• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterkritik: Korus – tydliga kroppsspråk när akrobatik gör volter med ditt undermedvetna

10 april, 2022 by Lotta Altner

Korus
Musik: Mischa Gring
Kompositör: Mischa Gring
Ljusdesign: Vilhelm Montán Lindberg
Urpremiären den 9 april 2022 på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern
Artister (koncept och framförande): Axel Ahl, Sara Runsten, Klara Sköldulf Philipp, Lukas Ivanow

Urpremiären av ”Korus” med Below Zero cirkuskompani talar sina tydliga kroppsspråk när akrobatiken får göra svåra volter med ditt undermedvetna.

Nog är det flesta av oss vana vid att se på cirkus som något lättsamt och färgstarkt för ögonen. Cirkus är något du, utan egen investering, kan gå på, bli underhållen – och få en energikick av när din lust faller på. Kvällens urpremiär öppnar vägen för en ny typ av talang inom begreppet cirkus, d.v.s. cirkus med djupa syften, dramatiska rörelser, konstnärliga syften, avancerad akrobatik och artistisk konstellation.

Inledningsvis möts vi av känslan av en vacker vårdag vid en bäck, där fåglar sjunger och det finns harmoni och balans i varje steg som tas. Det är vackert, det är lugnt och man förstår elementens möjligheter i varje enskild rörelse. Det ser så oförskämt lätt ut även fast jag vet att det är skickligheten som spökar. Artisterna balanserar varandra i kraft, smidighet i de olika rörelserna och de bli skilda strängar i maskineriet. Man testar gränser med hjälp av varandra och stödjer varandra för att mäta ut varandras gemensamma nämnare i volym och tyngd. Vackrast är när de tillsammans flätar ihop sig med varandra för att ett par fötter ska kunna stå på en liten platta och bära dem alla fyra. Tänk hur alla kan få plats när man skapar den bästa konstruktionen och delar på den plats som finns att få.

Hela första akten är uppdelad i sektioner där varje del inleds med en serie rörelser som byggs på och sedan avancerar. Ibland blir det en tävling i rörelser som i ett flipperspel där man stutsar från den ena till den andra och därefter plockas en ny känsla upp genom en liten förändring i rörelsen. Mitt i all denna härliga tvetydighet, blir det ett avsteg och stopp, och ett konstverk växer fram eller du bjuds på ren och mycket avancerad akrobatik.

I andra akten upplever vi krigets vindar och stämningen går över till en mörkare synbild. Det kommer fram konflikter i rörelserna och även om man ser att det är inövat med brutal precision så berörs jag alltid av fysiskt våld mellan människor. Det är i dagsläget inte heller något som lämnar en oberörd, framförallt inte när scenbilden skulle kunna vara en angripen bakgata i krigets Ukraina. Det sprider sig en oro och ledsamhet över oss, som inte är vanligt med cirkusunderhållning. Men det är ju så att det onda måste få bearbetas och att då få göra det utan ord upplevs som bästa sättet. Jag blir lättad över att vi inte behöver prata om det eller att andras ord måste sägas i känslan. Den får bara vara där med sitt elände.

De sista minuterna av föreställningen, så kom det plötsligt in musik med svensk text och plötsligt bröts någon typ av förtrollning kring möjligheten kring egen tolkning. Jag hade önskat att jag hade sluppit få dessa ord prackade på mig, när hela föreställningen i övrigt hade varit helt utan ordens vägledning i handlingen (förutom den äldre kvinnan bakom mig som satt och kommenterade föreställningen högt under föreställningen som om hon satt i sitt eget vardagsrum).

I jordfärgade kläder av skilda slag blir de tillsammans en liten del av skapelsen och synen på hur vi fungerar i ett samarbete med varandra, där bilden av varandra beror på hur vi stöder och balanserar tillvaron. Uppsättningen blir inte längre rörelse och happening enbart för sin egen skull, utan det fanns en djupgående möjlighet till egna berättelser för dig att ta med dig hem. För det är din personliga tolkning som ger dig ditt egna mervärde.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Cirkus

Teaterkritik: Red på SvT play ger insikter om en konstnärs temperament på gott och ont

30 mars, 2022 by Lotta Altner

Red
Manus John Logan
Regi Michael Grandage
Visas på SVT Play
På scen: Alfred Molina, Alfred Enoch

Den amerikanska teaterföreställningen Red på SvT play ger insikter om en konstnärs temperament på gott och ont. I den här versionen ser vi ett gästspel i Londons West End från 2018 (belönats med ett Tony-pris).

I den inspelade föreställningen får vi möta den mycket självupptagna och vresiga Rothko och hans tillmötesgående och kunskapstörstande assisten. Handlingen utspelar sig i konstnärens studio.

Mark Rothko, var ursprungligen Markus Yakovlevich (1903-1970) en Lettisk-amerikanska målare av judisk härkomst. Många anser att han var ledande inom den s.k. abstrakta expressionismen.

Det mest spännande och intressanta med hela föreställningen är verkligen den stor röda tavlan som står i bakgrunden och den ingående insynen i hur ett verk blir till och skapas. Man kan tycka vad man vill om konstnärens verk, men man får verkligen möjligheten att bli en del av processen. Vid flera tillfällen kändes de nästan som jag var en del av blandandet av färger och oroade mig för om jag fått några färger på mig.

Att säga att Rothko ”kör” med sin assistent är det minsta man kan säga. Jag frågar mig om det är så att alla riktigt begåvade människor verkligen måste vara sådär dryga, eller kanske är det så att jag har råkat träffa allt för många framgångsrika kulturpersonligheter som är just precis som konstnären, plågsamt självcentrerade och grundligt otrevlig. Molina spelar så övertygande att jag blir oerhört provocerad och på gränsen till förbannad. För hur tröttsamt är det inte att en del tror att de är guds gåva till mänskligheten enbart för att de är duktiga på en viss sak här livet.

Alfred är just sådär oförstörd och entusiastisk som en universitets student som påbörjat sin första kurs. Han lyser av möjligheten att få utbilda sig och suger åt sig kunskapen som en svamp. Med tiden lyckas han dock genomskåda Rothko som med sina syniska och provocerande kommentarer kan få vem som helst att tappa sugen. En liten parantes för mig är också att jag inte heller kan se den enorma begåvningen i konstnären. Jag förstår inte helt och fullt den abstrakta expressionismen. Det innebär att jag enbart får betala en energikrävande man som är totalt uppfylld av sig själv. Efter föreställningen är jag bara arg och trött.

Tempot i förställningen är något långsamt för att man i 94 minuter ska orka se på liknande scenarion upprepa sig. Diskussionerna är lite för lika varandra och det är konstnären som med sin personlighet spyr ut sin galla och pratar sönder det mest. Jag hade önskat att man kunde ha fått en lite mer nyanserad syn på konstnären, även om man inte gör anspråk på att vara helt biografisk.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: SVT Play, Teaterkritik, West End

Teaterkritik: Nypremiären av Gasljus, på Stockholms stadsteater gav känslan av lätt obehag men inte thrillerkänslan av total nerbrytning

19 mars, 2022 by Lotta Altner

Kulturhuset Stadsteatern 2021

Gasljus
Av Patrick Hamilton
Översättning Eva Sköld
Regi Melody Parker
Scenografi och kostym Erika Sjödin
Dramaturg Marc Matthiesen
Rekvisitör Petra Jansson
Sufflös Ida Dåverstam
Nypremiär på Kulturhuset stadsteatern, Lilla scenen den 18 mars 2022
Rollista Helena af Sandeberg (Bella Manningham), Henrik Norlén (Jack Manningham), Bahador Foladi (Rough) och Eva Rexed (Elisabeth, Nancy)

I en thriller ska de hela tiden ligga en obehaglig känsla av ångest i luften. Någonting ska upplevas krypande ruskigt, växande obehag som kan dyka upp när som helst och de minsta fjunen på armarna är redo för givakt; ståpäls när vi kanske minst anar det. Ordet ”gaslightning” har efter detta manuskript fått sin egen psykologiska benämning d.v.s. det är en form av manipulation där situationer/information förvrängs och utelämnas med avsikt att få offret att tvivla på sina egna minnen, uppfattningar och försämrar hälsan. Att någon leker med ens psyke på det viset kan få mycket förödande följder och påminner om hjärntvätt som kan förekomma i exempelvis vissa sekter. I den här uppsättningen är det maken som försöker knäcka hustrun.

Föreställningens handling utspelar sig i ett stort vardagsrum, där ljuset, lamporna och källan till värme är centralt i berättelsens form. Vad ska tändas, vad ska släckas och vem kan bevisa att hen har sanningen på sin sida? Om man läst originalmanuset av Patrick Hamilton är man fullt medveten om det engelska språkets underton av elakheter som kan låt trevligare än de är om man inte förstår det finstilta. Har man dessutom sett den amerikanska thrillerfilmen från 1944 (med bl.a. Ingrid Bergman) så har man med hjälp av musik och zoomning fått till det där speciella obehaget som manipulation kan ge, men som kräver just stillbilder och större närhet än i en teaterföreställning. Att på en stor scen skapa en thrillerkänsla är mycket svårt och uppsättningens försök är god även om jag inte känner att de till sin fullhet kommer i mål. Jag hade önskat kraftigare undertoner av obehag, mer trängda situationer och ett tydligare syfte med att maken vill driva sin hustru till vanvett.

Maken (Henrik Norlén) i uppsättningen är en slusk, lycksökare och tjuv som helt klart vill skrämmas och leva på sina egna villkor. Däremot är han inte tillräckligt manipulerande eller tillräckligt utstuderad i sina metoder, för att jag ska uppleva det som att han medvetet gör det han gör – vilket jag uppfattar att manuset ger utrymme för. Det känns tråkigt att säga men karaktären är intentillräckligt osympatisk för att jag ska känna den där rysningen. Manipulation kräver en klyftighet som jag inte känner av i Jack. Däremot ger han den vanliga skitstöveln ett gott ansikte och att spexigt drygt spela teater i teatern och tro sig vara bättre än han är, gör Jack med bravur.

Hustrun Bella (Helena af Sandeberg) ger ett bräckligt intryck även om jag aldrig riktigt känner att hon helt håller på att tappa förståndet. Kanske är det rollkaraktärens skönhet, balans och förtroende som gör att hon inte helt känns som ett förlorat offer. Däremot är det något obehagligt hur hon inte står på sig eller bara går därifrån. Hon är dock allt för hel för att det ska kännas trovärdigt att hon skulle ha stannat kvar.

En bra metod för att knäcka en annan människa psykiskt, är att hela tiden ifrågasätta saker med fler och fler frågor. Man gör det samtidigt som man tillrättavisar kring de mest banala saker. Det är viktigt var du sitter, hur du sitter och vad du har på dig mm. Bagateller påvisas som stora problem, vilket därmed leder till att dina proportioner på vad som är viktigt och mindre viktigt totalt rubbas. Jack ”hackar” på sin Bella som en korp som vill sticka hål på en halvdöd kropp och han verkar enbart kunna känna sig mättad när hon går sönder. Här finns en rimlig balans karaktärerna emellan.

Uppsättningen har en underbar ”twist” på slutet som ger insikt i hur psyket på en manipulerad kan behöva utvecklas och rusta sig. Fantastiska scener som ger oss chansen att tänka ”åh ena sidan” skulle det kunna vara så här men ”åh andra sidan” är det nog mest troligt att verkligheten trots allt är såhär. För var går egentligen gränsen för det som är skapat i oss som ett minne och det som är den yttersta sanningen?

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Amour – en stor dos av tuff verklighet

5 december, 2021 by Lotta Altner

Foto: Bengt Wanselius

Amour
Av Michael Haneke
Översättning Marc Matthiesen
Regi Kersti Horn
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Filmfotograf Andrea Grettve
Ljus Sofie Gynning
Ljuddesign Erik Hedin
Mask:Patricia Svajger
Ljud Johan Ehn
Regiassistent Ellinor André
Rekvisitör Petra Jansson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Klarascen den 4 december 2021

Någonstans inom oss, hoppas vi nog på att kärleken mellan människor ska kunna övervinna allt. Jag tror att vi får nöja oss med mindre. Sanningen är snarare att den kan hålla oss i sträckbänk längre, men att vi kämpar på det bästa vi kan med det vi har. Vi ger inte upp av elakhet, utan svårigheter tar på krafterna. Ofullkomligheten påminner oss om vår egen mänsklighet som inte står ut med vad som helst hur länge som helst, för man brister. Att älska tills döden skiljer oss åt, är väldigt mycket att be om, framförallt om någons personlighet dött bort för länge sedan och du är ensam kvar.

Foto: Andrea Grettve

I den här föreställningen har man slagit ihop klassisk scenisk framställning och filmning i realtid. Vi får både se skådespelet genom tunna gardiner, som om vi stod utanför bostaden till Ann och George, och på två filmdukar ovanför scenen. Det ger möjlighet till mycket avstånd men också väldig mycket närhet, och dessutom samtidigt. I dessa virustider undrar man om detta är ett medvetet syfte på grund av säkerhet från eller om avstånd och närhet i samma känsla kanske är det avgörande. I vilket fall så fungerar konceptet.

Inledningsvis känner jag att det är väldigt behagligt att få två perspektiv av samma verklighet. Jag kan välja vad jag orkar och klarar av att ta in. Jag kan därmed välja bort en del otäcka sanningar som är svårare att ta in än andra. Man blir lite lat i uppmärksamheten dock, efter ett tag, som när man slött tittar och blippar på tvn. Även om inte föreställningen är i realtid och processen för sjukdomsförfarande skrider på fort, känns tempot väldigt långdraget efter en stund. Men det ger en tydlig insikt i det monotona, att dygnet runt vara ansvarig för en annan människas primära utgångspunkter. Något gör ju ont i oss när en vuxen människa matar, tvättar och byter blöja på en annan vuxen. Alla tänker vi att så vill vi aldrig behöva ha det.

Att den person som står en närmast ska drabbas att en sjukdom som gör dem till någon annan och/eller helt beroende av oss, måste vara en mardröm. Man vill ju så gärna finnas med och orka med att vara den starka som orkar med vad som helst. När allt är ljust, frid och fröjd är det ju så lätt att tro och lova vad som helst. Men hur blir det när personen förtvinar bort, inget som var finns kvar och själv blir du uppäten av dåligt samvete, ångest, dålig sömn och ges ett heltidsarbete genom att behöva vårda någon annan.

Uppsättningen ger tack och lov inga självklara svar på hur en människa kommer att göra om hen hamnar i Anns och George situation. Det finns inget entydigt svar, tack och lov. Alla beslut som tas är medmänskliga och rimliga, samtidigt som du måste fråga dig själv vad du skulle ha gjort. Jag kan inte säga att jag inte förstår Ann som kräver löften eller att George brister i sin omsorg på skilda vis. Det är ju helt omöjligt att vara människa ibland. Få människor vet hur det kommer att reagera när valet blir, ”att äta eller att ätas”, även om man älskar varandra.

Kvällens största irritation måste tyvärr pålysas. Det är inte okej av Stockholms statsteater att drygt en timme efter starten av föreställningen, släppa in ett större sällskap som missat starttiden. När sällskapet dessutom får denna fördel som inte vem som helst skulle få, så har de inte folkvett nog att smyga in, tiga still, utan väsnas, pratar och förstörde för några ögonblick inlevelsen för oss andra i föreställningen. Jag upplevde att skådespelarnas energi försämrades också under detta avbrott i föreställningen. Det tog ett par minuter för oss andra att återhämta oss. Mycket dålig stil.

Det här med att vara stödjande och hjälpa till, när den inre kretsen sliter hund, är ibland ganska svårt. För nog vill vi alltid hjälpa till på ett sett som gör att vi själv mår bra av de tjänster vi erbjuder. Den stora frågan måste dock bli; vad behöver den andra om min insats ska var hjälp för hens skull? Är det inte det som är den äkta och riktiga stödet?

Det var nästa svårt att applådera mot slutet, då berättelsen var slut. Man hade fått en stor dos av tuff verklighet och som kommer att ligga kvar med sina kalla fakta. Det kändes smaklös att visa någon form av glädje. Men när skådespelarna kom ut på scen som sig själv igen, blev det helt plötsligt naturligt och härligt att klappa i händerna. Stor arbetsinsats att visa mänsklighetens mörka sidor så tydligt men utan pekpinne.

Rollista: Marika Lindström (Ann), Niklas Falk (George), Elisabeth Carlsson (Eva), Yngve Dahlberg (Axel/En granne), Maria Rostotsky (Martina), Kerstin Steinbach (sjuksköterska)

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Cabaret – Hårresande bra premiär på Dramaten men med några bleka fläckar

3 oktober, 2021 by Lotta Altner

Cabaret
Musik: John Kander
Manuskript: Joe Masteroff
Sångtexter: Fred Ebb
Regi: Farnaz Arabi
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostym: Lena Lindgren
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Ljud: Hella Collett
Dramaturg: Anneli Dufva
Regiassistent: Git Brännström
Premiär på Stora scenen, Dramaten Stockholm den 2 oktober 2021
Speltid: drygt 2 timmar och 40 minuter inkl. paus
Medverkande: Jonas Malmsjö, Ana Gil Melo Nascimento, Marie Richardson, Johan Holmberg, Alexander Salzberger, Christoffer Svensson, Camila Bejarano Wahlgren, Niklas Blomqvist, Hampus Hallberg, Christopher Lehmann, Maria Naidu, Razmus Nyström, Agnes Rase, Hanna Leffler.

Premiären på Cabaret på Dramaten är hårresande bra men föreställningen har några bleka fläckar som behöver fyllas ut.

Att säga något annat om Cabaret, än att den är välkänd för sin film med bland andra Liza Minelli och ökänd för nazismen fula tryne, är nog det minsta man kan säga. Kvällens premiär och uppsättning följer hack i häl med dessa påståenden och dess anda, men ger också andra och mycket mer nyanserade bottnar till skuld, skam och val att hantera ondskan.

Den förväntade, avancerat rena dekadensen som den påläste säkert kan förvänta sig av Cabaret, uteblev till min förtjusning i kvällens föreställning. Nattklubbsmöten, dubbelliv och sexualitet måste ju inte alltid serveras chockande ”kladdigt” – utan kan få vara så mycket mer, vilket den också var denna lördagskväll. Jag skulle vilja påstå att homosexualitet, trekanter och eventuellt vilda partnersbyten levererades på ett mer nyanserat, tillåtande och inte på liknande burlesk nivå som jag tidigare har sett i skilda sammanhang av just Cabaret. Kanske den avskalade scenen med enbart stora symboliska kulisser hjälpte till? Varje enskild dansare och skådespelare i sig fick därmed mycket plats att få leva ut kropp och rörelse utan att det blev närgånget eller påträngande. Man fick en tydlig inblick i hur det kunde ha varit i Berlin innan andra världskriget. Det stilrena och det tydliga antydanden, tilltalade mycket min kreativitet, fantasi och känsla. Det är skönt när man inte alltid får saker direkt nerkörda i halsen.

Nackdelen med att någon skådespelare på scen är så utomordentligt bra på sitt jobb, att både håren på ryggen reser sig och magen kittlar, är ju att mycket annat bleknar. Konferenciern (Jonas Malmsjö) är kort och gott strålande i sin roll. Han har förmågan att vara oerhört klumpigt skoj, manligt kvinnlig, självutlämnande, vacker, ful, rusigt satirisk, ironisk ”with a twist” och allt med mycket distans till sitt eget kroppsliga jag. Tyvärr kunde ingen annan på scen, trots läder, grova ord, löspenisar, kraftfull musik, skrik, roterande svastika, bar hud och sexiga underkläder ens komma i närheten av hans utstrålning och inlevelse. Även när han var en bifigur på scen, en i mängden, såg man ändå enbart honom trots att många andra på scen i övrigt också gjorde ett bra framträdande. Den stora frågan måste därför bli om övriga ensemblen hade behövt få annan regi för att få chansen att också glänsa något mer?

Rollkaraktären Sally Bowells (Ana Gil de Melo Nascimento) hade ett mycket lättsamt kroppsspråk på scen. Karaktären var barnsligt mjuk, följsam, lätt tragisk och hade nog allt för behagliga drag enligt mina önskemål. Jag hade behövt bli mycket mer berörd av hennes livsstil, oplanerade graviditet, alkoholism och längtan efter att till varje pris slå igenom på scen. Jag blev inte så betuttad, eller så förargad av henne som jag hade önskat. Under hela föreställningen satt jag dessutom på nålar och längtade efter Sallys stora sång, ”Life is a cabaret, min vän”. När den väl kom var det enbart fin skönsång och inget mer. Det var en vacker kvinna och en fin bild, men inget mer.

Kvällens stora överraskning blev Fräulein Schneiders (Marie Richardsson) och Herr Schultzs (Johan Holmberg) kärlekshistoria på äldre dar i en balans av givande, tagande och uppbackande av varandra på scen. I denna uppsättning upplevde jag tacksamt att dessa rollerkaraktärer fick bli något större än någon annan gång jag sett dem. Det var fint att se kärleken växa till sig och ge hopp. Samtidigt som den också fick bli sorglig efter en så kort tid tillsammans. Tydligheten i rädsla och överlevnad blev så skrämmande nära, men ur kvinnligt perspektiv kunde jag förstå. Hur ska man våga ge upp allt för någon annan? Det hade behövts så mycket mer mod från fler än dessa två, för att göra den stora skillnaden. Uppoffringen blev allt för övermäktig.

Föreställningen i stort, gick från lätthet, frihet och nytänkande, till att hela Tyskland brakar samman med hjälp av nationalsocialism. Man kände ondskan utvecklas, våldets växande och kulhålen med blod, komma närmare ens egen kropp. När sista minuten var levererad på scen, ville man nästan inte vara kvar i lokalen. Ondskan var för närvarande. Jag ville gå hem och linda filten nära kroppen, lyssna på Liza Minellis ”Life is a Cabaret” och upprepa konferenciéns inledningsreplik ” … här är livet underbart…” och bara fly en stund.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Cabaret, Dramaten, Jonas Malmsjö, Teaterkritik

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 34
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Recension: Alla kort på bordet – sommarfars med fejkad död och speldjävul i en skrattsalig blandning

Betyg: 4 Premiär: 26 juni 2022, … Läs mer om Recension: Alla kort på bordet – sommarfars med fejkad död och speldjävul i en skrattsalig blandning

Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Press-utställningen Glasstress visas … Läs mer om Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Deckareliten samlas i Göteborg i höst – … Läs mer om Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Höstens program på Unga Klara

UNGA KLARA är Sveriges nationella scen … Läs mer om Höstens program på Unga Klara

Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Brittiska The Kooks har släppt en nya … Läs mer om Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in