Send Help
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 januari 2026
Regi Sam Raimi
Sam Raimi börjar gradvis att rehabilitera sin kraftigt sargade karriär. Först med den aningen underskattade Doctor Strange In The Multiverse Of Madness och nu med Send Help. Det finns en ironi i att Raimis jättelika svacka inleddes med en Marvel-produktion och återhämtade sig med en annan. Efter den helt förkastligt usla Spider-Man 3 var de filmer där Raimi stod som avsändare bortom petitesser som bottenbetyg eller elaka formuleringar. Drag Me To Hell var ett – av helt fel skäl, otäckt och förvirrat stycke skräp som misslyckades med det mesta. Oz The Great And Powerful kan endast beskrivas som Wicked utan budget eller förstånd.
Send Help fortsätter dock en positiv trend för Raimi där hans unika och finurliga filmskapande börjar kännas inspirerat igen. Där andra regissörer har distinkta visuella signum är Raimi en regissör som istället valt att göra sin klippning till något av ett fingeravtryck. Sättet Raimi leker med snabba och oväntade klipp skapar en – inte helt uppenbar, men ändå igenkännbar signatur. Den nästintill spralliga klippningen har också gjort det möjligt för Raimi att tillföra humor i genrer som nödvändigtvis inte förknippas med det, det tydligaste exemplet är Evil Dead som trots sin hutlösa brutalitet också har en tydlig humoristisk ådra.
Detta spjuveraktiga och busiga hantverk är tillbaka i Send Help. Filmens introduktion indikerar att Raimi blivit pånyttfödd, här kanaliserar han sitt absolut bästa filmskapande både från sina skräckrötter och från de två första – och helt magiska, Spider-Man-filmerna. Att Raimi har en nyvunnen gnista är uppenbart, där ovannämnda skräpfilmer kändes pliktskyldiga och trötta är detta en film som kantas av genuin skaparglädje.
Raimi förstår också värdet i att det är helt acceptabelt att inte blåsa upp sitt projekt till onödigt bombastiska proportioner. Detta förblir en bagatellartad film med ett rejält tunt underlag. Raimi förstår dock de många begränsningarna och försöker inte vända upp och ned på husmanskosten, förvrida den med onödiga tillägga. Och filmens start är ett oförskämt underhållande stycke film, det är platt, brett och fantastiskt entusiastiskt. Saker som nyanser finns inte, skurkar är vedervärdiga monster och filmens protagonist som spelas av Rachel McAdams är en ypperlig underdog.
Olyckligtvis blir det hela aningen mer tveksamt då själva huvudrätten skall serveras. Då filmen skall ta sig an sitt Robinson Crusoe-scenario börjar mer problematiska sidor framträda. Även om mycket av underhållningsvärdet kvarstår i filmens totala ovilja att vara något annat än en glorifierad B-film blir vissa inslag inte fullt så effektiva då filmens två huvudrollsinnehavare inte är av den kaliber som hade behövts. Rachel McAdams samt Dylan O’Brien är båda fullt acceptabla i sina roller men de saknar kapacitet för att göra ett flertal av de mer kolsvart komiska scenerna så makabert härliga som de har potential att vara.
Nog för att mycket av det glättiga underhållningsvärdet som etableras i början lever kvar, men det saknas en nästa nivå som gör det till ett stycke fulländad popcorn-underhållning. Framförallt mittpartiet en enda lång uppvisning i konsten att trampa vatten. Dessa manusproblem är dock lättförklarliga, mer exakt de två manusförfattarna Mark Swift och Damian Shannon. Dessa två har ett brottsregister – vad gäller brott mot filmkonsten, som kan jämställas med vem som helst inom Foxtrot-nätverket. Med filmer som Baywatch årgång 2017 samt Freddy Vs. Jason är det en bedrift att Raimi lyckas styra skutan i land även om det guppar rejält. Att det dessutom görs försök att introducera en helt onödig twist känns som ett monument till de båda manusförfattarnas totala inkompetens.
Trots dessa problem och digitala specialeffekter som jag trodde hade lämnats redan cirka 2003, kan inget frånta Raimi hans uppenbara skaparglädje och vilja att underhålla. Send Help må vara kantstött och långt ifrån ett prima exemplar, men står sig ändå som ett solitt stycke makaber underhållning.