Recension

Trolls 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 oktober 2020
Regi Walt Dohrn
Röster i originalversionen Anna Kendrick, Sam Rockwell, Justin Timberlake, Jamie Dornan, Rachel Bloom, James Corden, Mary J. Blige, Ozzy Osbourne, Kelly Clarkson m fl.

Det var länge sedan jag blev så glad av att se en film. Mina förväntningar var låga. Jag vet inte riktigt om första Trolls-filmen kan kategoriseras som en succé men den var ändå inte något misslyckande, den fick hygglig kritik. Film nummer 2 efter en succé, eller halvsuccé, brukar inte vara storartat. Men Trolls 2 är till och med bättre än Trolls, tycker jag. Massor av bra musik och en handling som har en bra budskap och samtidigt inte delar in allt i onda eller goda.

Poppy och Kvist, de två trollen från första filmen, är tillbaka. Poppy har blivit drottning i deras lilla land. De lever ett lugnt och trevligt liv och alla i landet älskar samma popmusik. De är popmusik-troll. En dag får Poppy en inbjudan av hårdrockmusikens drottning Barb att komma komma till rockmusik-trollens värld och träffa deras drottning. Poppy och övriga trollen kring henne hade inte ens en aning om att det finns någon värld utanför deras popmusik-värld. Hon blir uppmanad i inbjudan att ta med deras popmusik-sträng. En sträng hon inte hade en aning om att den fanns.

Poppys pappa, den tidigare kungen, berättar att i tidernas begynnelse levde alla möjliga troll tillsammans och de hade en magisk gitarr med sex strängar. Varje sträng hörde ihop med en slags musik. Konflikter och stridigheter gjorde att trollen splittrades och trollen till varje musikgenre samlades i ett eget land med sin sträng. Nu vill rockmusikens drottning återförena alla strängar och göra alla troll till ett gemensamt folk. Alla ska vara lyckliga rockmusiker tillsammans. Poppy missuppfattar och tror att rockdrottningen Barb bara vill väl. Poppy förstår inte att deras egen musik och alla andra som har egen musik kommer att bli av med sin musik. Det visar sig också att den gamla kartan med sex musikgenre är gammal och inte gäller längre, det finns en hel del annan musik också.

Givetvis är det massa av underbar musik, många kända melodier i nya tolkningar i olika genrer. Det är helt underbart.

Att musiken och dess olika genrer står för kulturer, ras, religion och allt som mänskligheten är uppdelade i är förstås tydligt. Att en film har en starkt och bra och viktigt budskap gör inte en film automatiskt bra. Budskapet måste framföras på ett engagerande och konstnärligt sätt. Eftersom filmen också vänder sig till de mindre barnen tycker jag den lyckas bra att förmedla tankarna om allas rätt att finnas till på ett bra sätt. Inte ens Barb beskrivs som alltigenom ond, för ingen är alltigenom ond. Barb ville väl utifrån sin syn på saker. För Barb är hårdrocken det allra största och hon vill att alla ska bli lyckliga med den musiken. Vi måste förstå att också den som vill ta makten över alla kan ha goda avsikter. Det är inte samma sak som att vi ska acceptera och tillåta att någon kultur eller ideologi eller religion tar över allt.

Jag såg originalversionen och det är förstås ett extra plus med dessa underbara röster från de stora musikerna från olika genrer. Hur bra den svenska dubbade versionen är vet jag inte.

Full dubblista med svenska röster:

Poppy: Mimmi Sandén
Kvist: Jonathan Jaarnek Norén
Biggie: Daniel Sjöberg
Kung Peppy: Matti Boustedt
Guy Diamond: Joakim Jennefors
Molnkillen: David Lenneman
Knyttet: Mikael Regenholz
Bridget: Linda Åslund
Gristle: Freddy Åsblum
Drottning Barb: Ellinor ”Hellinor” Asp
Delta Dawn: Frida Öhrn
Hickory: Petter Isaksson
Prins D: Anis Don Demina
Kung Trollex: Alex D’Rosso
Mini Diamond: Felipe Leiva Wenger
Riff: Kevin Walker
Kung Trash: Kee Marcello
Satin & Chenelle: Aino Jawo & Caroline Hjelt från Icona Pop

Våga drömma
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 september 2020
Regi Nisha Ganatra
I rollerna Dakota Johnson, Tracee Ellis Ross, Kelvin Harrison Jr., Ice Cube, Zoe Chao, Eddie Izzard, Bill Pullman, Diplo m fl.

Ska jag vara ärlig har jag väldigt svårt att engagera mig i filmer där alla skådespelarna är extremt vackra och deras enda problem är att de inte går tillräckligt fort att förverkliga drömmen att bli störst i världen. Den amerikanska drömmen och illusionen – att den som har stenhård vilja och kämpar ändå, trots ett och annat hinder längs vägen, uppnår sin stora framgång. Våga drömma är ytterligare en film i raden av dessa förmedlare av den amerikanska myten.

Filmen utspelar sig i Hollywoods bländande värld. Huvudpersonen Maggie, är en ung kvinna med drömmar om att bli musikproducent men sitter fast sedan tre år tillbaka som personlig assistent åt en av popmusikens stora superstjärnor, Grace Davis, som för övrigt kommit upp i medelåldern och börjar få åldersnojor.

Maggie, som spelas av supersnygga Dakota Johnson (har en del att brås på som dotter till skådespelarna Don Johnson och Melanie Griffith) har drömt om att bli musikproducent ända sedan barnsben. Hon hoppas på att få en ingång till att producera musik via sitt jobb, men det verkar rätt svårt. Superstjärnan Grave Davis är en diva som inte vill släppa fram andra. Grace Davis är rejält egofixerad och har en drös av otrevliga personer omkring sig som mest är ute efter att sko sig själva, det har vi också hört berättats i många versioner. Det är i och för sig inget fel att berätta om något som berättats tidigare, det som avgör kvaliten är hur det görs. I den här versionen har filmen inte mycket att säga mig. Det mesta i filmen är föutsägbart och vi har sett det i massor av filmer tidigare.

Det är förstås inget fel eller negativt att skådespelare ser otroligt bra ut, men när det känns som att filmen mest vill gotta sig i det vackra folket så har jag svårt att engagera mig. De känns inte som äkta människor och deras problem känns som lyxproblem.

Att jag inte ger lägre betyg beror på att det är en hel del bra musik i filmen och det är kul att se stjärnor som Ice Cube och Eddie Izzard. Även om det är i en mindre biroll är Bill Pullman alltid kul att se i en film, han är en av mina favoriter. Dakota Johnson som slog igenom i Fifty sades of grey-filmerna gjorde sin första filmroll som tioåring och uppväxt i en filmfamilj har hon en del att brås på. Hon är duktig även om hon inte får använda särskilt mycket av sitt möjliga register i denna film som är rejält sentimental.