Mats Hallberg

Monolog med livemusik om att hålla liv i sin dröm – Bad Boy hos Teater Trixter

14 oktober, 2025 by Mats Hallberg

Manus, regi och på scen: Daniel Adolfsson

Av Nerve i samarbete med Trixter

Producent: Charlotte Davidson

Röster: Andrew Z. Kelsey och Stephanie Hayes

Dramaturgisk konsultation: David Shopland och Andrew Z. Kelsey

Urpremiär: 6/9 2025 hos Teater Trixter i Göteborg

Premiären ägde rum i samband med Gothenburg Fringe Festival, fast det är föreställningen 10/10 som recenseras här. Innan publiken sätter sig på läktaren för att se det rymliga svarta scengolvet lysas upp närmast sig, påminns vi av producenten om att föreställningen ges på engelska. Skälet är att man hoppas på att Bad Boy ska bli antagen till teaterfestivalen i Edinburgh. Även om jag för länge sedan studerat engelska tre terminer på universitet, vet jag efter besök inte minst på GEST att jag tappar en inte oväsentlig del när språket är engelska. Hade därför önskat att Daniel Adolfsson underlättat för mig och andra, genom att artikulera extra tydligt eller i etapper dra ner på tempot, inte som en dramaturgiskt knep utan för hörbarheten. Tyvärr skedde förstås inte någon sådan anpassning.

Sa till en av Adolfssons motspelare från uppsättningen av Själens telegraf , en person som fanns i publiken, att hjärnan bakom Bad Boy kanske fick ingivelsen till sin monolog efter att ha gestaltat en karismatisk snubbe besatt av popstjärnedrömmar. Det är rimligt att anta att den detjande hundälskaren Jack är modellerad på Amanda Svenssons protagonist som dramatiserades i fjol. I den uppsättningen varvades skådespeleri med att fronta i ett band. I Bad Boy framförs ett knippe låtar till eget ackompanjemang på akustisk gitarr, original signerade upphovsmannen till monologen får man anta. Monologen inleds rent av med en audition på skivbolag vars intresse väckts efter inskickad demo. Jack när en förhoppning om att bli signad av dem.

Min kännedom om yrkesmannen Daniel Adolfsson? Läst mig till att han varit runt i Norden och spelat teater sedan han gick ut Teaterhögskolan i Göteborg, haft en betydande roll i uppmärksammade tv-serien Bron, skrivit för scenen och under pandemin gav han sig på att färdigställa ett långfilmsmanus vilket blev startskottet för samarbete med Göta Film. Har för egen del sett övertygande insatser av honom ett par gånger på Trixter, på Hagateatern och Tofta Sommarteater. Han fångar publiken genom sitt sätt att porträttera öden, med en aura som engagerar. Omsorgsfullt blottläggs med konstnärlig förhöjning hur komplicerat det ofta är att leva, klara av att tackla vad vi går igenom. Ett kargt, beskuggat och rörelsebaserat kammarspel av nobelpristagaren Jon Fosse på samma scen är för mig höjdpunkten i hans karriär.

Föreställningen pågår cirka en timme. Ställer mig aningen frågande till varför rekvisita saknas bortsett från mattan på bilden. Nästan enda hjälpmedel är ljuddesign, som illustrerar sorl från pubar och störande konversation av skivbolagsfolk. Ovan angiven estetik tillämpas föga förvånande också i Bad Boy. Berättandet sker ömsom animerat, ömsom avmätt och genomförs likt en beprövad cirkelrörelse. Adolfsson förmår att virtuost ha många bollar i luften, återger elegant replikväxlingar med mer eller mindre urskiljbara tonfall. När den som för ordet återger en episod från en herrtoalett och brer på på skotsk dialekt blir det extra komiskt. Maskulinitet diskuteras, blir till ett ofrånkomligt och angeläget sidotema.

Monologen handlar om en godhjärtad romantisk figur som önskar att få bli bekräftad. En lite vilsen sökare som inte vill ge upp hoppet om att förverkliga sina drömmar, bli en firad singer songwriter istället för att hanka sig fram på sunkiga hak. Huruvida man bör överge drömmar som känns orealistiska är den underliggande frågeställning som dramatiserats med utstuderad nerv. Hundägaren Jack får utstå stor smärta, men också antydan till kärleksfulla relationer och spirande hopp. Han är öppensinnad om än snabb att döma andra, verkar i viss mån attrahera spännande kvinnor om jag hänger med i turerna på snabbfotad engelska.

Låtarna av bevekande karaktär interfolierar det flödande berättandet. Inlagda naturligt i manus får de oss att reflektera över vem som ger oss sin story och vad han sjunger om. Adolfsson har som gitarrist en habil diskret framtoning och likt många kolleger en riktigt skaplig stämma. På slutet hålls toner ut för att publiken ska märka hur hårt roll satsar. Uppskattade det intryck monologen gjorde och nyanserna den rymmer även om jag lämnade Trixter utan att bli så drabbad som jag föreställt mig. Vid närmare eftertanke så här flera dagar senare, framstår det som klokt att Adolfsson avhöll sig från den pang-på-offensiv jag räknat med.

Fängslande möte över generationer som oförlöst kammarspel – Silver Star på Göteborgs Stadsteater

13 oktober, 2025 by Mats Hallberg

Av Kristina lugn

Regi, scenografi och kostymdesign: Mattias Nordkvist

Maskdesign: Elin Bergström

Ljusdesign: Nicklas Jörgner

I rollerna: Marie Delleskog och Beata Hedman

Premiär: 11/10 2025 Lilla scen Göteborgs stadsteater

Spelas till och med 25/10

Råkade bli en intensiv period med fyra scenkonstverk på lika många dygn. Dumt att samla på sig så många osorterade intryck när man kämpar emot tilltagande skrivkramp. Försöker att beta av skrivandet bakifrån, vilket kändes som ett naturligt tillvägagångssätt eftersom det jag senast såg tillfredsställde mig allra mest. Låt mig först ge ett par sakliga upplysningar om Silver Star. Enaktarens längd är osedvanligt kort, klockar in på cirka femtio minuter. Mattias Nordkvist verkar ha fått blodad tand vad gäller att ge sig i kast med regiarbete. Innan sommaren var över regisserades framgångsrikt En alldeles särskild dag på samma scen, också det ett kammarspel baserat på prisad italiensk film med två självlysande stjärnor i huvudrollerna. I kort intervju berättar Nordkvist som ju ingår i Stadsteaterns fasta ensemble om hur han reagerade när han läste Kristina Lugns pjäs från 1995. Att han skrattade och rördes till tårar om vartannat. Dråpliga humorn betonas plus att Beata Hedman (yngst av skådespelarna i huset) och Marie Delleskog (äldst i ensemblen) pushat varandra under hans ledning. Ska påpekas att förutom regi ansvarar han för såväl scenografi som kostymdesign.

Min kunskap om akademiledamotens verk? Jag har tyvärr aldrig besökt Brunnsgatan 4. Recenserade Rut och Ragnar och Idlaflickorna då de sattes upp på Göteborgs Stadsteater. Har bestämt mig att jag hade stor behållning av Nattorienterarna vars version med grand old lady-duon Meta Velander & Yvonne Lombard gjorde succé om spelades in av SVT. Såg för länge sedan en föreställning i Mölndal där hennes poesi hade tonsatts och för cirka åtta år sedan sedan recenserades ”Sarah Riedel tolkar Kristina Lugn” från Stora Teatern. Under den turnén ställde poeten in på grund av sjukdom. Återkom lyckligtvis till Göteborg något år senare under Kulturkalaset. Av Sarah köptes cd-boken utgiven av Diesel Music där samtliga sjungna dikter tryckts. Har vidare sett intervjun i Min sanning, minnesporträttet samt när det begav sig den osannolika talkshowen där det röktes hejdlöst. Och härom året skrev jag när Mirja Burlin imiterade Kristina Lugn i fyndig Lucnchteater och sjöng ett knippe av hennes dikter. När jag var gift med Herman har hörts live med Lisa Nilsson ett par gånger. och med Jenny Almsenius.

Med tanke på dramatikerns förkärlek för aparta individers slumpmässiga möten, kan det tyckas underligt att det här inte refereras till Nattorienterarna. Till skillnad från Vera och Bricken skiljer det två generationer emellan Alfhild (Marie Delleskog) och Camilla (Beata Hedman). Båda är på rymmen, verkar omgruppera och funderar på nästa destination när de träffas i en upplyst park med gröna bänkar. Den förra med cykel och packning på släp ska vara i 75-års åldern medan Camilla nog inte ens gått ut grundskolan. Dessa båda varelser har rymt, lämnat en tillvaro de inte stod ut med. Barnlösa sjuttifemåringen hävdar absurt nog att hon rymt från sin soffgrupp. Goth-tjejen har stuckit iväg från sin mamma och längtar efter pappan som tidigt övergav henne. I en sekvens menar hon att hon ägnar sig åt en samvetskonflikt av privat natur och inte får bli störd.

Vi får en rapsodisk inblick i två människors mentalt skakiga situation och hur den hanteras. Ibland når de nästan fram till varandra, samtidigt som de är tämligen inneslutna i sig själva. Särskilt den labila tonåringen som kallar sig resultatet av ett snedsprång markerar sin integritet, visar att hon behöver få ordning på sina tankar. Trotsig livsvilja konfronteras med en desillusionerad livserfaren kvinna. Hon vill öppna nattcafé och rekrytera en servitris. Kristina Lugns egensiinigt genomskådande blick känns igen, i en bister granskning av villkor vilka ändå kan ge en glipa av en ljusare tillvaro. Publiken stiftar bekantskap med ensamhetens väsen, betydelsen av våra ursprung och hur var ens förutsättningar påverkas av huruvida vi känner oss älskade, om vi blivit sedda. Den som vill ha fler nycklar och få veta hur det går måste ha i åtanke hur Kristina Lugn fungerar som dramatiker. Vi får en lägesbild, inga lösningar.

Torde vara en speciell känsla att spela mot varandra med denna avsevärda åldersskillnad, även om den inte är lika stor i verkligheten. Skådespelarna medverkade för övrigt båda i Bernardas hus nyligen. Delleskog iförd träningsjacka gestaltar någon som tillfälligt tycks krisa, smider planer i väntan på Silver Star. Tydligen en vit häst i en saga, fast högt osäkert om Camilla får någon förklaring. 28-åringen som gick ut motsvarande Scenskolan i förfjol har varit med i uppsättningar i Stockholm och Uppsala och ägnat sig åt att dubba filmer och serier. Hennes sceniska agerande kännetecknas av en punkig nerv som pendlar mellan utbrott och implosioner. Hedman verkar ha ett enorm driv i sig, antagligen en tacksam egenskap för regissör Nordkvist även om det inte får överexponeras. Spännande att olika psyken, olika tekniker agerar tillsammans och tar lärdom av varandra.

En intressant iscensättning gjorde mig som helhet positivt inställd, fast fördjupning uteblir. Hade dock trott att den skulle kunna ha erövrat och upptagit mina tankar i större utsträckning. Registrerade en finurlig detalj. I högtalarna hörs vid flera tillfällen ikoniska låtar av The Cure (recenserade dem på WOW och såg bandet på Scandinavium under storhetstiden), inte minst deras melankoliskt besvärjande hit Pictures Of You från 1990. Man inser att svartklädda rockmusiken har ett omistligt värde för Camilla, vilket otvivelaktigt märks på hennes rörelser. Underfundigt att hennes hängivenhet i kroppsspråket sedermera tas över av en häpnadsväckande vital Alfhild.

Omvittnat hög standard upprätthålls med besked i osannolikt jätteprojekt – Ringen av Anna Kruse

13 oktober, 2025 by Mats Hallberg

Anna Kruse

Ringen

Inspelad i Harma Studio och Village Studio

Producenter: Anna Kruse & August Wanngren

Gateway Music

Releasedatum: 10/10 2025

Har senaste åren haft anledning att skriva ingående om Anna Kruse – svenska bosatt i Köpenhamn verksam som sångerska och kompositör. Hon kan därtill titulera sig producent, arrangör och skådespelare. En förbluffande konsekvent hållning utmärker denna artist sedan tjugo år tillbaka. Att jag analyserat fyra cd i olika format i en fyllig entusiastisk genomgång, skrivit två utförliga recensioner och sett henne med såväl egna musiker på jazzklubb och med vitalt storband; beror på hennes outsinliga kreativitet. Den levandegör Edit Södergrans (1892-1923) poesi. Ofta lämnas det typiska visformatet för mindre konventionella uttryck vilket medför spännande resultat. Kan avslöja att jag som medskick till recensions-cd:n fick ett kort med en hälsning och en förhoppning om att jag skulle ”lyssna, röras och skriva”.

Just för att jag skrivit så ingående om någon med högintressant framtoning vars specialitet textmässigt gör henne till en one-trick-pony och till en kameleont i musikaliskt hänseende, borde inte recensionen denna gång behöva bli så omfattande. Vi får således ytterligare en fullängdare med tonsättningar av modernistpionjären bosatt i Karelen vars modersmål var svenska. Släppet kompletteras med en kortfilm på cirka tjugo minuter. Kruse känner ända in i själen en samhörighet med den numera berömda poeten som fick ett alldeles för kort liv. Man undrar ofrånkomligen hur mycket lyrik finns det att tonsätta. När anser hon sig klar? Har samma dikt förekommit i flera arrangemang?

Högst rimlig hjälp på traven inför lanseringen skedde nyligen, då Kruse och samarbetspartnern, den oförlikneliga Stina Ekblad, berättade om senaste projektet i Go Kväll i SVT. Kan parentetiskt flika in att Ekblad hörts live tre gånger senaste åren – Stora Teatern, Kungsbacka och när jag var publik i tv-studion då avsnitt av tävlingen Kulturfrågan Kontrapunkt spelades in. De flesta av dikterna kommer från postumt utgivna Vaxduks häftet, romantiskt präglade och ändå moget, naturnära säsongsdikter, skrivna i tonåren och kommit att uppvärderas med tiden. Glädjen är en fjäril släpptes på singel i samband med att hundraårsminnet av Södergrens död uppmärksammades.

Ringen är i vanlig ordning en lyxig produktion med fantastiskt sound. Åtskilliga instrument färgar tonsättningarna. På cd:ns omslag nämns Stina Ekblads diktläsning jämte Jeppe Holst på gitarr och Nicholas Kingo på piano. Gästar gör bland andra Fredrik Lundin, Veronika Kroell Voetmann, Gustaf Ljunggren, August Wanngren (tillika producent), Veronika Voronen och Gunnar Halle. Är inte enkelt att skaffa sig en översikt över vem som spelar vad så skippar redovisande av sättning. Konstaterar att stundtals förekommer rytmsektion, dragspel, percussion, diverse blås som flöjt, tenorsax, sopransax, troligen basklarinett och trumpet. Åtminstone Halle och Lundin har jag haft förmånen att höra live i andra sammanhang. Vidare hörs stråkinstrument och , tror jag, både orgel och wurlitzer.

Fastnar återigen för variationsrikedomen. Berörs av mystiken flera spår draperats i. Vissa dikter vilka varit otympliga att göra sångbara – exempelvis Nu nalkas hösten – framförs med sedvanlig skärpa av Ekblad. Bidrar därtill i flera sångbara verser till effektfull accentuering av formuleringars innebörd. Anna Kruse sjunger med utstuderad perfekt intonation. Utan att alls gå till överdrift når varje stavelse fram. Hennes röst ger ifrån sig förunderlig närvaro, har precision och är tillräckligt elastisk. Registrerar efter lyssning i hörlurar nattetid en aura av längtan och hopp, också en förförisk stillhet och begrundan. Inga nyheter för oss förtrogna med hennes album i serien.

Hör underfundiga arr, hisnande dynamik, suggestiva konstruktioner, avspända tongångar vilka vetter åt antingen cocktail-jazz eller poppigt gladlynt inramning centrerad kring refrängen. Den andra vågskålen består av nämnd mystik, skönhet och en meditativ ton. Att texterna skrevs i ungdomen och följaktligen brister ut i bejakande, ett slags livsberusning som trotsar tvivel och rädslor, speglas smart i arrangemangen. Vinterbilder är fem minuter av exalterad optimism medan Djupt under snön förmedlar en annan sorts stämning toppat av distade gitarrsolot i sticket. Man häpnar över och fängslas av rikedomen av uttryck.

Otroligt smart och roligt meta-manus gestaltas med bravur – Förlåt. förlåt på Pustervik

13 oktober, 2025 by Mats Hallberg

pressfoto Martin Bröns

Text: Tinna Ingelstam

Regiöga: Emilie Strandberg

Kompositör/ musiker: Mikael Backegårdh

Medverkande: Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam

Premiär 12/10 2025 i Pusterviks matsal i Göteborg

Spelas till och med 14/10

I vilken utsträckning man tar till sig ett scenkonstverk handlar till viss del om förväntningar, eventuell förkunskap. För mig handlar det nog ändå allra mest om tonträff. Denna sinnrika anrättning med underrubriken ”Teater, mat & prat” bärs fram av existentiella bråddjup, psykologiska spänningar och funderingar kring konst. Beståndsdelar som träffar mitt i prick, gör att jag efter cirka sjuttio minuters raffinerad scenkonst vill utnämna Förlåt. Förlåt till höstens scenkonsthändelse i Göteborg. Fick anledning att både skratta och haja till i ett stort antal intelligenta och roande scener. Apropå förväntningar baserat på att jag sett och recenserat Åsa Gustafsson i liknande sammanhang, kan sägas att detta performance/ scenkonstverk spetsade med brottstycken ur dramatisering av Lars Ahlin-novell; blev just den uppsättning jag längtat efter.

Premiären förlagd till något sen söndagsmiddagtid – mat och dryck verkade ingå i själva konceptet – var sprängfylld av fyndigheter, rimlig absurdism, tacksamma konflikter och inte minst massvis med tänkvärdheter. Jämförelsen haltar förstås. Men upplägget och delar av konfliktfyllda innehållet fick mig ändå att tänka på Folkteaterns samarbete med lyxkrog i Noréns uppslitande familjedrama Bobby Fischer bor i Passadena med publiken på ett par meters avstånd i fjol. Scenen i matsalen i Pustervik används i omgångar. Men minst lika mycket av denna synnerligen intrikata konstruktion äger rum i gångarna mellan bord och pelare och i andra delar av den inte jätterymliga lokalen, där jag under årens lopp stått och lyssnat på vital livemusik. Just hur samarbeten går till i trånga köksutrymmen exemplifieras som viktig lärdom. Överhuvudtaget fascinerande att komma så nära skådespelarna vars göranden och låtanden stundtals ackompanjerades diskret på keyboard av kompositören Mikael Backgårdh. Avigsidan med att sitta längs den vägg jag gör, är att i ett antal scener kan inte skådespelarna och deras miner beskådas, vilket är det enda förtretliga med föreställningens format.

För att kunna hantera alla infall och få trådar att hänga ihop har Emilie Strandberg (Göteborgs Stadsteater, Scenkonstkollektivet Snö) anlitats som regiöga. Hon är under premiären dessutom verksam som sufflös. Utan att veta hur grovmanuset med dess lager av fiktion såg ut, måste poängteras hur väl hon och teamet lyckats. Förtjänar följaktligen en stor portion beröm!

Publiken som läst på vet att två kvinnliga kockar ska förbereda maten för en teaterpublik, meta så att det förslår redan här. En i länet turnerande frigrupp är på ingång med ”vardagsrumsteater”. En duo med samarbetsproblem ska göra maken och makan i dramatisering av Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll publicerad i samlingen ögon väntar mig från 1944. (läst novellen och hört den som radioteater). Avslöjas i marknadsföringen att dilemman kommer uppstå, rent av krascher. Åtskilliga problem tillstöter vilket resulterat i minst sagt komiska förvecklingar. Friktion emellan olika personligheter skaver på vänskap respektive samarbetet emellan kolleger, till den grad att det får avgörande konsekvenser. Kontentan av mitt försök till beskrivning av intrigen är att Tinna Ingelstam & Åsa Gustafsson kunde ha tagit sig vatten över huvudet. Istället briljerar de i tre roller vardera. Lite Göteborgsvitsigt vill jag hävda att duon är makalös, ikläder sig sina skiftande roller och halsbrytande övergångar med strålande tajming.

Anki (Åsa Gustafsson) vill med begränsade resurser och en borttappad elvisp erbjuda ett gourmet-minne, bidra till att sätta guldkant på tillvaron. Men är under tidspress en social katastrof, vilket äventyrar relationen med väninnan Ulla när gamla oförrätter dras upp under bestyren i köket. I egenskap av rollen som skådespelare i färd med sina sista förberedelser levererar Gustafsson intressanta synpunkter och en brutal manöver, samma person ”som är trött på teater som låtsas”. Inte sällan levereras tongue-in-cheek repliker varvade med kul situationer. Har inget annat val än att höja såväl skådespeleri och mångbottnat manus till skyarna.

Det är en av drivkrafterna bakom Teater Kolibri, vars estetik ofta varit svårtillgänglig för mig, som totat ihop en genial text där crazy-inslag aldrig står i vägen för gestaltandet av skillnader i personlighet, exponeringen av hur kemin i mänskliga möten styr mycket av våra beteenden. Samtidigt med skratten noteras psykologisk skärpa. Vi utsätts för en rad kontroverser, misshälligheter och problemlösning. En av rollfigurerna har som mål att vara ”ett mjukt hjärta i en hård värld”. Som framgår präglas uppsättningen av en sanslös variation vad gäller stämning. Svärtan i scenerna ur Kommer hem och är snäll står i bjärt kontrast till prosaiska bekymmer. Ska inte analysera sönder en fenomenalt iscensatt premiär. Moral och värdet av konst diskuteras. Ges stimulerande inblickar i hur skådespelare kan resonera. I rollerna ventileras frågor som när borde man nöja sig, vilket ansvar har en person för sina handlingar och är det bra att försöka vara andra till lags?

En konst i sig, att i denna förödande tid då jag för min mentala hälsas skull behöver pausa eller plocka bort facebook-vänner för att inte tappa livsgnistan, kunna skapa ett självständigt smart stoff och skjuta ut det i ett eget universum. Det skojas med småländska och andra dialekter, går till och med loss i dansk ordväxling som en sorts kulmen. Båda agerar i suverän samklang. Komikern Åsa Gustafsson tar bitskt pådrivande ut svängarna. Med sina festliga på pricken- tonfall är hon i sitt esse medan texttillverkaren Tinna Ingelstam pendlar mellan att gestalta en diva och porträttera hunsade varelser vilka antingen kämpar mot sin omgivning eller visar sig medgörliga, till lags för att tillsammans kunna åstadkomma resultat. Ni kan skatta er lyckliga om ni får tag på biljett. Förhoppningsvis kan uppsättningen leva vidare någon annanstans. Den har verkshöjd för att spelas in av SVT. Kan avslöja att lagren av fiktion – metaperspektivet – inte är mer avgränsade, än att många av oss applåderade entusiastiskt när det verkade logiskt.

Imponerande mångsidighet och närvaro med gospel-vibe – Frida Öhrn & Mats Schubert på Skeppet

12 oktober, 2025 by Mats Hallberg

10/10 2025

Skeppet i Göteborg

Flera sidor av Frida Öhrn med Mats Schubert

Positiv recension i Orkesterjournalen av jazzskiva sångerskan släppte för ett par år sedan blev min inträdesbiljett. Händer följaktligen då och då att Frida Öhrn gör konserter med jazzig pianotrio. Kan inte erinra ha hört henne live i helfigur tidigare, vilket kan tyckas anmärkningsvärt. En brist nu åtgärdad. Om jag fattat rätt är turnén med pianisten Mats Schubert (också flitigt anlitad studiomusiker, kompositör och producent) ett nytt samarbete, fast hon känt Bo Kaspers klaviaturspelare i tjugo år. Pianisten var som Wikipedia uttrycker det tidigare känd under namnet Asplén. Här ikläder han sig till fullo ackompanjatörens roll bortom Bo Kaspers Orkesters publikdragande stjärnglans. Recenserade dem för övrigt på såväl Lorensbergsteatern alldeles före pandemin och lyckade krogshowen på Rondo några år tidigare.

Men nu till ämnet: 46-åringens förehavanden på scen, hennes mångfasetterade bakgrund och upplysningar om yttre förutsättningar. Jag kommer fram efter att de börjat, missar tio-femton minuter på grund av inplanerat besök på Teater Trixter i närheten. Ljudet är till belåtenhet om än i starkaste laget. Öhrn berömmer akustik, lokal och publik. Hon engagerar oss en hel del med allsång och dylikt (en kör var tydligen på plats) och vi är med på noterna. Responsen genom applåder är hjärtlig från en skara som borde varit större. Kanske för högt biljettpris och definitivt mördande konkurrens i Göteborg – Jakob Hellman på Pustervik, Carmina Burana i Konserthuset och Utopia ett par stenkast ifrån var knökat. Öhrn introducerar och motiverar sina låtval i en intim konsert utan paus, vars brokiga repertoar speglar vad hon föredrar att sjunga. Bland en rad covers görs också snyggt plats för original. Uppskattade att hon höll sig i sin personliga och musikaliska bubbla, avhöll sig från att anspela på vår samtids förödande polarisering.

Öhrn har deltagit fyra gånger i Mello, gjort skiva med Bo Sundström där de tonsatt Per Lagerkvist, fick megahit med bandet Oh Laura, gjort ett par soloplattor varav debuten draperats i elektroniskt sound, samarbetar med Kalle Moraeus i tiomannaband, sjungit svenska 40-tals schlagers, medverkat på album med Caj Karlsson, uppträtt med Arne Domnérus och var faktiskt enda kvinnan som sjöng på dennes minneskonsert, varit medlem i KlubbN och LaRoxx, ingått i show med Peter Jöback, tävlat två gånger i Så ska det låta, skådespelat samt medverkat i minneskonsert för Totta Näslund (jag var med på Nef). Flest spelningar har sannolikt gjorts i country-doftande trion Cookies ´N´ Beans.

Artisten med avsevärd bredd förfogar över en kraftfull stämma, en som det brukar heta sjusärdeles pipa. Handlar om viljan att satsa hundraprocentigt i lika hög grad som ansenligt omfång. Känslomässiga inställningen jämte en viss raspighet får mig att associera till svarta vokalisters hängivenhet, därav rubrikens gospelreferens. Läst att hon också tolkat Roxette, vilket leder tanken till Marie Fredriksson. Här finns en samhörighet i attackerande uttryck. Får reda på att konserten knyts samman med verser av Per Lagerkvist. Det första jag hör är emellertid sista delen på Leva nu som framfördes 2021 i Allsång på Skansen, stark låt skriven tillsammans med bland andra Sarah Dawn Finer.

Ett original på engelska tar vid. Bärs fram av ett enormt klös och en, tror jag, tonartshöjning från publiken på begäran. På kanske hälften av låtarna använder Öhrn sin akustiska gitarr, fast det är flygeln och passionerade sången som befinner sig i framkant. Några gånger adderar artisten effektfullt munspel. Av egentillverkade melodier får vi exempelvis också dunder-hitten Release Me o Til The Music Starts Again skriven för det stora projekt hon dragit igång med Kalle Moraeus under namnet Banna Sona Band. Texten handlar om när hjulen snurrar för snabbt och hur överhängande risken då är att gå in i väggen. Den oundvikligen hitten utgör annonserat finalnummer. Fastnar för porlande balladen med få ackord. Minimalismen inbjuder till den berörande allsång som initieras.

Vi serveras vitt skilda covers vilka passar för detta intima format och Öhrns passionerade stämma. Hon berättar om all maffig musik hon blev matad med av pappa under uppväxten. Beskriver sig som lillgammal eftersom hon sög åt sig från skilda genrer. Lyfter fram Alice Bans, Elvis och Beatles. Först kommer riktigt hudlös honky tonk i form av Lovesick Blues, en dänga från 20-talet förknippad med Hank Williams. Den följs av Peace Train (C. Stevens). Artisten visar hur hon med varje fiber i kroppen älskar att ta ton, verkligen sjunga ut när läge uppstår. Engagerande sången känns influerad av svartas utlevelse, därav anknytningen till gospel minus explicit kristet budskap.

Konsertens krön nås oftast när energin i glädjen att stå på scen, förmedlas med något lägre intensitet. Sådana magiska stunder uppstår i lätt kvidande I´m On Fire (B. Springsteen) vars text skrudats i svensk översättning och när två ytterst berörande alster tvinnas samman. Syftar på Lean on Me (B. Withers) till lysande ackompanjemang och Time After Time (c. Lauper). När det blev souligt kunde jag sakna en basist eller diskret rytmsektion, så som var fallet när Jojje Wadenius kompade pianist Lotta Hasselqvist Nilsson på Aftonstjärnan härom veckan. Men sättningen backade förtjänstfullt upp sångens vibrerande omfång.

Apropå bekännelsen att ha varit Beatlesnörd framförs John Lennons Jealous Guy, en låt jag i likhet med Lean On Me har på samlingsskiva och vars storvulna version i Roxy Musics tappning jag är svag för. Anser dock att anslaget blev för hårt vilket gjorde att nyanserna inte riktigt gick fram. Ibland hade hon tjänat på att utveckla vissa melodiers dynamik och här hållit igen en smula, även om det går inte emot artistens natur. Fler sidors perspektiv gick fram desto mer i extranumren vilka utgjordes av söta schlagern En månskenspromenad (T. Ehrling/ N. Hellström) och ljuv tonsättning av Per Lagerkvists klassiska dikt Det är vackrast när det skymmer.

Bevistar en konsert på cirka halvannan timme genomsyrad av exceptionellt fin stämning uppfångad av rutinerade artisten. Vad man främst tar med sig är närvaron, samspelet och ypperliga vokala förmågan jämte kraftfulla estetiken hos en artist lika bred som Lisa Nilsson. Trots utdelade lovord har det ALLRA bästa sparats till sist. Inget att förvånas över att country-experten Öhrn samarbetar mästerligt med Mats Schubert i Jolene som ju har över femtio år på nacken. Det är en fantastisk tolkning, nedtonad och fritt hållen med fängslande pianointro. Tolkningen rymmer sekvenser vilka sensationellt nog sticker iväg i oväntad riktning, får mig att tänka på Jan Johansson, folkviseton och vallåtar . Således ett mycket givande besök på Skeppet!

Mats Hallberg

Footer

Om oss