Recension

Filmrecension: By Any Means – över förväntan

7 september, 2026 by Rosemari Södergren

By Any Means
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Elegance Bratton

I rafflande thriller som utspelas under 1960-talets Mississippi mitt under en våldsam kamp för svartas rättigheter. Den amerikanska staten uppmanar alla att underlätta för svarta att registret sig för att kunna rösta men i Mississippi råder ingen jämlikhet. Ku Klux Klan hade stor makt och det var tillåtet att förbjuda svarta att gå in i butiker med mera. Filmen bygger på verkliga händelser som både svåra att tro på och extremt våldsamma. Den svarte frihetskämpen och medborgarrättsledaren Vernon Dahmer (spelas av Giancarlo Esposito) mördas och FBI anlitar en yrkesmördare för maffian för att hitta mördarna. Det låter så konstruerat att det är svårt att tro på men lär vara vad som hänt i verkligheten.

Mark Wahlberg spelar maffiatorpeden Greg Scarpa, som på sextiotalet uppges ha anlitats av FBI på grund av sin kännedom om den undre världen. I filmen måste han samarbetar han med en ung specialagent (Yahya Abdul-Mateen II) för att hitta de ansvariga för mord

En ung FBI-agent (Yahya Abdul-Mateen II) sänds ut i 1960-talets Mississippi för att utreda en våg av brutala mord riktade mot medborgarrättsledare. När han tvingas samarbeta med den ökände maffiatorpeden Greg Scarpa (Mark Wahlberg) börjar gränsen mellan rättvisa och brutal hämndlystnad snart suddas ut.

I filmen samarbetar han med Wayne Strider (spelas av (Yahya Abdul-Mateen II)) som är en ung svart specialagent hos FBI. De ska tillsammans hitta mördarna. Det blir två slags metoder som möts. Scarpa står för att tortera, hota och till och med döda om det behövs för att få vittnen och misstänkta att avslöja sådant som gör att de kan gripa de ansvariga för mordet. Strider å sin sida vill göra allt korrekt enligt lagboken.

I eftertexterna till filmen berättas att Scarpa, kallat Liemannen, var en yrkesmördare för den New York-baserade Colombo-klanen och han ska återkommande tagit uppdrag för FRI. I gengäld kan man förmoda att FBI ofta kunde titta åt ett annat håll när det gällde Scarpas brottsliga handlingar.

Mark Wahlberg har under senare år mer och mer blivit en varningsflagga för mig. Är han med så är det en film som inte intresserar mig, ofta är det en väldigt förutsägbar film. Nu blev jag positivt överraskad, trots allt. Jag satt som klistrad framför filmen. Visserligen var mycket förutsägbart eftersom den bygger på verkliga händelser och utvecklingen mellan de två huvudkarakterna känns som något som skildrats många gånger på film. Men trots det var det aldrig långtråkigt. Tvärtom var filmen engagerande. Samtidigt är det sorgligt att tänka på att det inte var så länge sedan som delar av USA var fruktansvärt diskriminerande gentemot svarta.

En film vars sensmoral är svår att ta till sig. Att våld är enda lösningen när förtryckarna är redo att ta till vilket våld som helst för att upprätthålla orättvisor och terror. Handlingen och miljön utspelades under 1960-talet men filmens innehåll är på sätt och vis mer aktuell än på länge med tanke på hur utvecklingen går i västvärlden där högerextremism går framåt.

Mark Wahlberg är inte någon av mina favoritskådespelare och han är ofta med i filmer som inte alls intresserad mig men han har också en del fina meriter. Han är ju Oscar- och Golden Globe-nominerad för bästa biroll i The Departed, och har även en Golden Globe-nominering för sin insats i The Fighter. Hans motspelare i By And Means, Yahya Abdul-Mateen II, vann en Emmy för sin insats i serien Watchmen och har huvudrollen i serierna Wonder Man och Man on Fire. Han spelar David Kane/Black Manta i Aquaman-filmerna och Morpheus i The Matrix Resurrections, och sågs som Black Panter-grundaren Bobby Seale i The Trial of the Chicago 7.

By Any Means var för mig bättre än jag hade väntat mig. Den är spännande trots att den bygger på faktiska skeenden och både Mark Wahlberg och Yahya Abdul-Mateen II är bra i sina roller. Den är berörande och upprörande då den visar vad ont människor kan göra mot andra människor.

Teaterkritik: Upploppet – skynda och se

7 september, 2026 by Ulf Olsson

Foto: Leonard Stenberg

Upploppet
Av Murre Gonday och Simon Matiwos
Regi Olof Hanson
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Kostym Ellen Elias
Komposition Nisj
Dramaturg Mia Winge
Pedagogiskt material Amat Levin
Medverkande Ahmed Berhan som storebror Henok, Harmarke Elmi som lillebror Kibrom, Binyam Haile som pappan Nigisti och Segen Tesfai som mamman Negus.
Premiär och uruppförande 5 september 2026
Plats Kulturhuset i Husby

Scenografi och ljus: Tobias Hallgren
Musik och ljud: Nisj
Kostymer: Ellen Elias
Dramaturgi Mia Winge
Lärarhandledning Amat Levin

Upploppet belyser kravallerna i Husby under sommaren 2013. Det som då hamnade i fokus för medierapporteringen var främst demonstrationer, stenkastning och bilbränder men nästan inte alls de samhälleliga, sociala, ekonomiska faktorerna som till slut gjorde att allting brast. Polisens perspektiv och röster lyftes fram medan de boendes perspektiv och röster hamnade i skymundan. Frustrationen, den social nedrustningen, människor utsatthet, vardagsrasismen och övervåldet, allt detta spelas upp och synliggörs på scenen. De röster som inte hördes då synliggörs nu kring en familjs köksbord eftersom både föräldrarna och de två sönerna på olika sätt dras in i oroligheterna.

Föräldrarna har flytt från Eritrea för att slippa våld och krig. Eftersom deras dröm är att leva ett gott liv i Sverige gör de sitt allra bästa för att komma in i det svenska samhället. Pappan kör taxi 12–14 timmar per dag 6 dagar i veckan. Mamman kämpar hårt för att hålla ihop familjen också när kravallerna hotar att splittra den. De är hårt arbetande och gör allt rätt för att tala dagens politiska språk. Den äldre brodern lever upp till föräldrarnas drömmar genom att satsa på sin utbildning och genom att försöka påverka och förändra sakernas tillstånd med fredliga medel. Den yngre brodern däremot oroar både föräldrarna och sin storebror genom att ge uttryck för sin frustration genom att han aktivt visar motstånd mot den rasism, den förnedring och det övervåld som ständigt är närvarande i förortens dagliga liv. När föräldrarna försöker förneka det säger bröderna att de inte vet hur det är att leva på gatan eftersom de, enligt sönerna, lever som något slags turister i Husby.

När kravallerna exploderar sprider sig konflikten rakt in i till familjens kök runt matbordet. Bråken mellan föräldrarna och sönerna blir ibland våldsamma också bråken mellan bröderna som förhåller sig på helt olika sätt till upploppet. Hela familjen, också pappan och mamman, blir förnedrade av polisens agerande under konfliktens gång. Alla i familjen liksom de boende i Husby som helhet förstår frustration men alla accepterar inte ungdomarna sätt att genom skadegörelse leva ut sin maktlöshet, förtvivlan och frustration. Till slut lägger sig kravallerna och det blir mer eller mindre som vanligt igen. För mycket som vanligt och för lite nytt för att använda en av pjäsens slutrepliker “Allting förändrades men ingenting ändrades”.

I pjäsens snabba och intensiva dialoger blandas kärlek, konflikter, närhet till våld och humor. Trots all frustration, smärta och känslor av maktlöshet så lockar samspelet mellan de otroligt duktiga aktörerna ständigt till skratt. Hela ensemblen, inte bara de som är på scenen, är verkligen värd publikens stående ovationerna. Textens flerspråkighet bidrar till kraften i dialogerna. Det gör också scenografin där miljön i Husby, kravallerna byggnader, gator, förstörelser och bränder framträder. Något som förstärks av ljud, musik, skottlossning, brandrök, polisens uppmaning och mediernas ensidiga nyhetsrapportering som finns i bakgrunden.

Det är en mycket viktig pjäs inte enbart betraktad som ett historiskt dokument utan också, eller framför allt, därför att den beskriver ett vardagsliv som fortfarande är närvarande i människor liv. Föreställningen spelas varje dag i veckan, utom söndagar, under de närmaste 2 månaderna. Många föreställningar är redan utsålda, så skynda er att boka.

Teaterkritik: Fejk – imponerande

6 september, 2026 by Rosemari Södergren

Fejk
Av och regi Yael Ronen
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano Di Buduo
Musik Yaniv Friedel, Ofer Shabi
Kostym Amit Epstein
Ljus Patrik Angestav
I rollerna Mustafa Al-Mashhadani, Björn Elgerd, Electra Hallman, Bianca Kronlöf, Lindy Larsson och Ia Langhammer
Premiär på Dramatens stora scen 5 september 2026

En fundering och liten betraktelse över falsk och äkthet, om lögn och sanning – och olika slags förvrängningar av sanningen, presenterat på ett roande sätt i en komedi med en fantastisk koreografi. Vi får se olika nivåer av förvrängd sanning som spelas upp som ofta lockar till skratt (det är ändå en form av komedi) och sätter fart på många tankar. När publiken går hem efteråt har den mycket att prata om. Premiären fick också välförtjänt stående ovationer. Men det finns förstås mycket mer att tränga in när det handlar om lögn och sanning – men det lämnas åt sidan och på det sättet är Fejk en rätt ytlig och förutsägbar historia, men absolut välgjord och värd att se.

När vi sätter oss i en salong på en teater så vet vi att skådespelarna inte gestaltar sig själva. Vi vet att det är påhittad berättelse som ska spelas upp och när vi går hem efter föreställningen kan vi prata om det vi sett, fundera på det och vara helt på det klara med att skådespelarna nu tagit av sig sina roller och lever sina liv som sig själva. Fast sig själva är ett begrepp som inte är helt lätt att greppa. Det är vad teater och litteratur och film genom historien ofta skildrat: våra livslögner, hur människor ibland lurar sig själva och inte alltför sällan håller upp en inte helt sann bild av vem de själva är inför omgivningen.

Föreställningen börjar med att de sex skådespelarna är sig själva och gör en genomgång av hur salongen i Dramatens stora scen är tydligt indelad efter klass-samhället: ju högre inkomst och förmögenhet desto länge närmare scenen sitter personen och desto längre livslängd. Att Sverige fortfarande har ett utvecklat klass-samhälle där vissa grupper sitter med betydligt mer makt än andra grupper är ett faktum som inte tas upp särskilt ofta varken på scen eller i politiken och frågan lyser med sin frånvaro nu mitt i valrörelsen. Men det är inte någon fråga som föreställningen i övrigt petar i.

Vi får se några karaktärer som på olika sätt lurar sig själva och/eller omgivningen: En feministisk poddare som gjort sig ett namn genom att skildra hur jämställt hennes liv med sin man är, men bakom kulisserna håller äktenskapet på att rasa samman. Lindy Larsson gestaltar en popstjärna som inte kan acceptera att han åldrats. Mer och mer desperat klamrar han sig fast vid sin bild av sig själv som ungdom och försöker hålla fast vid sin yngre pojkvän som i sin tur inte tycker sig ha hittat sig själv och därför söker sig till en guru inom personlig utveckling. En självhjälps-guru som predikar för fullsatta hus om att alla, var och en, kan styra sitt liv som hen/han/hon vill. Givetvis är inte denna självhjälps-gurus liv så perfekt som den bild hon spelar upp för omgivningen.

Det finns många som lurar sig själva och försöker måla upp en falsk bild av sig själva för omgivningen. Det är långt ifrån någon ovanligt i mänsklighetens historia, många teaterpjäser handlar just om det varav Tjechovs draman är några exempel. Skvallerpressen i Sverige och i många andra länder har i decennier skildrat människor som är kända och som ska vara värda vår beundran för att de är så duktiga och fina. Den fulare baksidan visas sällan upp. Nu förstärks dessa förfinade, förvrängda och överdrivet super-lyckade versioner av personer upp genom sociala medier, genom influensers och på tiktok, YouTube, Facebook med mera, med mera. Men nu har ytterligare ett fenomen trätt in i vår tid: botar som tar sig in i diskussioner på Internet och som är påhittade personer som låtsas vara riktiga människor och då blir frågan högaktuell om falskt och sant. Frågan är vad som kan göras? Det ger föreställningen inget svar på – vilket vi väl inte heller kan kräva. Det är beslut som måste diskuteras och tas utanför teaterscenen.

Skådespelarna är duktiga och får mina stående ovationer tillsammans med hela ensemblen. Som helhet är föreställningen imponerande. Scenografin med videoinstallation som fyller hela bakre väggen på scenen med massor mindre scenbilder och en stor spegel på ena sidan som speglar allt bakifrån är fascinerande och säger mycket om hur stort allt kan nu ut idag och hur många olika bilder samma bild trots allt kan ge. Fejk är en underhållande stund på en timme och 45 minuter och väl värd att se även om givetvis frågor kring lögn och sanning och vad som är sanningen kan skärskådas och analyseras ut många fler synvinklar. Men för att göra detta krävs en föreställning på flera dygn, tror jag.

Om regissören Yael Ronen – från Dramatens hemsida:
Yael Ronen är född i Jerusalem, men sedan många år verksam i Tyskland där hon regelbundet arbetat på teatrar som Maxim Gorki Theater och Schaubühne Berlin. Hennes internationella genombrott kom 2010 med Third Generation där hon sammanförde skådespelare från Tyskland, Israel och Palestina – en uppsättning som också gästspelade på Dramaten. Hon har därefter fortsatt vara en av Europas mest intressanta regissörer med skruvade, roliga, modiga och högaktuella uppsättningar som Roma Armee, Sabotage, Bucket List och Operation Mindfuck – Based On A True Story, But Not Really.

Regissören Yael Ronen om Fejk

Filmrecension: The Rivals of Amziah King – aldrig tråkigt eller förutsägbart

6 september, 2026 by Linou Gertz

The Rivals of Amziah King
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 september 2026
Manus och regi Andrew Patterson

Amziah King, mästerligt spelad av den alltid lika charmiga och karismatiska Matthew McConaughey, spelar musik med sina vänner på parkeringen till snabbmatstället där han bjuder sitt band på maten och alla där känner dem redan. Det etableras snabbt att det är en liten småstad – om ens det – där alla känner alla. Musiken och gemenskapen är vad som binder dem samman och när de inte spelar musik för de restauranganställda spelar de också hemma hos sig själva eller på knytkalas som också är en viktig del av den amerikanska småstaden. De blir country till western-känslan som snabbt infinner sig. Det är ett starkt avbrott mot regissörens tidigare debutfilm The Vast of Night från 2019 som var mer av en skräck-sci-fi med retrodoftande känsla. Efter alla år av frånvaro från scenen har Andrew här gjort en stark comeback med en betydligt bättre skriven, regisserad och ihopsnickrad stycke om människors gemenskap, vänskap och behjälplighet även när det kanske inte går som bäst för oss. I motvind testas allt på allvar.

Hur allt fortskrider och utvecklar sig är väldigt intressant, där det snarare än flera scener på följd bara så känns det mer som händelser helt orelaterade till varandra avlöser varandra ungefär som de sprintade på stafett och pinnen bara avlöses till nästa del. Det blir aldrig tråkigt eller förutsägbart. Tvärtom är det lika kaotiskt och osammanhängande som livet självt kan kännas ibland. Vilket gör att tempot och de olika delarna ändå håller ihop och skapar nya vägar framåt istället för att kännas speciellt skriptade. Det ena leder till det andra och gamla bekantskaper skapar nya vägar och möjligheter som gör att karusellen fortsätter snurra. Precis som i livet självt.

Precis som titeln antyder handlar tyvärr inte allt om vänskaper och hur alla är behjälpliga mot Amziah utan en undersökning av stulen honung skapar en absurd händelseföljd som är lika komisk som allvarlig – på flera plan. Men de olika stigarna tas och det grävs djupare i allvaret och de som på kriminellt vis försöker få Amziah ned på knä och finansiell avgrund. Lyckligtvis får han hjälp av Kateri, spelad av Angelina LookingGlass, som hjälper honom gräva och undersöka på ett sätt som sätter själva poliskåren på skam då hon mycket snabbare och effektivare gräver fram och tar reda på vad som faktiskt hänt – och såväl som varför som av vem och vilka. Kanske är hennes urvåningsbakgrund till hjälp i hennes jakt på svar och rättvisa. Men hon är inte en avskild ö hon heller utan tar hjälp av några goda personer som ändå har ett kriminellt förflutet men inte låtit det definiera och stämpla dem i något slags slutgiltig dom över vilka de är som människor.

De olika vägarna som tas är ofta roliga, sammansvetsande men ibland också lika sorgliga som oförutsägbara och väldigt överraskande. På gott och ont. Modiga beslut tas i manusförfattande och regi vilket lyfter filmen oerhört. De cementerar också känslan av att livet är lika gåtfullt som hjärtskärande på så många olika vis. Ibland vackert, ibland bara sorgligt. Ibland kanske både och.

Men det finns också en skönhet i att trots allt så slutar aldrig Kateri med sitt uppdrag att göra rätt för Amziah och trots alla motgångar viker hon sig aldrig eller ger upp. Ett testamente av mänsklig stolthet och ärade av givna löften. Och vikten att aldrig ge upp, hur svårt och tufft det än må bli.

Dans: Cullberg: flesh chariot, chariot of flesh – När kroppen minns det vi inte längre kan förklara

5 september, 2026 by Marja Koivisto

Foto: Carl Thorborg

Cullberg: flesh chariot, chariot of flesh
Koreografi Faye Driscoll
Scenografi Jake Margolin och Nick Vaughan
Kostymdesign Irene Ip
Ljuddesign Julia Giertz
Ljusdesign Mira Svanberg
Dramaturg Dages Juvelier Keates
Koreografisk assistent Amy Gernux
Premiär 4 september 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Dans är till för att ses – men kanske ännu mer för att kännas.

I kvällens premiär av Flesh av Faye Driscoll blir kroppen både språk, minne och fråga. På scenen står suveräna dansare, men det är inte bara deras tekniska skicklighet som berör. Det är deras förmåga att göra något osynligt synligt – att låta kropparna bära sådant som orden inte riktigt räcker till för.

Vad gjorde egentligen covid med oss människor?

Före pandemin levde många av oss i ett tempo där relationer, krav och förväntningar ständigt skavde mot varandra. Stressen var närvarande, friktionerna många. Vi möttes, arbetade, skyndade vidare. Men hur ofta stannade vi egentligen upp? Hur ofta fanns det tid för den djupare reflektionen – för mötet med oss själva?

Sedan förändrades världen.

Plötsligt blev kontakterna färre. Avstånden större. Tystnaden mer påtaglig. För många innebar isoleringen ensamhet och saknad, men också något annat: en stillhet som det tidigare livet sällan hade gett utrymme för. När omvärlden stängdes ute blev vi i högre grad hänvisade till oss själva.

Och kanske är det där Flesh tar sin början.

I dansen finns spåren av människan efter ett kollektivt trauma. Kroppar som söker kontakt, drar sig undan, stöter emot och försöker hitta tillbaka. Närheten är både efterlängtad och komplicerad. Vi bär erfarenheten av isolationen med oss, men också minnet av den tid då vi levde så tätt inpå varandra att vi knappt hann känna efter.

Det är en föreställning som inte nödvändigtvis vill ge svar. I stället öppnar den ett rum för känslan och den egna tolkningen.

Och kanske är det just där dansen är som starkast.

Den talar inte bara till vårt intellekt. Den går förbi orden, förbi analysen och rakt in i något mer svårfångat. Något kroppsligt. Något mänskligt.

Flesh påminner oss om att vi är kroppar bland andra kroppar. Att vi behöver varandra, men också behöver möta oss själva. Att närhet kan vara både trygghet och friktion. Och att det som hände oss under pandemin kanske fortfarande pågår inom oss, långt efter att restriktionerna har försvunnit.

Dans är att se. Men än mer att känna.

Recension

Footer

Om oss