Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Knåpas med finess till dynamiskt komp – Jazz Diary av Tomas Janzon

by

Tomas Janzon

Jazz Diary

4

Inspelad I USA vid tre tillfällen augusti – december 2025

Producent: Tomas Janzon

Changes Music

Releasedatum: 10/4 2026

Enligt hemsidan är det färska albumet det sjätte i eget namn av den i USA baserade gitarristen. då har en liveplatta lanserad som promo-platta från Stockholm med välkända svenska musiker exkluderats ur uppräkningen liksom en inspelning från en kyrkokonsert på spansk gitarr och kontrabas. Janzons föregående cd Nomad rosades av ansedda bedömare och erhöll 3+ här. LIRA tillhörde de vilka öste beröm över instrumentalisten och kompositören. Och 130th & Lenox från 2020 lovordades av Down Beat.Vad jag kunnat utröna omger han sig sig med olika sättningar, ibland enbart traditionell rytmsektion, det vill säga kontrabas plus trummor. På nämnda liveutgåva sker ett samarbete med pianisten Bobo Stenson, en av våra mest hyllade jazzmusikanter. Janzon som undervisar i USA och etablerat sig både i New York och Los Angeles befinner sig för närvarande på turné i sitt hemland. Antingen framträdande med olika rytmsektioner eller solo i programmet ”från Bach till jazz”. Mig veterligen har jag ännu inte haft förmånen att höra honom live, gitarristen som examinerats från Kungliga Musikhögskolan och på det har utbildning i klassiskt gitarrspel. Med undantag för två av de elva låtarna speglar Jazz Diary en inarbetad rutin hos en produktiv låtskrivare, en stegvis process från ax till limpa, från idé till att testa sig fram till melodi nedskriven på notpapper. I presstexten framgår varje melodis tillkomsthistoria. Inte utan att man undrar hur många av efternattens uppkomna skisser som höll måttet och blev inspelade med två olika trios.

På kontrabas hörs Nedra Wheeler som fanns med redan på första amerikanska äventyret 2000 tillsammans med stjärntrummisen Billy Higgins. När jag ögnar igenom hennes minst sagt imponerande cv förvånas jag över att hon passerat under min radar. Detta med tanke på mångsidigt ögonbrynshöjande prominenta samarbeten: Ella Fitzgerald, Stevie Wonder, Pat Benatar, Bob Dylan, Kenny Barron, Tracy Chapman, Kenny Kirkland, Branford Marsalis med flera plus kända soundtrack och egen liveplatta från Birdland. På fyra spår heter batteristen Chuck McPherson medan Tony Austin är rytmläggare på övriga minus finalen. Den utgörs av ett akustiskt stycke på klassisk gitarr hämtat från konsert 2000 med Wheeler som enda ackompanjatör.

I princip på egen hand framställs melodierna av upphovet till dem. På ett par ställen träder Tomas Janzon tillbaka för att hans kvinnliga medmusiker ska kunna fylla i och vi får dessutom minst ett ansenligt trumsolo. Ackordföljder knåpas ledigt med visst vibrato på jazzgitarr av modell Godin jämte instrument gjort av Greg Bennett/ Samick. Hans igenkännbara stil bygger på studier av ikoner som bara behöver anges med förnamn (Django & Wes) jämte Joe Pass. På Jazz Diary förekommer renodlade riff sparsamt, desto mer av licks vilka inte sällan har en karismatisk framtoning. Vad beträffar spelstil och skrivande positionerar sig Janzon med en konsekvent hållning. Noterade särskilt andra gången jag lyssnade i hörlurar vilken förnämlig interaktion som kontinuerligt pågår med rytmsektionen, både sammantaget och på individnivå. Den parametern är en odiskutabel tillgång när man ändå stundom kan sakna ett ytterligare melodiinstrument.

pressfoto 2020 Chris Drukker

Måste anses vara djärvt att fullt ut förlita sig på eget material. Att föregående alster inte nådde än högre i min bedömning berodde på brist på medryckande melodier som hakade tag i en. Vill påstå att att gitarristen, bland annat tack vare uppbackande musiker, denna gång fixar en något högre generell standard. Albumet hade dock gärna fått innehålla tolkningar, liktydigt med hans bearbetning av älskad folkvisa. Tippar på att To Summer bygger på Uti vår hage med sin refräng från botanikens värld. Vid ett par tillfällen låter kompositioner så pass snarlika att de går i varandra, som om en längre b-del tillfogats. Kanske ofrånkomligt resultat av den speciella, vanemässiga skrivprocessen. Låtarna är som sagt stöpta i snarlik form. Behövs att man lyssnar noga för att urskilja olika beståndsdelar, distinkta grepp och raffinerad klangbild. Att skivan ymnigt recenseras ska tillskrivas dess lockande sound, vilket är viktigt att påpeka. Somliga passager ter sig svängiga, blir till och med smått riffiga med klurig approach, vilket får sägas vara ett kännetecken. Vad beträffar idiom avseende tonlängd går han inte precis i Wes Montgomerys souliga och bluesiga fotspår. Ett av flera utmärkta exempel där det plockas tjusigt har titeln All Neighbors. Första feature från basist uppstår på fjärde spåret Early Sunday och fler kommer efter hand, också minst ett intro. Som antytts blir soundet en aning endimensionellt då Janzon frontar nästan hela tiden och inte tagit med gästande musiker. Somliga harmonier och klanger hade möjligen fått annat utförande om det valts ut en utomstående producent. Som framgår finns ett antal plusfaktorer på denna gedigna produktion. Dessa överväger tveklöst. Trots det kan jag inte låta bli att framhålla att musiken enstaka gånger kan te sig konturlös. Kanske växer cd:n om jag lyssnar fler än två gånger?

Muddy Shoes tillhör de mest spännande numren. Låter omväxlande genom sitt trumintro vars suggestiva uppföljning kommer från Janzons långlivade kompanjon med pregnant basgång. Uppskattar verkligen temat som driver denna pigga bluesdoftande dänga. På ett synnerligen aptitligt vis bidrar alla tre lika mycket. Också i jammigt utformade Did I Say firar kommunikation emellan solist och rytmsektion triumfer. Kul när de får komma till tals, på ett avgörande sätt tillför i framkant. Här träder Chuck McPherson fram med besked när han lägger sina attraktiva fills. En exalterande dialog bryter ut mellan honom och frontande strängbändare. Kul1 En marginell invändning är att nämnda berörande folkvisa vars feature på bas gör susen, tar slut oväntat abrupt. Ska påpekas att All Neighbors förekommer i två tagningar, spelades in med båda trumslagarna. Klassiskt präglade kompositionen Six On Five allra sist tillhör förmodligen absoluta topparna i karriären. Definitivt en avskalad höjdpunkt på skivan som påvisar Janzons goda teknik oavsett genre och förmåga att få till bärkraftiga tongångar.

Kontemplativ kammarjazz där första ledet i genren betonas – Memento av Marilyn Crispell/ Anders Jormin

by

Marilyn Crispell/ Anders Jormin

Memento

3

Inspelad juli 2025 Studio Stelio Molo RSI Lugano

Producent: Manfred Eicher

ECM Records

Releasedatum: 20/3 2026

Fick för ett tag sedan en bunt recensions-cd:s från legendariska skivbolaget ECM. Bestämde mig för att först ta i tu med ett projekt där kontrabasisten Anders Jormin begår sin duo-debut med amerikanska pianisten Marilyn Crispell i en stillsam produktion med elva original. Lyssnade en gång i hörlurar och antecknade men blev ingen recension skriven. För kännedom ska påpekas att soundet på ECM-utgåvor nästan undantagslöst följer ett givet mönster. Lustigt nog träffade jag den pensionerade professorn Jormin i pausen på Stora Teatern nyligen, han som numera är mest känd för att ingå i Bobo Stenson trio och för dem komponerar en hel del samt leder en spännande trio med Lena Willemark och Karin Nakagawa. Jormin förklarade i Kristallfoajén på Storan för japanskan boende i Sverige vem jag var, någon som då och då inte bara lyssnar utan dessutom ägnar sig åt att bedöma

. Med Crispell, den innovativa tio år äldre pianisten och kompositören, förhåller det sig helt annorlunda. För mig är hon ett aktat namn men tror inte jag hört henne live. Hon och Jormin har samarbetat tidigare, dock ej på duo. Den i Göteborg boende basisten har i egenskap av ledare släppt fjorton album medan hans musikaliska partner står som huvud- eller delansvarig för hela femtiosju album (om jag räknat rätt på Wikipedia) Han har å sin sida spelat med ett flertal internationella storheter. Pianisten prisar på ECM:s hemsida sin svenska kompanjon för hans estetik, improviserandet baserat på luftigt utrymme, skönhet och ömhet. Härom året tilldelades hon prestigefyllda National Endowment for the Arts Jazz Master och hon ingår i Joe Lovano Trio.

Hur som helst kom jag fram till att jag borde höra Memento minst en gång till innan recension skrivs. Då inträffade det snöpliga att cd:n inte hittades. Efter att förgäves letat i rack och högar valde jag att lyssna på datorn via Open Spotify. Ville tränga in i den subtila, delvis krävande musiken igen för att komma fram till om premiärlyssningens omdömen kvarstod. Visade sig så vara fallet. Möjligen blev jag mer behagligt indragen i det optimistiska öppningsspåret For The Children vars betagande melodi är en höjdpunkt, ett lamenterande äreminne över barn som dör i krig och hungerkatastrofer Skivan består av original skrivna av dem själva. Three Shades Of A House som här finns representerad i två versioner skrev Jormin för Bobo Stenson trio medan Song är den lakoniska titeln på en komposition signerad Crispell 1990. Den handlar om avstånd emellan människor, i motsats till den ljuva titellåten framförd på piano. Hennes The Beach of Newquay skildrar naturen vid havsbandet i Cornwall. Det svenska vemodet tas fram i The Dark Light och duons final Dragonfly tillägnar Crispell sin goda vän legendariske basisten Gary Peacock som samarbetade framgångsrikt med henne.

Memento präglas av målmedvetet utförande från två samverkande enheter. Man skiftar mellan det meditativt introverta och melodier fyllda av jubel eller vemod och skönhet. Att jag är så njugg att jag stannar vid 3+ beror på att jag saknar melodier vilka hakar tag i mig, även om det inte varit deras primära intention. En stor del av speltiden betraktar jag som skisser, snarare än utarbetade låtar med fullgången harmonik. Medveten om att min bedömning kan bottna i bristande vana. Skulle tro att duon drivs av en ambition att förmedla stämningar, att förena rytmik med utforskande av sound och att toppa med att leverera några magiskt bärkraftiga melodier. Sådana finns lyckligtvis! Deras musicerande belönar koncentrerade öron i kompositioner där någon av dem genomgående anför. Jormin är känd för att använda stråke. Hans flitiga bruk av detta arbetsredskap ger soundet på hans arco-bas mer diskant och emellanåt dissonanser. Uppskattar amerikanskans touch och känsla för skiftningar i temperament och tempo. Överlag märks ett dröjande, rent av stillsamt anslag. Har stor behållning av en estetik motsatsen till pulserande be bop i alster såsom Contemplation in D jämte Three Shades of a House – Morning. Det sist nämnda stycket följs upp med runda klanger i ett pregnant feature på kontrabas. Vi får också ett ett längre intro som avrundas med ett överraskande dramatiskt påslag av energi. Inte utan att man undrar i vilken utsträckning improvisatoriska inslag förekommer.

Förutom inledande melodin blir jag förtjust i titellåtens vackra tema (som gärna hade fått expandera) samt hur intensiteten kulminerar på slutet för att nå sin fulländning i finalen. Vad som attraherar mest har lagts sist. Hade som nämnts önskat mer av dylika tongångar. Musikens fragila och långsamma karaktär faller in i mönstret, bildar sinnebilden av soundet Manfred Eicher och ECM är förespråkare av.

Retrojazz utförd med finess och passion – Johannes Bäckström Quartet på Utopia

by

3/7 2026

Krogen Utopia i Göteborg

I samband med överkonsumtionen av fotbolls-VM har jag drabbats av en form av letargi, kanske som ett resultat av en slags mental utmattning efter alla oförutsägbar dramatik via tv:n Nappade ändå på en personlig inbjudan av jazzkrogens bokare utan att ha lyssnat in mig i förväg, vilket var ett beslut jag definitivt inte ångrade. Presentationen lät tillräckligt intressant genom droppande av referenser och samarbeten.

Den enda jag kände till i den pianolösa unga kvartetten var bandledaren på kontrabas. Var således bekant med Johannes Bäckström från bland annat gig på Unity och Utopia. Han som utbildat sig i Skurup, på kungliga Musikhögskolan och i USA har bildat en kvartett vars sammansättning får mig att tänka på Felix Tani New York-projekt, fast sättningen inte är identisk. Kvartettens medelålder är frapperande låg. Gruppen består av förutom Bäckström talangfulle Albin Eklund med säte bakom sitt trumset, sittande längst fram på scen gitarristen Bruce Acosta samt på tenorsax 22-åriga stjärnskottet Adam Stein. Amerikanerna fick kontrabasisten kontakt med under sina studier i Tribeca. Trots sin ungdom leder Stockholmsbaserade Eklund både egen kvartett och kvartett, ingår i Unit4 och spelat med Leo Lindberg och gitarristlöftet William Nilsson. Acosta har framträtt på de flesta klubbar i New York genom att anamma en stil förknippad med legendarer som Charlie Christian och Kenny Burrell. Initiativtagaren till kvartetten har delat scen med celebriteter såsom Grant Stewart, Peter Washington och Russel Malone. Han turas om att fronta med lika välutbildade landsmannen, en auktoritet på att ledigt få fram fängslande takter ur sitt blåsinstrument. Repertoaren består mestadels av standards, tolkningar av amerikanska sångboken kompletterat med original i samma anda. För enkelhetens skull kan vi kalla vad de spelar för swingbaserad musik och ibland be bop.

Man lirar föga förvånande två set. Fast kvällen är solig och temperaturen behaglig har denna formation lockat så pass många nyfikna att krogen nedanför Stigbergstorget är så gott som fullsatt. Öppningen sker soft och snyggt. Det stretchas polerat i en återhållsam stil där traditioner tjusigt förvaltas, liknande hur det låter om Snorre Kirk och hans eminenta kvintett. Omgående noteras subtilt samspel. Slås efter två nummer hur tillbakalutat soundet är, ett omdöme som efterhand behöver justeras med tanke på att vissa kompositioner görs med härlig energi och kvickhet. Som förväntat förflyttas fokus sinsemellan musikerna på sedvanligt jazzigt manér. Bäckström ger publiken förutom titlar högst berättigad uppmärksamhet till solister. Den finstämda inledningen visar sig bestå i Falling In Love With Love jämte Who Can I Turn To? ,sånger skrivna för musikaler. Den senare 60-tals låten blir till en påtagligt ljuv ballad. Tempot stegras i ett upphottat arr på Tea For Two om mina anteckningar stämmer. Tenorist-talangen anför i denna uppseendeväckande fladdriga temperaturhöjare. Här infaller inte oväntat det första av aftonens tre upphetsande trumsolon. Ska sägas att rytmsektionen i övrigt ägnar sig åt att backa upp de utsökta leverantörerna av melodier.

I första halvan som pågår i cirka en trekvart får vi dessutom en förtjusande version av I Don´t Stand A Ghost Of A Chance With You, örhänge från tidigt 30-tal skrivet för Bing Crosby. Den slingrande vackra balladen tolkas föredömligt i denna instrumentala tappning. Harmoniken blir med nödvändighet annorlunda, mer avskalad och direkt när inte flygel trakteras. Notabelt var också att åtskilliga referenser poppade upp hos mig avseende troliga inspirationskällor för de unga amerikanerna. Bruce Acosta demonstrerar gärna vilka husgudars teknik han tillägnat sig, varav listan av influenser kan förlängas med storheter som Jim Hall, Doug Raney och i någon passage Wes Montgomery. Satt i baren intill klubbens bokare och utbrast efter en stillsam, delikat spelad ballad att Adam Stein verkar ha studerat giganten Ben Webster, dennes magnetiskt majestätiska sound inklusive sätt att pausera.

Efter pausen märks att kvartetten blivit varma i kläderna. På scen alstras ännu mer närvaro och aktioner i total synk vilka sprider värme, gör oss lyckliga. Får oss att sjunka in i musikens virvlar och njutningar utan att friktion förmedlas. Först aviseras en be bop dänga med ypperligt inpass från gitarristen i en pigg melodi vars Stan Getz-vibe blir till en av konsertens höjdpunkter. Ljudet var till belåtenhet och i andra set hade efter påpekande kontrabasen getts aningen mer volym, vilket gjorde susen. Kom i samspråk i baren och hörde delar av en konversation, vilket medförde att jag missade somlig info om kompositörer och titlar. Uppfattade att populära alster signerade Randy Weston förekom. Supersnabb melodi exekverades läckert varvid gruppens svenska ryggrad verkligen var på tårna. Stämmorna levereras med osviklig auktoritet inom sina givna ramar. Pådrivande basist färgar med feature och hans rytmläggare står för aftonens andra angenäma utflykt. I en sofistikerad ballad kommer saxen in först i b-delen, vilket medför att gitarristens ackordföljder skapar spänning framför skönt puttrande komp.

Krogens gäster fröjdas åt upplyftande solon och ett ensemblespel där musikerna är totalt i fas. Tycker mig uppfatta ett flertal låttitlar: Exempelvis I´m In The Mood For Love, The Things We Did Last Summer, This Is Always samt Conception av ytterligare en pianist, nämligen George Shearing. I sist nämnda diamant låter det som om den osannolikt begåvade saxmannen refererar till nutida hjältar såsom Chris Potter och Joshua Redman. Hörde jag rätt var minst en av titlarna angivna ovan signerade kvartettens gitarrist. Minns jag rätt sa Bäckström att Shearings komposition var den knepigaste att lära sig av deras repertoar. Bekräftas sannerligen hur tajta de stiligt klädda unga männen är i en välbekant dänga. Syftar på Walking My Baby Back Home vars svenska fria översättning i Beppes version är betydligt mer känd hos oss genom Monica Z. Här och i ett par andra sånger hade man önskat att vokalist anlitats. Bäckström träder fram, gör rättvisa åt Georg Riedels Walking bass-arr. Innan bifallet som berättigar till extranummer uppstod, avnjuts en ystert ösig komposition där kvartettens blåsare tar täten. Samtliga gav därpå järnet i ett extatiskt sista nummer, visste precis var de hade varann i en synkad prestation toppad av ett fräckt break från bandets batterist. Med andra ord en väldigt lyckad konsert som gjorde att folk valde att lämna Utopia tillfreds för att ta sig hem den fina fredagskvällen eller bege sig mot nya äventyr.

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

by

Dan Hellström / Naturligt-vis

Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

3

Inspelad i Alsjö studio

Producent: Dan Hellström

Kakafon Records

Releasedatum: 13/3 2026

Dan Hellström tillhör kategorin kulturarbetare vars utseenden känns igen. Men på samma gång kan det vara knepigt att erinra sig vad de gjort, i vilka sammanhang man stött på på dylika personer. Minns att jag träffade honom på Linnéterassen tillsammans med bröderna Nagy förra sommaren. Då pratade mannen som har egen studio i Alingsås-trakten, jobbar på Kulturskolan i Lerum och anlitats som teatermusiker sedan 80-talet, om att han hade skiva på gång som jag gärna kunde få recensera. Sannolikt rörde erbjudandet sig om denna brokiga blandning då albumsläppet föregåtts av fyra singlar utspridda i tid. Hellström trakterar främst klaviaturer, gitarr och dragspel och har jobbat flitigt som kompositör och kapellmästare. Vidare har han stått för arr till filmer och scenkonst, ingått i flera band och ackompanjerat diverse artister. Att döma av senaste cd:n tycks förbluffande gränslös och är på så vis idealisk för att ge en kabaré dess skiftningar med olikartat sound.

Om än inte musikaliskt finns faktiskt ett tema. Skivan med den lustiga, närmast barnsliga titeln, handlar om betraktelser av naturen, fåglar och djur. Utsnitt av berömd svensk lyrik signerad Tranströmmer och Harry Martinsson reciteras. På cd-omslagets baksida tackas sjön Mjörn för de vackra motiven som medföljer fakta om låtarna. Naturen utgör således inspiration, är fonden för skivans många stilgrepp vilka sträcker sig över åtta melodier. Det rör sig överlag om rogivande och stimulerande syner istället för karga och vindpinade vyer. Stämningar som skänker glädje formuleras i målande beskrivningar.

Sättningen i Naturligt-Vis överraskar en del. Bandledaren och låtskrivaren hörs spela på flygel, dragspel samt minimoog medan Linda Hellström sjunger och deklamerar. Slingor och licks framställs på elgitarr av ingen mindre än Ewan Svensson. Han har släppt en radda jazzplattor med egen grupp, med dottern Hannah, Crystal Eagle etcetera och var i cirka trettio år kapellmästare på Falkenbergs Jazzdagar. I den egenskapen har han lirat med åtskilliga internationella celebriteter. Live har jag kunnat höra honom säkerligen vid minst femton tillfällen. Rytmsektionen består av Niss-Kerstin Hallgren på kontrabas som också sjunger jämte Vanja Holm bakom sitt trumset. Den först nämnde är medlem i Stella medan Holms meriter sträcker sig bakåt i tiden till Kurt Olsson & Damorkestern. I Stella och Göteborg Jazz Orchestra förekommer hon då och då på percussion.

pressfoto

I presstext påstås att Hellströms nordiskt klingande jazz har ett eko av Jan Johanssons folkmusiktolkningar i sig. Finns här och var täckning för dylikt omdöme, men min poäng är att albumet nosar på så ofantligt många genrer att man blir alldeles konfys. Kålhuuvet, Pop-Arne och Vadaren guppar fritt då något som håller fast dess segel saknas. Istället för mast eller roder får vi en provkarta av kompetent utförda genrer varför rubrikens metafor passar. Somliga pillemariskt underfundiga låtar har använts i tidigare produktioner. Efter lyckad inledning med Vadaren förleds jag till att tro att soundet kommer marineras i visjazziga dofter med stänk av blues och dansanta inslag, en visa som utgår från betraktelse en morgon av strandfågel, växten guckosko och en insekt i boken Västerut av Roger Olsson. Men på en skiva som riskerar att falla mellan stolarna då centrum saknas ryms ett musikaliskt smörgåsbord av uttryck. Unisona aktionerna och insatserna på individnivå uppvisar en häpnadsväckande kvalitet, vilket naturligtvis beror på otrolig rutin plus att kemin infann sig i studion. Då låtarna inte sätter sig i skallen stannar dock mitt specificerade betyg vid 3+ eftersom det synnerligen intressanta hantverket som sådant absolut håller fyrstjärnig nivå.

Som påtalats kan ett divertissement av uttryck urskiljas. Sånger och instrumentala alster har skrudats i valstakt, skrider fram som finsk tango eller kan ha fått ett snärtigt, nästan rockigt beat. Soundet med sina raffinerade arr har en uppiggande effekt, ibland vilsam genom stämningsfulla tongångar. Svensson ges uppseendeväckande utrymme att färga i licks på ett högst angenämt vis med bruk av pedaler, medan rytmsektionen är härligt tajt i sina töjbara manövrar. Kvinnliga duon håller samman konstellationens gedigna insatser. Melodier som fångar lyssnaren levereras först också av upphovsmannen. Skogssnäppan innehåller ett härligt samspel mellan Hellström och Hallands stolthet på gura i en melodi som låter som en yster dans. Den avlöses av en ljuvlig lovsång till mäktiga Mjörn i Mjörnpsalm. I detta kalejdoskop av stilar varieras tempot sinnrikt. Till och med boogie-woogie sekvens förekommer. Som väntat finns högst njutbara lyriska inslag. Att humor är en inte ringa beståndsdel får sägas vara ett mer oväntat grepp. Att utgåvan genomsyras av passion och en hoppfull anda bortom agiterande paroller är värt extra applåder.

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

by

Lilla Jazzkapellet (Filip Johansson & Anders Boson)

The Urge of Inner Feelings

4

Inspelad i Studio New Häggen 2025

Mixning Åke Linton Klangverket

Bearflag Records

Releasedatum: 11/ 6 2026

Vill först av allt komma med en relevant upplysning. Jag känner herrarna hemmahörande i Göteborgstrakten som svidat sig i likadana vita skjortor och slipsar. Hade de enligt mig inte upprätthållit en tillräcklig standard skulle jag avstått från att skriva, ödsla tid på att dissa. Ingen hade brytt sig om en dylik text.. Den ene i duon, Anders Boson, har många bollar i luften vilka överlag mötts av positiva eller rent av lyriska omdömen från min sida. Han ingår i två trios, leder en kvartett specialiserad på standards och frontar förstås i septetten Anders Boson Jazz Ensemble. Boson är en soft jazzsångare vars spröda framtoning han kompletterar i kongeniala fraser på trumpet. Efter ett jam uppstod musikaliskt tycke med en yngre gitarrist som examinerats från Musikhögskolan i Göteborg och därefter förkovrat sig ytterligare i Paris och Madrid. Jag har hört Filip Johansson live på jam och konsert på Utopia, fast det är först vid lyssning i hörlurar i detta synnerligen avskalade format som jag gör upptäckten att han är en gitarrist av rang. I mina öron låter det som om hans stil växt fram ur studerandet av förmodade förebilder som Kenny Burrell, Tal Farlow och i viss mån Jim Hall. Vet ju inte hur det egentligen förhåller sig, men i deras härad rör sig den talangfullt snidande gitarristen.

Sju standards lanseras utan att det anges vem eller vilka som kreerat dessa örhängen, varför jag roade mig med att googla. Gick bet i ett fall, nämligen ursprunget till Lovesong. Fått reda på att låten är ett original signerat Boson. Den fanns med på albumet Don´t Let Me Go plus i en översättning med titeln Kärleken som gjordes för första Ensemble-plattan. Om jag inte missminner har Boson i olika sammanhang tolkat merparten av materialet på The Urge Of Inner Feelings. Ska poängteras att i princip samtliga av dessa hits förekommer i både vokala och instrumentala tolkningar. Till öppningsspår har duon valt Body And Soul (1930) vars mest episka versioner är signerade Coleman Hawkins respektive Frank Sinatra med Bobby Hackett. Ännu äldre är en av tidernas främsta ballader. Syftar på finalnumret Bye Bye Blackbird (1926) som bland andra John Coltrane, Miles Davis och Joe Cocker spelat in. Av uttolkare av ;My One And Only Love kan återigen nämnas Sinatra, Coltrane och sammetsrösten Johnny Hartman. Musikmelodin It Could Happened To You från 1943 har tolkats både vokalt och instrumentalt av åtskilliga storheter. East of the Sun såg dagens ljus 1934 och Dexter Gordon tillhör de celebriteter som lanserat låten. There Is No Greater Love anno 1936 har jag på fabulös cd vars verser sjungs magnifikt av Dinah Washington. i bara något enstaka fall känns kompositörens namn igen. Melodierna har ändå kunnat leva vidare och inbjudit till tolkningar.

Bild från releasekonserten på Utopia. Basisten heter Max Thornberg

Min första reflektion efter inledande klassiker är att Body And Soul görs lika ömsint och med samma sköra framtoning som den mytomspunne Nick Drake utstrålade. De subtilaste av detaljer framhävs fint. Åtminstone min första referens går i denna oväntade riktning. Gitarrens varma och sparsmakade uttryck gör susen. Bosons stämma rör sig ledigt i ett lika harmoniskt som strikt avgränsat register. Endast en gång satsas det utöver normalläge genom att tonen i sista stavelsen sträcks ut. Det är en stil vi lärt oss förknippa med den berörande instrumentkollegan Chet Baker och dennes sköra sång. Med den skillnaden att här inte finns samma latenta spänning där man under karriärens sista decennium hos Baker märkte ett vemod, ett omisskännligt lidande uttryck. Är som sagt väl förtrogen med Bosons primära arbetsredskap vars stämma definitivt har sin charm. Enda insats jag menar är något svagare än övriga infaller i There Is No Greater Love. Kanske den knepigaste utmaningen han gett till sig själv.

Albumet flödar av avskalade romantiska bågar, sköna ackordföljder och snitsiga melodier utan att man låter soundet pulsera. Enda tillfället rytmiken accentueras är i finalnumret. Lyssnaren får som nämnts då njuta av behagliga balladen Bye Bye Blackbird där båda triumferar på sina instrument. Johansson glänser i sitt utbroderande av temat. Angående diskret tillförsel av rytm, närmare bestämt basgång, trakterar Magnus Bergström kontrabas i två låtar. Boson använder sin trumpet i förhållandevis ringa utsträckning. När så sker kompletteras vackert kompanjonens spel och förmedlingen av texters innehåll. Deras milda framtoning kan betraktas som antitesen till den intrikata intensitet som låg till grund för svarta stilbildares sätt att lira be bop. Förutom att snyggt ackompanjera träder jazzgitarristen fram i helfigur i ett antal stick. Vill särskilt lyfta fram de i Lovesong, ett mer avancerat solo i East of the Sun samt avslutande ljuvliga ballad. Ska påpekas att han ansvarar för musikaliska inramningen eftersom han arrat de sju kompositioner man tagit sig an.