Recension

Recension av tv-serie: En helt vanlig familj – trovärdig och mycket berörande

26 november, 2023 by Rosemari Södergren

En helt vanlig familj
Betyg 4
Premiär på Netflix 24 november 2023
Regi Per Hanefjord

Mattias Edvardssons bok En helt vanlig familj kom 2018 och mottogs oerhört positivt av kritiker. Många bokbloggare hyllade den. Det är en stark berättelse som berör alla som läser den, tror jag. Som tv-serie i sex avsnitt har regissör med team lyckats förmedla en lika engagerande berättelse. I bokform blev den något mer konsekvent uppdelad mellan de tre huvudpersonernas synvinkel och berättelse, men det skulle nog inte fungera lika bra i en tv-serie. Det är en skarp berättelse som ställer viktiga frågor om sex och samliv på sin spets.

Berättelsen följer familjen Sandell som består av pappa Adam som är präst, mamma Ulrika som är advokat och deras dotter Stella. På ytan ser deras liv ut att vara perfekt. De bor i en lugn villaförort i Lund och föräldrarna har ju bra jobb med bra intäkter. Men familjen döljer en tragisk händelse som påverkar deras liv.

När Stella var i 15-årsåldern reste hon och hennes bästa väninna med på ett träningsläger i handboll. Med som tränare på lägret var en ung man som var ny i herrarnas A-lag. Stella blev intresserad av honom och flirtade lite med honom. När hon fick chansen att vara ensam med honom kysste hon honom vilket han tog som ett ja till mer än så och hon blev våldtagen.

Eftersom hennes mamma var jurist ansåg mamman att det var meningslöst att polisanmäla och driva frågan för chansen att fälla våldtäktsmannen var minimal eftersom Stella hade flirtat med honom och självmant kysst honom. Hon hade sagt nej men kanske en jury inte skulle anse att hon varit tillräckligt tydlig med sitt nej. Våldtäkten mer eller mindre sopades under mattan. Men den satte sina spår.

Stella spelar av Alexandra Karlsson Tyrefors som gör en mycket bra rollprestation. Först tyckte jag hon var lite mesig. Men det är inte helt ovanligt. Jag upplever att det är en högst normal ung tonårstjej som vi får följa. Hon är lite försiktig och inte den som gör mest väsen av sig och sådana tonårstjejer finns det många av. Det gör serien och berättelsen väldigt trovärdig och det känns att den angår många. Det går att förstå både mammans, pappans och Stellas reaktioner.

Ett plus också till Lo Kauppi och Björn Bengtsson som spelar Stellas föräldrar. Överhuvudtaget har serien fått en rollista med duktiga skådespelare som passar för sina karaktärer och gör dem realistiska.

Mattias Edvardsson, författaren till boken som serien bygger på, har skrivit flera böcker om så kallade vanliga människor och vad de kan dölja bakom sin fina fasad. Jag hoppas på att se fler av hans romanen filmatiserade.

TV-recension: Trolltider – legenden om Bergatrollet folkkär julkalender i SVT 2023 i ny spännande tappning.

24 november, 2023 by Martin Moberg

Titel: Trolltider – legenden om Bergatrollet

Betyg: 4

Start 1 december 2023 i SVT, SVT Barn och på SVT Play

Manus: Ola Norén och Roland Ulvselius

Regi: Lisa Farzaneh

Medverkande skådespelare: Matilda Gross – människan Saga

Ossian Skarsgård – trollet Love

Kjell Bergqvist – trollet Gorm

Nour El Refai – häxan Mara

Malte Gårdinger – trollet Kotte

Helmon Solomon – fen Dorabella

Katarina Ewerlöf, Claes Månsson, Mimmi Cyon, Hampus Hallberg, Emma Broomé, Annika Hallin, Samuel Astor, Razmus Nyström, Hulda Johannsdóttir, Lena-Pia Bernhardsson, Ted Åström, Magnus Ehrner, m fl

(Årets julkalender i SVT ”Trolltider – legenden om Bergatrollet” foto: SVT)

Årets julkalender som kommer att sändas i SVT, SVT Barn och på dess playtjänst SVT Play heter ”Trolltider – legenden om Bergatrollet”. 44 år har gått sedan en av tv-historiens mest uppskattade julkalendrar visades för första gången julen 1979, och ytterligare två gånger under 80- och 90-talet har den versionen av Trolltider repriserats. Men det blir inte någon repris i år, utan nu är det dags att väcka denna TV-klassiker till liv igen, det i ny och intressant tappning som att blanda Sunes jul med Sagan om ringen, menar regissören Liza Farzaneh och ja, det kan jag hålla med om.

Handlingen som vi denna julmånad 2023 kliver in i, är en slags fortsättning där Trolltider version 1979 slutade. Ett elakt bergatroll har härskat över Norden men de fyra folken – trollen, feerna, häxorna och människorna – har fått honom att somna det med hjälp av en magisk bärnsten. Men så händer det som inte får hända – magin i bärnstenen som håller bergatrollet sovande bryts. Tolvåringarna Saga och Love, en människa och ett troll, slår sig då samman för att hindra Bergatrollet från att vakna och ta över världen igen. Där tar handlingen sin spännande början.

I sin jakt på bärnstenen möter Saga och Love flera karaktärer som var med i ”Trolltider” som hade premiär på TV 1979: den underbara fen Dorabella, den sura häxan Mara, den plikttrogna Vätten, den grinige maktmästaren Gorm och det snälla, men lite bakom flötet, trollet Kotte. Och eftersom jag sett den versionen av Trolltider då det begav sig, och fastnade för handlingen då tycker jag att man har fångat den inramning som denna nya versionen behöver ha där den utspelar sig i den magiska trollvärlden. Den nya historien, som vi får se i år, passar dessutom flera generationer och innehåller massor av julmys, spänning, humor och magi som sig bör.

Så hur kommer det att gå för de nära vännerna Saga och Love, kommer de att senast på julafton 24 december få tag på magiska bärnstenen innan bergatrollet hinner att vakna och sätter igång med att återigen styra och ställa i Norden som han bäst själv behagar? Det finns bara ett sätt att få reda på det, i nästa vecka den 1 december startar ”Trolltider – legenden om Bergatrollet” en folkkär julkalender i en ny spännande tappning i SVT, SVT Barn och på SVT Play för alla åldrar.

Filmrecension: Syndabocken – hopplös film

23 november, 2023 by Elis Holmström

Syndabocken
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Axel Petersén

Idén att göra en svensk gangsterfilm borde vara något att applådera. Inte för att försök inte har gjorts, dock är alla ursäktade om de glömt bort praktfiaskot Gangster med Mikael Persbrandt. Dessutom väljer regissören Axel Petersén att inte låta filmen utspela sig i vårt nordliga land utan i Malta, en plats vi – alltför sällan, får se på film. Inledningsvis finns ett molekylärt hopp, fotot drar tankarna åt den skickligt dramatiserade TV-serien om Lasermannen, där den fantastiska Hoyte Van Hoytema stod som fotograf. Dessutom verkar Petersén – som också står som manusförfattare, vilja visa den oerhört tveksamma affärsverksamheten bakom online-casinon. Den internationella prägeln gör det också omöjligt att inte tänka på Tarik Saleh och dennes ambitiösa projekt som mer än gärna rör sig i genrer som svenska filmer inte vill närma sig.

Dock raseras det hela så fort gummit möter asfalten. Vad som snart uppenbarar sig är en katastrof som många gånger saknar motstycke. Det är genuint svårt att förklara vad som får det hela att blir till filmvärldens motsvarighet till zeppelinaren Hindenburg. Men efter en kort introduktion där Malta och karaktärerna -slarvigt, presenterats, får publiken träda in i en skärseld av inkompetens. När huset står i lågor är det svårt att peka på var elden är som värst. Men dialogen och skådespelet som ackompanjerar är ett inferno som kan smälta bort ytterligare lite av vår älskade polar-is. Det som framförs verbalt befinner sig på en nivå bortom ord. Tanken är att röra sig bort ifrån strukturerad, förfinad och traditionell filmdialog – som inte har mycket med verkligheten att göra. Idén må vara god men det som förekommer här kan få de mest tålmodiga pacifister att inleda fysiskt uppror.

Att kategorisera dialogen som kass är en underdrift, men den är i alla fall i gott sällskap då den framförs av skådespelare som alla lär önska att varenda kopia av filmen sov med fiskarna. För de involverades – och mitt eget, välbefinnande kommer ingen att benämnas specifikt som det primära felet, detta är en kollektiv attack på allt som symboliserar bra skådespel. Och när sångaren Tommy Nilsson gör entré måste jag sluta ögonen och be om att eländet snart skall ta slut.

Tyvärr är så inte fallet, Syndabocken fortsätter i evigheter. Trots en speltid på knappt 90 minuter känns det som den längsta sittningen jag genomlidit sedan ett tåg blev stående på Borlänge station i timtal på grund av ett strömfel. ’’Berättelsen’’ som presenteras är också ett virrvarr som inte går att begripa i och med usel berättarteknik och dramaturgi. Försöken till spänning är lika hopplösa, då det hela skall kulminera i lite pulshöjning är jag övertygad om att Gösta Ekmans Papphammar kunde gjort mer imponerande stunts. Det hela är också täckt av en plastig slöja där Petersén försöker applicera en forcerad och överspänd attityd, där det görs horribla försök att projicera en hård image, vilket resulterar i ofrivilliga och plågsamma skratt. Det är sammanbitet och nödigt bortom parodi.

Syndabocken är en av årets mest hopplösa filmer och mer eller mindre omöjlig att titta på. Titeln är dock nära målet, men istället för Syndabocken borde den heta Gävlebocken, hela åbäket brinner nämligen lika lätt som då alltför förfriskade individer bestämt sig för att iscensätta en majbrasa i december.

Recension av tv-serie: Squid Games – the Challenge – mer spännande än jag väntat mig

22 november, 2023 by Rosemari Södergren

Squid Games: The Challenge
Betyg 4
Premiär på Netflix 22 november 2023 för första fem avsnitten.
Regi Liz Oakes

Den koreanska tv-serien Squid Game blev kultförklarad då den släpptes 2021, mitt under covid 19-pandemin. Tv-serier och streaming-tjänster hade en topp av västvärldens intresse och tid under pandemin, förstås, men Squid Game hade helt klart blivit lika stor utan pandemin. Den var något i en hel egen klass. En säsong två lär vara på väg, rätt snart.

Squid Games: The Challenge är en amerikansk reality-serie där deltagarna tävlar om en prissumma på fyra och en halv miljon dollar. Tävlingen bygger på den koreanska tv-serien. Deltagarna ställs inför utmaningar som känns igen från original-serien. Från början är det 456 deltagare men redan vid första utmaningen, rött ljus och grönt ljus, faller många bort.

Jag har sett att en del är besvikna över att Squid Games: The Challenge kommit eftersom det är en dokusåpa och inte ett drama som den koreanska serien. Men jag tycker ändå att dokusåpan är engagerande och spännande. De som förlorar och tas bort benämns som ”eliminerade”, vilket är ett skrämmande ord. Men de dödas inte som i Squid Game, de har helt enkelt bara tagits bort från tävlingen.

Squid Games: The Challenge släpps i tre omgångar, se nedan:
Batch 1 – 22 November (5 avsnitt)
Batch 2 – 29 November (4 avsnitt)
Batch 3 – 6 December (1 avsnitt)

Denna recension släpps efter att fem avsnitt släppts. Jag tycker den fungerar som dokusåpa också. Det är intressant att följa hur deltagarna tänker. Där är många kortare intervjuer med de tävlande där de får berätta om sig själva och sina förväntningar på tävlingen och varför de ställer upp och de berättar också om hur de tänkte under olika tävlingsmoment. Ibland känns det lite konstigt när sådana intervjuer klipps in mitt under ett moment. Det är ju rätt självklart att de inte kunde göra intervjun samtidigt som de tävlar, så lite konstruerat känns det. Och väldigt amerikanskt. Deltagarna kommer från olika delar av USA och har olika dialekter. Jag tycker också att deras sätt att tala om sina förväntningar är starkt präglade av amerikansk kultur. Men jag tycker ändå att det fungerar och jag kunde inte slita mig utan var tvungen att sträck-titta på de fem avsnitten och ser fram emot att få se fortsättningen. Eftersom flera deltagare faller bort tror jag de blir ännu mer spännande när vi närmar oss slutet och en vinnare koras.

I väntan på en ny säsong av originalet duger denna bra.

Inspirerad Ebbot eminent uppbackad av taggat storband – Ebbot med Göteborg Jazz Orchestra på Draken

22 november, 2023 by Mats Hallberg

19/11 2023

Draken i Göteborg (Arrangör: Krall Entertainment)

Har haft viss koll på vad Ebbot Lundberg hållit på med sedan de vilda åren med Union Carbide Productions. Jag äger helgjutna debuten med The Soundtracks of Our Lives, såg relativt nygjorda dokumentären om UCP på Göteborgs filmfestival, sett Ebbot fronta i diverse konstellationer ett tvåsiffrigt antal gånger, gav här reunionspelningen med TSOUL på WOW 4+ och tog vara på erbjudandet att intervjua honom inför samarbetet med Göteborg Jazz Orchestra. Ändå utfaller en jämförelse med den vitala uppstickare till jazzorkester som frodats i 5-6 år till den senares fördel. Vet sålunda väsentligt mer om GJO, hur de låter och vad de haft för sig, då jag uppskattningsvis lyssnat på 85% av deras tematiskt fullödiga konserter. Recenserat deras bedrifter ett antal gånger i Kulturbloggen och i Orkesterjournalen och nästan blivit beroende av vanan att få uppleva storbandet live. Blev kontaktad av dem när de nyss dragit igång sina månatliga måndagskonserter, på den krog (Contrast Public House) de vid jazziga evenemang döpt om till anrika Wauxhall. GJO har därtill framträtt med namnkunniga gäster på exempelvis Stora Teatern, Brew House (också utomhus) och Valand.

Draken där jag sett ett par enstaka konserter tidigare (en av dem invigningen av Draken Live tidigare i höst med Jill Johnson) är ju annars känt som hjärtat i Göteborgs Filmfestival, vilket gjort att jag känner mig hemmastadd i denna miljö också nu när den renoverats till ytterligare en pjäs i Stordalens ständigt växande nöjesimperium. Det sluttande golvet ger god sikt och man sitter bekvämt de sammetsröda fåtöljerna. Jazzföreningen Nefertits ljudansvarige Tomas Ferngren borgade för att varje instrument nådde ut på rätt frekvens. Konserten denna kulna söndagsafton pågick under två timmar inklusive paus och extranummer. Kändes alldeles lagom! Agerade trivsam konferencier överraskande diskret gjorde Erik Mjönes, musikalartist till vardags verksam i P2. Enda som saknades var en kortfattad exposé över GJO:s historik troligen okänd för stora flertalet i publiken. Lyckligtvis fick åhörarna veta vad solisterna hette. Draken var nästan fullsatt trots rejält tilltaget biljettpris. Sångaren, låtskrivaren och producenten som förr betraktades som en indie-.excentriker har blivit folkkär genom att vara känd från teve.

Finns en viss rutin hos Ebbot att framträda med såväl stråkar som orkestrar och storband. Jag har tidigare hört samarbeten med storband under ledning av Lasse Lindgren samt Håkan Broströms New Places Orchestra. I ena fallet tyckte jag att Ebbot inte bottnade i alla kompositioner, att det lät ojämt. Känns relevant att nämna att jag skrev så pass positivt om konsert på Nef med ypperliga New Places Orchestra att den texten publicerats på Håkan Broströms hemsida. Emellan föregående jul och nyår möttes dessa enheter igen utan att jag var där. Musikredaktören på GP som jag aldrig skådat i något jazzigt sammanhang skrädde inte orden, tog istället fram sin mest brutala såg. Med tanke på hur det presterades tre veckor tidigare med Viktoria Tolstoy, kan den lika omtalade som beryktade recensionen omöjligen tas på allvar, även om den konserten enligt Ebbot innehöll för många solon och huvudpersonen kan mycket väl ha stått för en ojämn insats.

Förvånades en smula över över att repertoaren på Draken valts på ett så konsekvent sätt av en hängiven artist vars attityd avslöjade att han njöt av vad som var i görningen, då man givetvis hade repat. Tyckte om upplägget att i storbandsformat spegla material som Ebbot sjungit och som regel skrivit texten till. De fantastiska arren var främst signerade geniet Johan Lindström med vilken shamanen (konferencierens epitet) haft ingående samarbeten med. Två nya arr hade skrivits av Hasse Hjortek, vilket resulterade i uruppförande av Under Your Spell.

GJO ställde helhjärtat upp på uppskissade villkor, har näppeligen tidigare tolkat psykedeliskt rockröjiga låtar som stundtals , förbluffande nog ges stråk av skönhet. Fick i utbyte generöst med utrymme att färga läckra melodier. Somliga äventyrslystna musikälskare ratar storband av rädsla för att det ska låta slickat, alltför slätkammat. Just den kategorin kunde rakt av gå igång på detta extatiska möte, laddat med friktion och nyanser. Blev än mer påfylld av energi än jag hade föreställt mig, trots att jag visste var GJO var kapabla till. Som seden påbjuder tilldelas GJO själva första låten i varje set. Har i efterhand fått veta att det rörde sig om framåtlutade Turning Up (T. Akiyoshi) respektive fängslande vridna toner i Spectrum (B. Mintzer) där tenorsaxofonisten Björn Cedergren stod för fullödigt solo i omgivning av aviga takter. Modigt gjort att lansera ett komplext stycke som genomsyrades av skrynklig struktur.

Ebbot fjärmar sig kompromisslöst från den lena crooner-stil storband ofta förknippas med. Istället för att försöka sig på att ha Kurt Elling och Tony Bennet till ideal, laboreras med en stämma som av belackare beskrivs i termer av skrovligt skränig. I denna tillställning behärskas emellertid till fullo konsten att nyansera. Sound laddas med maximal intensitet för att därefter fokuseras på finstilta valörer, vilket gör att man ryser av välbehag. Konsten att växla uttryck och därmed skapa dramatiska bågar, är en unik kvalitet i den kraftfulla rösten. Konceptet med stegringar och nedsänkningar firar kontinuerligt triumfer, ett varumärke stjärnan framgångsrikt förvaltar. Att han sin vana trogen mumlar och struntar i mikrofonteknik i mellansnack kan betraktas som en marginell anmärkning knappt någon fäster sig vid.

Korar versionen av Light My Fire till konsertens kulmen. The Doors psykedeliska listetta från flower power-eran framförs makalöst drivet genom kontrasterande passager med hänryckande feature från gitarrist Erik Weissglas, formidabel utvikning av David Bäck över sin orgelljudande klaviatur och rytmtillverkarna Fredrik Hamrå bakom trummorna jämte exakta leveransen av basgångar från elbasist Olli Rantala. De tre sistnämnda hade enorm betydelse för att leverera det sound Ebbot och arrangören av respektive låtar beställt. Samtliga nämnda plus Vanja Holm på percussion bröt sig ur sin trygghetszon på ett magiskt vis. Magnifika musiker helt enkelt vilka likt andra jazzutbildade kan prestera gränsöverskridande utan att det låter onaturligt. Rantala låg lagom mycket i framkant och präglade det ömsom snirkliga, ömsom raka beat som fångade oss. Vad beträffar den fabulöse Fredrik Hamrå associerar den polyrytmiska spelstilen med namnen Sandsten i TSOUL. Slump eller medvetet val? Av covers i övrigt görs också två hits med hemliga kultbandet The Residents, en av Ebbots absoluta favoritgrupper som han på anmodan introducerar. Hey Skinny utvecklas till suggestiv fullträff medan Perfect Love sätts igång genom bluesigt basintro i baktakt. Spännande!

Andreas Thurfjell solist / Fotoscenen (Johnny Kääpä)

Ett otroligt vitalt, flexibelt och taggat storband gick som framgått Ebbot till mötes, inte olikt Gil Evans & The Monday Night Orchestra Live At Sweet Basil (förvisso framkallar de instrumental extas) Dessutom tillförde des fräschör av synkoperade toner i ensemblespelet, kompletterade med spänstiga solon. Eminenta trumpetsektionen med Patrik Putte Jansson, Jonathan Kronevik (stod för glimrande distinkta solon), Jörgen Winblad och Mats Eklund (tillika orkesterns verksamhetsledare) ska framhållas extra. Flitigaste solist i träblåset var förutom nämnde Cedergren fint fraserande Pontus Pohl på altsax. Ella Wennerberg på bastrombon utgjorde i denna sättning enda kvinna förutom ovan nämnda Vanja Holm.

Studerar först nu anteckningarna för att lyfta fram fler höjdpunkter på en konsert som överträffar mina förväntningar. Om jag börjar bakifrån stöter jag på dynamiska Glad To Have You Back från Union Carbide-tiden där blåssektionen hålls sysselsatta i ett minst sagt potent sound influerat av Stooges och skönt jammigt svängigt extranummer betitlat Hollywood Babylon som tydligen hämtats från amerikanska skräck-punkbandet Misfits. Vidare vackert uppbyggda There´s Only One Of Us Here featuring Erik Weissglas på slide, mjuklandningen med luftiga balladen Under Your Spell vars snygga övergångar och olika skikt framställs glänsande, skönt småstökigt groove i Ebbot/ Ian Persson -original från 1990 lanserad under devisen första låt med jazzsväng hos Union Carbide, ett supersnyggt storbandsarr på låt hag tror döpts till Just A Breath sägs spegla vår turbulenta nutid samt den vidunderliga klang som ledsagar låt Ebbot hämtat från sitt samarbete med Trummor & Orgel. Paradnumret Hong Kong Blues ska inte heller negligeras i en sammanställning. Här broderas tema raffinerat av David Bäck och Vanja Holm. Marknadsföringen visar sig föga förvånande stämma. Oavsett etikett förenas delvis olika värdar i ett synnerligen fruktbart musikaliskt utbyte. Publiken blev som synes euforisk.

Recension

Footer

Om oss