• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Folkoperan

Opera: Coraline på Folkoperan – underbart med en operasalong fylld av barnfamiljer

15 februari, 2020 by Rosemari Södergren

Coraline
Musik Mark-Anthony Turnage
Libretto Rory Mullarkey (efter Neil Gaimans roman Coraline)
Översättning Carin Bartosch Edström
Musikalisk ledare Anna-Maria Helsing
Dirigent Anna-Maria Helsing, Marit Strindlund
Regi Aletta Collins
Biträdande regi med ansvar för Sverigeuppsättningen N Deborah Cohen
Scenografi Giles Cadle
Ljus Matt Haskins
Kostym Gabrielle Dalton
Mask och peruk Therésia Frisk
Magikonsulter Richard Wiseman, David Britland
Dramaturg Magnus Lindman
Koreograf foajénumjer Jan Alexandersson
Premiär på Folkoperan, Stockholm, 15 februari 2020

Ta en av nutidens största kompositörer av opera (Mark-amthony Turnage) och en av nutida mest intressanta manusförfattare (Neil Gaiman) och ge dem i uppdrag att skapa en opera med barnfamiljer som målgrupp och du får succén Coraline. Denna opera är en samproduktion av Folkoperan, Royal Opera House i London och Opéra de Lille, Theater Freiburg och Victorian Opera. Coraline är en äventyrsopera för hela familjen baserad på Neil Gaimans kultbok. Libretto Rory Mullarkey och med nyskriven musik av Mark-Anthony Turnage.

Coraline är underbar, spännande, magisk och kan helt klart tala till barn. Dess målgrupp är barn från nio år och uppåt. Också som vuxen engageras jag av handlingen. Musiken är stark och det är seriös operamusik med en del jazzinfluenser. Ett bra initiativ för att få en ny generation att upptäcka och älska opera.

Huvudpersonen är den elva-åriga flickan Coraline som har flyttat in ett nytt tillsammans med sina snälla men självupptagna föräldrar. Föräldrarna har fullt upp med sina projekt och sina karriärer. Pappa håller på att utveckla en maskin som kan bli en viktig lösning för vårt tids stora fråga: miljön och klimatet. Hans maskin ska nämligen kunna förvandla sopor till stoft. Men som de flesta barn får uppleva får också också Coraline uppleva att alla dagar inte är soliga och underbara. När varken mamma eller pappa har tid för henne och ute öser regnet ner och hon får inte gå ut i ovädret och lunchen dessutom består av kålrots-soppa bestämmer hon sig för att undersöka vad som finns bakom den dörr som underliga röster varnat henne för.

Där hittar hon en magisk värld, en spegelvänd kopia av vår värld men där allt är mycket bättre. Maten är underbar, med chokladtårta till efterrätt. Hennes vanliga föräldrar har kopior där som är mycket givmildare och vill ge henne vad hon än önskar och de behöver inte ens jobba utan kan ägna all sin tid åt att umgås och vara med Coraline. Allt är som en fluffig dröm. Bara en sak är skum. Ingen person har ögon. Där ögonen borde sitta finns knappar. Coraline får erbjudande av sin nya mamma i spegelvärlden att stanna där för alltid. Det enda hon behöver göra är att byta ut sina ögon mot knappar. Coraline känner på sig att något är skumt, trots att alla är så underbart snälla och givmilda.

Moralen i budskapet är tydlig, förstås. Överflöd är inte alltid samma sak som kärlek. Och att vara en del av en äkta gemenskap är inte alltid en dans på rosor. Det gör inget att det finns ett tydligt budskap, kanske lite övertydligt till och med – där finns också delar av handlingen som förmedlas på flera nivåer och en del saker som inte sägs ut lika klart. Jag tänker på hur det magiska i den spegelvända världen också är en metafor för fantasi, drömmar och kultur – och att det inte bara finns i en egen värld med en stängd förr emellan. Den finns också i vår vanliga värld och i vår vardag, om vi vill öppna våra ögon.

Föreställningens handling bygger på Neil Gaimans bok om den modiga flickan Coraline, som  är en fantasyklassiker som även gjorts som animerad långfilm. Det var underbart med en operasalong fylld av barnfamiljer – och jag tror att barnen också tyckte om den.

MEDVERKANDE
CORALINE Robyn Allegra Parton
MAMMAN/ DEN ANDRA MAMMAN Jacqueline Miura
PAPPAN/ DEN ANDRA PAPPAN Fredrik Zetterström
MR BOBO Ulrik Qvale
MISS SPINK Hillevi Martinpelto
MISS FORCIBLE Ingrid Tobiasson
SPÖKBARN 1 Lovisa Sandenskog
SPÖKBARN 2 Ulrik Qvale
SPÖKBARN 3 Helgi Reynisson
ORKESTER
KammarensembleN

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Operarecension, Recension

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – färgsprakande, snygg helhetsföreställning men samhällskritiken bär inte

12 september, 2019 by Rosemari Södergren

Foto: Mats Bäcker

Tolvskillingsoperan
Musik: Kurt Weill
Text: Bertolt Brecht
Svensk text: Magnus Lindman
Musikalisk ledning: Jonas Nydesjö
Dirigenter: Jonas Nydesjö/Marit Strindlund
Regi: Mellika Melouani Melani
Scenografi & kostym: Alex Tarragüel Rubio
Ljusdesign: Joonas Tikkanen
Mask- & perukdesign: Johanna Ruben
Koreograf: Tine Matulessy
Dramaturger: Sofia Fredén, Magnus Lindman
Förlag: Nordiska förlaget
Premiär 11 september 2019 på Folkoperan, Stockholm

Tolvskillingsoperan i regi av Mellika Melouani Melani och som samarbete mellan Stockholms stadsteater och Folkoperan är en sprakande snygg och underhållande, rolig föreställning – men så mycket Brecht är det inte. Jo vissa av Brechts teaterteorier, speciellt den så kallade Verfremdungseffekten, används genomtänkt och fungerande. Men det viktigaste för Brecht med teater var att publiken skulle få en aha-upplevelse, se något ur en ny synvinkel och sedan gå hem fylld av lust att vara med och förändra samhället. Det tror jag inte gör. Däremot går publiken säkert hem med lätta steg efter att ha fått en tre timmar fantastisk underhållning.

Föreställningen är en helhetsupplevelse med både skådespelare, operasångare, burlesk-artister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé. Redan när vi anländer till Folkoperan möter vi skådespelare och burleskartister som minglar runt bland oss medan vi hänger in våra ytterkläder och vi får växla våra svenska kronor till tolvskillingar som vi får använda inne i salongen för att gå upp på scen och köpa något att dricka. Popcorn delas ut och vi får både äta och dricka där vi sitter i salongen under föreställningen. Det ger en känsla av närhet till det som händer på scen, vi blir som en del av det som händer.

Den 11 september är det premiär för Tolvskillingsoperan som är en samproduktion mellan Kulturhuset Stadsteatern och Folkoperan. Regisserar gör Folkoperans konstnärliga chef Mellika Melouani Melani och för den musikaliska ledningen står Jonas Nydesjö. I rollerna ser vi skådespelare, operasångare, burleskartister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé.

Handlingen utspelar sig i London, i kvarteren i Soho där de fattiga och utsatta och kriminella grupper vistas. I centrum står Mackie Kniven som är chef över de kriminella ligorna och Polly, dotter till tiggarkungen Pechum. Polly och Mackie Kniven gifter sig i smyg. Pollys föräldrar blir rosenrasande och bestämmer sig för att få Mackie Kniven gripen av polis och hängd. Han är trots allt både mördare och rånare. Det visar sig både vara lätt och svårt att få Mackie gripen. Hans tidigare älskarinna har inget emot att för pengar avslöja var han är så han kan gripas. Men Mackie är bästa vän med polischefen.

På Folkoperans hemsida står det om föreställningen:
Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht och Kurt Weill hade urpremiär i Berlin 1928, och har sedan dess tillhört musikteaterrepertoarens mest populära och spelade verk. Berättelsen kretsar kring kriminalitet och korruption, människans begär som ständig drivkraft, där alla profiterar på det man har; sin kropp, sin själ, sin moral – det samhällskritiska budskapet går ingen förbi. Detta är de fattigas opera.

Föreställningen är färgsprakande, men enastående vackra scenbilder, duktiga skådespelare, imponerande operasångare och duktiga burleskartister. Men jag håller inte med om att det samhällskritiska budskapet går fram. Det finns i sångtexter, ja det gör det. Men handlingen säger mer att “alla är korrumperade” och jag är tveksam till att någon går hem efter föreställningen stärkt i sin vilja att förändra samhället. Det är underhållande och kittlande och en föreställning som friskt och lyckat leker med könsroller. Men någon djupare analys av vad som skapar utsattheten finns inte.

Några av verkets sånger har fått liv utanför teaterscenen, till exempel Mackie Knivens Moritat, som blivit stora hits av alltifrån Louis Armstrong och Lyle Lovett till Liberace och Westlife. Under sent 1980-tal fick Imperiet stort genomslag med sin rockversion av Kanonsången.

MEDVERKANDE
Herr Peachum: Sven Ahlström
Fru Peachum: Karolina Blixt
Polly, deras dotter: Maja Rung
Mackie Kniven: Fredrik Lycke
Jenny: Richard Hamrin
Tiger Brown, polischef: Lennart Jähkel
Lucy, hans dotter: Sanna Gibbs
Filch, tiggare/Pastor Kimball/Smith, polis: Peter Gardiner
Falskmyntarmattias: Angelika Prick
Tårpilswalter: Sofia Södergård
Fingerkroksjakob: Malin Ehlin
Robert med sågen: Lidia Bäck
Jimmie: Linn Oscarsson
Ede: Andreas Hammarström
Horor: Lidia Bäck, Malin Ehlin, Linn Oscarsson
Tiggare/poliser: Magnus Bergström, Johan Carlqvist
Flickan: Ella Dahl/Linnea Hård
Gästande körer och Folkoperans orkester.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Brecht, Folkoperan, Opera, Recension, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Recension: Usher på Folkoperan – intressant ansats som inte når ända fram

15 februari, 2019 by Ulrika Sandhill

Opera: Usher
Musik: Annelies van Parys / Claude Debussy
Libretto: Gaea Schoeters / Claude Debussy efter Huset Ushers undergång
av Edgar Allan Poe
Regi, scenografi och ljus: Philippe Quesne.
Musikalisk ledning: Marit Strindlund.
Medverkande: Alexandra Büchel, Ola Eliasson, Olle Persson och Rickard Söderberg
KammarensembleN
Premiär på Folkoperan 14 februari 2019

Skräckromantik med Richard Söderberg i en av huvudrollerna. Det låter som ett vinnande koncept. Operan bygger på Claude Debussys
ofullbordade opera baserad på Edgar Allan Poes skräcknovell The
fall of the house of Usher, skriven 1813. Debussy påbörjade operan
1908 under viss vånda men hann gå bort innan den blev färdig. Nu har
den belgiska tonsättare Annelises van Parys tagit sig an att formulera en fortsättning vilken uppfördes för första gången i Berlin i höstas och som nu alltså hade premiär på Folkoperan.

Handlingen: En bror och en syster, tvillingar och de enda kvarvarande av den en gång mäktiga familjen Usher, bor tillsammans i det ensliga huset med samma namn. Där bor också familjens läkare, gestaltad av Rickard Söderberg. Systern bär på en mystisk sjukdom, som läkaren inte verkar kunna, eller kanske inte heller intresserar sig för att bota.

Syskonen lever för varandra, men tyngs av huset och dess historia. Det bär på en mörk hemlighet som de varken kan uttrycka eller komma undan.

I ett desperat rop på hjälp kallar brodern på sin ende vän som
livlina, något som läkaren inte är tillfreds med. Kanske är han rädd
att förlora makten och inflytandet över syskonparet? Systern blir
långsamt allt sjukare, dör så småningom till broderns förtvivlan
och begravs i en krypta under hans rum. Men är hon verkligen död?
Var hon förresten inte lite väl rosig om kinderna när hon begravdes?
Brodern tycker sig höra hennes andetag, röst och rörelser från
källaren. Han är övertygad om att hon fortfarande lever, men vännen
vägrar att se till annat än sitt förnuft och fortsätter envetet att
hävda att systern är död, trots att han själv har sett tydliga bevis
på motsatsen.

En natt kommer hon upp från sin grav och visar sig för männen. Brodern blir förskräckt och förkrossad. De bägge syskonen faller döda ned tillsammans. Den sista, som läkaren med viss tillfredsställelse antyder, degenererade resten av släkten Usher försvinner och huset
med den.

Det går naturligtvis att läsa in olika politiska budskap i historiens undergångstema, allt från en annalkande miljökatastrof till
tillståndet i Europa, beroende på perspektiv. Men det går också att bara ta till sig det allmängiltiga motivet om naturens obönhörliga
förgänglighet och den morbida dragningskraften i att bevittna vårt
eget förfall.

Därför blir det lite underligt att allt som har med känslor och
stämningar att göra rationaliseras bort, både i musik och i
scenografi. Debussy befann sig i skärningspunkten mellan senromantik
och modernism när han skrev musiken till operan, men van Parys musik
är strikt modernistisk, utan några eftergifter mot melodiösa eller ens det suggestiva. Därför lämnade den åtminstone mig ganska oberörd, trots kompetenta insatser från sångare och från Kammarensemblen.

Samma stramhet utstrålade scenografin. Istället för att spela på det skräckromantiska – kanske av rädsla att hamna i en klichéfälla – har man gått åt rakt motsatt håll och låtit scenen se ut som en bild ur en Hemnetannons. Kala, Stockholmsgrå väggar, en grön soffa som direkt ur en Miokatalog, skarp, vardaglig belysning. För mig funkar det inte. Någon suggestiv känsla infinner sig helt enkelt inte. Och för en story som bygger på stämning och känslor av undergång, livets förgänglighet, skräcken för döden och vad som finns därefter, är egentligen frågan vad som då blir kvar.

Ändå vill jag ge en eloge till Folkoperan för den friska ansatsen.
Folkoperan måste få vara en experimentlåda och ta ut svängarna. Ofta
lyckas det, men den här gången är åtminstone jag tveksam till om man
når ända fram.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Recension

Don Quijote på Folkoperan – helt underbar

27 september, 2018 by Rosemari Södergren

Don Quijote
Musik Jules Massenet
Libretto Henri Cain
Regi Carl Johan Karlson
Svensk översättning Mira Bartov
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Koreografi Ambra Succi
Mask och peruk Therésia Frisk
Orkesterarrangemang Anders Högstedt
Föreställning som recenseras: 26 september 2018

En underbar föreställning där tiden flyger iväg. Där är inte en död sekund. En hyllning till fantasin och alla som vågar drömma, som vågar vara sig själva, hur löjliga vi än må tyckas vara. Scenografi och kostymer är färgsprakande, det är vackert och originellt, musiken går inte att motstå och sångarna och dansarna är imponerande.

Regissören Carl Johan Karlson berättar i programbladet att de sceniskt inspirerats av Gustave Dorés klassiska illustrationer (precis som Massenet gjorde när han skrev musiken) men också hittat inspiration från Madonnas musikvideos och av Tom av Finland. Denna kombination fungerar perfekt: det är färgsprakande och både modernt och tidlöst. Föreställningen känns både nutida och förbinder vår nutid med mänskligheten genom tiderna. Vi är inte så olika varandra, vi människor av idag och människorna för fyrahundra år sedan då Cervantes skrev berättelserna om Don Quijote som stred mot väderkvarnar.

Jag älskar denna föreställning och mest av allt har jag fallit för den oemotståndliga Sancho Panza, framförd helt enastående av Marcus Jupither.

Rollen som Don Quijote görs av Lars Arvidson som haft oturen att få en besvärlig halsåkomma precis till premiären, som därför ställdes in. Föreställningen som recenseras här medverkade han i på scen, men utan att sjunga. Sjöng rollen gjorde Johan Schinkler, som sjöng rollen från orkesterdiket, vilket han gjorde mycket bra. Jag är imponerad över hur samspelta de två delarna av Don Quijote ändå var, hur Arvidson agerade som om han sjöng och hur Schinkler kunde sjunga så väl tajmat med Arvidsons munrörelser. Fast det är klart att det märktes och blev lite konstigt, men det fungerade. Båda ska ha gott betyg för hur de hanterade denna situation.

Don Quijote bygger på Cervantes roman om den passionerade riddaren Don Quijote som misslyckades med det mesta men själv trodde han besegrat de mest hiskeliga motståndare när han egentligen slogs med väderkvarnar. Eller gjorde han det? Regissören har gjort Don Quijote begriplig. Han har något av var och en av oss som någon gång känt passion för några goda ideal. Han rider runt i världen tillsammans med sin assistent Sancho och kämpar för att hjälpa de som har det svårt. En dag träffar han Dulcinea, en vacker ung kvinna som har en lång rad av beundrare. Don Quijote tar på sig uppdraget att hämta hennes juvelprydda smycke som tagits av rövare. Han får för sig att när han gjort detta ska han få gifta sig med Dulcinea.
Hon däremot gav honom uppdraget mest på skoj. Hon lever för att njuta av livet så länge hon är ung och vacker. Hon har inga planer på att gifta sig med någon. Det är en tydlig krock mellan två människors livstilar och förväntningar. Det är något många kan känna igen idag också. Vi människor är inte så annorlunda än på Cervantes tid.

Regissören Carl Johan Karlson säger om honom: Hans bottenlösa tro på kärleken och människan gör att han ses som dåraktig. Han blir därför lätt att avfärda, men det är just den där fräckheten, passionen och hängivenheten till det han föresatt sig som gör honom intressant.

Ska du bara se en opera i år: se Don Quijote på Folkoperan.

I rollerna

Don Quijote: Lars Arvidson
Sancho Panza: Marcus Jupither
Dulcinea: Katija Dragojevic
Juan: Markus Pettersson
Rodrigues: Joaquín Muñoz
Pedro: Heddie Färdig
Garcia: Julia Andersson

Dansare: Davio DI, Jennifer Pacaanas, David Sigfridsson, Malin Wikner
Korister: Arash Azarbad, Magnus Billström, Karin Kjellgren, Matilda Wahlund

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Recension, Scenkonst

Recension av opera: Salieri vs Mozart på Folkoperan – underhållande, tankeväckande komedi och tragedi

15 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Salieri vs Mozart
Regi Tobias Theorell
Urpremiär 14 februari 2018 på Folkoperan, Stockholm

Två kortare operor sätts ihop till en föreställning, i två akter med en paus emellan. Första akten går i komedins tecken och den andra i tragedins. En underhållande, lättillgänglig, musikaliskt snyggt framförd berättelse om kreativitet, om förtärande avund och dåligt självförtroende. Eller med Folkoperans ord:
Salieri vs Mozart handlar om förgörande avund och ovilja att släppa ifrån sig makt och ära men även om kollektiv kreativitet, lekfullhet och skaparkris. Föreställningen, som rör sig mellan realism och surrealism, är både en mörk tragedi och en lättsam komedi.

Foto samtliga bilder: Markus Gårder

Att jag definierar uppsättningen som lättillgänglig betyder att jag menar att den är lätt att se på. Det är en opera som något större barn mycket väl kan följa med på. Om du har en tioåring i din närhet som du vill introducera för opera är det här ett lämpligt val. Den är lätt att förstå, den är komisk, den är allvarlig, den har bra musik och med knappt två timmar är den lagom lång för den som inte är van vid tre-timmarsföreställningar. Jag ger högt betyg också till samtliga fyra medverkande sångare och orkestern som sitter på scenen. Redan musiken och sångerna och ariorna är värda utlägget för biljetten.

Den som har sett Miloš Forman hyllade film Amadeus känner till den legendariska berättelsen om den italienske kompositören Antonio Salieri som är avundsjuk på sin unga rival, Mozart. Filmen fick bland annat åtta Oscarspriser.

Föreställningen börjar i den uppburne hovkompositören Salieris ateljé som går i den kreativa färgen lila. Salieri är så bra spelad av Loa Falkman. Han sitter och tänker på sitt liv och sitt konstnärskap och han ser sig själv som medioker i jämförelse med Mozart. Salieri får oftast kämpa med sitt komponerande, han skriver och skriver om. Han har ända sedan barnsben älskat musik och konst och har kämpat för att ta en plats. I Salieris ögon är Mozart ett geni som kan skapa lättsamt och utan att anstränga sig. Mer och mer förmörkas Salieris sinne av avundsjuka gentemot Mozart. Men det är vad andra akten handlar om. I den första akten får vi se Salieri tänka tillbaka på framför allt den gång när han skrev en opera på fyra dagar, ett beställningsarbete.

Arbetet med att skapa en opera på fyra dagar är framfört roligt, komiskt, absurt, satiriskt och innehåller en hel del drift av klassiska operaklichéer. Av och till sanslöst roligt, härligt avspänt och respektlöst. Vad väger tyngst? Är det musiken eller texten? Tradition eller nyskapande? Och vad händer när det plötsligt kommer en avdankad operaprimadonna som vill ge sin syn på saken?

Föreställningen som regisseras av Tobias Theorell bygger på en unik sammansättning av de båda enaktarna Mozart och Salieri av Nikolai Rimskij-Korsakov och Prima la musica e poi le parole av Antonio Salieri.

Något som inte kom fram i föreställningen är att Mozart må ha varit ett musikaliskt underbarn och kunde ha lätt att skapa musik, men han hade långt ifrån något lätt liv och hade många sjukdomar och han dog  ung. I dagens värld med snabba sociala medier är det lätt att människor ser andras uppdateringar om hur fint och lyckligt allt är – men hela sanningen får vi sällan se. Alla möter smärtsamma saker i sina liv, olyckor och motgångar. Det var så med Mozart också. Hans liv var inte någon dans på rosor.

Mozart begravdes i en allmän grav  på S:t Markuskyrkogården och begravningen var mycket enkel.  Tio år efter Mozarts död grävdes området där han begravts upp, för att ge plats för nya gravar. Att Mozart begravdes i en massgrav med andra kroppar har gjort att det varit omöjligt att fastställa vad som orsakade han död.

Han led under sitt liv av ett stort antal sjukdomar, till exempel svåra depressioner, olika streptokockinfektioner, gulsot och svåra tandbölder. Han låg tidvis i koma, förlorade vikt, hade svår toxemi, tyfoidfeber, olika virusinfektioner, kraftiga kolikanfall med våldsamma kräkningar och reumatisk feber och ledinflammationer som följd av infektionen, kronisk glomerulonefrit och polyartrit (smärtsamma svullnader i fötter och händer) och förlamning i ena sidan av kroppen. Han led av vattusot på grund av kroniskt nedsatt njurfunktion. Den troligaste orsaken till Mozarts död är en svår influensaepidemi som drabbade Wien hösten 1791.

Fakta om uppsättningen:
Tobias Theorell regisserar  de båda enaktarna Mozart och Salieri av Nikolai Rimskij-Korsakov och Prima la musica e poi le parole av Antonio Salieri. Jonas Forssell står för idé och musikaliskt arrangemang och Agnes Östergren är scenograf och kostymör. I rollen som Salieri ser vi Loa Falkman och i rollen som Eleonora ser vi hovsångerskan Hillevi Martinpelto och i de övriga rollerna återfinns Jesper Säll och Frida Österberg.

Mozart och Salieri skrevs av Nikolai Rimskij-Korsakov 1897, efter Aleksandr Pusjkins versdrama från 1830. I den får vi följa relationen mellan kompositörerna Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart, en relation som byggde på kreativitet och avundsjuka och slutade i giftmord. Den legendariska historien om Salieri och Mozart är sedan tidigare känd från Miloš Formans åttafaldigt Oscarbelönade film Amadeus, från 1984.

Prima la musica e poi le parole (Först kommer musiken och sedan orden) av Antonio Salieri med libretto av Giovanni Battista Casti uppfördes första gången 1786 i Wien och debatterar betydelsen av musik och drama i opera.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Recension

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 6
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Tribe Friday – get up!

P3 Guld-nominerade Tribe Friday släppte … Läs mer om Lyssna: Tribe Friday – get up!

Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Ida Segerborg gör en personlig tolkning … Läs mer om Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

John Hiatt har släppt en ny singel, All … Läs mer om Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

Expressen sviker journalistikens uppdrag

Journalistik har en viktig uppgift i ett … Läs mer om Expressen sviker journalistikens uppdrag

Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Kultursajten Opulens satsar och bli en … Läs mer om Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in