• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterkritik: Vernon Subutex – vad kan man annat göra än att le åt mänskligt elände och beteende

5 oktober, 2026 by Lotta Altner

Kärlek över Tanger

Vernon Subutex
Teater Galeasen dramat i en nyskriven dramatisering av Lucas Svensson, baserad på första delen av den franska författaren Virginie Despentes hyllade trilogi.
En adaption från boken « VERNON SUBUTEX vol. 1 » skriven av Virginie DESPENTES (all rights reserved) i svensk översättning av KRISTOFFER LEANDOER (Nordstedts).
Dramatisering Lucas Svensson
Regi Natalie Ringler
Scenografi & ljus Bengt Gomér
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofson
Ljuddesign & musik Sole Gripp Ossler
Koreografi Sara Ribbenstedt
Regiassistent Fredrik Odenborg
Scenografiassistent Melda Törnqvist
På scen Kristofer Kamiyasu, David Rangborg, Sylvia Rauan, Fredrik Odenborg, Johan Wahlström, Gunnar Keisu, Clara Asplund Qviström
Dagen före premiären blir Kulturbloggen inbjuden att se föreställningen, Vernon Subutex
Urpremiär 5 oktober 2026

Det första man slås av i samband med föreställningen är hur scenen är minimalistisk och är i många tider, perspektiv och rum samtidigt. Många skådespelare spelar också många skilda roller och ett flertal byten sker. Mestadels hänger man med i bytena mellan karaktärerna men ibland känns det som om en och annan rollkaraktär och känsla finns kvar mellan bytena. Vi hoppas att övergångarna i skarpt läge på premiären där med blivit tydligare.

Föreställningen skapar ett och annat skratt i all den satir som är med jämna mellanrum, klatschigt slås den fram, med dubbelheter helt i fransk stil och tradition. För vad kan man annat göra än att le åt mänskligt elände och beteende som gång på gång upprepar sig. Oftast kan jag tycka att de har belägg för sina floskler och tolkningar som påvisar mänskligheters skröplighet när vi kritiserar varandra, men ibland blir utsagorna något för enkla. Att använda könsord, vulgära uttryck, rasism eller försöka chocka på liknande vis kräver en viss finess och tydligare kroppsspråk. Ta inte den enklaste vägen varje gång. Rasistiska uttryck behöver också ha en framtoning som är mer förklarande. Däremot visade föreställningen upp en av de mest snygga sexscener jag någonsin sett, där både belevenhet, enkelhet och självklarhet gjordes mycket snyggt. Där togs inga lätta vägar alls.

Historien vi får se är inte i rak följd utan fylld av sidospår och tolkningsutrymmen. Om man kan hantera den oklarheten är föreställningen spännande och berikande. Ibland möts också argumenten i samma knutpunkt och ger fler sammanhang en aha-upplevelse.

Kvällens allra största guldklimp är Johan Wahlströms tolkning av Olga, kvinnan som tigger pengar och spelar på folks dåliga samveten. Rollkaraktären är definitivt komisk, men Wahlström gör en bedårande tolkning av den tuffa, slipade kvinnan och spelar inte ut de enklaste korten för att få oss att skratta åt henne. Det märks att Johan har erfarenhet av komik och därmed vet hur man ironiskt kan ge karaktären både värme och empati, trots att han gör henne rolig.

Föreställningens längd är kanske i längsta laget. Efter pausen (föreställningen var då 70 minuter) tyckte jag att energin emellanåt blev för långsam i andra halvan. I mina ögon kunde uppsättningen ha gjorts kortare utan att missta sin komplexitet på något vis.

Det uppskattades mycket att man var tydlig med att informera om rök och höga ljud av skilda slag i föreställningen. Trots detta, tyckte vi många att det inte var så farligt trots allt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: ”Papporna” där man skrattade vid fel tillfällen på Dramatens Lilla scen

18 april, 2025 by Lotta Altner


Foto Sören Vilks

Papporna
Bok av Alexandra Pascalidou
Regi och koreografi Alexander Salzberger (delar av ensemblen har vid bearbetningen bidragit till material till vissa berättelser)
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask Moa Hedberg
Dramaturg Anna Kölén
Regiassistent Lovisa Bergenstråhle mfl.
Urpremiär Skärtorsdagen den 17 april 2025, Dramatens Lilla scen

Det är alltid spännande och nervkittlande vid urpremiärer. Förutom den självklara dramatiken, att något uppförs för allra första gången, blev vi alla tvungna att lämna teatern i närmare 30 minuter eftersom brandlarmet gick. Kanske bidrog detta till mer energi på scen, eller till en nervösare publik när vi till sist fick gå in i teatersalen igen?

Jag tror att många av oss åtminstone hade hört talas om Pascalidous bok, med samma namn dvs. en högaktuell bok om hur manlighet ärvs, förvaltas och påverkar den yngre generationen män i vårt land.

Det som var mycket spännande med föreställningen var hur man ville påvisa hur frånvaron av en god manlig förebild kan göra att unga män blir splittrade och lockas in av andra män som kanske enbart ge dem en gnutta uppskattning, lockelser av fel anledning. Man inser hur lätt det är att manipuleras som barn, och det enda som krävs är en frånvarande eller självupptagen förälder som inte vill vara vuxen i rummet.


Foto Elisabeth Toll / Studio Bon
Föreställningen hade inte en självklar ordningsform och inledningsvis var det väldigt svårt att förstå syftena med visa enskilda scener och dess ordning. Med tiden förstod man några mönster, men fortfarande frågade jag mig, ”varför har man valt det här perspektivet på frågan?”. På detta vis blev det naturligtvis väldigt spännande med jämna mellanrum. Det mest hoppfulla i föreställningen var hur den dansande barnstatisten, trots allt, oavsett vad som förväntades av honom, rörde sig efter sina egna regler och inte lät sig påverkas av varken sitt arv eller fördomar kring vad han skulle kunna få lov att vara. Det kändes hoppfullt och är så vi alla behöver växa upp, kanske våga vara den vuxna i rummet, även om det är för tidigt.

Om man ska vara ironisk kring något på scen, i det här fallet män och deras ursäkter kring våld, livsval, faderskap, krav på villkorslös respekt och deras respektlöshet mot kvinnor, måste man göra det på sådant vis att publiken inte tror att det är komik. Jag blev mycket illa berör av att man hånskrattade med/åt karaktärerna som överdrev svenska från förorten och som beskrev kvinnor som f*ttor och h*ror i varannan mening. Några upplevde detta tydligen som enormt roligt och inte som den satir det borde vara.

Det börjar mer och mer bli vanligt i samband med premiärer att ensemblen bjuder in sina nära och kära i samband med premiärer. Den här kvällen var inget undantag. Känslan av att vi andra enbart är nödvändig utfyllning och är med på förfesten, tror jag är något man ska försöka undvika. Det blir aldrig riktigt bra om muren mellan publik och skådespelare helt rivs ned och känslan av inbördes beundrar infinner sig redan före föreställningen. Jag hoppas dock att ni hade en underbar efterfest – det förtjänar man alltid när man slitit hårt. Skål!

Medverkande David Fukamachi, John Njie, Razmus Nyström, Jonay Pineda Skallak, Magnus Roosmann, Nemanja Strojanović, Christoffer Svensson, Francisco Sobrado, Leonard Terfelt och barnstatisten Zizou Reinholdsson (andra framträdanden Ian Hammarbäck alt. Levi Widén)

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

Teaterkritik: Shrek the musical Stockholm har finurliga scenlösningar, fin scenografi och härlig musik

26 januari, 2025 by Lotta Altner

Shrek the Musical
Regi/projektledare Thomas Creutz
Översättning Calle Norlén
Koreografi Carin Juborg
Assisterande regissör Adam Gardelin
Musikaliskt ansvarig Petter Hilber
Kostym Maja Malm
Scenografi/rekvisit: Maja Malm, Lotti Malm
Mask/peruk Maja Malm
Ljus Jacob Willén
Specialkostym Draken/dockor Lotti Malm
Dekormåleri Lotti Malm, Bitte Richardsson, Lisa Notman
Föreställnings-sminköser Elina Holewa Chrona, Amelia Kleven, Erika Dahlén, Danskapten: My Ehlin
Ljud Todd Wästfelt, Bosse Loven, Johan Adelöw, Istvan Irre Kirslund,
Föreställning som recenseras 28 januari 2025 på Maxim i Stockholm
Premiären var den 5 januari 2025

Vi kan läsa på Maxim teaterns hemsida, att uppsättningen baserar sig på de animerade filmernas innehåll, på böckerna om Shrek av David Lindsay-Abaire och William Steig. Föreställningen är en amatörproducerad föreställning arrangerad med Music Theater International. Shrek The Musical Stockholm är skriven för att tilltala en ung publik och därmed anpassad därefter.

Shrek är det där gröna fula trollet som Disney-filmerna gett oss. Olika versioner finns att finna och böcker har givits ut. Det moderna trollet som till sist inte skäms över sin färg eller storlek.

Uppsättningen som flyttat in på Maxim, har en mycket stor ensemble och många roller besätts av flera personer. Det fascinerade mig hur de hann byta mellan den ena och andra rollen – mycket gott tempo kunde jag konstatera.

Första gången man ser de flesta av ensemblen är när sagofigurerna blir portade och utslängda i skogen. Efter en stund kunde också barnen i publiken urskilja de flesta av karaktärerna. Deras insatser som dansare i denna sen och i många andra scener var energifylld, glada och roliga. Dessutom var kläderna mycket underfundiga och roliga och det var lättsamt och roligt.

Däremot upplevde jag att föreställningen var allt för lång och att många barn både somnade och var tvungen att lämna salen för att röra på sig/gå på toaletten.

Jag tror på en föreställning på 45 minuter, gånger två och en paus på 20 minuter. Dessutom tror jag inte är allsång på slutet är något som kändes naturligt och fanns kraft till. Däremot kanske man kunde ha inlett andra akten med en gemensamsång om man vill integrera barnen att vara mera aktiva i föreställningen.

Sånginsatserna på scen och musiken var definitivt den största behållning med uppsättningen. Den trallvänliga musiken gjorde att man lätt efter en stund kunde sjunga med om så önskades. Många barn rörde sig i takt med musiken och verkade mycket nöjda.

Det är en växande vänskap mellan trollet och åsnan som vi bjuds på, även om de ofta retar sig på varandra – vilket är okej mellan vänner. Vid ett tillfälle bjuder åsnan på att det kostar på att vara annorlunda och att inte känna sig accepterad och att inte känna sig välkommen är jobbigt. Man misstänker att åsnans behov av att vara rolig hela tiden grundar sig på just i det faktum. Alla försöker vi vara lättsamma och skoj för att bli accepterade. Shrek kan naturligtvis ta på sig den känslan också men reagerar mer med ilska och butterhet, när han skäms över vem han är. Trevligt att deras olikheter för mötas i en vänskap.

Att se prinsessan Fiona ”växa” rakt framför våra ögon genom skilda karaktärer, ger oss den tidslinje och väntan som behövs för att känna av hennes fångenskap. Att hon sedan bär på hemligheter som gör att hon behöver gömma sig vid solnedgången, gör ju att man kan få förstå att skönhet alltid är en tolkningsfråga och inget annat.
Det är fint att vi säger sådant högt, för det behövs.

Manusets sammansättning och tolkningen av manusets undertoner, är det som mest bekymrade mig under föreställningens gång. Det är naturligtvis svårt att välja att vilja vara både barn och vuxna till lags i en föreställning – tror att man ville det på något vis och därför blev det en blandning av vad som var till de unga och det som var till oss vuxna. Dock slår man knut på sig själv, i en barnföreställning, när man väljer att vara mycket sarkastisk, ironisk och satirisk gentemot sina karaktärer. Framför allt blir det krock när man också vill vara vädjande med etik, moral och rättigheter. Man kan inte ena stunden hånskratta åt korta eller tjocka människor och andra stunden betona hur viktigt det är att alla får lova att vara ”weird” (annorlunda). Barn förstår inte komplicerade undertexter. När man skapar tillfällen att hånskratta åt någon öppnar man uppför att inte respektera alla som de är. Det är inte pedagogiskt försvarbart när det handlar om en publik med små barn, eftersom de inte förstår att det är ”på skämt/skoj”. Det hade varit spännande att se originalmanuset och se vilka förändringar man själv valt att göra i översättning och tillägg.

Kvällens stora glädjeämne var den drake som sjöng och agerade på scen. Man hörde hur barnen andades in och höll andan. Lösningen för hur draken fick agera, sjunga och röra sig var en fröjd för ögat. Självklart uppskattas det att hon också fick lov att bli förälskad i någon som var både annorlunda och ”a bit weird”.

Rolllista: Mathias Terwander Stintzing – Shrek, Benjamin Vagnhammar Sundström – Åsnan, Maja Malm – Prinsessan Fiona, Petter Hilber – Lord Farquaad, Jenny Felldin – Draken, Ensemble,Teodor Wennö – Pinocchio, Ensemble, Tiffany Wachtler – Pepparkakan/Den god Fen, Ensemble, Filip Tapper – Stora stygga Vargen, Ensemble, US Lord Farquaad, Ida Eriksson – Gris, Ensemble, US Åsnan, Pepparkakan, Tonårs-Fiona, My Ehlin – Gris, Ensemble, Danskapten, Jonna Skoog – Gris, Ensemble, US Pinocchio, Arvid Karlström – Pappa Björn, Ensemble, US Shrek, Sanna Sagvik – Mamma Björn, Ensemble, Emma Fjordhangen – Pyssling, Ensemble, US Prinsessan Fiona, Rasmus Webeklint – Peter Pan, Ensemble,Carin Juborg – Elaka Häxan, Ensemble, US Draken, Caesar Edström – Den vita Kaninen, Ensemble, Elsa Egnell – Den fula Ankungen, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Lillevie Petersson – Tonårs-Fiona, Tingeling, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Oliver Skøtt – Den galna Hattmakaren, Ensemble US ”Ensemble swing”, Anders Hedlund – Thelonius, Olivia Malm – Lilla Fiona, Lilla Shrek, Ensemble, Oliver Hagenfeldt Eek – Lilla Fiona, Ensemble, Emilia Sagvik – Lilla Fiona, Ensemble, Hanna Burehäll – Lilla Shrek, Ensemble, Sam Herrgård – Lilla Shrek, Ensemble,

Arkiverad under: Musikal, Recension, Scen, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Maxim, Musikal, Shrek

Teaterkritik: Premiär av Extrainsatt – inte helt insatta i satirens former alla gånger och ojämn insats

11 oktober, 2024 by Lotta Altner

Foto: Leonard Stenberg

Extrainsatt
Idé och regi Rachel Mohlin
Musikaliskt ansvarig Jonas Öijvall
Scenografi Torulf Wetterrot och Rachel Mohlin
Mask Rachel Mohlin, Mattias Konnebäck, Kristoffer Svennsson, Essy Klingberg, Mats Lekander och Samuel Åhman
Ljus Evelina Mattsson
Ljud Philippe Bokmaar
Video Simon Mårtensson
Koreograf Catharina Allvin
Premiär på Lilla Scenen, Kulturhuset stadsteatern 10 oktober 2024
Speltid 1 timme och 45 minuter utan paus

Föreställningen börjar glättigt med musik och sång utanför scenrummet och ger ett välkomnade intryck. Maningen att mer eller mindre dränka sina sorger i sprit (d.v.s. att man får lov att ta med sig dryck in i salen), är ju en gammal välprövad metod att få människor att känna sig folkligt närvarande och i detta fall också ökade Kulturhusets intäkter i baren. Många skratt från publiken var där ett faktum.

Väl inne i teaterlokalen, utgår uppsättningen från ett rum som är som ett extra insatt aktuellt med byten mellan skilda scener. Ibland följer man en naturlig tråd men ofta kastas man mellan allt från kriget i Ukraina och vårt kungahus. Ibland är det självklart vilket ämne som kommer ibland inte.

Skådespelarinsatserna varierar från sketch till sketch, allt beroende på vilka ämnen som berörs eller inte. Det är högt och lågt, men mest fascinerande är ju att inte enbart politiker eller samhällsfrågor ”rostas” utan även skådespelarkollegor, författare och enskilda personer i det sociala ljuset. Ibland skulle jag vilja hävda att det är mer påhopp än direkt satir.

Något som kändes lätt obehagligt var de hysteriska skratt som förekom ibland i publiken vid de mest platta tillfällen av skämt. Hysteriska skratt. Man frågar sig om det var av nervositet (det händer att folk börjar skratta exempelvis på begravningar eller när någon slår sig) eller om jag helt enkelt inte har någon humor. Min första tanke var att man

Jag hade väntat mig mer sofistikerade skämt och kniv skarpare satir, snarare än runka-på, klämma bröst, kiss-åh-bajs skämt och slippriga en poängare på buskisnivå. Samtidigt fanns det några riktigt spännande tolkningar av vår verklighet som fick en att le igenkännande och bli rädd innerst inne.

Föreställningens danser var ofta roliga på ett lättsamt sätt och därmed vill jag slå ett slag för koreografins goda insatser i föreställningen i sin helhet. Dessutom hade några av texterna och musiken, bra motivering för att dra budskapen framåt.

Kanske skulle Extrainsatt må bra av att sila bort en del av det självklaraste för att ge plats för mer och tydligare satir.

Medverkande på scen: Rachel Mohlin. Magnus Krepper, Julia Lyskova och Jonas Öijvall (musik)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Closer – ytligt och hackigt om relationer som är mer tragiska än roliga

8 september, 2024 by Lotta Altner

Helena af Sandeberg och Johan Rheborg I Closer. Foto: Knotan

Closer
Manus Patrick Marber
Översättning Tomas Nilsson
Regi och scenografi Suni Munshi
Scenografi Tobias Hallgren
Kostym och masker Rebecca Afzelius
Musik och ljuddesign Joel Sahlin
Musik Alba August
Premiär Klarascenen, Kulturhuset Stadsteaterns Stockholm 6 september 2024

Dramat utspelar sig mellan två kärlekspar som parallellt påbörjar och avslutar kärleksrelationer till varandra. De första mötena sker helt och full av en slumpen, men det blir starten på trassliga relationer mellan samtliga fyra. ”Closer” beskrivs som en s.k. dramakomedi men framförande upplevs mer som vulgärt, pinsamt, tragisk och hackigt i sina framförandet än just dramatiskt roligt.

Jag hade hoppats på att relationsdramat skulle ge en intimitetskänsla av att samtliga parter åtminstone sökte efter kärleken – var förälskade i lusten. Föreställningen gav tyvärr enbart ett försök till att beskriva människans förmåga att tro på lustens snabba ingivelse och att man alltid är mer intresserad av det man inte kan få. Det var svårt att tro på någon inre process utmed tidens gång – bytena av partners blev enbart taffliga. Det blev dessutom mycket ytligt och ledsamt och inte alltid så roligt som skådespelarna spelade på. Det kändes som att man försökte ta igen för utebliven skådespelarkonst genom att vilja försöka chocka publiken med slipprigheter och ”förbjudna” ord.

Det bästa med kvällens föreställning var den stålformade pinnlabyrinten mitt på scen. Det gav scenutrymmet det som behövdes för att kunna skapa flera scenarier och platser samtidigt, parallellt som man gick mellan skilda tider och rum. Skådespelarna gjorde ett gott arbete med att kunna ge oss inblick, i där, då och sedan, jämsides. Samma känsla som man har när man flyger och landar på samma dag och tid.

Uppsättningen baserar sig på den prisbelönta brittiska pjäsen Closer som skrevs av Patrick Marber. Dramat har också uppmärksammats som film 2004 med Julia Roberts, Jude Law, Clive Owen och Natalie Portman i rollerna. Det är svårt att som teateruppsättning jämföras med en film med sådana skådespelare.

På scenen: Anna (Helena af Sandberg), Larry (Johan Rheborg), Dan (Pablo Leiva Wenger), Alice (Alba August)

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 37
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Titel: Puttes äventyr i … Läs mer om Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Foto Robert Jadenfelt Wereckipr Doktor … Läs mer om Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

U2 till Stockholm i april – här är alla tolv Europadatum och fem chanser till förköp

U2 återvänder till Europas arenor våren … Läs mer om U2 till Stockholm i april – här är alla tolv Europadatum och fem chanser till förköp

Ojämnt utfall för låtar av sammansvetsad enhet – Ritornate av Enzo Favata

Enzo Favata Ritornate 3Inspelad … Läs mer om Ojämnt utfall för låtar av sammansvetsad enhet – Ritornate av Enzo Favata

Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

Everest: The Other Side Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

Genomgående kontemplativ fullträff – Salt Catchers av Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michel Benita

Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michael … Läs mer om Genomgående kontemplativ fullträff – Salt Catchers av Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michel Benita

Lars Winnerbäck gör klubbgig på Saab Arena i hemstaden och delar ut Nyponpriset

För andra året: Lars Winnerbäck gör … Läs mer om Lars Winnerbäck gör klubbgig på Saab Arena i hemstaden och delar ut Nyponpriset

Unrecognized – Europeisk samproduktion med premiär i Skopje på väg till Dramaten

Kateryna Kisten och Ellen Jelinek Foto: … Läs mer om Unrecognized – Europeisk samproduktion med premiär i Skopje på väg till Dramaten

Bokförsäljningen ökar under det tredje kvartalet

Under det tredje kvartalet 2026 uppgick … Läs mer om Bokförsäljningen ökar under det tredje kvartalet

Filmrecension: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

De Gaulle: Frihetens röst Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

Filmrecension: Flyktdjur – mörkt och jämngrått

Flyktdjur Betyg 2 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Flyktdjur – mörkt och jämngrått

Filmrecension: Sense and Sensibility – förförande vacker, helt enkelt oemotståndlig

Sense and Sensibility Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sense and Sensibility – förförande vacker, helt enkelt oemotståndlig

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in