict Wong, Jon Favreau, Bradley Cooper, Gwyneth Paltrow, Josh Brolin, Frank Grillo, Tessa Thompson, Winston Duke, Robert Redford, Rene Russo, Tilda Swinton, Linda Cardellini, Natalie Portman, Michelle Pfeiffer, Cobie Smulders, Michael Douglas, Ken Jeong, William Hurt, James D’Arcy. Benedict Cumberbatch, Tom Holland, Chadwick Boseman, Paul Bettany, Elizabeth Olsen, Anthony Mackie, Ty Simpkins, Sebastian Stan, Tom Hiddleston, Pom Klementieff, Dave Bautista, Zoe Saldana, Chris Pratt, Letitia Wright, Evangeline Lilly och Vin Diesel gör återigen rösten som Groot som bara har en replik i olika röstlägen, ”I am Groot”!

I filmen skymtar även en av regissörerna, Joe Russo förbi i en cameo-roll. Russo är bröderna Joe och Anthony som tidigare gjort Captain America: The Return of the First Avenger, Captain America: Civil War och Avengers: Infinity War. Stan Lee, tecknaren och medskaparen till Marvel, avled tragiskt i november 2018 och hade som vana att ha en liten och ofta komiska roll i alla sina filmer. I denna gör han sin allra sista cameo.

En tjänst mot fans och en upplevelse i yttersta världsklass.
Denna film har redan dragit in 120 miljoner i förhandssålda biljetter. Detta är belöningen för att kolla genom alla dessa filmer som började med Iron Man 2008. Detta är climaxen på en hel franchise. 11år senare, 21 filmer i bagaget och med den 22a filmens världspremiär idag den 24 April . Misströsta inte, både prequels, sequels och spinoffs är på väg till bioduken. Nu väntar vi lika tålmodigt precis som på en post-credits scen på den allra avlutande filmen i fas 3, Spider-Man: Far From Home med premiär i sommar.

Avengers: Endgame är verkligen en historia som behöver upplevas. Glöm världen just nu och göm dig i biomörkret i hela tre timmar och en minut. Det finns inte så mycket man kan säga om filmen utan att avslöja för mycket. Men filmen är ett underverk. Av alla de 14 miljoner möjliga sätt det kunde ha gått, så gick den här och slog kosmiska gnistor och tårar. Det är trevligt att se dem alla igen och samtidigt lite ledsamt att se dem gå. När det väl kommer till kritan i slutet så handlar allt precis som i verkliga livet om tid och pengar.

Jade Bird – överraskande bra

by

Artist: Jade Bird
Titel: Jade Bird
Betyg: 4

Släpps den 19 april

Jag såg Jade Bird första gången i en kyrka i Norrköping. Ensam med sin gitarr sjöng hon sin musik. Nu har hon släppt sin debut och vilken debut sen. Den är både bredbent balanserad i americana, men lutar åt radiopopen. Detta är troligen början på en stor och lång karriär, och det är musiken värd.

Finns det något man kan önska, är kanske lite mera skit. En felaktig ton här och där. Lite mera här och nu känsla, ändå finns det några riktiga guldkorn här, och “Uh huh” finns nu på min spellista och kommer vara kvar där länge.

Sagan om ett maskrosbarn. Jessica Silversaga 12 april – 3 juni på Fotografiska

by

Utan dig är jag tyngdlös. Det engelska citatet, som inleder Jessica Silversagas personliga, drömska utställning, passar bäst. Motiven tycks trevande sukta efter form och stabilitet hos betraktaren. Det är lite krävande. Hon är maskrosbarnet som missat rättigheten till en egen barndom. I sitt fotograferande söker hon sig nu vidare. Syftet att uttalat väcka tankar kring maskrosbarn är hennes eget, uppbackat av Fotografiska.

De iscensatta motiven tycks beskriva tillstånd som ”strax före”, ”ännu inte”, ”tyngdlös dimma”, eller ”ensam skogsälvslek”. Modellernas ansikten är dolda i skuggan, bakom tunna vingar, eller bara utanför skärpan. Kvinnokroppen i sängen där ett flor, en tunn slöja gör konturerna blygt dolda är talande. Som betraktare känner man sig plötsligt burdus som en slags förövare. Ett eventuellt initiativ till sex skulle enbart bli som ett övergrepp. Silversaga tycks peka på delar i en personlighet som inte fått utvecklas, sådant som inte fått stöd. Att inte bo i sin egen kropp riktigt. Att inte våga ta plats.

Triptyken med kvinnan som sträcker ett flor över ansiktet är som barnet omgivet av en fosterhinna. Hon ber om att bli sedd för att födas. Utan hjälp kommer hon inte fram. Även om Silversagas informationstexter pekar med hela handen så står verken stabilt för sig själva. Övervägande är det en sammantagen skör och därför problematisk lätthet hos kvinnorna som dröjer sig kvar hos mig. I metoo#-tider ger motiven perspektiv. Vem blir jag framför en hopplöst konturlös älva? Vilken kärlekspartner har tålamod att locka fram en inre form, en bas, som ännu inte finns ute i ljuset?

Jag ser bilder av hår som tycks falla in i omgivningen. Ansikten som enbart bländas av ljus. En kropp utan kraft som hejdlöst faller över en gren. Det är en stark utställning om kanske det man i familjeterapi kallar ”tapetflickor”. De som väljer att inte sticka ut från det omgivande bakgrundsmönstret. Allt för att slippa vara, agera och ta konfrontationer. Min önskan blir därför att vargen, den som modellen bär på i en av Silversagas bilder, slutligen lånar ut sin kraft och fruktbara vrede. Då kan hon bryta sin konturlöshet och möta upp med en egen form i sin omvärld.

Frilansande journalist: Pernilla Wiechel