Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterkritik: Cyrano de Bergerac på Stockholms stadsteater – blandade stilar och växande kvalitet

by

Foto: Carl Thorborg

Cyrano de Bergerac
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Jenny Ljungberg
Ljus Tobias Hagström-Ståhl
Ljud Kristian Oscarsson
Regiassistent Catharina Allvin
Dramaturg Sofia Fredén
Rekvisitör Torulf Wetterrot
Premiär på Kulturhuset Stockholms stadsteater, Stora scenen den 17 september 2021

Originalmanuset, med samma namn, grundar sig på en pjäs skriven i slutet av 1800-talet (Edmond Rostand), i ett försök att återinför grunderna för 1600-talets franska klassicism med undertoner, satir och rim. Därmed vet man i kvällens uppsättning, att det kommer att behöva tas en massa medvetna val kring hur föreställningen ska levereras. Blir det alexandrin? Blir det förklädd kritik eller enbart ironi och sarkasm? Vilka val har regissören tagit och vad kan skådespelarna leverera?

Föreställningen startar i samma ögonblick du sätter din fot innanför entrédörren. Det tar mig några sekunder att förstå att det är så, när en av skådespelarna hälsar och pratar vid min sittplats, som om vi känner varandra. Lätt kallsvettig letar jag i minnet efter om jag verkligen känner honom eller om han enbart är trevlig. Det visar sig att jag 20 sekunder senare inser att han bejakat sin rollkaraktär utanför scen och att närheten mellan skådespel och publik genom detta ska bli kortare och mer intimt. Det var en trevlig effekt, men förstår jag inte syftet, även om metoden med överraskningsmoment vanligtvis tilltalar min personlighet.

På scen försöker man inledningsvis ersätta ordvitsar, undertoner och skarpa ord med ”fuck you”, sexuella höftrullningar och lite prålighet. Jag tror de försöker vara roliga och att de vill chocka med ohyfsade anspelningar på att bryta mot det s.k. normativa. Tyvärr är det inget nytt, inget som biter i nyfikenheten eller som man inte sett förut. Jag blir bara matt på anspelningarna som i sig inte är unika. Dessutom att tro att ”roasting”, beatboxning, hip hop och förolämpningar kan ge satiren ett nytt populärt ansikte, har man inte riktigt förstått vilken kraft det finns i ett skämt som är mer en enbart ekivokt, bullrigt och anspelande.

Det gläder mig mycket att föreställningen växer mer och mer med tiden och att karaktärerna i stort får mer och mer nyanser med hjälp av en blandning av vanligt tal och fraser med rim (ibland alexandrin). Framförallt ger huvudrollsinnehavare Cyrano de Bergerac (Alexander Lycke) indikationer på att kunna gestalta både hjälten, antihjälten, desperationen, romantikern och vara ordets tjänare. Det är nästan så man blir lite betuttat i honom och vill rädda honom från den olyckliga kärleken. Jag har dessutom alltid haft så svårt för att förstå hans blinda kärlek till Roxane som i mina ögon inte förtjänar hans totala hängivenhet. Dock ger uppsättningens tolkning av henne (Josefin Asplund) inte enbart ett vackert utseende, utan även intelligens, egenhet och personlighet som gör det mer rimligt att förstå hans trofasthet. Kanske är det också så att Cyrano inte är tillräckligt motbjudande i denna uppsättning för att jag ska förstå varför hon inte blir förälskad i honom. Han är underbar och då bortser jag från det faktum att de är kusiner och att det i Sverige inte är socialt accepterar på 2000-talet att vara förälskad i en så nära släkting.

I min värld skulle vilken smart kvinna (eller man) kunna bli oerhört förälskad i denna Cyrano de Bergerac. Han har det lilla extra bortom den fejkade stora näsan som ständigt läggs i blöt. Dessutom är han, ” en hjälte måste alltid få det sista…”

Rollista Josefin Asplund (Roxane), Alexander Lycke (Cyrano), Shebly Niavarani (Lignière), Lancelot Ncube (Christian), Kayo Shekoni (Leila), Leif Andrée (Le Bret) och Gerald Hoberstorfer (De Guiche) m.fl.

Teaterkritik: ”Sound of music” på Stockholms stadsteater

by

Foto: Sören Vilks

Sound of music
Premiär den 28 augusti 2021
Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm
Regi Ronny Danielsson
Musikaliskt ansvar/musikarrangemang Joakim Hallin
Koreograf Roger Lybeck
Scenografi Martin Chocholousek
Kostym Camilla Thulin
Ljus Mikael Kratt
Ljud Avogoustos Psillas
Mask Petra Göransson, Carina Saxenberg

Det var naturligtvis nostalgi i luften på kvällens premiär. Det var Kulturhuset stadsteaterns första föreställning på drygt två år på grund av pandemin och renovering. Vi var många som hungrade efter att äntligen få lov att vara på teatern igen. Vad man har längtat.

En musikal har alltid, oavsett handlingen, ett mjukare sätt att berätta sin historia. Musik och sång är ju inte det naturliga sättet vi kommunicerar med varandra i vardagliga kriser. Så även om handlingen berör andra världskriget, nazism, tvång, flykt och förföljelse, så är det på en nivå som nästan är allt för rumsren. Med jämna mellanrum trycker man dock in ett och annat politiskt korrekt ställningstagande i dialogen och det är det som är musikalens räddning.

Trots min enorma hunger och glädje att äntligen få lov att befinna mig vid scenen, blev jag snabbt påmind om hur svårt det är att spela musikal. Ännu svårare blir det också om den ska göras i skuggan av en tidigare världsberömd musikalisk film och/eller en bok/bestseller/sann historia. Inte nog med att man går i någras fotspår, det är inte heller möjligt att återge så många bilder och ord som ens föregångare har kunnat använda sig utav. Man kan inte bli jämförd utan att förlora något.

De flesta känner till familjen von Trapps historia dvs. hur den levnadsglada och blivande nunnan (Maria) blir förälskad i den stränga, änklingen och sjökaptenen (George). En historia som nästan är så romantisk att man tror att den är påhittad. Maria tillför glädjen, musiken och ett nytt liv, och herr von Trapp smälter tillbaka till den man han en gång var.

Att brista ut i sång, mitt i handlingens kraft framåt med skådespeleri, kräver sina skådespelare. Det kan lätt bli att skådespel, sång och musik inte går hand i hand på lika villkor. Tyvärr kändes det ibland så under kvällen, även om sånginsatserna generellt var fantastiskt framförda. Framförallt höll Maria (Sara Jangfeldt) och Abbedissan (Karolin Funke) överlägset högt i klass på sina sånginsatser. Varenda ton satt på rätt plats och det fanns många stunder då gåshud var ett faktum.

Förälskelser är ofta en drivkraft i musikaler och Sound of music är inte ett undantag. Men att sjunga om kärlek och att trovärdigt återspegla dessa känslor, är inte samma sak. Det räcker inte med vackra ord för att två människor ska uppfattas som attraherade av varandra. Kanske är det så att känslorna/attraktionen mellan George och Maria, kommer att växa till sig under föreställningarnas gång? Kanske var det premiärfeber? Men i kväll kunde jag tyvärr inte se den förälskelse som faktiskt behövs för att en man ska bryta sin förlovning men en annan och en kvinna lämna ett kloster, för att få vara tillsammans. Däremot blev jag helt betagen av Rolfs (Olof Åhman) och Liesls (Stina Nordenberg) tonårsförälskelse och hur man valde att återspegla den på scen. På de sätt de tog i varandra, strålade mot varandra och kysstes, fanns det inget tvivel i deras skådespel mellan känslan och handling. Att föreställningen dessutom gjorde en egen tolkning kring deras eventuella trofasthet trots meningsskillnaden, var en schysst twist som jag alltid saknat från filmen.

Föreställningens förvåning i kväll var att man hade lagt till en sång som inte fanns med i originalupplagan av musikalen. Sången blev ett tydligare ställningstagande för Elsa Schräder att inte ta så hårt på brytningen med kapten von Trapp, eftersom en tydlig meningsskillnad fanns. Jag tycker nog att originaltanken kring deras relation var bättre.

Scenografin hade lyckats att med hjälp av dockskåpsliknande strukturer skapa skilda rum i genomskärning. Det gjorde att man kunde se aktiviteter som inte egentligen var i fokus, men ändå uppfatta dess betydelse samtidigt som handlingen var i centrum. Rummen gav utrymme för skådespelarna att röra sig, klättra och få energi i sina scener. Uppbyggnaden gav också många behagliga och vackra miljöer.

Rollista
Kapten von Trapp/Peter Gardiner, Maria/Sara Jangfeldt, Liesl/Stina Nordberg, Rolf/Olof Åhman, Max/Mats Blomgren, Elsa Schräder/Elisabeth Carlsson, Frau Schmidt/Lena-Pia Bernhardsson, Franz/Lars Lind, Abbedissan/Karolin Funke’

Teaterkritik: Friskt nytänk för Hamlet på 24 minuter, även om Shakespeare i sig förtjänar mer tid av dig, åtminstone efteråt

by

Foto: Axel Rydén

Hamlet på 24 minuter
En virtuell version av William Shakespeares klassiker Hamlet
Digital premiär 12 juni 2020 kl.19.00 på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida

Idé, bearbetning och regi Andreas Kundler

Alla som någon gång läst en tragedi av William Shakespeare (1564-1616) vet att texterna är poetiskt utmanande och att skådespelen satsar på invecklade intriger med skilda bottnar. En vanlig föreställning på The Globe i London kan vara upp till 6 timmar ståendes. Man fördjupar sig således inte i dramatikerns dubbeltydigheter i ett nafs. Därför är ju titeln till kvällens föreställning på nätet mycket utmanande, järv och befriande. Shakespeare hade själv kunnat inbjuda till duell på grund av detta. Det finns mycket här i livet som man skulle vilja klara av på 24 minuter som annars tar nästan 6 timmar. Däremot är inte njutning något man vill dra ned på.

Jag gillar idén att göra Hamlet mer folkkär idag som då genom att tänka om kring dåtidens koncept och leverera därefter. Det är en rolig och spännande tanke att ha spelat in den virtuella föreställningen på liknade sätt som alla stora konserter, körgrupper och framträdanden gjorts den senaste tiden p.g.a pandemin. Man har fått spela skilda scener och sedan klippt ihop det. För oss i publiken ser det dock ut som att några saker sker samtidigt och det krävs duktiga skådespelare som både kan agera sin roll och ge sken av att de befinner sig i samma fiktiva sanning samtidigt.

Om man läst Hamlet i någon version, sett någon av filmerna eller förberett sig på historien genom att ha googlat runt på nätet, så förstår man handlingen och de nya valen som uppsättningen gjort. Då killar den här versionen dig i magen för att du jämför, skrattar och funderar över hur fyndigt det var att ersätta det ena med det andra. Inspelningen inbjuder till lite som då, något som nu och mycket tänk om och kring vår framtid. Men om du inte kan något om Hamlet, kommer du tyvärr att tappa många perspektiv och det är inte säkert att du förstår de grundläggande frågeställningarna i spelet. Om jag var en med tankar kring föreställningen efteråt, skulle jag leta efter en bra tolkning av Hamlet eller läsa manuset själv. Människor vill leva, folk vill dö och kärleken är en drivkraft i Williams Hamlet. Någonstans hinner man inte med djuphet och äkthet i det påfallande 24 minuterna.

Det mest utmanande i föreställningen är att skådespelarna måste betona användningen av enbart sina röster och sina kroppsspråk som instrument. Det finns inga påfallande kostymer eller rekvisita att tala om. Däremot ser man skådespelarna i deras hemmiljöer. Därför blir ibland intresset för omgivningen mer påtaglig för mina ögon och en känsla av förbjudet smygtittande gör sig gällande med skam. Kanske hade det blivit mer styrka i uppsättningen och agerandet om varje hem enbart hade haft vita eller svarta kulisser bakom sig? Just nu känner jag mig lite för mycket som en fluktare.

Däremot ska det tilläggas att skådespelarinsatserna var mycket trollbindande och övertygande med många skrattretande, sarkastisk och ironisk undertoner. Det gav mig många leenden på mina läppar. Man lyckades också ge vår nutida galenskap och situation nyansskillnader genom att låta saker få bero i andan av ”att vara eller inte vara”. Då- och nutiden kräver moral och att man vågar låta ”hedern säga nej!”. Men det är också sant att ”vi vet vilka vi är…men inte vad vi blir” men framförallt, ”ur led är tiden”.

I rollerna: Hamlet (Carlos Romero Cruz), Ofelia (Matilda Ragnerstam), Claudius (Fredrik Lycke), Gertrud (Cilla Thorell) , Polonius (Lars Göran Persson), Laertes (Bahador Foladi), Anden (Peter Gardiner), Mördare/präst (Andreas Kundler)

Reading/Drama analys av Games på Playhouse teater betonar behovet av att vi gärna vill identifiera vår egen identitet och att tuffa stunder tvingar in oss i krigsföring vi inte vill kännas vid

by

Games
Reading via streaming på Playhouse teatern den 26 maj 2020
Framfördes på engelska direkt från originalmanuset (baserat på en sann historia)
Ca 70 minuter läsning utan paus
Av Henry Naylor
Regi Björn Lönner

Utgångspunkten för analyserandet av texten, med hjälp av en regissör och två skådespelare, bearbetades under en dag. Konceptet innebär att man tillsammans jobbar intensivt med manuset under en förbestämd period. Vanligtvis är en ”reading” till för att snabbt tillsammans komma fram till om ett manus och dess innehåll, är tillräckligt bra för att man ska satsa på en uppsättning. Det ger en tydlig bild av om texten håller.

I dagsläget fick vi en gratis reading för att vi faktiskt inte kan mötas i verkligheten på teatrar och att åtminstone få ett smakprov på dramatik är bättre än inte alls. Dramatik gör sig dessutom mycket bättre som uppläsning än på något annat vis, eftersom skådespelaren och regin ger åhöraren en inre föreställning att uppleva med hjälp av orden de formar i oss.

Manuset börjar med att i snabba ordväxlingar beskriva två tyska kvinnliga idrottsmän, d.v.s. fäktaren Helene Mayer och höjdhopparen Grete Bergmann. Båda var vältränade och redo för Tysklands olympiska spel i Berlin 1936. Båda kvinnorna identifierade sig naturligtvis gladeligen med sin idrott och det faktum att de var elitidrottare på högsta nivå. De slet, de tränade och de satsade och ville nå guldmedaljer. Helt plötsligt drabbas kvinnorna av ett ödesdigert faktum, som ingen av dem egentligen tidigare hade haft med som en faktor i sitt idrottande. De har båda judiska härkomster och anses inte längre som riktiga tyskar. Dessutom står övriga världen och funderar kring om de ska bojkotta OS eller om det är rimligt att vara med i alla fall. Kvinnorna vet inte för vem eller för vad de ska hoppas på.

Manusets snabbt tempo mellan karaktärerna är både i monologer och i duetter där de möts. Man hör dem båda tänka med sig själv och diskutera med andra. Kvinnorna upplever liknande förtryck men väljer att hantera dem olika. Ingenstans har manusförfattaren ett behov av att bevisa att den ena åsikten är bättre än den andra hos kvinnorna. Orden är ömsom hård, mjuka och tuffa. Det medför stor spänning och fasansfulla insikt. Helene och Grete har dock båda gemensamt, att de ser sig som idrottsmän i första hand och inget annat är lika viktigt. Varje människa som på något vis är i minoritet eller upplever sig förtryck på något vis, känner igen sig i att man inte vill att någon annan ska stämpla ens identitet åt en. Ingen kvinna vill höra att hon inte kan något för att hon inte är man, på samma sätt som en man inte vill veta av att hans manlighet inte är tillräcklig. Kvinnorna upplever sig inte heller som judinnor och delar inte ens dess tro. De tvingas att ta strider de inte vill kriga för. Det enda de kan göra är att försöka vara så duktiga på det det kan, så att de inte behöver ifrågasättas alls. Att misslyckas är aldrig ett alternativ.

Texten är skriven mycket ingående, för hur dessa kvinnor kände inför sin sport och hur enormt ointresserade de var av politik. En känsla som på inget sett är olik den uppfattning många har i dag av just politik och politiker. Inte trodde man då att de spelade någon roll att galningen Adolf Hitler hade fått makten 1933 genom att spela på folkets allmänna missnöje och smugit in bakvägen. Men manuset uttrycker tydligt hur det inte blir möjligt att fortsätta som en kappvändare, ”I can’t give in to fear. I must be brave…but you can’t choose whom I am…I will take their hate and make it into gravety(energy)” (fritt översatt: Jag kan inte kosta på mig att vara rädd. Att vara modig är min enda räddning…och du kan inte besluta vem jag får lov att vara…Jag tar deras hat och omvandlar det till min egen fördel)

Jag skulle gärna se att man gjorde en föreställning av manuset. Texten är fylld med igenkännanden från vår egen tid och hur svårt det är att behöva välja vem man får lov att vara. Ibland måste man stå upp för det man tror på och andra fighter måste man släppa. Man får en bättre insikt i hur svårt det måste ha varit för tyskarna att inte bara gömma sig och därmed inte göra det rätta, när de väl satt fast i nazismens klor. Dock får vi inte glömma att världsbilden av dig kan sätt dina begränsningar, men vi får inte glömma vår egen känsla om oss själva och den vi är.

Medverkande skådespelare Elisabet Klasson och Moa Åström

Teaterkritik: Così fan tutte, får inte enbart kvinnor att också få bli otrogna, de gör dem till människor

by

Così fan tutte
Filmad generalrepetition på Göteborgs Opera med nätpremiär den 17 maj 2020
Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Text med utgångspunkt från Lorenzo da Ponte
Musikalisk ledning Joakim Kallhed
Regi Mattias Ermedal
Scenografi och kostymdesignern Gunnar Ekman
Ljusdesign Joakim Brink
Orkestern: Kerstin Andersson (Cello), Rosa Campoy-Espin (Klarinett), Joakim Kallhed (piano), Dieter Schönnings (Violin), Gunnar Vallin (Flöjt)

Föreställningens italienska titel syftar på att ”alla gör det” och med det sista ordets ”e” finns det stor tolkning för att det är kvinnor man betonar, eftersom böjningen är i feminum. Föreställningens undertext var i originalet ”la scuola degi amanti” (de älskandes skola), vilket återspeglar den franska klassicismens fader Jean-Baptiste P Molières metoder att alltid lägga in en pekpinne och riktning, att det kommer att finnas ett budskap att lära och följa, för att få uppnå ett bättre liv. Uppsättningen är tänkt som en s.k Opera Buffa (enbart sång och musik), men jag gläder mig mycket åt att det förekommer en och annan berättande replik i föreställningen . För även om musiken är fantastisk i Così fan tutte är det ibland svårt att höra vad de sjunger. Handlingen är därmed inte lätt att följa om man inte är påläst.

Att se en föreställning som är regisserad för scenkonst och inte för film är något som är bra att ta med sig i tanken, innan man börjar titta på föreställningen på nätet. Scenbilden blir mycket komprimerad och ger naturligtvis inte föreställningen en rättvis bedömning. Däremot finns det närbilder och vinklar vi nu får se skådespelet i som vi annars aldrig ens hade kunnat ana att där fanns. Jag tyckte mycket om just dessa närbilder som påvisade god närvaro i scenerna.

Utgångspunkten för föreställningen är att en av tre vänner (Don Alfonso) vill bevisa att kvinnor är lika bra/dåliga, på otrohet, som män är. För varför ska man tro något annat om kvinnor, de är ju också människor? De två andra männnen (Guglielmo och Fernando) skrattar åt detta och menar att deras två fästmöer aldrig någonsin skulle kunna bedra dem. De tre mannen slår vad med varandra. De mest intressanta med männen och vadslagningen i föreställningen, är inte att männen med kvinnor i sina liv, tror så gott om dem, utan att de själva upplever sig som oersättliga och gudomliga, därför kommer inga kvinnor att bedra dem. Självklart är det mycket cyniskt och manipulativt att Don Alfonso att anstränga sig mycket för att få dem alla på fall, för att bevisa att ”otrohet är mänskligt”. Men det är ju det som anses som det komiska i hela upplägget.

Jag var mycket imponerad av den sensibilitet som kärleksscenerna hade i föreställningen. Det är nog bara operasångare som kan sjunga om kärlek och längtan i samma andetag som man kysser varann. Det är en konstform som väldigt få behärskar. Att sjunga om sina känslor tragikomiskt som om det vore det mest naturliga, att man brutit ut i sång och sedan avbryta med kraftig mimik kräver tydliga kunskaper om spelstilar.

Scenografin för föreställningen är en blandning mellan praktiskt mjuka linnekläder i 1700-tals stil, till att komiskt ersätta den tidens stil med något annat lite halvgalet. Det mest ögonfallande var kvinnornas frisyrer som påminde om Marges (i Simsons) frisyr, om dock inte i blått. Kvinnornas kläder var också öppet puffiga klänningar, där de hade långbyxor under. När scenerna innebar mycket golvsittande förstod jag bättre dess syfte. Dessutom gav det mig tankar kring hur klädkoderna utjämnades genom att kvinnorna bar både byxa och kjol. I efterhand förstod jag att operan var tänkt att ge sig ut på turné, vilket också förklarar scenografins komprimering och småskalighet. Den ger en kabaré känsla jag inte hade förväntat mig, men fungerar om man vet att föreställningen är turnéburen.

Operasångare
Matilda Storbyn (Fiordiligi), Ann-Kristin Jones (Dorabella), Hannes Öberg(Guglielmo), Per Lindström (Fernando), Frida Engström (Despina), Sami Yousri (Don Alfonso)