Recension

  

Av: Ingmar Bergman

Bearbetning: Stefan Larsson, Eva Bergman

Regi: Eva Bergman

Scenografi: Tofte Lamberg

Kostym: Ann-Margret Fyregård

Mask: Elisabeth Wigander

Orkester: Bernt Andersson (kapellmästare), Anders Bladh, Daniel Ekberg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm (kapellmästare)

Spelas till och med 2/3 2019 stora scen Göteborgs Stadsteater

Premiär 14/12

 

Förväntningar kan utgöra en hämsko, vara en besvärande omständighet. De riskerar att förstärkas när dessutom förhandskunskap och känslomässig bindning existerar. Så är fallet med  flerfaldigt Oscars-belönade Fanny och Alexander. Oförglömliga prestationer från den tidens crème-de-la-crème av skådespelare ställer sig i vägen, åtminstone långt in första akten. På näthinnan från filmen/ tv-serien kampen mellan gott och ont, den avgrundsdjupa skillnaden i att bejaka eller försaka.  En obeveklig strid en högborgerlig teaterfamilj tvingas genomlida – med Alexander som främsta revoltör vars motstånd skapade identifikation  Biskopen förnekar människor deras frihet och glädje, en inte ovanlig tematik hos “demonregissören”.  Ska sägas att berättelsen har en särställning hos mig, då jag annars alla dagar i veckan föredrar Bergmans motpol Bo Widerberg, 

När Eva Bergman för första gången tagit sig an något av sin fars verk, har hon flyttat fram det till 30-talet. I övrigt bygger scenversionen på den bearbetning Stefan Larsson gjorde för Dramaten. Detta är fjärde uppsättningen Eva Bergman gjort enligt samma koncept, det vill säga med samma mångsidiga sexmannaorkester på scen.  Orkestern är lysande, oavsett om de illustrerar dramaturgin i helfigur eller understödjer och förstärker. Man står för egna utomordentliga arrangemang, växlar instrument raffinerat och framför med bravur  en brokig blandning av musik. Allt ifrån svensk folkvisa, jazz och julsånger till judiska tongångar, klassiskt samt tyska schlagers (Ulla Skoog stilsäker vokalist). Daniel Ekborgs sordinerade, brännheta trumpet i en central scen där Alexander tillrättavisas och Bernt Anderssons bedrift att ruska om publiken i Toccata; är två av åtskilliga toppnoteringar.

Vridscenen används inte, istället forslar scenarbetare in och ut rekvisita. Scenografin är osedvanligt sparsmakad.  Sammetsröda draperier och julgran, tafflig portal utgör dekor på Ekdahls familjeteater, kristallkronor hos affärsidkaren Jacobi och  asketisk grå interiör i biskopens hem. Greppet synes vara att arbeta med symbolladdad rekvisita. Dock, krämar man på avsevärt med omskakande effekter under upplösningen, vars både otäcka och magiska dimension åskådliggörs  med ackuratess. Kostymavdelningen har varit igång en lång period, provat ut kläder redan före sommaren. Självklart är resultatet anslående. Att Ann-Margret Fyregård för trettiosex år sedan var med och sydde kläder inför filmpremiären, är anmärkningsvärd kuriosa värd att lyftas fram.

Finns fler kopplingar till auteuren Bergman.  Jakob Eklund vet hur det är att bli regisserad av mannen med upphöjd status, han som kollegor runt om i världen beundrade. Eklund som jag på senare år sett i Mästaren och Margarita och Gösta Berlings saga, har blivit expert på diaboliska karaktärer. Ingen överraskning således att denne återvändande Göteborgare levererar ett ruggigt porträtt. Många skådespelare imponerar rejält, Ulla Skoog vars tyska bespottade maka försöker vara tapper, lyckas frapperande nog ta sig an ett tragiskt öde.   Carina M Johansson tillhör de som dubblerar, klarar galant  att antingen vara obekymrad “ihoplappare” eller påstått nödvändig bestraffare. Dubbelarbetande Tomas Nystedt är stringent i vad han än företar sig, har en avundsvärd förmåga att engagera genom att dra ut på sina repliker. Johan Hafezi  i två viktiga biroller, är självklar på ett sätt som inte tidigare skådats på Stadsteatern. Bravo! 

Emilie Strandbergs minspel och koreografi är kongenialt. Lars Väringer som Isak och Johan Gry som äldste sonen, har vinnlagt sig om precis den pondus och den humanistiska värme som genomsyrar deras tacksamma roller. Den elake och olycklige i brödraskaran, som inför avgörande sammandrabbning visar sällsynt resning, gestaltas underhållande och gripande av Sven-Åke Gustavsson. Mia Höglund gestaltar skickligt och trovärdigt Emilie, vars liv ju lika mycket handlar om passionen till teatern som till sina barn. Tre grabbar alternerar som Alexander och dito gäller för Fanny-rollen. Premiärens Alexander är övertygande, råder ingen tvekan om hans vrede och desperation.

Synd att rangordna, men två förnämliga bedrifter återstår, förtjänar  rättmätiga positioner i rampljuset. Eric Ericson gör helt enkelt en enastående tolkning av en  orerande, fryntlig gamäng med hedonistiska böjelser. Monologkonsten på sluttampen  ömsom rakbladsvass, ömsom hjärtknipande. Allra fetast beröm utdelas till Carina Boberg, vars prestation måste betecknas som fenomenal. Med varje nyanserat tonfall och specifik gest äger hon scen. Att vi påminns om familjeöverhuvudets karriär, jämte hennes mantra om att vi alla spelar våra roller, bidrar till den mångbottnade karisma hon förmedlar i sitt bländande spel.

Eva Bergman har en vägvinnande estetik, behöver inte  kliva ur berättelsen och blinka till publiken. Metaaspekten finns denna gång inskriven i manus.  Far och dotter Bergman har åstadkommit en kärleksförklaring till teatern och skådespelarna, även till entusiaster som saknar talang. Bergman d.y har med sin enorma rutin och sitt team,  konstruerat en  emotionell berg och dalbana. Konfliktytor och stup reflekteras rytmiskt koordinerat mot den “lilla världens” skenbara trygghet och förtretligheter. Första akten är habil, känns för mycket som att den prickar av betydelsefulla moment. Efter paus faller allt på plats. Karaktärer utmejslas medan dramatiken  fördjupas. Att skådespelare jag flitigt sett senaste decenniet inte alls framstår som utslitna, är ett mycket gott betyg. På många händer är de till och med kapabla att mäta sig med  legendariska aktörer från filmen anno 1982, vilket måste betraktas som ett strålande överbetyg.