Lotta Altner

Äta djur
Av Nadja Hjorton, Lisa Berkert Wallard, Danoiel Nyström
Regi Nadja Hjorton
Scenografi, kostym, ljus Lisa Berkert Wallard
Ljuddesign Teodor Sydbom Kourkoulis
På scen Daniel Nyström
Från 8 år
Urpremiär den 24 januari 2020 på Kulturhuset Stadsteatern, Skärholmen

I föreställningen Äta djur ges god problematik om kostvanor, men satir hör inte hemma i barnteater. Det blir makabert med hånskrattar på fel ställen.

Föreställningens titel, ”att äta djur” är mycket intressant i sig och gör mig omedelbart nyfiken. Ingenstans avslöjar man, ifall man är för eller emot det faktum att mänskligheten och djur, äter djur för att överleva. Inga stora frågetecken eller utropstecken förbereder mig för föreställningens val. Villkorslöst får jag därmed tänka efter själv, vilket jag uppskattar.

Så länge det funnit bevis för vår mänskliga existens har proteiner varit en naturlig del av jordens kretslopp. Naturligtvis kändes det, med uppsättningen, mest troligt att vi i dessa tider skulle serveras dramatik med inriktning råkost. I värsta fall var man förberedd på försök till s.k. blame-shame-ande. Att ge direkt ångest på hemma plan är ju en självklar ingrediens i hur vi framöver ska rädda oss själva, sägs det. Därför är det mycket intressant att vi genom ett bräkande och humoristiskt litet får faktiskt gavs utrymme för mer än enbart en synvinkel på köttets lustar.

I en dragshowsliknande personlighet går vårt fåraktiga får in på skilda faktamässiga detaljer kring vad som kan och icke kan ätas i vår frodiga värld av kött och grönt. Barnen tyckte han var lustfylld och skrattar både med och åt honom. Fåret bjöd på sig själv och påvisade att han absolut kunde förstå att man kan vara sugen på både kebab och smarriga såser till sina måltider. Dessutom går fårkaraktären in på kroppsdelar hos sig själv och skrattar exempelvis åt att det heter fårfiol utan att vara ett instrument. Det blev en intressant blandning gentemot den vanliga aggressiva skulden som ofta läggs på köttätare. Kanske mjukare takter lockar till vegetarism? Eller en bukett morötter? Fåret har ett underbart samspel med barnen och närmar sig dem på ett sätt som är magkittlande och busigt. Många barn jublar över att fåret kommer och sitter nära dem. Närvarande- och sprallig energi finns sannerligen i den rollkaraktären.

Det som är mest hjärtskärande i föreställningen är tyvärr att jag som vuxen upplever att manuset innehåller pedagogiska blunders och att viktiga budskap i debatten går förlorade till en ny generation. Allvarliga budskap kanske inte kan göras om till fluffigt grisskära scener i tyll? Det förekom också med jämna mellanrum kraftig satir, skrämselscener och sarkasm som inte alls är vinnande gentemot barn. Jag blev illa berörd av att jag upplevde att man skriv kidsen på näsan. Dolda budskap är inte något yngre förstår och som man bör akta sig för om man ska uppfattas som seriös med dramapedagogik. Barnen skrattade på makabra ställen där man borde vilja gråta och var helt tysta när någon form av pollett borde trillat ner med en häftig applåd.

Föreställningen hade ingen rak berättarform med självklar början och slut. Det är olika korta berättelser från fårets sinnevärld, med flashiga uppvisningar, dans i högt energiskt tempo och makalösa kläder som glädjer ögonen. Barnen rycks med och håller takten och förundras över det glittrigt glammiga och ljus/ljud effekterna. När det talande kolhuvudet kommer fram som fårets måltid (pizzasallad) och bli hackat i småbitar under gallskrik, känner jag att jag har fått nog med undertryckta associationer. När barnen dessutom omedvetna om dubbeltydigheterna i de valet, gapskrattar åt kålets plågor, är jag glad att jag åt en mycket lätt vegetarisk frukost. Min känsla och tolkning är att jag undrar om någon vuxen kommer att förklara för barnen att skämtet blev på deras bekostnad.

Föreställningen slutar i god tid/ton med berättelsen kring hur ett får förlorar sin mamma inne i ett slakthus. Det känns som en berättelse med tydliga associationer från ett koncentrationsläger där barn och föräldrar skilts åt med olika öden på sin lott. En kort stund av smygmoralism infinner sig på både gott och ont. Jag vet inte om det är helt rättvist att göra dessa jämförelser, även om jag hör deras poäng. Förintelseläger och slakthus, är det verkligen samma sak?

Föreställningen har sina poänger för en vuxen. Budskapen är trots allt ganska snyggt övervägd och ger självklart nödvändiga frågor att ta ställning till. Är det nödvändigt att äta djur? Om vi ska äta djur är det då viktigt hur slakten går till? Är kretsloppet av ätande i vår värld naturlig? Vilka val behöver vi göra nu för att ha en framtid?

Woza Albert
Regi Josette Bushell-Mingo
Regiassistent Måns Clausen
Översättning Lisbeth Grönlund
Språkcoach Kanye Mavi och Napo Masheane
Scenografi och kostym Lotta Nilsson
Ljus Jenny Larsson
Ljud Vusie Kubheka
Föreställningen som recenseras: på Vällingby Kulturhuset Stadsteatern 19 december 2019

Scenbilden för föreställningen är djärv. Skådespelarna har halva publiken klassiskt framför sig och andra halvan på sin högra sida i samma jämnhöjd som sin egen scen – det påminner om en vinkelhake med aktörerna i en halvbåge. Inledningsvis frågar man sig hur scenerna ska kunna vara lika intressanta för båda publikgrupperna. Hur rättvis måste man vara för att varje grupp ska bli sedda? Snart förstår man att rörelsemönsterna på scen inte är traditionella och att det är möjligt för dem att agera utan att för den skull alltid stå med ansiktet framåt mot dig. Att kunna agera så tydligt genom hela kroppen och inte förlita sig enbart på ansiktens mimik visar på stor begåvning och härlig energi som de båda påvisade.

När man ser två skådespelare med varsin röd näsa hängandes runt halsen är man villig att hoppas på lite clowneri. Ja ett och annat gapskratt förväntar man sig naturligtvis. I den här uppsättning använde man sig dock av näsan i samband med att man bytte sina rollkaraktärer på scen. Dey använde oftast sin näsa till att bli någon typ av förtryckare och övergick från engelska och xhosa, till svenska med skilda dialekter. Övergångarna blev på detta visa mycket tydliga. Näsans attribut gav känslan av att beskriva narren med makt som utnyttjar andra. Hen tror den bestämmer men är egentligen en sorglig person om det inte var för dess offer runt omkring. Jag uppskattade mycket att man skiftade språk, tonlägen och roller på detta vis. Det finns också en mycket stor befrielse i att göra sig lustig på en förtryckare.

Handlingen i föreställningen är något spretig och ibland kände jag inte den röda tråden. Däremot var det inget hinder för att ta de enskilda scenerna och få ut goda, sunda och bra budskap att ta med sig. Föreställningen innehöll dessutom rätt mängd av sång, dans, skratt och sorg. Med tiden kände man också en härlig förvissning om att det skulle vara så och behövde aldrig oroa sig för att bli uttråkad. Scenografin var minimalistisk och ändå kändes det inte på något vis tråkig att titta på. Tyvärr tog luften rätt fort slut i lokalen och därför nickade jag till ett par gånger och fick bita mig lite i kinderna för att inte slumra till, trots att det inte var fullsatt.

En del terminologi under kvällen var inte helt självklar om man inte är insatt i Sydafrikas historik. Däremot var berättelserna tillräckligt tydliga för att ge rasismen och rädslorna tydlighet för landets svarta befolkning. Om man är lite insatt i Nelson Mandelas liv och i biblisk teologi har man det dessutom ännu mer förspänt.

Mest spännande är det hur människors hopp på räddning, trots förtryck ges så mycket plats i föreställningen. Kanske är det så att det verkligen är den yttersta gåva att kunna hoppas på räddning när livet är som svårast.

Medverkande på scen Richard Sseruwagi och Aurelia Dey

Främmande från Kiseldalen
Manus David Book
Regis, scenografi, teknik Henrik Bergström, David Book, Johanna Rane
Premiär av Parterren på Ö2 Scenkonst den 8 november 2019

Temat mänsklighetens undergång är inte något någon av oss i dagsläget är omedvetna om. Vågar man bara ta till sig vetenskaplig fakta och inte som strutsen stoppar huvudet i sanden, eller lurar sig själv med falska nyheter i amerikansk stil, så vet vi att det inte står så bra till med moder jord. Både etiskt och moraliskt kan vi dränka och oss själva med massor av skam och skuld i hur mänskligheten valt att missbruka våra resurser. Jag var lite orolig att kvällens föreställning skulle hoppa på det miljövänliga tåget och försöka ge oss den s.k. miljöångesten.

Jag tror på allvaret i miljödebatten även om jag inte tror på de känslomässiga utpressningarna genom mediala jippon. Därför var det så enormt befriande att ensemblen hade funnit en konstform att leverera sin samhällskritik, ironi och budskap på. För det är viktigt att ställa sig frågan, ”vad ska det bli av oss” utan att försöka koppla de enklaste skamgreppen som vi bara blockerar. För vi vill väll finna lösningar och det görs inte med påhopp eller att lägga huvudet på sne och tycka syn om oss själva. Det finns något förlösande och nyskapande i oss, om svåra budskap, levereras med självkritik, sarkasm och ironi. Det är som att berättelsen finner nyare vägar om belastningen ger utrymme åt att vi måste få skratta och le åt eländet. Publiken ges verkligen chansen att hånskratta åt eländet och jag kommer på mig själv med att småle i mjugg under nästa hela föreställningen på 75 minuter. Det är den spexartade farskänslan som håller mig allert och mottaglig. Det är då de kan kosta på sig att våga säga ”ni människor har alltid vetat vad ni gjort men fortsatt göra det i alla fall” och jag tar på mig det.

Inledningsvis får vi i kvällens föreställning se våra förfäder funderar kring hur de i bibliskt Noa- mönster planerar kring om två människor kan räddas och bli ledande för en helt ny generation. Dagen mönster och tillvägagångssätt kommer ju att förinta oss och det är lika bra att vi kort och gott räknar med att vi kommer att gå under. Valet av tidsålder och dess karaktärer och syften, upplevdes inte som helt självklara. Efter ett par minuter kunde man urskilja en fornnordisk gudomlig familj vars uppdrag var att finna nya patriarker till den nya jorden. Det gjorde inte så mycket att det var otydligt eftersom replikerna dem emellan var rappa och intressanta.

Förfäderna väljer ut ett sambopar i Årsta som de tror på som de som kan rädda mänskligheten. De skickar sin son att luska fram om de finns önskningar till att reproducera och att de verkligen är villiga ”att strida för sin kärlek”. Det är viktigt att de ”härdas” för jordens- och den mänskliga artens skull. Självklart uppstår de komplikationer och förväxlingar som triggar till missförstånd.

Sveriges frihetsbegrepp och tvåsamhet kritiseras och skrattas också åt i uppsättningen. Kritiken är mycket slående och uppskattad. Vi ska ju vara så fria från fördomar och män och kvinnor ska få utvecklas och ta ansvar för vad de vill. Trots det så imponeras vi i alla fall av pengar och makt och materiella saker, även om det går helt emot grundtankarna om att ingen ska få äga oss. Det är ju till och med så att vi rationaliserar bort kärleken i våra liv, om den anses för tidskrävande, opraktiskt och för dyrbar.

Ensemblen Henrik Bergström, David Book, Johanna Rane