19/4 2026
Dergårdsteatern i Lerum
arrangör: Musik i Lerum
Alla som lyssnat på gitarrbaserad högoktanig rock kan förutsättas ha något slags förhållande till stilbildaren Jimi Hendrix, en av de allra största som tillhör den djupt tragiska 27-års klubben. Ska erkänna att jag på vinyl bara äger samlingen Smash Hits och på cd har Hendrix-kompositioner som covers. Den av landets gitarrister med spetskompetens som sannolikt är mest influerad av den riffande och psykedeliskt utforskande hjälten är dalkarlen Claes Yngström. Han anses vara en av de främsta uttolkarna, vilket ges prov på i den turnerande power trio som spelade in liveskiva 2003. Därtill har Sky High sedan bildandet sedan sent 70-tal haft amerikanens låtar på repertoaren från och till. Äger en vinyl av Sky High och minns konsert på Liseberg för kanske trettio år sedan. Senaste gången jag hörde gitarristen, sångaren och låtskrivaren var på Trollhättan Jazz & bluesfestival i tribut till just Hendrix. Med den gången var också bland andra hammondorganist Pierre Swärd som jag kunnat uppleva flera gånger på Nefertiti. Yngström och Swärd var tydligen barndomskamrater, bildade sitt första band när de var barn 1963.
Vad beträffar hyllningar live minns jag för inte så många år sedan Richard Theler på trio utanför Guitarshop No 1 i Göteborg och från tonåren Eric Claptons utsökta cover på Little Wing som jag har på en dubbel-lp. När det gäller Hendrix i storbanstappning relaterar jag till Gil Evans fabulösa The Monday Night Orchestra och deras solist Hiram Bullock vars Live at Sweet Basil från 1988 jag har på cd och gärna spelar för att få mer energi. Den innehåller ett par Hendrix-låtar.
Lokala storbandet Blue Heaven Big Band under ledning av Hans Nordström har jag recenserat när de ackompanjerat bland andra Viktoria Tolstoy med Krister Jonsson och Caecilie Norby med Lars Danielsson. Borde de och likvärdiga Mölnlycke Storband får långsiktigt försöka skärpa sig vad gäller representation. Båda orkestrarna saknar kvinnliga medlemmar. Konserten en regnig söndagseftermiddag lockade uppskattningsvis en skara på 100-150 personer, vilka i pausen hade möjlighet att inte bara fika till självkostnadspris utan också äta god räkmacka.
Var förstås mycket mankemang för att få ljudåtergivning att klaffa på bästa möjliga sätt. Blev någon slags miss fram till sista tre låtarna före paus, då gitarrsolist och rytmsektion kom fram som de skulle. Därefter förtjänar ansvariga stort beröm. Eventet hade fått namnet Purple Haze efter en av låtskrivarens mest klassiska alster med sitt signifikanta riffande. Frontande 73-åring är på gott humör, ger oss relevanta anekdoter och upplysningar om vald repertoar. Berättar att han träffat Mitch Mitchell (trumslagare i JH Experience) och mötts av jubel efter att lirat Hendrix-musik på festivaler. Efter konserten med sin generösa speltid, slår det mig att huvudpersonen inte såg som sin uppgift att briljera i avancerade solon, istället lyfter ackordföljder fram melodierna i denna originella tappning. Arren signerade Mats Engström har avsevärda kvaliteter, torde har varit en lustfylld utmaning att repa in för BHBB. Föreningens starke man Qlaez Wennberg presenterar i vanlig ordning konserten och efter väl förrättat värv får samtliga på scen en blomma. På ungefär hälften av låtarna körade Ellen och Elin med bravur.
Singeln Crosstown Traffic från tredje albumet fungerar som sammanbindande länk. Härliga riffandet med svar från alerta blåssektioner och rytmsektionens pådrivande beat, både inleder och återkommer för att knyta ihop säcken i extranummer som ett da capo. Den avlöses av (tror jag) Rainy Day, Dream Away, en glödhet blues från samma dubbel-lp. Licks från Yngström driver beatet tillsammans med spänstigt blås. Tenorsaxofonist färgar uttrycksfullt i ett arrangemang med fräcka övergångar. Följs upp med Fire där det förstås riffas friskt. Ljuva balladen Little Wing, Eric Claptons favorit, får ta över, kryddas med solo på altsax. Kan noteras att Yngström alternerar mellan två gitarrer, minst en Fender strarocaster. BHBB är välutrustat. Thomas Jansson trakterar elpiano/ keyboard medan gitarristen heter Henrik Gadeli. Den sist nämnde får generöst nog möjlighet att skina i ett par stick. Swärds förunderliga förmåga att brodera ut toner går inte fram i tillräcklig utsträckning i konsertens första fas. Blev MYCKET bättre senare.
Up From The Skies framförs med feature från Swärd, trevligt nog. Råkar vara en av Hendrix kompositioner medtagen på ovan nämnd liveskiva med Gil Evans orkester och en av tre låtar ur katalogen byggd på swing. Inser att låtlista inte behöver redovisas. Men talar om vilka tre alster före paus som gavs bättre förutsättningar att ta sig in i kroppen. Syftar på en ösig shuffle med titeln Gipsy Eyes som musikerna tar sig an optimalt, Här exponeras förutom orgelns rullande toner körtjejerna och sopransax av Jonas Persson och dennes upphetsande dialog med rytmsektion. Vidare avnjuts stillsamt svävande balladen Electric Ladyland vars melodiska sug attraherar och stänkaren Highway Child med solo av Yngström och pådrivande trumspel från Per Burström. Temat påminner om psykedeliskt utformad boogie.
Under halva blir det mindre sättning kompletterad av diverse solister ur Blue Heaven Big Band. Det blir kompet och gästande musiker som uttolkare plus som regel någon ur blåset. Släpiga bluesen Red House lanseras allra först. Vi får både trumpetsolo och feature på elbas från den fokuserade Magnus Stenhede. Det blir Texas shuffle, närmare bestämt obevekliga Further On Up The Road, Bobby Blue Blands första hit som Jimi Hendrix också hade på repertoaren. Yngströms sång är funktionell, näppeligen i paritet med strängbändandet som gett honom den status han förtjänat.. I en liten Pierre Swärd-special är denne domptör av hammondorgeln också vokalist, ger sig i kast med dänga av B.B King (som jag för övrigt såg på Kåren i Göteborg tjugo år efter dängan släpptes).
Nu närmar sig spelningen upploppet. BHBB kommer tillbaka i ett av tillställningens absoluta krön. En magnifik version av Voodoo Chile levererad med fett rockigt intro och i framkant trumpet. Tunggung uppstår! Yngström accentuerar berusande extas genom bruket av wha wha pedal. Därefter hämtas andan i Angel, en postumt utgiven ballad. Tributens titelmelodi är av den digniteten att varje person på scen är värd guldstjärnor. De ruffigt distade, ösiga tongångar i Purple Haze golvar mig. Fantastiskt att ett lokalt storband normalt inriktat på jazz kan svinga sig upp till en så pass imponerande nivå, med benäget bistånd från extremt rutinerade herrar från Borlänge och arrangören Mats Engströms initierade kunskap. I tidigare nämnt extranummer firar musikerna triumfer när synkoperna flödar. Det var värt att göra tågresan från Mölndal. Missade att träffa Yngström och Swärd, mötte i pausen däremot trumslagaren Gunnar Petersson som i sin ungdom lirat förband till Jimi Hendrix.