Folkoperan

Foto: Nadja Sjöström

Vem fan gillar opera?
Av Bahar Pars
Regi och manus Bahar Pars
Ljus Linus Fellbom
Piano, liveelektronik Maria Rostotsky
Violin Lovisa Ehrenkrona
Kostym Behnaz Aram
Mask och peruk Helene Norberg
Dramaturgi Tuvalisa Rangström
Medverkande Nina Rashid (skådespelerska), Alexandra Büchel (operasolist)
Premiär på Folkoperan 5 oktober 2026 (foajén)

Mytologi har alltid tillhört en av operavärldens viktigaste byggstenar, och när Folkoperans föreställning tar vidare denna tradition, om än i miniformat, i form av en monologföreställning, Vem fan gillar opera? – blir det riktigt lyckat.

Det nyskrivna manuset och regin står Bahar Pars för som själv är skådespelerska och länge bland annat medverkat vid Uppsala stadsteater, men nu även verkar vid Stadsteatern i Stockholm och i olika filmer. Huvudrollen gestaltas av Nina Rashid, som haft roller både vid Uppsala stadsteater och Dramaten, men är verksam även som spoken-word-poet. Kompar på piano, och står för live-elektronik, gör en riktig konsertpianist som därtill annars också är skådespelerska, musiklärare med mera, Maria Rostotsky. De klingande operatonerna framförs av operasolisten Alexandra Büchel, som är utbildad i Florens, vid sidan om Operahögskolan i Stockholm, och fick Birgit Nilsson-stipendiet 2017. Hon är också van vid scener i länder så som USA, Tyskland, Ungern och Italien. Ikväll bär hon en viktig roll även för handlingen.

Publiken som sitter på bänkar utplacerade i foajén får till en början uppleva en nästan helt mörklagd scen. Från någonstans dit foajétrappan leder, högt på andra våningen, hörs ett dovt ångestskrik på håll. Det blir som en djup ton av allvar slås an. Fastän skriket övergår till mera skönsång så återkommer förtvivlan i stämman. Ännu avslöjas inte vem eller vad det är som ljuder så.

När sedan en ung sprudlande livlig, men faderlös, Aisha, fantastiskt gestaltad med underbar närvaro av Nina Rashid, träder in från närmare håll, kommer ljuset. Först får vi förstå att Aisha betyder ”den som lever”. Hon vet om sina föräldrars stora önskan om att ge henne allt gott när hon föddes. Men hon måste ”arbeta hårt” för att ta sig fram i det nya landet. Men Aisha berättar också att hon har en röst, inuti, som har förföljt henne länge. Hon undrar vad det kan vara… Via en dialog med modern framgår att pappa, som är borta ur bilden, blev tagen av ett mytologiskt väsen kallat Jinn. Hon undrar om den skrämmande rösten hon hör kan vara ett sådant väsen? I presentationen till föreställningen står det (Folkoperans hemsida) att ett Jinn förkroppsligar en rasande kvinnlig kraft.

Aisha berättar mer om sin uppväxt i Barkarby, där torget finns ”som Gud glömde”. Hon berättar om det svaga minnet hon har av sin pappa, när han sitter såsom sovande bredvid sin fiol på torgets trappa. Men plötsligt fryses bilden, och Aisha blir sin sövda drogande far där på torget. I bakgrunden hörs nu, precis vackert såsom opera är när det är som bäst, Lascia chío pianga av Händel sjungas mjukt och ljudande och fram visar sig nu det mytologiska väsen vi fått höra talas om. I form av en sagolik, svartklädd men ståtlig kvinna med långa skimrande naglar och stram knut, blir Alexandra Büchels mytologiska väsen precis lagom magiskt skrämmande. Röken kryper nedför trappan, över pappan och till sist läggs ett vitt skynke över honom. Det är vackert belyst av Linus Fellbom. Denna vackra initiala iscensättning med balanserad sång framförd av Büchel (mjukt sjungen för att möjligtvis inte till en början skrämma alltför gröna operafans?) blir väldigt stark. Det intima utrymmet, i foajén, dit publikens är hänvisad i anslutning till scenen, fylls alldeles lagom av toner vid sidan om den starka berättelsen som vi får ta del av. Salarna som angränsar till foajén där vi sitter används som resonanseffekter. Sång anas både långt ifrån och sedan helt nära.

För att inte avslöja hela handlingen vill jag säga att hela konceptet är väldigt fyndigt, i syfte att locka nykomlingar till operavärlden. Centralt är förstås en väldigt balanserad regi, men också ett gripande manus som aldrig ramlade över till pekoral, detta som Bahar Pars medverkat till. Det blir intressant att få följa denna bana hon givit sig in på. Berättelsen om den unga flickans sökande i sig själv blir som en resa som var och en kan identifiera sig med. Alla har vi väl små inre demoner och arv svåra att bära, förmedlade via generationer före oss. Själv kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, för här gavs en så fin motivering till musikens roll för oss alla. Hela produktionsteamet med musiker och andra medarbetare vill jag ge en eloge för en så proffsig samverkan.

En monolog kräver sin skådespelerska, och effekter och musikaliska inslag ska just på detta vis ge stöd, och inte störa det som gestaltas. Så bildas en helhet. Och visst var det väntat av så proffsiga medverkande.

Foto: Mats Bäcker

Jag är Ulla Winblad
Musik Andrea Tarrodi
Libretto Klas Östergren
Regi Nora Nilsson
Musikalisk ledning och dirigent Gudrun Dahlkvist
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym Lena Lindgren
Ljus Torben Lendorph
Mask och peruk Therésia Frisk
Koreografi Lidia Wos
Medverkande Skådespelarna Hanna Dorsin och Björn Kjellman och operasolisterna Tessan -Maria Lehmussaari.Wiktor Sundqvist, Karolina Blixt, Olle Persson, Ingrid Tobiasson, Johan Rydh, Wilma Skäryd, Josefina Berglund Ekholm, Saga Fribyter, Philip Hartman m fl
Folkoperans orkester

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan lär bli en hejdundrande succé! Det är en fascinerande, förtrollande och frejdig operakabaré om den mytomspunna kvinna som Bellman gjorde odödlig genom sina epistlar. Ett både historiskt och modernt ödesdrama med feministiska förtecken som är spännande att följa.

Ulla Winblad var Bellmans musa och besjöngs både som gudinna och hora. I denna föreställning får hon äntligen spela huvudrollen i sin egen berättelse.

Andrea Tarrodis kontrastrika musik flödar av färger, lyfter upp och fördjupar skeendet och elegant interfolieras bitar av Bellmans visor. Folkoperans orkester spelar musiken med en sorts jublande inlevelse som det är härligt att dras med i. Klas Östergrens libretto är snillrikt och samtidigt enkelt i betydelsen oförställt. Texten för effektivt handlingen framåt.

Regissören Nora Nilsson lyckas verkligen få historien om Ulla Winblad att beröra och samtidigt är den så smart och jätteroligt iscensatt, med benägen hjälp av koreografen Lidia Wos.

Tessan -Maria Lehmussaari i rollen som den unga Ulla Winblad är en klart lysande operastjärna. Hon har en underbar kristallklar stämma som skärper lyssnandet. Trovärdigt gestaltar hon Ullas brokiga liv och de elaka rykten som förföljer henne. Under allt glöder den sturska stolthet och obändiga kraft som bär Ulla genom även riktigt mörka perioder i livet -som när hon mister ett barn.

Ulla Winblad riktiga namn var Maria Kristina ”Maja-Stina” Kiellström. Hon föddes 1744 i Stockholm och kom från mycket enkla förhållanden. Tidigt jobbade hon som piga och på fabrik. Hon deltog i ett vilt spritindränkt nöjesliv och rörde sig hemtamt i stadens fattiga kvarter.

Mötet med Bellman blev helt avgörande för Maja-Stinas utveckling. Hon både njöt av och drog nytta av uppmärksamheten som sitt omsjungna och lössläppta alter ego Ulla Winblad samtidigt for hon illa av den skändliga berömmelsen.

En scen som etsar sig in är när Ulla Winblad möter Platskan/kopplerskan – pregnant sjungen och gestaltad av Karolina Blixt. Platskan inser vilken diamant hon fått fatt i och snart står männen lystet på rad för att få utnyttja Ullas kropp. Hon blir även inbjuden till fina salonger och en slottsbal.

Det dröjer innan Bellman kommer in i handlingen– men vilken stilig entré. Med luta i hand vilar han omsvärmad i kvinnors famn likt en hyllad idol. Wiktor Sundqvist gör rollen som förförare perfekt med karisma och kaxighet i rösten.

Bellman tjusas av Maja-Stinas skönhet och fräcka frimodighet. Nog inte i första hand som kärlekspartner utan som en fantasifigur i hans visor för folk att tråna efter. Det ska öka på hans kassa och göra att han blir mer berömd. Hur hans infall ska påverka hennes liv förefaller han inte bry sig om.

En period var Ulla Winblad ( läs också i verkligheten Maja-Stina) gift med en bekant till Bellman och flyttade till Norrköping för att försöka starta ett nytt liv. Men stämpeln som rikshora förföljde henne och förpestade tillvaron. Den försupne Nordström – snabb att ta till nävarna även mot Ulla- sjungs med kraftfull stämma av Olle Persson. Han gör ett komplext porträtt kryddat med barsk humor av denne råa sälle.

När Nordström dött återvände Ulla Winblad till Stockholm, gifte om sig med en vek stängel till man och kunde köpa ett litet hus. Där drev hon ett utskänkningsställe. Det är på denna krog i en ramberättelse de betydligt äldre, inte längre så fagra och luttrade Ulla och Bellman möts igen och kanske kommer han till sist att säga förlåt för vad han utsatt henne för. Rollerna görs inlevelsefullt av skådespelarna Hanna Dorsin och Björn Kjellman som båda debuterar på en operascen. De klarar galant att agera trätopar och tar också med den äran ton.

Scenografin i föreställningen av Julia Przedmojska är anslående. I fronten finns en stor bardisk, ovanför den en tygomklädd ställning likt ett gigantiskt provrum som fyndigt används och i fondens mörka vägg är ristat likt graffitti de rykten som Ulla aldrig blev fri från.

Kostymerna känns som bedagade paltor präglade av smutsiga gränder och ett svärtat nöjesliv. När Ulla i en tidig rättgångsscen bär en elegant rosa kappa blir det enligt andra kvinnor som är instämda till rätten för skörlevnad ett bevis på att hon anser sig vara förmer. Likaså fnyser de åt hennes påstående att hon skulle vara trolovad med en officer. Men denne soldat är ingen fantasi. Han dyker faktiskt upp hemkommen från kriget och undrar vad barnet hon väntade är.

Slutet där den unga och äldre Ulla Winblad förenas och förklarar att de valde att gå sin egen väg, hellre leva vilt än tamt och inte ångrar något är ett mycket fint sätt att knyta ihop berättelsen.

Jag är Ulla Winblad har bländande vacker musik, superba sånginsatser och snyggt sammanflätad, allvarsam och humoristisk handling. Den rekommenderas varmt även till dem som inte är vana operabesökare.

Olympiaden
Musik Antonio Vivaldi
Libretto Pietro Metastasio
Musikalisk ledning Peter Spišský
Regi Charlotte Engelkes
Scenografi och ljus Linus Fellbom
Kostym Anna Ardelius
Mask och peruk Therésia Frisk
Koreografi Sofia Södergård
Sångare Stephen Yeseta, Ebba Lejonclou, Amie Foon, Sally Lundgren, Solveig Bergensen, Erik Rosenius, Bernt Ola Volungholen
Atleter Sara Östberg Diakité, Johannes Tenstam, Simone Stevens
Olympens gudar/ Folkoperans orkester

På Folkoperan blir Vivaldis barockopera Olympen en schvungfull föreställning med sportiga referenser, ung blodfull energi och lekfullhet. Det känns som allt är i rörelse likt vågor som böljar över scenen hela tiden. Ensemblen, en kombination av sångare och atleter i tätt samarbete, glider skickligt med i musikens lättjefulla smäktande toner.

Charlotte Engelkes som iscensatt Olympen är koreograf, regissör, sångare och performanceartist. Hon har gjort genrekorsning till sitt signum och på Folkoperan blandar hon smidigt konstarterna med värme och humor i anslaget. Allt utspelas mot en fond av ett paradisiskt soldränkt Grekland med ett klarblått hav och antika kolonner – likt bilder som ska locka i ett turistmagasin. Här finns också en balustrad som används på fyndigt vis.

Handlingen är en cocktail av kärleksförvecklingar, försvunna syskon, fysiska prestationer, svikna löften, maktspel, hot om landsförvisning med mera. Det tema som omsider utkristalliseras som viktigast är dock både glädjande och förvånande det starka vänskapsband som finns mellan barndomsvännerna Licida och Megacle. Den förste övertalar sin betydligt mer vältränade kamrat att ställa upp i hans ställe i olympiaden. Licida vill så innerligt gärna vinna det pris som kungen utlovat som segertrofé – dottern Aristea som lyser likt solen i klargul böljande klänning. Megacle går av lojalitet med på arrangemanget och vi förstår att denne har en god chans när vi ser hans kropp – en svällande muskelkostym.

På ett så magiskt vis att det går ett sus genom publiken tänds Olympens eld. Senare dyker de fem symboliska ringarna och medaljutdelning upp som skämtsamma detaljer. Som humoristiska inslag finns också simmare, en skidskytt och hockeyspelare och mytiska havsvarelser som sjöjungfrur samt några ruggiga rovfiskar.

Olympen innehåller vackra arior och duetter. En sångare som gör starkt intryck och är påfallande smidig i gestaltningen är Ebba Lejonclou som Megacle. Hon får vid ett tillfälle sjunga hängande i ett fisknät! och lyckas göra det med bravur.

Kungen, ständigt med glittrande krona på huvudet, är mer lekfull än hotande i Erik Rosenius gestalt. Omsider visar han dock som så många maktmänniskor en otäck sida och är beredd att utdela ett dödande knivhugg. Det dröjer innan kungen får ta ton men när han gör det är det en höjdpunkt. Med homoerotiska drag skildras hans förhållande till sin närmaste man Alcandro – en charmig välsjungande Bernt Ola Volungholen.

Solveig Bergensen som Aminta – Licidas förtrogne – svänger snitsigt på alla ben i sin skimrande bläckfiskdress och sjunger glimrande. Hon dyker även upp som en sportkommentator. Vid ett tillfälle intervjuar hon orkesterns ledare Peter Spišský om en hockeymatch som musikerna – spelarna i denna sketch – håller på att snöpligt förlora. Han förklarar, som idrottsledare ofta gör, att de ska vända utvecklingen genom ett hemligt vapen. I detta fall är det en cembalo.

Extra plus måste ges för de fantasifulla kostymerna och beslutet att ha orkestern med på scenen hela tiden. Scenografin är dessutom en skön kontrast mot den stränga vinterkylan utanför. Kolonnerna faller som väntat samman när det till synes ödesdigra slutet med hot om avrättning av Licida väntar. Men ett avslöjande budskap från Alcandro får kungen att ändra sig och allt slutar i kärlekens tecken.

Olympen, som har Sverigepremiär på Folkoperan, är en klart annorlunda operaföreställning. Den bjuder på ett pärlband av fina sånginsatser, skimrande vacker och kvickt pulserande musik framförd av en orkester med gudalik-look, mycket humor och atleter i hisnande uppvisningar.

I ett kort resultatsammandrag är det snyggt iscensatt underhållning med extra kryddning för sportintresserade. Premiärpubliken applåderade varje scen vilket är ett utropstecken i operavärlden. Det kan nog ses som en fingervisning om att många lär uppskatta denna ystra uppsättning. Visst har även jag roligt, men det blir omsider tröttsamt påhittigt. Historien tillåts aldrig gripa tag. Det saknas ett allvar, något som berör på djupet.