• Skip to main content
  • Skip to primary sidebar
  • Skip to footer

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

18 november, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Micke Sandström

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden “Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till “Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.

Filed Under: Dans, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Tagged With: Dans, Ingmar Bergman, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

Danskritik: Monolit Polygon – Unika organiska formationer med valmöjligheter till strålande överlevnad

8 november, 2018 by Lotta Altner

Monolit Polygon
Koreografi Virpi Pahkinen
Koreografiassistent Pontus Sundset Granat
Ljusdesign Tobias Hallgren (Lumination of Sweden)
Musik Jonas Sjöblom
Kostym Virpi Pahkinen, Yin Ai Ping
Foto José Figueroa
Producent Birna Bolladóttir Wallin (Bohm Bohm Room)
Stockholm Stadsteatern, Klarascen
Urpremiär den 7 november 2018

I en värld där det mesta i konstnärlig form har någon typ av en början, en mitt och ett slut, kan modern dans ibland upplevas som en spännande gåta som man antingen utmanas av eller känner sig förbisedd av. För vad är det man ska hänga upp sina intryck på om handlingen spretar? Utan att rå för det letar jag således ännu en gång efter trådar (inte alltid röda) som kan fogas samman och skapa mening när inga ord utan enbart rörelser levereras. Jag rår inte för att jag oroar mig över att komplexiteten är så intensiv att jag kommer att missa någon, eftersom det är svårt att läsa mellan raderna.

Kvällens urpremiär ger i förväg inte mer förklaring om sig själv än namnet i sin titel d.v.s ”Monolit Polygon”. Tittar man då på varje ord för sig så kan man tolka det som ett större föremål i formen av en geometrisk månghörning. Med glädje ser jag också att många rörelsemönster under kvällen bjuder just på formationer som går att härleda till fasta geometriska figurer. Dessutom känns det som att koreografen blivit inspirerad av en av den moderna dansens pionjärer, Isadora Duncan.

Även om inte föreställningen medvetet vill utge sig för att ha en markant röd tråd genom föreställningen, så ger den mig känslan av att vilja påbjuda hur ett organistiskt samhälle är uppbyggt och vad som krävs för dess överlevnad. Jag upplever att det finns utvalda krafter med rätten att få välja livskvalitet, samtidigt som dessa måste slåss för att ligga på topp. De solodansare som erbjuds hela scenen för att uttrycka sin nödvändighet, får också förr eller senare dansa emot någon av de andra och ta sin livsviktiga position. Aldrig förr har jag skådat en sådan unikhet mellan solodansare än vad kvällen erbjöd. Ingen var den andra lik vare sig i teknik, uttryck, muskelstyrka eller utstrålning. I en levande organism kunde de lika gärna ha kunnat vara ett öra, en fot, munnens läppar och en tunntarm. Ingen av dem kunde därmed räknas bort om helheten skulle hålla ihop för organismens överlevnad.

Det fanns också en mörk symmetrisk massa av dansare. Oftast var de tillsammans i konstellationer med en gemensamt drivande kraft som dock skiftade dem i emellan. Vid ett tillfälle växte de samman i en knoppliknande näckros där kroppsdelar gick om varandra och där vems arm eller ben i sammanflätningen spelade mindre roll. Det var härligt nog det gemensamma resultatet som var det viktigaste i deras formationer. Deras individuella undergivenhet gav utrymme för att resultatet dem tillsammans kunde få lov att bli utomordentligt strålande och nervkittlande. Energin kunde gå från styrka, finmotorik och tydlig underkastelse.

Uppsättningens kläder/kostymer upplevdes uttrycksfulla och individuellt baserade. Varje färg, materiel och form hade ett syfte . För en gångs skull hade man också tagit hänsyn till både synintrycken och dansarens fysiologi. Att kombinera det tighta delarna, med de draperande och ojämna, gjorde att varje enskild rörelse hos samtliga dansare gav mer än enbart det självklara. Det krävs så mycket mer än långa ben för att kunna bära upp en kjol och behövs mer än spänd muskulatur för att återge styrka i polyester.

Om man enbart kan leva i nuet och glädjas av det som händer då, skulle jag rekommendera den inställningen till föreställningen. Det är rörelsescheman av enbart njutning för böjligheten, yogan och anatomin som kanske inte ens ska sättas ord på. Dans kräver kroppsmedvetenhet för att göra det koreografen säger. Men för att lyckas med det där lilla extra måste en koreograf få kroppar, som vågar tänja på alla orimliga gränser. Kvällens uppsättning gav sken av att ett fantastiskt samarbete, utöver det vanliga, måste ha skett mellan skaparen och materialet. Så glöm inte när du sitter där att bara njuta av det som erbjuds för njutningens skull.

Dansare Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Philip Sundset Granat, Tibault Monnier, HUI-HUI Hu Gustavsson

Studerande vid yrkesdansutbildningen vid Balettakademien Stockholm
Annika Alarotu, Jessica Bergström, Filippa Fahlin, Jenny Håltem Fongaard, Sigrid Jegleim, Fannie Johansson, Alicia Karhunen Larsson, Isabell Karlsson, Erna Landefjord, Filippa Lindman, Zofia Lundbäck, Linnea Malmström, Tuvalisa Nilsson, Minna Rieppo, Ella Maria Snellman, Simon Stenholm Söderlund, Alexandra Svensson, Serine Torp Drejer, Emma Wagenius, Ragnar Westerberg Martinez, Sabine Young Langeland

Filed Under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Tagged With: Dans, Recension, Scenkonst. Danskritik

Danskritik: Drone på Riksteatern – Långsamheten blir utmanade meditativt om än något för länge

2 november, 2018 by Lotta Altner

Drone
Koreograf Erik Linghedes
Komposition Eric Sjögren
Scenografi Johanna Mårtensson
Ljus Mira Svanberg
Kostym Erika Sjödin
Diselverkstaden, stora scen Nacka
Urpremiär 1 november 2018, Riksteatern

I förväg hintar föreställningen om att vi kommer att få se ”dans i vakuum”. Det är naturligtvis spektakulärt i sig eftersom ingen människa kan leva fritt och röra sig i ett utrymme utan syre. Därmed tilldelas vi en utmanande tanke att leka med, hur det skulle kunna vara möjligt att röra sig i luftfrihet om det verkligen var möjligt. Precis som att ”lyssna till bruset i tystnaden”.

Mitt på scen står en trädram med en öppen cirkel. Det lyser i cirkel och det kommer rök bakom. Jag fylls av någon for av urkraft som om vartannat ger eller tar kraft/syre i framträdandet och till dansarna. Kan det vara en annan planet som påverkar eller kan vi eventuellt befinna oss i rymden där det faktiskt lär vara vakuum?

Dansarna bär enbart vita och svarta kläder. De blir två motsatser och två enkelheter i värld där de borde få lov att finnas färgnyanser och tolkningsutrymme. Jag tror dock att färglösheten hjälper till i känslan av att vilja ge rörelse i en värld där man fysiskt inte kan röra en fena. Rymddräkts känslan ligger inte heller helt långt borta.

I små minimalistiska poser som knappt är synliga rör sig inledningsvis två dansare mot hålet, urkraften/balansen/luften. Vid mötet av varandra backar dansarna upp varandra i ett givande och tagande som om det inte finns plats för dem båda i samma positioner. Att vara nära hålet är dock bådas önskan om än inte samtidigt. Under föreställningens gång är det aldrig synkronisering mellan aktörerna utan alltid rörelser i beroende av varandra. Det är som om de inte kan röra sig på liknande frekvenser eller kan ha liknande utgångspunkter ihop.

Efter halva föreställningen känner jag av publikens frustrerande rastlöshet. Människan av idag är inte van vid att under så lång tid uppleva så lite synligt. Ögonen letar i snabba rörelser efter mer att förstå och mer att se. Sinnena hungrar efter mer information att få tugga i sig. Precis som i retreaten är vi rädda för stillheten och inväntan av vad som händer med oss själva när för lite händer runt omkring oss och vi blir själva med våra egna tankar utan yttre påverkan. Så när hastigheten ökar för ett kort ögonblick genom en dansare som glider på en s.k. ORB wheel skrattar stora delar av publiken. Skrattet är nervöst och underlättande, eftersom det äntligen händer något drastiskt på scen. Glädjen är mall placerat men man tager vad man kan få.

Vid två tillfällen riktas scenljuset skarpt mot oss i publiken. Ljuset ändrar också färg på ett sådant vis att vi bländas och inte riktigt vet vad som händer omkring oss. Kanske är det så att våra synintryck ibland behöver den skarpa tillsägelsen, ’ du tittar för mycket och känner för lite’. Jag känner mig avtrubbad och sänker min blick nästan i skam och tänker att det är dags att försöka känna mer genom ögonen.

Rörelserna blir ofta som tyngdlösa statyer och man ges tillräckligt mycket tid för att registrera dess skiftningar. Kanske hade en tydligare story i rörelsemönsterna get mig fler hållhakar att greppa begreppen på. Slutligen blir jag dock trött på ett sätt jag inte vill eftersom mina intryck är mättade på det jag sett den senaste timmen. Konceptet är genomarbeta för min del.

Dansarna svettas mycket trots de långsamma och få rörelserna. Det förvånar mig först, men inser sedan att minimalism kostar på när stora dramatiska rörelser måste frysas. När enbart det lilla ska få råda måste det finnas en kroppslig behärskning. Dansarnas positioner är också ofta obekväma och det är med stor beundran man förstår att det kostar på att inte ta chansen av varaner storslagen. Det är som att kräva mjuk ljuvhet av en vildvuxen kaktus.

Medverkande på scen
Yared Cederlund
Katrine Johansen
Robin Sundberg
Bamban Frost

Filed Under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Tagged With: Dans, Recension, Scenkonst

Dans: Våroffer i tolkning av Fredrik Benke Rydman – genialiskt

8 september, 2018 by Rosemari Södergren

Våroffer
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Komposition (Akt 1) Johan Liljedahl
Komposition (Akt 2) Igor Stravinskij
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Lehna Edwall
Ljus Palle Palmé
Ljud Simon Mårtensson och Kristian Oscarsson
Mask Maria Reis
Video Anders Granström och Andreas Skärberg
Premiär 7 september 2018 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, stora scenen

Fredrik Benke Rydman är helt enkelt ett koreografiskt geni. Hans tolkning av dansen till Igor Stravinskijs Våroffer är imponerande, enastående, elegant, överraskande, sensuell, fantastisk, ett helt underbart mästerverk där jag sitter som klistrad i salongen.

I första akten är Fredrik Benke Rydman själv på scen. Han möter en industrirobot och dansar med och mot den. Det är snyggt, förstås, oerhört suggestivt men det förmedlar en mängd tankar och känslor också.

För att få fram roboten har Benke Rydman samarbetat i ett längre projekt med utvecklare på ABB. Det har varit ett komplicerat och intensivt samarbete för att få teknik och kultur att hitta gemensamma sätt att uttrycka något på.

Andra akten ägs den stora danstruppen med mer än tjugo dansare. De framför berättelsen om vår, sommar, höst och vinter och mot slutet träder den unga flicka fram som i uruppförandet dansar sig till döds som ett offer till vårguden. Denna roll kommer att vandra mellan olika dansare. Varje föreställning tar en ny dansare rollen.

Detta fantastiska framförande av dansarna har jag inte ord att beskriva. Dessutom framfördes en stor del av andra akten på en scen med massor av vatten. Dansarna var genomdränkta och det måste ha krävt en en hel del av dansarna att röra sig på blött och plaskigt golv. Vattnet skapar spegeleffekter och förmedlar känslor av natur och klimat. Premiärpubliken var helt begeistrad. De reser sig snabbt upp när föreställningen var klar för kraftfulla stående ovationer.

Extra suggestivt och mäktigt blir det då en stor spegel rullas upp mot bakre fonden som speglar dansarna uppifrån och gör att vi ser dubbelt allt också från en annan synvinkel, uppifrån. Av och till flyter de två synvinklarna samman och det blir en förlängning av scenbilden. Så snyggt, så starkt.

Uruppförandet av Våroffer i Paris i maj 1913 var också unikt och orsakade rabalder. Framförandet bröt mot dåtidens konventioner på flera sätt: bland annat genom att dansarna tilläts trampa ned med hela foten, vilket då var helt otänkbart. Koreografin hade inåtvridna och ryckiga rörelsen och musik hade avancerade rytmer och toner som var disharmoniska. Det blev skandal och föreställningen lades ned efter sex föreställningar. Premiärpubliken blev så uppretad att det till och med blev så mycket bråk att polis fick gripa in.

Benke Rydmans version lär inte kräva några polisinsatser. Tiden har väl hunnit ikapp så det finns publik idag som uppskattar föreställningar som bryter ny mark. Scenbilderna och musik, ljud och ljus, är en stor upplevelse i sig, men tillsammans berättar de något också, de skapar många tankar och bilder inne i mig om naturens gång, om liv och död och om balansen på jorden och i första akten om människans förhållande till maskiner. Robotens rörelse mot och med Benke Rydman blir som en levande varelses rörelser. Som publik upplever jag det som att dansaren och roboten har ögonkontakt, att de förstår varandra, att de kommunicerar. Andra delar av första akten talar om olika sätt robotar och maskiner används, på gott och ont.

På Kulturhuset Stadsteaters hemsida står det om föreställningen:
Naturens kretslopp – våldsamt och vackert, något måste dö för att det nya ska kunna leva. Vårens pånyttfödelse, sommarens explosion av liv, höstens vemodiga farväl och slutligen förmultnandet. I Fredrik Benke Rydmans uppsättning av Våroffer är balansen mellan tekniken och naturen i fokus, om den rubbas kan inget leva. Moderniteten, urkrafterna i naturens element och människan som står mitt emellan.

Filed Under: Dans, Recension, Scen, Teaterkritik, Toppnytt Tagged With: Dans, Kulturhuset stadsteater, Recension, Teaterkritik

Cullbergbaletten säsongen 2018/2019: koreografi och musik för 2000-talet

1 juni, 2018 by Redaktionen

Säsongen 2018/2019 fortsätter Cullbergbaletten att bidra till utvecklingen av dans som konstform. Kompaniet följer upp de senaste årens unika inriktning av nära samarbeten mellan koreografer och kompositörer i två nya produktioner för stora scener. I augusti har danskonserten NEAR med koreografi av Eleanor Bauer och musik av Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean premiär på Way Out West i Göteborg i en samproduktion med Luger. I januari presenterar kompaniet det nya verket ON THE CUSP av koreografen Ian Kaler med musik av Planningtorock i en samproduktion med Tanzquartier, Wien, Norrlandsoperan, Umeå och PACT Zollverein, Essen. Premiär på Tanzquartier i Wien i januari och Sverigepremiär på Norrlandsoperan i Umeå senare samma månad.

Ett pressmeddelande berättar:

NEAR
Koreografen Eleanor Bauer och kompositören Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean arbetar för första gången tillsammans och skapar ett nytt koncept, danskonsert, tillsammans. NEAR är en gemensam fantasivärld där de undersöker konceptet tillsammans. De två artisterna delar intresset för poesi vilket utgör en stor del av det unika samarbetet.

Bauer kommer ursprungligen från USA och är doktorand i koreografi vid Stockholms konstnärliga högskola. Musiken till NEAR skapas av Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean i samarbete med ambientmusikern, multi-instrumentalisten och videokonstnären Frederik Valentin. Dansarna i Cullbergbaletten skapar en tillfällig autonom zon där de navigerar bland improviserad praktik och scores och skapar spontana tolkningar av ett musikaliskt och poetiskt strukturerat universum. Bräckliga former och stark magi driver NEAR i ett snyggt och ärligt utforskande av vad som krävs för att vara vaken i världen och i en kropp tillsammans med andra.

– Vi letar alltid efter nya spännande samarbeten, vi tror att mötet mellan Luger, Eleanor Bauer och Cullbergbalettens olika universum kan skapa någonting väldigt unikt och spännande. I fallet Jonatan Leandoer /Yung Lean och Cullbergbaletten har båda en hög relevans inom samtida svensk populärkultur. Det ska bli superkul att se vad som kommer ur detta och vi är så klart väldigt stolta över att premiären sker hos oss, säger Peter Björklund på Luger.

Eleanor Bauer
Eleanor Bauer är artist och koreograf och arbetar i korsningen mellan dans, text och musik. Hennes mångsidiga verk rör sig från talkshows till helaftonsverk, olika i storlek, media, metoder och kategori. Bauer kommer ursprungligen från Santa Fe, New Mexico och studerade vid Idyllwild Arts Academy i Kalifornien. Hon har en BFA i dans från New York University Tisch School of the Arts, avslutade forskningsstudier vid P.A.R.T.S. i Bryssel och är doktorand i koreografi vid Stockholms Konstnärliga Högskola. Hon har producerat egna verk genom GoodMove vzw sedan 2007 och har turnerat internationellt. 2013-2016 var hon residenskoreograf vid Kaaitheater i Bryssel och grundade open source-formatet för utbyte av praktik inom scenkonst, Nobody’s Business 2015, (www.nobodysbusiness.info). Bauer har samarbetat och arbetat som dansare med bl.a. koreograferna Xavier Le Roy, Anne Teresa De Keersmaeker/Rosas, Boris Charmatz, Trisha Brown, Mette Ingvartsen och David Zambrano, med visuella konstnärer som Matthew Barney och Emily Roysdon och med musikerna Ictus Ensemble och The Knife. Bauer har haft ett nära samarbete med musikern och kompositören Chris Peck sedan 2003 och har skapat flera originalverk under åren.

Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean
På kort tid har Jonatan Leandoer Håstad – Yung Lean – gått från undergroundsuccé till att bli en regelrätt stjärna. Tillsammans med Sad Boys har han ritat om kartan för den moderna hiphopen och samtidigt etablerat en stark och hängiven fanskara som passionerat följer varje kreativt steg han tar. Förra hösten skrev Yung Lean nästa kapitel av sin framgångssaga genom att släppa sitt tredje studioalbum Stranger som bland annat belönades med en Grammis för Årets hiphop. Trots sin ringa ålder har Yung Lean varit med längre än de flesta och den senaste tiden har han visat att samtiden tillhör honom. Bland annat har han turnerat för utsålda hus världen över, medverkat på Frank Oceans omåttligt hyllade Blonde och frontat en Calvin Klein-kampanj – detta på mycket kort tid. Därtill har han sedan dess även gett ut musik med diverse olika soloprojektom alla visat nya sidor av hans mångfacetterade konstnärskap. Samarbetet med Eleanor Bauer och Cullbergbaletten är hans första beställningsverk.

NEAR – en danskonsert av Eleanor Bauer och Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean
Medverkande: Cullbergbaletten
Idé och koncept: Eleanor Bauer och Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean
Koreografi: Eleanor Bauer
Musik: Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean i samarbete med Frederik Valentin
Scenografi: Josefin Hinders
Ljusdesign: Jonatan Winbo
Kostymdesign: Pontus Pettersson
Med 12 dansare i Cullbergbaletten
Samproducenter: Luger, Way Out West Festival, Southbank Centre, London
Världspremiär på Way Out West, Göteborg, augusti 2018

ON THE CUSP
Säsongens andra premiär är ett nytt verk av den österrikiske koreografen Ian Kaler. ON THE CUSP är en blandning av praktikbaserat material och synkroniserade rörelser. Verket är ett kombinerat live- och videoverk, en samling porträtt av de enskilda dansarna och av gruppen. Dansarna i Cullbergbaletten har sin egen historia och kompaniet håller ihop dem. Vilka är människorna i gruppen och hur bygger de upp den? Vilka är de privat och hur formar det scenkaraktärerna? Planningtorock skapar elektronisk brassmusik till lekfulla, djupt rörande, modiga och dramatiska dansverk.

Ian Kaler
Ian Kaler, ursprungligen från Österrike, studerade Transmedial Art vid University of Applied Arts i Wien och har en examen från pilotprogrammet inom samtida dans, kontext och koreografi vid Center for Dance vid, Konsthögskolan i Berlin. Sedan 2010 har han utvecklat sin fysiska och kreativa praktik i en rad koreografiska serier tillsammans med olika konstnärer och genom olika (visuella) media. Han arbetar bland annat tillsammans med dansaren och modedesignern Stephane Peeps Moun, Jam Rostron/Planningtorock och trummisen Joy Leah Joseph. Ett speciellt format inom den koreografiska serien o.T. är RAW PRACTICE som presenterades på LABO-festivalen Stockholm i april 2018, arrangerad av Cullbergbaletten. I en strukturerad och improviserad jamsession visar Kaler och Planningtorock sin gemensamma praktik och vidareutvecklar den i en intim dialog som kommunicerar mellan olika medier och språk. I augusti 2017 hade verket LIVFE premiär, det första i en ny serie verk som kombinerar rörelse med (talat) språk, llivemusik och livevideo, inom ramen för ImPulsTanz Wien International Dance Festival. Ian Kaler arbetar även med workshops som forskningsformat bland annat för DOCH, Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm, ImPulsTanz Wien International Dance Festival, Tanzquartier Wien och för Escuela Profesional de Danza i Mazatlán och University of Sonora i Mexiko.

ON THE CUSP
Koncept och koreografisk inramning: Ian Kaler
Musikalisk score: Planningtorock
Scenografi: Stephanie Rauch
Ljusdesign och video: Imogen Heath
Kostymdesign och koreografisk input/koreografassistent: Stephane Peeps Moun
Med 14 dansare i Cullbergbaletten
Samproducenter: Tanzquartier Wien, Norrlandsoperan Umeå, PACT Zollverein Essen. Ian Kaler verkar med stöd av Wien Kultur.
Världspremiär 10 januari 2019 Tanzquartier, Wien, Sverigepremiär 30 januari på Norrlandsoperan, Umeå.

Turné säsongen 2018/2019
Figure a Sea av Deborah Hay, musik av Laurie Andersson
Protagonist av Jefta van Dinther, musik av ELIAS och David Kiers
The Mental States of Sweden in Dance av Mattias Andersson
NEAR av Eleanor Bauer, musik av Jonatan Leandoer Håstad/Yung Lean
ON THE CUSP av Ian Kaler, musik av Planningtorock

Cullbergbaletten
Cullbergbaletten är Sveriges ledande repertoarkompani inom samtida dans. Genom sina turnéer över hela världen bidrar kompaniet till den internationella presentationen av samtida dans och koreografi. Cullbergbaletten arbetar med en rad internationella koreografer och konstnärer. För närvarande har kompaniet 16 dansare från nästan lika många länder och flera gästdansare engageras regelbundet i olika projekt. Sedan starten har de unika kvaliteterna hos varje enskild dansare varit Cullbergbalettens kännetecken. Genom att bjuda in koreografer och regissörer som tydligt är rotade i samtiden bidrar Cullbergbaletten till utvecklingen av scenkonst och dans som konstform. Cullbergbalettens verksamhet omfattar olika projekt och produktioner, inklusive workshops, konferenser, seminarier och föreläsningar. Gabriel Smeets är konstnärlig ledare och Stina Dahlström är verksamhetsledare för kompaniet. Cullbergbaletten grundades 1967 av Birgit Cullberg under Riksteaterns huvudmannaskap.


Jonatan Leandoer Håstad Yung Lean


Eleanor Bauer


Jonatan Leandoer Håstad och Eleanor Bauer

Filed Under: Scen Tagged With: Cullbergbaletten, Dans

  • Page 1
  • Page 2
  • Page 3
  • …
  • Page 19
  • Next Page »

Primary Sidebar

Sponsra oss gärna

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Frida & Fritiof

Nytt

Joel Alme på Slaktkyrkan – Känslosamt men förutsägbart när Göteborgs förnämsta crooner framträder

"Ledsen för det långa avbrottet, kroppen … Läs mer about Joel Alme på Slaktkyrkan – Känslosamt men förutsägbart när Göteborgs förnämsta crooner framträder

Känslosamt när världsartisterna hyllar houselegenden Avicii

Avici Tribute Concert med Aloe Blacc, … Läs mer about Känslosamt när världsartisterna hyllar houselegenden Avicii

En handelsresandes död har premiär på Malmö Stadsteater 20 december

Vad är det som gör att man räknas som … Läs mer about En handelsresandes död har premiär på Malmö Stadsteater 20 december

Filmrecension: Unga Kvinnor – stor film om det lilla livet

Titel: Unga Kvinnor (Little … Läs mer about Filmrecension: Unga Kvinnor – stor film om det lilla livet

Post Malone, Pearl Jam, Kendrick Lamar, Camila Cabello, The Killers, Ellie Goulding och Zara Larsson till Lollapalooza Stockholm sommaren 2020

Några av världens största artister; som … Läs mer about Post Malone, Pearl Jam, Kendrick Lamar, Camila Cabello, The Killers, Ellie Goulding och Zara Larsson till Lollapalooza Stockholm sommaren 2020

Hållbara låtar i omväxlande sydstatsgung – Gabriel Kelley

foto David McClister Gabriel … Läs mer about Hållbara låtar i omväxlande sydstatsgung – Gabriel Kelley

casinohex.se
nya online casinon
Casinogringos
Privatlån
allvideoslots.com
Casinon.nu
casivo

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

 
Nöje och Underhållning
Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

BlogRankers.com

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2019 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Log in