Titel: Kvinnorna på Weyward Cottage (Weyward)
Författare: Emilia Hart
Översättare: Hanna Svensson
Utgivningsdatum: 2025-04-10
Förlag: Printz Publishing
Jag behöver balans!
Jag planerade inte att anknyta denna recension till min senaste recension om David Nicholls Du är här där jag diskuterade hur författaren handlingsmässigt hade perfekt förhållit sig till filmkurvan, även kallad Freytags pyramid. Den boken följde filmkurvan perfekt – den här boken har motsatt problem. Jag diskuterade i recensionen hur jag hellre hade sett en film med den sortens handling. Jag vill inte läsa böcker som lika gärna kunde ha varit filmmanus, och säkert även lyckas bättre som filmmanus. Ge mig Kate Winslet i rollen som Marnie i Du är här.
Det visar sig att även denna recension riskerar att till stor del handla om kurvor, men från ett annat perspektiv. Kvinnorna på Weyward Cottage vars originaltitel är Weyward lider av ett annorlunda kurvproblem, rent känslomässigt. Handlingsmässigt händer det mycket i romanen. Mitt problem är på det emotionella planet, som i och för sig anknyter till det handlingsmässiga också.
Om Du är här hade varit bra som film, hade Kvinnorna på Weyward Cottage varit bra som en trappa man faller nerför – tekniskt sett variation, men bara neråt. Jag har svårt att acceptera detta som mysig höstläsning, trots att jag sett boken marknadsföras på just det sättet. Jag menar här inte att jag har problem med traumatiska skeenden i en handling, men när det enda som sker i en handling är trauma, mer trauma, och mer trauma – då börjar jag sakna balans och dynamik. Det finns en anledning till att jag föredrar Mysterious Skin framför Lilya 4-Ever bland filmer. Båda filmerna behandlar svår trauma i yngre personers liv, men medan Mysterious Skin ger andrum gör Lilya 4-Ever inte det.
Jag tänker inte vara teknisk här. Jag tror knappt på att det finns en perfekt kurva för hur en bokhandling ska vara. Det vet jag inte så mycket om. Dessutom tror jag inte heller att jag är fullständigt objektiv när jag säger att en handling som faller nerför en trappa är dålig. Lilya 4-Ever uppskattas av en del personer. Trots det väljer jag att påstå att denna roman saknar dynamik och balans, en dynamik och balans som till och med den oerhört traumatiska romanen Ett litet liv av Hanya Yanigahara lyckades få med i sin bok. Det finns till och med en del i boken som heter ”de lyckliga åren”. Kvinnorna på Weyward Cottage får inga lyckliga år, i generationer.
Nå, det fanns ett par ljusa stunder i romanen. Den var inte fullständigt dyster. Dessvärre räckte inte de stunderna för att denna bok skulle räcka till som mysig höstläsning. Även de delar av boken som skulle framstå som mer känsloingivande, var egentligen inte tillräckligt utforskade för att väcka någon känsla inom mig. Ett exempel är djuren som har rollen av medhjälpare (familiars) i boken. Författaren beskrev aldrig djuren tillräckligt djupt eller detaljrikt – de saknar personlighet, karaktär, någon form av närvaro. Djuren är där, men de tillför aldrig någon känsla. De kunde lika gärna ha varit lampor i någons lägenhet. De är inte mer än interiör. Inte ens traumat karaktärerna upplever är särskilt verklighetstroget. Visserligen är allting som händer i boken inte otroligt, men eftersom det är klyscha på klyscha på klyscha blir det en miss även där.