4-5/9 2026
Stora Teatern i Göteborg
The Beatles är ständigt aktuella trots att det gått ett par generation sedan de upplöstes. Nästa år har exempelvis en redan uppmärksammad biopic om deras turbulenta tillvaro och deras avtryck premiär. Och för några år sedan kom den långa ihopklippta dokumentären om hur de jobbade i studio på slutet , Get Back av Peter Jackson som jag inte sett än. Vad de fyra medlemmarna tillsammans med George Martin åstadkom och den mirakulösa musikaliska resa de gjorde innan någon av dem ens fyllt trettio år, saknar motstycke inom vår västerländska populärmusik. Brukar säga att jag är fem år för ung för att ha upplevt Beatlemania, hysterin som i kombination med klent PA medförde att de slutade att turnera sommaren 1966. Äger en handfull av deras vinyler inklusive samlingar. Minns att jag som tolvåring släpade med mig mamma på bio för att se Let It Be. Några år senare stod hennes bror på Scandinavium och presenterade Paul McCartney när Wings genomförde sin första turné i Europa. Jag fanns i publiken, fick fribiljetter. Kuriöst när jag tänker på att jag bjöd min döda morbrors son till den bejublade föreställningen i fredags. Cirka 1990 sågs Ringo Starr All Star Band på festival på vars line up måste betecknas som extraordinär på festival på Heden. Syftar på både den alltför ofta undervärderade trummisens stjärnor och på eventets utbud totalt set. Vid en jämförelse hamnar senaste upplagorna av WOW sannerligen i skuggan. Ha överseende med utvikningen. Tillbaka till Revolver Repeat.
I och med showen i fredags (4/9) har Pepperland beskådats minst sex gånger, varav ett par av tillfällena resulterat i recension som man länkar till på sin hemsida. Fast jag verkligen varit i gott sällskap har texterna uppskattats till den grad att jag i gengäld gynnats med gästbiljetter. Pepparland är en kvintett vars stomme fanns redan i Lenny Pane för över tjugo år sedan. De verkar bara ha blivit än mer populära senaste decenniet vilket en lång rad utsålda föreställningar på Göteborgs Stadsteater och Storan vittnar om. Antar att de gör lika stor succé i Liverpool dit de har stående inbjudan. Varför de som är för unga för att ha minnen från när det begav sig, valde att in i minsta detalj studera Beatles story och skickligt reproducera deras sound genom att vara trogna originalen, har jag inte kläm på. En förklaring skulle kunna vara att deras stämmor passade för att imitera sången, blev till en grund att stå på för att tillägna sig tekniken. I Pepperlands genomarbetade uppsättningar med skilda teman förmedlas inte enbart de förväntade låtarna, utan också kommunikation med publiken, ett par överraskningar, humor med knorr och man agerar gärna för att övertygande illustrera belysande anekdoter. Musikalisk folkbildning och happening går hand i hand med magnifika melodier och spännande sound.
Vore kanske passande att kalla Pepperland beroendeframkallande. Olika refränger poppar fortfarande upp i skallen, avlöser varandra. Eftersom lp-skivans längd uppgår till 35 minuter har förväntat bonusmaterial och ett par överraskningar plus givetvis nördig Beatles-trivia lagts in i körschemat. Redovisning av mindre kända fakta utgör en del av deras framgångsrika varumärke. Och vad beträffar sättning och gäster träffar de mig och troligen alla andra rätt i hjärtat genom ett snilledrag. Till ett knippe melodier adderas nämligen stråkkvartett och/ eller blås.
Stråkkvartetten OffString kommer från Hvitfeldtska gymnasiets estetiska program inriktning musik. Talangfulla medlemmarna heter Ida Hasani, Einar Feldt, Malte Rosén samt Natalie Marinova. Ett annat framtidslöfte vid namn Leo Sarner spelade valthorn och ficktrumpet. Honom och kanske ytterligare någon har jag hört ingå i förband till formidabla Göteborg Jazz Orchestra och deras månatliga spelningar på Park Lane. Ungdomarna var i högsta grad involverade i nästan samtliga av föreställningens musikaliska krön. Vad de gjorde förenade med Pepperland i avslutande medley på Abbey Road, ljuvliga balladen For Noone färgad av valthorn samt innovativa stråkpartierna i Eleanor Rigby fick mig att rysa av välbehag. Höga förväntningar på tre favoriter/ favoritsekvenser ur Beatles katalog infriades med råge.
Ska sägas att jag satt på sjunde rad, vilket fick till följd att man kände sig omsluten och kanske mer indragen än annars skulle vara fallet. Ljudet var fördelaktigt, fast inledningsvis var just bristfälligt ljud inklusive övergången till stereo själva utgångspunkten. Var lätt att hålla med om deras dissande av ljudet, hur skränigt och tunt det lät om Rock And Roll Music (C. Berry), en av två låtar på aftonens repertoar vilka Beatles tolkade. Blev en lärorik avslöjande demonstration där Pepperland sin vana trogen, lade in ett par fyndiga skämt. Innan tänderna sattes i en lp med högsta status fick vi singeln Paperback Writer med sitt energiska och utdragna driv jämte b-sidan Rain eftersom den föregick fullängdaren.
Noterar vissa förhållanden och dispositioner i ett närmast osannolikt samtrimmat och spelskickligt gäng vilka med åren utvecklats till att också vara estradörer. Mannen som på sitt vis imiterar Ringo, Benny Karlsson, är uppenbart konvalescent då han kämpar bakom sitt trumset med slangar i näsan. Han fixar ändå att utföra sina uppgifter. Tycker mig också märka att basisten Mathias Gian Kündig bara ibland använder Höfner-bas och att han är mer i fokus än brukligt. Verkar trivas strålande som frontman tillsammans med Per Umaerus. Den som trätt tillbaka en smula är mannen med fem gitarrer, nämligen Mikael Isacson. Han glänser i minst tre solon och sitter i några låtar och istället lirar rhodes.
Borde kanske ha laddat upp genom att lyssna ordentligt på hela albumet. Vad beträffar teknisk kvalitet, uppslag, komponerande och genomförande är Revolver nästintill mästerlig. Ett par harmlösa bagateller fick plats. Men obegripligt nog innehåller skivan cirka åtta hits där samtliga har sin egen struktur. Denna magi med influenser från psykedeliska tillstånd (testande av droger), George Harrisons förtjusning i indiska rytmer och symfoniska instrument förmår Pepperland att såväl förklara som tonalt förmedla. De lyckas med sitt utmanande uppdrag på ett magnifikt sätt, inte minst för att de får det att se så förvillande enkelt ut. Beatles tillbringade tydligen 220 timmar i studio för att skapa Revolver. Undrar hur lång tid det tog för kvintetten baserad i Göteborg att sammanställa Revolver Repeat?
Man turas om att berätta om låtarna och ge publiken upplysningar endast experter har koll på. I förbigående skojas det sinsemellan vilket funkar alldeles utmärkt, lockar fram skratt. Som framgår av mina lite suddiga foton praktiseras gemensam ”dress code” med skjortor i mönster som var på modet anno andra halvan av 60-talet. Samtliga sjunger lead vid olika tillfällen, oftast Per Umaerus, Stephen Sahlin och Gian Kündig. Jag tippar på att Sahlin vid sin orgel med alla lagrade ljud är kapellmästare.
Ska betonas att ikoniska mästerverket inte framförs från A till Ö, utan första anhalt blir istället härligt utflippad final, John Lennon-äventyret Tomorrow Never Knows med riviga höghastighetsdängan Got To Get You Into My Life som definitiv slutkläm. Tre av låtarna som etsat sig fast hos mig har varit And Your Birds Can Sing, I´m Only Sleeping och tonartshöjningarna i stämsången på Goodday Sunshine plus Isacsons lick och snärtiga solon i Taxman. Men därefter händer en hel del extra, både av förutsägbar karaktär och kul sidospår.
Vi uppmanas att stå upp i bänkraderna på slutet, att twista genom att röra benen i takt och ska på rumpan. Publiken kan räkna med att att det blir allsång, ofta som här i Yesterday med stråkkvartetten och Hey Jude där Umaerus verkligen ger hundratio procent. Penny Lane tillhör också standardrepertoaren vilket faller sig naturligt då den bör rankas som topp 5 av alla odödliga Lennon/ McCartney-kompositioner tack vare magin i arrangemanget. Denna gång på begäran av ett tioårigt fan.. Pepperland behärskar varje komponent utan besvär, även om jag berörts än mer av Penny Lane vid andra tillfällen.
Tog nog fem-tio sekunder innan jag fattade att Beatles-uttolkarna apropå valrörelsen snickrat ihop en låt på svenska om våra partiledare på melodin från Taxman, där det putslustigt svingas åt alla håll. Här skulle de kunna ha gett oss texten på backdrop för bättre hörbarhet. Ett annat lika häpnadsväckande inslag var att delar av svenska bidraget till Schlagerfestivalen 1966 framfördes, Nygammal vals den älskade duetten med Svante Thuresson & Lill Lindfors. Pepperland lyckas återigen ge oss vad vi önskar och lite till. De bör snarare klassificeras som en underhållande institution med kongenialt ideal i ett högkvalitativt format, än som ett specialiserat coverband. Enligt Sir George Martin är de världsledande, vilket inte finns någon anledning att ifrågasätta.