Betyg: 4/5
Det är lätt att fastna i nostalgin när ett album fyller 25 år. Men Teddybears har aldrig varit ett band som nöjt sig med att följa reglerna. När Rock’n’Roll Highschool firas live blir det en påminnelse om hur märkligt, gränslöst och framför allt dansant det kan låta när hardcore möter hiphop, reggae, pop och elektroniska urladdningar.
Trion har lämnat de ikoniska björnhuvudena bakom sig, men knappast attityden. Med Patrik Arve i spetsen finns fortfarande den där blandningen av kaxighet, humor och en lätt provocerande självklarhet. Det är musik som lika gärna vill få publiken att studsa som att skaka loss på dansgolvet.
Albumets låtar utgör ryggraden i konserten. Det är en skiva som fortfarande låter förvånansvärt relevant, med sina skeva melodier, feta basgångar och kompromisslösa produktion. Ahead of My Time sätter tonen, medan Automatic Loverfortsätter att pumpa upp energin. Det är inte svårt att förstå varför plattan blev en milstolpe i bandets karriär.
Men det är när Teddybears lyfter blicken från jubileet som konserten blir som mest levande. Redan i början av spelningen dyker Eagle-Eye Cherry upp som kvällens första gästartist. Det sätter tonen för en konsert där Teddybears inte bara blickar bakåt mot Rock’n’Roll Highschool, utan också öppnar upp för samarbeten ur bandets långa och brokiga historia.
När Robyn senare kliver upp på scenen för Cobrastyle får kvällen ytterligare en höjdpunkt. Det är samma låt som hon framförde under sin konsert på 3Arena, men här får den en annan dimension tillsammans med Teddybears själva. Två gäster, två olika ingångar till bandets musikaliska värld – och en påminnelse om hur många oväntade möten som ryms i Teddybears universum.
Det finns förstås en risk med att fira en 25 år gammal skiva: att kvällen blir en uppvisning i hur bra allt var förr. Teddybears klarar sig undan den fällan genom att låta musiken tala för sig själv. Visst finns nostalgifaktorn där, men det är framför allt det fysiska i musiken som håller ihop konserten. Basen känns i kroppen, rytmerna vägrar stå still och de välbekanta refrängerna får publiken att släppa garden.
När Cobrastyle och Hey Boy till slut får dominera kvällen är det svårt att värja sig. Det här är låtar som inte behöver någon lång introduktion eller förklaring. De fungerar fortfarande, och de fungerar som bäst när de får ta över ett rum.
Teddybears behöver inte uppfinna sig själva på nytt för att övertyga. De behöver bara påminna oss om varför de en gång lät så annorlunda – och varför det fortfarande svänger.
En jubileumskonsert med både muskler och melodier, där gästerna sätter extra guldkant på en redan stark låtkatalog. Inte varje sekund är en överraskning, men när Teddybears träffar rätt är det fortfarande svårt att stå still.