Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Babygirl – själlöst stönande, makabert dålig musik

by

Babygirl
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 januari 2024
Regi Halina Reijn

Att regissören Halina Rejin velat flörta med Stanley Kubricks fenomenala Eyes Wide Shut råder det inget tvivel om. Förutom Nicole Kidman i huvudrollen och New York som bakgrund är tanken att skapa intensiv erotik, turbulenta förhållanden och generera ett chockvärde genom att helt ogenerat ta sig an sexuella perversioner.

Det låter farligt, vågat och sensuellt men slutresultat är allt annat än. Då den erotiska thrillern gör sig påmind tycks amerikansk medias alltid häpna inför filmer innehållande oortodoxt sex blir skriverierna alltid detsamma. Oavsett om det är Paul Verhoevens kultklassiska Basic Instinct eller nu Babygirl. Verhoeven lyckades dock närma sig genren och konceptet med en unik glöd i och med Elle från 2016 där Isabelle Huppert spelade huvudrollen i en både brutal och suggestiv historia. Babygirl vill mer än något annat förföra publiken samt chockera med sitt – för att uttrycka det enkelt, tantsnusk, förhoppningen är att skapa farlig erotik som rör sig mellan det sensuella och rent osmakliga.

Dessa högtflygande visioner har dock liten potens då genomförandet är lika bedrövligt som den höga ambitionsnivån. Trots en mycket stabil Nicole Kidman i huvudrollen, som lyckas kanalisera kyla, bräcklighet och hopplöshet genom oerhört rutinerat och professionellt skådespel, har det liten betydelse då manuskriptet som också skrivits av Reijn är lika platt som det är osexigt. Otrohetsaffären – som är tänkt att vara den dramatiska motorn, är bortom det ordinära och är varken intensiv, spänd än mindre erotisk. Detta beror både på fasansfullt stel dialog och torr regi, men i huvudsak Kidmans motspelare Harris Dickinson som verkar ha vandrat in i fel film. Nog för att filmer som sätter det sexuella och vågade i framkanten kan behöva mystik och enigmatiska karaktärer, men Dickinson verkar tro att han spelar en modern version av Jack Uppskäraren. Hans sävliga, okarismatiska och – ofrivilligt, obehagliga och motbjudande agerande är både provocerande och amatörmässigt. Då han och Kidman tvingas till att iscensätta de olika perversionerna är det lika seriöst som då John Cleese lär ut sexualkunskaper i Monty Pythons Meningen Med Livet.

Utöver det är den faktiska berättelsen förmedlad i ett plågsamt lågt tempo, för vem har inte drömt att se Nicole Kidman tömma en swimmingpool eller dricka vatten på en vedervärdig nattklubb vars blinkande ljus borde medföra den mest kraftfulla epilepsivarningen på år och dagar ?

Och ungefär sådär håller det på, lite själlöst stönande, makabert dålig musik som brölar ut ut högtalarna och ett iskallt utseende som är lika appellerande som en vattenpöl. Inte förrän filmens slut då Antonio Banderas, vars roll snarare liknar en statist, och Kidman får agera ihop på riktigt hettar det till. Istället för det gräsliga skådespelet från Dickinson får Kidman äntligen en sparringpartner av rang och lite genuin dramatik kan byggas upp. Men det är för sent och alldeles för lite, framförallt då övriga två timmar bestått av melass tempo, värdelöst manuskript och en berättarteknik med samma inlevelse som då barn ombedes städa sina rum. Babygirl är impotent på alla sätt och vis och visar upp samma erotiska kvalitéer som en smekmånad på ett nedgånget hotell bredvid en bullrig motorväg, gratulerar.

Angenäma original av pianotrio i intim jazzmiljö – Rasmus Borg 3 på Unity

by

17/1 2025

Unity i Göteborg

Denna positivt hållna recension borde förstås ha skrivits tidigare. Får skylla på tilltagande skrivkramp plus att jag i utförliga recensioner betat av mina intryck från helgens tre scenkonst-upplevelser. Efter ett av dessa besök styrdes kosan mot centralt belägna jazzkrogen Unity, ett ställe jag regelbundet frekventerat här och på andra adresser. Jag erbjöds ett bord alldeles intill scenen, kunde avnjuta ungefär en timmas livemusik och ett glas gott vin.

Fick en pratstund efteråt med trions ledare och har kikat på dennes hemsida. Till saken hör att jag i motsats till rytmsektionen troligen inte hade hört honom tidigare. Pianisten och kompositören Rasmus Borg medger att han ännu inte fått något genombrott på bred front, trots att han anför två trios. Han ingår i Per Texas Johanssons Orkester Omnitonal, Niklas Persson Sextett, STHLM Svaga, Viktor Skokic Sextett och Kvintetten som sprängdes. Pianisten vars anslag jag betraktar på max två meters håll gillar melodier, harmonik som rör sig i cirklar och att befinna sig i gränslandet mellan uppstyrd kammarmusik och jazzig improvisation.

Rasmus Borg 3 består förutom honom själv av ovan nämnde Viktor Skokic på kontrabas samt bakom trumsetet Christopher Cantillo. Bägge har jag träffat på tidigare på Unity och uppskattat på skivor och många scener. Skokic sågs senast i Stockholms Konserthus när Jazzfestivalen hyllade Georg Riedels gärning (Viktors svärfar) medan Castillo kunde beskådas som rytmläggare i Dina Ögon av en publik på uppskattningsvis 5 000 personer på Kungstorget under Göteborgs Kulturkalas. Vilken kontrast det måste vara för honom att pendla mellan att gigga med Dina Ögon och nästan lika populära Franska Trion (som jag såg göra succé på festival i Trollhättan i november, fast då med Anton Jonsson som på Unity satt i publiken.) och att lira inför 25 personer i rummet längst in på jazzkrogen. För Castillo är Göteborg numera hemmaplan medan Rasmus och Viktor bor i Stockholm. Merparten av trions låtar bär Borgs signatur och några kommer från Skokic. I fjol släpptes digitalt albumet Bröd och skådespel som innehåller sju kompositioner.

Skokic stod för den ytterst sparsamma presentation som förekom. Blev efteråt tämligen överraskad av att få reda på att enbart original framfördes, då jag hörde så pass många referenser att jag utgick från att de lagt in tolkningar av standards i sitt pigga musicerande. Fäster mig vid fängslande Monk-präglad inledning. Otympliga lite fantasilösa titeln lyder Musik för piano, kontrabas och slagverk (Skokic). Hänförs av innovativa övergångar och uppbruten rytmik. Föredelningen är att Borg genomgående anför, Castillo svarar och Skokic driver låtarna med pulserande energi. Jag dras in i strukturer av eggande melodier, vilka levereras antingen intensivt eller avspänt luftigt. Intrycken uppstår i låtar vars titlar är Mellow Mixture respektive Mandelmun.

Ska påpekas att jag var nöjd med ljudet och balansen, vilket inte sällan är knepigt att få till rätt i lokalen. Tidvis stördes jag och förmodligen också musikerna tyvärr av oförskämt snacksaliga personer. Att somliga kan vara så hänsynslösa är en gåta och de borde blivit tillsagda av personalen som vid konsertstart ändå hade inskärpt vilket beteende som gäller.

Fjärde låten introduceras av Skokic. Grävning framstår definitivt som en medryckande hit vars upptåg stimulerar och roar. Det är bara att åka med i en uppfinningsrik melodi som ger mig Jan Johansson-vibbar. Lite kuriöst när man påminner sig om vem basistens legendariske svärfar var. En försiktigt framskridande ballad med fint vispspel leder mig i tanken istället till den reflekterande mästaren Bill Evans. I dessa subtila moment studerar jag Borgs förhållningssätt, hur händerna rör sig över klaviaturen utan att riktigt begripa varför det låter som det gör. Får mig att tänka på den jazzigt anstrukna pianofestival i Ystad jag recenserade. I Valsbagatell och titellåten från ovan nämnda album associerar jag ånyo till en storhet som Thelonious Monk. I somliga takter känns det som vi vistas i Bud Powell-land.

I den här sista fasen blir rytmsektionen extra pådrivande när samtliga förhåller sig friare till det skrivna materialet. Som framgår ovan används notställ. Blir exalterad av trions samspel, hur schvungfulla löpningar kryddas med finess och av vindlande melodier vilka hakar tag i en. I andra halvan av spelningen märks att Rasmus Borg 3 kommit in i en andra andning, medför att de elegant kommunicerar på ett härligt intuitivt vis. På sluttampen uppvisas således fröjdefull ekvilibristik á la typiskt avig rytmik. Enligt ”välunderrättad källa” ska dessa ystra infall häpnadsväckande nog klassificeras som bluesiga tongångar. Avrundande ljuvliga extranummer har av Skokic döpts till Dr. Ottmar Bergk, en avskalad ballad vars tema finurligt söker sig fram stilmässigt besläktad med samtida ikoner som Brad Mehldau. Summa summarum en stimulerande timme där ytterligare en av landets många jazziga pianotrios gjorde ett bestående avtryck. Detta att medlemmarna kommer från delvis olika bakgrund är också en kvalitet i sig.

Enastående prestation av Philip Lithner i Oscars-belönat demens-drama – The Father på Teater Trixter

by

Affischbild Filip Sigholm

Manus: Florian Zeller (översättning: Lisa Lindberg)

Regi/ koncept/ scenografi: Daniel Adolfsson

Koncept/ producent: Charlotte Davidsson

Mask: Maja Asp

Ljuskonsultation: Anna Wemmert

Ljud, ljus, kostym, teknik, konstruktion: Nerve Creations

Premiär: 17/1 2025 på Teater Trixter i Göteborg (föreställningen 19/1 recenseras)

Spelas till och med 15/2

I efterhand framstår det som högst besynnerligt att jag inte hade koll på själva stoffet, inte förrän jag fick frågan strax före insläpp om jag hade sett filmen. Eftersom teamet varken på hemsida eller i programhäfte skriver om pjäsens tematik, var det först när jag identifierat vilken film det rörde sig om som jag var förberedd på ett psykologiskt drama, kusligt i sin förvillande uppbrutna kronologi tillika bristande verklighetskontakt genom icke fungerande synapser. Hade nämligen sett den uppmärksammade filmen på bio.

Problematiken med Alzheimer och andra demenssjukdomar gestaltades för övrigt berörande ur den närmast anhörigas perspektiv i monologen Var är min man? i Lunchteater på Göteborgs Stadsteater (recenserad här). Manus denna gång baseras dels på Florian Zellers pjäs från 2012 som häpnadsväckande nog lanserades som en tragisk fars, dels på den pyramidala kritikersuccé han regisserade efter samma manus. Fransk-brittiska The Father har utsetts till en av 2000-talets bästa filmer och erhöll sex Oscars-nomineringar, vilka resulterade i statyetter för bästa manus efter förlaga och till Anthony Hopkins för sin huvudroll. Efter att hört av sig till förlaget fick Trixter och Nerve Creations tillstånd att låta en skådespelare spela samtliga sex roller. Deras repliker och skiftande sinnesstämningar levereras av en och samme man under halvannan timme, vilket måste betecknas som fenomenalt.

Vad som spelas upp framför publiken på läktaren kan rubriceras som en rysare, fast vi inte bevittnar något våldsbrott. Även om pappans minnesbilder konstant korrigeras av omgivningen framför allt av dottern, vars roll jag har på näthinnan tack vare den förtvivlan Oliva Colman ger uttryck för i fruktlösa försöken att nå fram, förklara hur det ligger till. Scenografin fascinerar! Hade förvisso önskat att man angett vad ställningens avsatser draperade med luddig heltäckningsmatta ska symbolisera. Formationen Lithner rör sig på avskärmas av vita draperier från golv till tak. Ljussättningen med sin effektfulla kombination av skuggor och skarpt sken inverkar också, liksom de låtar av ,tror jag, Hoola Bandoola Band och Totta Näslund som hörs i högtalarna.

Om konceptet fastslås att uppsättningen hyllar skådespelarkonsten utan varken rekvisita eller ensemble. Komponenterna ljus, ljud, scenografi och kostym sägs samverka för att ”fånga både osäkerhet, förvirring, humor och tröst”. Strävas efter att få till en plattform för medskapande och att presentera historien i ett inbjudande klimat. Regissören är åtminstone för mig mer meriterad som skådespelare, även om han här definitivt lyckats att nagla fast åskådarens uppmärksamhet. Skådespelaren Daniel Adolfsson har senate åren gjort formidabelt avtryck hos exempelvis just Trixter, dessutom exempelvis Tofta sommarteater och Hagateatern Viss bearbetning till svenska förhållanden har gjorts. Philip Lithner växlar virtuost utan direkta övergångar emellan frustrerad huvudperson och dennes omgivning, förutom oumbärliga dottern (typiskt nog favoriseras en ej närvarande konstnärligt lagd dotter) förekommer hennes sambo och vårdpersonal som antingen är uppsökande eller i kort sekvens arbetar på institution. Vad som driver handlingen är hur den obotliga sjukdomen yttrar sig. Och mer specifikt hur demensen gör att han beter sig illa gentemot vårdpersonalen, vilket resulterar i att de slutar.

Man undrar om Lithner tagit sig an uppdraget med skräckblandad förtjusning och om den vedermöda repetitionstiden sannolikt orsakade. Det kan inte ha varit enkelt att i samarbete med regissör och övriga medarbetare destillerat fram ett pussel av tankar och händelser omöjligt att lägga, en labyrint den drabbade aldrig tar sig ut ur. Han fyller på med vätska ett par gånger, korta pauser finns inlagda och i närheten finns sannolikt en sufflör som aldrig behöver ingripa. Två av rollerna känns igen på sina röster när det växlas över till antingen norska eller skånsk dialekt. Annars är det lite uppseendeväckande att resterande röster låter snarlika, endast tonfall varierar. Jag har sett Lithner utan skägg på Masthuggsteatern i pjäs för ungdomar, för vuxna och han har haft flera roller på Dramaten, vilket inte förvånar. Att på detta vis äga scen under halvannan timme, skulle när året summeras kunna ses som årets allra styvaste bedrift i Teater-Göteborg. Snacka om att åstadkomma stor teaterkonst!

Ett par ingredienser i manus förtjänar att kommenteras. Tänker på sambons tappade tålamod, fysiska uppläxning för klandervärt beteende trots att denne borde veta bättre, även om han är plågad av att den han älskar har fokus på någon annan med enormt hjälpbehov. Kan inte heller låta bli att irritera mig på berättelsens ängsliga perspektiv. Anthony glömmer var han gömt sitt armbandsur. Att han stoppat undan klockan är ju högst begripligt med tanke på förekomsten av stölder hos vårdpersonal.

Teaterkritik: Staffan & August – ett drömspel i pannkakan

by

Staffan & August
Bearbetning, regi och scenografi Anna Pettersson
Ljus och musik Gustave Lund
Koreografi Catharina Allvin
Kostymstöd Lotta Borgman
Medverkande Anna-Karin Håkansson och Miriam Oldenburg
Premiär på Strindbergs Intima Teater 20 januari 2025

Ett underbart, underhållande och klurigt möte mellan Staffan Westerberg och August Strindberg. Tiden bara sprang iväg. Detta lite drömska puzzel, eller snarare potpurri, av kända delar av verk av Staffan Westerberg och August Strindberg är som en slags kärleksförklaring eller hyllning till deras storartade kreativitet. Föreställningens minus är att tiden bara sprang iväg. Knappt hade det börjat så var det slut. Föreställningen är knappt en timme och för min del skulle jag gärna se ytterligare ett avsnitt. Eller ännu fler. Det är klart att det inte på något sätt är någon djupdykning i varken Strindberg verk eller Westerberg. Det är inte ens möjligt att få med essensen, men Anna Pettersson, regissör och scenograf, som bearbetat text och framträdande har fått fram ett levande möte mellan dessa stora mäns scenkonst.

Staffan Westerberg föddes 1934 och August Strindberg tog 1912 så dessa två ytterst kreativa och skapande personer har inte träffats i vår fysiska existens, men i denna föreställning möts deras tankar och verk på ett poetiskt och fantasi-eggande sätt.

Allt på scen samverkar, in i minsta detalj. Anna-Karin Håkansson kommer in på scen, eller snarare nästan snubblar och förklarar att hon är vilse. På fötterna har hon, förstås, ullstrumpor, med hål i eftersom de är second-hand. I ansiktet har hon mustasch och buskiga, stora ögonbryn som gör att hon ser ut som August Strindberg. Redan från första sekund är de representerade: Westerberg och Strindberg. Tillsammans med Miriam Oldenburg som sidekick och som spelar dragspel är de två duktiga och fyller hela scenen med sin närvaro.

Strindberg föddes 22 januari 1849 så premiären hölls dagen före hans födelsedag. Jag tror att han skulle varit mycket road av denna föreställning där hans verk får möta Westerbergs. Liksom Strindberg var både hyllad och kritiserad har Westerberg också mött både mycket beröm men också fått utstå att bli ifrågasatt. Jag tror de skulle ha en hel del att samtala om i samband med denna föreställning. Anna Pettersson låter Staffan Westerbergs och August Strindbergs texter diskutera med varandra, fördjupa varandra och något nytt skapas. På teaterns hemsida berättas att Staffan Westerberg ofta använt Strindberg som en inspirationskälla och ibland även utgått från hela verk.

En härlig, roande och underfundig timme med Staffan Westerberg och August Strindberg i fokus med två duktiga artister på scen som för min del gärna får ha ett avsnitt till. Som tv-serier har nu för tiden: en säsong och fyra avsnitt eller sex avsnitt eller tio avsnitt. Nog finns det material nog för det. Ett underbart drömspel i pannkakan.

Tankeväckande budskap lanseras fyndigt med energisk humor – Nästa stora grej av Teater Jubel

by

Manus & regi: Benjamin Blomqvist

Skådespelare: Axel Isaksson och Nils Jensen

Premiär på Hagateatern i Göteborg 17/1 2025

Spelas 18/1 och därefter på turné

Fick inbjudan redan i oktober. Och igår på premiären visade det sig att denna relativt nybildade frigrupp har en hängivna skara följare vilka med besked fick använda sina skrattmuskler.. Då och då spetsades scener genom blinkningar jag inte lyckades avkoda, likt internt inlagda skämt som stundtals gick mig förbi. Den könsmixade sextett som utgör Teater Jubel har samtliga en bakgrund på Wendelsbergs musikal- eller teaterlinje i Mölnlycke. Den har jag erfarenhet av genom att mamma åtskilliga år bjudit på biljett till proffsiga Wendelsbergsrevyn och ett år för länge sedan tog jag del av folkhögskolans teaterfestival. När ungdomarna i frigruppen examinerades från teaterproduktionsåret 2023 uppstod en lust att fortsätta tillsammans. Under första året var man häpnadsväckande flitiga och gjorde hela 70 föreställningar.

Benjamin Blomqvists smarta relationskomedi utspelas på en pr-byrå där stress och rädsla råder. En miljö tacksam att skoja eftersom där klyschigt värdeladdade begrepp florerar, en märklig management-kultur vi lärt känna från tv-serier och filmer. Utgångspunkten för dennes manus är att kvinnliga chefen (innovativt sätt att vända på woke-stereotypen om könsmaktsordning) under vars tyranni Bulten och Ankan lider, fått ett uppdrag å byråns vägnar att lansera läsfrämjande strategier för vuxna. Titelns underrubrik lyder: ”en humorföreställning om internetkultur, handdockor och varför vi slutat läsa.” Här uppstår från min sida en frestelsen som inte kan undvikas. Vore både egendomligt och missvisande om jag lät bli att redovisa vad läsning och litteratur betytt för mig och vilka konsekvenser det inneburit. Finns en monumental skillnad gentemot rollfigurerna Bulten och Ankan, vilka tvingas uppbåda sin påhittiga expertis utan att själva veta hur man påverkas av att läsa böcker.

För att vidden av mitt engagemang ska framgå kan nämnas att jag en gång betalade flygresa till Stockholm för att närvara en lördag på Läslyftet anordnat i ABF-huset (där jag för övrigt stått i talarstolen vid tre evenemang och presenterat/ föreläst). Har i ett antal pärmar material från tiden som ”Kultur-Mats” då jag inför sammanlagd publik på ett par tusen arrangerade kulturprogram på min arbetsplats eller i mitt fackförbund, under vilka högläsning, boktips och gäster som slampoeter/ publikarbetare från teatrar brukade ingå. Åkte på årliga tvärfackliga bokkonferenser och skaffade mig kontakter, hade utställning om arbetarlitteratur, läste och skrev om författare och deras betydelsefulla verk, porträtterades 1993 i GP om mitt läsande över fyra spalter med rubriken ”Den bokälskande postiljonen”, var under sjutton år med i en lustläsarcirkel som bildades när vi läste B-kurs i litteraturvetenskap, utvecklade under många år ett gediget arbetsplatsbibliotek för att lista något av den läsfrämjande verksamhet jag ägnade mig åt.

Biblioteksföreståndaren tillsammans med dåvarande Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén och Gunilla Carlsson från Riksdagens Kulturutskott. (foto Jan-Anders Lindqvist)

Tillbaka till Nästa stora grej vars underhållande upplägg har beröringspunkter med dels Draknästet i SVT, dels Guldbagge-nominerade/ -belönade Hypnosen som jag såg härom natten på datorn. Skillnaden är bland annat att Bulten & Ankan inte är entreprenörer som ska pitcha egen idé, utan anställda på en pr-byrå där de i det här fallet ska lansera konkreta visioner. Riktade kampanjer vilka ska godkännas av deras minst sagt kräsna chef. Hon blir det skoningslösa nålsögat som hänsynslöst dissar duons förslag. En genial idé ni kan googla på vars genomförande jag studerat på plats är projektet Läs för mig pappa, just det förslaget för att råda bot på manliga LO-medlemmars ovilja att läsa hade manusförfattaren missat.

De presenteras ytterst kreativt i form av inspelade videos riktade till målgrupper som ensamma pensionärer, mogna singelkvinnor, män på dejting-marknaden som vill imponera med intellektuell retorik etc. Grejen är att den kvinnliga chefen i sista stund anmält förhinder på mötena när idéerna ska presenteras. Hennes försåtliga ande svävar ändå över kontorsmiljön. Omedelbar komik uppstår och vidmakthålls genom att den fördömande beslutsfattaren förekommer i form av en kvarglömd strumpa som tillförts ett dockhuvud. De i sina yrkesroller räddhågsna männen både lustmördar och kryper för henne, trots att hon är fysiskt frånvarande. Med oemotståndlig energi skapar Axel Isaksson ett dubbelt perspektiv genom att imitera chefen Cassandras tonfall.

Finns en komiskt begåvad nerv i samspelet emellan skådespelarna som starkt bidrar till att tilltalet sitter precis där det ska. Regissören vet exakt vilka knappar det ska tryckas på. Kan tänka mig att trion låtit sig inspireras av Magnus och Brasse, Hasse & Tage och till och med Helan och Halvan. Oklanderlig tajming, det hysteriska kroppsspråket och uttrycksfull mimik antyder det. Ankan erkänner sitt bromance-förhållande som Bulten uppfattar som osunt, likt en stalker. Ska sägas att istället för programblad med fakta får publiken ett häfte kallat Internetordbok i vilket exempelvis betydelsen av stalker förklaras (förvånansvärt många av orden var obekanta för mig).

Antar att övriga medlemmar i Teater Jubel verkar som statister i de filmklipp som visas. Framgår inte heller vem som ansvarat för scenografin. Kul med exteriörer från Råda Säteri och bilder på Rådasjön då jag är uppväxt på andra sidan sjön. Hur som helst verkar talangfulla frigruppen ha utkristalliserat en vägvinnande estetik som på ett smart sätt vänder och vrider på normer och beteenden. Komiska dramatiken präglad av enorm frustration minus slide-avsnitten pågår i cirka 75 minuter, vilket visar sig vara ett alldeles lagom format.

Registrerar många ingredienser att uppskatta. Intrigerandet på arbetsplatsen, växlingarna mellan att rusa runt i ösigt tempo och stanna upp för nödvändig eftertanke, blottläggandet av punktlighetssyndrom och återkommande erotiska allusioner (vilka väcker mycken munterhet). Vad gäller budskapet betraktar jag det som en välgörande uppgörelse med behovet av snabba stimuli kontra hur tillvaron såg ut tiden före internet och smartphones. Nästa stora grej befinner sig befriande nog bortom polariserande woke-mentalitet. Är istället en välkommen hyllning till fantasin och poängterar värdet av kunna ta till sig andra(s) perspektiv. ”Att få vara någon annanstans ett tag, ta del av hur det är att vara människa, bli inbjuden till någons innersta.” Lite talande för denna insiktsfulla skrattfest med utmärkta prestationer på scen sjungandes långsamhetens lov, är att de båda spånande rollfigurerna själva saknar dragning till böckernas värld.