Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Budskapet till Maria – som ett konstverk

by Leave a Comment

Budskapet till Maria
Av Paul Claudel
Översättning Maria Björkman
Regi Wilhelm Carlsson
Scenografi och kostym Marcus Olson
Ljusdesign Markus Granqvist
Mask och peruk Nathalie Pujol
Musik Gustav Lindsten
Premiär premiär den 29 mars 2018, på Lilla scenen, Dramaten
Föreställning som recenseras 21 april april 2018

Uppsättningen av Paul Claudels Budskapet till Maria i regi av Wilhelm Carlsson är en av de vackraste scenkonst-föreställningar som satts upp på länge på en svensk teaterscen. Marcus Olson, ansvarig för scenografi och kostym, och Markus Granqvist som står för ljusdesign och Nathalie Pujol som ansvarar för mark och peruk liksom Gustav Lindsten som satt musiken är alla viktiga för denna helhet.

Föreställningen börjar med att gråaktig dimmig rök sprids i salongen innan spelet börjar på scenen som har en stram, stilistiskt vacker scenografi med smala brädliknande stänger hänger från tak över scenen. Det ger en stark känsla av japanska dekorationer i sparsmakade zen-trädgårdar.

Handlingen utspelar sig på 1400-talet, en tid som inspirerat bland annat en av världens mest nedladdade fantasy-serier, Game of Thrones. Klädmässigt finns det en del som påminner om stilen i den serien. Men i Budskapet till Maria är handlingen som ett konstverk. Vi får ofta vila i scenbilden. Skådespelarna står stilla och låter det som sagts tona ut och ibland med musik, ibland bara i tystnad, får vi tid att låta bild och ord sjunka in.

Den yttre handlingen i korthet:
Systrarna Violaine och Mara lever med sina föräldrar. Fadern lämnar plötsligt familjen för att göra en pilgrimsresa till Jerusalem. Han bestämmer att Violaine ska gifta sig för att lämna gården i fästmannens händer – trots den avundsjuka Maras vilda protester. Men bröllopet blir inte av. Ett mystiskt möte mellan Violaine och en framstående katedralbyggare har förändrat allt.

För min del är berättelsen mångbottnad. Den kan absolut betraktas om en form av ett religiöst drama, en version av ett kristet mysteriespel. Dramat har fått sitt namn efter Maria, Jesus mamma, där texten om när Maria tog emot den heliga Ande som gjorde att hon blev havande med Jesus är central i temat för dramat. Där finns ett mirakel i dramat, där en död baby får liv. Eller får babyn liv? Vad händer? Den yngre systern Mara söker upp sin äldre syster som måste leva isolerat med de spetälska. Mara har fött ett flickebarn som dött. Kanske byter Violaine bara ut barnliket mot ett levande barn?

Paul Claudel (1868–1955) som skrivit dramat är en av Frankrikes mest omtalade och omdiskuterade dramatiker. Som diplomat reste han mycket och influerades inte minst av asiatisk teater, vilket syns tydligt i hur scenografin är uppbyggd. Samtidigt var han en hängiven katolik, vilket också präglade hans verk.

Uppsättningen är vacker, stark och fascinerande men samtidigt är föreställningen lång, med paus tar den omkring tre timmar och kvart. Kanske blir det lite för långt, men å andra sidan är det viktigt att scenbilderna får tala klart – att vi som betraktare inte bara tar emot föreställningen utifrån ord, dialog och handling utan lika mycket låter den tala till oss intuitivt, känslomässigt – att den ger oss tid att känna efter.

Visst tar frågorna om Gud och religionen en stor del av dramat, men samtidigt handlar den om livets skuggsida, sorgen. Familjefadern lämnar fru och barn för en pilgrimsresa som tar många år, en metafor för männens roll i många familjer, där allt för mannen kretsar kring honom själv, när allt ställs på sin spets. Vi kan se det asiatiska inflytandet över Claudel. I hinduiskt präglade samhällen är det fullt accepterat och rentav något som ses som fint om den äldre generationen (oftast män men ibland också kvinnor) lämnar familj och karriär när barnen blivit vuxna. Då har familjeförsörjaren fullgjort sitt ansvar gentemot familj, samhälle och kast. Nu är det dags att hänge sig åt sitt andliga liv och skapa bra förutsättningen för en bra återfödelse. Kanske familjefadern i Budskapet till Maria är en katolskt kristen version på denna hinduiska företeelse?

Fakta om föreställningen regissör:
Regissören Wilhelm Carlsson är sedan 2011 professor i musikdramatisk gestaltning på Stockholms Konstnärliga Högskola. 1976 grundade han den fria gruppen Teater Schahrazad som under 1980-talet var en ledande experiment- och forskningsscen. Mellan 1987 och 1997 var han fast regissör på Dramaten. På senare år har han uppmärksammats för sina operauppsättningar inte minst genom Nibelungens ring på Värmlandsoperan 2011. Genom Budskapet till Maria fortsätter han sitt utforskande av Claudels dramatik efter uppsättningen av När dagen vänder på Stockholms Stadsteater/Strindbergs Intima Teater 2016.

Han säger om dramat:
– ”Kärleken har skapat smärtan och smärtan har skapat kärleken”. De orden av Claudel sammanfattar människans ångest inför livets förlust och ensamhet men också vår förmåga att med kärlekens hjälp ta hand om det som gör ont, både hos oss själv och hos andra. Budskapet till Maria berättar om en stor sorg och en gudomlig väg mot tröst och försoning, säger Wilhelm Carlsson, regissören.

Medverkande
Maria Salomaa Violaine
Johan Holmberg Pierre de Craon
Jennie Silfverhjelm Mara
Otto Hargne Jacques Hury
Claes Ljungmark Anne Vercors
Gunnel Fred Modern

 

 

 

Passionerat om att falla och resa sig upp – Tynneredsprojektet på Backa Teater

by Leave a Comment

Foto Ola Kjelbye

Av: Fia Adler Sandblad och Gunilla Johansson Gyllenspetz

Regissör: Gunilla Johansson Gyllenspetz

Scenograf & kostymer: Martin Eriksson

Kompositörer: Stefan Abelsson, Cassandra Hedberg och Bo Stenholm

Musiker: Stefan Abelsson och Bo Stenholm (båda har repliker)

Medverkande: Fia Adler Sandblad, Isabella Amberntsson, Cassandra Hedberg, Anette Hilmersson, Agneta Johnsson, Svemirka Matic, Ulf Rönnerstrand, Anna-Karin Ulmstedt

Spelas till och med 15/5 på Backa Teater vid Lindholmen Göteborg

Premiär 20/4 2018

Ganska direkt  markeras ett redan känt förhållande. De genomgående fasansfulla historier vi tar emot under cirka 75 minuter är autentiska, fast inte självupplevda av de som framför dem. Gmensam nämnare är projektet VI (en del av samordningsförbundet Göteborg Väster som  finansiellt sköter samordning mellan arbetsförmedling, försäkringskassa, kommun och region). Som en frigörande åtgärd har människor i nöd kunnat erbjudas ett rum fyllt med fysiska och vokala övningar. Drama som inkluderande rehabilitering helt enkelt. Under ledning av Fia Adler Sandblad   fick deltagare under en tremånadersperiod  vara ifred för myndigheterna, istället landa i sig själva.  Några av dem finns med i ensemblen. Alltså inget uppdiktat manus, utan hard facts om ohållbara situationer för att citera info från teatern. Ett uttalat mål var att nå insikter i både egna och andras erfarenheter. I en essä i programhäftet skriver Adler Sandblad om vikten av radikal empati och om att bryta tystnaden. Kvinnan, som själv är barnhemsbarn och  sett som sin livsgärning att  driva frigruppen ADAS, betonar att vi behöver sammanhang, emotionella kontakter och möjlighet att förstå världen.  För att scenkonst ska nå ända fram, bör väl  nämnda ambitiösa anspråk vara uppfyllda, eller hur?

Med mig på resan ut till Hisingen har jag Mikael Persbrandts omtumlande, turbulenta memoarer. I en minnesvärd passage beskriver han, på gränsen till oöverstigliga svårigheter att separera konsten från verkligheten. Vad han syftar på är den redan legendariska uppsättningen av Fröken Julie, vars vedermödor från de inblandade, dokumenterades av tevekameror. Detta samtidigt som huvudrollsinnehavarna privat genomgick en lika smärtsam som oundviklig skilsmässa. (I vilken mån  hatkärleken smög sig in i det grymma drama det forna paret tvingades upprepa kväll efter kväll, går knappast att avgöra.) Med Tynneredsprojektet förhåller det sig som framgått på helt annat vis. En faktapåminnelse om förorten som gränsar till Västra Frölunda: Området har senaste åren ofta tyvärr hamnat på löpsedlar, på grund av kriminella gäng och deras dödliga uppgörelser. I denna produktion finns emellertid inga gängmedlemmar, däremot brottsoffer.

Inget i manus är således påhittat!  Av den anledningen vore det både förmätet och kallhamrat cyniskt att kritisera innehållet.  Vi hör om  öden som orsakat svåra trauman.  Rör sig om synnerligen grov kvinnomisshandel, incest med storebror som förövare, myndigheter som bollar hjälpsökande emellan sig och en tablettberoende yngling med långt framskriden social fobi. En medelålders kvinna på min bänkrad vecklar efteråt ihop en näsduk, antagligen fuktig av tårar. Vittnesmålen är upprörande, fast hos mig bildas inte någon förväntad klump i magen, däremot en känsla av förstämning och frustration.  Varför tillåts människor ha det så här illa? Vi som för närvarande finns inne i trygghetssystemen, kan näppeligen föreställa oss den plågsamma ångesten, de förnedrande omständigheterna och känslor av förlust, otillräcklighet och sorg.  Inledningsvis riktas en dos berättigad ilska  mot ansvariga politiker (åtminstone ett par fanns närvarande på premiären).

Foto Ola Kjelbye

Publiken sitter på svarta sittvänliga bänkar på samma sida som ingången. Nedanför läktaren en scen befolkad av tio personer, vars inledande manövrar består i att traska fram och tillbaka och inta olika kroppsliga positioner. Personerna sträcker på sig för att därefter falla ihop, ett rörelsemönster som återkommer. Scenografin är kal, går i grå färgskala, laddad av symbolik. De gråa träplattorna kan associera till en färglös existens och en vistelse i gråzonen.   Centralt på scen sluttar plattorna neråt mot ett fyrkantigt hål, likt golvet vid en duschanordning. I min tolkning ett slukhål som skulle kunna ses som döden. Längst bak  några avsatser och genomskinliga plastlådor.  I förvaringsboxarna  batteridrivna kaniner och röda dansskor. Med på scen finns förstås ett antal instrument: akustisk gitarr, basklarinett, fiol och mandolin.

Regissören har lyckligtvis funderat mycket på form när hon redigerat materialet Anars stor risk att målgruppen 15+ skulle bli blockerade av alltför plågsamma berättelser. Ett antal specialkomponerade låtar förekommer, några med inspelad bakgrund, några med solosång av Cassandra Hedberg. Tycker om hennes spröda bidrag.  Strimmor av nödvändigt ljus bryter igenom när ensemblen blir kör. Rösterna och ackompanjemanget antyder hopp om livet, vilket blir en ventil. För att balansera mörkret finns vidare fler positiva inslag. En tioårings orubbliga självförtroende  förmedlat av Isabella Amberntsson, en utagerande tjej som stortrivs på scen. Vad månde bliva?  De mobila kaninerna som det ankommer på Agneta Johnsson att rädda från avgrunden, vilket  lockade fram många förlösande skratt. Duktig trånande skolelev  förälskad i sin magister. En uppblåst Ulf Rönnerstrand som förklarar hur myndigheterna fördelat ansvar. Och Svemirka Matic när hon redogör för drömmen om en danskarriär.

Har trots allt några invändningar. Ett par gånger tenderade Tynneredsprojektet att glida över till miniföreläsning, med  redovisande av statistik. Ett annat bekymmer var underskottet på män, vilket gjorde att  Stenholm  fick framföra en monolog. Anser inte att det  vågade greppet fungerade till belåtenhet. Min kraftigaste reservation handlar dock om ett märkligt förfarande beträffande ljudet. Varför utrustade man inte de medverkande med myggor, så att vi kunnat höra samtliga repliker?   Hoppas tekniska möjligheterna finns att åtgärda problemet, som var mest märkbart första halvtimmen.

Fanns inga spår av tveksamhet eller nervositet hos  ensemblens amatörer. Hade varit intressant att få veta om just deras egna öden, redovisades av kollegor på scen.  Uppsättningen är välkommen, fyller ett  behov för både avsändare och mottagare.  Den har såväl intellektuella som känslomässiga kvaliteter, även om mycket av texten har en okonstlad saklighet över sig.   Att flera sekvenser fungerade som trösterika andningshål mitt i bedrövelsen, är värt att återigen poängtera. Och att sjuttio personer medverkat i det fleråriga projektet, vars initiativtagare heter Ebba Bothén Nyström.

 

 

 

 

Bokrecension: Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken – Adania Shibli

by Leave a Comment

Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken
Författare: Adania Shibli
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188253361
Förlag: Tranan

Beröring

Att understryka att Adania Shibli är palestinier säger väl mer om det svenska litteraturutbudet än något annat. Nå, det är hur som helst fint att åtminstone en palestinsk författare lyfts upp och förts bortom muren. Två av hennes romaner finns nu översatta och utgivna på Tranan. Ni bör läsa dem. Jag tror inte det inverkar menligt på läsningen att de likt en novellsamling delar samma pärm. Stod de sida vid sida i bokhyllan skulle det ändå lett till ofrånkomlig jämförelse. Vi jämför, så är det med det.

Ibland använder jag öronproppar när jag ger mig ut i världen. Jag blir till ett huvväsen och allt utom ansiktet är fredat från det omslutande. Det är inte nödvändigtvis brölande pojkar och män eller själaförtärande bebisskrik som är övermäktigt. Ofta är det bara oljudsväggen som är för hård. Skummet- och vaxet tar udden av det skarpa och det blir nästan lite småtrevligt att vistas bland folk.

Beröring är om ljud. Den ”lilla flickan” har efter en sjukdom problem med hörseln och blir till följd av sin känslighet varse världen som ljud. ”Bara Gud var ljudlös”. 80-talet är ännu ungt och massakern i de två flyktinglägren i Shatila och Sabra bär vittne om det politiska läget. ”Palestina” är ett förbjudet ord. Familjen hon fötts in i är stor men två pojkars frånfälle har dragit sorg och vemod över hemmet. Flickan glider bort från bröder, systrar, mor och far. Hon passar inte in. Skolan är fientlig, klasskamraterna skoningslösa. Hon drar sig in under betraktandets huva. Hon ser rörelserna, men de låter sig inte fångas. Grodynglen går inte att urskilja och är en brun massa. Röken från en cigarett strilar genom fingrarna, molnen högt där ovan drar sig undan.

Det är inte bara språket som är subtilt – hela romanen är det. Den smyger sig fram till slutet som blir abrupt och realistiskt. Och ett sorgligt utdrag ur en kvinnofientlig verklighet.

Vi är alla lika fjärran från kärleken

Hur kan vi strypa oss själva med våra egna händer, göra oss själva illa, fastän vi inte önskar det alls?

Den ”lilla flickan” i Beröring är ensam och oförstådd, men i Vi är alla lika fjärran från kärleken har ensamheten en tydligare och mer påträngande karaktär. Som i den första romanen är grundtonen människors och framförallt kvinnors utsatthet. Vi kan nog alla känna igen oss i rädslan för att bli lämnade eller att våra känslor i brist på ömsesidighet skall förbli svävande i intet. Meningslöshetskänslan fyller tids nog det tomrum vi hellre skulle vilja se härbärgera kärleken eller åtminstone något som inte är nedbrytande.

Vi får ta del av en kvinnas hopplösa, tragiska och monologartade brevkorrespondens med en man hon inte känner. Det finns en önskan hos henne att leva i kärleken istället för framom eller bakom den. Hon vill inte att den skall vara enbart minnen eller blott potentiella, önskade och eftersträvansvärda tillstånd. Kvinnans förtvivlan stegras i takt med att det hela framstår som mer och mer ouppnåeligt. Smärtsam läsning.

Eller varför inte kvinnan som berättar för sin partner att ”kärleken tagit slut” och sedan får leva under ett våldtäktshot. Mannen kan inte ta ett nej och raseriet tar vid när han inser att han inte får diktera villkoren. Kvinnan förlänas inget lugn och lever i ständig rädsla. Hon flyttar, byter nummer men undkommer inte. Hon bryts sakta ned och börjar så småningom hata sig själv och framförallt sin fysiska kropp som är vad hotet riktas mot. Några enkla ord är vad som krävs för att bryta ned en hel människa.

Eller varför inte en psykologisk terror som ogiltigförklarar en hel kvinna och hennes upplevelser:

Han skrattade bara åt henne. Drev med henne. Hans skratt fick…tårarna och kvävningskänslorna att stockas i halsen. Det knöt sig i magen när han ännu en gång fått henne att upptäcka att hon inte förstod någonting. Hon hade blivit beroende av honom för att bekräfta riktigheten i sina känslor…Till slut hade hon inte bara fel åsikter utan ställde även fel frågor.

Att kvinnor lever vidare i relationer som är destruktiva kan ibland förklaras av en rädsla för att ett uppbrott skulle kunna leda till än värre konsekvenser.

Trots detta är det de avslutande kapitlen som klänger sig fast i mig av ingen annan anledning än att jag på ett personligt plan kan relatera. En kvinnas misströstan inför livet och vad det kan vara växer i känslan av att inte höra hemma. Självmordstanken blir en lisa för själen eftersom det åtminstone är ett val – om än ett tragiskt sådant.

Jag kan inte förneka att den enda plats jag känner mig bekväm på är en övergiven plats. Med allt som folk övergett.

Ibland är det enda umgänget man står ut med det döda och de döda. Mörkervana ögon skyr ljuset.

 

 

Miss Li på strålande humör – det bästa du kan se på en scen i vår

by Leave a Comment

Miss Li på Vasateatern

Betyg: 5

Energi, glädje och ännu mera energi. Det är Miss Li som är ute på en vårturne. Konserten inleds med hela senaste skivan, hon spelar alla 12 låtarna i samma ordning som på skivan. Hon sjunger lungorna ur sig. Hon sjunger om sorger och bedrövelser, hon öser på, Det är ursinnig indiepop, för att i nästa låt vara reggae. Miss Li på scenen är en fokuserad ursinnig kraft, som vill få med sig varenda åskådare i en gemensam glädjefull manifestation. En manifestation om hur mycket kärlek ett rum kan fyllas med. Den senaste skivan handlar om kvinnokraft och Nea Nelson gästar på Dangerous. En kraftfull duett om varandras styrkor. Innan dess har vi fått en lektion om att vi i publiken är vackra som vi är.

Efter den första delen av konserten, övergår den till en best-of-del. Öset ökar, glädjen stiger, och smärtan blir svartare.

Miss Li blir predikanten, och när hon tittar publiken längst fram i ögonen kan hon få vilka följder som helst. När hon tittar mig i ögonen och sjunger, i cant ger you out of my mind, så förstår jag. Hon sitter även fast i min skalle. En kväll med Liss Li är helt enkelt underbar. Tillsammans med publiken skapar hon en bubbla, en bubbla som är helt enkelt underbar. Musiken är inte revolutionerande men ändå skapar den unik känsla, för hur den framförs är unikt. Vasateatern är packad och har länge varit slutsåld. Ingen går hem besviken denna kväll. Jag funderar på vart Miss Li ska spela nästa gång. Känns som jag vill bli överkörd en gång till av Miss Li, för det är helt enkelt underbart.

Filmrecension: Ett veck i tiden – alltför ytlig och ojämnt animerad berättelse

by Leave a Comment

Ett veck i tiden
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 april 2018

Kanske hade jag för höga förväntningar på den här filmen. Det är i grunden en fantastisk berättelse, en varm historia med flera intressanta skådespelare som Reese Witherspoon, Chris Pine, Gugu Mbatha-Raw, Oprah Winfrey och Zach Galifianakis. Filmen bygger på Madeliene L´Engles klassiska science fiction-roman Ett veck i tiden [A Wrinkle in Time] son publicerades 1962. Boken vann det prestigefyllda Newbery-priset för Årets bästa amerikanska barnbok och blev en enorm succé internationellt, inte minst också för att den hade något för tiden och genren så ovanligt som en kvinnlig huvudperson. Romanen har nu alltså filmatiseras nu av Disney, med manus av Jennifer Lee som bland annat ligger bakom megasuccén Frost.

Tyvärr blev det en alltför ytlig berättelse med ojämn kvalitet på animationerna. Det känns som om filmskaparna haft mer fokus på att visa upp dataanimationer är att låta karaktärerna fördjupas. I vissa scener är data-animationerna riktigt bra, några världar i denna egentligen vidunderliga berättelse är välgjorda men i andra scener ser de väldigt billiga ut. Sämst fungerar animationerna för Reese Witherspoons karaktär.

Handlingen i korthet: Efter att hennes pappa, som är vetenskapsman, har försvunnit, skickar tre underliga varelser ut Meg Murry, hennes bror Charles Wallace och deras vän Calvin i rymden för att finna honom.
Visst, det är en klassiskt gullig berättelse, en familjefilm som fungerar hyggligt. Därför får den trots allt betyg 3. Men det är en svag trea.

Det saknar djup i berättelsen och vi lär inte känna karaktärerna tillräckligt för att leva oss in i handlingen. Det är för ytligt, helt enkelt. Jag får ingen wow-känsla.