Häxjakten
Av Arthur Miller
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Jenny Ljungberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Musik Andreas Utnem
Mask och peruk Susanne von Platen, Peter Westerberg
Premiär 14 september 2019 på Elverket, Dramaten
Föreställning som recenseras: 15 september 2019
Tre gastkramande timmar som skakar om mig. Regissören Alexander Mørk-Eidem har ännu en gång håller i rodret för en stark, enastående, berörande uppsättning som lär locka både en ung och en äldre publik och fylla salongen på Elverket. Föreställningen av Häxjakten är tre timmar, men tiden går svindlande fort och jag sitter som på nålar, fast jag vet hur det ska gå.
Häxjakten av Arthur Miller handlar om några unga flickor i Salem i USA under 1600-talet pekade ut människor i bygden som häxor och beskyllde både män och kvinnor för att ha samröre med djävulen och många dömdes till döden efter flickornas vittnesmål. Berättelsen bygger på verkliga händelser även om det inte är exakt återgivning av de historiska händelserna: Arthur Miller skrev om pjäsen: Av dramatiska skäl har det ibland varit nödvändigt att slå ihop många rollgestalter till en. Antalet flickor har reducerats. Abigails ålder har höjts. Ett flertal domare av ungefär samma rang hr fått symboliseras av Hathorne och Danforth. … Varje rollgestalts öde är exakt överensstämmande med den historiska förlagans öde, och det finns ingen i dramat som inte spelade en liknande – och i vissa fall exakt samma – roll i historien.
För Arthur Miller var pjäsen i första hand en metafor för den förföljelse som demokrater utsattes under senator McCarthys jakt på “de röda” under 1950-talets USA.
Det finns otaliga paralleller till vår tid. Tyvärr. Alla har nog någon gång varit med om någon händelse där det inte gått att ha en avvikande uppfattning. Det som styr människor i dessa situationer är rädsla. En del tiger när drevet går, genom att de tiger blir de medhjälpare till det som händer. Det händer på skolor i mobbning-situationer, det händer på arbetsplatser, det händer i olika sammanhang och allra lättast utvecklas detta i sammanhang där människor binds samman av en gemensam uppfattning av en ideologi, en religion, en filosofi eller för den delen: ett fotbollslag. Eller i kriminella kretsar.
Vem vågar stå upp och säga emot när drevet går? I Salem på 1600-talet var det livsfarligt. I vårt samhälle kanske det inte så ofta handlar om livet men det finns mycket annat som vi kan mista om vi vågar stå emot en upprörd massa. Det kan vara ut tuff utmaning att våga stå upp emot flocken. Pjäsen handlar om hur lätt en öppet samhälle rustas ned. Hur lätt det är att en uppretad massa som anser sig ha den enda rätta sanningen stryper friheten och skapar ett samhälle där det är livsfarligt att vara unik och inte följa den förutbestämda mallen.
Regissören säger i en intervju till journalisten Betty Skawonius, i programmet för uppsättningen: Förhoppningsvis blir det en berättelse om hur lätt ett samhälle kan brytas ned, inte en hjältesaga om några få som handlar rätt när alla andra handlar fel. Utan om allas delaktighet. De som utnyttjar sin maktposition och de som inte använder sin makt. De som agerar, de som löper de och de som håller tyst.
Föreställningen har många styrkor. Scenografin är makalös, spektakulär. Från taket hänger en rörlig ljusrigg av enorma proportioner som i inledningen lyser oss i publiken rakt i ansiktet, det är så starkt ljus att det nästan inte går att se på lamporna. Det känns och vi förstår att det som händer på scen lika gärna kan hända oss.
En annan styrka i föreställningen är de många enastående skådespelarna från Stockholms stadsteater och Dramaten. För första gången hittills har de två stora institutionsteatrarna i Stockholm en samarbete på scen med 19 skådespelare tillsammans, men en lång rad av mina favoritskådespelare från de två teatrarna.
Föreställningen har som alla riktigt bra uppsättningen flera möjliga sätt att se den på och inget är bara svart eller vitt. Det går att begripa också de som har makt, inte ens den högste domaren är helt ond och inte Abigail som blir den informella ledaren för de unga flickorna. Det går inte att ursäkta men det går att förstå dessa unga flickor. De levde i ett samhälle där deras röster inte var värda ett dugg och plötsligt fick de stå i centrum för all uppmärksamhet och kunde avgöra vilka som skulle bli häktade. Det är en stark och hemsk berättelse om hur grupptryck och masshysteri skapar offer. Ett viktigt innehåll i alla tider och inte minst i vår tid.
Medverkande
Juliett Eklöf
Niklas Falk
Gerhard Hoberstorfer
Johan Holmberg
Andreas Kundler
Isabelle Kyed
Karin Franz Körlof
Marika Lagercrantz
Per Mattsson
Natalie Minnevik
Shebly Niavarani
Henrik Norlén
Ellen Nyman
Matilda Ragnerstam
Juan Rodriguez
Shanti Roney
Eric Stern
Kirsti Stubø
Susan Taslimi
Mjölkbonden Tevye är kluven mellan sin tradition och sin kärlek för sina fem döttrar. Deras judiska grupp har levt i den lilla fiktiva ryska småstaden Anateva sida vid sida med majoritetsbefolkningen ryssarna i hundratals år. Genom att hålla fast vid sina traditioner har gruppen lyckats överleva. men sakta men säkert närmar sig hotet från omgivningen. Det är flera hot. Nya värderingar om kvinnors rättigheter gör att Tevyes döttrar själva vill välja sin blivande make medan Tevye förväntar sig att han som familjens överhuvud ska bestämma vem de ska gifta sig med. Samtidigt kommer rapporter om fler och fler byar som rensats av judar.
Denna metateater som ram förstärker frågeställningarna om vad konst/kultur är och om motstånd mot fascism och motstånd mot censur och knyter frågorna ännu tätare till vår tid. Det hade dock inte behövs för berättelsen håller bra nog för att få publiken att ta till sig ämnet. Däremot gör metateatern att det blir en bra krydda av fars och komedi som jag känner gör att föreställningen aldrig känns så lång som den i tid faktiskt är. 
