Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik av ett rent nöje med clownen Manne & Co: Ren glädje, skratt och bus som clowneriets förebilder

by

Foto: Thomas Lundqvist

Ett rent nöjemed clownen Manne & Co
I Rålambshovparken den 15 juni 2019 för Parkteatern/Stockholms stadsteater
Manus och regi av trion Klintberg

I det varma sommarvädret var vi trots all en stor och engagerande publik. Mitt glada clownhjärta log också åt de faktum att barnen vrålade efter Manne och åt honom vid sin entré utan några restriktioner. Jag tror självaste Bruce Springsteen hade kunnat känna igen sig och eventuellt uppleva lite konkurrens. Jag skulle gärna ha sådana ovationer på mitt jobb.

I år var temat att hålla sig ren, inte smutsa ner och tänka på naturen. Glädjer mig åt att man tog snor som ett exempel eftersom kids fullkomligt älskar vårt klibbiga kladd i näsan, vilket är helt förståeligt (”Snornödsituation”). Det blev en bra miljödebatt där till och med vår berömda aktivist Greta fick vara med på ett hörn. Jag uppskattade det bra pedagogiska tänket och den raka och schyssta undervisningen till föräldrar som har ansvar för en ny generation människor. Samtidigt är det bokstavligen ett ”rent nöje” att se på trion Klintberg och deras clowneri. Vi får den busiga och tramsiga clownen Manne som påminner något om Zanni i den italienska komedin*. Därefter ser vi den musikaliska och tillrättavisande clownen i Olle (en Pierrot liknande karaktär men inte vit) och slutligen anländer Maria som den färgglada och livfulla (Colombina liknande) clownen som fick medge att människor kan driva henne till vansinne. Mellan slarvigt bus, tydliga regler och massor av energi kan härlig clowneri skapas. Det gjorde det också.

Clownen Manne har en fantastisk förmåga att genom lättsamma repliker och mjuka rörelser ge barnen en uppfattning om hur härligt clowneri faktiskt är. Att han är spontan och utan att tveka blandar kroppsspråk och teckenspråk med varandra gör att man inte för ett ögonblick kan sluta le åt hans upptåg. Manne får mycket bra draghjälp och uppbackning av sina kollegor på scen. Man känner tydligt hur ”tighta” de är med varandra och man ser att de skrattar spontant med varandra när ingen ska se. Man hoppas på mer clowneri från dem framöver.

Manuset är skrivet på ett sådan vis att barn från 4 år ska förstå handlingen och det gör de också. Jag uppskattar dock som vuxen att många skämt är dubbelbottnade så att vuxna kan få en egen upplevelse också, av föreställningen. Jag tycker att man ska ta åldersinriktningen på 4 år på allvar. Några föräldrar vid min sida var lite besvikna över att deras 2 åring inte lyckades vara intresserad i 45 minuter. Det är som att kräva av mig att jag skulle orka läsa en doktorsavhandling i fysik utan att somna. Barnteater kan inte tillfredsställa alla ålderskategorier samtidigt och det är orimligt att kräva.

I hela konceptet kring att tvätta förekommer också lite trollkarls konster som några av barnen blir mycket fascinerade av. Tanken kring hur saker kan krympa och växa igen är bedårande fint. Deras avslut med en pedagogisk och tackande sång var mycket medryckande och frågan är när man slutar tralla på den. I bästa fall sitter den kvar mycket länge.

På scen Manne Klintberg, Olle Klintberg, Maria Klintberg.

* Är namnet på den italienska komedin s.k. lustspel (1500-talet) som är grunden för många clownkaraktärer. Rollerna spelar parodier och ironiska spel om moraliteter mm.

Filmrecension: Men In Black International – visar hur svårt det är att hålla fast vid ett vinnande koncept

by

Men In Black International
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 juni 2019
Regi F Gary Gray
Skådespelare Chris Hemsworth, Tessa Thompson och Liam Neeson.

Ännu en film som visar hur svårt och oftast omöjligt det är att upprepa och kopiera ett vinnande koncept. Men in Black International når inte upp till den första filmens glädje och energi. Och skrämmande nog pekar slutet på att en efterföljare kan komma.

Jag älskade humorn och samspelet mellan Tommy Lee Jones och Will Smith i den första Men in Black-filmen. Efterföljarna var så uppenbart producerade för att mjölk in mer vinst. Det händer något med hela skaparprocessen när den först och främst görs för att bli kommersiell. En film kan givetvis vara kommersiell och ha bra kvalitet men om dess producent och regissör mest producerar den för att få miljonerna att rulla då händer något med kreativiteten som sänker filmen.

Nåväl, det må vara hur som helst med det. Men in Black International som blir den fjärde filmen i serien är trist, plågsam, förutsägbar, fylld av klichéer – jag satt och längtade till att filmen skulle ta slut. Speciellt första halvan var en ren transportsträcka.

Grundduon från den första Men In Black är inte med och ersättarna Chris Hemsworth och Tessa Thompson når aldrig upp till samma karisma Will och Tommy Lee. Speciellt Chris Hemsworth är sorgligt löjlig och spelar bara på sin snygghet. Ett av två skäl till att filmen inte får betyg 1 utan betyg 2 är Tessa Thompson, som gör en acceptabel rollprestation. Det andra skälet är att vid några tillfällen, sällsynta men ändå några gånger, finns det en gnista av MIB-glädjen.

Som i de tidigare handlar det om de mörkklädda männen och kvinnorna världen över som i hemlighet skyddar jorden från universums brottslingar och ser till att bara de utomjordingar som vill människor väl får vara på jorden. Filmen kryllar därför att en mängd olika utomjordingar, en del så små att de kan bäras i handen, andra jättestora, en del med människoliknande drag, andra mer som ormar. Det är bara det att vi har sett detta ett antal gånger nu, i Star Wars, i Men In Black, i Star Trek, ja i många rymdfilmer.

Dagens Nyheters recensent gav filmen betyg 1 och skriver: Detta är inte rätta filmen för att backa Men in black-organisationen i deras arbete med att skydda jorden från universums avskum. Den fjärde MIB-filmen får en inte på humör att rädda någonting över huvud taget, man vill bara att saker ska ta slut, inklusive jorden, om det är vad som krävs för att man inte ska behöva åse begreppet ”karisma” dö en kvidande död.

Om du gillade den första Men In Black-filmen, som jag gjorde, och tänkte ta med dina barn till denna nya för att de ska få uppleva samma skratt och underhållning som du gjorde med den första är mitt råd att hellre hyra den första, bänka er hemma och ha en mysig filmkväll.

Filmrecension: Five Feet Apart – en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening

by

Five Feet Apart
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 juni 2019
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)
Regi Justin Baldoni
I rollerna Haley Lu Richardson, Cole Sprouse, Moises Arias m fl.

En film som tar upp en av de många glömda grupper i samhället och i världen som alltför sällan finns med i film eller annan kultur. Tyvärr görs skildringen och berättelsen alldeles för sentimentalt och förutsägbart enligt Hollywood-manér när det är som sämst.

I centrum för handlingen står tre tonåringar med svår cystisk fibros. Jag skulle vilja att filmen var riktigt bra. Hur är det att som ungdom leva med en sjukdom som hindrar dem från att leva som de flesta andra ungdomar. Att leva i väntan på att få en lungtransplantation och veta att i bästa fall lever de ytterliga fem år om och när de får nya lungor. Hur är det att leva som ung och vara så infektionskänslig att ingen får röra vid en och att hålla distans rent fysiskt till alla andra på grund av den stora infektionsrisken?

Handlingen kretsar kring 17-åriga Stella Grant som vistas på en avdelning på ett slags sjukhus där ungdomar med cystisk fibros vistas. Hon väntar på att få en nya lungor. Hon tillbringar massor av tid med att videoblogga. Hon sitter med sin bärbara dator och snackar och spelar in. Suck. Det är väldigt klichéartat skildrat. Där dyker upp en ung man, Will, som hon blir väldigt irriterad för han verkar inte ta ansvar för att sköta sin medicinering och sin sjukdom. Det visar sig snart att anledningen till att Stella är extremt noga med att alla ska sköta sina sjukdomar beror på att hennes syster dött för snart ett år sedan. Stella är därmed sina föräldrar enda barn kvar i livet och hon känner ansvaret tungt att överleva trots att sjukdomen inte har god prognos.

Det visar sig, förstås, att unge Will inte kan få en transplantation för han har fått en bakterie som sätter stopp för det. Han var i stort sett redo för att transplantationen när bakterien slog till.

Ja det är mycket sorgligt. Det ena sorgliga radas upp efter det andra samtidigt som ungdomarna så gärna vill leva vad de uppfattar som ett normalt ungdomsliv.

Trots att Cole Sprouse har rollen som Will fick jag tvinga mig att lida mig igenom filmen. Cole Sprouse som är känd från tv-serien Riverdale där han spelar Jughead är en av de bästa kommande unga skådespelarna. Men det räcker förstås inte. När filmen är alltför sötsliskig, alltför förutsägbar och ja, det är helt enkelt en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening. Dramaturgiskt har den flera vändningar som inte riktigt håller. Så synd på ett ämne som får alldeles för lite uppmärksamhet.

Filmrecension: X-men – Dark Phoenix

by

X-Men: Dark Phoenix
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2019
Regissör: Simon Kinberg
Medverkande: James McAvoy, Jennifer Lawrence, Michael Fassbender, Nicholas Hoult, Hank McCoy, Sophie Turner, Tye Sheridan och Jessica Chastain

Under ett galaktiskt uppdrag börjar Jean Gray (Sophie Turner) utveckla otroliga krafter som förvandlar henne till Dark Phoenix. Nu blir det upp till X-Men att bestämma om en gruppmedlems liv verkligen är värd mer än hela jordens befolkning.

Om du är en serietidningsbeundrare kommer du definitivt att känna igen Dark Phoenix som är en anpassning av The Dark Phoenix Saga, en berömd X-Men-historia där makten hos Jean Gray / Phoenix (Sophie Turner) förstärks genom hennes bindning med en övernaturlig enhet så kallad Phoenix Force. Efter att ha absorberat en solflamma i kroppen binder JeanGrey sig till Phoenix Force. Det här sätter igång en serie av delprojekt, alla lånade från andra (inte alltid bättre) filmer. Dark Phoenix är koncentrerad på Jean Grey (Phoenix) och hennes sorgliga historia. Historien i sig är spännande men Phoenix relation till X-Men-fungerar inte. Kanske hade det varit bättre för Turner att gå tillbaka till sin järntron ( Hon medverkar i Game of Thrones) för att där styra över allt och alla. Sophie Turner gick nyligen tillsammans med ett gäng andra unga skådespelare med i den filmiska X-Men-serien. Tyvärr finns inte kemin dem emellan där för att det ska fungera. De tidigare stjärnorna Hugh Jackman (Wolverine) och Halle Berry (Storm) var båda i sina respektive roller minnesvärda. Om du för första gången ser Dark Phoenix i X-Men-kollektionen kommer du inte lägga större vikt på aktörernas blygsamma insatser. Exempelvis gör Kodi Smit-McPhee (Nightcrawler) och Evan Peters (Quicksilver) mindre minnesvärda tolkningar. Att säga farväl till Jennifer Lawrence Som Raven / Mistique känns betydligt mer episk jämfört med allt som sker i Dark Phoenix.

Jessica Chastain som Vuk är främlingen som vill lura Phoenix att använda kraften för att förstöra jorden. Vuks utseende är svårt att greppa. Varför en kraftfull varelse med kraften att ändra sitt utseende på mindre än en sekund inte väljer ett annat ansikte är oförståeligt?
Dark Phoenix är en glädjelös, livlös och tråkig historia som upprepar idéer från tidigare och betydligt bättre X-Men filmer. Mer än ett seriöst adjö av ikoniska tecken känns Dark Phoenix som den obligatoriska återföreningen. Filmen är skriven och regisserad av Simon Kinberg, en långvarig Hollywood-manusförfattare och producent som i och med Dark Phoenix debuterar som långfilmsregissör. Till sitt förfogande har han en begåvad ensemble med Michael Fassbender, Sophie Turner, Jennifer Lawrence, James McAvoy (Charles Xavier), Nicholas Hoult (Beast), Tye Sheridan (Cyclops) och Alexandra Shipp (Storm). Men dessa skådespelare har aldrig lyckats särskilt bra med att tolka sina X-men-roller.

Bokrecension: Utan nåd av Fredrik Virtanen

by

Utan nåd
Författare: Fredrik Virtanen
Utgiven: 2019-04
ISBN: 9788293670575
Förlag: Gloria Forlag AS

Fredrik Virtanen var en av de 34 kända männen som blev utpekade från oktober 2017 till januari 2018. Han var också en av de 33 som inte dömdes för brott. Den enda som blev dömd var den så kallade Kulturprofilen. Trots detta blev Virtanen av med jobbet, mordhotad och mer eller mindre tvingad att fly utomlands.

Utan nåd är Virtanens egen berättelse om vad som hände under revolutionshösten 2017 och dess efterspel. Han börjar med en beskrivning av sitt tölpaktiga liv och beteende fram till och med år 2007. Den första delen av boken är en rak och klassisk kändisbiografi där sex, sprit och droger är de viktigaste beståndsdelarna. Det är 20 bag in box och 5 gram kokain på Marstrand. Men det är också självhat och ånger.

Han citerar ur Kafkas Förvandlingen: “När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”. Citatet representerar den, enligt honom, bisarra händelseutvecklingen som utgör del två i boken. Instagramkändisen (han nämner henne aldrig vid namn) anklagar honom för våldtäkt, Expressen publicerar sin sexsidiga artikel – Virtanen kallar den nekrolog- och Svenska Dagbladet står för det största pressetiska haveriet i tidningens historia. Möjligen vore ett citat från Processen mer lämpligt, då temat i boken är just det fruktansvärda i att vara anklagad utan möjlighet att försvara sig.

Del tre är en kronologisk berättelse som sträcker sig från januari till november 2018. I januari tar Virtanen en lång promenad ut till Ingarö, en sträcka på 3-4 mil. Promenaden som litterärt grepp är vanlig och fungerar oftast bra, författaren får möjlighet att hantera alla känslor och upplevelser som passerat, en slags inre monolog utspelar sig. Virtanen reflekterar över livet, sanningen och skrivandet. Februari och framåt ägnas främst åt mediekritik, och det är här undertiteln -en rannsakning framkommer tydligast. Rannsakningen bör nog ses som dubbelriktad, dels rannsakar han sig själv, dels medierna.

Det intressanta med Virtanens bok är inte huruvida han är skyldig eller ej, den saken är redan avgjord i två domstolar: den rättsliga prövningen och den i medier/sociala medier, som Virtanen kallar lynchjustis. Det intressanta är inte heller hur mycket Virtanen ber om ursäkt eller hur mycket han tar avstånd från sitt tölpaktiga beteende. Det intressanta är mediekritiken och hur ett drev fungerar. De traditionella medierna övergav pressetiken för att få klick, enkelt uttryckt. Medierna ville befinna sig på rätt sida och förstod inte att de inte ska vara på någon sida. Den objektiva journalistiken fick ge vika för den goda sakens skull. Virtanen beskriver detta på ett mångordigt och tydligt sätt, med mängder av exempel. Till och med SVT är en av de som publicerar storyn om 14-åringen som sökte prao hos Virtanen, där han ska ha svarat “Så pass mycket att du vill ligga med mig?”. Att Virtanen skrev det som svar till något helt annat, nämligen “Fredrik, jag avgudar dig!”, är inget som SVT orkade eller ville ta reda på. De gick på 14-åringens berättelse rakt av, och hängde på i drevet. När 14-åringen, som nu är 25 år, får frågor om detta i Uppdrag granskning tar hon det med en klackspark. Hon gick ut med storyn för att stötta Instagramkändisen. Virtanen utpekades som pedofil på helt felaktiga grunder. Men i revolutioner är det alltid några som offras.

Men det är inte bara historien om 14-åringen som är stötande. Det drev som uppstod mot Uppdrag granskning-journalisten Lina Makboul är bedrövlig. Instagramkändisarna – de blev fler och fler – gjorde allt för att undergräva hennes trovärdighet. Bland annat anklagades hon för att vara jävig, eftersom Virtanen träffat hennes bror på en grillfest för många år sedan. Instagramkändisarna uppmanade till massanmälningar redan innan programmet sänds. Hur är det ens möjligt att anmäla något som ännu inte hänt? Att över huvud taget granska metoo på ett kritiskt sätt var nästintill omöjligt. Virtanens bok lär inte vara den sista om de pressetiska och moraliska snedstegen 2017-2018.

Boken går däremot inte så långt att den kritiserar hela metoo-rörelsen. Det är en personlig berättelse och bör läsas som en sådan. Ibland känner jag sympati med Virtanen. Han lämnar barnen nere i farstun för att själv låsa upp dörren, om någon skulle ha placerat en bomb i hallen så är han den enda som stryker med. Han funderar på att råka ut för en olycka genom att ställa sig framför fyrans buss. Därmed inte sagt att det inte går att känna sympati för de som blivit utsatta för övergrepp. Det är här problematiken kring metoo uppstår. Man var tvungen att välja sida, är du inte med oss, är du emot oss. Journalisterna valde sida, medan “vanligt folk” okritiskt delade inlägg utan tanke på konsekvenserna för den utpekade. Det är fullt möjligt att Virtanen var ett svin utan att det rättfärdigar uthängningar och publiceringar.

Virtanens position som feminist och profil på Sveriges största tidning och hans eget förflutna var ingredienserna som gjorde att han fick både “SD-männen” och “Instagramvänstern” efter sig. Att de motsatta grupperna fick en gemensam fiende var unikt. Analyserna av det här är ytterligare en dimension av boken, där han ibland svävar iväg lite väl långt. Kriget mot terrorismen, Bush och Trump kunde gott ha hoppats över.

Virtanen skrev boken för att få upprättelse. Terapeutiskt metoo-skrivande från en som nu känner till båda sidorna av ett drev. Sedan boken skrevs har han fått viss upprättelse i och med de fällningar PON (Pressens opinionsnämnd) har utdelat. En personlig upprättelse lär vara svårare att få. Många har nog redan en fast bild av honom och om vad som har hänt.