5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! (5)
Det är lätt att försköna tanken på ett återbesök, men i 5 Seconds of Summers fall finns det faktiskt fog för nostalgins värme. Mellan 2014 och 2018 var de återkommande gäster i Stockholm och byggde under de åren upp en ovanligt trogen publik. Första gången de stod på en svensk scen var som förband till One Direction – ett lite råare, mer gitarrdrivet alternativ till huvudakten. Den rollen speglas i kvällens öppningsakt South Arcade, som fyller exakt samma funktion: att sätta tonen med mer nerv än perfektion.
Att det gått nästan åtta år sedan bandet senast spelade i Stockholm märks tydligt. Inte bara i publikens förväntan, utan också i hur bandet själva närmar sig kvällen på Hovet. Det finns en medvetenhet om deras egen historia här, men utan att de fastnar i den eller försöker återskapa något som inte längre finns.
Samtidigt är arenan inte helt fylld. Vissa läktarsektioner står tomma och skapar ett märkligt visuellt glapp mellan scenens energi och rummets faktiska volym. Men det som saknas i antal tas igen i intensitet. Publiken som är där beter sig som ett enda stort, sammanhållet kollektiv. Varje uppmaning från scenen får omedelbart gensvar, varje refräng sjungs tillbaka med en kraft som fyller ut de tomma stolarna.
Det är kanske just där kvällens tyngdpunkt hamnar: inte i siffror, utan i relationen mellan band och publik. 5SOS har alltid lutat sig mot sin fanbase, men här känns det mer som ett ömsesidigt avtal. Bandet ger allt, publiken svarar, och i det utbytet uppstår de där ögonblicken som inte går att planera eller tvinga fram.
Musikaliskt fortsätter de på sin väl etablerade linje – en balans mellan polerad pop och mer rått gitarrdriv. Kemin mellan medlemmarna är fortfarande central. Luke Hemmings framstår som mer fokuserad än tidigare, Ashton Irwin driver på med ett trumspel som håller ihop helheten, och de övriga två fyller ut ljudbilden med både tyngd och närvaro. Det är tight, men aldrig så perfekt att det blir sterilt.
Självklart finns det svackor. Några partier tappar fart och känns mer som transportsträckor än som nödvändiga pauser. Men när bandet trycker till, när de vågar luta sig in i det större uttrycket, då är det svårt att värja sig.
Och i slutändan blir det en riktigt bra kväll. Inte perfekt, inte fläckfri – men levande, svettig och genuint engagerande. Ett sådant där gig som faktiskt landar hos publiken. Det märks inte minst på 13-åriga Elvira, på sin första riktiga arenakonsert, som utan att tveka delar ut högsta möjliga betyg: en solklar femma, dessutom med tre utropstecken. Det är svårt att argumentera emot.