Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterkritik: Premiär av Extrainsatt – inte helt insatta i satirens former alla gånger och ojämn insats

by

Foto: Leonard Stenberg

Extrainsatt
Idé och regi Rachel Mohlin
Musikaliskt ansvarig Jonas Öijvall
Scenografi Torulf Wetterrot och Rachel Mohlin
Mask Rachel Mohlin, Mattias Konnebäck, Kristoffer Svennsson, Essy Klingberg, Mats Lekander och Samuel Åhman
Ljus Evelina Mattsson
Ljud Philippe Bokmaar
Video Simon Mårtensson
Koreograf Catharina Allvin
Premiär på Lilla Scenen, Kulturhuset stadsteatern 10 oktober 2024
Speltid 1 timme och 45 minuter utan paus

Föreställningen börjar glättigt med musik och sång utanför scenrummet och ger ett välkomnade intryck. Maningen att mer eller mindre dränka sina sorger i sprit (d.v.s. att man får lov att ta med sig dryck in i salen), är ju en gammal välprövad metod att få människor att känna sig folkligt närvarande och i detta fall också ökade Kulturhusets intäkter i baren. Många skratt från publiken var där ett faktum.

Väl inne i teaterlokalen, utgår uppsättningen från ett rum som är som ett extra insatt aktuellt med byten mellan skilda scener. Ibland följer man en naturlig tråd men ofta kastas man mellan allt från kriget i Ukraina och vårt kungahus. Ibland är det självklart vilket ämne som kommer ibland inte.

Skådespelarinsatserna varierar från sketch till sketch, allt beroende på vilka ämnen som berörs eller inte. Det är högt och lågt, men mest fascinerande är ju att inte enbart politiker eller samhällsfrågor ”rostas” utan även skådespelarkollegor, författare och enskilda personer i det sociala ljuset. Ibland skulle jag vilja hävda att det är mer påhopp än direkt satir.

Något som kändes lätt obehagligt var de hysteriska skratt som förekom ibland i publiken vid de mest platta tillfällen av skämt. Hysteriska skratt. Man frågar sig om det var av nervositet (det händer att folk börjar skratta exempelvis på begravningar eller när någon slår sig) eller om jag helt enkelt inte har någon humor. Min första tanke var att man

Jag hade väntat mig mer sofistikerade skämt och kniv skarpare satir, snarare än runka-på, klämma bröst, kiss-åh-bajs skämt och slippriga en poängare på buskisnivå. Samtidigt fanns det några riktigt spännande tolkningar av vår verklighet som fick en att le igenkännande och bli rädd innerst inne.

Föreställningens danser var ofta roliga på ett lättsamt sätt och därmed vill jag slå ett slag för koreografins goda insatser i föreställningen i sin helhet. Dessutom hade några av texterna och musiken, bra motivering för att dra budskapen framåt.

Kanske skulle Extrainsatt må bra av att sila bort en del av det självklaraste för att ge plats för mer och tydligare satir.

Medverkande på scen: Rachel Mohlin. Magnus Krepper, Julia Lyskova och Jonas Öijvall (musik)

Teaterkritik: Closer – ytligt och hackigt om relationer som är mer tragiska än roliga

by

Helena af Sandeberg och Johan Rheborg I Closer. Foto: Knotan

Closer
Manus Patrick Marber
Översättning Tomas Nilsson
Regi och scenografi Suni Munshi
Scenografi Tobias Hallgren
Kostym och masker Rebecca Afzelius
Musik och ljuddesign Joel Sahlin
Musik Alba August
Premiär Klarascenen, Kulturhuset Stadsteaterns Stockholm 6 september 2024

Dramat utspelar sig mellan två kärlekspar som parallellt påbörjar och avslutar kärleksrelationer till varandra. De första mötena sker helt och full av en slumpen, men det blir starten på trassliga relationer mellan samtliga fyra. ”Closer” beskrivs som en s.k. dramakomedi men framförande upplevs mer som vulgärt, pinsamt, tragisk och hackigt i sina framförandet än just dramatiskt roligt.

Jag hade hoppats på att relationsdramat skulle ge en intimitetskänsla av att samtliga parter åtminstone sökte efter kärleken – var förälskade i lusten. Föreställningen gav tyvärr enbart ett försök till att beskriva människans förmåga att tro på lustens snabba ingivelse och att man alltid är mer intresserad av det man inte kan få. Det var svårt att tro på någon inre process utmed tidens gång – bytena av partners blev enbart taffliga. Det blev dessutom mycket ytligt och ledsamt och inte alltid så roligt som skådespelarna spelade på. Det kändes som att man försökte ta igen för utebliven skådespelarkonst genom att vilja försöka chocka publiken med slipprigheter och ”förbjudna” ord.

Det bästa med kvällens föreställning var den stålformade pinnlabyrinten mitt på scen. Det gav scenutrymmet det som behövdes för att kunna skapa flera scenarier och platser samtidigt, parallellt som man gick mellan skilda tider och rum. Skådespelarna gjorde ett gott arbete med att kunna ge oss inblick, i där, då och sedan, jämsides. Samma känsla som man har när man flyger och landar på samma dag och tid.

Uppsättningen baserar sig på den prisbelönta brittiska pjäsen Closer som skrevs av Patrick Marber. Dramat har också uppmärksammats som film 2004 med Julia Roberts, Jude Law, Clive Owen och Natalie Portman i rollerna. Det är svårt att som teateruppsättning jämföras med en film med sådana skådespelare.

På scenen: Anna (Helena af Sandberg), Larry (Johan Rheborg), Dan (Pablo Leiva Wenger), Alice (Alba August)

Teaterkritik: Yerma på Dramaten – om en kvinnas svåra val

by

Christoffer Svensson och Nina Zanjani i Yerma.

Yerma
Av Federico Garcia Lorca
Regi och bearbetning Lisaboa Houbrechts
Regiassist Simon Elvås, Ellinor André
Scenografi Clémence Bezat
Kostym Ourmar Dicko
Ljus Floriaan Ganzevoort
Musik och ljud Bert Cools, Stijn Cools, Indré Jurgeleviciûté
Peruk och mask Mimmi Lindell, Johan Lundström
Dramaturg Anna Luyten, Anneli Dufva
I rollerna Nina Zanjani, Christoffer Svensson, Christoffer Lehmann, Elle Kari Bergenrud, Ellen Jelinek, Razmus Nyström, Tina Pour-Davoy, Hulda Lind Jóhannsdóttir

Inledningsvis när vi kommer in i handlingen, är Yerma redan utom sig av sorg i en apatisk-liknande gestaltning. Hon stirrar ut i intet och man funderar över vägen till detta tillstånd. Det känns som vi kommer direkt in i den djupa sorgen. Kanske hade man velat se en längre väg dit och därmed förstå sorgen mer. Mellan raderna förstår vi alla fall att hon skulle vilja bli gravid och att väntan i två år därmed upplevs för länge för henne. Hon trugar inför sin make och ber honom om hjälp kring barnlösheten. Det är dock inte förrän senare vi förstår att problemet dem emellan är lite mer komplext än enbart befruktning i sig. Att vara en trogen kvinna med en man som inte vill ha dig, gör det komplext.

När Yermas väninnor alla kommer gående med sina runda magar, fnittrandes av glädje och vältrar sig i den kvinnliga vi-känslan dem emellan. Det är då jag kan se hennes längtan utöver den biologiska, för det finns en kraft i att vilja ha det alla andra redan har.. Det är ju alltid något att dela den gemensamma erfarenheten och man bygger sociala strukturer kring vad som är normalt. Pressen blir stor när vi vill ingå och vara som alla andra. Det är ju därför människor blir gravida när de inte längre tänker på att de måste. Det hade gett föreställningen en ännu mer fascinerande utgångspunkt om Yemas egen längtan hade varit tydligare med ett eget, ”därför”.

Scenlösningen med att ena stunden ha en rund plattform som man rör sig kring i kombination med rullande rekvisita för att skapa skilda platser, fungerar bra men ibland ger det en rastlöshet som är lite svår att greppa. Det blir närsynthet och avlägsenhet i samma upplevelse. Ibland blir man sporrad men man blir också trött eftersom det är svårt att ta in de skilda lagerna av verkligheten. Ibland blir det rörelse på rörelse och energier på energier utan att man helt eller fullt förstår dess syften. Dock är helheten i katastrofen vacker och väl gestaltad. Vackra rörelsemönster och färger.

Det som är ytterst spännande med Yema är det faktum att inte nog med att hon vill ha barn med den man som hon är gift med, men som inte vill ha barn med henne, så kan hon inte tänka sig att överge honom för att kunna få barn med någon annan. Det finns en förgörande trogenhet som gör att Yema upplever sig fast i sin livssituation. Hon kommer inte att kunna få allt som hon egentligen vill ha. Frågan är vad hon kommer att välja för sin egen del framöver.

Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

by

Foto: Carl Thorborg

Askungen
Musik Gioacchino Rossini
Libretto Jaqopo Ferretti efter sagan av Charles Perrault
Orkesterarrangemang Jonas Dominique
Översättning Rikard Bergqvist
Dirigent Henrik Schaefer/Gudrun Dahlkvist
Regi Nora Nilsson
Scenografi Julia Przedmojska
Kostymdesign Sofie Gynning
Koreograf Lars Bethke
Mask och peruk Therésia Frisk
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Premiär på Folkoperan den 20 september 2023

Askungen är en klassisk berättelse som skrivits på skilda vis av Charles Perraults (1600-tal), Bröderna Grimms (1800-tal) och Walt Disney (1950) med flera. Vilka karaktärer som är runt omkring Askungen varierar något men slutklämmen överensstämmer i de flesta versioner det vill säga att den som är snäll, god och vacker på något vis får en belöning i slutändan som hen förtjänar.

Kvällens föreställning skiljer sig inte från den klassiska normen kring Askungen som person även om det är en komisk opera så kallad ”opera buffa”. Det som underlättar elakheterna, livssituationen och ödena utmed berättelsens gång är ju att det burleska i de elaka, gör sig gällande mycket tydligt – med andra ord – desto dummare du är, dessto mer fånig framställs du. Kanske kan det vara receptet för väldens ondska att efterfölja?

Det första glädjeämnet i kvällens föreställning är hur musiken/musikerna för en central plats mitt på scen. Operamusik brukar ju vara (ska vara) den kraft som driver ett libretto framåt, men det är inte alltid som de fysiskt får lov att vara så avgörande i framförandena. Genom att finnas på scen gav de en mycket härlig spänning och lustfylldhet när skådespelet fick lov att ske runt omkring och med de musiker som vanligtvis annars förvisas till det s.k. orgeldiket nedanför scen.

Det gjorde föreställningen något mycket gott att den yttre skönheten, åtminstone inledningsvis och mindre än vanligt, fick lov att vara sekundärt för Askungen d.v.s. att prinsen förälskade sig i hennes personlighet först innan han kom underfund med att hon var en fröjd för ögonen också. Det blev också en rimligare balans med att styvdöttrarna, om än komiskt groteska, inte behövde vara hiskeligt fula i ett klassiskt perspektiv. Styvdöttrarna gavs dessutom möjligheten att få lov att vara duktiga i den sceniska framställningen trots äckligheterna i frossa och ego. De fick vältra sig i tydligt kroppsspråk och fantastisk skönsång på samma premisser.

Kvällens kittling från ensemblen var självklart prinsens rödhårighet, pliriga busblick och några få centimeter korthet i förhållande till Askungen. Det var härligt att se att en man inte enbart kan ta sig för bröstet med tråkiga manliga attribut som längd och pompösa muskler. Prinsen hade kunnat få vilken Askungens som helst att bli förtjust i honom.

Föreställningens förvåning var prinsens följe (3 karaktärer) som synkroniserat följde efter men ändå hade synpunkter på det som hände på scen. Ibland var de kopior av varandra, men tydligt kunde man se att deras mimik följde andra regler. De gav en känsla av, manliga dockor som gör vad som de bli tillsagda om, men saknar trots det inte ett inre liv. De blev fasta karaktärer som i den italienska komedin, commedia dell ‘arten. Det finns en trygghet och befrielse i att veta vad som komma skall i det burleska genom den konstformen.

Askungen var, som sagts, inte enbart en fröjd för ögonen. I föreställningen var hon initiativtagaren till att styra över sitt eget liv och uppvaktade prinsen på det sätt som också en kvinna kan göra, bör göra om hon har lust. Det var befriande att se att hon var en stark personlighet och inte hade låtit elakheter knäcka henne. Däremot kunde man inte låta bli att också göra henne väldigt vacker mot slutet i en känsla av fyrverkerier, vilket inte alls var nödvändigt för att just få henne att vara glimrande. Publiken uppskattade dock just detta faktum, även om det inte tilltalade mig. När ska prinssessor få lov att vara mer smarta än snygga, kan man fråga sig? Personligen hade jag också svårt för det rosa skimmer som kantade föreställningen i ett ”pussy cat”, ”she boss” eller barbie-feministiskt perspektiv. Smart kvinnlighet behöver mer ljus och ljud innan jag kan köpa det konceptet i en föreställning.

För den som inte är van vid opera och som inte alltid känner sig helt hemma i den världen, skulle jag utan att tveka rekommendera Folkoperans uppsättning. Om man dessutom kan historien om just Askungen, gör det, det ännu lättare att lära sig förstå charmen med just ”opera buffa”.

Askungen Josefine Andersson
Prins Ramiro Conny Thimander
Dandini (kammartjänare) Sebastia Durán
Clorina (styvsyster) Susanna Andersson
Tisbe (styvsyster) Katija Dragojevic
Don Magnifico (styvfar) Peter Kajlinger
Alidoro Sami Yousri
Prinsens följe Joakim Larsson*, Viktor Rydén*
och Wiktor Sundqvist*
*deltar i Folkoperans talangprogram

Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

by

HOMAN
Koncept Vejdren Grind och Vincent Bruyninckx
External eye Tom Brand och Esse Vanderbruggen
Kostym Bettina Feuerstein
Ljusdesign Seppe Brouckaert
Ljuddesign och musik Vejde Grind
Medverkande på scen Vejdren Grind och Vincent Bruyninckx
Riksteaterns föreställning, ett gästspel från Collectif Malunés, en pressvisning på Årsta Folkets hus den 15 september 2023

Det här med att akrobatik och cirkus skulle kunna få lov att vara något allvarsamt men också ironiskt är mer och mer vanligt. Kvällens visning gav smakprov på att just avancerade rörelser kan få lov att symbolisera och vara så mycket med än enbart färgglatt och härligt. Även om just glada färger och spratt kan få vara något annat gott och väl.

Föreställningen inleds med att en av akrobaterna/dansarna/aktörerna är förminskad i sitt kroppsspråk med hjälp av tejp och bubbelplast – vikt. Trots hans minimalistiska situation kan han röra sig smidigt och med framgång på scen. När hans kumpan dessutom är väldigt lång blir deras olikheter naturligtvis något man skrattar åt, kontrasterna uppmanar till det. Det blir dock ett skratt i halsen, för får man verkligen skratta åt krymplingar, små människor och folk som kämpar med att ta sig fram? Jag skulle vilja påstå att det är det grova skrattet som kommer fram och en lättnad över att det där är inte jag och jag behöver inte identifiera mig med det heller. Man bjuder på sårbarheten och det är lite läskigt att håna.

Den långe hjälper den ihop tejpade på många vis genom lyft, rulla runt och nyttjar den egna tyngdkraften. Dessutom påvisar man fördelen som finns i att med jämna mellan rum faktiskt vara mindre än vad man känner sig. Gång på gång undrar man hur det ska gå, hur det känns och om det inte är väldigt jobbigt att vara fastlås, begränsad och förminskad till kropp.

När den mindre mannen till sist blir befriad från sin instängdhet tar det en stund innan han kan stå stark och ta vara på sig själv. Det är vackert att två män kan stå varandra så nära, balansera sig tillsamman och ta i varandra utan att det är något sexuellt i det. Tanken slog mig att intimitet oftast och enbart beskrivs med just det sistnämnda och inte alls med vänskap och närhet. Jag uppskattade att just vänskapens band fick vara i centrum.

Aktörerna använde sig också av stora rock ringar på scen. Därför blev man gång på gång medveten om den graciösa- och snabba kroppskontroll, de innebar att röra sig med och genom just ringarna. Det är svårt att förstå hur någon kan lära sig den smidigheten genom enbart träning. Tror att det, som med de flesta konstnärliga insatser, att det måste finnas en enorm begåvning och fallenhet bakom.

Föreställningen står ut och passar både stora och små vilket också annonserats om i Riksteaterns tablå (8-100 år). Det är dock rätt obegripligt varför vuxna människor tar med sig spädbarn och mindre barn under 8 år till föreställningen. Med tanke på att barnen inte klarar av starka ljud och ljus som mycket tydligt förvarnats av från scenen, så känns det mer som ett barnvakts problem än något annat. Flera på min rad irriterade sig över barnskrik och prat under föreställningen. Jag kan helt förstå dem och det är inte okej.

Det allra bästa med en föreställning med enbart rörelser, uppträdanden och pantomim, är att alla i lokalen kan få lov att känna sig lika mycket inkluderande. Det behövs ingen förförståelse utan man får också lov att le och skratta åt olika saker, utan att det gör något. Dessutom går man därifrån med ett leende på läpparna och med en förundran kring, ” hur var det möjligt att röra sig sådär?”.