Mats Hallberg

16/4 2026

Jazzkrogen Utopia nedanför Stigbergstorget i Göteborg

Blev bjuden till en stammis bord längst fram mitt för scenen. Kom som avtalat i mycket god tid före konserten. Före livemusiken tog sin början med instrumentalister på en eller ett par meters avstånd, samtal och inmundigande av god huvudrätt (dagens fångst) och dryck. Kände väl till medlemmarna i The Splendor varför det fanns en lust att ta sig an deras kompositioner under dessa gynnsamma omständigheter. Hade hört kvartetten på Unity och i deras skivbolagslokal samt recenserade den senaste av deras fyra album – debuterade 2008 – i Sveriges Jazzmagasin Orkesterjournalen. Göteborgsbaserade gruppen har lovordats för hur de kombinerar svängig bop med inslag av spräck och stänk av elektronik.

Ska påpekas att konserten över två set var helt akustisk. Fabian Kallerdahl hade denna gång valt bort att ha med portabel synt. Utöver nämnd pianist (mycket känt ansikte på scener i Göteborg) består The Splendor av hans bror Josef på kontrabas, bakom sitt trumset sitter Lars Lade Källfelt och frontar gör Lisen Rylander Löve på med något undantag tenorsax. Har hört dessa fyra musiker i ett oräkneligt antal sammanhang var för sig eller i konstellationer under närmare tjugo år. De har förekommit i fler genrer än jazz, tilldelats priser och turnerat utomlands. Minns ett miniporträtt jag gjorde om Fabians gärning redan för cirka femton år sedan. Och han och Lisen medverkade för ett halvår sedan på ett Jazz Akademi-event på samma scen, vilket resulterade i ett refererat från min sida. Bröderna har ju rönt framgång med sitt Music Music Music i cirka tjugo tillsammans med Michael Edlund.

Tidigare under dagen hade jag uppseendeväckande nog hört The Splendor i två låtar hos föreningen Bunkern, på en slags firmafest inför branschmässan Jazz Ahead i Tyskland. En givande firmafest att vara inbjuden till tack vare upplägget med minispelningar och info om frilansares villkor nu och förr med mera.

Man inleder aningen försenade på grund av ett litet missförstånd. Basisten tar på sig rollen som talesperson, ger oss somliga titlar. Att sitta extremt nära påminde om vissa gånger på Unity. Intimiteten bidrar till att det blir extra njutbart, även om det är en nackdel att de måste ställa in ljudet själva. Eftersom jag satt allra närmast saxofonist och trumslagaren skymd bakom henne, var volymen starkast från dessa ljudkällor, använde en öronpropp. På det hela taget led jag inte av någon betydande obalans lyckligtvis. Noterade att kvartetten utgick från noter, ett förfarande Rylander Löve kommenterade före konserten. Hon sa att de spelar ganska sällan, vilket medför att kompositionerna kan vara knepiga att erinra sig.

Inte oväntat kickar konserten igång frejdigt i dur med Files om anteckningarna stämmer. Utvecklas till en böljande öppning genom spänstigt utformade bågar med Rylander Löves fraser positionerade överst. Ibland ägnar man sig åt att knåda toner, skrynkla till dem. Ofta sträcks det ut i melodiska, attraktiva linjer vilka accentueras när tenorist lämnar över till lika inspirerad pianist. Glömde fråga hur stort utrymmet var för improvisation i original vilka genomgående håller hög klass. Ballader förekommer som en välgörande motvikt till intensiva avdelningar där ”hårdkörning” idkas. Tyckts som om vissa kompositioner avlöser varandra utan paus. Vad som händer pågår i ett oemotståndligt pulserande groove vilket främst är rytmläggarens utomordentliga förtjänst. Lade som influeras av bland andra Jack De Johnette håller genomgående grytan (deras typiska sound) nära kokpunkten i egenskap av primus motor.

Desto mer tillbakalutat låter det om första balladen vars innerliga intro på flygeln är väldigt vackert. I denna stolta sak träder Josef Kallerdahl fram för första gången i och med att basfeauture förmedlas. Yviga leveransen i låten som avlöser går hem. Blir till härligt pulserande bop av hög kaliber. Första set avrundas med Floating (L. Rylander Löve), en suggestiv, lyskraftig melodi indelad i flera skikt. Obestridligen en hit även om den skulle vunnit på att balanseras av mildare tongångar i den eruptiva b-delen. Sekvensen Fabian leder rytmsektionen genom formar sig till ett av spelningens krön.

Efter paus startar samtrimmade The Splendor med skönt snirklig sak som varvar upp i omgångar. Det visar sig vara titellåten från senaste albumet Royal. Egendomligt nog refererar jag inte till uppenbara förebilder. Vad som beskrivs som ”stämningstät och hårt pådriven jazz” har blivit till en egen stil, som förstås kan te sig eklektisk, påminner om energirik jazz grundad i sent 50-tal. Stilistiskt säkre och emellanåt lätt avantgardistiske Rylander Löve leder tanken till Melissa Aldana, Malin Wättring och Elin Forkelid, fast kännare troligen skulle kunna identifiera henne genom hennes egenart. Gruppens melodimakare broderar uttrycksfullt på egen hand för att snyggt förenas i ensemblespelet. Då och då kommer det volymsvagare pianot till korta, ett olösligt problem live. Fäster mig vid unisona passionen och flera gånger uppstår flow, det ideala tillståndet. Kvartetten hade förtjänat större publik eftersom deras hjärtan vibrerade av lust till en spännande variant av tidlös jazz, medryckande och utmanande om vartannat. Ska betonas att Fabians anslag på klaviaturen väcker lika mycket positiv uppmärksamhet som saxofonisten i rampljuset. Tillför vackra och meningsfulla klanger.

Efter internt intermezzo som avsåg fel tonart kom komposition av sökande natur. Mina anteckningar betonar i detta skede dels att gruppens trumslagare är i sitt rätta element när han fyller i en passage genom framtagna mönster, dels att välorganiserat småstök stundtals uppstår. Vi får en av Josefs sällsynta features i en vindlande rörelse, varvid övriga hänger på i udda taktart som påminner om Monk. Excelleras i krängande flow. Ett inte helt lättsmält alster har fått titeln Below The Rainbow (L. Rylander Löve). Lisen styr dem gärna mot ”Avantgardia-land”, även om hon också propagerar för värdet i att utgå från bärkraftiga teman. Extranumret Trains signerat gruppens blåsare är en utsökt, gungande melodi garnerad med sopransaxens ljusa toner. Ostinato-riffandet dekoreras ystert gränsande till latin-vibe. Vi som hade förmånen att vara på plats uppskattade det musikaliska äventyret, skönheten parat med öppna-spjäll attityden jämte ett antal minnesvärda melodier.

9/4 2026

Nefertiti i Göteborg

När Gyllene Skivan vinnande Goran Kajfes Tropique tidigare i år besökte Nef, talade bandledaren om att han skulle återkomma om cirka en och halv månad i ett annat sammanhang. Cosmic Ear för arvet efter Don Cherry och likasinnade vidare i ett projekt Kajfes driver tillsammans med fri form – ikonen Mats Gustafsson flankerandes sin hjälte Christer Bothén. Rytmsektionen utgörs av Kansan (tidigare Torbjörn) Zetterberg på kontrabas och Juan Romero på slagverk och berimbau. Zetterberg var medlem i Jonas Kullhammars långlivade kvartett, ingick i trio med Konrad Agnas och Per Texas Johansson och har släppt ett gäng plattor i eget namn. Juan Romero har sin egna Manuella Orkester förutom att förekomma i jazz, folkmusik och dansteaterproduktioner. Gustafsson lirar tenorsax, flöjt och färgar med elektronik medan Kajfes utöver trumpet hörs på synt och i en sekvens bjällror. Odiskutabla mittpunkten, åldermannen Bothén från Göteborg, trakterar basklarinett, jägarharpa och piano. För drygt femtio år sedan spelade han med självaste Don Cherry. För egen del känner jag till honom genom Spjärnsvallet, Bolon Bata och Bolon X. Är man det minsta intresserad av genren med underrubriker som nyskapande jazz fusionerad med elektronik behöver Goran Kajfes näppeligen någon närmare presentation.

Kvintetten kan ses som en utlöpare av kollektivet Fire Orchestra vars numerär fluktuerar kraftigt. För lite mindre än ett år sedan debuterade denna avantgardistiskt lagda supergrupp på skiva. Vad gäller kompositionerna vilka live innehåller rikliga mängder improvisatoriska inslag, skrivs dem av någon av bandmedlemmarna när de inte hämtats från Don Cherry, Codona där trumpetaren utgjorde en tredjedel samt Frank Lowe ( Billy Bang, Alice Coltrane, Sun Ra med flera utöver egen grupp).

Under och efter konserten tänkte jag på benägenheten hos lyssnare att ta risker, att utsätta sig och gå utanför sin trygghetszon. Cosmic Ear är knappast omedvetna om att deras oförutsägbara tonspråk rotat i en exklusivt vildvuxen tradition som blommade på 60-talet är att betrakta som en smal kulturyttring. Blev glatt förvånad när en ung servitris sa till mig på fråga att hon uppskattade mycket av den för henne annorlunda musiken. Ett par av de arrangörer jag besöker har döpt om sig från jazz- till musikförening. Man vill bredda såväl utbud som publikunderlag. En tongivande röst hänvisar till forskning av professor emeritus Lars Lilliestam som jag läst, intervjuat och lyssnat till föredrag av. Har för mig att den påvisar att endast 5% föredrar jazz. Och då undras hur många av dem som vill utmana sig med experimentella varianten á la Cosmic Ear?

Tidigare redaktören på jazzmagasinet Orkesterjournalen prioriterade fri jazz, har hållit föredrag om stilbildaren Don Cherry och skrivit bok om dennes gärning. I likhet med flera i supergruppen på scen hade Don Cherry – under lång period boende i Sverige gift med svensk textilkonstnär vars gemensamma barn också blev kända musiker/ låtskrivare – ett klart definierbart sound som mixade ett jazzidiom med andlig världsmusik.

Konserten genomförs enligt standardmodell, det vill säga två set varav det första på cirka en trekvart. Lokalen är välfylld av fans även om det inte är slutsålt. Gruppen har med sig egen ljudtekniker, vilket uppmärksammas. Denne utför sin uppgift till belåtenhet. När jag nu sätter igång med att redogöra för linjer och detaljer jämte bedömningar, görs det till stor del med ett utifrånperspektiv. Påpekade för en fri form entusiast i pausen halvt på skämt, halvt på allvar att somliga passager gick över min kompetensnivå, vilket jag förvisso var inställd på. Hade hur som helst stor behållning av kontrasterna och hur de förenade sig i minimalistisk dynamik. De korta presentationerna stod Mats Gustafsson för.

Det börjar trevande, skenbart planlöst kring en basgång. Efter ett tag går man samman i en eggande, slinga som minner om Don Cherry och söker sig framåt. Blåsarna turas om att brodera eller böka runt i lösligt uppgjord struktur. Fokus vandrar i vad som påminner om en svit med radikalt olika faser. Är onekligen fråga om maxad expressivitet. Bothén är först ut och avlöses av Gustafssons signifikanta bröl på tenorsax. Efter dem ger sig Kajfes till känna i distinkta, gnistrande fraser. Utflykter vilka backas upp av repetitivt beat. Och efter hand kompletterar bandledarna med soundscape på datoriserad elektronik respektive synt. Bothén byter ut basklarinetten mot donso ngoni (jägarharpa). Den tillför med sin repetitiva ton ett spännande, suggestivt lager. Kunde observera att den som jobbade hårdast böjd över sitt arbetsredskap var Kansan Zetterberg. Efter närmare halvtimmen uppstår ytterst angenämt ensemblespel när dynamiken får flöda. Gustafsson hörs på flöjt i denna andliga avtagsväg. Före paus framförs helt ny låt betitlad Drops Of Sorrow, en vindlande exceptionellt långsam sak. Konstaterar att Cosmic Ears drivs av obetvinglig kraft som stundtals blir opolerat rå, stundtals övergår i spirituell skönhet.

Under parollen musik är NU utvecklas influenser från olika delar av Afrika och Sydamerika till en kontrasterande smältdegel (tänk fri form scenen i New York). Oslipat intrikata infall bryts mot lyriska avdelningar. Åhörare med öppna öron fängslas! Andra set inleds med intro på flygeln av mannen som ingått i Don Cherrys krets. För mig som saknar kunskap förefaller det som om kontrapunkt finns med i bilden. Låter innerligt och mjukt, övergår i suggestiva virvlar. Rytmläggaren Juan Romero tar fram sin berimbau. Fäster mig vid ett sound som stretchas på långsammast tänkbara sätt, ett magnetiserande entonigt mood vibrerande av återhållsamhet. Vad som komma skall kan inte förutses, liknar att färdas i en berg och dalbana. Ibland knycklas soundet omilt till. Det motsträviga och larmiga accentueras. För att i långa sekvenser brytas av med minimalistiskt hållna melodier, i en attraktiv dynamik att svepas med i. Hypnotiska partier med ostinato varvas med individuella utflykter och omisskännliga sekvenser av spräck.

Inte sällan frossas det som framgått gärna i extrem energileverans. Ryggraden är den formidabla rytmsektionen. Zetterbergs runda toner exponeras i ett härligt feature. Gruppens talesperson berättar att man kommer framföra Do It Again) tillägnad Sofia Jernberg och komponerad av Gustafsson. Kompositören talar också om att låt från Codona tolkas. Ur basklarinett och tenorsax framställs en slags brutal urkraft. Blir en enorm kontrast när vi färdas från den urladdningen till motsatsen, taktila tillstånd av trans. Och på slutet hänförs jag av groove. Kajfes utsträckta fraser på trumpet blir en än större njutning i denna delvis brötigt utlevande omgivning. Ska påpekas att vi emellanåt förunnas melodiskt spel på flöjt och sax från den experimentellt inriktade Gustafsson.

Extranumret blir till julafton för elektroniknördar. Gustafssons röst och övrigas instrument utgår från det knaster, brus och swishande sound han framställer. Passande nog hade jag tagit med nya biografin om Bernt Rosengren som i omgångar spelade med Don Cherry. Boken blev en ingång till varma samtal med de tre blåsarna efteråt. Goran Kajfes gav mig matnyttig info om tanken bakom gruppen. Ja detta var sannerligen en intressant och spännande konsert med stundom spretigt sound. Har man viss vana underlättas lyssnandet då exklusiva tonspråket inte är ämnat för gemene man. Initierade på plats var förmögna att anstränga sig och blev därför belönade.