Mats Hallberg

Behagligt visuellt vemod präglar ypperlig instrumentalmusik – Polaroids av Emil Ingmar

19 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Polaroids

Inspelad i Kingsize Studios Hnesta april 2025

Producenter: Calle Rasmusson och Emil Ingmar

Elle Street Records

Releasedatum: 25/9 2026

Fick cd:n hemskickad för ett tag sedan med personlig hälsning från kompositören. Att så skedde beror på att jag i uppskattande ordalag skrev om Emil Ingmars debut för sex år sedan. Rubriken löd ”porlande beat och suggestiva stämningar”. Har ännu ej hört honom live, men hoppas att möjligheten uppstår. Ingmar är pianist, kompositör och producent med genomgången utbildning på Kungliga Musikhögskolan i ryggen. Född i Karlstad flyttade han efter studierna till Uppsala för att läsa psykologi. Parallellt sattes en karriär som frilansare igång och utvecklingen tog avstamp på allvar när samarbete med Calle Rasmusson etablerades. På tredje fullängdsalbumet Polaroids utgör han rytmsektion tillsammans med kontra- och elbasist Fredrik Jonsson. Gästar gör Jonas Knutsson på saxofon i ett spår och trombonisten Markus Ahlberg på Stone Skippers. Huvudpersonen trakterar piano, keyboard och (vokal) synt.

Inspirationen till musiken uppkom genom ett nyfunnet intresse för fotografering när låtskrivaren blev pappa. Han fann mening i att bevara vardagliga händelser och har kallat sig själv obotlig nostalgiker. Ehuru instrumental reflekterar musiken över processen att samla på ögonblick. Musik besitter en liknande kvalitet av att fånga och bevara upplevelser vilka annars skulle ha passerat förbi. Jämfört med tidigare är alstren på Polaroids mer avskalade och centrerade kring melodiska figurer, vilket är ett medvetet val. Flera av de elva kompositionerna utgår från ett samarbete på trio eller duo. Samspelet bygger på instinkt, förtroende och gemensamma referenser. Något som lagt grunden till deras intuitiva kemi. Enligt skivbolaget rör sig dessa genrefria alster inom en jazzig kontext som pendlar mellan det intima och ett expanderande tonspråk. Harmonik i folkviseton kombineras med inslag av improvisation och subtila r&b influenser. Flera stycken utgår från specifika minnen av tillstånd eller platser – exempelvis Bjurtjärn om skog i Värmland där hans familj bott i generationer. I finalen återvänds till relationen mellan minnen, fotografier och musikens effekt.

För att beskriva soundet varför inte använda alliteration? Varsamt, vackert och vänligt är tre adjektiv som genomgående ramar in denna melodiska minimalism. För att precisera mitt omdöme hamnar det på 4+ . Mina randanmärkningar riktas mot obalans på vissa spår med alltför stark bas samt en fäbless för snarlika ackordföljder. I övrigt omfamnar jag det mesta av en profilerad musikant som stilistiskt skiljer ut sig. Mitt blödiga hjärta förförs av ett sound jag tycker mycket om. Fokus roteras på ett finkänsligt sätt. Albumet kännetecknas av ett extraordinärt melodiskt handlag och hur rytmiken vävs in i kompositioner. Att trombon av en för mig obekant förmåga jämte oerhört mångsidige Jonas Knutssons saxofon inkluderats i features tillfogar en eggande ytterligare dimension.

Temat på Birch Song uppbackat av vispar och markerad basgång kännetecknas av en sällsamt suggestiv dragningskraft. Den påminner om tidigare utgivet material. Det samma gäller för den stämningsmättade Keith Jarret-doftande kortisen som följer. Ingmars anslag och kreativitet har något naturligt och alldeles uppfriskande i sig. Stundtals bryter hans band till nordiskt vemod igenom, det som manifesteras i särskilt folkmusik men också en skandinavisk variant av jazz med sin typiska atmosfär. I än högre grad ansluts till en tradition av visuellt flödande instrumentalmusik, musik som lämpar sig för soundtrack när tillstånd och starka känslor behöver betonas. En höjdpunkt är Stone Skippers vars synt och trombonspel i framkant tillsammans med konventionell inramning breddar förväntad ljudbild. Little Sister överraskar också genom sina berikande fasetter. Gläds åt sångbar, groovy låt vars r & b gung jag associerar till en gigant som Billy Joel.

Ska påpekas att Emil Ingmar lyckas undvika att bli sentimental eller sötsliskig trots att friktion ratas, en bedrift i sig. Where Did You Go, skivans längsta låt, får mig att tänka på J:son Lindh/ Schejas tredelade Europa-svit, ett beröm han sannerligen gjort sig förtjänt av. Inte utan att man undrar om Ingmar låtit sig influeras eller om det är en slump. Long Days, Short Years är titeln på ett stillsamt reflekterande stycke vars form påminner om en koral fast ingen sjunger. På ”upploppet” hörs ett påtagligt stilbrott. Blir då en smula pompöst och mina öron registrerar onödigt mullrande bas. Finalen visar sig knyta ihop säcken genom att variant på titellåten framförs. Och det görs på duo med basist Fredrik Jonsson. En lustig detalj är att man låtit en liten flickas glada röst vara kvar efter mixning, troligen en dotter till pianisten som förirrat sig in i studion. Gullig incident! Blir överlag förtjust i Polaroids vars harmonik äger obestridliga appellerande kvaliteter.

Agendadriven spoken word skär sig mot förstklassigt nervigt storbandssound – Den här tiden av Daniel Boyacioglu/ Mathias Landaeus/ Bohuslän Big Band

13 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Daniel Boyacioglu/ Mathias Landaeus/ Bohuslän Big Band

Den här tiden

Inspelat i Tamiami Studios 26-27/2 2026

Inspelning och mixning: Åke Linton

Producenter: Ralph Soovik och Louise Johansson (exekutiv producent: Eric Arellano)

Produktion: Bohuslän Big Band och Vara Konserthus tillsammans med Mattias Landaeus och Daniel Boyacioglu

Prophone Records

Releasedatum: 18/9 2026

Daniel Boyacioglu räknas som en föregångare, anses ha lagt grunden till dagens Spoken Word-scen. En scen för utåtriktade unga med tydliga budskap och stark energi, ofta med rötter i andra kulturer. 45-åringen har vunnit SM i Poetry Slam (jag har själv utgjort jurygrupp under ett par SM-finaler), gett ut diktsamlingar, läromedel, gjort Sommar i SR och sju skivor inom olika genrer. Han förekommer flitigt på scen, framförandes egna texter eller i egenskap av skådespelare. Ibland har han till och med fungerat som förband / support akt. Såg honom agera i märkliga Pappersgudarna på Angeredsteatern. Fjorton pjäser/ scenkonstverk finns på hans cv. Texterna på Den här tiden har Boyacioglu tidigare framförts tillsammans med den pianotrio Mattias Landaeus leder. De albumens titlar var Bön för världen respektive Älska mig nu. Daniel och Mattias möttes första gången på scen på Fasching för över tjugo år sedan. Ur det mötet uppstod ett konstnärligt brödraskap. All musik är således skriven av pianisten Landaeus och all text bortsett från Sommarpsalm signerad poeten med syrianskt ursprung, något han återkommande behandlar i sina rap-liknande leveranser.

Landaeus katalog omfattar ett tjugotal titlar, varav ett par recenserats här eller i Orkesterjournalen (om jag minns rätt). Har förstås hört honom live vid flera tillfällen och uppskattat hans spel. Flera olika arrangörer förekommer på skivans åtta spår, vilka för övrigt framförts live under nyligen avslutad turné. I tur och ordning heter arrangörerna Fredrik Nordström (2), Niclas Rydh (2), Maria Faust (2), Tim Hagans samt Christer Olofsson. Saxofonisten Faust från Estland har jag ingen vidare koll på medan övriga är välbekanta. Två av dem ingår i BBB. Bohuslän Big Band är en av ytterst få jazzorkestrar i landet vars medlemmar uppbär heltidsanställning, vilket medför att minst en handfull större projekt sjösätts varje år. Har ett antal recensionsex. Med uppdraget att samtidigt vårda arvet och förnya sig kan detta den senast släppta inspelningen för ett otroligt renommerat storband, ses som ett försök att fånga en ny målgrupp. Även om undersökning av publikens sammansättning inte publicerats efter turnén med dessa ”enheter”, tyder många tecken på att BBB breddat sitt underlag med ny kategori lyssnare. Min rubrik understryker dock att jag hävdar synd på så rara ärter. Musiken och arren är i princip femstjärniga. Ska sägas att inte bara den ansvarige för kompositionerna gästar utan också en basist Landaeus utvecklat ett intimt samarbete med i trion, nämligen Johnny Åman Guldnålsmottagare 2020.

Texterna i sig och hur de matas in i lyssnarens huvud likt slagserier är ett grepp man måste förhålla sig till. Dynamiskt och expressivt storband i symbios med rap hade kanske funkat bättre på engelska. Budskap utan filter och förmedlingen av känslor tenderar att bli tämligen pladdrig. Ämnet dubbel kulturell identitet ältas, vänds och vrids på med olika perspektiv. Det samma kan sägas om den offermentalitet som odlas på grund av påstått utanförskap. Vidare finns ett par kärlekstexter vilka vittnar om pendlingar emellan kaxighet och sårbarhet. Minst en rap övergår i sång, vilket resulterar i extremt svajig insats. Sker i vers på Till min syster har jag för mig. Om Boyacioglus medverkan begränsats till ett par spår hade ett högre betyg varit givet. Att en text hänvisar till både Boye och 2 Pac är talande och förvisso tecken på smartness. Biografiskt inriktade berättelsen till bluesigt svepande slinga håller någorlunda kvalitet i Jag har legat på något sätt och blivit böjd. Ett plustecken också för Vänskapsmatchen arrad av veteranen och Sverigebekantingen Tim Hagans. Fast framförandet av sista versens formuleringar kommer farligt nära pekoralet. En gräns som tangeras fler gånger, även om somliga rim är fyndiga. I likhet med stora majoriteten Spoken Word-artister finns i många av texterna en pretentiös dimension, ett diktande som utstrålar en dos av narcissism. Vilka är DOM som dödar frågar man sig. Vill lyfta fram ett annat troligen betydelsefullt uttryck: ”Vi tampas i våra förstäder”.

BBB behöver inte framstå som coola, presterar på en nivå där de sannerligen inte behöver bevisa något. Vad kollektivet och enskilda solister uträttar är strålande, ljuv musik i mina öron helt enkelt. I intron, bryggor och stick triumferar jazzmusikerna, påtagligt inspirerade av förnämliga arr. Dras musikaliskt in i spännande stämning genom albumets tassande öppning. Lite sorgligt att fängslande tongångar -med groove och lyriska inslag – alltför ofta hamnar i skymundan, i bakvattnet av framflytande meningar och omtagningar. Musiken av mannen som gästar sittandes vid flygeln har en frapperande vitalitet, vars sugande kraft stimulerar. För att vara helt korrekt har Sommarpsalm, skivans fem minuter långa final, skrivits i samarbete med Carl-Johan Fogelklou. Förutom låtskrivaren hörs välklingande och fascinerande solon från bland andra Samuel Olsson på trumpet, Joakim Rolandsson på altsax, Linus Lindblom tenor samt Alberto Pinton basklarinett. Pinton har överhuvudtaget en anmärkningsvärt framträdande position med sina skönt mörka toner. Trumpetsektionen trakterar också flygelhorn. Vad beträffar trombonerna är det sannolikt första skivan med senaste medlemmen, det vill säga Elias Fridolfsson på bastrombon. Sällan jag är så här splittrad i mitt omdöme, eftersom jag blev väldigt förtjust i musikaliska inramningen, fantastiska arren och en musik som instrumentalt står på egna ben.

Rapsodisk platsspecifik utvärdering stimulerande kalejdoskop – Don´t Look Back in Angered på Angeredsteatern

13 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Dramatiker: Kristian Hallberg (manus baserat på intervjuer)

Regi: Johanna Larsson

Scenograf & kostymdesigner: Linda Wallgren

Koreograf: Fredrika Byman Moberg

Kompositör: Kristina Issa

Maskdesigner: Lars Carlsson

Ensemble: Sofia Pekkari, Ramtin Parvaneh, Eleftheria Gerofoka, Aleksandra Gazibaric (praktikant) och Seth Manteus (praktikant)

Övriga medverkande: Kristina Issa, Fortesa Hoti, Jasmin Rama, Malak Alrabeaa, Nour Gaarib, Selim Rama och Sara Garib

Samarbete mellan Dramaten och Backa Teater

Premiär: 28/9 2026

Spelas till och med 27/11

Trots att Kulturbloggen bjöds in till premiären (en inbjudan som hamnade i skräpposten) fick vi inte plats. Fick avvakta med sällsynt spårvagnsresa till Angereds centrum tills 7/10. Såg på denna black box-teater som besöktes första gången cirka 1984 kvällsföreställningen detta datum tillsammans med bland andra Stadsteatern konstnärliga ledare. Borde ha ägnat tid åt föreliggande text långt tidigare eftersom iscensättningen byggd kring dokumentärt stoff fängslade mig. Tankar och funderingar väcktes. Oavsett om man har någon relation till ryktbara området eller ej ska betonas att Kristian Hallberg och Johanna Larsson i samarbete med ett par av skådespelarna skapat ett inbjudande tilltal med situationer som inte skönmålar utan exponerar ett prisma av perspektiv. Angelägna ämnet kan ses som en pendang till ett verk riktat till barn på samma scen, nämligen Hemma hos som recenserades här 2022.För egen del kan jag bara erinra mig tre tillfällen då jag besökt postadress 424 när det inte handlat om besök på Blå Stället. Remarkabelt med tanke på mängden människor som bor här ute med Hjällbo i söder och Rannebergen plus Gårdsten i norr.

Vilken skillnad gentemot det till lika delar obegripliga och vulgära haveri som veckan före hade premiär på Backa, en premiär som gjorde mig gruvligt besviken. Tycker synd om lärarna som ska samtala om rollfigurernas gränslöshet och för gymnasister och elever i årskurs 9 bena ut vad den förvirrande intrigen i Cross (tvetydig titel) gick ut på. Vid sådana magplask avstår jag hellre än att att ödsla tid på att nagelfara. Känslan av att blivit utsatt för en testballong uppstod och man önskade att timmarna tillbringats någon annanstans.

Hur annorlunda då mot genomlysningen av nordöstra Göteborg tjugo år efter Mattias Anderssons Mental States of Gothenburg. Tror jag missade den uppsättningen. Glad för att jag fick chansen att se den fristående fortsättningen med sin alluderande titel. Litterärt bevandrade känner till epokgörande Look Back In Anger vars så kallade diskbänksrealism indikerade en ny riktning för engelska samtidsskildringar på scen under 50-talet. ( Filmatiserades med en domderande Richard Burton i huvudrollen och John Osborne blev en berömdhet på kuppen.) Slår mig nu att somliga av aktörerna på Angeredsteatern representerar röster vars självförtroende uppvisar likheter med uppbrusande skrävlaren Jimmy i Se dig om i vrede. Vidare överensstämmer collagets titel nära nog med en sentimental fullträff från Oasis, vilket möjligen kan ses som Göteborgsvitsande lek med ord. Vill flika in att jag som kulturturist i Stockholm såg Mattias Anderssons Mental states of Sweden på Dramaten 2013.

Kristian Hallberg förknippar jag främst med ett antal uppsättningar på Folkteatern i Göteborg vilka han skrivit, bearbetat och/ eller regisserat. Av verk den prisade teaterprofilen haft helt eller delat ansvar för på nämnd institution som recenserats av undertecknad, ska Jag var här först, Bröderna Mozart samt K framhållas. Frilansande regissören Johanna Larsson kan också titulera sig projektledare och ljussättare. Jag recenserade hennes Jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter på Backa. Sedan 2019 är Larsson konstnärlig ledare för Angereds Teater.

På deras hemsida kan man läsa om tillvägagångssättet för Look Back In Angered Att utgå från verkliga berättelser har blivit en röd tråd för teatern, något senaste produktionen verkligen vittnar om. Samtal bokades in med folk bosatta, verksamma eller/ och uppväxta nordost om Göteborg. Studeras Polisens listor över problemområden hittas Lövgärdet och Hjällbo på listan över särskilt utsatta områden medan Gårdsten platsar på förteckning över landets fyrtiosex utsatta områden.

Intervjuerna skedde på teatern, fik, fritidsgårdar, i lägenheter och på arbetsplatser. Förtroenden skapades. Man nådde fram djupt personliga frågor vilka anonymiserades. De som ville ställa upp svarade i något fall med dikter. Pratade om allt ifrån tv-serier till kärlek, våld, politik och drömmar. Handlar om att se framåt, inte bakåt. Flera som delade med sig av sina berättelser tipsade i sin tur om andra. Manus knådades slutligen fram utifrån sexton personers svar och vittnesmål. Hallberg avslutar skildringen av hur insamlandet av stoff förlöpte, genom att rikta sig till publiken med en uppmaning som bränner till, en formulering Hallberg själv använder för övrigt. Vi betraktare ombeds att sätta oss själva i intervjustolen för att skärskåda oss själva och vår geografiska plats. ”Vem är din förebild? Vad är det viktigaste som hänt dig? Och hur kommer det sig att du hamnade på den här platsen?” Svaren på dessa kluriga frågor kan avslöja mycket om din person, eller hur?

Kortversionen av ovanstående redovisning förmedlas inledningsvis av Sofia Pekkari och Ramtin Parvaneh. Pekkari har jag sett på Dramaten och hon förekommer i flera tv-serier och filmer. Hennes far Ingmar ”Spingo” Nilsson framförde sin John Lennon-tribut på ett årsmöte i SEKO som jag deltog i. Han tillhörde musikerna på Backa och ingick i Röda Ropet. Parvaneh å sin sida har också synts i teve och ingått i ensemblen i åtskilliga uppsättningar på Backa. När presenterade skådespelare befann sig i startblocken för respektive karriär medverkade de i den omtalade Mental States of Gothenburg på samma scen.

Under halvannan timme iscensätts såväl essensen av Hallbergs noggrant genomförda samtal som förhållanden kring själva intervjuprocessen. Ensemblen går blixtsnabbt in och ur ett myller av roller, varav somliga återkommer i fördjupande scener. Att intervjuobjekten ibland stör varandra, dyker upp efter avtalad tid och mestadels exponerar orubbligt självförtroende tillför verket en komisk anstrykning. Till en början är den stora svarta ytan framför oss ganska kal. Vid ett belamrat bord sitter Kristina Issa med sin portabla synt och en mikrofon. Hon påstår sig sakna vetskap om Mattias Anderssons gärning, vilket för en vuxen teatervan publik blir till humor. Efter ett tag får soundscape-tillverkare Issa sällskap av vad som verkar vara en scentekniker. Han sätter sig nämligen bakom ett trumset och levererar kaskader av fills emellan växlingar av scener och ett bombastiskt samspel med kompositör Issa.

Mycket hinner hända. Kontexten är området i sig, vilket ger en motsägelsefull bild av kontraster. Somliga berättelser får stå på egna ben medan andra skildringar nyckfullt flätas samman. Levnadsöden och fragment pusslas inte ihop, bildar inget enhetligt mönster. Folk tycker olika, har formats av sina olika berättelser. Somliga försvarar orten medan andra dryftar otrygghet och problem som begränsar tillvaron. Noterar att dokumentationen överlag speglar en stursk självständighet. Intervjuerna tycks ha haft en öppen ingång. Ett tidigt replikskifte leder fram till begreppet förväntningar, på samhället och på den tillfrågade individen. Aleksandra Gazibaric gestaltar en kaxig tjej som vill ha blickarna på sig, fast hon menar att hennes synpunkter inte passar att ha med i en pjäs. Måste vara tacksamt att föreställa någon som flyter ovanpå.

Regin framhäver sinnrikt ett drag av oförutsägbarhet. En spännande osäkerhetsfaktor i dramaturgiska bågen, vilket genererar en kittlande nerv. Gränsen mellan spelade scener och skådespelares vittnesmål av egna erfarenheter är flytande. Man inser att det måste vara en extra laddning i vittnesmålet från Eleftheria Gerofoka om första tiden i Sverige, som handräckning på just Angeredsteatern utan att kunna språket. Tablåerna pendlar konstant mellan bråddjup och banaliteter, livets skiftningar. Hedersförtryck, missbruk, nyinflyttad tjej rädd för att klasskamrater ska bära vapen och en labil tonåring utan impulskontroll kan vägas mot ynglingen som skriver dikter, grabben som vinner tävling och får besök av beundrad gladiator (Seth Manteus lysande i rollen), intervjupersonen som mest ångrar att hon inte vistats mer i omgivande skog och mark och en annan person som vill starta en promenad-teater.

Det görs globala utblickar. Det beryktade vidsträckta området med dess blandning av driftiga och resurssvaga människor belyses med skilda perspektiv. Hjältar och skurkar förekommer liksom kittet av kuggar däremellan med behov och förhoppningar. Manus väjer som framgått inte för mindre smickrande historier. Vad gäller scenografin stimuleras man av den dekor av växtlighet som tillförs tillförs. Ensemblen med Pekkari och Parvaneh i spetsen gör en god insats. En randanmärkning kan förvisso riktas mot ett par av dem för att vissa repliker i spelad upphetsning blir otydliga.

Ett påstående rörande boxning stör mig. Sporten beskriven som ”the noble art of self defence” går inte ut på att slåss i ringen, ett yttrande som tillskrivs en tränare som tar sig an en labil tjej som bär på ilska. Den som likställer att utmanövrera motståndaren med poänggivande träffar, med att slåss kommer med största sannolikhet att förlora. Bildligt talat handlar Don´t Look Back In Angered om att slå sig fram i tillvaron, om att finna sig en plats att kunna göra avtryck på. Uppskattade mycket hur publiken aktiverades som ett appendix till verket. Uppsättningens undersökande karaktär rekommenderas! Här finns mycket att hämta om glädje och sorg, kamp och drömmar, möjligheter och motstånd. Ångrar således absolut INTE resan till en främmande värld, att jag fick lära känna ett knippe unika individer, deras drivkrafter och erfarenheter. Korsklippningen av berättelser kan i förstone förvirra, fast sammantaget befruktar den verket, den dramatiserade dokumentär-estetiken.

Spänner från det glättiga till ett existentiellt djup – Dolly på svenska av Eileen H Lind & Lena Nilsson på Göteborgs Stadsteater

12 oktober, 2026 by Mats Hallberg

vecka 41 6-9/10 2026

Lunchteatern – Göteborgs Stadsteater

I början av året sammanställde showartisterna Eileen H Lind och Lena Nilsson en föreställning om Dolly Parton, förutom att vidta självklar research översattes sexton av hennes låtar till svenska. När duon nåddes av det sorgliga beskedet om hennes bortgång fick programmet ett lite annorlunda utseende. En levnadshistoria skulle skildras och bilden av en synnerligen framgångsrik karriär som gjorde avtryck skulle tecknas. Till sin hjälp har man projektioner (främst foton på countryikonen), tillgång till melodier genom backtrack, glittriga kläder, boots och hattar samt instrument såsom dragspel, cajon och tamburin. Stadsteatern servar förstås med teknik i form av ljud och ljus. Får väl erkänna att jag pinsamt nog inte äger några plattor med denna målmedvetna legendar , vars herostratiska status grundas på 53(!) Grammy-nomineringar och hundra miljoner sålda plattor. Hennes utseende, integritet, enorma låtskrivarådra samt kristna tro och fattiga fast kärleksfulla uppväxt i stor syskonskara ska också vägas in, faktorer som definierat Parton vars humor, slagfärdighet och godhjärtade sida gjorde henne älskad. I showen med underrubriken ”Två röster, ett hjärta och låtarna vi aldrig glömmer” behandlas följaktligen uppräknade egenskaper och fakta. En av de svenska beundrarna heter Nina Persson. Minns att jag hörde henne i utsökt hyllningskonsert för cirka femton år sedan i Hagakyrkan med Göteborg Finest (Gunnar Frick, Bengan Blomgren, Stefan Bellnäs och Johan Håkansson).

Jag fick en impuls tidigare under veckan, kom på att tid och lust samverkade. Infann mig därför vid baren på den som vanligt helt fullsatta Lunchteatern under fredagens finalföreställning. Insåg att jag sett en av kvinnorna på scen i ett annan Lunchteater på samma scen i våras, nämligen Stora röster och höga klackar med Funky Divas. Resulterade nog den gången i bara en uppskattande redogörelse på facebook. Hos firma Lind & Nilsson finns meriter från Allsång på Skansen, konstellationen Funky Divas, flera program på Soppteatern och Lunchteatern i Göteborg och sannolikt en mängd körjobb. Lind är tydligen bosatt på Orust och uppväxt i Oslo.

Inledningen är stämningsmättat effektfull med utdragna toner i moll på dragspel av Nilsson, vilka understryker den chock det oväntade dödsfallet innebar. Lind kliver därpå upp på scen och börjar berätta om objektet för denna tribut. Innan de river genombrottet, tillika megahitten Parton förknippas med, får vi veta att hyllningen ursprungligen tillkom för att hedra och uppmärksamma 80-åringen synonym med amerikansk genuin underhållning. För att vara uppriktig avverkas Jolene utan att soundet sätter sig på önskvärt sätt. Lyckligtvis passerar inte övriga tolkningar förbi. De gör istället avtryck, ibland med besked.

Låtarna görs antingen som duetter eller tas om hand av någon av dem. Ofta kompar då den andre. Berömde dem efteråt för fyndiga svenska texter. Duon sjunger givetvis oklanderligt, fraserar utsökt och textar tydligt. Fallenheten för smidiga duetter är påtaglig. Country-legendarens personliga favorit Coat of Many Colors (titellåt från album tidigt i karriären) görs elegant som tjusig duett. Mellan musicerandet tillförs berättelsen betydelsefulla biografiska data. Vissa inslag gränsar till gestaltande scener, även om kvinnorna avstår från att agera ut dokumentationen. Dolly Partons fäbless för glamour kommenteras och framhävs genom glittriga kläder. Publiken aktiveras stundtals (se bild ovan) och en skäggig man får föreställa Kenny Rogers. Att deras föredömliga teamwork dessutom inbegriper referenser till dem själva är ett lyckat grepp.

Att man fått tillstånd att använda en bandinspelning med Dolly Partons röst skänker en extra dimension av närvaro. Vi delges bakgrunden till listettan Islands In The Stream vars duett med Kenny Rogers här tolkas med bravur. Och publiken är med på noterna. En annan höjdpunkt visar sig vara Travellin´Thru, soundtrack från Transamerica från 2006 vars pådrivande, gungande rytm accentueras av Lind sittandes på en cajon. En imponerande talang som väcker uppseende i lika hög grad som kollegans handlag med dragspel.

Att Whitney Houstons wailande på I Will Always You, ett betydligt mer spritt soundtrack, är en cover i bearbetning känner numera en hel del till, men långt ifrån alla som utsatts för en låt reklamradiostationer hade dille på. Hos Houston kommer originalets avskalade innerlighet bort. De blonda skandinaviskorna gör i sin version ett mellanting av dessa skilda världar. Man undrar hur den hade låtit med Elvis som den var ämnad för. Kvinnorna som forskat i tillkomsten av hits förmedlar underhållande olika turerna kring spelfilmen Nine To Five och Partons ledmotiv. Den kongeniala texten sjungs delvis till ackompanjemang av dem själva på två virveltrummor för att markera låtens karaktäristiskt ”stress-beat”.

Balladen tillägnad den trofaste maken tillhör de alster där duon sjunger ut på ett övertygande vis. Vidare förmedlas en fin tolkning av Here You Come Again, en titellåt från 1977 som både var en framgång kommersiellt och hos kritiker då den renderade i hennes första Grammy. Hyllningen till artisten och älskvärda personen avrundas med ännu en titelsång. Jag som inte haft koll på karriären tar reda på att coveralbumet Those Were The Days släpptes 2005. Lustigt nog medverkar Mary Hopkin som med originalet från sent 60-talet fick en one-hit wonder, när hon som en av de första kvinnliga artisterna signades på Apple. Minns faktiskt den klämkäcka melodin med sin ordlösa refräng från Tio i topp och har kvar singeln.

Föreställningen Dolly på svenska fyller ett behov genom att lyfta fram en storartad karriär med utgångspunkt i countrymusiken. Flera ur den nöjda publiken kom fram till showartisterna efteråt och tackade för veckans Lunchteater.

Tajt groove väcker ljuva minnen – Emrik & Wefunky Band på Valand

5 oktober, 2026 by Mats Hallberg

1/10 2026

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse).

Konserten lanseras som en tribut till Stonefunkers, det extatiska partybandet frontade av just Emrik Larsson. Jag följde dem från början till slut. Minns att Jan Gradvall utsåg funkambassadörerna till Sveriges bästa liveband för drygt trettio år sedan. Införskaffade när det begav sig deras genombrott No Problem 94, allmänt ansedd som deras bästa. Har ytterligare några plattor inklusive deras första maxi och ett par cd i Emriks namn. Ska understrykas att det är live detta brokiga kollektiv från Göteborg med omnejd firat sina främsta framgångar, bäst kommer till sin rätt med respons från diggande publik.. Stonefunkers upplöstes sent 90-tal, officiellt 2001. Omkring 2010 skedde en reunion med delvis nya medlemmar. Jag såg dem vid den perioden i Trädgårdsföreningen och på Nef. Original-SF, influerade av hip hop, go go, Trouble Funk, Zapp Band, Sly & Family Stone, Parliament och i viss mån karaktäristiska soundet från Minneapolis, hade jag förmånen att uppleva ett antal gånger, till och med som lejonparten i ett slags kul utflippat p-funk storband på Hultsfred. Också sett konstellationen Wefunky Band ett par gånger. originalsättningen av SF hade tydligen en spelning i somras som jag missade.

Vad beträffar huvudpersonen själv, sångaren och låtskrivaren Emrik Larsson – dessutom elitmotionär (Klassikern), DJ, klubbarrangör och musikproducent i Halland – finns personligen en förhistoria. Ett samröre som sträcker sig cirka tjugo år tillbaka. Befann mig hos Författarcentrum Väst till vars litterära tillställning Emrik och gitarristen Anders ”Agge” Augustsson hade bokats för en intim, visrelaterad spelning. Passade då på att avslöja att jag varit en ”true believer” , att jag omfamnat Stonefunkers sväng. Sedan dess har vi stötts på med oregelbundna mellanrum. Av event och aktiviteter kan nämnas releasespelning på Trädgårn, skjuts från event i Falkenberg och Kungsbacka som Emrik haft hand om och jag recenserat, samtal i samband dj:ande, klubben Cashbah på olika krogar/ nattklubbar, suttit tillsammans på konserter, varit på Kulturdag i Kungälv som Emrik planerat, uppvaktade och deltog i legendariskt 50-års kalas då Emrik passade på att gifta sig samt intervjuat i ett par timmar på Pigalle 2015. Till och med min mamma har hört Emrik sjunga till akustisk komp i Mölnlycke. Vad avser SF är det alltför frestande att tala om att basisten ”Conan” jobbade några år på Postterminalen, samma arbetsplats som undertecknad. Var med flera av dennes jobbarkompisar när han gigade på Gamle Port 1988.

Föräldrarna var läkare. Han växte upp med sina syskon (bildade SF tillsammans med brodern Torsten – gitarrist och sedermera producent – efter att båda varit utbytesstudenter i USA) ett par kilometer från där min far växte upp i villasamhälle i Mölndal. Hårdrar man biografin en smula kan sägas att Emrik levde ett liv före genomgången rehab 2001 för att därefter skifta till en radikalt annorlunda och hälsosam tillvaro som innefattar kulturkonsumtion och produktion ned familj bosatt i Johanneberg. Avseende musikalisk utveckling sökte han sig fram flera år innan suget efter rötterna blev för stort. Ska flikas in att jag uppskattat crooner-stil med Frank Sinatra-approach, visor av Evert Taube och soul med meningsfulla texter på svenska.

M-Rock & We Funky Band som släppt fyra album äntrar scen på ungefär utsatt tid. Tyvärr skulle det med lätthet gå in dubbelt så stor publik. Något annat går knappt att klaga på. Typiskt nog var det utsålt och jublande stämning på Fasching några kvällar senare vilket måste ha varit en kick för både utövare och mottagare. I likhet med Ida Nielsens konserter på Valand är det ståplats som gäller. Emrik har för mig ny frisyr, vit linnekostym och en ny knäskål(?) efter operation, vilket inte hindrar den muskulöse mannen från att göra armhävningar. Behöver däremot i omgångar sitta ner.

Han omger sig med Fabian Kallerdahl som benämns geni på keyboard och synt, Anders Wallén a.k.a Andy the Stick på gitarr á la Eddie Hazel, en utsökt blåssektion bestående av Tobe Stenson på tenorsax och trumpetaren Daniel Angebrand som kom direkt från inspelning av På spåret, en tung och flexibel rytmsektion med Johan Birgenius överraskande sittande bakom trumsetet, rutinerade Bertil Holmgren (kort och gott BasBerra) samt Gonzalo Gonzo Reyes på latin percussion och rap . Sist men inte minst förgylls sällskapet av Johanna Hjorth på sång. Hennes strålande stämma har hörts sjunga soul, blues, jazz och annan svart musik bland annat i Sweet Little Angels.

Konserten indelad i två set med generös speltid innehöll som bonus upplysande info om låtars tillkomst. Rytmsektionen sätter groovet direkt när man avspänt drar igång med dängan Phunk Around som följs upp med gamla live-favoriten Workin´Up a Sweat. Idealiska val för att sätta oss i stämning. Av kärlek till musikstilen uppstår önskvärd tändning hos samtrimmade musiker, sångare och rapparen Gonzo. De nedslås inte av att det är ganska glest nedanför scen, vilket man ska ha en stor eloge för. Drivet på senast nämnda 90-tals hit utbroderas läckert av Bertil BasBerra Holmgren och den allestädes närvarande Fabian Kallerdahl (undra hur många gånger jag sett honom på scener bara senaste decenniet).

Inte helt lätt att jämföra med när Stonefunkers material var färskt. Vill hävda att soundet låter mer distinkt och polerat numera utan att det görs avkall på solistiska insatser eller groove. Renommerade jazztrummisen Johan Birgenius glider sömlöst in i den roll han fått överta från Lars Lade Källfelt medan Holmgren på elbas är en klippa att luta sig emot för Emrik. Första guldstjärnan sätts i min bok när Turn It Up levereras och vi får ett första inpass av Andy The Stick uppbackad av härligt fet bas. Den för mig obekante trumpetaren Daniel Angebrand utmärkte sig, hans ton var en odiskutabel plusfaktor. Den stötiga funken med sin fräcka syntslinga övergår efterhand till raffinerat riffande. För första gången noteras på allvar Hjorts höga toner.

Emrik blandar som framgått in egna alster, varav ett frejdigt samarbete med video inspelad på Nord Koster döpts till Sunny Day. Den avlöses av megahitten ”Funkadeena” vars stretchande refräng och rap-parti väcker ljuva minnen till liv. Gonzo färgar på koskälla i låt i ultimat medium tempo. Publiken ger önskvärd feedback. Musiken kan förefalla okomplicerad men den kräver passionerad hängivenhet, kunskap om genren och förmåga att leverera ”in the pocket”. Kravspecifikation Wefunky Band definitivt uppfyller.

Vid det här laget duggar guldstjärnorna tätt i mina anteckningar. Får nostalgiska rysningar av Lucky People Center och blir rusig av lycka när flow uppnås i Method To The Madness, en absolut höjdpunkt för Emriks Wefunky-projekt. Snärtig basgång i introt banar väg för ett självgående grymt sväng. Vidare rymmer första set snygg sång av Emrik parat med lustigt praktiskt inslag riktat mot oss i Mr Garbage Man. Medveten om att hans insats inte lyfts fram särskilt. Han presterar på den nivå vi förväntat oss, gör oss inte besvikna. En toppinsats utförs av Johanna Hjorth vars stämband sätter oss i trance i förening med rytmsektion, efter ett mäktigt uppbyggt intro. Syftar på hennes paradnummer i detta sammanhang, nämligen Think skriven och producerad av James Brown för Lyn Collins 1972. Oemotståndlig Call And Response-teknik exponeras. Blåsarna är flitigt i farten och Angebrand fyrar av ett glänsande solo.

Andra set kickar igång med Good Time, Emriks favorit från debutalbumet. Rör sig om ösigt tempo i glädjens tecken. Stilen från förr känns igen. Här blir det åka av när Andy the Stick lyfter och beger sig iväg på inspirerad utflykt. Kul med dessa utbrytningar på ett instrument som annars har en tillbakadragen position stilistiskt. Ska inflikas att Gonzo Reyes kliver fram och rappar ganska ofta, vilket han är duktig på. SF omfamnade hip hop och rap var ett centralt inslag. Som vanligt tenderar mina recensioner att likna referat. Körde nästan fast för att få fram samtliga titlar. Kände förstås igen I Have A Dream som övergår i en snabb shuffle, Wake Up med sitt sugande sväng vars distinkta riffande sprider glädje och gungade och sjöng med i oemotståndliga manifestet M-Rock Theory.

Ska poängteras att låtar på repertoaren tillkomna cirka senaste decenniet verkligen håller måttet, bevisas med emfas i exempelvis extranumren. Först ut i andra avdelningen är Cashbah, en hyllning till mytomspunnen mobil klubb i regi av bland andra Emrik. Jag var ungefär fem gånger på dessa fester. Har i efterhand läst låtens text, eftersom den var svår att uppfatta. Den rider omisskännligt på sound från Go Go-musik.

Vidare kan en ”slow burner” i form av Stomp Your Feet avnjutas. Extranumren sitter som en smäck. Samtliga befinner sig i zonen, i den galax vars frontfigurer är sprungna ur 80-talets Minneapolis. Ska låta det vara osagt om flirten är avsiktlig. Syftar på Time-influenser i Blow Your Whistle och Marchin´ On , alster utgivna på album från 2016 respektive 2014. Blir till en extatisk orgie i riff, rytmer och sofistikerat sound. Efteråt såldes merch och sympatiske huvudpersonen som också snart debuterar som författare signerade förstås.

Mats Hallberg

Footer

Om oss