Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Exceptionell kammarkonsert blir nog ett minne för livet – Musikens mellanrum i Gatenhielmska huset

by

23/11 2025

Gatenhielmska huset vid Stigbergstorget i Göteborg

Underrubriken lyder ”en resa mellan klassiskt och jazz” . Tonsättaren som bjöd in träffade jag på jazzkrogen Utopia, ett stenkast från 1700-tals byggnad där programmet genomförs inför de femtio åhörare man har kapacitet för att ta emot. Den är en speciell känsla att träda in i denna kulturminnesmärkta interiör. Haft förmånen att ha varit här på minnesvärda konserter minst tre gånger senaste åren plus att jag genom VR-utrustning i hemmet såg Folkteaterns magiskt flerskiktade produktion av Dödsdansen inspelad i samma rum. Programmet denna söndagseftermiddag pågår halvannan timme, vilket känns alldeles lagom. Resonansen från de fem akustiska instrumenten var ypperlig. Som framgår av mina bilder satt publiken på stolar i ring runt utövarna. När man blir bjuden bör man om evenemanget i fråga exalterade utöver det vanliga, återgälda visad generositet genom att dokumentera upplevelsen, så som den utföll för en skrivande kulturkonsument utan adekvat kunskap.

Musicerade gjorde Klarakvartetten vilka kompletterades av Mikael Godée på sopransax i fyra av dennes egentillverkade kompositioner. Mannen som inviterade mig heter Tormod Tvete Vik och agerar värd. Norrmannen boende i Göteborg fyllde nyligen femtio och fick tydligen ett stipendium för att kunna skriva musik som vi exklusivt får höra under konserten. Stipendiet gjorde konserten möjlig som också innehöll ett smart, klurigt kåseri på temat mellanrum av Patrik Paulsson som gick i pension från P2 för fem år sedan.

Tormod Tvete Vik är synnerligen meriterad och produktiv, fast för mig en doldis då vi inte vistats i samma kretslopp. Han har varit andre violinist i stråkkvartett, gav upp den karriären för att uteslutande skriva musik som framförts i Norden och i USA. Jobbat med de flesta professionella orkestrarna och medverkat på femton filmproduktioner, varav långfilmsdebuten skedde med Pelle svanslös 2020 inspelad av Göteborgs Symfoniker. Han har anlitats som arrangör för flera nordiska artister, medverkat på mer än femtio inspelningar, återkommande ansvarat för barnföreställningar inklusive musiklägret El Sistema samt komponerade beställningsverket till invigningen av World of Volvo. Han att han är så efterfrågad kan bero på att han skiljer från många av sina samtida kollegor, genom att vilja kommunicera och skriva tonala stycken.

Mikael Godée har recenserats live och på skiva flera gånger, bland annat som anförare av Corpo, med Godée – Beuvens Quartet, som medlem i Änglaspel, på festival i Trollhättan spelandes Chopin med jazziga förtecken och ett par gånger med stråkkvartett. Vid sidan om det renodlade jazziga uttrycket skriver han gärna för sitt instrument och stråkkvartett, senaste konkreta resultatet döptes till Nothing To Declare och släpptes i år.

Klarakvartetten bildad 1997 är en av Sveriges mest långlivade stråkkvartetter vars medlemmar till vardags sitter i orkestern hos GöteborgsOperan eller motsvarande. Förste violinisten Dieter Schöning är till och med dess konsertmästare och återfinns också i exempelvis Major Swing. Förutom honom består kvartetten av Lena Bergström på cello, Johanna Fridolfsson (viola) samt på andra violin Viveca Rydén Mårtensson. Både klassiskt och samtida står på repertoaren och cd släpptes 2015. Man har utöver massvis med förväntade sammanhang samarbetet med jazzsaxofonisten Sven Fridolfsson, skådespelaren Henric Holmberg samt Galenskaparna/ After Shave.

. Min vana trogen skrevs ett alldeles för långt faktaspäckat preludium. Hög tid att kika på anteckningarna. Vad hände? Hur bedöma klangerna och vad som berörde mest? Stråkkvatetten inleder med en schvungfull första sats av Haydn. Han återkommer i slutet av det mycket aptitliga programmet. Tormod introducerar sammankomsten och tankarna bakom. Talar om att det kommer bli ett intimt möte i kammarmusikens tecken, nytt och gammalt, klassisk-/ nutida musik och jazzig improvisation.

Mikael Godée sätter sin omisskännliga prägel på de två följande styckena när han träder in i den mitt i övervåningen stora rum som utgör scen. Vi får första höra hans ljust reflekterande fraser i titelspåret på cd:n Nothing To Declare vars tema har en stark dragningskraft . Låter svindlande vackert och melodin har något visuellt över sig invirat i ett elegiskt sound. Följs upp med den taktfasta hit som har en kuriös bakgrund, nämligen låten om ett duschdraperi inköpt i Bryssel och därav fransk exotisk titel. Klarakvartetten som förmodligen spelar Mikaels musik för första gången uppvisar en otrolig auktoritet. Jag har kunnat njuta av låtarna vid ett par tillfällen. Han följer upp sin avspända, självklara solistroll i konsertens sista del. Framför då två smeksamma och kanske en smula uppfordrande stycken. Dels hämtat ur hans Solidaritetssvit, dels ett uruppförande av Be Good. Mannen som varsamt tagit in jazzens estetik i denna korsbefruktning, berättar för oss att han tillåter sig att improvisera i sin noterade musik, skapar ytor av mellanrum.

Värden ger ett lika sympatiskt som uppriktigt intryck i samband med att hans kompositioner får kontur, sätts i en kontext. Lament är en självklar titellåt på ett beställningsverk ursprungligen gjort för stråkorkester där sorgsen stämning antyder bakomliggande oförklarlig ondska. Tonerna kretsar kring massakern på Utöya. Tonsättaren följer upp med ett uruppförande, Variationer över ett tema. Fäster mig vid stillsam minimalism som smeker öronen. Klarakvartetten är i sitt esse. Båda styckena måste betecknas som fullträffar. Även om ystra toner i dur hörs emellanåt, får jag ändå intrycket av att Lament blir till en utgångspunkt för övrig repertoar, präglad av kontemplativ skönhet och vemod med varierande styrka. Vi absorberas, lyssnar andäktigt och hajar till över ett komiskt outro. Tormod Tvete Vik har också gett den fantastiskt synkade kvartetten i uppdrag att framföra ytterligare två av sina kompositioner. Dels Choral Vocalese, dels Flight som är den första fuga han skrivit och inför framförandet upplyses publiken om att första fiolen sjunger på toppen. Fascinerande mångdimensionella stycken och det måste framhållas hur tillgängliga de var i likhet med övriga alster.

I det spänningsfält mellan melankoli och hoppfullhet som musiken rör sig i passar Haydn idealiskt. Cellist Lena Bergström berättar om vad som blivit en slags signaturmelodi, den menuett som är tredje sats i Österrikiske 1700-tals tonsättarens Sol-kvartett. Hade njutit av att lyssna på denna musik med mellanrums-tema också hemmavid för mig själv. Fast kollektiva upplevelsen och att det handlar om hängivet proffsigt livemusicerande förstås är oslagbar. Strålande sammansatt sammankomst!

Vital swinging spelning under ledning av formtoppad trumpetare – Björn Ingelstam kvartett på Unity

by

21/11 2025

Jazzkrogen Unity i Göteborg

Hört trumpetaren och sångaren Björn Ingelstam live en handfull gånger, han som haft Louis Armstrong som idol sedan uppväxten. Och trumpet började han öva på redan i 8-års åldern och som en naturlig följd blev det kommunala Musikskolan. Han har frontat storband och haft flera kvartetter, nästan alltid med lysande internationella inslag. Efter att ha gått på Skurup vände han sig till Köpenhamn, bott i New York i fem år och nu ännu längre tid, om jag är rätt underrättad, med Paris som adress och hela Europa som arbetsfält. Musiken har verkligen tagit 35-åringen ut i världen. På sommaren är han konstnärligt ansvarig för Ödåkra Jazzfestival och av intervju på siten Jazzporten framgår att Ingelstams far varit etablerad jazzmusiker sedan många decennier och att den sportige sonen tävlat i cykling. Han har basat för sättningar från tre till sex personer och i den timme hans kvartett lirade under andra sittningen den första av två kvällar, gästades han av en lovande sångerska som studerar på Kungliga Musikhögskolan.

Frontmannen omges på scen av engelske pianisten Tom Ward vars kreativitet, om jag kommer ihåg rätt, upptäcktes på jam i London, jättetalangen Hugo Löf på kontrabas vars clinic nyligen på Utopia jag hade äran att vara med om samt ett välkänt ansikte bakom trumsetet. Syftar på Lars Lade Källfelt som med kort varsel vikarierar. Genuine rytmläggaren tillhör de livemusiker jag sett frekvent på scener i Göteborg till den grad att jag totalt tappat räkningen på antalet gånger.

Jag sitter väldigt nära scen, max ett par meter skiljer vilket framgår av bilden med årgångsvinet valt efter servitörens rekommendation. Kan vara en nackdel att sitta extremt nära scen. Denna gång fanns lyckligtvis intet att klaga över vad beträffar akustik och balans. Ibland användes för säkerhets skull öronproppar.

Att jag vill lägga tid på att dokumentera denna intima krogspelning när rummet där livemusiken sjuder och sprakar inte var fullsatt häpnadsväckande nog, beror på den exceptionella output kvartetten levererade eggade av Ingelstam själv, när han formulerar sig på växelvis trumpet och flygelhorn. Visst har dennes kvalitét snappats upp tidigare. Fast hävdar att tonen och glöden var på en högre nivå än öronen tidigare registrerat. Spelglädjen var påtaglig liksom kemin. Man gör klokt i att avstå från att rangordna skåningen bredvid giganter som Peter Asplund och Karl Olandersson, eller Goran Kajfes och Emil Strandberg vars sound jag njöt av på festivalen i Trollhättan härförleden. Han är helt enkelt väldans bra på att göra sin grej som hedervärd förvaltare av en rik tradition. Och med åtskilliga instrumentkollegor har han det gemensamt att också rösten är ett arbetsredskap. Nämnde Asplund är ju en sjungande entertainer av rang och har sällskap av exempelvis ovan nämnde Olandersson, Anders Boson och Stefan Sporsén.

Hör en elegant stolt start där flygelhorn tar ledningen, broderar ut melodin inledningsvis medan pianist glänser i b-delen av Blue Gardenia, mollanstruken blues frän 1953 som först spelades in av Nat King Cole. Avlöses av Lotos Blossom i raskt tempo skriven av Billy Strayhorn 1947. Trumpetens offensiva framtoning responderas av övriga med vikarierande trummis i täten. Härligt hur de hakar tag i ystra melodin. Märks att en extra laddning uppstår. I Azalea komponerad av Duke Ellington och med text av Louis Armstrong får vi elegant ömsint sång av Ingelstam. Tycker att vi i denna framslingrande blues får en doft av New Orleans. I min bok utdelas guldstjärna till det sofistikerade outrot. Ska påpekas att pianisten i merparten melodier bereddes plats att inspirerad utveckla teman, antar att somligt improviserades i stunden. Och nykomponerade rytmsektionen har man stor behållning, gediget svängig så det förslår. När Löf var i framkant märktes vilket stjärnskott han är.

Höjer på ögonbrynen en smula när det blir latin-vibe i Tin Tin Deo, ett suggestivt stycke med kubansk prägel signerat Dizzy Gillespie i ett samarbete. Kännetecknas av accentuerad rytmik, skön framåtrörelse och ett tekniskt avancerat bassolo från Löf. Konserten överraskar också genom att innehålla en gästartist. Osäker på om stavningen är rätt. Chansar på att namnet på tjejen som syns på mitt första foto är Majken Carlsson. Hon satte underbar snurr på en swinglåt från filmens värld, tog melodin vidare med ett vigt scatparti. Utan att kantra tänder kvartetten till extra av tillförd energi.

När Carlsson fortsätter med ballad ur American Songbook hämtad från Rodgers/ Hart-musikal uppenbaras hennes begåvning än mer. Exceptionella vokala bedriften i Bewitched, (Bothered and Bewildered) matchas av hur delikat kvartettens ledare spelar temat. Makalöst vackert! Finalen går i uppsluppenhetens tecken med Björn på fin sång i Dizzys Going Fishing. Timmen i denna dynamiska kvartetts sällskap inklusive förträfflig gäst flög fram.. Förvisso fick jag erbjudande om att komma tillbaka nästa kväll. Men var då på ett knökat Utopia istället.

Drabbande monolog med aktris som övertygar – Aldrig Mozart som Lunchteater

by

vecka 47 2025 (18-21/11)

Göteborgs Stadsteater

Efter Michael Morpurgos roman The Mozart Qustion (översättning: Susanna Helldén)

Dramatisering: Simon Reade (förlag: Berlin Associates)

Regi: Kristina Nilsson

Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

Enligt den tekniskt ansvarige för Lunchteatern har denna produktion spelats på samma scen flera gånger tidigare. Och det framgår av scenkonstgruppens hemsida från de som ligger bakom projektet att Aldrig Mozart gjorts på flera scener, möjligen turnerat. Romanen monologen baseras på riktar sig till ungdomar. Den utgavs 2014 skriven av en engelsk meriterad och mycket produktiv författare som förutom att skriva för barn bland annat skrivit pjäser och libretton. Några av böckerna har filmats, satts upp som musikal, pjäs eller radiopjäs. Michael Morpurgo har tilldelats diverse priser och utmärkelser och haft avsevärda kommersiella framgångar. Jag fick en impuls att anmäla mitt intresse när jag läste vad Lunchteatern skulle handla om om och vem som skulle stå på scen.

Regissör Kristina Nilsson ger publiken förutsättningarna, hennes ingång som en avsiktsförklaring i en presenterande flyer. För henne är berättelsen ett bidrag till inte minst kampen mot antisemitism. Genom ett enkelt direkt tilltal berör historien, kretsar kring komplexiteten i det ofattbara: inrättandet av koncentrationsläger och industriellt avlivande av för tredje riket misshagliga individer. Verket sägs resonera om musikens helande kraft, dess verkan som ett motmedel mot skuld och skam. ”Min övertygelse att musik och alla andra konstnärliga uttryck har mycket att bidra med när det gäller att läka, förlåta och enas.”

pressfoto Per Larsson

Det tunga ämnet om hur högklassig kultur kan skändas och svärtas ner av ondskefull makt lockade, fick mig att vilja komma igång tidigare än normalt på förmiddagen. Lockade gjorde också att avsändaren var Teater Tofta. Hos dem i deras lantliga idyll någon mil ifrån Marstrand har jag varit med om fyra premiärer mitt i sommaren. Efter femton upphörde sommarteatern på grund andra strypta bidrag trots att självfinansieringsgraden var hög. De skiljde sig från gängse teater spelad under semestertid genom att hålla till på loftet i en lada med scen placerad i mitten och därtill genom att sätta upp dramatiska pjäser vibrerande av nerv med starka känslor i omlopp. Onekligen spännande och modig approach! Även om inte varje uppsättning nådde den verkshöjd man hade bespetsat sig på var resan till dem värd att göra.

Susanna Helldén som för sin försörjning jobbar på begravningsbyrå har varit konstnärlig ledare för scenkonstgruppen. I min pratstund med henne efteråt berättar hon om hur tufft det är att bli tillfälligt rekryterad till en ensemble, nämner ett jobb hon hade på Borås Teater. Tofta utgår från nära möten och ägnar sig både åt scenkonst och film. Estetiken går ut på att ”utforska och utmana våra föreställningar om frihet, identitet och relationer”, vilket skett med manus som varit nyskrivna, klassiker eller samtida verk av Norén, Gardell med flera. För närvarande turnerar man med pärlan En förtrollad jul, en musikalisk föreställning för hela familjen.

Hög tid att dyka in i monologen vars längd är något kortare än sedvanligt format, landar på en trekvart. Temat känns igen från prisade filmatiserade Högläsaren som jag läste i en lustläsarcirkel. En avgörande skillnad är perspektivet, är makarna som bär på traumat hur de träffades och överlevde förintelsen som till slut avslöjar hemligheten för sin dotter. Susanna Helldén har flera roller att hålla reda. Hanteras skickligt med skiftande tonfall, pauser och i ett fall med förställande av rösten, när berättarens gamla fiollärare citeras. Vet att det gjorts såväl dokumentärer som spelfilmer om orkestrar vilka sattes samman av nazister som organiserade verksamheten i Auschwitz och andra koncentrationsläger. De ondskefulla kulturvurmarna tvingade i det här fallet orkestern att konstant framföra Mozarts musik.

En världsberömd violinist ska inför sin konsert i hemstaden Venedig hålla en presskonferens. I romanen heter han Paulo Levi och ska i samband med sin 50-års dag bli intervjuad av en kvinna överlycklig för uppdraget hon fått. Enda begränsning hon måste förhålla sig till är att låta bli att ställa frågan om varför inte Mozart funnits med på repertoaren. Visar sig bero på ett löfte utställt av violinistens pappa.

I dramatiserade adaptionen bestämmer sig dock den firade violinisten själv för att vad som dolts ska fram i ljuset. Och den lika ruskiga som rörande historien rullas upp efter ett statement ”Alla hemligheter blir till lögner, dags att sluta ljuga”. Den som för ordet i monologen talar om hur kärleken till musiken uppstod, hur hon hittade pappans trasiga fiol, fick den lagad av en gammal, klok herre som gav henne privatlektioner och att han mycket väl kände till vetgiriga underbarnets föräldrar eftersom han spelade i samma orkester. Denne menade att ”man ljuger inte för den man älskar.” Violinisten får reda på att stora talangen ärvts från föräldrarna och att pappa när musiken väckte olidliga minnen till liv istället blev en fingerfärdig frisör. I en presentation av författarens roman nämns hjärtknipande att några överlevde Förintelsen genom det enda ”vapen” de hade: förmågan att musicera som skuldtyngd räddningsplanka.

pressfoto Per Larsson

I motsats till mamman från Polen och pappan från Italien som förenades i kärleken till varann under värsta tänkbara omständigheter, mer fasansfulla än utomstående kan föreställa sig, släppte aldrig fiollärare Horowitz kontakten med vad han värdesätter högst. Han flyttade till Venedig, Vivaldis födelsestad, och spelar på gatorna. För att publiken ska kunna förnimma magi i musikens väsen har Ludvig Sjöstrand skapat en lika subtil som effektfull ljuddesign, innehåller också sorl från folkvimmel och från konserthus.

Slås av väl avvägda kroppsspråket, sättet att förhålla sig till instrumentet, bytet till svarta åtsmitande klänningen i logen, hur varje formulerat tonfall sitter perfekt för att maximalt fånga publiken och inte minst hur uppenbart det blir att berättelsen inte gestaltar svala nordbor, utan människor på kontinenten med eldigt temperament. Berättaren förmedlar hur stolt fadern var att begåvningen gått i arv och fulländats genom tusentals timmar av övning. Presskonferensen som utvecklas till en monolog där hemligheter avtäcks äger för övrigt rum när pappa dött. Stoffet och skådespeleriet gifter sig i denna drabbande monolog från Teater Tofta med Susanna Helldén i spetsen.

Frejdig enormt tajt orgeljazz garneras med glänsande solon – The Real Thing hos Playhouse på Valand

by

20/11 2024

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

Behövde muntra upp mig efter att ha varit ohälsosamt slö i flera dagar. Vad passar då bättre än att höra en oerhört samspelt hammondorgelbaserad kvartett med säte i Oslo? Av de cirka 1 700 konserter man genomfört sedan bildandet 1992 har jag, om inte minnet sviker, bara varit på en. Den ägde rum på Nef, troligen 2004. Föregångaren till The Real Thing hette The B 3 Blues Band. Kvar från den sättningen är frontmannen Palle (Paul) Wagnberg sittandes vid sin jättetunga bruna möbel till instrument, vars fylliga resonans sprids via leslie-högtalare placerad bakom honom på scen. Bandet hade ett uppehåll under fem år efter att deras saxofonist omkommit i tsunamin, gjorde comeback 2010. Kvartetten består idag förutom av Wagnberg från Norrköping av gitarristen Staffan William-Olsson från Göteborg som var med när de bildades, altsaxofonisten Dave Edge från Liverpool samt trumslagaren Hermund Nygård. Om uppgifter på Wikipedia stämmer har de släppt tio album, varav flera fanns till salu i samband med konserten. Jag tog tillfället i akt och köpte deras liveskiva från -95 på cd.

Staffan William Olsson känner jag främst till för att han ingick i Hawk On Flight när det begav sig och nu är med i deras vitala nystart. Vet också att han lirat i framgångsrika hårdrockband. Tidigare i år var han dessutom solist tillsammans med Mölnlycke Storband i ett projekt i vilket kompositioner från albumet A Perfect Match återskapades live, The Real Thing mötte då Bohuslän Big Band. Recenserade konserten på Contrast här. Edge var en ny bekantskap, sägs vara influerad av såväl Dexter Gordon som Stan Getz. Nygård kan också ha varit ett nytt namn för mig. Han har en egen jazzkvintett, samarbetat med Steinar Raknes, ackompanjerat Karin Krog och ingår i Sharp 9 tillsammans med bland andra William-Olsson.

Var ingen katastrof publikt sett, men visst borde fler ha dykt upp. Värt att upprepa vilken överetablering som råder i Göteborg med omnejd, vad beträffar livemusik inom den flytande genre som The Real Thing är en synnerligen god representant för. Upplägget är det gängse, det vill säga två generösa set. Låtarna presenteras av Wagnberg och jag som inte hade någon vidare koll förvånades över hur många kompositioner som var nyskrivna plus att enbart original framfördes.

Musikerna, till det yttre smokinglirare, inleder med gungande shuffle i medium tempo. Gitarristen avlöser saxmannen i en pigg lättlyssnad melodi. Visar sig att låtar antingen pågår i samma stil som introt indikerar eller så uppstår virvlande uppvisningar med vändningar och byten av takt och troligen tonart. Inledningsvis spelas musik skrivna av deras talesperson. La Garota är portugisiska och titeln anspelar på en snabbfotad tjej. Kvicka fraser levereras av Edge medan övriga lägger en virtuos grund. Blir den första av flera härligt uppfriskande mönsterbrytare innehållande feature på orgel och ett trumsolo i marschtakt. Häpnar över hur otroligt synkade männen är i sina aktioner. Snacka om att vara tajt närvarande! Annorlunda stämning förs in i och med romantisk svepande ballad som fått titeln This Spring.

Don´t av fingerfärdig gitarrist lanseras som en blues, utvecklas till en uppvisning i tonkontroll och teknik. Hans eggande melodi broderas ut av gruppen och vi serveras kul, udda klang från den mäktiga b 3:an. Följs upp med ett alster med titel på swahili. Rytmen markerar Wagnbergs inspirationskälla och en av aftonens höjdare präglas av ett suggestivt beat. Avlöses av en supersnabb sak som låter angenämt boppig. William-Olssons Pie In The Sky från 1997 features gruppens lika stadige som fenomenala trumslagare. Att påstå att han är ett nav, en duktig dynamo är bara förnamnet. Vilket driv och rytmkänsla han demonstrerar i sekvens fylld av smarriga kaskader.

The Time Is Right av samma kompositör som föregående stycke påminner i sitt sound om Maceo Parler och Roots Revisited som sågs live på Nef för trettiotre år sedan. Det riffas lekfullt i ett shuffle-stuk som kontinuerligt tas tillbaka till utgångspunkten. Nygård är i sitt esse. Lämpligt nog ser gruppens gitarrist till att föra en ytterst stimulerande dialog med honom innan välbehövlig vila tar vid.

När smokingdressade herrarna återvänder till scen märks naturligt nog att de är inne i andra andningen. Självgående sväng har uppstått. Ska påpekas att akustiken är exemplarisk, varje instrument rätt balanserad. Först ut är ett alster genomsyrat av ett groove som skulle kunna vara hämtat från en standard. Vi får ett utsträckt saxsolo á la David Sanborn jämte ett fullskaligt sväng. Märker här hur orgelns basregister framhävs. Man har kommit till avdelningen där två av engelsmannens kompositioner framförs varav en betitlas Behave. Silly Hatwalk av bandets göteborgare kan betecknas som sprudlande, rent av sprallig varvid fokus flyttas på känt jazzmanér. Läge uppstår för kvartettens elgitarrist att gå loss, vilket han gör med besked och vi hänförs. Ett av konsertens krön är den bländande konversation på trumset och altsax som utbryter.

Förbluffas över medlemmarnas produktivitet. Vi får många nya låtar av vilka William-Olssons Red Clouds är ytterligare en. Visar sig vara en sugande melodi, till sin karaktär ömsint pockande. I racertempo avverkas vad som bör betecknas som en favorit. Ett fan utbrister ”äntligen”. Syftar på Red Alert med kvällens andra längre trumsolo. Man överraskar genom att det sjungs om en strulig upplevelse i vardagen i bossa av Staffan som fått text och sång av Palle. Effektfullt när gruppen anpassar volymen till Palles sång i Ingen där. Tyckte greppet funkade förträffligt, hade gärna fått vara mer av den varan.

På sluttampen förnimms Tower Of Power-vibbar. I funkig rytmisk komposition signerad Staffan får vi mitt i dessutom en skojig sekvens i form av signaturen till Flintstones. Kan inte nog betonas hur tajt det låter när samtliga har flow. Som en logisk konsekvens av vad vi upplevt surfas som extranummer in på vågor av extas. Alluderas på hur musik används vid väckelsemöten genom ett avslutande hallelujah från Wagnberg efter klassiker som kan ha varit Han har öppnat pärleporten respektive psalmen He´s Got The Whole World In His Hands. På spårvagnen hem snappar jag upp en röst bakom mig. Personen tycks tala i telefon om konserten vi bevistat och utgjuter sig i lyriska ordalag om tajmingen hos Hermund Nygård, verkar ha fått en ny favorit, beröm lätt att instämmer i. Och spelglädjen hos The Real Thing blev verkligen ett lyckopiller.

Fängslande clinics gav också en utomstående novis värdefull kittlande kunskap – Jazz Academy på Utopia

by

15/11 2025

Utopia i Göteborg

Blev inbjuden till utbildningsdagen av en av arrangörerna, nämligen sympatiske ägaren av krogen Utopia. i vilken egenskap, frågade jag? Du får välja att komma som intresserad privatperson eller skribent blev svaret. Grejen är att även om jag ägnat mycket tid åt att recensera musik lyssnad till live eller på skiva är mina kunskaper om musikaliska hantverket ytterst begränsat, näst intill obefintligt. Och har aldrig ens försökt spela något instrument, möjligen testat på någon musiklektion i skolan utan att minnas. I likhet med en fotograferande veteran på plats utgjorde jag således inte målgruppen. Meddelade Patrik Kärn att jag inte skulle orka gå upp i tid för att kunna vara med om samtliga programpunkter. Innebar att jag efter två byten i kollektivtrafiken var framme och steg in på krogen vid 11-tiden.

Hade föreställt mig att den nyfikna och frågvisa publiken skulle utgöras av ungdomar vilka gått musikgymnasium och påbörjat utbildning på folkhögskola. Döm om förvåning när jag upptäckte att de som betalat för att bevista utbildningsdagen var amatörmusiker, till och med sådana som ibland spelat för ett gage. Även om jag kom mitt i en clinic och missade introduktionen, framgick att den som höll i schemat och kanske också snickrat ihop programmet bedrivit/ bedriver hjärnforskning på Chalmers relaterat till musikutövande. Angående Utopia har jag tappat räkningen på hur ofta krogen frekventerats under dess snart fyraåriga existens med nuvarande inriktning.

Fem instrumentalister berättade om hur de tänker kring sitt musicerande och i förekommande fall komponerande. Intention fanns att bredda redovisningarna, göra dem giltiga bortom jazzens fria förhållningssätt. Osäker på om den linjen fullföljdes även om flera tips nog inte var specifika för verksamma inom jazz. Från scen berättades om hur de övar, vad man vill uppnå och minst en av dem tog upp förebilder. Att musikerna praktiskt visade eller demonstrerade vad de pratat om genom att spela själva eller tillsammans i olika konstellationer, blev givetvis grädde på moset för oss åhörare.

Först ut i min frånvaro var Emil Ernebro akustisk gitarrvirtuos vars stilideal man vågar påstå är Django Reinhardt. Hann vara med om slutfasen i klaviaturspelaren Fabian Kallerdahls anförande. Gjordes paus för både förmiddags- och eftermiddagsfika samt för lunch som bestod av god risotto. Resterande lektioner hölls a i tur och ordning av saxofonisten Lisen Rylander Löve, kontrabasisten Hugo Löf samt trumslagare Adam Ross. Kallerdahl medverkade i tenorsaxofonistens pass som något av en sidekick sittandes vid flygeln, vilket faller sig naturligt då båda ingår i kvartetten The Splendor. Recenserade för övrigt ett av deras album för ett par år sedan i OJ. Så gott som allt deltagarna delgavs var nytt också för mig, varför jag fann det meningsfullt att anteckna, särskilt när enda kvinnan och den 31-årige batteristen gav oss inblick i respektive karriär. Lektionstimmen fick var och en lägga upp efter eget huvud. Flera av dem skulle jag inte definiera som extroverta vilket gjorde att de förvånade mig i denna position. Ett par av pedagogerna har jag lyssnat på så pass mycket och skrivit om att de får betraktas som vänner.

Lisen Rylander Löve har jag förmodligen lyssnat på i så där tjugo år, fast det kan gå långt mellan gångerna, handlar nästan alltid om live-situationer. När inte andra gästas rör hon sig emellan sitt eget projekt, kvinnliga duon Midaircondo och den jämförelsevis nästan akustiska kvartetten Splendor. innan hennes lektion startar gör hon en mjukt böljande improvisation tillsammans med Fabian på flygeln. Hade dessförinnan hört hur han besvarat frågor om vilka övningar på piano som han brukar ägna sig åt, exempelvis för att träna upp elasticiteten i fingrar. Pianisten har jag hört regelbundet live och på skiva i mer än tjugo år och skrev en gång ett miniporträtt.

Vi får veta att Lisen från sex års ålder spelade piano, sjöng i ett popband under sju år. Tjejerna uppträdde på Arvika-festivalen där de kraftigt förminskades med sexistiska slogans. Den anekdoten chockade, förvisso sades klimatet ha blivit oerhört mycket bättre i och med att arrangörer och lyssnare senaste femton tar emot den väsentligt ökande skaran av kvinnliga jazzsolister respektfullt. ” Helt sjukt alltså hur det varit männens värld.” Vikten av att band är en trygg plats betonas. När Lisen kom i kontakt med tenorsaxen blev utbildningsvägen Folkuniversitetet, Skurup och Musikhögskolan. Nämner att hon ibland spelar andra typer av saxofon men aldrig testat altsax, däremot kombinerar sina toner med liveelektronik. Att möta jazzens öppnare förhållningssätt blev som att kliva in en totalt ny värld. Gitarristen Bill Frisell framhålls som inspiratör.

Ska försöka att starkt komprimera några av den etablerade utforskande musikerns tankar, vad hon ville lära ut. Störst intresse har lagts på att hitta sitt sound, ett synsätt hon ville föra över till aspirerande musiker, uppmanade dem att till att anamma liknande fokus. Tävlingsgrejen, det vill säga att gå in för att bräcka varann i halsbrytande solon, alstrar enligt henne negativ energi. Tog som ett exempel när Dizzy Gillespie replikerar på urladdning från Sonny Rollins genom att helt bryta mönstret. Varit viktigt att fundera sin roll i en grupp såväl som kollektivt sound. Gäller att vara lyhörd, plocka upp sekvenser från andra. Lisen talar om vikten av långa toner, övertoner och inte minst pauser och att låta musik uppstå organiskt. ”Görjobbigt med folk som pratar hela tiden”.

Lisen tycker att man kan träna på skalor, ackord och ta in det i kroppen för att kunna vara i nuet. Hennes mål är att vara närvarande och behålla fokus. Hon som gärna lirar fri jazz menar att det behöver övas även på den formen, att våga hålla i. Innovatören berättar om vilka utgångspunkter och vilken vision hon har i sitt komponerande. Att hon gillar kontraster speglar personligheten. Jobbat med andningen, vilket medfört ett rikt register där flageoletter behärskas. Fanns en nyfikenhet bland åhörarna kring gruppimprovisation och inte minst kring kemin som alstras på jam. När är det befogat att köra sitt eget race och när ta något vidare genom att lyssna på andra? ”Vart leder detta till? Påminner om samtal, alla är inte fruktbara.”

Hugo Löf lanseras som en stigande stjärna, en stor talang på kontrabas. I fjol tog han examen i kandidatprogram i jazz på Kungliga Musikhögskolan och belönades med pris. Senast igår hörde undertecknad hans förbluffande teknik på några meters avstånd på Unity, en ynnest med tanke på att han sällan spelat i Göteborgsområdet. I somras kunde vi avnjuta ynglingens favoritlåtar då han bjudits in till Jazzradion, något jag fick möjlighet att kommentera när han spelade med danske pianisten Rasmus Sörensen i slutet av sommaren på just Utopia. Kanske för att det blev en tämligen praktisk genomgång där tekniker redovisades skippade jag att anteckna. Minns att vetgiriga deltagare fick reda på skillnader gentemot elbas som var hans första instrument, vad han övar på, hur han plankat basgångar och solon från skivor, rollen i en konstellation och samverkan i rytmsektion. Även för en icke-musiker var det synnerligen intressant att få veta vad han tog fasta på i ett ensemblespel. Var tunnsått med refererande till eventuella förebilder. Ray Brown och trumpetaren Freddie Hubbard nämndes. Minns jag rätt framfördes något överenskommet tillsammans med Adam Ross som givande slutkläm på lektionen.

Hisnande utvecklingen för Adam Ross har jag kunnat följa i realtid från det att offentliga examenskonserten hölls på Unity med Göran Kroon som examinator (recenserade i Orkesterjournalen. Sittande bakom trummorna tar han själv upp närmast explosionsartad statusförflyttning efter fråga om framtida planer. ”Vart ska jag ta vägen nu efter att jag rekryterats till den plats jag åtrått mest, sitta bakom trummorna hos Stockholm Jazz Orchestra? Ska jag satsa på att skriva egen musik? Har sedan konserten 2018 lyssnat på hans pulserande energirika handlag med trumset frekvent, trettio-fyrtio gånger är nog ingen överdrift. Därtill ska adderas flera lyckade samarbeten på skiva, från trios till storband av vilka en del recenserats. Mot den bakgrunden var det förstås kittlande att få trumslagarens egen version av vad som format honom, drivkrafter och avgörande möten. Förvisso numera boende i Stockholm där de mest attraktiva erbjudandena finns genomgicks högskoleutbildningen i Göteborg och han blev kvar i stan några år vilket gav mig möjlighet att höra honom frekvent.

Det berättas om en resa i musikens värld som startade hemma i Kalmar i 12-års åldern. En musiklärare såg honom och hon planterade en nödvändig dos självförtroende. Trummandet började i kurs på Folkuniversitet och första anhalt som lade en grund – ”jag tappar inte bort mig, har lätt för att finna formen på låtar” – var ett coverband som lirade Red Hot Chili Peppers-låtar instrumentalt. Det blev musikgymnasium där han tvingades lära sig noter, något han är tacksam för. Sista året fick han upp öronen för jazz. Utsågs till mvp på en Youth Festival i Stockholm. Träffade då Fredrik Norén konstnärlig ledare för ovan nämnda SJO och senare Martin Sjöstedt och Daniel Fredriksson. Vid den tidpunkten hade Adams begåvning redan upptäckts av Peter Asplund som han idag spelar regelbundet med på samma scen (recenserat Asplunds Göteborgspräglade kvartett i OJ). Resan gick vidare till Fridhems folkhögskola och sedermera till HSM i Göteborg efter att först ha blivit kuggad i teoridelen.

Vilka råd denne snabbt marscherande batterist delade ut? Det frågades om cymbaler och annan utrustning, vilket blir alldeles för nördigt att återge i detta rapsodiska referat. Hävdade att det enkla är tidlöst och att hans funktion är att balansera sina aktioner gentemot basisten. Resonerade kring hur sväng uppstår, att det i storband pendlar mellan att pusha eller att töja som ett gummiband. Visa pondus med ödmjukhet. Var inte rädd för att lyfta fram och inspireras av förebilder var andra visdomsord. Timide mannen med kometkarriär i bagaget framhöll trummisen hos Iron Maiden(!), Mike Portnoy i Dream Theater, Dave Weckl (som jag hört flera gånger live), Marcus Gilmore och Jeff ”Tain” Watts samt några självskrivna namn ur jazzhistorien så som Tony Williams, Elvin Jones och Roy Haynes.

Adam anser att vägen fram till jazzen varit knölig, fast verkar själv häpen över vad han presterat och hur efterfrågad han därför blivit tillsammans med ett par kompisar ur samma generation. Uppmanar åhörare oavsett instrument ”kör på det som gör dig glad, se till att du inte känner dig begränsad.” Innan deltagarna fick utvärdera dagen och komma med önskemål avslutades verksamheten på scen elegant med att en nyfödd trio spelar en medryckande melodi där fokus på sedvanligt maner vandrar. Adam Ross får sällskap av Hugo Löf vid sin kontrabas och Emil Ernebro på akustisk gitarr.