Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Folkoperan

Teaterkritik: Tidens larm på Folkoperan – skarpt och berörande

by

Foto: Mats Bäcker

Tidens larm
Regi Tobias Theorell
Musik Dmitrij Sjostakovitj, Igor Stravinskij, Tichon Chrennikov med flera
Manus Joakim Sten, efter en roman av Julian Barnes
Dirigent Gunvald Ottesen/Henrik Schaefer
Scenografi Julia Przedmojska
Ljus Sofie Gynning
Mask Therésia Frisk
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Ensemble:
Sjostakovitj Johan Ulveson
Sångsolist Lovisa Huledal
Pianosolist Dmitry Tyapkin
Folkoperans orkester
Premiär på Folkoperan i Stockholm 29 september 2023

Skarpt och mycket berörande om en enskild konstnärs val mellan överlevnad och konstnärlig frihet i ett totalitärt samhälle. Berättelsen om den sovjetiska tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj sätter fingret på kampen för kulturens frihet. Sjostakovitj är så ensam. För honom blev det en fråga om liv och död. Vi får följa hans tankar och känslor och hur han utpressas av sovjetiska myndigheter i en magnifik föreställning. Enastående framförd av alla medverkande. Det är svårt att tro att det är premiär, allt satt som om det var framfört tillsammans många gånger tidigare.

Föreställningen är en slags monolog med musik och fantastisk sång av Lovisa Huledal. Johan Ulveson äger scenen och är verkligen Sjostakovitj. Ulveson är utan tvekan en av de största och svenska nutida skådespelarna. Scenografin är talande. Så väl genomtänkt. Sjostakovitj (Ulveson) kommer från underjorden upp till scenen instängd en glasbur där han sitter som om han vore fängslad. På scenen, bakom glasburen, är orkestern och vid sidan av scenen finns pianosolisten Dmitry Tyapkin och sångsolisten Lovisa Huledal, som står vid sidan och träder fram när hon ska sjunga. Vilken röst. Hon är fantastisk liksom den duktiga pianosolisten och hela orkestern som imponerar.

Den uppburne kompositören Dmitrij Sjostakovitj sitter med väskan packad i trapphuset till sin lägenhet. Året är 1937 och han väntar på att bli hämtad till maktens högkvarter i Leningrad, en plats som få återvänder ifrån. Han är i onåd med makten efter att med operan Lady Macbeth från Mtzensk ha skrivit så kallad antisovjetisk musik.

Föreställningen sätter igång många tankar om nutidens samhälle och Sverige i synnerhet. Hur fria är de svenska kulturarbetarna? Armlängds avstånd mellan politiker och kulturarbetare är principen som sägs gälla. Men vad innebär den? Och vart är den konstnärliga friheten på väg? Har den ens varit fri? Det fanns och finns riktlinjer från samhället för att få kulturstipendium, en del av dessa riktlinjer handlar om politiska ställningstaganden som speglar den politik som för tillfället har makten. Tidö-partierna vill lyfta fram historien medan vänsterpartier vill lyfta fram mångfald. Hur fria är kulturarbetarna? Det är viktigt att kulturens roll lyfts fram och att det öppet går att diskutera om kulturens frihet. I Tidens larm ser vi hur Dmitrij Sjostakovitj pressas och erbjuds framgång om han går med i kommunistpartiet. Det är lätt att sitta på historiskt avstånd och beklaga det som hände, men hur mycket ser vi av vad som sker idag? Föreställningen sätter förhoppningsvis fingret på frågor kring om kulturens frihet och får politiker och makthavare och för den delen alla att förstå hur viktigt det är att kulturen är fri.

Jag är så imponerad av föreställningen. På Folkoperans hemsida står det om föreställningen:
Det är ett ömsint och oförsonligt porträtt av en människa som i kampen mellan överlevnad och den konstnärliga friheten tvingas leva i en surrealistisk limbo. Från att ena dagen vara uppburen och hyllad av Partiet till att nästa dag vara en persona non grata som fruktar för sitt och sina närmastes liv.
Sjostakovitj ansågs vara en av de stora mästarna men är också en av de mest omdebatterade. Var han en kompositör som spelade med för att överleva eller blev han till en marionett som tonsatte drömmen om Storryssland?

Det är väldigt väl sammanfattat. Det som känns ända in i märgen är hur ensam Sjostakovitj är. Att det inte fanns någon gemensam grupp som kunde ge dem styrka tillsammans. Det är något att bära med sig från den musikteater-föreställning. Förståelsen för att som lojalitet är viktig för att kunna stå upp för något tillsammans. Ensam är sällan stark.

Fantastisk musik:
Sjostakovitj: Symfoni nr 10
Sjostakovitj: Op. 110a: II– Allegro molto
Sjostakovitj: Fem satser för 2 violiner och piano: IV: Walz
Chrennikov 3:e pianokonsert Op 28: I – Moderato (pianosolo början)
Sjostakovitj: Motplanens sång op. 33
Sjostakovitj: Första pianokonsertOp. 35: III – Moderato
Sjostakovitj: Lady Macbeth från Mzensk, Op.29, Akt III, Scen VI: Entre’acte (högtalare)
Beethoven: Trauermarsch ur pianosonat i A dur op. 26
Musorgskij, Boris Godunov: Prolog Scen 2 (klockor) – piano solo (inte Stravinskij!)
Melodi från georgisk folksång Suliko
Sjostakovitj: Symfoni nr 5 Op. 47: IV – Allegro non troppo (slut) (högtalare)
Georgisk folksång Suliko
Sjostakovitj: Pianokonsert nr 2 op. 102: II – Andante
Sjostakovitj: Stråkkvartett nr 7 Op. 108: III – Allegro
Sjostakovitj: Pianotrio nr 1 op. 8 (början)
Woodling, Sam – How Am I to Know (från högtalare)
Sjostakovitj: Stråkkvartett nr 7 Op. 108: III – Allegro
Folksång Krysantemen
Star-Spangled Banner – Pianosolo
Sjostakovitj: 7 romanser för sopran, violin, cello och piano op. 127, V: Storm
Melodi från georgisk folksång Suliko
Sjostakovitj: Pianotrio Nr. 2 Op.67: IV – Allegretto
Sjostakovitj: Op. 86: I – Rodina Slyshit
Sjostakovitj: Katerina Ismajlova, op. 114 Entracte (piano solo)
Sjostakovitj: Katerina Ismajlova, op. 114: Akt 3, Scen 6 (piano och röst)
Sjostakovitj: Op. 110a: II – Allegro molto
Sjostakovitj: 7 romanser för sopran, violin, cello och piano op. 127, I: Ofelia
Sjostakovitj: Op. 110 a: V – Largo

Provsjungningen – hybrid av opera, kattsång och humoristisk dockteater

by

Fotograf Marcus Gårder

Provsjungningen
Scen: Folkoperan
Premiär: 6 maj
Dockspelare: Sara Bexell, Josefin Karlsson, David Skogman, Sofia Hollsten, Miriam Forsberg. Operasångare: Tessan-Maria Lehmussaari och Wiktor Sundqvist
Musiker: Eric Skarby (piano), Elin Willert/Jan Erik Alm (klarinett)
Idé: Tuvalisa Rangström och Sofia Segrell
Regi: Sophia Segrell
Dockmakare: Lisa Kjellgren Almstig och David Wätte.

Mjauande skönsång, viskande strutsar och mäktig operamusik som får Folkoperans stora sal att vibrera. Det är ett spännande möte när operasångare och musiker från Folkoperans scen möter dockorna från dockteatersällskapet invid Zinkensdamms Tittut.

På grund av renoveringar av lokalerna i Zinkensdamm har dockorna i Tittut varit tvungna att röra på sig och nu söker de nya jobb. De ska provsjunga på Folkoperans scen och se om de platsar i ensemblen.

Det är ett härligt gäng av egensinniga figurer som sökt sig till Folkoperan. Katten Sonja ska ständigt städa och jamar fram sitt bidrag. Strutsen Anita är en kaxig individ som stoltserar fram med sin långa hals och vackra fjädrar. Tadek är skäggiga farbrorn som staplar upp på scen med skruppliga ben, men som sedan dansar balett och sjunger ut sitt hjärta.

Viktor är blyg och osäker men med lite backning vågar han till slut sig upp. Han ska ständigt rätta dockorna då de inte följer regelverket för hur en provsjungning ska gå till. ”Ursäkta men visst ska man kunna höra vad hen sjunger?” Ursäkta men  är det här inte en provsjungning,alltså inte en dansuppvisning?” Fyraåringarna i publikens skrattar högt när strutsen försöker med alla tänkbara medel att blockera och ta rampljuset från operasjungande Tessan-Maria Lejmussaari.

Provsjungningen är ett lyckat samarbetsprojekt där både föräldrar och deras barn får sig en dos av underhållning och kulturell stimulans. Hybriden av operasång och humorisk dockteater fungerar väl. Och mitt barn, som får jag erkänna inte har åldern inne, kollar bakåt vid stunder men tittar upp när katten mjauar sig fram bland bänkraderna. Framförallt fångas hon av operasångarnas ljuva stämmor som ekar i lokalen. Det är en både vacker och smårolig show där de kända dockorna får briljera på scen. Alla trängs de om scenutrymmet och alla gör de sin grej. Med enkla medel underhåller regissör Sophia Segrell oss. Visst kunde karaktärerna fått utmejslas ytterligare men på en speltid på cirka 45 minuter kan man inte begära mera av fördjupning av karaktärsdrag. Mer interaktion med publik och mellan dockorna hade för större engagemang varit önskvärt. På så vis hade man kunnat spela mer på de olika figurernas egenheter och olikheter.

Jag och mitt barn lämnar teatern med stora leenden på läpparna. Vi är båda mycket nöjda. Det är sällan man som förälder kan gå med sitt barn på teater och på köpet få finkultur levererad till sig. För detta vill jag ge en extra eloge åt regissör Sophia Segrell och idemakare Tuvalisa Rangström som kom med denna snilleblixt. Men nu till den stora frågan. Hur gick det för dockorna? Inga spoilers, men en kvalificerad gissning är att det knappast var sista gången vi fick se kamraterna från Folkoperan och Tittut dela scen.

Petter Stjernstedt

Norma återkommer till Folkoperan

by

Julia Sporsén som Norma på Folkoperan. Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Norma med Julia Sporsén i titelrollen återkommer med tre föreställningar på Folkoperan den 30 maj – 3 juni som en del av Scenkonstbiennalen.

Ett pressmeddelande berättar:
Bellinis opera Norma med två starka kvinnor i centrum är ett av operalitteraturens mest intensiva triangeldramer och utspelar sig i en veritabel krutdurk av känslor, svek, krig och besatthet. En avskalad och intensiv personregi signerad Eirik Stubø, en flygande orkester på tidstrogna instrument och nya sätt för sångarna att ta sig an bel canto-traditionen fick såväl publik som press att hylla uppsättningen.

Norma är uttagen till Scenkonstbiennalen i Stockholm och i samband med det ges tre föreställningar.
”På Folkoperan har den Medealiknande berättelsen klätts av allt utanpåverk och kvar finns Normas bottenlösa vrede och förtvivlan över Polliones svek. De båda sångarlagens sirliga röster fylls i Eirik Stubøs lika minimalistiska som pregnanta regi med komplexitet och känslomässiga nyanser och Norma blir en tidlös berättelse om trolöshet, svartsjuka och människans lika smärtsamma som berusande passion. ” — Urvalskommitténs motivering Scenkonstbiennalen

Triangeldrama med starka kvinnor i centrum
Bellinis opera Norma är juvelen i den italienska Bel canto-tradition och arian Casta Diva har blivit ikonisk. Det starka Medealiknande triangeldramat utspelar sig i ett ockuperat land i krig. I centrum står Norma, landets andliga ledare som lever i en hemlig kärleksrelation och har två barn med Pollione, ledaren för ockupationsmakten. Trots att Pollione visar sig ha en relation till Normas väninna Adalgisa och att kärleksrelationen utsätter Norma, de gömda barnen och hela hennes folk, för livsfara så vägrar hon att släppa greppet.

Folkoperans musikaliska ledare Henrik Schaefer matchar Eirik Stubøs närvarande personregi med att undersöka hur Bellinis musik kan bokstavligen flyga musikaliskt samtidigt som den ger plats för dramat. Det blir spel på tidstrogna instrument som ger en unik ljudbild och öppnar för nya sätt för sångarna att ta sig an bel canto-traditionen.

Ny spelperiod: 30 maj, 1 och 3 juni. Uppförs som en del av Scenkonstbiennalen 2023 och endast ett fåtal biljetter släpps till allmänheten.

Musik: Vincenzo Bellini
Libretto: Felice Romani
Översättning: Tuvalisa Rangström
Dirigent och musikaliskt arrangemang: Henrik Schaefer
Regi: Eirik Stubø
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Theresia Frisk

Ensemble:
Norma: Julia Sporsén
Pollione: Daniel Svenson
Adalgisa: Ann-Kristin Jones
Oroveso: Johan Schinkler
Clotilde, Normas förtrogna: Rebecka Elsgard
Flavio, Polliones vän: Mattias Gunnari
Normas och Polliones två barn: Sam Larsson Herrgård och Daniel Koydan Tyapkin
Kör och Folkoperans orkester

Uppsättningen hade premiär på Folkoperan den 14 och 15 september 2022.

Folkoperan inleder 2023 med en spökhistoria: The Turn of the Screw

by

Folkoperan inleder 2023 med en spökhistoria: The Turn of the Screw.

Ett pressmeddelande berättar:
he Turn of the Screw, som kallats för värdens bästa spökhistoria, ger en obehaglig insyn i människans psyke.

Premiär 1 februari 2023.

Operan The Turn of the Screw bygger på kortromanen med samma titel av Henry James (publicerad 1898) och är en av Benjamin Brittens mest spännande och banbrytande operor men även ett av efterkrigstidens verkliga mästerverk. Människans utsatthet och empati blottläggs men också förmågan att begå mycket onda handlingar. Vi kliver in i en värld av mystik och till synes oskyldig skönhet som visar sig dölja en obehaglig hemlighet.

Handlingen belyser två föräldralösa barns utsatthet och oskuld i en obehaglig kontext av kontroll och maktutövning. Vad är verklighet och vad är inbillning? Hur ser vi på vittnesmål och vem äger berättelserna?

The Turn of the Screw utspelar sig på herresätet Bly på den engelska landsbygden. En ung kvinna har precis anställts som guvernant till de föräldralösa syskonen Miles och Flora. Ganska snart känner guvernanten att det är något som skaver i idyllen och det utvecklas sakta mot en mardröm. Vålnader av en tidigare butler, Peter Quint, och en tidigare guvernant, Miss Jessel, gör entré och de visar sig ha en obehaglig makt över barnen. Guvernanten gör allt i sin makt för att skydda barnen men i takt med det återkommande musikaliska temat skruvas historien genom ett otal variationer mot den slutliga katastrofen.

För regin står Annilese Miskimmon, konstnärlig chef för English National Opera i London. Miskimmon har rosats för en mängd uppsättningar internationellt och kanske särskilt för sin regi av Brittens Billy Budd på Den Norske Opera för ett antal år sedan. I Sverige har hon tidigare regisserat Jenufa på Kungliga Operan.

Annilese Miskimmon:
”I have spent many years always watching what Folkoperan is creating as they are a company after my own heart – making thrilling opera for everyone to experience the power of music and drama. I am so honoured to be able to work with this amazing company on one of the most famous English operas with wonderful singers and musicans. What a dream!”

Musik: Benjamin Britten.
Libretto: Myfanwy Piper (efter en roman av Henry James).
Översättning: Catarina Gnosspelius.
Musikalisk ledning: Henrik Schaefer.
Dirigenter: Henrik Schaefer/Marit Strindlund.
Regi: Annilese Miskimmon.
Scenografi/kostym: Herbert Murauer.
Ljus: Ellen Ruge.
Mask och peruk: Theresia Frisk.
Dramaturg: Jürgen Otten.

Medverkande:
Prolog och Peter Quint: Kristofer Lundin.
Guvernanten: Marie Arnet.
Miles: Hampus Nyberg / Oscar Svensson
Flora: Therese Bergknut / Nelma Kollberg.
Mrs Grose: Hege Høisæter.
Miss Jessel: Tessan-Maria Lehmussaari.
KammarensembleN.

Operarecension: Musiken sätter tonen för Ålevangeliet på Folkoperan

by

Foto: Sören Vilks

Ålevangeliet
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigenter Marit Strindlund/Emil Eliasson
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Video Johannes Ferm Winkler
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och peruk Therésia Frisk
Ensemble:
Baryton Olle Persson
Tenor Wiktor Sundqvist
Mezzosopran Linnea Andreassen
Instrumentalist på EWI Emil Jonason
Gästande körer Mikaeli kammarkör/Lilla kören, Folkoperans orkester
Urpremiär på Folkoperan 27 april 2022

Boken Ålevangeliet, som Patrik Svensson, kulturjournalist på Sydsvenskan, skrev för ett par år sedan, fick ett varmt mottagande och blev en storsäljare i flera länder. Inte konstigt det. Boken är en liten pärla, som genom att beskriva relationen mellan far och son, ålfisket som knyter dem samman och redogöra för ålens gåtfulla väsen, lyckas skapa en berättelse om själva livsgåtan, vår existens.

Boken har nu blivit till en opera som uruppfördes på Folkoperan den 27 april. Och hur kommer man då på att göra en opera på boken i fråga? Ja säg det. Jag går dit utan några speciella förväntningar. Musiken är nyskriven av den unga kompositören Emmy Lindström, som jag inte tidigare känner till. Librettot står Stina Oscarsson för, som jag uppskattar som en djup och reflekterande fritänkare. Det bådar i alla fall gott.

Inne på scenen sitter orkestern iklädd gula reflexvästar och kören uppställd i orangea fiskarbyxor som en passning till pappan i boken som förutom ålfiskare är asfaltsläggare.
Orkestern börjar spela, och hör och häpna, musiken är förvånansvärt vacker!

Ouvertyren framförs av blåsinstrument och är inte en typisk ouvertyr utan nedtonad men tonal och stämningsfull. Scenen är sparsmakad men effektfull. En ljusramp längst fram projicerar en vattenyta, där en ål emellanåt simmar fram. En ål har också en huvudroll i uppsättningen. Det är klarinettisten Emil Jonason, tillika kompositörens man, som pantomimlikt och svartklädd rör sig i och mellan scenerna och spelar instrumentet EWI, ett slags elklarinett.

De andra två huvudkaraktärerna på scenen är fadern, asfaltsläggaren och ålfiskaren, framförd av Olle Persson, baryton, och sonen, gestaltad av Wiktor Sundqvist, tenor. Och för att få in en kvinnlig sångsolist finns också ytterligare en huvudroll i form av en vetenskapskvinna, spelad av mezzosopranen Linnea Andreassen, som i sina sångnummer framför den ålfakta som det finns gott om i boken.

Verket är gåtfullt och stämningsfullt. Emmy Lindströms musik utgår från berättelsen och vågar vara vacker. Hon vågar göra bakåtblickar och låna av både barocken, romantiken, folkmusiken och filmmusikgenren för att nämna några, utan att det på något sätt blir kitschigt. I stället har hon en alldeles egen touch, där hon också väver in intressanta elektroniska ljudspel i orkesterklangen. Inte minst genom det alldeles magiskt mångsidiga instrumentet EWI som kastar sig mellan det lättsamma och det avgrundsdjupa.

I ett pressmeddelande läser jag att Stina Oscarsson ville ”försöka skriva ett verk som med samma lätthet som Hjalmar Gullbergs Förklädd gud skildrar existensens allra största frågor”.
Jag är inte säker på att hon har lyckats. Nu är det visserligen svårt att uppfatta orden som sjungs, och det är inte heller orden som gör föreställningen. Men när jag läser librettot tycker jag att det bitvis är förvånansvärt platt. Men stycket nr 10 fångar väl egentligen in vad det hela handlar om: Man föds och man dör.

Man föds och man gör allt för att frigöra sig från sitt ursprung
Bara för att en dag vakna upp och inse att man måste göra hela den långa resan tillbaka
Men man hinner aldrig riktigt fram
För oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick

Detta skildras på scenen genom det lågmälda men varma relationen mellan den åldrande fadern och sonen – ännu mitt i livet. Och parallellt genom ålens liv – som enskilt exemplar och som djurart som om den försvinner tar med sig dess ännu olösta gåtor i djupet.

Essensen i berättelsen är väl just den, att somt glider oss ur händerna och att allt inte går att förklara – men att det kanske är just det som skänker livet poesi.

Om dessa poänger verkligen framkommer av att se operan utan att man läst boken, vill jag dock ha osagt. Men det är ändå en vacker och intressant uppsättning – inte minst tack vare den begåvade Emmy Lindströms musik. Så den är definitivt värt att gå och se – och höra!