15/11 2025
Råda Rum i Mölnlycke
Upplevde frost i Mölnlycke och fläckvis halka denna lördagskväll då det sades från scen av huvudpersonen att det var fullsatt. Var förvisso en sanning med modifikation. Dock hade emligt sexhundra personer köpt biljetter vilka kostade en rejäl slant. Nu tror jag inte någon gick hem missnöjd utan tribut-showen till Tina Turners minne var en fullödig historia vars proffsiga leverans torde ha förmedlat en känsla av att ha fått valuta för investerade pengar. Platsen betyder något extra för mig då pappa och några släktingar begravts ett par stenkast från fashionabla Råda Rum. Gick i mellan- och högstadiet i Mölnlycke före ortens otroliga utveckling hade påbörjats.
Har varit på en del evenemang i Råda Rum, varav mamma bjudit på några arrangerade av pensionsföreningen hon tillhör och ett par gånger har jag på deras önskemål recenserat konserter. Recensioner vilka publicerats i lokaltidningen. Jag har i egenskap av recensent kunnat bjuda henne på såväl Lill Lindfors som Augustifamiljen XL i hyllning till Sven-Bertil Taube. Kan berätta att jag i lördags åkte buss från Göteborg efter att ha varit inbjuden till en så kallad Jazz-akademi på Utopia nedanför Stigbergstorget. Vid ankomsten till Mölnlycke hade jag tid över. Den ägnades åt fika hos mamma, promenad och som sista uppladdning ett glas vitt och räksmörgås.
Tycker det kan finnas skäl att avslöja mitt förhållande till Tina Turner (1993 – 2023). Jag stod utanför Ullevi och lyssnade 1996 under hennes Wildest Dreams Tour men saknar samtliga soloalbum, till och med Private Dancer ansedd som rockhistoriens mest framgångsrika comeback. Visst fäster man sig vid medryckande hits, men det låter för polerat i mina öron. Såg på biograf Tina – What´s Love Got To Do With It, biopic baserad på Anna Maes Bullocks självbiografi.
Av sångaren och skådespelaren som fått epitetet Queen of Rock ´N Roll, sålt närmare tvåhundra skivor och tilldelats åtta Grammy (tjugo nomineringar), äger jag istället en handfull vinyl (ett par av dem dubbel-lp) vilka täcker 60-talet och halva 70-talet, det vill säga eran då hon bildade ett firat artistpar med sin man Ike Turner. Denne pionjär hörde jag faktiskt på Nef i en lyckad konsert med ett tajt band bestående av fyra generationer. Tror detta skedde 2007, samma år stilbildaren inom r & b och tidig rock & roll avled. Inser att de producenter, låtskrivare och musiker som samarbetade med Tina Turner från och med Private Dancer med sina sju(!) singlar slipade fram ett vägvinnande sound som appellerade brett, men för egen del föredrar jag nerven och det råare nakna uttrycket som framlockades med Ike Turner och deras körtrio Ikettes. Första konserten i Sverige ägde för övrigt rum i Scandinavium. Jag var tyvärr inte där, men kuriöst nog var förmodligen min morbror den som presenterade dem på scen.
Även om jag inte klarar av Rhapsody In Rock-konceptet där svensk-amerikanska LaGaylia Frazier medverkat, missat vad hon gjort i Mello och bara undantagsvis sett tv-framträdanden, visste jag att hon är en enormt passionerad sångerska med enastående omfång. Det visste också Håkan Hellström eller hans rådgivare eftersom hon numera ingår i hans kolossala produktioner och de exceptionella stämbanden ges solistiskt utrymme. Kände också till att live är hennes grej och att sopranen kan bli så intensiv och gäll att man ryggar tillbaka en aning. Klokt att det lagts in ballad och nedtonade avsnitt i hennes Tina Turner-tribut, vilket gör att musiken får sjunka in och tiden stannar upp.
Nu hör det till saken att jag hörde henne i standards och troligen soulklassiker ackompanjerad av maestro Jan Lundgren i Lerum och sett ett par souliga shower, den senaste i somras på Ystad Jazz Festival, då hon gjorde succé tillsammans med flera i tribute-bandet. Den konserten gjorde att kvinnan som studerade klassiskt piano och operateknik (rösten har delvis gått i arv från biologisk far) i Florida där hon växte upp för att för tjugofem år sedan flytta till Sverige tack vare kärleken; gjorde att jag anmälde intresse att bevaka evenemanget.. Det är tydligen fjärde turnén som genomförs i höst. Har svårt att tänka mig någon bättre lämpad för uppdraget.
Merparten av musikerna på en scen Frazier tycker är till ytan begränsande är hemmahörande i Göteborg och i Västra Götaland. Några ackompanjerar Lollo Gardtman. Kapellmästaren Markus Linnell Zovis lirar keyboard och möjligen synt, bakom plexiglas överst placerad sitter habile hantverkaren Magnus Höglund bakom trumsetet som bildar rytmsektion med elbasist Christopher Eek som också utgör språkligt ankare för tvåspråkiga stjärnan. Hon förmedlar livsvisdomar, hur drömmar kan slå in men också otäcka, ytterst relevanta anekdoter om kvinnomisshandel och förtryck. Rörande engagerande och ibland komisk storytelling som visar varför tributen döpts till ”Tina and me”.
På träblås (tenor-, barytonsax och tvärflöjt) finns Per Laang som nyligen sågs i Peter LeMarc-tribut. Gitarristen är ett nytt namn att lägga på minnet. Johan Randén, också verksam som producent, lirar både hårdrock och mjukt i form av julsånger med Elisa Lindström och han har lagt solon på julalbum med Michael Bublé och senaste skivan med Taylor Swift(!). Körsångerskorna med förebild Ikettes är nyrekryterade. Dels Cimberly Wanyonyi från Skellefteå som vunnit Idol, dels Elin EllyEve Svensson från Kristianstad. Turnén produceras av Guppy Entertainment! Förvånades över att ingen backdrop användes. Ger emellertid högsta betyg för ljud och ljus. Vi slapp lyckligtvis genomträngande bas, något som alltför ofta förekommer när rytmer framhävs. I första hade jag till och med föredragit att basen varit något mer märkbar. Svår avvägning.
Gammal hederlig soul och funk strömmar ur högtalarna innan ljuset släcks eftersom Tina Turner gärna valde bland dylika covers. Man kickar igång på högsta växel. Inledningsvis serveras idel godbitar i form av Let´s Stay Together (Al Green), ösiga urladdningen i ett av få original NutBush City Limits samt What You Get Is What You See (T. Britten/ G. Lyle). I sist nämnda dänga levereras aftonens första gitarrsolo.
Efter furiös uppvärmning och ett första mellansnack som hålls i en underhållande ton och introducerande stil infaller ett par toppar i följd. Syftar på oemotståndliga övergångarna i Typical Male (T. Britten/ G. Layle) jämte sugande beatet i Better Be Good To Me (Chinn/ Knight/ Chapman). Här riffas melodin fram varvid publiken ger sitt bifall. Om någon mot förmodan tvivlat blir samtliga varse vilket makalöst register frontande yrväder förfogar över. Att opera behärskas demonstreras i fragment av en välkänd aria. För att La Gaylia ska få vila sina stämband i varje intensivt set och för att exponera duktiga bakgrundssångerskor får de träda fram ett par gånger, vilket de gör med besked. Härligt energipåslag och starka röster. Överhuvudtaget går musiken in i kroppen, må-bra-ilningar sprids från scen. Tributen Tina And Me gör oss överlag saliga. En bidragande anledning är hur nog man arbetat med sound, vinnlagt sig om att det ska låta sofistikerat, melodier framföras ungefär som på Turners inspelningar. Och förutom snyggt sammansatt livemusik som gör hyllningsobjektet rättvisa, förmedlas gripande och rörande väsentliga skärvor av två liv, hennes eget och förebilden hon blixtsnabbt fick träffa en gång efter konsert.
Borde träna mig på att inte sväva ut så mycket. Har ju inte ens tagit mig igenom första avdelningen. Registrerar att What´s Love Got To Do With It gungar fram skönt och ståtligt. Bandet ges utrymme att skina i ett cover-medley vars original hämtas från bland andra Beatles, Stones, Eddie Floyd/ Steve Cropper och Led Zeppelin. Älskade stringent riffande, melodislingor, tunggunget och hundratioprocentiga satsningen i discorökaren förknippad med Amy Stewart. I detta sjok utkristalliseras spel på klaviaturer för första gången. Före paus fortsätter storyn om Tina Turners öde och hur hon gjorde sig fri. Stadigt groove i soundtrack med titeln We Don´t Need Another Hero (Thunderdome) avslutar ett fylligt första set. Såväl musiker som sångerskor är verkligen på tårna och i obestridligt centrum står ett fenomenalt kraftpaket.
En recension bör inte likna ett referat. Finns ändå en hel del höjdpunkter som inte kan förbigås i andra halvlek. Taggade gänget återvänder till scen i läckert suggestiv hit. Vi får njuta av GoldenEye ur James Bond-rulle med samma titel som nog är det mest pampiga anslag som kompositörer Bono och The Edge någonsin åstadkommit. Berördes av uppblossande Shirley Bassey-vibbar. Ledmotivet följs upp med stolt statement i Private Dancer med lödigt solo från Per Laang, på sopransax om jag förmår tyda mina anteckningar. Fler instrumentalister träder fram. Sättet man tolkar I Can´t Stand The Rain (stor hit i Europa vars original med Ann Peebles jag har) och souliga extasen i Hold On I´m Comin´ förtjänar feta utropstecken. Här bjuds på gitarrsolo, fräcka fraser på tenorsax, och riff-fest. En körsångerska omvandlas till solist, sjunger inlevelsefullt.
När refrängen i Addicted To Love (R. Palmer) broderas ut anlitas unga Alma från Kulturskolan för att bistå övriga. Publiken uppmanas att ställa sig upp. LaGaylia och arrangerande kapellmästare ser också till att ta fram välklingande versioner av megahits från tiden under Ike Turners regim. Refererar så klart till Phil Spectors mästerverk River Deep Mountain High som så förföriskt stiger och sjunker i omgångar plus John Fogertys särpräglade Proud Mary vars sugande souliga version paret fick en Grammy för. Här uppstår en kul jammig sekvens med bastoner i framkant och hängivenheten i Spectors triumf går inte att ta miste på, dessutom föredömligt arrad.
Duetten It´s Only Love skriven av Bryan Adams gränsar till heavy metal. Här får gitarrist Johan Randén skina med licks och kompet hänger skickligt på, hugger in i massiva takten. Föga förvånande klappas stjärnan och hennes duktiga medhjälpare med kapellmästaren i spetsen in för extranummer. Publiken diggar stående i vad jag skulle rubricera som mycket gångbar schlager-pop. Trallvänligt så det förslår med refräng som sätter sig i skallen Syftar på den instant appeal som genomsyrar The Best från 1989. Som framgått tror jag folk fick vad de önskade, kanske till och med mer än så. Det är sällan tributer alstrar en lika stor förbindelse med den som hyllas. Harmonik, rytmer, solon, sammanbindande berättelser, förstklassiga arr och givetvis otroligt passionerad sång gjorde tillställningen till en kväll att minnas. Och jag hann inte räkna alla klädbyten, minst tre. Uppstod som sagt stunder av gåshud tack vare den närvarokänsla som strömmade från scen och gängets proffsigt associativa levereans.
