Mats Hallberg

1/6 2026

Park Lane i Göteborg

Även om jag fått förtroendet att följa den anmärkningsvärda utvecklingen i GJO nästan från begynnelsen, ligger det inte i mitt uppdrag att hårdlansera dem. Efter flera år med månatliga spelningar hos Contrast Public House vilka ibland utökades med konserter på Valand, Storan, Brew House och Draken håller man nu till på Park Lane vid Avenyn. Apropå ytterligare scener där jag hört orkestern ska nämnas att i höstas genomfördes två så gott som utsålda evenemang. Dels tribut till Monica Zetterlund på World of Volvo då Isabella Lundgren, Bo Sundström och Carl Bagge. Dels liveversionen av dubbel-vinylen A Letter To Eje Thelin i Stenhammarsalen under ledning av Nils Landgren, då GJO för en kväll fick vara Radiojazzgruppen och följdriktigt fanns P2 på plats för att föreviga musiken. Utdelade för övrigt högsta betyg till albumet som återskapar den legendariske trombonisten och kompositörens sista verk Ragruppamento.

Vill som hastigast rekapitulera de tre tidigare gig jag varit närvarande på i år på Park Lane, vilka som traditionen påbjuder äger rum under måndagskvällar. Samtliga tre event bör betraktas som musikaliska fullträffar. I mars blev det en slags succé i repris då GJO ånyo gästades av cellisten och låtskrivaren Svante Henryson. En vidunderlig exposé av stilar hänförde likt deras första möte som jag dokumenterade i skrift. Fotot ovan är från månaden efter med en annan solist från Stockholm, nämligen vibrafonisten Mattias Ståhl som främst framförde alster som fanns på Terry Gibbs repertoar. Njöt av ett härligt drag och sprudlande swingbetonade klanger som stundtals påminde om den uppsluppne Lionel Hampton och hans storband. Trissen i ytterst tillfredsställande tillställningar fulländades genom att GJO, som ständigt söker spännande samarbeten, hade tillfrågat batteristen och storbandsledaren Roger Berg för att hedra den oförliknelige Buddy Rich och hans gärning. Utan att försöka kopiera fick vi en god uppfattning om förebildens teknik och rörelsemönster. Salig publik guidades i väl valda introduktioner. Gemytlige skåningen berättade att han följde trumikonen på dennes sista turné i Sverige 1986.

Härom veckan dog Sonny Rollins, den siste kvarvarande av de femtioåtta företrädesvis jazzmusiker som fotograferades vid lunchtid en helgdag i Harlem. En som på grund av turné inte fanns med på den berömda bilden var Miles Davis (1926-1991). Rollins såg jag på festivalen på Skeppsholmen medan jag fick möjlighet att se visionären Miles två gånger i Sverige plus två gånger i Holland. Har också en hel del skivor med Miles från olika perioder, hans självbiografi, en stor poster på väggen, en biopic på dvd och sett två varianter av Henning Mankells pjäs Driving Miles. Tidigare i år recenserades Bohuslän Big Band och deras Miles Davis / John Coltrane-program som firar de båda 100-åringarna. Och för några år sedan gjorde verksamhetsledaren i GJO Mats Eklund mycket hörvärda Miles-hyllningar i mindre sättning, kronologiskt uppdelade. Var på nästan samtliga av dessa begivenheter som borde lockat fler människor. Miles genomträngande ton och fascinerande sound har påverkat mitt musiklyssnande väsentligt allt sedan jag införskaffade Sketches of Spain tidigt 80-tal när den ingick i CBS Nice Price-utgivning.

Kom cyklandes från Masthuggstorget där jag varit på årsmöte i Ove Allansson-sällskapet. Hann till de två sista starka låtarna med ungdomligt förband. Gruppen som kallar sig Cecilia/ Rebecca Brasilian Music bildades nyligen på Musikhögskolan. På ett förväntat smakfullt vis lyftes bossor av inte minst Jobim fram och texterna framfördes elegant på portugisiska. Småsväniga projektet frontas av vokalist Cecilia Erixon och hennes vän Rebecca Backman på elbas. Bakom dem satt Christiano Gallian från Italien med akustik gitarr jämte slagverkare Egil Lilja. i motsats till jubilaren Miles förvaltas en tradition, vars popularitet ökade radikalt på våra breddgrader när Stan Getz utforskade den svala dansanta musiken. Cecilia/ Rebecca Brasilian Music präglas av ett lika lättsmält som snyggt finkalibrerat tonspråk. Vad beträffar balansen har jag en liten randanmärkning, nämligen att elbasen hade en dominerande ställning gentemot männens instrument. Mats Eklund tackade dem för deras stilsäkra program.

Nu fokus på huvudakten som glädjande nog hade dragit mycket folk. Lyckligtvis fick samtliga ändå sittplats. Troligen den yngste medlemmen i GJO agerade förtjänstfull presentatör. Syftar på Ludvig Broman som denna gång lirade altsax och den mycket lovande hade därutöver ett par solon. Ska poängteras att osedvanligt många nya eller nygamla ansikten satt eller stod i blåssektionerna. Arren som huvudsakligen användes kom från en för mig okänd förmåga. Denne musiker och leverantör av arrangemang heter Lars Bülow baserad på Gotland. När jag påpekade för några av dem på jam efteråt att första set fram tills Seven Steps To Heaven inte kändes hundraprocentig, ska det förutom rotationen bland blåsare framhållas att man hade önskat sig noter med större detaljrikedom. Nu blev det aningen trevande och ibland utan den pondus GJO skämt bort oss med. Inledningsvis får vi Walkin´ från 1954 där nyanser fint framhävs, följt av ungdomsverk av Miles hämtat från när han skrev be bop historia med Dizzy och Bird. I sist nämnda original är en av solisterna Johan Holmberg på trumpet.

Två kompositioner tillhörande samma kategori där grädden på moset stundtals saknas antagligen på grund av orsaker nämnda ovan, är skrivna av Charlie Parker respektive J.J Johnson. Syftar på intrikata standarden Scrapple From The Apple och Kelo. I Virvlande låten av Bird broderas ut av Mikael Karlsson, meriterad vikarie från Bohuslän Big Band på sax och på walking bas träder Arvid Jullander fram. Kelo kännetecknas av sin samlade struktur med svepande attacker. Kändes en smula främmande att höra dessa och andra alster i storbandstappning. Första set avrundas med bravur genom en publikfriande melodi som länge funnits på repertoaren hos GJO, suggestiv sak signerad Miles och Victor Feldmans 1963. Relevant att ta till klyschan sitter som en smäck för Seven Steps To Heaven.

Tappade tyvärr koncentrationen vid ett par tillfällen efter paus, vilket får skyllas på inmundigande av räkmacka plus oförutsett akut sms:ande. Ska betonas att jag rös av välbehag under My Ship från Porgy & Bess (Mats Eklunds favoritskiva ur den omfattande Miles-katalogen) avlöst av Miles Ahead. Här finns ju fantastiska färdigskrivna arr av mästaren Gil Evans att utgå från. Fäster mig vid tonbildning, klangen som förhållandevis väl motsvarar den på inspelningarna samt innerligheten i balladen med sitt emotionellt återhållna tryck. Denna sekvens blev för mig kvällens clou.

Träblåsets sammansättning skilde sig åt jämfört med hur det brukar se ut. Denna afton satt här Andreas Thurfjell, Mikael Karlsson, Ludvig Broman, John Nilsson och Per Laang. Samtliga har medverkat tidigare, fast tveksamt om just denna konstellation spelat tillsammans tidigare. Bland trombonerna fanns enbart Sebastian Pettersson som ordinarie. Han och Sixten Hay delade förtjänstfullt på solistutrymmet. Den utmanande sysslan att få publiken att associera till den högst igenkännbara tonen hos magikern Miles var ett delat ansvar mellan samtliga trumpetare: Mats Eklund, Johan Holmberg, Petter Pankinaho och Patrik ”Putte” Jansson. Elpiano trakteras med den äran av David Bäck och skymd längst upp till vänster satt den otroligt allsidige percussionisten Michael Andersson.

Miles Mood troligen skriven av John Coltrane erbjuder stimulerande lyssning trots komplex uppbyggnad med tolvtonsmusik. En av solisterna är den mångsidige gitarristen Tobias Grim. Uppskattar också de två kompositioner av Wayne Shorter, varav en fått titeln Pinnochio, som lagts intill varandra. Den skickliga orkestern grejar utan problem udda takter. Bland det mest originella på repertoaren var definitivt ett storbandsarr signerat Vince Mendoza på All Blues, vars återkommande hook ju har hypnotisk effekt. Än mer apart blir tolkningen när Adam Ross bryter sig loss från melodin och serverar ett inspirerat solo. Det antyds att extranummer vankas om responsen är som den borde. Och det visar sig att Patrik ”Putte” Jansson med likadan sordin som Miles tar oss med till utomjordiska svindlande temat i Summertime.

Efteråt blev det ett välorganiserat jam i baren på hotellet vägg i vägg med en härlig mix av veteraner, etablerade i nya generation och musikstuderande. Standards spelades och sjöngs med ackuratess av högst tillfälligt bildade formationer i cirka en timme. Ljudnivån var alldeles lagom, vilket gjorde att det funkade att samtala på fem-tio meters avstånd. Hoppas att spontana musicerandet får en fortsättning efter sommaruppehållet. En annan förhoppning är att GP gör ett reportage om GJO. Varför inte uppmärksamma det strålande arbete som gjorts för att bredda intresset för jazz i stan och attrahera ny publik?

24/5 2026

Stora Teatern i Göteborg

Dan Hylander, Jenny Silver och Mats Ronander med Hasse Olsson Band

Var nyfiket förväntansfull fast jag innerst inne vet att jag är svårflirtad, när det gäller hyllningar av artister vilka med avsevärd kraft och känsla drabbat mig. Fick efter förfrågan en recensionsbiljett på bästa plats trots att spelningen i det närmaste var slutsåld. Folk i övervägande mogen ålder hade betalat åtskilliga hundralappar för att andas nostalgin från de fyra soloplattor Dan Hylander producerade och i samarbete med Totta Näslund därtill ofta skrev 1995-2001. Vår skånske ciceron påpekade att det kändes ovant att framträda på eftermiddagen när solen flödade och de under normala förhållanden hade sysslat med soundcheck.. Min första invändning rör faktiskt ljudet. Mer tid borde ägnats åt soundcheck eftersom basen mullrade och rätt balans stundtals saknades. Det är extremt sällsynt att det finns anledning att kritisera ljudet här. Också uppseendeväckande att man, kanske av av tidsskäl, körde på i ett svep i cirka två timmar. Paus hade varit att föredra. Att min kollega på GP i rubrik ansåg konserten vara småsnål framstår mot den bakgrunden som en märklig åsikt.

Hylander klagade emellanåt på hur beskedlig publiken var och kanske hade det blivit en annan tändning på scen och fler solon om responsen varit en annan. Nu blev det desto mer bifall på slutet vilket ändå borgade för extranummer. Förvånades över att inte backdrop användes och hade nog väntat mig fler anekdoter. Typiskt nog förunnas vi inte några titlar. Borde kanske ha lyssnat in mig mer noggrant på 10 cd-boxen Mil efter mil som inhandlades från Nikke Ström på Nef i samband med ”gala-konsert” på Torsten Näslunds födelsedag. Jo så pass mycket har jag gillat Totta Näslund och värderat denna vokala auktoritet som världsklass att jag investerade i nämnda box, en av ganska få i min lilla kollektion.

Minns dokumentären när han svårt cancersjuk reste till USA och genomförde inspelningen av den ypperliga Dylan-plattan med Mikael Wiehe och hans lyckade översättningar. Har sett Canadian Club hylla Tottas Blues Band ett par gånger och recenserat och bevistade en celeber minnestillställning på Kulturkalaset. Hörde Totta live bland annat på Liseberg då fokus låg på duetterna, i Lysekil på 80-talet, på Nef med TBB, på Heden i Varmare än Korv, i Falkenberg och troligen fler scener. När han hyllades på Nationalteaterns premiär av deras 40-års jubileums revy var det helt överväldigande, som om brast hos mig och jag inte klarar av att samlat redogöra för upplevelsen. . På scen fanns gänget kring hans Bluesband plus Anders Melander och när omistlige vapendragaren Bengan Blomgren lade sin lager på lager-ackord till sin kompanjons ära, konstaterade jag efteråt att det troligen var de gudomligaste toner öronen någonsin tagit emot.

Så på något vis hade jag omedvetet duckat för den allt annat än oviktiga aspekten vem som ska kunna i kläda sig rollen att röstmässigt göra den till Göteborg inflyttade ångermanlänningen rättvisa. Huvudansvaret axlades av värden Dan Hylander vars sideman Mats Ronander dök upp i omgångar och gjorde cirka fyra låtar. Jenny Silver (f.d Öhlund) fick representera de många kvinnor den högst allsidige auktoriteten sjungit duett med. Silver har jag sett i Mölndal, Hylander några gånger under årens lopp och Ronander minst vid ett halvdussin tillfällen, kanske fler. Gillade skarpt soloplattorna på 80-talet och hans bluesiga samarbeten. Eftersom dessa har etablerat sina personliga uttryck sedan decennier svävade Tottas ande alltför sällan över scen, Kanske en fördel att studera förlagan och gå in i rollen utan att ha tidigare ha satt djupare avtryck, som i fallet med Tom Johansson som galant framför repertoar ur TBB. Blev ändå en ganska respektabel hyllning med ett antal toppar även om jag har vissa reservationer.

Hasse Olsson på orgel, en mittpunkt inom svensk rockmusik på 80-talet som på senare kunnat höras live med bland andra Bjurman Band, hade rekryterat ett gäng som jag förmodligen inte hört tidigare. Rytmsektionen bestod av trumslagare Magnus Fritz, på elbas stadigt förankrade Mats ”Mackan” Englund (Hylander spelade med honom redan på 70-talet) samt på percussion Rebecca Meiselbach som jobbat med en uppsjö av Sveriges artistelit. Fritz lirar jazzigt i Groove Company och ofta i musikaler. ”Mackan” är lika musikaliskt bred har ett förflutet hos bland andra Eva Dahlgren. Magnus Bengtsson på gura borde ha erbjudits mer utrymme att glänsa. Tagit reda på att han varit verksam på helt olika fronter – Stefan Nilssons episka soundtrack, musik för barn (Georg Riedel) och samarbete med symfoniker. På andra sidan satt Mikael Littwold som trakterade keyboard och emellanåt stränginstrument som ukulele samt dragspel. Han har varit kapellmästare, låtskrivare åt andra och ingått i band som backat upp såväl Hylander som Ronander. Hylander som för det mesta satt på en pall hade tre gitarrer att välja på och fick reda på tonart av någon initierad intill honom. ”Malla” lirade förstås också vassa licks när det var hans tur att brodera ut potenta låtar. Vidare presenterades en erfaren kvinna på kör vars namn jag tyvärr tappat bort.

Visst förekom melodier och sound som attraherade. Hylanders kompositioner i omsorgsfulla inspelade tagningar håller hög klass och interpreten själv gör väldigt gedigna insatser. Dessutom har producenten haft den goda smaken att göra covers på örhänget Always On My Mind, John Prine, Steve Earle och Townes van Zandt vilka orättvist nog står i skuggan för Dylan och Springsteen. Men min invändning nummer två och tre rör som framskymtas att sången i för liten utsträckning minner om hyllningsobjektet och att mer tid på lagts på arren. För många låtar lunkar på i snarlik stil och rytmsektionen framstår då som förhållandevis trist. Hade önskat att instrumentalister hade fått färga betydligt mer och att man jobbat med övergångar och vändningar för att skapa dynamik som exalterar, som försöker närma sig det undertryckta känsloregistret som avspeglades på de fura skivorna och än mer på det sista han höll på med, ljuvliga Dylan-tolkningar signerade Mikael Wiehe.

Önskvärd finess och fördjupning uppstod i Ronanders bidrag. Tonen sattes med Riding With The King, skönt släpig hit med John Hiatt som jag har på singel. Följdes upp med klassisk Muddy Waters, en livsbejakande snabb Going Down (one hit wonder av Don Nix) utan att ANC-galan apostroferas eller att refrängen upprepas som på Scandinavium med enormt taggad och celeber kör.. Dylan kommer till slut med på ett hörn i och med att Ronander & Co. går loss i All Along The Watchtower. Han och Bengtsson turas om att brodera ut stick på ett sätt som behagar.

En ytterligare ofrånkomlig besk synpunkt rör det faktum att Silver nästan bara fick vokala uppdrag i början och slutet, förvisso till stor belåtenhet. I övrigt måste det betraktas som misshushållning med resurser att damen i hatt stod på scen med gitarr på magen utan att få göra avtryck. Borde ha fått ta hand om fler duetter. Apropå anekdoter handlade den roligaste om det pinsamma enligt Totta att bli en långkörare på Svensktoppen. Sången det handlade om var förstås lätt självbiografiska En clown i mina kläder, fast när jag googlat har jag fått fram att ytterligare fem melodier kom på Svensktoppen, kanske var det några av dem som bara var nära att röstas in.

Inledningen är försynt, rent av gripande med Alltid inom mig och svepande vemodig countrydoft i antikrigslåten Han kom hem, cover på John Prine som jag såg i Konserthuset vid dennes sista besök i Sverige. Märker när jag ögnar igenom anteckningarna att konserten inte saknade utlovad intimitet och närvaro, men för ofta hakade snarlika låtar i varann och passerade förbi utan att man tog upp dem i kartoteket över extraordinära liveversioner. Maria (är detta allt vi har…) vadar i vackert vemod. Uppskattar det klämmiga stuket i Hjärtat är ett trubbigt instrument och noterar en höjdpunkt i cajun-style featuring dragspel där det riffas frejdigt i melodi med rim på Piteå. I Ballad för Torsten och Sanne (Kärleken) lirar Magnus Bengtsson slide på ett sätt som lyfter soundet och det är nog den enda svenskspråkiga text ”Malla” ombesörjer, hans original nota bene. Den sekvensen där tributen rotar sig som bäst i Tottas oefterhärmliga mylla involverar Jenny Silver och särlingen Townes van Zandt. Syftar på duett med Dan Hylander från öppningsspåret på första samarbetet (Det blåser en vind) jämte Bibelord i hyresrum. På väg igen funkar också förträffligt med sin rörande melankoli och på sluttampen levererar Ronander och Hylanders röster Bara månen är full. Visst är det paradoxalt att jag kan lyfta fram en hel del från en tillställning som ändå gjorde mig halvt om halvt besviken.