Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, Betyg 3 (5)
Det är något märkligt med att blicka bakåt mot USA just nu. Samtidigt som landet framstår som allt mer vacklande i samtiden, ligger dess kulturella arv kvar som en nästan orubblig fond. I Rat Pack Rhapsody plockas en specifik era fram – mitten av 1900-talet, där swing, croonertradition och Las Vegas-glans formade en bild av Amerika som både lockar och skaver.
Föreställningen, signerad Rikard Bergqvist, tar sig an detta material med ambitionen att både återskapa och kommentera. Med fyra skådespelare och ett storband decimerat till fem utmärkta musiker i ryggen byggs en scenvärld där Frank Sinatra, Sammy Davis Jr. och Dean Martin fungerar som självklara fixpunkter – ett gäng vars myt är lika seglivad som problematisk.
Rent musikaliskt råder det sällan någon tvekan. Det är välrepeterat, välbalanserat och framför allt energifyllt. Numren avlöser varandra med precision, och det finns en tydlig känsla av maskineri: allt sitter där det ska. Scenrummet används effektivt, med flygel, bardisk och loungemöbler som tillsammans skapar en lekfull, rörlig miljö där tempot hålls uppe genom såväl koreografi som fysisk närvaro. Orkestern är en bärande kraft – inte minst i hur den lyckas hålla ihop ett annars ganska brokigt material.
Men där musiken lyfter, har berättelsen svårare att hitta fotfäste. Dialogen pendlar mellan imitation och pastisch, och språket blir ofta en märklig hybrid där engelska uttryck trängs in i svenskan på ett sätt som skaver mer än det tillför. Det finns en vilja att återskapa en viss attityd – kaxig, rå, filmisk – men resultatet blir stundtals mer poserande än levande. När handlingen dessutom drar iväg mot mer konspiratoriska sidospår tappar föreställningen ytterligare i fokus. Mitt sällskap på premiären tyckte också att föreställningen var för lång, när den klockar in på strax under tre timmar med paus.
I ensemblen finns flera starka individuella prestationer. Rennie Mirro bjuder på karisma och tajming i en roll som tydligt lutar sig mot Dean Martins självironiska dekadens. Alexander Larsson ger sin tolkning av Sammy Davis Jr. en rörlighet och nerv som sticker ut, och antyder ett djup som föreställningen i stort inte riktigt vågar stanna i. Isabella Lundgren, ensam kvinna i sammanhanget, tar plats med självklar musikalitet och ger kvällen några av dess mest nyanserade ögonblick.
Tyngst börda vilar kanske på Joachim Bergström, i rollen som Sinatra. Att närma sig en så ikonisk röst är ett riskprojekt i sig, och hur skickligt det än görs infinner sig känslan av distans. Det blir korrekt, ibland imponerande – men sällan riktigt levande. Snarare en påminnelse om hur tätt vissa uttryck sitter ihop med sin ursprungliga tid och person. Sen tror jag att både Joachim Bergström och Rennie Mirro dansar bättre än de karaktärer de ska spela gjorde i verkligheten. Man ångrar sällan en konsert man varit på, men jag ångrar att jag inte tog mig råd att se Frank Sinatra i verkligheten när han besökte Stockholm 1989 och 1990. Tyvärr blir detta ingen ersättning för dessa missade konserter.
Föreställningen är som mest övertygande när den släpper behovet av att återskapa och istället bara omfamnar energin i materialet. I de stunderna – när ensemblen slutar imitera och istället spelar med full kraft som sig själva – uppstår något friare, mer direkt. Det finns en smittande glädje i svänget, en överdådighet som går rakt igenom ironin.
Rat Pack Rhapsody är i slutändan en föreställning som pendlar mellan hyllning och rekonstruktion. Den når inte alltid hela vägen fram i sitt berättande, men bärs upp av en musikalisk kraft som är svår att värja sig mot. Kvar finns en känsla av att ha sett ekot av något större – inte helt fångat, men fortfarande varmt nog att lysa upp.
Musiken du kommer att höra i föreställningen.
Akt 1
Heroes of the past (R.Bergqvist/M.Venge)
Chicago (F. Fisher)
I wanna be loved by you (H.Ruby/H.Stothart/B.Kalmar
I ain´t got nobody (S.Williams/R. A. Graham)
Listen to your mama (R.Bergqvist/M.Venge)
Tallest Guy in town (R.Bergqvist/M.Venge)
Betting on you (R.Bergqvist/M.Venge)
Making life a celebration (R.Bergqvist/M.Venge)
You and me (R.Bergqvist/M.Venge)
Black bottom stomp (J. R: Morton)
Night and day (C. Porter)
Get happy (H.Arlen/T.Koehler)
What is this thing called love (C.Porter)
I´’ll never smile again (R.Lowe)
Walkin my baby back home (R.Turk/F.E.Ahlret/H.Richman)
She’s funny that way (N.Morét/ R.Whiting)
Hate me just a little bit less (R.Bergqvist/M.Venge)
Lucky strike jingle (R.Bergqvist/M.Venge)
Is you is or is you ain’t my baby (B.Austin/L.Jordan)
That’s my bizniz (R.Bergqvist/M.Venge)
What is a wife? (R.Bergqvist/M.Venge)
Anchors a weigh/The house I live in (AH Miles/C.A. Zimmermann/E.Robinsson/G.D.Lottman/L.Allen)
I get a kick out of you (C.Porter)
Let the show go on (R.Bergqvist/M.Venge)
Akt 2
Sam’s song (L.Quadling/J.Elliott)
I always get bored in the end (R.Bergqvist/M.Venge)
I’m a fool to want you (J.Wolf/J. S Herron)
Over the moon Rise again (R.Bergqvist/M.Venge)
True born star (R.Bergqvist/M.Venge)
That’s amore (H.Warren/J.Brooks)
The Sands (R.Bergqvist/M.Venge)
High hopes (J. Van Heusen/S.Cohn)
The Joker (L. Bricusse/A.Newley)
I’ve got you under my skin (C.Porter)
Star sprangled banner (J. Stafford Smith/F. Scott Key)
Happy Birthday (M. J Hill/P.Hill/M.Monroe)
It’s the sixties (R.Bergqvist/M.Venge)
That’s life (D.Kay/K.Gordon)