Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

by

17/4 2026

Musikens Hus i Majorna

Binder ris åt egen rygg med mina utförliga recensioner fullt medveten om att ingen kräver lika mycket research och språklig finess som blivit mitt betungande ideal. Önskar att jag lunnat skriva klatschigare med lätt hand. Hade därtill behövt ett bollplank. Har ett par gånger recenserat tiomannabandet Spöket i köket här i entusiastiska ordalag, vilket gjorde att deras omistlige ledare bjöd in till ett slags 10-års jubileum, tillika releasekalas tillsammans med folkmusikinfluerade vokalkvartetten Åkervinda.

Meddelade Nisse Blomster att jag bokat in mig på funkfest hos Jazzföreningen Playhouse, men var villig att ta vagnen till Karl Johansgatan när konserten var över. Funkade enligt plan. Kom fram till första pausen och kunde lyckligtvis beställa något att äta i baren. Visade sig att festen i tre akter var i princip utsåld. Närmast scen fanns som brukligt en yta reserverad för dansande. Spöket i köket gör ingen hemlighet av att de ser sig som one of a kind, enda lounge/ rave- storbandet i landet som ägnar sig åt en mix av vackert vemod och sväng, sväng som får det att spritta i benen. Tio musiker trakterar tjugo instrument och sjunger på fyra språk, vilket gjorts på tre album. Inte osannolikt att jag var ende skribenten utanför innersta kretsen på plats. Kan tänka mig att en hög andel av den exalterade publiken besökt Urkult (Ganman/ Panshiri har ett underbart kul kapitel om festivalen i sin senaste bok). I likhet med Ale Möllers projekt Xeno Mania med nästan lika stor numerär, tänder jag på att Spöket i köket sysslar med sound bortom konventionell folkmusik.

Deras succéartade konsert på cirka 70 minuter blir till en härlig retrospektiv där ”direktören för det hele” introducerar solister och låtar, ger sig själv fritt spelrum. Blomster är en genomsympatisk individ vars kolossala arbetsinsats (står för arrangemang, bokar gig, busschaufför etc.) uppmärksammas i hyllningstal. Är honom väl unt att hålla låda då han är extremt underhållande , även om han ibland hade tjänat på att vara mer distinkt. Musiken man med sådan ackuratess lirar kommer från Kanada, Irland, Dalarna och säkert fler regioner. Zappa nämns som en referens, fast för mina öron ligger Waterboys närmare till hands.

Orkestern består av blåssektion på fyra personer. Om det var ordinarie besättning heter de Erik Larsson, Cecilia Moore, Albin Lagg samt Sebastian Petersson. Den sist nämnde brukar jag höra i Göteborg Jazz Orchestra. Rytmsektionen utgörs av Erik Bengtsson på kontrabas jämte Blomster på podorythmie (fottrumma). Emma Engström spelar klaviaturinstrument, Lies Hendrix dragspel (durspel om man ska vara korrekt) och man klarar sig med en person på fiol, nämligen Signe Kierkgarrad Schmidt. Blomster anför med ackordföljder på akustisk gitarr medan Mads Kjöller Henningsen hörs på företrädesvis flöjter och vevlira. Garanterar absolut inte att definitiva sättningen listats.

Dags att dyka in i anteckningsboken. Vad hände i grova drag och hur lät det? Jubileet som erkänns vara en sanning med modifikation öppnar för Spökets del med Jig till Jon från den senaste av fyra skivor, åtföljd av ett taktilt alster insvept i nordisk melankoli. .Den ystra inledande dängan är både komponerad, arrangerad och producerad av Nisse Blomster. Förundras över hur tajt och omväxlandet det är. Uppfattade jag rätt varvas upp med reel skriven av Kjöller Henningsen vars ösiga närvaro får mig att associera till traditionella irländska tongångar, fast uppspeedade likt ett ska-band. Skickliga, spelglada solister avlöser varandra! Fäster mig vid hisnande schatteringar jämte enastående effektiv dynamik. Inledningen får mig att rysa av välbehag då den är magisk. Förnimmer en styrka som föregående konsert med Prince-basisten Ida Nielsen inte riktigt kan matcha. Sveps med av intensiteten och hur den balanseras med självklar skönhet vars emellanåt spröda tongångar förför.

Efter dessa himmelska höjder lättas en smula på emotionella energin. Polska annonseras. Den ska framföras så snabbt det bara går varför dans anbefalles. Övergången till tårdrypande ballad tillhör aftonens mest stämningsfulla moment. Melodin med sitt släpiga beat färgas av vevlira i framkant, om ögon och öron är med mig. Magin är tillbaka! Tror att det rörde sig om en vals Blomster komponerat till sin syster. Låter som en vaggvisa. Man avrundar sitt glimrande set med Turbomoppen, låt från Quebec och den näst första låt storbandet lärde sig, nämligen Brudvals från Gagnef. (med reservation för att inte all info är helt korrekt återgiven).

Nu var jag mer än nöjd, fast musikaliska festen var långt ifrån slut. Gensvaret från fans var också stort då de hade fått vad de önskade sig. Tog mig en sväng till Utopia och återvände i god tid till storstilade finalen när Spöket skulle backa upp Åkervinda, framföra liveversionen av den ep de spelat in tillsammans släppt på digitala plattformar betitlad Hits från förr.

Åkervinda från Skåne bildades på Skurup 2013 av fyra primärt jazzsångerskor. De, har turnerat i Europa, Australien och Nordamerika, släppt tre skivor (äger minst en cd) och varit med i Allsång på Skansen. Har hört dem live. De fyra strupar vilka sömlöst levererar stämsången tillhör Agnes Åhlund (Backa Teater, My Dear Companion…) , Iris Bergcrantz (recenserat flera av hennes album), Linda Bergström (We Float) samt Lise Kramer. Genom att ackompanjeras av ett mäktigt storband begivet på världsmusik adderas en synnerligen välgörande dimension. Variationsmöjligheterna ökar påtagligt.

Fusionen startar med lustig, antik schlager i form av Öppna ditt fönster från 1932 som förknippas med Ulla Billquist. Följs upp med en skänklåt vars sound påstås röra sig mellan halling-disco och stänk av heavy metal. Efter Gammal och ung får vi njuta av rock & roll i otakt enligt vår guide, det vill säga Ja änte flöttar ja till sjöss skriven av Lars Hollmer, en av hörnpelarna i Samla Mammas Manna och mannen bakom hitten Boeves psalm. Gemensamma repertoaren överraskar. Sensationellt att man fastnat för en av Dan Berglunds mest ömsinta existentiella visor. Syftar på Nattvandrare som han själv har kvar på repertoaren. Detta storstilade projekt går i mål med bonusmelodi. En swingbetonad schlager döpt till Light Is Dim. Kan inte nog understrykas hur fabulöst tonsäkra och synkade Åkervinda är. Och samarbetet med Blomster och hans spöken bör absolut bedömas som en synnerligen helgjuten historia. I motsats till energiska utövare av folkdans satt jag för det mesta och lyssnade. För de med lust och kondition kvar anordnades gammaldans av ett DJ-team.

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

by

La belle année - Det vackra året

Michael
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 april 2026
Regi Antoine Fuqua

När han dog 2009 hade Michael Jacksons stjärna dalat kraftigt och han hade skulder på fem miljarder kronor. Hans manager John Branca tog hand om dödsboet och vände till miljardinkomster genom att på olika sätt utnyttja Jacksons namn och verk.

Nu har turen kommit till en spelfilm där Branca är producent och på ett pinsamt sätt valt att själv låta sig porträtteras av tvålfagre skådisen Miles Teller. Det har kritiserats av Jacksons dotter Paris som kallar filmen ”en sockrad Hollywoodfantasi” full av felaktigheter och fullskaliga lögner.

Jacksons bröder och systern LaToya är medproducenter och tjänar nu pengar på en film som skildrar hur han exploateras av sin familj. Det är ganska skamlöst.

Men det finns någonting i ”Michael” som trots allt flyger. Något oförstörbart. Det är musiken som den fåniga killen som hade en apa i blöja som bästis faktiskt skapade.
Originalmusiken hörs, i de flesta fall, även om brorsonen Jaafar Jackson som spelar Michael, själv är sångare. Det som skildras är 30 år av fantastisk sång och dans med en av världens största artister, från barndomen i Gary, Indiana, med bröderna i Jackson 5 och sen solo i karriärens höjdpunkter på 1980-talet.

Musiken är så fantastisk att jag ryser flera gånger, fast allt är välbekant.
Det biografiska materialet däremot är iögonenfallande enkelt och svartvitt berättat.
Det finns en skurk, Michaels pappa Joe Jackson. Han misshandlar sin yngste son med ett bälte, han styr över hans liv, han vägrar släppa greppet.
Alla andra, mamma Katherine, bröderna i Jackson 5, skivbolagsbossar, producenter, managers och läkare är däremot helgonlikt snälla och hjälpsamma, medan den skrämmande pappan dyker upp oväntat hela tiden och gör något elakt.

Man tror inte riktigt på det. Michael Jacksons liv beskrivs i form av en övertydlig saga riktad till dagens barn, som väl knappast har en aning om vem killen var. Jo, hans pappa var elak, men han själv var god och snäll och duktig och fick massor av fans.
Ibland får jag en känsla av att familjemedlemmarna som står bakom filmen egentligen inte kände honom. Många scener är skrattretande enkelt tillyxade där Michael Jackson säger klyschor som: ”Jag måste ta kontroll över mitt öde” eller håller små tal om allt det goda han vill göra.

Så varför avskyr jag då inte filmen, som i två timmar faktiskt var underhållande, bortsett från en svacka i mitten.

Det är för att den i början, med den gripande Juliano Krue Valdi som barnet Michael, berättar något intressant om svart kultur i USA på 60-talet. Hur en stålverksarbetare kan drömma fram musikkarriärer för sina barn. Hur de kan uppträda i de fantastiska nöjesetablissemang för svarta amerikaner som fanns på den tiden. Hur Suzanne de Passe och Berry Gordy på Motown kan skapa stjärnor som går hem i hela världen.

När Michael blivit vuxen är det till en början lite svårt att acceptera Jaafar Jackson i rollen. Men det fungerar till slut, i starka scener när han skapar världssuccén ”Thriller” i både album- och videoform, och framför ”Billie Jean” och ”Bad” på scen.

Och då och då får vi verkligen veta något nytt som känns sant. Hur det såg ut i Michael Jacksons sovrum, till exempel. De stökiga interiörerna fulla med leksaker och samlarprylar kan få hjärtat att brista. Att världens största artist aldrig blev riktigt vuxen är uppenbart.

Budskapet i alla fall till 1988 är att en skadad människa också kan göra något stort och fint av sitt liv. Det sägs att Michael Jacksons sista 20 år ska bli del 2, men det tror jag inte på. För många anklagelser om övergrepp på barn som man inte kan undvika att ta upp.

I den här filmen som sägs vara del 1 har Michael bara kontakt med barn som är svårt sjuka och som han gör heroiska insatser för.

Jag tror inte ett dugg på att det var så enkelt. Efter 1988 tog också Michael Jacksons bisarra förstörelse av sitt eget utseende fart. I den här filmen får han fortfarande vara bedövande vacker.

I vissa vinklar är Jaafar Jackson oerhört porträttlik. Det enda han inte får till är fötterna. Michael Jacksons fotarbete var hans signum som dansare. I filmen citerar han Fred Astaire som sagt att man måste se en dansares fötter på film, för att publiken ska förstå vad han gör.

Hur han dansade i verkligheten får ni kolla upp på Youtube efter att ha sett filmen.
Där får Michael Jackson själv sista ordet.

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

by

17/4 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Skrev ingående om när Ida Nielsen stod på samma scen för tre år sedan med delvis andra män. Drogs med av stämningen då. Hade därför anat att det kanske inte skulle kännas lika omvälvande i kroppen denna gång, ett antagande som stämde eftersom första-gång-upplevelsen var så pass påtaglig. Återkommer till varför. Fans av funk vet att elbasistens berömmelse vilar på åren med Prince hans sista år. Hon har dessutom släppt sex plattor i eget namn och utvidgat sin vägvinnande formel, vilket publiken som borde varit större får flera prov på. Danskan rankas bland de främsta på sitt instrument genom sin teknik som har anor ända till slap-bass pionjären Larry Graham. Kan inflikas att vad som inramade konserten var låtar ur högtalarna med Rick James, James Brown och Sly & The Family Stone.

De som delar scen med den karismatiske basisten i sina solbrillor i det Funkbots som bildades för tio år sedan, är denna gång Asger Yde Hansen på trummor, Mika Vandborg på gura, Phong Le trakterandes tre elförstärkta klaviaturer samt rapparen André Harland aka Son of Light; en norrman som kan prata svenska. Nielsen frågade om hon skulle hålla sitt mellansnack på engelska eller danska, vilket tyvärr resulterade i en på tok för otydlig och forcerad danska.

Nielsen fylld av energi hade oddsen emot sig. Dylik omedelbar livemusik ska helst inte framföras när dagsljus råder och definitivt fler än en knappt tresiffrig skara borde dykt upp. Grammybelönade Judith Hill uppträdde samtidigt på Jacy´z och det var 80års fest för Mikael Wiehe med stort artistuppbåd på Storan ett par stenkast ifrån Valand, för att nämna ett par konkurrerande akter. Vidare hör det till genren att bygga upp stämningen genom funkigt dj-set och varför inte lokalt förband? Vad som måste ses som åtminstone en halv flopp publikt sett kändes lite ödsligt med borttagna långbord – förvisso en vettig åtgärd inför en kalkylerad svängfest. Danskan lät sig inte bekommas, kämpade tappert med att sätta oss i stämning, betygade sin kärlek till det universella språk som musik utgör och gladdes åt att bestämma färdriktningen på scen.

Märks att under årens lopp låtar med hitpotential tillverkats, även om de inte kan mäta sig med dennes genialiske arbetsgivares repertoar. Vad beträffar sound och tonfall påminner det inte sällan om hur Wendy & Lisa lät. Ska sägas att konceptet inte var så konsekvent och kompakt som jag hade förutspått. Överraskande inslag hedrar artisten, fast kändes som en testballong. Efter stämningsfullt intro skakar man loss med förväntat snärtigt beat. En omständighet som stundtals medförde utebliven extas var att trummisen nyss rekryterats, om jag uppfattade rätt. Givetvis duktig men tog inte för sig på samma sätt som vore han garvad i gänget. Spelningen pågår i ett sträck och klockar in på cirka 95 minuter inklusive extranummer.

Åtskilligt på repertoaren kändes igen från senaste besöket 2023. Formfulländade svängiga alster som tar oss tillbaka till The Time och Prince-eran första halvan av 80-talet. Syftar på up tempo-låtar så som Internet Crush, Disco Dislocation, Funkinthetrunk, Glorious Disco och Bounce Lika Grandma. Sist nämnda titel färgas i likhet med flera andra av rapparen Son of Light och hans vokala akrobatik. Lite udda grepp av Nielsen att inkorporera rapp i sin skönt svala sång. Innan hon väljer att bryta upp formeln är det supertajt, aningen statiskt stundtals. Det riffas och sjungs till sugande beat och Nielsen praktiserar sin slap bass-teknik emellanåt. Slingorna från Phong Le gör susen och när Mika Vandborg kliver fram i vinande solon tillförs en extra dimension. Den nye rytmläggaren lade stabila grunder, uppvisade en flexibel säkerhet även utan tillskansat självförtroende.

Upphetsande groove där varje takt sitter som gjuten ändras mitt i till utforskande manövrar. Blir till en psykedeliskt spejsig avdelning jämte prov på fler stilar. Vi får ett par fängslande instrumentala dialoger, låt i baktakt och en avskalad, stillsam ballad då Ida slagit sig ner vid ett keyboard. Refrängen lyder I Wanna Scream. En duell rytmsektion – klaviaturspelare utvecklas till en virtuos höhdpunkt. Son of Light gör på egen hand ett ekvilibristiskt nummer uppbackad av minst sagt följsam trummis. Kul att nya inslag testas, fast det riskerar att publikens koncentration tappas. På slutet läggs också en snabbt övergående swing-pastisch in.

Dick och några snarlika låtar svänger fett. I You Can´t Fake The Funk uppstår publikfriande tricks med fills och breaks. Nielsen är inte helt unik. Det finns ett par andra kvinnliga elbasister med liknande förmåga., exempelvis renommerade Meshell Ndegeocello som jag recenserat på Sthlm Jazzfestival. Hörde ändå ett fan av Red Hot Chili Peppers som menade på att Ida Nielsen är bättre än Flea. Och hon utstrålar definitivt mer glädje och energi än jämförbara kollegor.

På upploppet som kulminerade i Prince-hyllning och 1999 tog jag mig närmare scen, ville ha in musiken i kroppen, skaka på höfterna. Tolkningen lyfter fram såväl hennes som Prince storhet, får mig att tänka på att jag såg Sign of the Times-turnén i Scandinavium. Bandet är på tårna här. Kul att fras från Jackson 5 letat sig in i finalen. Angående covers ska framhållas att hon utan att ange källan gör Bootsy Collins och hans Keep That Funk Alive. Nielsen har som hon påpekar ett stående extranummer. Efter att ha gett oss vårt lystmäte i en bass-race show fortsätter således Ida & The Funkbots med Free Ur Mind som glatt gungar fram och övermannar oss. Hedrar Jazzföreningen att de i sina bokningar inte har något emot att söka sig utanför genren.

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

by

5 Seconds Of Summer på Hovet.

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! (5)

Det är lätt att försköna tanken på ett återbesök, men i 5 Seconds of Summers fall finns det faktiskt fog för nostalgins värme. Mellan 2014 och 2018 var de återkommande gäster i Stockholm och byggde under de åren upp en ovanligt trogen publik. Första gången de stod på en svensk scen var som förband till One Direction – ett lite råare, mer gitarrdrivet alternativ till huvudakten. Den rollen speglas i kvällens öppningsakt South Arcade, som fyller exakt samma funktion: att sätta tonen med mer nerv än perfektion.

Att det gått nästan åtta år sedan bandet senast spelade i Stockholm märks tydligt. Inte bara i publikens förväntan, utan också i hur bandet själva närmar sig kvällen på Hovet. Det finns en medvetenhet om deras egen historia här, men utan att de fastnar i den eller försöker återskapa något som inte längre finns.

Samtidigt är arenan inte helt fylld. Vissa läktarsektioner står tomma och skapar ett märkligt visuellt glapp mellan scenens energi och rummets faktiska volym. Men det som saknas i antal tas igen i intensitet. Publiken som är där beter sig som ett enda stort, sammanhållet kollektiv. Varje uppmaning från scenen får omedelbart gensvar, varje refräng sjungs tillbaka med en kraft som fyller ut de tomma stolarna.

Det är kanske just där kvällens tyngdpunkt hamnar: inte i siffror, utan i relationen mellan band och publik. 5SOS har alltid lutat sig mot sin fanbase, men här känns det mer som ett ömsesidigt avtal. Bandet ger allt, publiken svarar, och i det utbytet uppstår de där ögonblicken som inte går att planera eller tvinga fram.

Musikaliskt fortsätter de på sin väl etablerade linje – en balans mellan polerad pop och mer rått gitarrdriv. Kemin mellan medlemmarna är fortfarande central. Luke Hemmings framstår som mer fokuserad än tidigare, Ashton Irwin driver på med ett trumspel som håller ihop helheten, och de övriga två fyller ut ljudbilden med både tyngd och närvaro. Det är tight, men aldrig så perfekt att det blir sterilt.

Självklart finns det svackor. Några partier tappar fart och känns mer som transportsträckor än som nödvändiga pauser. Men när bandet trycker till, när de vågar luta sig in i det större uttrycket, då är det svårt att värja sig.

Och i slutändan blir det en riktigt bra kväll. Inte perfekt, inte fläckfri – men levande, svettig och genuint engagerande. Ett sådant där gig som faktiskt landar hos publiken. Det märks inte minst på 13-åriga Elvira, på sin första riktiga arenakonsert, som utan att tveka delar ut högsta möjliga betyg: en solklar femma, dessutom med tre utropstecken. Det är svårt att argumentera emot.

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

by

16/4 2026

Jazzkrogen Utopia nedanför Stigbergstorget i Göteborg

Blev bjuden till en stammis bord längst fram mitt för scenen. Kom som avtalat i mycket god tid före konserten. Före livemusiken tog sin början med instrumentalister på en eller ett par meters avstånd, samtal och inmundigande av god huvudrätt (dagens fångst) och dryck. Kände väl till medlemmarna i The Splendor varför det fanns en lust att ta sig an deras kompositioner under dessa gynnsamma omständigheter. Hade hört kvartetten på Unity och i deras skivbolagslokal samt recenserade den senaste av deras fyra album – debuterade 2008 – i Sveriges Jazzmagasin Orkesterjournalen. Göteborgsbaserade gruppen har lovordats för hur de kombinerar svängig bop med inslag av spräck och stänk av elektronik.

Ska påpekas att konserten över två set var helt akustisk. Fabian Kallerdahl hade denna gång valt bort att ha med portabel synt. Utöver nämnd pianist (mycket känt ansikte på scener i Göteborg) består The Splendor av hans bror Josef på kontrabas, bakom sitt trumset sitter Lars Lade Källfelt och frontar gör Lisen Rylander Löve på med något undantag tenorsax. Har hört dessa fyra musiker i ett oräkneligt antal sammanhang var för sig eller i konstellationer under närmare tjugo år. De har förekommit i fler genrer än jazz, tilldelats priser och turnerat utomlands. Minns ett miniporträtt jag gjorde om Fabians gärning redan för cirka femton år sedan. Och han och Lisen medverkade för ett halvår sedan på ett Jazz Akademi-event på samma scen, vilket resulterade i ett refererat från min sida. Bröderna har ju rönt framgång med sitt Music Music Music i cirka tjugo tillsammans med Michael Edlund.

Tidigare under dagen hade jag uppseendeväckande nog hört The Splendor i två låtar hos föreningen Bunkern, på en slags firmafest inför branschmässan Jazz Ahead i Tyskland. En givande firmafest att vara inbjuden till tack vare upplägget med minispelningar och info om frilansares villkor nu och förr med mera.

Man inleder aningen försenade på grund av ett litet missförstånd. Basisten tar på sig rollen som talesperson, ger oss somliga titlar. Att sitta extremt nära påminde om vissa gånger på Unity. Intimiteten bidrar till att det blir extra njutbart, även om det är en nackdel att de måste ställa in ljudet själva. Eftersom jag satt allra närmast saxofonist och trumslagaren skymd bakom henne, var volymen starkast från dessa ljudkällor, använde en öronpropp. På det hela taget led jag inte av någon betydande obalans lyckligtvis. Noterade att kvartetten utgick från noter, ett förfarande Rylander Löve kommenterade före konserten. Hon sa att de spelar ganska sällan, vilket medför att kompositionerna kan vara knepiga att erinra sig.

Inte oväntat kickar konserten igång frejdigt i dur med Files om anteckningarna stämmer. Utvecklas till en böljande öppning genom spänstigt utformade bågar med Rylander Löves fraser positionerade överst. Ibland ägnar man sig åt att knåda toner, skrynkla till dem. Ofta sträcks det ut i melodiska, attraktiva linjer vilka accentueras när tenorist lämnar över till lika inspirerad pianist. Glömde fråga hur stort utrymmet var för improvisation i original vilka genomgående håller hög klass. Ballader förekommer som en välgörande motvikt till intensiva avdelningar där ”hårdkörning” idkas. Tyckts som om vissa kompositioner avlöser varandra utan paus. Vad som händer pågår i ett oemotståndligt pulserande groove vilket främst är rytmläggarens utomordentliga förtjänst. Lade som influeras av bland andra Jack De Johnette håller genomgående grytan (deras typiska sound) nära kokpunkten i egenskap av primus motor.

Desto mer tillbakalutat låter det om första balladen vars innerliga intro på flygeln är väldigt vackert. I denna stolta sak träder Josef Kallerdahl fram för första gången i och med att basfeauture förmedlas. Yviga leveransen i låten som avlöser går hem. Blir till härligt pulserande bop av hög kaliber. Första set avrundas med Floating (L. Rylander Löve), en suggestiv, lyskraftig melodi indelad i flera skikt. Obestridligen en hit även om den skulle vunnit på att balanseras av mildare tongångar i den eruptiva b-delen. Sekvensen Fabian leder rytmsektionen genom formar sig till ett av spelningens krön.

Efter paus startar samtrimmade The Splendor med skönt snirklig sak som varvar upp i omgångar. Det visar sig vara titellåten från senaste albumet Royal. Egendomligt nog refererar jag inte till uppenbara förebilder. Vad som beskrivs som ”stämningstät och hårt pådriven jazz” har blivit till en egen stil, som förstås kan te sig eklektisk, påminner om energirik jazz grundad i sent 50-tal. Stilistiskt säkre och emellanåt lätt avantgardistiske Rylander Löve leder tanken till Melissa Aldana, Malin Wättring och Elin Forkelid, fast kännare troligen skulle kunna identifiera henne genom hennes egenart. Gruppens melodimakare broderar uttrycksfullt på egen hand för att snyggt förenas i ensemblespelet. Då och då kommer det volymsvagare pianot till korta, ett olösligt problem live. Fäster mig vid unisona passionen och flera gånger uppstår flow, det ideala tillståndet. Kvartetten hade förtjänat större publik eftersom deras hjärtan vibrerade av lust till en spännande variant av tidlös jazz, medryckande och utmanande om vartannat. Ska betonas att Fabians anslag på klaviaturen väcker lika mycket positiv uppmärksamhet som saxofonisten i rampljuset. Tillför vackra och meningsfulla klanger.

Efter internt intermezzo som avsåg fel tonart kom komposition av sökande natur. Mina anteckningar betonar i detta skede dels att gruppens trumslagare är i sitt rätta element när han fyller i en passage genom framtagna mönster, dels att välorganiserat småstök stundtals uppstår. Vi får en av Josefs sällsynta features i en vindlande rörelse, varvid övriga hänger på i udda taktart som påminner om Monk. Excelleras i krängande flow. Ett inte helt lättsmält alster har fått titeln Below The Rainbow (L. Rylander Löve). Lisen styr dem gärna mot ”Avantgardia-land”, även om hon också propagerar för värdet i att utgå från bärkraftiga teman. Extranumret Trains signerat gruppens blåsare är en utsökt, gungande melodi garnerad med sopransaxens ljusa toner. Ostinato-riffandet dekoreras ystert gränsande till latin-vibe. Vi som hade förmånen att vara på plats uppskattade det musikaliska äventyret, skönheten parat med öppna-spjäll attityden jämte ett antal minnesvärda melodier.