Korus
Musik: Mischa Gring
Kompositör: Mischa Gring
Ljusdesign: Vilhelm Montán Lindberg
Urpremiären den 9 april 2022 på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern
Artister (koncept och framförande): Axel Ahl, Sara Runsten, Klara Sköldulf Philipp, Lukas Ivanow
Urpremiären av ”Korus” med Below Zero cirkuskompani talar sina tydliga kroppsspråk när akrobatiken får göra svåra volter med ditt undermedvetna.
Nog är det flesta av oss vana vid att se på cirkus som något lättsamt och färgstarkt för ögonen. Cirkus är något du, utan egen investering, kan gå på, bli underhållen – och få en energikick av när din lust faller på. Kvällens urpremiär öppnar vägen för en ny typ av talang inom begreppet cirkus, d.v.s. cirkus med djupa syften, dramatiska rörelser, konstnärliga syften, avancerad akrobatik och artistisk konstellation.
Inledningsvis möts vi av känslan av en vacker vårdag vid en bäck, där fåglar sjunger och det finns harmoni och balans i varje steg som tas. Det är vackert, det är lugnt och man förstår elementens möjligheter i varje enskild rörelse. Det ser så oförskämt lätt ut även fast jag vet att det är skickligheten som spökar. Artisterna balanserar varandra i kraft, smidighet i de olika rörelserna och de bli skilda strängar i maskineriet. Man testar gränser med hjälp av varandra och stödjer varandra för att mäta ut varandras gemensamma nämnare i volym och tyngd. Vackrast är när de tillsammans flätar ihop sig med varandra för att ett par fötter ska kunna stå på en liten platta och bära dem alla fyra. Tänk hur alla kan få plats när man skapar den bästa konstruktionen och delar på den plats som finns att få.
Hela första akten är uppdelad i sektioner där varje del inleds med en serie rörelser som byggs på och sedan avancerar. Ibland blir det en tävling i rörelser som i ett flipperspel där man stutsar från den ena till den andra och därefter plockas en ny känsla upp genom en liten förändring i rörelsen. Mitt i all denna härliga tvetydighet, blir det ett avsteg och stopp, och ett konstverk växer fram eller du bjuds på ren och mycket avancerad akrobatik.
I andra akten upplever vi krigets vindar och stämningen går över till en mörkare synbild. Det kommer fram konflikter i rörelserna och även om man ser att det är inövat med brutal precision så berörs jag alltid av fysiskt våld mellan människor. Det är i dagsläget inte heller något som lämnar en oberörd, framförallt inte när scenbilden skulle kunna vara en angripen bakgata i krigets Ukraina. Det sprider sig en oro och ledsamhet över oss, som inte är vanligt med cirkusunderhållning. Men det är ju så att det onda måste få bearbetas och att då få göra det utan ord upplevs som bästa sättet. Jag blir lättad över att vi inte behöver prata om det eller att andras ord måste sägas i känslan. Den får bara vara där med sitt elände.
De sista minuterna av föreställningen, så kom det plötsligt in musik med svensk text och plötsligt bröts någon typ av förtrollning kring möjligheten kring egen tolkning. Jag hade önskat att jag hade sluppit få dessa ord prackade på mig, när hela föreställningen i övrigt hade varit helt utan ordens vägledning i handlingen (förutom den äldre kvinnan bakom mig som satt och kommenterade föreställningen högt under föreställningen som om hon satt i sitt eget vardagsrum).
I jordfärgade kläder av skilda slag blir de tillsammans en liten del av skapelsen och synen på hur vi fungerar i ett samarbete med varandra, där bilden av varandra beror på hur vi stöder och balanserar tillvaron. Uppsättningen blir inte längre rörelse och happening enbart för sin egen skull, utan det fanns en djupgående möjlighet till egna berättelser för dig att ta med dig hem. För det är din personliga tolkning som ger dig ditt egna mervärde.
Den förväntade, avancerat rena dekadensen som den påläste säkert kan förvänta sig av Cabaret, uteblev till min förtjusning i kvällens föreställning. Nattklubbsmöten, dubbelliv och sexualitet måste ju inte alltid serveras chockande ”kladdigt” – utan kan få vara så mycket mer, vilket den också var denna lördagskväll. Jag skulle vilja påstå att homosexualitet, trekanter och eventuellt vilda partnersbyten levererades på ett mer nyanserat, tillåtande och inte på liknande burlesk nivå som jag tidigare har sett i skilda sammanhang av just Cabaret. Kanske den avskalade scenen med enbart stora symboliska kulisser hjälpte till? Varje enskild dansare och skådespelare i sig fick därmed mycket plats att få leva ut kropp och rörelse utan att det blev närgånget eller påträngande. Man fick en tydlig inblick i hur det kunde ha varit i Berlin innan andra världskriget. Det stilrena och det tydliga antydanden, tilltalade mycket min kreativitet, fantasi och känsla. Det är skönt när man inte alltid får saker direkt nerkörda i halsen.
Rollkaraktären Sally Bowells (Ana Gil de Melo Nascimento) hade ett mycket lättsamt kroppsspråk på scen. Karaktären var barnsligt mjuk, följsam, lätt tragisk och hade nog allt för behagliga drag enligt mina önskemål. Jag hade behövt bli mycket mer berörd av hennes livsstil, oplanerade graviditet, alkoholism och längtan efter att till varje pris slå igenom på scen. Jag blev inte så betuttad, eller så förargad av henne som jag hade önskat. Under hela föreställningen satt jag dessutom på nålar och längtade efter Sallys stora sång, ”Life is a cabaret, min vän”. När den väl kom var det enbart fin skönsång och inget mer. Det var en vacker kvinna och en fin bild, men inget mer.
