Recension

Erna i krig
Betyg 3
Svensk premiär – digitalt köp 1 mars 2021, digitalhyra 15 mars 2021
Regi Henrik Ruben Genz

Danmark tar alltmer täten i de nordiska länderna när det gäller att skapa film. I vår har en lång rad välgjorda danska filmer biopremiär. Erna i krig med den duktiga danska skådespelaren Trine Dyrholm i huvudrollen är ytterligare ett exempel på strålande dansk filmkonst. Filmen bygger på boken med samma namn av Erling Jepsen.

Trine Dyrholm har tidigare haft viktiga roller i Festen, Kollektivet, X&Y, A Royal Affair och Unga Astrid. I Erna i krig spelar hon Erna Jensen som är ensamstående mor med tonårssonen Kalle. Året är 1918 och första världskriget rasar i Europa. Tyskarna har ockuperat södra Jylland där Erna lever med sin son. Erna menar att Kalle inte är utvecklad normalt utan har lägre förmåga att förstå än de flesta. När fjärdingsman Meier (Ulrich Thomsen) kommer för att hämta Kalle till krigstjänstgöring för det tyska kejsarriket vill Erna inte på något vis att Kalle ska ut i kriget. Men att vägra vara soldat innebär fängelse eller kanske till och med dödsstraff.

Erna bestämmer sig för att själv följa med ut i kriget. Nu är förstås kvinnor inte välkomna i den tyska armén så hon får ta en mans identitet.

Det känns mörkt, sorgligt och deprimerande att se vad mänskligheten kan ställa till med i krig. I denna film handlar det om det smutsiga kriget i skyttegravar för hundra år sedan. Genom hela mänsklighetens historia finns dessa krig. Speciellt den sista delen av filmen skildrar leran, råttorna och meningslösheten med skyttegravarnas krig.

Filmen är splittrad. Den skildrar krigets meningslöshet och den skildrar hur människor kan överleva i krig och hitta små stunder av närhet till andra människor. Samtidigt handlar filmen om en mamma som måste lära sig att släppa greppet om en son som är vuxen och låta ett vuxet barn vara vuxen. Ett tredje tema i filmen är Ernas roll som kvinna. En av befälen, Meier, upptäcker att hon är kvinna. Meier väljer dock att inte avslöja henne mot löfte att hon gifter sig med honom efter kriget. Meier är nämligen änkling.

Erna har inga känslor för Meier, knappt vänskap. Men hon är beredd att gifta sig om de räddar livet på sonen Kalle. I armén träffar hon soldaten Anton (Anders W. Berthelsen) och då väcks nya sidor hos henne till liv.

Filmen är stark och berör mig en hel del, men samtidigt känns det något spretig. Den var absolut värd att se men personligen hade jag nog föredragit om den inte spretade åt flera teman.

I Danmark gick filmen upp på bio i höstas och har haft 158.000 danska biobesökare.

Raya och den sista draken
Betyg 3
Biopremiär på utvalda biografer samt premiär på Disney+ den 5 mars 2021

En magisk, rolig och typiskt Disney-välgjord fantasifull saga om en ung flicka som tillsammans med den sista draken i hennes värld försöker hitta delarna till en kristall som kan läka världen. Under sin väg för att rädda världen möter hon världens sötaste drake och får några unika vänner.

Att denna sagovärld och detta äventyr i hög grad kan handla både om klimatfrågan, miljöförstörelser och krig – det undgår nog ingen och att den har en sensmoral om att mänskligheten kan stoppa splittringen och förstörelsen om människor börjar samarbeta och tro på varandra och slutar haka sig fast vid hämnd. Det är sedelärande och sådant kan bli för tydligt, för mycket pekfinger över temat – emellanåt tycker jag att denna animerade Disneyproduktion går över den gränsen. Den är också av och till väldigt förutsägbar. Men samtidigt har den överraskande moment och den är rolig och den har flera unika karaktärer som åtminstone barnen kommer att älska – eller alla som har barnasinnet kvar.

Handlingen utspelas i en fantasivärld, Kumandra, där människor och drakar levde i harmoni och det mesta var så där vackert och sockersött som det kan vara i Disneyfilmer. Men så kommer en ond kraft som förvandlar allt levande till stenar. Denna onda kraft är inga varelser utan mer en slags stora virus. Resultatet av denna onda krafts framfart blir att alla drakar dör ut. Den allra sista draken offrar sig för att rädda mänskligheten. Tyvärr blir mänskligheten samtidigt uppdelad i fem nationer som inte vill ha med varandra att göra. Fem länder vars invånare föraktar de andra ländernas befolkning och ser ned på de andra. Ja det finns många paralleller till vår världs nationalism.

Då den sista draken räddade världen skapades en kristall som håller de onda, farliga makterna borta. Raya är dotter till en ensamstående pappa som har huvudansvaret för att vakta denna kristall. Hennes pappa har bjudit in ledare och folk från de andra länderna för att försöka få dem att bli enade. Jag behöver väl knappast nämna att detta möte inte utfaller så väl. Men utan motgångar blir det inget äventyr. Ett skäl till att filmen inte får ännu högre betyg av mig är att även om den är en underbar saga är den ofta för förutsägbar och den passar alltför väl in i den mall som en stor del av Disneys produktioner är skapade inom.

Filmen är fascinerande och fantasifull. Den lyfter fram magi – och jag funderar på vad det betyder att Disneys senaste produktioner så starkt talat om möjligheten att det finns mer än det vi kan se med våra ögon. Detta är oerhört spännande. I det postmoderna samhället har flera stora undersökningar visat att det sekulariserade samhället inte ger människor alla de svar de söker om existensen och liv och död. Disney vågar ta tag i dessa frågor – det är stort.

Quo Vadis, Aida
Betyg 5
Svensk biopremiär 26 februari 2021
Regi Jasmila Žbanić

Vinnare av Dragon Award Best International Film på Göteborg Filmfestival 2021, nominerad till Guldlejonet i Venedig och kortlistad till Oscars som Bosniens bidrag. Utan tvekan en av de starkaste filmerna som skapats under 2000-talet. En film om något vi egentligen inte vill känna till att det hänt. Ett folkmord på mer än 8.000 bosniska män och pojkar under serbernas intagning av den bosniska staden Srebrenica. Ett folkmord i Europa i modern tid och där FN och omvärlden svek. Filmen tar upp något oerhört viktigt och den gör det på ett filmiskt och dramaturgiskt starkt och välgjort sätt.

Hur är det ens möjligt att detta kunde hända, för bara några decennier sedan, under 1990-talet i Europa och medan FN:s soldater tittade på och näst intill gav stöd åt serbernas mord på bosnier.

Handlingen utspelas i Bosnien, i juli 1995. I centrum står Aida som är översättare för FN i den lilla staden Srebrenica. När den serbiska armén övertar staden söker tusentals medborgare skydd i FN-lägret, bland dem Aidas man och två söner. Alla får inte plats och situationen blir alltmer kaotisk. Från sin position som tolk åt ledningen hör och ser hon vad som är på väg att hända. Jasna Djuricic i rollen som Aida är så bra, så äkta. Jag känner hennes frustration när hon springer i lägret mellan de olika FN-cheferna som alla sviker.

Filmen har så många styrkor. Jasna Djuricic har jag redan nämnt och det är en lång rad duktiga skådespelare som alla känns trovärdiga, det känns som om jag är med där, jag är en i mängden och jag upplever allt. Hur vanliga människor som är grannar på riktigt, i verkligheten, på fullt allvar, hamnar på var sin sida i ett krig och tvingas medverka till den andres död. Vi får också följa livet ett par år efter kriget och får se hur dessa människor åter lever sida vid sida. Män som deltog i att massmordet lever som vanliga hyggliga människor som njuter av sina barns och barnbarns skolavslutningar tillsammans med grannar som förlorat sin familj.

Regissören Jasmila Žbanić berättar om filmen:
– Vi var drivna av ett behov att berätta. Det är inte bara en film om Bosnien och Balkan utom om människor, hur vi behandlar varandra när allt mänskligt omkring oss slås sönder.

Det är mästerligt berättat och filmat. Varken den som lyder order eller den som ger order i ett krig behöver se ut som ett monster. När en nation faller isär, som det forna Jugoslavien gjorde, kan grannar plötsligt stå på olika sidor i ett krig.

Jag tror vi behöver filmer som denna, som får oss att förstå vad som händer vid krig, så att vi gör att allt vi kan för att förhindra att det blir krig. Och jag tänker också hur viktigt det är att länder som lever i fred kan bistå och ge stöd år fredsrörelser i krigsdrabbade länder, att vi gör allt vi kan för att förhindra krigen. Att ta emot flyktingar från länder i krig är något vi bör göra, som medmänniskor. Men vi bör satsa oändligt mycket på att förhindra krig.

Lite fakta om regissören, som vi lär få se mer av i framtiden:
Jasmila Žbanić är född i Sarajevo 1974 där hon även fått sin utbildning som regissör för film och teater. Innan hon började göra film har hon bland annat arbetat som dockspelare på Vermontbaserade Bread and Puppet Theatre och som clown. Hennes långfilmsdebut Grbavica vann Guldbjörnen i Berlin 2006

– Srebrenica är en 40-minuters flygresa från Wien och mindre än två timmar från Berlin, säger hon. Det är skrämmande att tänka att ett folkmord kunde äga rum mitt framför ögonen på Europa, och det efter att vi miljoner gånger upprepat att det aldrig får hända igen.

Filmen är kortlivad som Bosniens bidrag till Oscars. Det är intressant att få se en filmskapelse från ett land Bosnien som inte så ofta syns i internationella filmsammanhang. I Bosnien produceras en film om året. Det finns ingen filmindustri och ytterst små finansieringsmöjligheter. I pressmaterialet om filmen berättas att det var problematiskt att göra en film om Srebenica också av politiska skäl, då det fortfarande finns många ledande politiker som förnekar att det som hände var ett folkmord. Det tog många år att göra filmen, och det är en samproduktion med inte mindre än nio europeiska länder.