• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Bara till jul

15 november, 2026 by Rosemari Södergren

Bara till jul Netflix

Bara till jul
Betyg 3
Premiär på Netflix 12 november 2026
Regi Adam Pålsson
Manus Christin Magdu och Mikael Syrén
I rollerna Felice Jankell, Happy Jankell, Christian Fandango, Celie Sparre, Anastasious Soulis, Maria Kulle, Dag Malmberg

En söt, ganska förutsägbar, romantisk och snäll berättelse som utspelas kring jul. Temat handlar om att våga hitta nya delar av sig själv, att våga förändras, att upptäcka något nytt hos sig själv.

Två systrar (spelas av Felice och Happy Jankell) är väldigt olika varandra, enligt vad de själva och omgivningen tror i alla fall. Den ena, Mathilda (spelas av Felice Jankell), bor på landsbygden tillsammans med föräldrarna. Hon och hennes pojkvän har varit tillsammans ända sedan yngre tonåren och deras liv verkar helt förutsägbart. De ska ta över hennes föräldrars lanthandel och pojkvännen har precis hittat ett hus de ska köpa tillsammans och sedan ska de gifta sig. Freddie däremot, den andra systern (spelas av Happy Jankell), bor i storstaden och jobbar jämt, tjänar bra och har viktiga uppgifter i sitt arbete.

Julen närmar sig men Freddie har inte ens tänkt komma hem till byn till jul. Men då händer det oväntade: hon blir utbränd och faller omkull och glömmer allt hon planerade att säga när hon ska hålla en viktig presentation. Hon blir sjukskriven och hennes chef tvingar henne att ta ledigt och att åka hem till sina föräldrar. Samtidigt har Mathilde skickat in en ansökan till ett jobb, ett vikariat, i Stockholm som florist i en blomsterbutik. Det otroliga, enligt Mathilde själv i alla fall, händer: hon erbjuds vikariatet. Men hon kan ju inte lämna sin pojkvän ensam med att hjälpa hennes föräldrar i lanthandeln? Jo det kan hon, Pojkvännen blir inte glad direkt men hennes syster lovar att hjälpa till hemma och Mathilde får långa Freddies lägenhet i Stockholm.

Adam Pålsson debuterar som regissör för en långfilm med denna romantiska komedi som bygger på Eleonor Sagers ljudbok Jul i Sankt Anna. Det är en hjärtevärmande julberättelse med flera duktiga svenska skådespelare men det är långt ifrån den bästa svenska filmen i år. Men vill man ta det lugnt framför tv:n eller var man nu tittar på streaming från Netflix med vintermörkret ruvar utanför husen så duger den. Den är inte banbrytande men inte usel heller. Att det kan vara bra att våga bryta sina mönster och våga ta steget utanför sin vanliga komfort-zon är ändå ett budskap som de flesta kan ta till sig, tänker jag.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Julfilm, Netflix

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

15 november, 2026 by Thomas Johansson

Peo Thyrén, Robert Damberg, Steppan Guiance och Sören Sulo Karlsson, Teater Brunnsgatan 4 och Akustisk punk.

Betyg: 4/5

Det är något speciellt med att få tillbringa två timmar tillsammans med människor som faktiskt var med när den svenska punken växte fram. På Brunnsgatan Fyra blev det en både underhållande och nostalgisk kväll när Sören Sulo Karlsson samlade Peo Thyrén från Noice och Steppan Guiance från KSMB för att prata om livet, musiken och den svenska punkens tidiga år.

Sulo tog rollen som samtalsledare och gjorde det med en härlig blandning av humor, nyfikenhet och egna infall. Peo och Steppan fick representera sina respektive band och bidra med minnen från två ganska olika musikaliska världar. Dessutom fanns Robert Damberg med och förstärkte det musikaliska med fiol, munspel och banjo. En minst sagt trevlig kombination.

Det pratades en hel del om skillnaderna mellan Gustavsberg och Skärholmen. Två platser som kanske inte ligger så långt ifrån varandra geografiskt, men som uppenbarligen representerade ganska olika världar. Det blev också en del diskussioner om vad som egentligen är punk och hur banden ska placeras in i den svenska musikhistorien.

Där kan man förstås fundera lite över hur mycket punk Noice egentligen var. Jag har inga problem med att de var en del av samma ungdomsrevolt, men musikaliskt fanns det trots allt en del som skilde dem från KSMB. Och det är just sådana diskussioner som gör kvällen intressant. Det behöver inte finnas ett enda rätt svar.

Musiken fick förstås också ta plats. Det är en speciell upplevelse att höra låtar som en gång framfördes med betydligt mer energi och elektrisk förstärkning nu i akustiska arrangemang. Robert Damberg bidrog med en fin variation genom sina olika instrument och det blev en annan sorts närhet till låtarna.

Jag saknade dock en låt. Min absoluta KSMB-favorit hade gärna fått vara med i repertoaren. Samtidigt inser jag att En slemmig torsk kanske inte är den enklaste låten att göra en akustisk version av. Men visst hade det varit kul att få höra hur de skulle ha löst den utmaningen!

Det bästa med kvällen var ändå blandningen av musik och berättelser. Sulo höll ihop samtalet på ett lättsamt sätt, Peo och Steppan bjöd på sina olika perspektiv och det fanns gott om både skratt och igenkänning. Det blev aldrig någon stel historielektion eller enbart en nostalgisk uppvisning. Snarare en kväll där gamla minnen fick nytt liv och där det märktes att musiken fortfarande betyder mycket för dem som en gång skapade den.

Två timmar gick förvånansvärt fort. Jag gick därifrån med ett leende, några nya historier att bära med mig och en liten önskan om att någon hade vågat ge sig på En slemmig torsk också.

En riktigt trevlig kväll med svensk punkhistoria i både ord och ton.

Fyra plus.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

14 november, 2026 by Mats Hallberg

12/11 2026

Rest. Ester i Kungsbacka

Arrangör: Föreningen Jazz & Blues i Kungsbacka

Det mesta utföll till avsevärd belåtenhet när jag bestämde mig för att resa med pendeln till närmaste stad söderut. Enda arrangören kan vara missbelåten med var den klena uppslutningen, särskilt med tanke på att man haft utsålt tre gånger under säsongen. Att jag virrade till det och precis missade tåget hem och fick vänta en halvtimme delvis utomhus i bister väderlek, var förvisso förargligt. När jag ändå befann mig på en krog som lyfts fram i White Guide, passade jag på lyxa till det, åt en av deras klassiker efter konsert och lite häng med bandledaren och några av hennes ”medarbetare”.

Tråblåsaren och kompositören Lina Lövstrand har jag lärt känna musikaliskt, främst genom Elaria Orchestra som hon bildade tillsammans med dess konstnärliga ledare Erika Hammarberg. Har recenserat dem på jazzfestivaler i Ystad och Stockholm samt i Göteborg med Rigmor Gustafsson. Har också hört Lövstrand med New Places Orchestra. Fjolårets J:son stipendiat som ofta sitter i orkestern till musikaler har varit flitig i skivstudion och dessutom tagit sig tid att skriva musik för sin grupp Woodwind Stories. Tre album på fyra år har producerats, varav Windfall är sprillans färskt. Därför kan miniturnén i Halland benämnas som releasespelningar.

På nya plattan etableras ett fruktbart samarbete med en flerfaldigt prisbelönt instrumentkollega, Per ”Texas” Johansson. Övriga män hon basar för denna afton i Kungsbacka är Daniel Tilling på rhodes/ digitalpiano, som jag haft nöjet att lyssna på i olika konstellationer, bland dem Stockholm Swing All Stars, gitarristen Fredrik Olsson och en rytmsektion bestående av välrenommerade Lars Ekman på elbas som setts i Elaria och i små enheter på Unity samt bakom trummorna Niklas Bodin, medlem i Svenska Psalmjazztrion. Bägge i rytmsektionen har för övrigt vistats och verkat i det stora jazzlandet USA. Gitarristen har en egen kvintett och har spelat med bland andra Sean Nowell och Klas Toresson.

Musiken låter sig inte enkelt sammanfattas, varför spännande är ett adekvat adjektiv i sammanhanget. Åtminstone tre-fyra riktningar präglar och influerar kompositionerna. Syftar på ett visst mått av kammarjazz, uppenbara inslag av souljazz, klart urskiljbar inspiration från nordisk folkmusik samt stänk av pulserande bop. Erkänner att mina försök att ringa in vad de gemensamt uträttar blir lite valhänta. Hade i princip inte lyssnat på projektet tidigare, bortsett från några smakprov på nätet samma dag.

Man lirar som brukligt uppdelat i två set. Ljudtekniker Magnus Kinding ska harangeras för hur kristallklart varje instrument kan urskiljas. Låtskrivaren introducerar sina alster, talar ibland om vilka instrument hon och ”Texas” trakterar, och ger oss en upplysande anekdot jag kommer anknyta till. Visar sig att all musik de lanserar kommer från nyss släppta album bortsett från extranumret. Margaretha Evmark från lokala arrangören hälsar publiken och musikerna välkomna.

Anmärkningsvärt att inga saxofoner förekommer, fast de hör till träblåsfamiljen. Senast jag hörde ”Texas” skapades magi med tenorsax under spelperioden för hisnande Black Rider, vars premiär recenserades här. Skrev upp alla sinnrika kombinationer av blåsinstrument som förekom i Kungsbacka. Kvinnan som har ”befälet” över sina mannar är primärt flöjtist medan ”Texas” oftast lirar sopran- eller tenorsax plus olika varianter av klarinett. Man öppnar med Crystal följt av Whispering Spring. Slås omgående av anstrykningen av folkmusik, något som Fredrik Olsson berörde i samtal med mig efteråt om hur musiken bäst definieras.

Låtskrivarens melodier är genomgående svävande till sin natur, ofta med lätt anslag. Ibland tillförs bett, spets och sväng genom accentuerat beat från rytmsektionen och övriga melodimakare medelst tangenter och strängar. Gitarristen träder fram första gången mitt i andra låten medan den för mig välbekante klaviaturhanteraren får vänta tills tredje melodin, Lingering med features på fagott (Texas), basklarinett (Lina) samt digitalpiano (Daniel). Slutligen lämnas stafettpinnen över till gruppens jazziga gitarrist.

Lina berättar att det hänt att hon spelar upp till åtta instrument när hon suttit i orkestrar till musikaler. Förhåller sig på motsvarande sätt för ”Texas” när han anlitas till musikaler. Initiativtagaren omsatte med Woodwind Stories sin idé om att föra in denna mångfald av träblås i en jazzkontext. Konstaterar efter min premiärlyssning att utfallet är synnerligen lyckat. Glädjande att somliga vill och förmår att vara nyskapande inom en vidsträckt genre jag lyssnat på i drygt ett halvt sekel.

Pieces glider fram som eterisk ballad, i tjusigt introt utan rytmsektion. När de ljuvliga blåsarna med ”Texas” på oboe(?) tar paus, färgas mellanrummet fint av Tilling. Ett magnifikt arr! Sista nummer före paus blir Midsummer Moment vars bop-tongångar initierade av Tilling överraskar. Rytmiska klurigheter vidareutvecklas av batterist Bodin som får rum för sitt första solo och den smidige gitarrist som borde fått mer utrymme. Han får för sällan visa sin potential, används sparsamt.

. Andra set inleds på trio. Frontande blåsare får sällskap av gruppens utsökte pianist i två sofistikerade stycken. I ett av dem trakterar den rosade manlige träblåsaren basklarinett. När jag efteråt frågar om arrangörerna förser dem med instrument eller om de släpar runt sina egna, blir svaret att de själva kånkar på dem. Tappert! Upprinnelsen till en av alstren förklaras, en vacker ballad i moll. Lövstrand hade nämligen engagerats i den blåsorkester som ramade in Håkans (som i fallet Carola räcker ju förnamn) senaste shower på Ullevi vilka sågs av ett par hundratusen fans. (Fick efter önskemål höra mer om den cirkusen efter konserten.) På fashionabla hotellet hon bodde på i Gårda kom låten till, som en lust att spräcka bubblan av eufori hon vistades i. Denna antites och Continue skapar svindlande sfärisk skönhet. När övriga förenas med dem syns Lina spela blockflöjt, medan Texas tar fram sin lite otympliga fagott.

Bör verkligen betonas att rytmsektionens tillförsel genomgående är att diskret natur, vilket gör tillfälliga förändringar av sound tämligen dramatiska. Inte vanligt att höra en elbasist och batterist hålla en så pass låg profil om det inte handlar om att ackompanjera vissångare. Lars Ekman kliver fram på slutet, ger oss ett lika delikat som prydligt bassolo. Titellåten på Windfall sträcker på sig i sprittande tretakt i medium tempo. Nästan så man hajar till över annan form, expansivt sound. Här finns en touch av vemodig vals i folkviseton med flinkt solo på gitarr och expressiv, enastående utflykt från Texas. Snacka om extatisk urladdning! Kul att de ges utrymme att brodera tema i finalen, förnämligt uppbackade. Extranumret Skyline, för övrigt melodi hämtad från föregående album, sprudlar av hopp och kännetecknas av fina features från flöjtisten som anför, basist och trumslagare. Niklas Bodin brister ut i ett av sina fåtaliga solon.

Blev som jag bespetsat mig på en fängslande konsert som rörde sig i flera intressanta riktningar. Om vartannat lyriskt, medryckande och kryddat med spännande klanger. Att det väl fungerande originella projektet initierat med säker hand av Lina Lövstrand, fått tillökning genom innovatören Per ”Texas” Johansson är att beteckna som ett musikaliskt giftermål på högsta nivå.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

13 november, 2026 by Thomas Johansson

U2 – Carnaval De Luz – Betyg 4 (5)

Det här är en platta för alla U2-lovers. För den som fortfarande får gåshud av The Edge när gitarrerna öppnar upp ett landskap, för den som saknar Larry Mullen Jr karaktäristiska trumspel och för den som någon gång har förälskat sig i Bonos förmåga att göra även de mest personliga betraktelserna till något som känns universellt.

Med Carnaval de Luz visar U2 att det fortfarande finns en musikalisk hunger kvar i det gamla bandet. Det är inte någon desperat jakt på ungdomlighet eller ett försök att återskapa en svunnen storhetstid. Snarare känns det som att Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr. återigen har hittat glädjen i att spela tillsammans.

Det är nästan nio år sedan Songs of Experience och mycket har hänt sedan dess. Bandet har experimenterat, blickat bakåt och ägnat sig åt att återbesöka sin egen historia. Nu känns det som om de faktiskt vill framåt igen.

Albumet rör sig mellan flera olika musikaliska världar. Här finns det storslagna och igenkännbara U2, men också en lekfullhet som inte alltid varit så framträdande under de senare skivorna. Brian Enos medverkan märks i de mer experimentella ljudlandskapen, medan Jacknife Lee håller ihop helheten med en produktion som ger låtarna både rymd och energi.

Det börjar med den experimentella öppningen Go (Carnaval de Luz), innan La Reina kliver fram med ett gitarriff som påminner om varför The Edge är en av rockvärldens mest särpräglade gitarrister. Det är en av skivans starkaste stunder och en låt som mycket väl skulle kunna växa till en konsertfavorit.

Street of Dreams för tankarna till det mer klassiska U2, medan samarbetet med Rosalía på The Mirror Maker visar att bandet fortfarande är nyfiket på andra musikaliska uttryck. Allt fungerar inte lika bra. Superficiality är ett försök att släppa loss i ett discobetonat poplandskap. Det är kul att höra U2 leka med formen, men resultatet känns inte riktigt lika självklart.

När Bono tar sig an världens mörker på If the World Is at War We Better Not Be blir det mer allvar. Här finns den politiska och existentiella nerv som alltid varit en del av U2 identitet. Det är en påminnelse om att Bono fortfarande har mycket att säga, även om han ibland har en tendens att vilja säga lite för mycket.

Sedan kommer Silencio. En kort, intensiv urladdning som visar en helt annan sida av bandet. Punkig, energisk och befriande opretentiös. Det är nästan svårt att inte le åt att ett band med så många år bakom sig fortfarande kan låta så här hungrigt.

Men albumets verkliga höjdpunkter finns kanske i den andra halvan. The Greatest Show on Earth är den sortens storslagna U2-låt som får tankarna att vandra tillbaka till The Joshua Tree. Här finns de stora känslorna, gitarrerna och Bonos dramatiska uttryck. Det är inte särskilt subtilt, men ibland är det precis vad man vill ha av U2.

Glorify blandar gospel med modern pop och visar att bandet fortfarande kan hitta nya vägar. Och så har vi Midnight Sunshine, en betydligt mer lågmäld och melodisk pärla. Här får musiken andas och Bono behöver inte ta i från tårna för att nå fram. Det är en av skivans finaste stunder.

Can’t Stop Us Now har den där arenarockkänslan som U2 behärskar bättre än de flesta, även om den inte riktigt når samma höjder som albumets starkaste spår.

Avslutningen Torn, där Dolly Parton medverkar, ger albumet en extra känslomässig dimension. Det är en berättelse om splittring, familjeband och människor som glider ifrån varandra. Dolly Partons insats blir särskilt betydelsefull och ger avslutningen en värme som stannar kvar efter att musiken tystnat.

Min analys är att Carnaval de Luz fungerar bäst när U2 slutar försöka vara U2. När de vågar vara lite punkiga, lite poppiga, lite experimentella och framför allt när de låter musiken tala för sig själv. Det är då den gamla magin uppstår.

Det finns förstås stunder då de faller tillbaka i sina välbekanta storslagna gester. Men jag har faktiskt saknat just de där stora känslorna också. Det är något med The Edges gitarrer, Adams bas och Larrys trummor som fortfarande skapar ett sound som är svårt att ersätta. Längtar efter att få höra det på alla tre konserterna i Stockholm i april.

Det här är inte The Joshua Tree och inte heller Achtung Baby. Det behöver det inte vara. Det är ett album från ett band som har en lång historia bakom sig men som fortfarande har något att berätta.

Och kanske är det viktigaste av allt: U2 låter återigen som fyra musiker som vill spela tillsammans.

Det räcker långt.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

13 november, 2026 by Rosemari Södergren

Lilla Amélie eller tecknet för regn

Lilla Amélie eller tecknet för regn
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi Maïlys Vallade, Liane-Cho Han

Denna animerade film är nominerad till bästa animerade film för Oscarpriset 2026. Om den vinner är det välförtjänst. En vackrare animerad film för hela familjen, för alla åldrar, som tar upp de stora frågorna i livet är svår att hitta. Filmen är poetisk, varm, hjärtevärmande, vacker och helt UNDERBAR och tar oss rakt in i huvudet och känslorna hos den lilla Amélie.

Vi får följa Amélie från två till fyra års ålder och visar hennes syn på livet, Japan och människorna. Amélie är en liten belgisk flicka som är född i Japan. Sitt första år är hon mest ett paket, eller som läkaren säger: en grönsak, fram tills hon en dag som spädbarn bjuds på en liten bit vit choklad av sin farmor. Smaken är så fantastisk att ett mirakel sker och Amélie vaknar upp och hennes föräldrar och två äldre syskon får kontakt med henne. Lilla Amélie är nyfiken och kastar sig in i livets alla områden. Hon undersöker naturen och utvecklar sitt språk och känner hur magisk natur, djur, blommor och språk är. Mest av allt knyter hon an till familjens japanska barnflicka Nishio-san. Men att en japan har en nära relation med utlänningar i Japan ses inte med blida ögon från alla. Efter kriget fanns mycket hat mot människor från Europa. Livet är inte bara idylliskt men inte heller bara jobbigt och svårt.

Lilla Amélie eller tecknet för regn är mycket vackert animerad och karaktärernas ögon är ljuvliga att sjunka in i och det går inte att låta bli att dras in i bilderna. Ibland kommer ett vackert ljus, som en aura från solen runt en karaktär. Det var länge sedan en film som tar upp de svåra frågorna om avsked och livets ständiga förändring samtidigt är så vacker, så mjuk och som visar en möjlig väg att ta upp sådana ämnen också med de yngre.

Lilla Amélie eller tecknet för regn är baserad på romanen La Métaphysique des tubes / Little Amélie or The Character of Rain, av den belgiska bästsäljande författarinnan Amélie Nothomb som växte upp i en belgisk diplomatfamilj och tillbringade sina första levnadsår i Japan.

Amélie Nothomb om att bo i Japan som liten:
Jag trodde som barn att jag var japanska. Att lämna Japan var för mig att dö. Jag älskade min japanska barnflicka lika mycket som min mamma.

Filmen har hunnit bli nominerad till flera priser på flera festivaler och har bland annat vunnit publikpriset på Annecy Intl. Animation Festival och blev utsett till bästa europeiska film på San Sebastian Film Festival.’

Storslagen, hänförande och lika fängslande för mig som är i far- och morföräldrars ålder som för föräldrar och barn. Vi tas med på en trollbindande resa genom livet sett ut ögonen på en två-åring och vi får uppleva livets skönhet och glädje och livets mörker och sorg – och det går inte att låta bli att dras in i filmen. Det känns som att vara med där. Som att jag som betraktare är en fågel eller en nyckelpiga som betraktar allt. Den vackraste, mest strålande animerade film jag sett på länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad, Filmkritik, Filmrecension, Lilla Amélie eller tecknet för regn, Oscarsnominerad

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in