Ålevangeliet
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigenter Marit Strindlund/Emil Eliasson
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Video Johannes Ferm Winkler
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och peruk Therésia Frisk
Ensemble:
Baryton Olle Persson
Tenor Wiktor Sundqvist
Mezzosopran Linnea Andreassen
Instrumentalist på EWI Emil Jonason
Gästande körer Mikaeli kammarkör/Lilla kören, Folkoperans orkester
Urpremiär på Folkoperan 27 april 2022
Boken Ålevangeliet, som Patrik Svensson, kulturjournalist på Sydsvenskan, skrev för ett par år sedan, fick ett varmt mottagande och blev en storsäljare i flera länder. Inte konstigt det. Boken är en liten pärla, som genom att beskriva relationen mellan far och son, ålfisket som knyter dem samman och redogöra för ålens gåtfulla väsen, lyckas skapa en berättelse om själva livsgåtan, vår existens.
Boken har nu blivit till en opera som uruppfördes på Folkoperan den 27 april. Och hur kommer man då på att göra en opera på boken i fråga? Ja säg det. Jag går dit utan några speciella förväntningar. Musiken är nyskriven av den unga kompositören Emmy Lindström, som jag inte tidigare känner till. Librettot står Stina Oscarsson för, som jag uppskattar som en djup och reflekterande fritänkare. Det bådar i alla fall gott.
Inne på scenen sitter orkestern iklädd gula reflexvästar och kören uppställd i orangea fiskarbyxor som en passning till pappan i boken som förutom ålfiskare är asfaltsläggare.
Orkestern börjar spela, och hör och häpna, musiken är förvånansvärt vacker!
Ouvertyren framförs av blåsinstrument och är inte en typisk ouvertyr utan nedtonad men tonal och stämningsfull. Scenen är sparsmakad men effektfull. En ljusramp längst fram projicerar en vattenyta, där en ål emellanåt simmar fram. En ål har också en huvudroll i uppsättningen. Det är klarinettisten Emil Jonason, tillika kompositörens man, som pantomimlikt och svartklädd rör sig i och mellan scenerna och spelar instrumentet EWI, ett slags elklarinett.
De andra två huvudkaraktärerna på scenen är fadern, asfaltsläggaren och ålfiskaren, framförd av Olle Persson, baryton, och sonen, gestaltad av Wiktor Sundqvist, tenor. Och för att få in en kvinnlig sångsolist finns också ytterligare en huvudroll i form av en vetenskapskvinna, spelad av mezzosopranen Linnea Andreassen, som i sina sångnummer framför den ålfakta som det finns gott om i boken.
Verket är gåtfullt och stämningsfullt. Emmy Lindströms musik utgår från berättelsen och vågar vara vacker. Hon vågar göra bakåtblickar och låna av både barocken, romantiken, folkmusiken och filmmusikgenren för att nämna några, utan att det på något sätt blir kitschigt. I stället har hon en alldeles egen touch, där hon också väver in intressanta elektroniska ljudspel i orkesterklangen. Inte minst genom det alldeles magiskt mångsidiga instrumentet EWI som kastar sig mellan det lättsamma och det avgrundsdjupa.
I ett pressmeddelande läser jag att Stina Oscarsson ville ”försöka skriva ett verk som med samma lätthet som Hjalmar Gullbergs Förklädd gud skildrar existensens allra största frågor”.
Jag är inte säker på att hon har lyckats. Nu är det visserligen svårt att uppfatta orden som sjungs, och det är inte heller orden som gör föreställningen. Men när jag läser librettot tycker jag att det bitvis är förvånansvärt platt. Men stycket nr 10 fångar väl egentligen in vad det hela handlar om: Man föds och man dör.
Man föds och man gör allt för att frigöra sig från sitt ursprung
Bara för att en dag vakna upp och inse att man måste göra hela den långa resan tillbaka
Men man hinner aldrig riktigt fram
För oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick
Detta skildras på scenen genom det lågmälda men varma relationen mellan den åldrande fadern och sonen – ännu mitt i livet. Och parallellt genom ålens liv – som enskilt exemplar och som djurart som om den försvinner tar med sig dess ännu olösta gåtor i djupet.
Essensen i berättelsen är väl just den, att somt glider oss ur händerna och att allt inte går att förklara – men att det kanske är just det som skänker livet poesi.
Om dessa poänger verkligen framkommer av att se operan utan att man läst boken, vill jag dock ha osagt. Men det är ändå en vacker och intressant uppsättning – inte minst tack vare den begåvade Emmy Lindströms musik. Så den är definitivt värt att gå och se – och höra!
Coraline är underbar, spännande, magisk och kan helt klart tala till barn. Dess målgrupp är barn från nio år och uppåt. Också som vuxen engageras jag av handlingen. Musiken är stark och det är seriös operamusik med en del jazzinfluenser. Ett bra initiativ för att få en ny generation att upptäcka och älska opera.
Där hittar hon en magisk värld, en spegelvänd kopia av vår värld men där allt är mycket bättre. Maten är underbar, med chokladtårta till efterrätt. Hennes vanliga föräldrar har kopior där som är mycket givmildare och vill ge henne vad hon än önskar och de behöver inte ens jobba utan kan ägna all sin tid åt att umgås och vara med Coraline. Allt är som en fluffig dröm. Bara en sak är skum. Ingen person har ögon. Där ögonen borde sitta finns knappar. Coraline får erbjudande av sin nya mamma i spegelvärlden att stanna där för alltid. Det enda hon behöver göra är att byta ut sina ögon mot knappar. Coraline känner på sig att något är skumt, trots att alla är så underbart snälla och givmilda.
Moralen i budskapet är tydlig, förstås. Överflöd är inte alltid samma sak som kärlek. Och att vara en del av en äkta gemenskap är inte alltid en dans på rosor. Det gör inget att det finns ett tydligt budskap, kanske lite övertydligt till och med – där finns också delar av handlingen som förmedlas på flera nivåer och en del saker som inte sägs ut lika klart. Jag tänker på hur det magiska i den spegelvända världen också är en metafor för fantasi, drömmar och kultur – och att det inte bara finns i en egen värld med en stängd förr emellan. Den finns också i vår vanliga värld och i vår vardag, om vi vill öppna våra ögon.
