Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

dans

Cullbergbaletten säsongen 2018/2019: koreografi och musik för 2000-talet

by Leave a Comment

Säsongen 2018/2019 fortsätter Cullbergbaletten att bidra till utvecklingen av dans som konstform. Kompaniet följer upp de senaste årens unika inriktning av nära samarbeten mellan koreografer och kompositörer i två nya produktioner för stora scener. I augusti har danskonserten NEAR med koreografi av Eleanor Bauer och musik av Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean premiär på Way Out West i Göteborg i en samproduktion med Luger. I januari presenterar kompaniet det nya verket ON THE CUSP av koreografen Ian Kaler med musik av Planningtorock i en samproduktion med Tanzquartier, Wien, Norrlandsoperan, Umeå och PACT Zollverein, Essen. Premiär på Tanzquartier i Wien i januari och Sverigepremiär på Norrlandsoperan i Umeå senare samma månad.

Ett pressmeddelande berättar:

NEAR
Koreografen Eleanor Bauer och kompositören Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean arbetar för första gången tillsammans och skapar ett nytt koncept, danskonsert, tillsammans. NEAR är en gemensam fantasivärld där de undersöker konceptet tillsammans. De två artisterna delar intresset för poesi vilket utgör en stor del av det unika samarbetet.

Bauer kommer ursprungligen från USA och är doktorand i koreografi vid Stockholms konstnärliga högskola. Musiken till NEAR skapas av Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean i samarbete med ambientmusikern, multi-instrumentalisten och videokonstnären Frederik Valentin. Dansarna i Cullbergbaletten skapar en tillfällig autonom zon där de navigerar bland improviserad praktik och scores och skapar spontana tolkningar av ett musikaliskt och poetiskt strukturerat universum. Bräckliga former och stark magi driver NEAR i ett snyggt och ärligt utforskande av vad som krävs för att vara vaken i världen och i en kropp tillsammans med andra.

– Vi letar alltid efter nya spännande samarbeten, vi tror att mötet mellan Luger, Eleanor Bauer och Cullbergbalettens olika universum kan skapa någonting väldigt unikt och spännande. I fallet Jonatan Leandoer /Yung Lean och Cullbergbaletten har båda en hög relevans inom samtida svensk populärkultur. Det ska bli superkul att se vad som kommer ur detta och vi är så klart väldigt stolta över att premiären sker hos oss, säger Peter Björklund på Luger.

Eleanor Bauer
Eleanor Bauer är artist och koreograf och arbetar i korsningen mellan dans, text och musik. Hennes mångsidiga verk rör sig från talkshows till helaftonsverk, olika i storlek, media, metoder och kategori. Bauer kommer ursprungligen från Santa Fe, New Mexico och studerade vid Idyllwild Arts Academy i Kalifornien. Hon har en BFA i dans från New York University Tisch School of the Arts, avslutade forskningsstudier vid P.A.R.T.S. i Bryssel och är doktorand i koreografi vid Stockholms Konstnärliga Högskola. Hon har producerat egna verk genom GoodMove vzw sedan 2007 och har turnerat internationellt. 2013-2016 var hon residenskoreograf vid Kaaitheater i Bryssel och grundade open source-formatet för utbyte av praktik inom scenkonst, Nobody’s Business 2015, (www.nobodysbusiness.info). Bauer har samarbetat och arbetat som dansare med bl.a. koreograferna Xavier Le Roy, Anne Teresa De Keersmaeker/Rosas, Boris Charmatz, Trisha Brown, Mette Ingvartsen och David Zambrano, med visuella konstnärer som Matthew Barney och Emily Roysdon och med musikerna Ictus Ensemble och The Knife. Bauer har haft ett nära samarbete med musikern och kompositören Chris Peck sedan 2003 och har skapat flera originalverk under åren.

Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean
På kort tid har Jonatan Leandoer Håstad – Yung Lean – gått från undergroundsuccé till att bli en regelrätt stjärna. Tillsammans med Sad Boys har han ritat om kartan för den moderna hiphopen och samtidigt etablerat en stark och hängiven fanskara som passionerat följer varje kreativt steg han tar. Förra hösten skrev Yung Lean nästa kapitel av sin framgångssaga genom att släppa sitt tredje studioalbum Stranger som bland annat belönades med en Grammis för Årets hiphop. Trots sin ringa ålder har Yung Lean varit med längre än de flesta och den senaste tiden har han visat att samtiden tillhör honom. Bland annat har han turnerat för utsålda hus världen över, medverkat på Frank Oceans omåttligt hyllade Blonde och frontat en Calvin Klein-kampanj – detta på mycket kort tid. Därtill har han sedan dess även gett ut musik med diverse olika soloprojektom alla visat nya sidor av hans mångfacetterade konstnärskap. Samarbetet med Eleanor Bauer och Cullbergbaletten är hans första beställningsverk.

NEAR – en danskonsert av Eleanor Bauer och Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean
Medverkande: Cullbergbaletten
Idé och koncept: Eleanor Bauer och Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean
Koreografi: Eleanor Bauer
Musik: Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean i samarbete med Frederik Valentin
Scenografi: Josefin Hinders
Ljusdesign: Jonatan Winbo
Kostymdesign: Pontus Pettersson
Med 12 dansare i Cullbergbaletten
Samproducenter: Luger, Way Out West Festival, Southbank Centre, London
Världspremiär på Way Out West, Göteborg, augusti 2018

ON THE CUSP
Säsongens andra premiär är ett nytt verk av den österrikiske koreografen Ian Kaler. ON THE CUSP är en blandning av praktikbaserat material och synkroniserade rörelser. Verket är ett kombinerat live- och videoverk, en samling porträtt av de enskilda dansarna och av gruppen. Dansarna i Cullbergbaletten har sin egen historia och kompaniet håller ihop dem. Vilka är människorna i gruppen och hur bygger de upp den? Vilka är de privat och hur formar det scenkaraktärerna? Planningtorock skapar elektronisk brassmusik till lekfulla, djupt rörande, modiga och dramatiska dansverk.

Ian Kaler
Ian Kaler, ursprungligen från Österrike, studerade Transmedial Art vid University of Applied Arts i Wien och har en examen från pilotprogrammet inom samtida dans, kontext och koreografi vid Center for Dance vid, Konsthögskolan i Berlin. Sedan 2010 har han utvecklat sin fysiska och kreativa praktik i en rad koreografiska serier tillsammans med olika konstnärer och genom olika (visuella) media. Han arbetar bland annat tillsammans med dansaren och modedesignern Stephane Peeps Moun, Jam Rostron/Planningtorock och trummisen Joy Leah Joseph. Ett speciellt format inom den koreografiska serien o.T. är RAW PRACTICE som presenterades på LABO-festivalen Stockholm i april 2018, arrangerad av Cullbergbaletten. I en strukturerad och improviserad jamsession visar Kaler och Planningtorock sin gemensamma praktik och vidareutvecklar den i en intim dialog som kommunicerar mellan olika medier och språk. I augusti 2017 hade verket LIVFE premiär, det första i en ny serie verk som kombinerar rörelse med (talat) språk, llivemusik och livevideo, inom ramen för ImPulsTanz Wien International Dance Festival. Ian Kaler arbetar även med workshops som forskningsformat bland annat för DOCH, Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm, ImPulsTanz Wien International Dance Festival, Tanzquartier Wien och för Escuela Profesional de Danza i Mazatlán och University of Sonora i Mexiko.

ON THE CUSP
Koncept och koreografisk inramning: Ian Kaler
Musikalisk score: Planningtorock
Scenografi: Stephanie Rauch
Ljusdesign och video: Imogen Heath
Kostymdesign och koreografisk input/koreografassistent: Stephane Peeps Moun
Med 14 dansare i Cullbergbaletten
Samproducenter: Tanzquartier Wien, Norrlandsoperan Umeå, PACT Zollverein Essen. Ian Kaler verkar med stöd av Wien Kultur.
Världspremiär 10 januari 2019 Tanzquartier, Wien, Sverigepremiär 30 januari på Norrlandsoperan, Umeå.

Turné säsongen 2018/2019
Figure a Sea av Deborah Hay, musik av Laurie Andersson
Protagonist av Jefta van Dinther, musik av ELIAS och David Kiers
The Mental States of Sweden in Dance av Mattias Andersson
NEAR av Eleanor Bauer, musik av Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean
ON THE CUSP av Ian Kaler, musik av Planningtorock

Cullbergbaletten
Cullbergbaletten är Sveriges ledande repertoarkompani inom samtida dans. Genom sina turnéer över hela världen bidrar kompaniet till den internationella presentationen av samtida dans och koreografi. Cullbergbaletten arbetar med en rad internationella koreografer och konstnärer. För närvarande har kompaniet 16 dansare från nästan lika många länder och flera gästdansare engageras regelbundet i olika projekt. Sedan starten har de unika kvaliteterna hos varje enskild dansare varit Cullbergbalettens kännetecken. Genom att bjuda in koreografer och regissörer som tydligt är rotade i samtiden bidrar Cullbergbaletten till utvecklingen av scenkonst och dans som konstform. Cullbergbalettens verksamhet omfattar olika projekt och produktioner, inklusive workshops, konferenser, seminarier och föreläsningar. Gabriel Smeets är konstnärlig ledare och Stina Dahlström är verksamhetsledare för kompaniet. Cullbergbaletten grundades 1967 av Birgit Cullberg under Riksteaterns huvudmannaskap.


Jonatan Leandoer Håstad Yung Lean


Eleanor Bauer


Jonatan Leandoer Håstad och Eleanor Bauer

Publiksuccén GRIND kommer till Orionteatern

by Leave a Comment

10-12 maj kommer hyllade dansföreställningen till Orionteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
Det tvärkonstnärliga scenkonstverket som tar dina sinnen på en oväntad resa kommer till Orionteatern. GRIND minimerar för att maximera – genom att foga samman renodlade element skapas maximalt uttryck. Kropp, ljus och ljud tycks röra sig runt, runt, de flyter samman tills de förfrämligas. Föreställningen är ett samarbete mellan koreograf och dansare Jefta van Dinther, ljusdesigner Minna Tiikkainen och ljuddesigner David Kiers.

“GRIND är en sällsam och brutal upplevelse för öga, öra och kropp.” – SvD

I föreställningen får vi möta van Dinther som ensam dansare i en koncentrerad, renodlad och sinnesutvidgande föreställning. Han omges av Tiikkainens mörka ljuskonst och Kiers vibrerande musik. Ljuset pulserar, fladdrar. Tung, hård, virvlande techno fyller luften. Materian dansar.

“Vi hade urpremiär med GRIND i Stockholm 2011 – nu är vi äntligen tillbaka för att spela den för 75e gången på Orionteatern. Den är en favorit för många, även för mig. Jag hoppas jag fortsätter dansa GRIND tills jag är en pensionerad tekno-gubbe.” – Jefta van Dinther​

GRIND spelas 10, 11 och 12 maj

Nötknäpparen – underhållande bra

by Leave a Comment


Vi har inte kommit iväg förut, det har varit slutsålt varenda gång vi tänkt att gå. Nu när Nötknäpparen sätts upp för en tredje säsong, så får vi äntligen tag i biljetter. Vid premiären för två år sen, fick den lite kritik mot att vara lite rörig och full av infall. Jag personligen älskar att den är full av infall.

Fredrik Benke Rydman förvandlar dansklassikern Nötknäpparen till en modern gatusaga. Där barn lämnas på en soptipp, föräldrarna reser till väst för att tigga. Jörgen, publikvärden används för att förklara dansen, och det kan kännas som fördummande mot publiken, men för mig blir det precis tvärtom, det öppnar upp för alla, för alla som kommer ska förstå vad som händer på scenen. Det öppnar upp för att även unga besökare får ut mer av föreställningen. Jag blir tillsammans med dom glada när både Mario och Darth Vader dyker upp under ett av infallen. Det leks med ridåer och vad vi får se.

Denna version av Nötknäpparen är en perfekt första dansföreställning för den som inte kommit iväg på dans förut. Det är starka dansare, som verkligen kan sitt hantverk. Det finns fortfarande med lite ballett, men mest är det riktigt häftig gatudans. Det är en föreställning för hela familjen, snygg, snabb och som sagt, full av infall.  Det infall jag håller allra högst, när det kommer en lite falskt skorrande kopia av många aktuella artister, sjunger ”Stop cracking my nuts!” . Det blir inte bara dubbelironi, det blir ytterligare en nivå.

Det är bara att inse, nu när de spelat denna föreställning ett antal gånger så är den jäkligt underhållande, försök att få biljetter till de sista föreställningarna som går. Just nu spelas den till 18 mars på Dansens hus.

Jaget utmanas i koreografen Björn Säfstens nya verk på Riksteatern

by Leave a Comment

Foto: Sarah Kjelleren

Koreografen Björn Säfstens nya verk “Landscapes of I” har urpremiär den 20 februari på Inkonst i Malmö.

Ett pressmeddelande berättar:
Här vävs tre längre solon samman till ett personligt landskap, där dansarna mejslar fram bilder av sig själva. Mitt i ett knallgult scenrum uppbyggt mitt i teatern, landar publiken i en lek mellan det verkliga och det falska, det personliga och det fiktiva. Säfsten vill utmana uppfattningen om oss själva. Finns det fortfarande något som verkligen kan kallas personligt? Vilka inre landskap går vi människor in och ut ur?

Koreografen Björn Säfsten samarbetar med Riksteatern med sitt nya verk Landscapes of I. Urpremiären sker i samarbete med Inkonst i Malmö den 20 februari och under fem kvällar i början av mars visas verket i Eric Ericssonhallen i Stockholm.

I föreställningen utforskar Säfsten rörelsepraktiker som redan finns i kroppen. Vardagliga rörelser som plockas isär och repeteras om och om igen för att på så sätt belysa dem på ett nytt sätt. I en kedja av händelser och situationer växer ett personligt koreografiskt landskap fram.

– Kampen mellan de roller vi spelar, vilka vi tror vi måste vara, vem vi vill vara, vem vi tänker att vi är, är kämpig och därför viktigt att belysa. På scen är det ännu svårare, för då spelar vi än fler roller, samtidigt som publiken vill se det genuina, säger Björn Säfsten, koreograf.

I Landscapes of I medverkar Sophie Augot, dansare och skådespelare från Stockholm, Will Rawls, dansare och koreograf från New York och Ilyas Odman, dansare och koreograf från Istanbul. Under ett års tid har Björn Säfsten arbetar med de tre mycket specifika utövarna var och en för sig och låtit dem utforska olika personliga teman. De har även fått utforska frågeställningar kring sin egen självuppfattning. Under en period av fem veckor nu innan premiär har de möts för att sätta samman verket, bland annat genom ett residens i New York på The Chocoalte Factory samt en slutligt produktionsresidens ute på Riksteatern.

– När vi jobbar i grupp så händer det oavsiktligt genom konsensus att de koreografiska praktikerna börjar se ut på liknande sätt i alla kroppar. Den här gången ville jag se vad som skulle hända om de inte såg varandra. För jag upplever att man ofta hittar andra saker och mer detaljer när en performer får jobba ostört länge på golvet. Nu kan vi se resultaten av de individuella processerna och väva samman dem till en föreställning, fortsätter Björn Säfsten.

Scenografin, skapad av Susanna Hedin, är ett knallgult rum som skapar en intim känsla för publiken och ensemblen. För kostym står Matilda Hyttsten som i sitt arbete utforskat relationen mellan det privata och offentliga jaget.

Landscapes of I är en samproduktion mellan Säfsten Produktion och Riksteatern.

Urpremiär den 20 februari på Inkonst i Malmö.
Gästar Eric Ericssonshallen i Stockholm den 1 till 9 mars.

Medverkande Sophie Augot, Will Rawls och Ilyas Odman

Tankar om fascinerande dans i Come Back To See Us

by Leave a Comment

comebacktous

“Come Back To See Us”
Av och koreografi: Ina Christel Johannessen
Kostymdesign: Kathrine Tolo
Ljus: Chrisander Brun
Ljuddesigner: Hugo Therkelson
Visuellt koncept: Konstnärliga teamet
Urpremiär på Stadsteaterns Lilla scen 12 november 2016

Det är alltid med högt huvud och skarp blick man går till en urpremiär. Det är ju den allra förstå gången som föreställningen spelas någonsin och allvaret känns markant i väggarna. Det är högtidligt och det är puls i mellangärdet.

Först invaggas vi i en skymning och fågelkvitter, därefter slås en dörr igen och man hör en amerikansk man, säga föreställningens namn inbakad i en mening “come back to se us soon”. Jag hinner tänka, att jag är ju här redan och funderar på titeln.Väldigt abrupt och markant stängs därefter skjutdörren och ljuset utanför släcks. Det blir kolsvart några sekunder innan en strålkastarvägg slås på. Det känns på en gång som dagens dansföreställning har landat på en fängelses bakgård. Vid lyktorna är det också ett stängsel och ingen av männens rörelser på scen går obemärkt förbi. Riktningen på ljuset lyser nästan rakt igenom dem och skuggorna avslöjar varje steg de tar. Känslan är att vi är övervakade.Ibland är männens rörelser så smärtsamma att en känsla av arbetsläger poppar upp inom mig. Kanske är det också de gemensamma blåa kläderna, som ger dem ett enhetligt öde på scen. Obehagligt är det oavsett. Jag skulle vilja släppa dem fria, men vet inte riktigt hur.

I de förstå scenerna upplever jag att männen försöker finna sitt eget sätt att hantera instängdheten och det monotona livsvillkoren. De har egna personliga rörelser, på sina egna villkor. Gång på gång försöker de ha ryggen fri i sitt kaos och litar inte på någon. Ibland dras de mot ljuset och de hoppas att de på något vis ska kunna komma ur sitt kaos. Det är brutalt och kraftfull, samtidigt som det också är mjukt och medmänskligt. För vad gör man i fångenskap? Gång på gång frågar jag mig, “kan man verkligen göra sådär med kroppen?” och det kan man tydligen. Mest uppspelt blir jag när några av dansarna förflyttar sig snabbt på golvet med hjälp av olika vågrörelser, höftsträckningar och ren armstyrka. Allt i ett flöde som enligt jordens dragningskraft, inte borde vara möjligt. De gör så i alla fall.

Att se enbart män dansa tillsammans på liknande nivåer, men ändå tillsammans är väldigt unikt. De har alla olika karaktärsroller, men dansar ändå mer på liknande premisser. I de flesta pardanser är män alltid bärande och lyftande av kvinnor, när det ska dansa ihop. Kvinnor ges också ofta en mer offrande roll än män. I den är föreställningen är männen väldigt jämlika, trots mycket skild fysik, karaktär och personlighet. Inget i uppsättningen verkar heller kräva av dem att vara helt tighta i varandras rörelser. Man är inte ens det när de gör samma rörelser samtidigt. Det finns en genuinitet utan total samstämmighet. Jag gillar den utmaningen mycket. Det är också väldigt behagligt att se på dem ihop och var och en för sig. Det blir samspel, men i de egna fångade kropparnas behov.

Jag upplever en närhet och ett brödraskap mellan männen. En närhet som aldrig någonsin blir sexuell. Det är inte ofta som närhet mellan människor får lov att speglas och beskrivas utan att någon form av sexualitet blandas in, för att skapa en extra glöd och erotik. Men de faller aldrig in i den lätta fällan utan vågar hålla fast vid intimiteten mellan bröder. Det är vackert att vänskapen och den kollektiva närheten mellan människor får lov att vara mer än längtan efter enbart lust.

I en av scenerna dansar männen i masker. Deras kroppsspråk förändras då och blir tydligare för maskens räkning. De kostar på sig att vara drygare, kaxigare och mer uppviglande. Det kan man ju vara när ens ansikte inte behöver synas och man inte behöver stå för den man är eller gör. När ljuset ändrar riktning mot publiken och dansarna tittar på oss genom sina masker, känner jag hur de frågar oss, vilka masker vi har på och vad vi sitter och dölja på i mörkrets vrån. Männen på scen visar på hur vi alla gömmer oss med jämna mellanrum och alla falska masker kan dra ned oss. Jag blir själv påmind om hur uttröttande det är att alltid bära samma mask, eftersom ingen vill se det äkta fula trynet bakom.

Musiken under kvällen sätter dock inte några direkta spår. Kanske är det för att dansarna är så fenomenala i det de gör? Eller så är det så enkelt att det är för hög volym(nu efteråt skriker mina öron en jämn ton). Gång på gång under kvällen måste jag anstränga mig att stänga av mitt lyssnande så gott det går. Dansen skulle dessutom ha klarat sig utan musiken. Min enda förklaring är tyvärr att musiken är inte tillräckligt sofistikerad för att matcha det som sker på scen. Den enda gång jag reflekterar över musiken är när den är tyst korta stunder och jag då kan höra dansarnas flåsningar och ansträngning.

Ju mer vi närmar oss slutet av föreställningen, desto mer stödjande, hjälpande och styrande av varandras rörelser blir dansarna. De sista minuterna har de nästa vuxit ihop och det är svårt att urskilja vems ben, arm eller huvud som sitter på vem. Ett steg fram blir lätt styrt till två i sidled. Ingen man är därefter själv eller sig själv nog. Bröder i omfamning.

En urpremiär är enbart en gång och kommer aldrig åter. Men jag är övertygad om att det finns urkrafter kvar i den här uppsättningen för dig som vill se dans som urartar på ett positivt sätt.

Dansare: Pär Andersson, Anton Borgström, David Nondorf, Erik Nyberg, Piotr Giro, Matthew Branham