• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

Dansmuseet öppnar ny mötesplats i Hagalund med en vecka om Efva Lilja

23 oktober, 2026 by Redaktionen

Dansmuseet öppnar ny mötesplats i Hagalund med en vecka om Efva Lilja
Efva Lilja i föreställningen Tänk, tala, gör och njut

Dansmuseet öppnar ny mötesplats i Hagalund med en vecka om Efva Lilja. Ett pressmeddelande berättar:
Dansmuseet bjuder in till sin nya mötesplats i Hagalund med en hel vecka tillägnad koreografen Efva Lilja. Den 10–14 november bjuder Dansmuseet Lab in till föreställningar, samtal, film och workshops med en av den svenska danskonstens mest inflytelserika och nyskapande röster. Programmet riktar sig både till den nyfikna allmänheten och till yrkesverksamma inom dans- och kulturlivet.

Det är Efva Liljas år i år, om det nu har undgått någon. Hennes 50 år på scenen och 70 år i livet har uppmärksammats bland annat med ett nytt verk på Dansens Hus och en utställning på Scenkonstmuseet. På Dansmuseet Lab avslutas jubileumsåret med att vi får möjlighet att komma nära Liljas konstnärskap – genom att lyssna, samtala, uppleva och själva pröva hur rörelse kan bli dans.

Veckan kretsar kring konstens möjligheter att förändra, utmana och förena. Vad kan dansen uttrycka som orden inte förmår? Och hur kan konsten rubba invanda föreställningar och skapa nya sätt att mötas?

Efva Lilja är en pionjär inom svensk samtida dans och koreografi. Under fem decennier har hon utmanat gränserna mellan konstformer och verkat på scener, museer och oväntade platser runt om i världen. Hennes konstnärskap rör sig mellan dans, bild, film, text och politiskt engagemang, ofta med publiken som aktiv medskapare.

En ny plats för dans och möten
Evenemangen äger rum på Dansmuseet Lab i Hagalund, museets nya mötesplats. Här utvecklar och prövar Dansmuseet idéer inför det nya museum som öppnar i Hagalund 2029. Genom konstnärliga projekt, workshops och samarbeten med både lokala aktörer och internationellt verksamma konstnärer ska platsen bli ett levande laboratorium för dans, rörelse och delaktighet.

Program
10 november kl. 16.00–18.00 De olydigas paradis Lisa Poska och Efva Lilja i ett samtal om dans, konst och politik.
11 november kl. 19.00–21.00 Att leva i och genom dans Ett personligt möte med Efva Lilja och hennes berättelse.
12 november kl. 19.00–21.00 Kom och prova hur din rörelse kan bli dans! Workshop med Efva Lilja.
14 november kl. 14.00–17.00 Dans på film Efva Lilja introducerar och visar dansfilmer och dokumentärer om sina verk.
14 november kl. 19.00–20.30 Tänk, tala, gör och njut! Föreställning och publiksamtal.

Praktisk information
Plats: Dansmuseet Lab, Hagalundsgatan 9A, Solna
Datum: 10–14 november 2026

Arkiverad under: Dans, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Dansmuseet, Efva Lilja, Scenkonst

Danskritik: Alexander Ekmans Cacti sprider glädje med visuell fulländning och vilja till kommunikation

21 oktober, 2026 by Pernilla Wiechel

Alexander Ekmans Cacti sprider glädje med sin visuell fulländning och vilja till kommunikation

Cacti
Koreografi, kostym och visuell design Alexander Ekman
Medverkande Kungliga baletten
Musik Kungliga hovkapellet – musik av Schubert, stråkkvartett framför musik av Haydn och Beethoven
Dirigent Alec Frank-Gemmill
Konsertmästare Anders Kjellberg Nilsson
Ljus Tom Visser
Orkesterarrangemang Andy Stein
Plats Kungliga operan
Föreställning som recenseras 20 oktober 2026

Man sticker sig på Alexander Ekmans namn på verket Cacti, vilket är helt medvetet. Verket som tidigare också uppförts under o efter pandemin i Sverige hade urpremiär redan 2010 på Nederlands Dans Theater. Denna gång frågar Ekman sig, med glimten i ögat, vilken roll en danskritiker egentligen har. Efter de 16 år som passerat – och verket gått som i ett litet segertåg ut till många andra scener i världen – känns det fint att det nu just före renoveringen får fylla operans scen.

Det blir modernt, kommunikativt, lekfullt och bjuds på humoristiska inslag. De många väldigt skickliga dansarna sprids ut på var sin liten vit ruta till en början. Är det ett tangentbord, kritikerns? Intrycket blir visuellt mäktigt, såsom ju är Ekmans signum.

Baktill på scenen står till en början fyra musiker ur Kungliga hovkapellet med stråkinstrument. Toner av Haydn, Beethoven och Schubert, hörs framföras av dem och hovkapellet nertill. Allt skapar en klassisk inramning till den annars så modernistiska och expressiva scenografin. Via även inspelad musik och berättarröster (dock lite svåra att följa emellanåt) skapas en kommunikation nästan genast med publiken. Allt är grafiskt rent och tycks gå i vitt och svart – men så bärs de många gröna kaktusarna försiktigt fram. Storskaliga vita rutor finns att gömma sig bakom, eller bilda mönster eller bakgrundsblock av.

I början sitter varje dansare, i japansk stil, med bar överkropp iklädda svarta halvlånga vida byxor och svart hår, på var sin liten egen scen, i form av en vit ruta. På den dansar de, pustar och låter. Kropps-klappande hörs rytmiskt över mängden precist, unisont agerande dansare. En tajmad ekmansk massverkan uppstår. Senare fälls de vita blocken upp, blir utspridda skärmar att effektfullt gömma sig bakom. Till sist bildar de en vit isblocks-ö i bakgrunden.

Mitt i dämpas belysningen. ”Yes and no”, hörs en röst uttala som i en loop . En bit in på scenen syns en person plötsligt framföra en ensamdans. Bredvid står en man och ser på och tycks bedöma rörelserna. Cactis tema illustreras, lagom kort, och sekvensen sinkar inte det levande flödet.

Jag roas av humorn och hur publiken adresseras. Katten som knyter paret som dansar till vardagen, deras inspelade röster som tajmar med dansstegen, vinkar lekfullt utåt. Men trots allt vältajmat, vackert och otroligt väldansat kryper ändå en känsla i slutet fram, som säger att helheten upplevs något tunn och ytlig. Nu efter 16 år då verket kom till, kan det vara vår förändrade tidsanda som gjort oss mindre mottagliga för detta lättsamma. Ett allvar har krupit in över var mans tröskel, som kanske måste härbärgeras av en kraftigare verklighetsflykt, alternativt mer existentiella teman.

Ekmans verk framförs i andra akten denna kväll. Det föregås av forna danskollegan i Nederländerna – Medhi Walerskis – vårofferinspirerade estetiskt vackra, mer allvarliga Chambre. Med sin urpremiär 2012, visas det nu första gången i Sverige, och är absolut likvärdigt konstnärligt. I sig är det verket värt ett besök, men recenseras inte här.

Arkiverad under: Dans, Dans recension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ballett, Dans, Danskritik, Kungliga Operan

Filmrecension: Joanna is Skywalking – en fantastisk energiboost

17 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Joanna is Skywalking

Joanna is skywalking
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Maja Britasdotter Östberg
I rollerna: Joanna Skywalker, Thapelo Diane, Theresa Gustavsson, Lwando Kasa, Patricia ’Gugu’ Gugulethu Mofokeng, David Oriel Mokale, Sibusisu Mthembu, Slindile Sithela, Yared Tilahun Cederlund

En fantastisk energi-boost. Vi får möta sydafrikanska dansare och svenskan Joanna “Skywalker” Holewa Chrona som ägnar sitt liv åt att utforska den sydafrikanska Pantsulakulturen. Joanna både tränger djupt in i dansens alla rörelser men lär sig också språket zulu. Regissören Maja Britasdotter Östberg ch fotografen Jonte Wentzel har följt Joanna i fem år som landar i denna dokumentär som spritter av inspiration och dansens kraft. Dessa dansare: det går inte att sitta still när jag ser dem och hör rytmen från filmen.

Under fem års tid har regissören Maja Östberg och fotografen Jonte Wentzel följt dansaren Joanna Skywalkers möten med Pantsulakulturen i Johannesburg, Sydafrika. Kulturen växte fram under Apartheid-eran och har satt ett starkt avtryck i den Sydafrikanska kulturen, bland annat genom dansformen IsiPantsula.

Pantsulakulturen är född ur motståndet gentemot apartheid och orättvisor i Sydafrika. Kulturen växte fram under Apartheid-eran och har satt ett starkt avtryck i den Sydafrikanska kulturen, bland annat genom dansformen IsiPantsula. Några av dansarna vi möter tillsammans med Joanna berättar om bakgrunden och vi får också se hur några av dem lär ut dansen och dess kraft till unga i Sydafrika. Dansen är ett sätt för många unga att få kraft och hopp. I beskrivningen av filmen från distributören står:
Det är en berättelse om några av världens mest uttrycksfulla danssteg och om människans förmåga att övervinna motgångar och finna mening i livets upp- och nedgångar.

Delvis stämmer detta. Men en film är en film och varar knappt under två timmar. Denna dokumentär och människorna är med skulle mycket väl kunna fördjupas mer och bli en tv-serie med sex eller åtta avsnitt där vi får följa dem mer på djupet. Såväl Joanna som de övriga är väl värda att lära känna närmare. Denna dokumentär ger definitivt en längtar efter mer. Dokumentären ger en något splittrat intryck då den dels mäktigt visar upp dansen och dansarna och denna enorma energi de förmedlar och samtidigt finns kortar scener med Joannas existentiella funderingar. Allt detta skulle bli perfekt att fördjupa i en tv-serie.

I slitet av filmen får vi följa med Joanna när hon återvänder till Sverige och speciellt svenska hav och vatten där hon finner inspiration och frid och ro. Det är fantastiskt scener därifrån som är meditativa.

Joannas funderingar som hon berättar om är säkert sådant som många kan känna igen sig i. I alla fall varenda som någonsin haft en passion, ett intresse, ett engagemang, som fört dem till olika platser, länder och som tagit tid att dyka in i. Alla som känt sig kluvna mellan att stanna på en plats för att bosätta sig och skaffa familj och barn men samtidigt dragits till att utveckla något annat som kan vara svårt att helt förena med familjeliv. En av filmens många styrkor är att den inte presenterar färdiga lösningar, eftersom varje människa måste hitta sin väg och Joanna delar med sig av sina funderingar men ger inte svaret och pekar inte ut sitt eget svar eller lösning heller. Det är bra. Det är ett stort plus.

Regissören Maja Britasdotter Östberg säger:
Det här är en berättelse om att dedikera sitt liv till sin passion. Att följa sitt hjärta till andra sidan jorden. Om hur människor förenas på klubbarnas dansgolv världen över, men också om kraften i gemenskap och rörelsens helande förmåga.

Fakta om Joanna:
Joanna ”Skywalker” Holewa Chrona är väletablerad inom den internationella street dance scenen likväl som inom den moderna scenkonsten. Hon är drivande inom den ideella organisationen AFIA som arbetar med kulturella utbyten mellan Sverige och Sydafrika samt ses allt mer ofta på klubbarna som DJ under artistnamnet Shuwana.

Filmen är också högaktuell för Skolbio och kan hjälpa elever att reflektera över och förstå sig själva, varandra och sin omvärld i frågor som hälsa, frihet och apartheid.

Arkiverad under: Dans, Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Filmkritik, Filmrecension

Dansrecension – Cullberg: Some Thing Folk – en poetisk skapelse, en hypnotisk spiral som får mig att glömma tid och rum

12 september, 2025 by Marja Koivisto


Foto Moritz Freudenberg

Cullberg: Some Thing Folk
Koncept, koreografi och konstnärlig riktning Ligia Lewis
Ljusdesign Joseph Wegmann
Kostym Sadak
Ljuddesign George Lewis Jr aka Twin Shadow
Musikkomposition Anton Kats
Scenografi Ligia Lewis, Pia Gyll
Koreografisk assistent Corey Scott Gilbert
Medverkande Anand Bolder, Arika Yamada, Girish Kumar Rachappa, Harrison Elliott, Johanna Tengan, Johanna Willig-Rosenstein, Lilian Steiner, Mohamed ”Shika” Saleh, Noam Segal, Panos Paraschou, Vincent Van der Plas
Sverigepremiär 11 september 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

I dansföreställning Some Thing Folk står tio dansare redo att ta oss med till en plats där gamla sagor och nya fantasier möts. Koreografen Ligia Lewis första samarbete med Cullberg omformulerar vad det är att vara människa. Inspirerad av folktro, myter och black feminism skapas berättelser som förenar snarare än separerar.

Sverigepremiär 11 september på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Some Thing Folk är en dansföreställning som inte enkelt låter sig beskrivas, men den känns in på bara huden. Under en förtryckande törnekrona dansar de utsökta dansarna människans livsvillkor av att leva i ständig förändring och i symbios med andra. En symbios som ofta är förtryckande och kväver människans inre kärna. Med varje steg utforskar de gränserna för det mänskliga uttrycket, skapar en symfoni av kroppar som sveper över scenen som en mystisk dikt, skriven i ett evigt tid och rum.

I skuggan av sin egen ensamhet dansar de. Varje rörelse är en tyst skrik av förlust eller längtan, en kamp för att finna skönhet i smärtan.

Kroppar bär med varje steg tyngden av sorg, en ekande melankoli som formar dansen till en sorglig elegi, där hopp och förtvivlan smälter samman.

Ouppfyllda drömmar sveper fram, kaskader av känslor kretsar kring lidande och strävan efter befrielse. Varje rörelse är ibland en försiktig balansakt, ibland en rå styrkedemonstration, på kanten av en avgrund. Vi känner viskningar av mod i en värld av förtryck.

Dansarna rör sig psykadeliskt genom föreställningen. Varje kropp har sin skönhet men också sin särprägel som ständigt kolliderar med en omvärld som bemöter och tolkar i en variation av attraktion eller “den skrämmande andra”. Kropparna uttrycker det osynliga trycket av normer och förväntningar, och påminner med varje steg om den tysta kampen mot det som kväver mänsklighet och naket varande.

Genom en repetition av upprepade gester visar dansarna hur styrka och svaghet samexisterar och skapar en rörande berättelse om motstånd och de sårbara platser där förtryckets skugga vilar.

Föreställningen är en poetisk skapelse, en hypnotisk spiral som får mig att glömma tid och rum och känna människans skörhet, som dansar en dans med andra sköra.

Arkiverad under: Dans, Dans recension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Cullberg, Dans, Dansrecension, Scenkonst

Danskritik: En kopp kaffe – vitalt, djärvt, varmt

22 februari, 2025 by Pernilla Wiechel


Foto: Kungliga Operan/Håkan Larsson

MCGREGOR/EK
Infra
Koncept, regi och koreografi Wayne McGregor
Musik Max Richter
Scenografi Julian Opie
Kostym Moritz JungeL
Ljus Lucy Carter
Ljudansvarig Chris Ekers
Medverkande Kungliga Baletten och Kungliga Hovkapellet

En kopp kaffe
Koreografi Mats Ek
Musik Anders Hillborg
Dirigent Nir Kabaretti
Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman
Ljusdesign Erik Berglund
Konsertmästare Tale Olsson
Cellosolister Kati Raitinen /Erik Wahlgren
Medverkande Gilian Lisa Drake, Nicolas Le Riche, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet
Speltid 35 minuter
Kungliga Operan – föreställning som recenseras 21 februari 2025

Är det så att konstnärer får ett lite sannare och djärvare uttryck när de blir äldre? Efter detta vitala, hjärtevärmande, samtidsvakna och överraskande verk – svarar man ”ja!”. Mats Ek blir 80 år i april – och Marie- Louise Ekman som själv fyllt 80 i höstas – gör med En kopp kaffe helt enkelt scenkonsthistoria. Väntat var det, men också extra välkommet och härligt. Mig veterligen har de inte arbetat ihop tidigare, och synd vore om de skulle sluta nu. Jag ser fortfarande framför mig Ekmans gigantiska profiler vid bakre väggen som förhöjs i olika belysningar. De når långt ut i den helt fullsatta salongen och ger en stor rymd att dansa framför. Men först något om kvällens helhet, för vad är egentligen dans?
Att Kungliga Operan valt att lägga verket Infra, av den brittiska koreografen McGregor före paus – gör den mer till en fond – en kontrast till den senare. Det uppstår en pedagogisk lektion i danshistoria. Infra visar de äldre klassiska, stränga, uppåtsträvande könsrolls-stereotypa rörelserna – som övats vid stång framför spegeln i hundra år. Sedan tar Eks koreografi vid som en färgrik fläkt från framtiden. Här syns en mer tillåtande människosyn och hopp om förändring. Hur har dans genom åren lockat sin publik, undrar man? Vilka rörelser sågs som spännande?


Men tyvärr upplevs mer skillnader mellan verken. Samverkan mellan musiken och dansen fungerar bättre efter paus – här ger de färgglada vida kläderna, och rörelserna, ett personligt svängrum åt dansarna – som man gärna själv kliver in i. Så är det inte i Infra. I Infra känns det som att musiken, dansen och scenografin ha kommit till i var sin ensam konstnärs-kammare. Eks koreografi bildar tillammans med kapell, solister och scenografi, en tajmad helhet, medan det före paus är mera stumt. Där Hillborgs musik skapar stämning och dramatiskt stöd, ligger tyvärr Richters musik som en autistisk massa – vacker kanske i sig själv – men varför para den med dans?
Det finns en (ganska lång) film på Kungliga Operans hemsida, där Marie-Louise Ekman och Mats Ek intervjuas. Annars är söndagsintervjun i P1 – där Mats Ek intervjuas av Martin Wicklin mycket bra. Hans berättelse blir också ett tidsdokument över svensk kulturhistoria, med mamma Birgit Cullberg (Cullbergbaletten), bror Niklas – också dansare, och syster Malin (skådespelerska).
Med mig hem (efter En kopp kaffe) tar jag de många vardagliga, – ofta jämlika – livsnära scenerna med det äldre paret, scenen när det är mannen som matar spädbarnet och blir rullad av kvinnan, kastrullen som symbol för kökets maktordning – som sedan övergår till en slags mans-hjälm som hindrar sikten socialt – de många scenerna där paret tycks ”stå i bredd” (jmf Ebba Witt – Brattström). Sann och rörande är också scenen när dansarna – som unga glupska flickor – undersöker – mannens nakna vackra kropp.

Arkiverad under: Dans, Dans recension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Kungliga Operan, Mats Ek

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in