Masters of The Universe
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Regi Travis Knight
Det är svårare än någonsin att lansera en så kallad franchise. I en tid då kolosser som Star Wars, Marvel samt DC inte kan garantera oändligt med intäkter – vilket var närmast en regel innan pandemin, är alla typer av jättesatsningar ämnade att resultera i uppföljare och gigantiska försäljningsplattformar ett minst sagt riskabelt beslut. Masters Of The Universe eller He-Man, är en renodlad 80-talsföreteelse som för egen del passerade förbi relativt obemärkt och som endast figurerade på mycket risiga VHS-kassetter. Under 80-talet med sin nyliberala anda, där profit och vinstmaximering inte bara blev känt utan uppmuntrat, blev Transformers, Thundercats och He-Man givna galjonsfigurer för leksakstillverkare som Mattel och Hasbro.
Transformers skulle under 00-talets slut också bli en koloss på bioduken, i alla fall vad gäller kassaklirr. För även om bankkonton fylldes till obscena proportioner fick publiken utstå filmer med regissören Michaels Bays brukligt usla handlag. Bortsett från de revolutionerande specialeffekterna var filmernas mentalitet och människosyn – framförallt gentemot kvinnor, inget annat än vedervärdig. Inte förrän regissören Travis Knight togs in för Bumblebee drogs serien upp ifrån ren gyttja. Nu får Knight istället ansvaret att ta sig an Mattels leksaksikon.
Till skillnad mot nämnda Star Wars eller Marvel har He-Man en avsevärt mindre etablerad och cementerad mytologi. Karaktärer som Skeletor må figurera på T-shirts och kaffemuggar men har långtifrån något heligt ursprung eller nödvändiga berättarmässiga traditioner som måste efterföljas. Knight har därför ett naturligt spelutrymme vad gäller att manipulera och justera mycket efter egen vilja.
Resultatet blir en underhållande och många gånger charmig film som dock är utan ett uns originalitet. Knight är till skillnad mot Bay avsevärt gladare och mer passionerad att få gå loss i leksakslådan. Där Bays Transformers kändes sterila och inhumant opererade för att passa in i unkna mallar har Knight en entusiasm och humor som tjänar hans filmer väl. Gränsen mellan att förlöjliga och att förstå inneboende brister kan vara hårfin. James Gunn med sin moderna Marvelklassiker Guardians Of The Galaxy tog postmodern och ironisk humor till sin spets. Ett sätt att avväpna från de aningen extrema och ibland löjliga inslag som fantasy och science fiction kan närma sig. Denna självironi har sedan försökts inkluderas i flertalet snarlika filmer och genrer, bland annat den aningen förbisedda Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves. En film som tycks vara en primär inspirationskällan då Knight försöker återlansera He-Man till biodukarna, detta efter megakalkonen med Dolph Lundgren i huvudrollen. Resultatet blir därför en ytterst lättsam historia som förstår att ge de hungrande fansen precis rätt mängd referenser till det gångna men också vad som komma skall.
Presentationen är typiskt modern genom oerhörda mängder digitala specialeffekter av varierande kvalitet, med ett antal traditionella inslag som klassiska masker och smink. Detta gör att karaktärer som Trap Jaw får en mer jordnära men också charmigt fånig framtoning som kärleksfullt hänvisar till 80-talet samt Lundgrens förlaga. Den mest imponerande karaktären – vad gäller det visuella, blir dock den komiskt onda Skeletor. Trots att den – som alltid, omdiskuterade Jared Leto gestaltar camp-karikatyren är detta en fantastisk visuell gestaltning med närmast fläckfri CGI. Nicholas Galitzine i rollen som hjältemannen själv samt Camila Mendes i rollen som den livslånga vännen och kärleksintresset Teela är dock den största och mest positiva överraskningen. Där Michael Bay tycktes rollbesätta en sunkig cirkus med kompletta klåpare som Shia LaBeouf och Megan Fox är Galitzine och Mendes karismatiska och bär med sig en naturlig charm. Detta ger filmen den relativt sällsynta förmågan att kännas lättsam, varm och inbjudande.
Genom att använda sig av en mycket bekant grund som Gunn presenterade för osannolika tolv år sedan, är golvet högt men orken och kunskapen att nå ända fram lämnar ändå en del att önska. För även om detta genomgående är en underhållande och trivsam film finns också sektioner som helt hade kunnat förpassas till soptunnan. Försöken till humor är som att kasta en tärning, vissa gånger härligt varm och andra gånger genuint fånig. Den onödigt långa starten innehåller också tveksamt barnskådespeleri och känns omåttligt pliktskyldig, endast existerande för att skapa en snabb intrig. Knight är också onödigt feg vad gäller att nyttja en oväntat intressant studie i hur barndomsidoler och fantasivärldar – som He-Man representerar för en generation, kan hålla hoppet och orken uppe. Ett emotionellt område som hade kunnat ge filmen en känslomässig kraft men som tyvärr aldrig utforskas mer än ytligt. Speltiden på 140 minuter är också aningen för mycket.
Masters Of The Universe är trots sina brister bättre än den egentligen har någon rätt att vara. Trots sitt amerikanska påbrå är den genuint svensk genom att vara den perfekta definitionen av lagom underhållning.