• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

10-års jubileum “Gräddfil” nyårsrevy med extra allt

6 januari, 2020 by Martin Moberg

Gruppbildsproblematik uppstår när tre klasskamrater möts igen i Ronneby efter 30 år. Mia Österhof, Carina Ringtun och Malin Holm. (Foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Nyårsrevy: “Gräddfil”

Spelas 31 december, 4 januari, 5 januari och alla fredagar och lördagar i januari.

Revyskådespelare: Mia Österhof, Carina Ringtun, Noura Alchaer, Malin Holm, Efraim Laksman, Håkan Robertsson, Kseniya Ani, Sandra Penzo.

Revyorkestern: Henrik Ström, kapellmästare (klaviatur), Lena Dolgova (violin), Stefan Nordmark (gitarr), Peter Nordmark (bas), Pär Johnsson (slagverk)

Manusförfattare: Pia Redin, Urban Jönsson, Håkan Robertsson, Efraim Laksman, Vilgot Axelsson, Mikael Kahl m fl

Regissör/Exekutiv producent: Håkan Robertsson

Under tio års tid har Ronneby folkteater satt upp nyårsrevyer på Gamla teatern i Ronneby med föregående års nyhetshändelser med mera som inspiration, alltifrån det som har hänt i Ronneby till det som varit högaktuellt nationellt och internationellt.

Detta gjort med underfundiga och klockrena texter, kombinerat med musik och dans av revyskådespelarna på scen som gör att munnen har fått le brett flera gånger ja den har fått skratta flera gånger också. Så hur skulle det bli i år, tio års jubileum dessutom och det efter ett år med en hel del händelser som satt avtryck i nyhetsflödet.

Jodå, vi skulle inte bli besvikna ty manusförfattarna gjorde det igen när de tog sig an både de lokala och globala ämnen som dominerat fjolårets nyhetsagenda. Vassa och samhällssatiriska texter som revyskådespelarna ackompanjerat av revyorkestern framförde till publikens gillande det hela gjort med glimten i ögat.

Revyn består i 32 stycken nummer, det vi drygt 50-talet i publiken under trettonafton fick se tog upp bl a miljö och klimatfrågan, vår alltmer uppkopplade tillvaro med appar och smarta telefoner. Och den klassiska baletten “Svansjön” (bästa numret) som handlade om kommunledningens dyra konferensresor, nedläggningen av kulturskolan i Ronneby – alltsammans uppdelat i två akter. Första akten lite lugnare, för att i den andra öka tempot framemot finalnumren.

Finalnumren som i år var två stycken, varav det sista var ett extranummer (bra där!) Alltsammans inramat med glittrande discodans á la 70-tal det vart stående ovationer när väl revyskådespelarna tackade publiken efter att sista numrets musik klingat av. Ronneby folkteaters revyskådespelare hade gjort det igen, ja glada amatörer som bjöd på en nyårsrevy med extra allt detta jubileums år.

En sjuk moder jord besöker läkaren. Mia Österhof och Malin Holm (foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dans, Gräddfil, Kulturbloggen, Ronneby, Ronneby folkteater

Danskritik: Fredrik “Benke” Rydmans Snövit – är snygg, rolig med duktiga dansare och starka visuella scenlösningar

12 december, 2019 by Rosemari Södergren

Fredrik “Benke” Rydmans Snövit
Idé och Koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi: Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall
Kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Dansare Lisa Arnold, Daniel Asamoah, Michael Buchner, Kevin Foo, Milena Jacuniak, Hanna Jansson, Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Martin Wallin
Premiär på Dansens Hus, Stockholm, 11 december 2019

Visuellt snyggt, perfekt. Fredrik “Benke” Rydman är en av nutidens mest fascinerande regissörer och koreografer. Allt har tar tag i blir ytterst sevärt. Också nu när han gjort sin tolkning av sagan om Snövit och fört in den i vår tid. Koreografiskt är föreställning helt fantastisk: färgerna, de skicklig dansarna, musiken. Jag är så fascinerad av hur dansen, som bygger både på modern streetdance och klassiska influenser, kan berätta så mycket. Det behöver inga ord när Fredrik “Benke” Rydman skapar koreografin.

Men ska jag vara ärlig når dramaturgin, berättelsen, inte riktigt fram hela tiden. Första halvan är klockren men sedan blir den inte lika skarpt raktpå. I ett pressmeddelande står det om uppsättningen:
Snövit 2019 handlar om en kamp mot ålderdom, en kamp för att bli älskad, en kamp mot ensamhet, en kamp mot psykisk ohälsa.

Att skildra kampen mot ålderdom – ja det når fram. I det ligger väl kampen om att bli älskad också, att människor tror att de är älskade på grund av utseende och ytliga värden. Däremot tycker jag inte att en kamp mot ensamhet och ännu mindre en kamp mot psykisk ohälsa går fram.

Snövits förälder är en androgyn person (dansas så skickligt av Daniel Koivunen). Hen vill vara vacker och bli bekräftad, går på yoga och gym och kämpar och får sin bekräftelse via miljoner likes på Instagram. Snövit, dottern, vill hon mest ha som en statussymbol, något gulligt och sött att visa upp. Detta framförs starkt med dans, i färg, med kläderna, med musik och digitalt exponerade bilder. Enastående visuellt snyggt och talande utan ord. Mästerligt.

En dag har Snövit fått mens och därmed tar hon steget från att vara ett litet barn till att vara en ung kvinna. Då får hon sin egen mobiltelefon och kan skapa sin egen profil på sociala medier och den bekräftelse och kärlek hon inte får av sin förälder kan hon få via alla följare som gillar henne. Då händer det som skakar om hennes förälder: Snövit får fler likes på Instagram.

Det är både roligt, träffande och ironiskt att framföra den klassiska sagan om Snövit i vår tid där styvmoderns talande spegel är våra sociala medier och Instagram i synnerhet.

I pressmeddelandet står det om Benke Rydmans Snövit:
Det blir en hisnande resa in den digitala samtiden, tillsammans med Snövit, Instadrottningen och 7 influencers.

De sju influencers är de sju dvärgarna, som i premiärföreställningen bara var sex. Dvärgarna, eller rättare sagt de sex influencers har var och en byggt upp sitt personliga varumärke med sin diagons. De är på en retreat för socialamedieberoende och har fått lämna ifrån sig sina telefoner och går varje dag på stärkande promenader. Dessa dansare är publikfavoriter och får kraftiga applåder, välförtjänta. Det är skickliga. Här tycker jag inte att det Benke Rydman formulerat att han vill säga går fram helt. Dvärgarna blir inte urskiljbara individer.

Som helhet är detta ändå en underbar föreställning som jag är säker på kommer att bli utsåld lång tid. Den är snygg, rolig med duktiga dansare och snygga scenlösningar.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Dansens Hus, danskritik, dansrecension, Fredrik Benke Rydman, Recension, Scenkonst, Snövit

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

18 november, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Micke Sandström

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden “Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till “Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dans, Ingmar Bergman, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

Danskritik: Monolit Polygon – Unika organiska formationer med valmöjligheter till strålande överlevnad

8 november, 2018 by Lotta Altner

Monolit Polygon
Koreografi Virpi Pahkinen
Koreografiassistent Pontus Sundset Granat
Ljusdesign Tobias Hallgren (Lumination of Sweden)
Musik Jonas Sjöblom
Kostym Virpi Pahkinen, Yin Ai Ping
Foto José Figueroa
Producent Birna Bolladóttir Wallin (Bohm Bohm Room)
Stockholm Stadsteatern, Klarascen
Urpremiär den 7 november 2018

I en värld där det mesta i konstnärlig form har någon typ av en början, en mitt och ett slut, kan modern dans ibland upplevas som en spännande gåta som man antingen utmanas av eller känner sig förbisedd av. För vad är det man ska hänga upp sina intryck på om handlingen spretar? Utan att rå för det letar jag således ännu en gång efter trådar (inte alltid röda) som kan fogas samman och skapa mening när inga ord utan enbart rörelser levereras. Jag rår inte för att jag oroar mig över att komplexiteten är så intensiv att jag kommer att missa någon, eftersom det är svårt att läsa mellan raderna.

Kvällens urpremiär ger i förväg inte mer förklaring om sig själv än namnet i sin titel d.v.s ”Monolit Polygon”. Tittar man då på varje ord för sig så kan man tolka det som ett större föremål i formen av en geometrisk månghörning. Med glädje ser jag också att många rörelsemönster under kvällen bjuder just på formationer som går att härleda till fasta geometriska figurer. Dessutom känns det som att koreografen blivit inspirerad av en av den moderna dansens pionjärer, Isadora Duncan.

Även om inte föreställningen medvetet vill utge sig för att ha en markant röd tråd genom föreställningen, så ger den mig känslan av att vilja påbjuda hur ett organistiskt samhälle är uppbyggt och vad som krävs för dess överlevnad. Jag upplever att det finns utvalda krafter med rätten att få välja livskvalitet, samtidigt som dessa måste slåss för att ligga på topp. De solodansare som erbjuds hela scenen för att uttrycka sin nödvändighet, får också förr eller senare dansa emot någon av de andra och ta sin livsviktiga position. Aldrig förr har jag skådat en sådan unikhet mellan solodansare än vad kvällen erbjöd. Ingen var den andra lik vare sig i teknik, uttryck, muskelstyrka eller utstrålning. I en levande organism kunde de lika gärna ha kunnat vara ett öra, en fot, munnens läppar och en tunntarm. Ingen av dem kunde därmed räknas bort om helheten skulle hålla ihop för organismens överlevnad.

Det fanns också en mörk symmetrisk massa av dansare. Oftast var de tillsammans i konstellationer med en gemensamt drivande kraft som dock skiftade dem i emellan. Vid ett tillfälle växte de samman i en knoppliknande näckros där kroppsdelar gick om varandra och där vems arm eller ben i sammanflätningen spelade mindre roll. Det var härligt nog det gemensamma resultatet som var det viktigaste i deras formationer. Deras individuella undergivenhet gav utrymme för att resultatet dem tillsammans kunde få lov att bli utomordentligt strålande och nervkittlande. Energin kunde gå från styrka, finmotorik och tydlig underkastelse.

Uppsättningens kläder/kostymer upplevdes uttrycksfulla och individuellt baserade. Varje färg, materiel och form hade ett syfte . För en gångs skull hade man också tagit hänsyn till både synintrycken och dansarens fysiologi. Att kombinera det tighta delarna, med de draperande och ojämna, gjorde att varje enskild rörelse hos samtliga dansare gav mer än enbart det självklara. Det krävs så mycket mer än långa ben för att kunna bära upp en kjol och behövs mer än spänd muskulatur för att återge styrka i polyester.

Om man enbart kan leva i nuet och glädjas av det som händer då, skulle jag rekommendera den inställningen till föreställningen. Det är rörelsescheman av enbart njutning för böjligheten, yogan och anatomin som kanske inte ens ska sättas ord på. Dans kräver kroppsmedvetenhet för att göra det koreografen säger. Men för att lyckas med det där lilla extra måste en koreograf få kroppar, som vågar tänja på alla orimliga gränser. Kvällens uppsättning gav sken av att ett fantastiskt samarbete, utöver det vanliga, måste ha skett mellan skaparen och materialet. Så glöm inte när du sitter där att bara njuta av det som erbjuds för njutningens skull.

Dansare Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Philip Sundset Granat, Tibault Monnier, HUI-HUI Hu Gustavsson

Studerande vid yrkesdansutbildningen vid Balettakademien Stockholm
Annika Alarotu, Jessica Bergström, Filippa Fahlin, Jenny Håltem Fongaard, Sigrid Jegleim, Fannie Johansson, Alicia Karhunen Larsson, Isabell Karlsson, Erna Landefjord, Filippa Lindman, Zofia Lundbäck, Linnea Malmström, Tuvalisa Nilsson, Minna Rieppo, Ella Maria Snellman, Simon Stenholm Söderlund, Alexandra Svensson, Serine Torp Drejer, Emma Wagenius, Ragnar Westerberg Martinez, Sabine Young Langeland

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Recension, Scenkonst. Danskritik

Danskritik: Drone på Riksteatern – Långsamheten blir utmanade meditativt om än något för länge

2 november, 2018 by Lotta Altner

Drone
Koreograf Erik Linghedes
Komposition Eric Sjögren
Scenografi Johanna Mårtensson
Ljus Mira Svanberg
Kostym Erika Sjödin
Diselverkstaden, stora scen Nacka
Urpremiär 1 november 2018, Riksteatern

I förväg hintar föreställningen om att vi kommer att få se ”dans i vakuum”. Det är naturligtvis spektakulärt i sig eftersom ingen människa kan leva fritt och röra sig i ett utrymme utan syre. Därmed tilldelas vi en utmanande tanke att leka med, hur det skulle kunna vara möjligt att röra sig i luftfrihet om det verkligen var möjligt. Precis som att ”lyssna till bruset i tystnaden”.

Mitt på scen står en trädram med en öppen cirkel. Det lyser i cirkel och det kommer rök bakom. Jag fylls av någon for av urkraft som om vartannat ger eller tar kraft/syre i framträdandet och till dansarna. Kan det vara en annan planet som påverkar eller kan vi eventuellt befinna oss i rymden där det faktiskt lär vara vakuum?

Dansarna bär enbart vita och svarta kläder. De blir två motsatser och två enkelheter i värld där de borde få lov att finnas färgnyanser och tolkningsutrymme. Jag tror dock att färglösheten hjälper till i känslan av att vilja ge rörelse i en värld där man fysiskt inte kan röra en fena. Rymddräkts känslan ligger inte heller helt långt borta.

I små minimalistiska poser som knappt är synliga rör sig inledningsvis två dansare mot hålet, urkraften/balansen/luften. Vid mötet av varandra backar dansarna upp varandra i ett givande och tagande som om det inte finns plats för dem båda i samma positioner. Att vara nära hålet är dock bådas önskan om än inte samtidigt. Under föreställningens gång är det aldrig synkronisering mellan aktörerna utan alltid rörelser i beroende av varandra. Det är som om de inte kan röra sig på liknande frekvenser eller kan ha liknande utgångspunkter ihop.

Efter halva föreställningen känner jag av publikens frustrerande rastlöshet. Människan av idag är inte van vid att under så lång tid uppleva så lite synligt. Ögonen letar i snabba rörelser efter mer att förstå och mer att se. Sinnena hungrar efter mer information att få tugga i sig. Precis som i retreaten är vi rädda för stillheten och inväntan av vad som händer med oss själva när för lite händer runt omkring oss och vi blir själva med våra egna tankar utan yttre påverkan. Så när hastigheten ökar för ett kort ögonblick genom en dansare som glider på en s.k. ORB wheel skrattar stora delar av publiken. Skrattet är nervöst och underlättande, eftersom det äntligen händer något drastiskt på scen. Glädjen är mall placerat men man tager vad man kan få.

Vid två tillfällen riktas scenljuset skarpt mot oss i publiken. Ljuset ändrar också färg på ett sådant vis att vi bländas och inte riktigt vet vad som händer omkring oss. Kanske är det så att våra synintryck ibland behöver den skarpa tillsägelsen, ’ du tittar för mycket och känner för lite’. Jag känner mig avtrubbad och sänker min blick nästan i skam och tänker att det är dags att försöka känna mer genom ögonen.

Rörelserna blir ofta som tyngdlösa statyer och man ges tillräckligt mycket tid för att registrera dess skiftningar. Kanske hade en tydligare story i rörelsemönsterna get mig fler hållhakar att greppa begreppen på. Slutligen blir jag dock trött på ett sätt jag inte vill eftersom mina intryck är mättade på det jag sett den senaste timmen. Konceptet är genomarbeta för min del.

Dansarna svettas mycket trots de långsamma och få rörelserna. Det förvånar mig först, men inser sedan att minimalism kostar på när stora dramatiska rörelser måste frysas. När enbart det lilla ska få råda måste det finnas en kroppslig behärskning. Dansarnas positioner är också ofta obekväma och det är med stor beundran man förstår att det kostar på att inte ta chansen av varaner storslagen. Det är som att kräva mjuk ljuvhet av en vildvuxen kaktus.

Medverkande på scen
Yared Cederlund
Katrine Johansen
Robin Sundberg
Bamban Frost

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Recension, Scenkonst

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 20
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Filmrecension:

Om Inga Titel: Om Inga Betyg: 3 Visas på … Läs mer om Filmrecension:

Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Mike Rosenberg, känd under artistnamnet … Läs mer om Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in