Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterkritik: ”Papporna” där man skrattade vid fel tillfällen på Dramatens Lilla scen

by


Foto Sören Vilks

Papporna
Bok av Alexandra Pascalidou
Regi och koreografi Alexander Salzberger (delar av ensemblen har vid bearbetningen bidragit till material till vissa berättelser)
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask Moa Hedberg
Dramaturg Anna Kölén
Regiassistent Lovisa Bergenstråhle mfl.
Urpremiär Skärtorsdagen den 17 april 2025, Dramatens Lilla scen

Det är alltid spännande och nervkittlande vid urpremiärer. Förutom den självklara dramatiken, att något uppförs för allra första gången, blev vi alla tvungna att lämna teatern i närmare 30 minuter eftersom brandlarmet gick. Kanske bidrog detta till mer energi på scen, eller till en nervösare publik när vi till sist fick gå in i teatersalen igen?

Jag tror att många av oss åtminstone hade hört talas om Pascalidous bok, med samma namn dvs. en högaktuell bok om hur manlighet ärvs, förvaltas och påverkar den yngre generationen män i vårt land.

Det som var mycket spännande med föreställningen var hur man ville påvisa hur frånvaron av en god manlig förebild kan göra att unga män blir splittrade och lockas in av andra män som kanske enbart ge dem en gnutta uppskattning, lockelser av fel anledning. Man inser hur lätt det är att manipuleras som barn, och det enda som krävs är en frånvarande eller självupptagen förälder som inte vill vara vuxen i rummet.


Foto Elisabeth Toll / Studio Bon
Föreställningen hade inte en självklar ordningsform och inledningsvis var det väldigt svårt att förstå syftena med visa enskilda scener och dess ordning. Med tiden förstod man några mönster, men fortfarande frågade jag mig, ”varför har man valt det här perspektivet på frågan?”. På detta vis blev det naturligtvis väldigt spännande med jämna mellanrum. Det mest hoppfulla i föreställningen var hur den dansande barnstatisten, trots allt, oavsett vad som förväntades av honom, rörde sig efter sina egna regler och inte lät sig påverkas av varken sitt arv eller fördomar kring vad han skulle kunna få lov att vara. Det kändes hoppfullt och är så vi alla behöver växa upp, kanske våga vara den vuxna i rummet, även om det är för tidigt.

Om man ska vara ironisk kring något på scen, i det här fallet män och deras ursäkter kring våld, livsval, faderskap, krav på villkorslös respekt och deras respektlöshet mot kvinnor, måste man göra det på sådant vis att publiken inte tror att det är komik. Jag blev mycket illa berör av att man hånskrattade med/åt karaktärerna som överdrev svenska från förorten och som beskrev kvinnor som f*ttor och h*ror i varannan mening. Några upplevde detta tydligen som enormt roligt och inte som den satir det borde vara.

Det börjar mer och mer bli vanligt i samband med premiärer att ensemblen bjuder in sina nära och kära i samband med premiärer. Den här kvällen var inget undantag. Känslan av att vi andra enbart är nödvändig utfyllning och är med på förfesten, tror jag är något man ska försöka undvika. Det blir aldrig riktigt bra om muren mellan publik och skådespelare helt rivs ned och känslan av inbördes beundrar infinner sig redan före föreställningen. Jag hoppas dock att ni hade en underbar efterfest – det förtjänar man alltid när man slitit hårt. Skål!

Medverkande David Fukamachi, John Njie, Razmus Nyström, Jonay Pineda Skallak, Magnus Roosmann, Nemanja Strojanović, Christoffer Svensson, Francisco Sobrado, Leonard Terfelt och barnstatisten Zizou Reinholdsson (andra framträdanden Ian Hammarbäck alt. Levi Widén)

Teaterkritik: Shrek the musical Stockholm har finurliga scenlösningar, fin scenografi och härlig musik

by

Shrek the Musical
Regi/projektledare Thomas Creutz
Översättning Calle Norlén
Koreografi Carin Juborg
Assisterande regissör Adam Gardelin
Musikaliskt ansvarig Petter Hilber
Kostym Maja Malm
Scenografi/rekvisit: Maja Malm, Lotti Malm
Mask/peruk Maja Malm
Ljus Jacob Willén
Specialkostym Draken/dockor Lotti Malm
Dekormåleri Lotti Malm, Bitte Richardsson, Lisa Notman
Föreställnings-sminköser Elina Holewa Chrona, Amelia Kleven, Erika Dahlén, Danskapten: My Ehlin
Ljud Todd Wästfelt, Bosse Loven, Johan Adelöw, Istvan Irre Kirslund,
Föreställning som recenseras 28 januari 2025 på Maxim i Stockholm
Premiären var den 5 januari 2025

Vi kan läsa på Maxim teaterns hemsida, att uppsättningen baserar sig på de animerade filmernas innehåll, på böckerna om Shrek av David Lindsay-Abaire och William Steig. Föreställningen är en amatörproducerad föreställning arrangerad med Music Theater International. Shrek The Musical Stockholm är skriven för att tilltala en ung publik och därmed anpassad därefter.

Shrek är det där gröna fula trollet som Disney-filmerna gett oss. Olika versioner finns att finna och böcker har givits ut. Det moderna trollet som till sist inte skäms över sin färg eller storlek.

Uppsättningen som flyttat in på Maxim, har en mycket stor ensemble och många roller besätts av flera personer. Det fascinerade mig hur de hann byta mellan den ena och andra rollen – mycket gott tempo kunde jag konstatera.

Första gången man ser de flesta av ensemblen är när sagofigurerna blir portade och utslängda i skogen. Efter en stund kunde också barnen i publiken urskilja de flesta av karaktärerna. Deras insatser som dansare i denna sen och i många andra scener var energifylld, glada och roliga. Dessutom var kläderna mycket underfundiga och roliga och det var lättsamt och roligt.

Däremot upplevde jag att föreställningen var allt för lång och att många barn både somnade och var tvungen att lämna salen för att röra på sig/gå på toaletten.

Jag tror på en föreställning på 45 minuter, gånger två och en paus på 20 minuter. Dessutom tror jag inte är allsång på slutet är något som kändes naturligt och fanns kraft till. Däremot kanske man kunde ha inlett andra akten med en gemensamsång om man vill integrera barnen att vara mera aktiva i föreställningen.

Sånginsatserna på scen och musiken var definitivt den största behållning med uppsättningen. Den trallvänliga musiken gjorde att man lätt efter en stund kunde sjunga med om så önskades. Många barn rörde sig i takt med musiken och verkade mycket nöjda.

Det är en växande vänskap mellan trollet och åsnan som vi bjuds på, även om de ofta retar sig på varandra – vilket är okej mellan vänner. Vid ett tillfälle bjuder åsnan på att det kostar på att vara annorlunda och att inte känna sig accepterad och att inte känna sig välkommen är jobbigt. Man misstänker att åsnans behov av att vara rolig hela tiden grundar sig på just i det faktum. Alla försöker vi vara lättsamma och skoj för att bli accepterade. Shrek kan naturligtvis ta på sig den känslan också men reagerar mer med ilska och butterhet, när han skäms över vem han är. Trevligt att deras olikheter för mötas i en vänskap.

Att se prinsessan Fiona ”växa” rakt framför våra ögon genom skilda karaktärer, ger oss den tidslinje och väntan som behövs för att känna av hennes fångenskap. Att hon sedan bär på hemligheter som gör att hon behöver gömma sig vid solnedgången, gör ju att man kan få förstå att skönhet alltid är en tolkningsfråga och inget annat.
Det är fint att vi säger sådant högt, för det behövs.

Manusets sammansättning och tolkningen av manusets undertoner, är det som mest bekymrade mig under föreställningens gång. Det är naturligtvis svårt att välja att vilja vara både barn och vuxna till lags i en föreställning – tror att man ville det på något vis och därför blev det en blandning av vad som var till de unga och det som var till oss vuxna. Dock slår man knut på sig själv, i en barnföreställning, när man väljer att vara mycket sarkastisk, ironisk och satirisk gentemot sina karaktärer. Framför allt blir det krock när man också vill vara vädjande med etik, moral och rättigheter. Man kan inte ena stunden hånskratta åt korta eller tjocka människor och andra stunden betona hur viktigt det är att alla får lova att vara ”weird” (annorlunda). Barn förstår inte komplicerade undertexter. När man skapar tillfällen att hånskratta åt någon öppnar man uppför att inte respektera alla som de är. Det är inte pedagogiskt försvarbart när det handlar om en publik med små barn, eftersom de inte förstår att det är ”på skämt/skoj”. Det hade varit spännande att se originalmanuset och se vilka förändringar man själv valt att göra i översättning och tillägg.

Kvällens stora glädjeämne var den drake som sjöng och agerade på scen. Man hörde hur barnen andades in och höll andan. Lösningen för hur draken fick agera, sjunga och röra sig var en fröjd för ögat. Självklart uppskattas det att hon också fick lov att bli förälskad i någon som var både annorlunda och ”a bit weird”.

Rolllista: Mathias Terwander Stintzing – Shrek, Benjamin Vagnhammar Sundström – Åsnan, Maja Malm – Prinsessan Fiona, Petter Hilber – Lord Farquaad, Jenny Felldin – Draken, Ensemble,Teodor Wennö – Pinocchio, Ensemble, Tiffany Wachtler – Pepparkakan/Den god Fen, Ensemble, Filip Tapper – Stora stygga Vargen, Ensemble, US Lord Farquaad, Ida Eriksson – Gris, Ensemble, US Åsnan, Pepparkakan, Tonårs-Fiona, My Ehlin – Gris, Ensemble, Danskapten, Jonna Skoog – Gris, Ensemble, US Pinocchio, Arvid Karlström – Pappa Björn, Ensemble, US Shrek, Sanna Sagvik – Mamma Björn, Ensemble, Emma Fjordhangen – Pyssling, Ensemble, US Prinsessan Fiona, Rasmus Webeklint – Peter Pan, Ensemble,Carin Juborg – Elaka Häxan, Ensemble, US Draken, Caesar Edström – Den vita Kaninen, Ensemble, Elsa Egnell – Den fula Ankungen, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Lillevie Petersson – Tonårs-Fiona, Tingeling, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Oliver Skøtt – Den galna Hattmakaren, Ensemble US ”Ensemble swing”, Anders Hedlund – Thelonius, Olivia Malm – Lilla Fiona, Lilla Shrek, Ensemble, Oliver Hagenfeldt Eek – Lilla Fiona, Ensemble, Emilia Sagvik – Lilla Fiona, Ensemble, Hanna Burehäll – Lilla Shrek, Ensemble, Sam Herrgård – Lilla Shrek, Ensemble,

Teaterkritik: Premiär av Extrainsatt – inte helt insatta i satirens former alla gånger och ojämn insats

by

Foto: Leonard Stenberg

Extrainsatt
Idé och regi Rachel Mohlin
Musikaliskt ansvarig Jonas Öijvall
Scenografi Torulf Wetterrot och Rachel Mohlin
Mask Rachel Mohlin, Mattias Konnebäck, Kristoffer Svennsson, Essy Klingberg, Mats Lekander och Samuel Åhman
Ljus Evelina Mattsson
Ljud Philippe Bokmaar
Video Simon Mårtensson
Koreograf Catharina Allvin
Premiär på Lilla Scenen, Kulturhuset stadsteatern 10 oktober 2024
Speltid 1 timme och 45 minuter utan paus

Föreställningen börjar glättigt med musik och sång utanför scenrummet och ger ett välkomnade intryck. Maningen att mer eller mindre dränka sina sorger i sprit (d.v.s. att man får lov att ta med sig dryck in i salen), är ju en gammal välprövad metod att få människor att känna sig folkligt närvarande och i detta fall också ökade Kulturhusets intäkter i baren. Många skratt från publiken var där ett faktum.

Väl inne i teaterlokalen, utgår uppsättningen från ett rum som är som ett extra insatt aktuellt med byten mellan skilda scener. Ibland följer man en naturlig tråd men ofta kastas man mellan allt från kriget i Ukraina och vårt kungahus. Ibland är det självklart vilket ämne som kommer ibland inte.

Skådespelarinsatserna varierar från sketch till sketch, allt beroende på vilka ämnen som berörs eller inte. Det är högt och lågt, men mest fascinerande är ju att inte enbart politiker eller samhällsfrågor ”rostas” utan även skådespelarkollegor, författare och enskilda personer i det sociala ljuset. Ibland skulle jag vilja hävda att det är mer påhopp än direkt satir.

Något som kändes lätt obehagligt var de hysteriska skratt som förekom ibland i publiken vid de mest platta tillfällen av skämt. Hysteriska skratt. Man frågar sig om det var av nervositet (det händer att folk börjar skratta exempelvis på begravningar eller när någon slår sig) eller om jag helt enkelt inte har någon humor. Min första tanke var att man

Jag hade väntat mig mer sofistikerade skämt och kniv skarpare satir, snarare än runka-på, klämma bröst, kiss-åh-bajs skämt och slippriga en poängare på buskisnivå. Samtidigt fanns det några riktigt spännande tolkningar av vår verklighet som fick en att le igenkännande och bli rädd innerst inne.

Föreställningens danser var ofta roliga på ett lättsamt sätt och därmed vill jag slå ett slag för koreografins goda insatser i föreställningen i sin helhet. Dessutom hade några av texterna och musiken, bra motivering för att dra budskapen framåt.

Kanske skulle Extrainsatt må bra av att sila bort en del av det självklaraste för att ge plats för mer och tydligare satir.

Medverkande på scen: Rachel Mohlin. Magnus Krepper, Julia Lyskova och Jonas Öijvall (musik)

Teaterkritik: Closer – ytligt och hackigt om relationer som är mer tragiska än roliga

by

Helena af Sandeberg och Johan Rheborg I Closer. Foto: Knotan

Closer
Manus Patrick Marber
Översättning Tomas Nilsson
Regi och scenografi Suni Munshi
Scenografi Tobias Hallgren
Kostym och masker Rebecca Afzelius
Musik och ljuddesign Joel Sahlin
Musik Alba August
Premiär Klarascenen, Kulturhuset Stadsteaterns Stockholm 6 september 2024

Dramat utspelar sig mellan två kärlekspar som parallellt påbörjar och avslutar kärleksrelationer till varandra. De första mötena sker helt och full av en slumpen, men det blir starten på trassliga relationer mellan samtliga fyra. ”Closer” beskrivs som en s.k. dramakomedi men framförande upplevs mer som vulgärt, pinsamt, tragisk och hackigt i sina framförandet än just dramatiskt roligt.

Jag hade hoppats på att relationsdramat skulle ge en intimitetskänsla av att samtliga parter åtminstone sökte efter kärleken – var förälskade i lusten. Föreställningen gav tyvärr enbart ett försök till att beskriva människans förmåga att tro på lustens snabba ingivelse och att man alltid är mer intresserad av det man inte kan få. Det var svårt att tro på någon inre process utmed tidens gång – bytena av partners blev enbart taffliga. Det blev dessutom mycket ytligt och ledsamt och inte alltid så roligt som skådespelarna spelade på. Det kändes som att man försökte ta igen för utebliven skådespelarkonst genom att vilja försöka chocka publiken med slipprigheter och ”förbjudna” ord.

Det bästa med kvällens föreställning var den stålformade pinnlabyrinten mitt på scen. Det gav scenutrymmet det som behövdes för att kunna skapa flera scenarier och platser samtidigt, parallellt som man gick mellan skilda tider och rum. Skådespelarna gjorde ett gott arbete med att kunna ge oss inblick, i där, då och sedan, jämsides. Samma känsla som man har när man flyger och landar på samma dag och tid.

Uppsättningen baserar sig på den prisbelönta brittiska pjäsen Closer som skrevs av Patrick Marber. Dramat har också uppmärksammats som film 2004 med Julia Roberts, Jude Law, Clive Owen och Natalie Portman i rollerna. Det är svårt att som teateruppsättning jämföras med en film med sådana skådespelare.

På scenen: Anna (Helena af Sandberg), Larry (Johan Rheborg), Dan (Pablo Leiva Wenger), Alice (Alba August)

Teaterkritik: Yerma på Dramaten – om en kvinnas svåra val

by

Christoffer Svensson och Nina Zanjani i Yerma.

Yerma
Av Federico Garcia Lorca
Regi och bearbetning Lisaboa Houbrechts
Regiassist Simon Elvås, Ellinor André
Scenografi Clémence Bezat
Kostym Ourmar Dicko
Ljus Floriaan Ganzevoort
Musik och ljud Bert Cools, Stijn Cools, Indré Jurgeleviciûté
Peruk och mask Mimmi Lindell, Johan Lundström
Dramaturg Anna Luyten, Anneli Dufva
I rollerna Nina Zanjani, Christoffer Svensson, Christoffer Lehmann, Elle Kari Bergenrud, Ellen Jelinek, Razmus Nyström, Tina Pour-Davoy, Hulda Lind Jóhannsdóttir

Inledningsvis när vi kommer in i handlingen, är Yerma redan utom sig av sorg i en apatisk-liknande gestaltning. Hon stirrar ut i intet och man funderar över vägen till detta tillstånd. Det känns som vi kommer direkt in i den djupa sorgen. Kanske hade man velat se en längre väg dit och därmed förstå sorgen mer. Mellan raderna förstår vi alla fall att hon skulle vilja bli gravid och att väntan i två år därmed upplevs för länge för henne. Hon trugar inför sin make och ber honom om hjälp kring barnlösheten. Det är dock inte förrän senare vi förstår att problemet dem emellan är lite mer komplext än enbart befruktning i sig. Att vara en trogen kvinna med en man som inte vill ha dig, gör det komplext.

När Yermas väninnor alla kommer gående med sina runda magar, fnittrandes av glädje och vältrar sig i den kvinnliga vi-känslan dem emellan. Det är då jag kan se hennes längtan utöver den biologiska, för det finns en kraft i att vilja ha det alla andra redan har.. Det är ju alltid något att dela den gemensamma erfarenheten och man bygger sociala strukturer kring vad som är normalt. Pressen blir stor när vi vill ingå och vara som alla andra. Det är ju därför människor blir gravida när de inte längre tänker på att de måste. Det hade gett föreställningen en ännu mer fascinerande utgångspunkt om Yemas egen längtan hade varit tydligare med ett eget, ”därför”.

Scenlösningen med att ena stunden ha en rund plattform som man rör sig kring i kombination med rullande rekvisita för att skapa skilda platser, fungerar bra men ibland ger det en rastlöshet som är lite svår att greppa. Det blir närsynthet och avlägsenhet i samma upplevelse. Ibland blir man sporrad men man blir också trött eftersom det är svårt att ta in de skilda lagerna av verkligheten. Ibland blir det rörelse på rörelse och energier på energier utan att man helt eller fullt förstår dess syften. Dock är helheten i katastrofen vacker och väl gestaltad. Vackra rörelsemönster och färger.

Det som är ytterst spännande med Yema är det faktum att inte nog med att hon vill ha barn med den man som hon är gift med, men som inte vill ha barn med henne, så kan hon inte tänka sig att överge honom för att kunna få barn med någon annan. Det finns en förgörande trogenhet som gör att Yema upplever sig fast i sin livssituation. Hon kommer inte att kunna få allt som hon egentligen vill ha. Frågan är vad hon kommer att välja för sin egen del framöver.