Mats Hallberg

25/11 2023

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Den illustra konstellationen kallar sig som den gör för att peka på samhörigheten med pionjären Bo Hansson (1943-2010), han som under det flummiga sena 60-talet bildade Hansson & Karlsson efter några år som turnerande kompgitarrist. Ett livsavgörande beslut som togs efter att hört Brother Jack Mc Duff på Gyllene Cirkeln. Vill passa på att nämna att jag hade förmånen att se duon på en festival intill Näckrosdammen sent 90-tal då en samlings-cd gavs ut. Hör till saken att den skygge självlärde innovatören annars undvek att turnera. Musiken från egna braksuccédebuten 1970- tonsättning av fantasy-trilogin Sagan om ringen med orgelns rika tonspråk i centrum – framförs på Valand i sin helhet i första set.

För den oinvigde och oss som vill bli påminda om eran, har ett par dokumentärer om särlingen Hansson funnits att se på SVT Play, inklusive ett program med högläsning ur Tolkiens berättelse ackompanjerat med organistens fabulösa kompositioner. Albumet där Rune Carlsson står för karaktäristiskt trumsound istället för Janne Carlsson, blev för nystartade skivbolaget Silence en exportframgång och därmed kassako i begynnelsen. Hade i tonåren enormt utbyte av att sväva iväg längs de visuellt uppbyggda skivorna ur Bo Hanssons fullödiga produktion, av vilka jag på vinyl äger de ytterligare tre som kreerats efter snarlikt mönster. Tillsammans med i första hand Björn J:son Lindh representerar Bo Hansson den förnämligaste instrumentalmusik baserad på beat som överhuvudtaget gjorts i Sverige. Trycket på biljetter var så högst när Bosse-bandet gästade föregående säsong att underlag fanns för ny konsert. Och med tre långbord närmast scen blev det utsålt också denna gång.

Vilka ingår då i detta eminenta tribut-band som också levererar högkaratig instrumental progg jämnårig med Bo Hanssons alster? På bilden ovan syns två berömdheter vilka faktiskt medverkade på ett antal av originalen, kittlande fakta. Syftar på gitarrhjälten Kenny Håkansson och Bill Öhrström ( talade om för mig efteråt att han förekom på några av inspelningarna men att Bo Hansson märkligt nog inte tyckte att det behövde anges) på congas och munspel. Både dessa giganter utgör en grundbult i svensk rock och blues. Äger skivor med dem och hört dem ett antal gånger live – exempelvis Bill´s Boogie Band, Kebnekajse, Blues Into Jazz, Dag Vag, Mikael Ramel Bäst Band, Baby Grandmothers, Bill Öhrström. Tippar på att mångsysslaren Peter Bryngelsson tjänstgjort som projektledare. Av den handfull böcker han skrivit handlar en om just mästerverket Sagan om ringen. Ansvarar för konsertens knapphändiga presentationer, som ofta är svåra att uppfatta i sorlet. Har fått veta att han genomförde deras gig med feber i kroppen genomgående sittandes genom att skifta emellan två gitarrer, delvis med inriktning på slide.

Visar sig att övriga på scen, de för mig obekanta musikerna, ofta ingått i hans sfär. De har figurerat i grupper som Ragnarök, Kung Tung, Astro Turf, Urban Turban och i ett projekt kring filmmusik. Bo Hanssons uppfordrande mantel axlas av Lasse Liljegren på elpiano och orgel. I oklanderlig rytmsektion huserar elbasisten Bobby Ringström och bakom trummorna Mikael Svanevik. I musik grundad på rullande orgelsound och expansiva slingor på keyboard intar trummor en särställning. Uppskattar verkligen vad Svanevik tillförde under konsertens lika karismatiska som varierande faser.

Första set pågår i ungefär en halvtimme. Ägnas som sagt åt musiken ur Sagan om ringen. Som ett medley fast samtidigt med markerade avgränsningar mellan varje komposition. Försynt viras publiken in i trolsk stämning, vilket egentligen inte borde komma som en överraskning. Smart sätt att framhäva mångfalden av nyanser, geniets makalösa fantasi som öppnar dörrar också för mig, som aldrig engagerats av Tolkiens gåtfulla narrativ. Liljegren styr på sina klaviaturer skeendet utan att dominera. Tempot varvas upp väsentligt i omgångar. Att använda sig av två unika strängbändare genererar fantastiska möjligheter, blir mycket effektfullt på ett organiskt vis. Böljande licks övergår ibland i smakfullt riffande. Suggestivt målas lockande tonlandskap fram. Igenkännbara melodier integreras sömlöst med adderandet av tillhörande rytmik. När intensiteten stegras ytterligare ett snäpp kommer aftonens första solo från mästerlige Kenny Håkansson (vill nämna att jag hörde honom framföra ett par outgivna, underbara Hansson-kompositioner när ”Progglådan” i regi av Coste Apetrea besökte Stora Teatern 2018).

Finstilt musik breder ut sig i flera skikt där varje ackord känns inplanerat utan att det alls blir förutsägbart. Låter mjukt svävande och taggigt omvälvande om vartannat. Bryngelsson manövrerar sig stundtals snyggt till position längst fram medan Öhrström färgar med groove och reflekterande tillägg på sina congas. Det kulminerar på slutet av första avdelningen genom att dels hypnotisk groove broderas ut med gitarristerna som anförare, dels i ballad där Öhrström tar fram munspelet.

På arrangörens hemsida har man kunnat läsa att musik associerad med Bo Hansson ska komplettera låtlistan. Inflytelserika gränsöverskridande svenska grupper från första halvan av 70-talet listas, varav somliga inkluderas. Allra först efter paus händer dock något lika kul som totalt oväntat. Peter Bryngelsson har nämligen tillverkat en kort cover på svenska av den mycket uppmärksammade utgivningen av ihopmixade Beatles-låten. Och innan andra låtskrivares verk tar vid levereras med ackuratess två kompositioner från uppföljaren Ur Trollkarlens hatt, nämligen Storstad samt Solen. Blir till en stadig ljudmatta som det svänger om, med nervig finess. Veteranen Håkansson är i sitt esse tajt uppbackad av övriga med Svanevik i spetsen.

Därefter träder man in på nya aviserade marker, första kliven tas med en gungande blues av amerikanske hard bop-pianisten Duke Pearson med feature på munspel. Vi får också en stillsamt porlande hippie-låt vars atmosfär förstärks med dröjande beat, markerad basgång och välljudande munspel. Volymen har i andra set skruvats upp till förväntad nivå, lyckligtvis med bibehållet balanserat ljud. Det har också sorlet hos klickar av folk på plats. I princip enda man kan klaga på avser yttre omständigheter. Efter paus tycks Valand ha gett tillträde till snacksaliga sällskap som suttit i annan restaurang i huset, vilket tyvärr stör. Och dessutom hade DJ lovats tillgång till scen tidigare än vad som bestämts, vilket innebar att vi inte fick lyssna på Hansson & Karlssons största hit.

Har alltför sällan lyssnat på instrumentalgruppen Fläsket brinner (vet att jag sett en reunion på Liseberg). Bo Hansson bidrog med en låt på debuten för den namnkunniga formationen, vilket gör det naturligt att lira just Bosses låt. Den avlöses av Folkvisa i morse från Samla Mammas Manna och Resa mot okänt mål från Kebnekajse (som jag sett åtminstone två gånger på senare år) där som bekant Kenny Håkansson utgör en av pelarna. Bosse-bandet förflyttar sig från bluesig vibe och folkrock till symfonisk touch och progressiv ekvilibristik. Man avslutar i crescendo-betonad triumf. Rycks med av oerhört läckra kontraster organiskt konstruerade, teman som griper tag i mig. Både Samla och Kebnekajse har jag på lp, dock inte skivorna man hämtat låtarna ifrån.

. Medvetet eller som en oundviklig slump kan fragment från banbrytande band noteras. Tänker på tidiga Pink Floyd, Camel, kanske Gentle Giant och inte minst hypnotiska metriken hos King Crimson. När rytmsektionen präglar som mest, tar fram sina vägvinnande linjer kan de nästan kopplas till en sorts maffig drum & bass-estetik. Kul! På Fasching i början av året hade extatiskt ösig hit med dem (som jag har på både live- och studioskiva) lagts till som extranummer. På ett jublande Valand återvänds istället till huvudpersonen. Vi förunnades en ljuvlig, långsamt svävande version av Den långa flykten (The Escape) från albumet Watership Down baserat på romanen med samma titel. Vi som längtat efter att få lyssna på välorganiserade Bosse-bandet blev ytterst tillfredsställda, njöt av ypperlig livemusik från instrumentalmusikens guldålder.

OBS TACK Niklas Gran för tillgång till dina bilder!

19/11 2023

Draken i Göteborg (Arrangör: Krall Entertainment)

Har haft viss koll på vad Ebbot Lundberg hållit på med sedan de vilda åren med Union Carbide Productions. Jag äger helgjutna debuten med The Soundtracks of Our Lives, såg relativt nygjorda dokumentären om UCP på Göteborgs filmfestival, sett Ebbot fronta i diverse konstellationer ett tvåsiffrigt antal gånger, gav här reunionspelningen med TSOUL på WOW 4+ och tog vara på erbjudandet att intervjua honom inför samarbetet med Göteborg Jazz Orchestra. Ändå utfaller en jämförelse med den vitala uppstickare till jazzorkester som frodats i 5-6 år till den senares fördel. Vet sålunda väsentligt mer om GJO, hur de låter och vad de haft för sig, då jag uppskattningsvis lyssnat på 85% av deras tematiskt fullödiga konserter. Recenserat deras bedrifter ett antal gånger i Kulturbloggen och i Orkesterjournalen och nästan blivit beroende av vanan att få uppleva storbandet live. Blev kontaktad av dem när de nyss dragit igång sina månatliga måndagskonserter, på den krog (Contrast Public House) de vid jazziga evenemang döpt om till anrika Wauxhall. GJO har därtill framträtt med namnkunniga gäster på exempelvis Stora Teatern, Brew House (också utomhus) och Valand.

Draken där jag sett ett par enstaka konserter tidigare (en av dem invigningen av Draken Live tidigare i höst med Jill Johnson) är ju annars känt som hjärtat i Göteborgs Filmfestival, vilket gjort att jag känner mig hemmastadd i denna miljö också nu när den renoverats till ytterligare en pjäs i Stordalens ständigt växande nöjesimperium. Det sluttande golvet ger god sikt och man sitter bekvämt de sammetsröda fåtöljerna. Jazzföreningen Nefertits ljudansvarige Tomas Ferngren borgade för att varje instrument nådde ut på rätt frekvens. Konserten denna kulna söndagsafton pågick under två timmar inklusive paus och extranummer. Kändes alldeles lagom! Agerade trivsam konferencier överraskande diskret gjorde Erik Mjönes, musikalartist till vardags verksam i P2. Enda som saknades var en kortfattad exposé över GJO:s historik troligen okänd för stora flertalet i publiken. Lyckligtvis fick åhörarna veta vad solisterna hette. Draken var nästan fullsatt trots rejält tilltaget biljettpris. Sångaren, låtskrivaren och producenten som förr betraktades som en indie-.excentriker har blivit folkkär genom att vara känd från teve.

Finns en viss rutin hos Ebbot att framträda med såväl stråkar som orkestrar och storband. Jag har tidigare hört samarbeten med storband under ledning av Lasse Lindgren samt Håkan Broströms New Places Orchestra. I ena fallet tyckte jag att Ebbot inte bottnade i alla kompositioner, att det lät ojämt. Känns relevant att nämna att jag skrev så pass positivt om konsert på Nef med ypperliga New Places Orchestra att den texten publicerats på Håkan Broströms hemsida. Emellan föregående jul och nyår möttes dessa enheter igen utan att jag var där. Musikredaktören på GP som jag aldrig skådat i något jazzigt sammanhang skrädde inte orden, tog istället fram sin mest brutala såg. Med tanke på hur det presterades tre veckor tidigare med Viktoria Tolstoy, kan den lika omtalade som beryktade recensionen omöjligen tas på allvar, även om den konserten enligt Ebbot innehöll för många solon och huvudpersonen kan mycket väl ha stått för en ojämn insats.

Förvånades en smula över över att repertoaren på Draken valts på ett så konsekvent sätt av en hängiven artist vars attityd avslöjade att han njöt av vad som var i görningen, då man givetvis hade repat. Tyckte om upplägget att i storbandsformat spegla material som Ebbot sjungit och som regel skrivit texten till. De fantastiska arren var främst signerade geniet Johan Lindström med vilken shamanen (konferencierens epitet) haft ingående samarbeten med. Två nya arr hade skrivits av Hasse Hjortek, vilket resulterade i uruppförande av Under Your Spell.

GJO ställde helhjärtat upp på uppskissade villkor, har näppeligen tidigare tolkat psykedeliskt rockröjiga låtar som stundtals , förbluffande nog ges stråk av skönhet. Fick i utbyte generöst med utrymme att färga läckra melodier. Somliga äventyrslystna musikälskare ratar storband av rädsla för att det ska låta slickat, alltför slätkammat. Just den kategorin kunde rakt av gå igång på detta extatiska möte, laddat med friktion och nyanser. Blev än mer påfylld av energi än jag hade föreställt mig, trots att jag visste var GJO var kapabla till. Som seden påbjuder tilldelas GJO själva första låten i varje set. Har i efterhand fått veta att det rörde sig om framåtlutade Turning Up (T. Akiyoshi) respektive fängslande vridna toner i Spectrum (B. Mintzer) där tenorsaxofonisten Björn Cedergren stod för fullödigt solo i omgivning av aviga takter. Modigt gjort att lansera ett komplext stycke som genomsyrades av skrynklig struktur.

Ebbot fjärmar sig kompromisslöst från den lena crooner-stil storband ofta förknippas med. Istället för att försöka sig på att ha Kurt Elling och Tony Bennet till ideal, laboreras med en stämma som av belackare beskrivs i termer av skrovligt skränig. I denna tillställning behärskas emellertid till fullo konsten att nyansera. Sound laddas med maximal intensitet för att därefter fokuseras på finstilta valörer, vilket gör att man ryser av välbehag. Konsten att växla uttryck och därmed skapa dramatiska bågar, är en unik kvalitet i den kraftfulla rösten. Konceptet med stegringar och nedsänkningar firar kontinuerligt triumfer, ett varumärke stjärnan framgångsrikt förvaltar. Att han sin vana trogen mumlar och struntar i mikrofonteknik i mellansnack kan betraktas som en marginell anmärkning knappt någon fäster sig vid.

Korar versionen av Light My Fire till konsertens kulmen. The Doors psykedeliska listetta från flower power-eran framförs makalöst drivet genom kontrasterande passager med hänryckande feature från gitarrist Erik Weissglas, formidabel utvikning av David Bäck över sin orgelljudande klaviatur och rytmtillverkarna Fredrik Hamrå bakom trummorna jämte exakta leveransen av basgångar från elbasist Olli Rantala. De tre sistnämnda hade enorm betydelse för att leverera det sound Ebbot och arrangören av respektive låtar beställt. Samtliga nämnda plus Vanja Holm på percussion bröt sig ur sin trygghetszon på ett magiskt vis. Magnifika musiker helt enkelt vilka likt andra jazzutbildade kan prestera gränsöverskridande utan att det låter onaturligt. Rantala låg lagom mycket i framkant och präglade det ömsom snirkliga, ömsom raka beat som fångade oss. Vad beträffar den fabulöse Fredrik Hamrå associerar den polyrytmiska spelstilen med namnen Sandsten i TSOUL. Slump eller medvetet val? Av covers i övrigt görs också två hits med hemliga kultbandet The Residents, en av Ebbots absoluta favoritgrupper som han på anmodan introducerar. Hey Skinny utvecklas till suggestiv fullträff medan Perfect Love sätts igång genom bluesigt basintro i baktakt. Spännande!

Ett otroligt vitalt, flexibelt och taggat storband gick som framgått Ebbot till mötes, inte olikt Gil Evans & The Monday Night Orchestra Live At Sweet Basil (förvisso framkallar de instrumental extas) Dessutom tillförde des fräschör av synkoperade toner i ensemblespelet, kompletterade med spänstiga solon. Eminenta trumpetsektionen med Patrik Putte Jansson, Jonathan Kronevik (stod för glimrande distinkta solon), Jörgen Winblad och Mats Eklund (tillika orkesterns verksamhetsledare) ska framhållas extra. Flitigaste solist i träblåset var förutom nämnde Cedergren fint fraserande Pontus Pohl på altsax. Ella Wennerberg på bastrombon utgjorde i denna sättning enda kvinna förutom ovan nämnda Vanja Holm.

Studerar först nu anteckningarna för att lyfta fram fler höjdpunkter på en konsert som överträffar mina förväntningar. Om jag börjar bakifrån stöter jag på dynamiska Glad To Have You Back från Union Carbide-tiden där blåssektionen hålls sysselsatta i ett minst sagt potent sound influerat av Stooges och skönt jammigt svängigt extranummer betitlat Hollywood Babylon som tydligen hämtats från amerikanska skräck-punkbandet Misfits. Vidare vackert uppbyggda There´s Only One Of Us Here featuring Erik Weissglas på slide, mjuklandningen med luftiga balladen Under Your Spell vars snygga övergångar och olika skikt framställs glänsande, skönt småstökigt groove i Ebbot/ Ian Persson -original från 1990 lanserad under devisen första låt med jazzsväng hos Union Carbide, ett supersnyggt storbandsarr på låt hag tror döpts till Just A Breath sägs spegla vår turbulenta nutid samt den vidunderliga klang som ledsagar låt Ebbot hämtat från sitt samarbete med Trummor & Orgel. Paradnumret Hong Kong Blues ska inte heller negligeras i en sammanställning. Här broderas tema raffinerat av David Bäck och Vanja Holm. Marknadsföringen visar sig föga förvånande stämma. Oavsett etikett förenas delvis olika värdar i ett synnerligen fruktbart musikaliskt utbyte. Publiken blev som synes euforisk.

21-22/10 2023

Är en långsamt arbetande skribent med många skrivuppdrag som i frustrerande omgångar dragits med en strejkande dator. Därför har inte rapporter från alla spelställen jag frekventerade redovisats tidigare. Ska försöka att med hjälp av anteckningar och fotografier försätta mig i de tillstånd jag var i då för cirka en och halv vecka sedan.

I mycket ogästvänligt blött huvudstadsväder hinner jag till Glen Miller Café i god tid till andra set efter att sett tribut-programmet ”Blossom Dearest” på nya Cirkus. Knökfulla GMC frontas av svensk-isländskan STINA MISSNASTI AGUSTSDOTTIR och hennes minst sagt potenta powertrio. Med spänd förväntan manövrerade jag mig till en minimal yta längst bort i den lätt klaustrofobiska lokalen. Välkomnades av isländskan och det föll sig naturligt att inte bara tacka, utan också prata med en nöjd artist efteråt. Hade inte tidigare hört henne live, däremot i entusiastiska ordalag recenserat två senaste albumen. Och sångerskan serverade en stekhett anrättning tillsammans med Morgan Ågren bakom trumsetet, Andreas Hourdakis sittandes med sin klangrika gura och bakom i jämnhöjd kamperar Henrik Linder med sin vidunderliga elbas.

Osannolikt att någon med kännedom om vad dessa fyra individer kan uträtta gemensamt, var inställd på en prydligt tillbakalutad spelning. Ändå måste stormvinden som i sjok drog genom GMC definieras som sensationell, blev en sanslös happening att bära med sig resten av livet. Kan inte erinra mig ha upplevt lika sugna, lika motiverade musiker som i samma utsträckning förvaltat omfattande glipor. Dylika impulsiva infall skulle knappast kunna inträffa i studio. Linder står genomgående för osviklig stabilitet när Ågren triggar Hourdakis att på fusionröjigt manér ge sig av på expanderande utflykter, vilka Ågren kontrar på som en extatisk rytmläggare. Imposanta huvudrollsinnehavaren lät sålunda männen ta över i perioder, leka av sig rommen för att nyttja en sliten kliché. Deras sound kanske inte innehöll så många procent jazz. Men vem på en vidsynt festival bryr sig?

Till att börja med görs Lover Man i sparsmakat ”dirty” groove. Ågren varvar upp, bjuder på kontraster medan Hourdakis ägnar sig åt eldfängt coolt riffande. Augustsdottir firar triumfer i sin egen Body om att inte längre tukta den kropp som i uppväxten led av balettens fysiska begränsningar. Hip Hop-soul och reggae korsas i gungande brygd och garneras med bedårande excesser på elgitarr.

Stina berättar att när hon flyttade till Kanada kände hon inte till Joni Mitchell. Hämtat från ett isländskt projekt tolkas Both Sides Now genomsyrad av vindlande förföriska klanger. Oantastlig sång förstås och ett tema som grant dekoreras av Hourdakis. Njuter av oväntad cover med feature från basist Henrik Linder. Lyckas identifiera syntigt svepande 80-tals hitten Killing Moon av Echo & The Bunnymen. Här svärs ingen trohet mot originalet. Tvärtom tas majestätiska anslaget vidare genom vildsint energi och snyggt utsmyckade linjer. Det 6-strängade bandlösa instrumentet binder samman Hourdakis angenäma eskapader som Ågren kuggar i och för musiken framåt, furiöst krängande.

Är skapligt förtrogen med Andreas Hourdakis sound efter att ett antal gånger hört honom live, men aldrig förr hört honom omsätta så många idéer. Han betedde sig som en genuin gitarrhjälte när rytmsektionen med Ågren i spetsen iscensatte dueller, utmanade till stordåd bortom sedvanligt spel i genren jazzgitarr. Och fyrverkeriet av kaskader från Morgan Ågren skapade en extraordinär nerv i detta trånga utrymme. Sångerskans stämband och passionerade inställning inbjöd till den exceptionella energi som alstrades av publik och utövare. Hon jublar åt att regelbundet få sjunga med uppbackning av ena halvan från Mats & Morgan.

Vilka avgörande händelser ägde rum avslutande set? Stina på duo med Henrik Linder gör en ömsint spröd sak, nämligen I Won´t Grow Up. från 50-tals musikalen Peter Pan. Därefter anför Stina i makalöst ösigt paradnummer. Att jag förnimmer Björk-vibe beror på att på repertoaren finns Birthday av Sugarcubes. Jazzrockig urladdning som heter duga med finurliga figurer på gitarr jämte ett pulserande groove och fladdrigt avancerat bassolo. En av aftonens definitiva toppnoteringar! Var dessutom födelsedag för bandets påslagne strängbändare, vilket självfallet uppmärksammades. Febrigt utflippade tendenser fortsätter och fördjupas än mer i What A Little Moonlight Can Do, filmschlagern från 30-talet som blivit en tidlös klassiker. Extranumret utvecklas till en seans av afro-beat. Powertrion lägger in turbon. GMC kokar av upphetsning när Andreas och Morgan ursinnigt duellerar. Magi uppstår!

Söndagen 22/10 tar jag mig mitt på dagen till Södermalm med SL. Går till Mosebacke där utsikten beundras och vandrar upp till Ivar Lo-Parken. Laddar upp för tidig eftermiddagskonsert på Källarbyn i Gamla Stan. STELLA GUSTIN är som det brukar heta ung och lovande. Bakom sig har hon terminer på Fridhem och förmodligen musikgymnasium i Västerås. Närmsta åren kommer ägnas åt förkovran på KMH. Vad beträffar skivinspelningar vill sångerskan skynda långsamt i motsats till flera andra jämnåriga kollegor. Jag stiftade bekantskap med Gustins sångkonst på jazzfestivalen i Ystad och skrev en uppskattande recension av en 2/3 konsert. Konstaterade då att förutsättningar för en framgångsrik karriär finns tack vare erforderlig teknik och utstrålningen är en plusfaktor. Ser inget skäl till att ändra uppfattning efter upp emot en timmes festivalkonsert.

Tillgodogör mig i det vita valven under jord i Gamla Stan (första besöket på Källarbyn) en hel konsert med henne och en kvartett för första gången. Ackompanjerar gör Eskil Larsson på tenorsaxofon, pianisten Milos Lindegren och en rytmsektion bestående av Mattias Nyman bakom trummorna och vid kontrabasen den rutinerade vikarien Tomas Sjödell. Gustin som undviker att låta som någon av sina förebilder är influerad av bland andra Nancy Wilson, Carmen McRae och Betty Carter. Arren på spännande standards har sammanställts av sångerskan. Scat förekommer, fast sparsamt jämfört med frekvensen hos många andra kollegor.

Gustin ger oss direkt pang på ett supersnabbt alster signerat Jon Hendricks. Borde nog inte ha valt en för stämband och tunga så krånglig harmonik. Låter smidigare i ljuvligt ledig version av Together med feature på bas. Fäster mig vid sömlöst samspel sångerska – instrumentalister och hur angenämt Lindegren broderar ut melodin. Soundtrack betitlat Someday In New York introduceras. Originalet sjöngs faktiskt av hör och häpna en manlig stjärna. Dängan Mel Tormé tog hand om innehåller elastiskt smeksamma fraser från Eskil Larsson. Hans mogna spel får mig att associera till Fredrik Lindborg. En av konsertens krön nås av en vacker röst enbart ackompanjerad av piano i Then I´ll Be Tired Of You från 1934. Båda uppvisar utsökt handlag med balladen.

Gustin påpekar att tempot skrivas upp tredubbelt The Song Is You, marinerad i energiska passager. Samtliga behärskar galant den uppdrivna svårighetsgraden. Lovande jazzsångerskan har en fäbless för berörande ballader. Hennes favorit är romantiska I Only Have Eyes For You som framförs utomordentligt balanserat och rytmsektionen adderar en subtil utvikning inklusive effektfulla kantslag. I en annan sekvens konverserar Nyman snitsigt med saxen. Uppskattar verkligen den boppiga energi kvartetten levererar. Blir förtjust i hur Gustin och musikerna rytmiserar Love You Madly och den obesvärade frejdigheten i musikalnumret A Lot Of Living To Do. Allra sist excelleras i smeksamt sound präglat av förstklassig frasering. Belåten publik tar tacksamt emot interpretens fina framförande av Some Other Time var i Nymans vispspel och Lindegrens anslag bör lyftas fram. Ur musikaliskt hänseende ser framtiden ljus ut för Stella Gustin.

Den tredje intima konserten i min del 2- redogörelse går av stapeln på klassiska Engelen och är märkligt nog utan entréavgift. Hör merparten av första set och början av andra med den garvade Tessan Milveden, som jag träffat i samband med festivaler men inte tidigare hört sjunga live. Däremot recenserat och rosat hennes skivdebut Openness härom året Att jag inte kan förmedla en samlad bild beror på på att Milveden i förväg hade dissat spelningen och att jag inte ville stressa till Nalen plus att jag tog fel buss. Verksam sedan 80-talet omger sig Milveden av en pianolös kvartett bestående av flitigt förekommande solisten Catharina Wiborgh (med i Bag Ladies som recenserats live och på skiva) på altsaxofon, Sven-Eric Granholm på gitarr, trumslagaren Nils Danell (minns honom från Lars Sjöstens kvartett) samt på kontrabas Jean-Claude Brival.

Registrerar en avspänd tillställning där väl valda jazzstandards mixas med bluesigt material. Chosefria Milvedens genuina framtoning påminner ibland om den på sin tid fabulösa Nannie Porres. Hör expansiva och mustiga tolkningar av standards som Autumn Leaves, On Green Dolphin Street (där vi får veta hur den kom till och i vilket sammanhang) Hinner också njuta av bedårande All The Things You Are och This Masquerade. Har för mig att den först nämnda låten övergår i svensk översättning. Dessutom görs en instrumental sprudlande framställan av Take The A-Train. Hade önskat att jag kunnat höra mer av detta exklusiva gig som också innefattar sofistikerade All The Things You Are och The Masqaurade

Blir upplyst om att framträdandet genomförs orepeterat. Trots att det sker på uppstuds hittar man varandra. Allt sitter som det ska.. Musiken är snyggt skrudad, anspråkslös hållning rymmer samtidigt en omsorg om detaljer. Gitarrist Granholm intar en tämligen försynt position och vad jag kunde höra endast enstaka solo, medan aktive altsaxofonisten tjusigt smyckar ut i princip varje melodi. Gillar Danell som markerar rytmen utan större åthävor.

Tillsammans med cirka 700 förväntansfulla R & B-fantaster befinner jag mig på anrika Nalen för att kolla in hajpade LELLA JAMES. Souldivan från L.A som enligt programhäftet gjorde succé på festivalen för femton år sedan (Skeppsholmen?) har haft sju radiohits plus två listettor på Billboard. Ett helt album har tillägnats Etta James och har delat scen med flera storheter. Goda förebilder en masse framhålls av en artist som live inte kan låta bli att vara tröttsamt skrikig, som en mycket fattigare upplaga av Millie Jackson, Missy Elliott eller nämnda Etta James (som jag sett och golvats av utomhus i Göteborg). Blev sammantaget en väldigt konstig konsert på cirka 70 minuter. Lämnar flådiga forna jazzpalatset förvirrad.

Ett skäl till min högst berättigade besvikelse beror på omgivningen. Endast två bastanta instrumentalister ansvarar för soundet. Dels en bombastisk trumslagare med ansenlig utrustning driver massivt på likt piskrapp från baskaggen, dels en snubbe på klaviaturer vars slingor inte tränger igenom förrän efter cirka 40 minuter. Smått skandalöst! I hans instrument är en hysteriskt uppumpad bas lagrad till förfång för ljudbilden. Istället för sväng låter det statiskt och vi dränks i obalans. Ytterst tveksamt om liknande stenhård volym förekommit tidigare genom festivalens historia. Frekventa tjatet på publiken att ge större respons är en total felfokusering, dessutom bara onödigt att kräva att lampor ska tändas, eftersom folk faktiskt är med på noterna. I kanske en trekvart var tillställningen fånigt forcerad., oftast med onaturligt extatisk framtoning i en mer än hundraprocentig satsning. Varför vilja köra över en blandad välvilligt inställd publik?

Leela James, hennes två körsångerskor och musikerduon är inte i närheten av att vara på samma nivå som sina. förebilder. Någonstans i hysterin gömmer sig troligen listettan Don´t Want You Back. När jag checkar av mina anteckningar hittas ändå ljuspunkter. I andra låten etableras tillfälligt ett åtråvärt groove. Och jag noterar röstens skärpa och bett och i bästa fall exalterad soulfunk som funkar. Saknar dock elbasist, blås och i viss mån riffande gitarrist. Underhållande referens till suggestiv 80-tals funk á la Mary Jane Girls genomförs. Fragment av framvällande neo-soul borde ha spunnits vidare på. Straka singeln Complicated från 2021 är dock i för hög utsträckning centrerad kring feta beats. Å andra sidan applåderas lusten att referera till svart musikhistoria, exempelvis I Rather Be With Uou (B. Collins).

Sista fasen inträffar en glädjande kontrast. När jag hade gett upp förhoppningen om vettigt ljud frånkopplas basen och trumslagaren tar paus. Trevligt nog tillverkas ballader genom övertygande sång till ackompanjemang av digitalpiano. Förföriska Fall For You i denna avskalade version möts av konsertens största bifall, vilket också beror på att folkhavet framför mig (håller till allra längst bak i salen) vill bli förlösta. I extranumret svänger det plötsligt och kroppen gungar med. Perfekt rytm framkallar feststämning och omedelbart gensvar. Onekligen en konstig konsert med flera olika faser!