Markus Krunegård har alltid balanserat mellan det storslagna och det personliga, mellan arenans ljus och vardagens grus. När han nu ”fyller halva Globen” – en formulering så typiskt Krunegårdsk att den lika gärna kunde vara en låttitel – gör han det med ett leende som avslöjar att det här betyder något på riktigt. I inläggen på sociala medier var han tveksam hur han skulle dela påk Globen, på mitten, på höjden eller någon annan kreativ skärning. Det är inte bara ännu en konsert, det är en sorts bekräftelse: på att envishet, känsla och egenart faktiskt kan ta en artist hela vägen hit. Det hela som enligt uppgift började som ett skämt, att boka Globen.
Kvällen börjar i dramatik. ”Bastard anthem” sprakar igång i blixtrande motljus och massor av rök på scenen, och Krunegård ropar ”Tack! Äntligen!” som om han hållit andan i flera år. Det är en stor entré, men också djupt mänsklig. Under två timmar rör han sig mellan olika uttryck – från explosiv crescendorock till elektroniskt skimrande synthpop i ”Trointeduärnåt City” – utan att tappa sin egen ton. Ljudbilden är tät men aldrig steril, och känslan av samspel mellan musikerna, som står tätt på scenen, ger arenan ett oväntat intimt skimmer. Lite misshandel av stråk-kvartett, finns på scenen, men används bara under tre låtar.
Krunegård blandar nytt och gammalt med lätt hand. Den nya singeln ”Tårar” får svensk premiär och låter som en framtida klassiker, medan ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” väcks till liv med lika delar humor och allvar – komplett med simmande spermier på storbildsskärmen. I ”Cha cha shake” tar dottern Helli plats vid sin fars sida och förvandlar låten till ett familjeporträtt i realtid. Det är rörande utan att bli sentimentalt.
Kvällen bjuder också på överraskningar och en förväntad gäst. . Miriam Bryant och Mauro Scocco dyker upp som eleganta kometer, men det är Krunegård själv som förblir navet. Hans förmåga att tala, skämta och blotta sig utan att tappa greppet om helheten gör att publiken aldrig förlorar fokus. Pianopotpurriet mitt i konserten – ensamt, naket, innerligt – blir ett av kvällens mest laddade ögonblick. Vet inte riktigt vad jag tycker om hur B-scenen användes igår. Kul att fler får känna att de är nära men vi som stod längt fram såg ingenting, och inget visades på skärmarna längst fram. Sen att han går igenom publikhavet tillbaka till scenen och jag först inte vill släppa fram honom utan tror att det är någon som vill ta min plats längst fram.
Visst finns stunder av tomgång, små andningspauser där energin dippar. Men de vägs upp av ögonblick som ”Vampyr får vampyr” där Anna Vnuk dansar sig rakt in i låtens raseri, eller finalen ”Korallreven & Vintergatan”, då hela arenan badar i ljus och gemenskap. Det är varmt, mänskligt och påtagligt äkta – en kväll där Markus Krunegård visar att han både kan och vågar vara en arenartist på sitt eget sätt.
En fyra på en femgradig skala – för värmen, modet och glädjen i att faktiskt fylla halva Globen.
Setlist:
- Bastard anthem
- Everybody hurts/Tur att vi lever samtidigt
- Trointeduärnåt city
- På promenaden
- Etta sitta längst fram
- Tårar
- Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
- 2 veckor i Austin
- 91:an
- Cha cha shake (med Helli Krunegård)
- OAOAE vi förlorade (med Miriam Bryant)
- Samma nätter väntar alla / De är synd om mänskorna / Fakta: Fucked Up / Ta en dusch / Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp (Från B-scenen)
- L.A. L.A. (gick till A-scenen under sången)
- Vampyr får vampyr (med Anna Vnuk)
- Jag är en vampyr
- Hell yeah Norrtälje
Extranummer: - Inget halleluja
- Hela livet var ett disco/Du stör dig hårt på mig (med Mauro Scocco)
- Askan är den bästa jorden
Extranummer2: - Stjärnfallet
- Korallreven & Vintergatan