Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

Dansrecension: In a cage of light – berör och tjusar

by

In a cage of light
Koreografi och regi Charlotta Öfverholm och Jordi Cortes
Medverkande Charlotta Öfverholm , Jordi Cortes, Tobias Hallgren,
Lauri Antila
Musiker o kompositör Lauri Antila
Ljusdesign Tobias Hallgren
Regiöga Carina Nildalen
Trapets Jacob Westin
Mask Catharina Lundin
Kostymdesign Maria Lundqvist
Originalidé för kostym Linda Öhrn
Orionteatern, spelperiod 5 – 9 jan

Förfilm Checking out
Koreografi, regi och manus Charlotta Öfverholm
Filmfoto och redigering Anders J. Larsson
Originalidé för scen Charlotta Öfverholm och Elle Kunnos de Voss
Medverkande Magnus Krepper, Elena Fokina, Tobias Hallgren, James Friedman, Lauri Antila, Charlotta Öfverholm, Jan Alpsjö, Lars Hällegård, Elna Fagerberg, Anita Berger, Eva Broms

Hur övergår en dansare från tryggheten i scenljuset till ett vanligt liv? När strålkastarna släcks, vad finns därute? Hur delas livet med kära vännen och vad blir man för varandra? Frank Sinatras ”That´s life” dånar ut i teaterlokalen och plötsligt faller trapetskonstnären handfallet bakåt ut i mörkret. I den humoristiska, vackra, men också existentiellt smärtsamma dansföreställningen undersöker dansarna Charlotta Öfverholm och Jordi Cortes frågor om tillit, kroppens begränsningar och livets mening. På scenen är också Lauri Antila med själfullt spel på basfiol emellan nostalgiskt utvalda musikstycken. Det kreativa och talande scenarbetet får också hjälp av Tobias Hallgren i denna poetiska kvartett på scenen.

Öfverholm som också varit verksam i New York har i 30 år skapat produktioner som turnerat världen över. 2015 startade hon projektet Age on Stage som uppträder internationellt i syftet att ifrågasätta normer. Här ingår även workshops för danssugna 65+are. Stockholmspubliken kunde också nyligen se henne uttrycksfullt dansa i Alexander Ekmans föreställning Kuckel 2. Öfverholm och Cortes som både är dansare och koreografer har tillammans ingått i kompaniet DV8 Physical theatre i London.

Kvällens föreställning inleds av den surrealistiska dansfilmen Checking out. I den mustiga berättelsen – som sker i en hotellmiljö med drag av karneval – hör vi ledorden upprepas: ”You can check out anytime, but you can never leave”. Allt från kroppslig lust, slagsmål, spänning, till en stillsam sista måltid följd av explosiv eld sätter vidden i kvällens tema.

Att se äldre personer uttrycka människans alla sidor känns befriande och verkligt efterlängtat. Att bli speglad med livets spår i kropp och själ, känns som att tina upp, eller komma ut ur en bubbla. Det är som att bli väckt ur en falsk mediedvala. Dansen blir angelägen och direkt knuten till oss som ser på. In a cage of light med sin inramande förfilm är i sin ärlighet, något av det friskaste jag sett framföras på scenen på länge.

Dansteatertips: #parallellaspår – en poetisk dansteatermonolog spelas 27-29 augusti

by

Veckans gästskribent är Paula Alejandra Fuenzalida Ramírez, koreograf och danslärare som arbetar mycket med ungdomar och dans. Hon är en av många kulturarbetare som inte kunnat skapa föreställningar under pandemin och nu ser fram emot en höstsäsong där kulturlivet äntligen kan öppna.

Här berättar hon om sina tankar kring den föreställning hon har premiär med 27 augusti:

Nu har @teaterverket gjort en underbar sida för vår kommande produktion, så det finns inte en enda anledning till att inte hitta informationen om pjäsen. Jag kommer inte att ge mig, jag ger inte upp. Vi har klagat och tyckt att det är tråkigt livet i pandemin där kulturlivet varit stängt; vi har sett hur många teater och danskompanier har ställt in eller gått i konkurs; vi själva ställde in vår förra pjäs.

Många har uttryckt att de tycker kulturlivet saknats. Nå, nu har du chansen att visa stöd och samtidig uppleva en av de mest underbara och magiska monolog som du nånsin har sett. Det är sällan du ser skådespelare som förvandlas till en blind överlevare kvinna från Kriget; dessutom en kvinna som med så mycket kraft lyckas gå ut ur helvete, som dansar o drömmer och uppnår sitt mål. Det finns ingen mer ursäkt för att inte vara nyfiken och vara med och titta.
#parallellaspår är en poetisk dansteatermonolog.

På grund av nuvarande restriktioner kommer de tre föreställningarna endast att kunna visar för en liten skara: 25 per föreställning.

Stöd den fria kulturen och kom till @teaterverket från den 27:e augusti fram till söndag den 29/08. Jag vill se dig där.

10-års jubileum ”Gräddfil” nyårsrevy med extra allt

by

Gruppbildsproblematik uppstår när tre klasskamrater möts igen i Ronneby efter 30 år. Mia Österhof, Carina Ringtun och Malin Holm. (Foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Nyårsrevy: ”Gräddfil”

Spelas 31 december, 4 januari, 5 januari och alla fredagar och lördagar i januari.

Revyskådespelare: Mia Österhof, Carina Ringtun, Noura Alchaer, Malin Holm, Efraim Laksman, Håkan Robertsson, Kseniya Ani, Sandra Penzo.

Revyorkestern: Henrik Ström, kapellmästare (klaviatur), Lena Dolgova (violin), Stefan Nordmark (gitarr), Peter Nordmark (bas), Pär Johnsson (slagverk)

Manusförfattare: Pia Redin, Urban Jönsson, Håkan Robertsson, Efraim Laksman, Vilgot Axelsson, Mikael Kahl m fl

Regissör/Exekutiv producent: Håkan Robertsson

Under tio års tid har Ronneby folkteater satt upp nyårsrevyer på Gamla teatern i Ronneby med föregående års nyhetshändelser med mera som inspiration, alltifrån det som har hänt i Ronneby till det som varit högaktuellt nationellt och internationellt.

Detta gjort med underfundiga och klockrena texter, kombinerat med musik och dans av revyskådespelarna på scen som gör att munnen har fått le brett flera gånger ja den har fått skratta flera gånger också. Så hur skulle det bli i år, tio års jubileum dessutom och det efter ett år med en hel del händelser som satt avtryck i nyhetsflödet.

Jodå, vi skulle inte bli besvikna ty manusförfattarna gjorde det igen när de tog sig an både de lokala och globala ämnen som dominerat fjolårets nyhetsagenda. Vassa och samhällssatiriska texter som revyskådespelarna ackompanjerat av revyorkestern framförde till publikens gillande det hela gjort med glimten i ögat.

Revyn består i 32 stycken nummer, det vi drygt 50-talet i publiken under trettonafton fick se tog upp bl a miljö och klimatfrågan, vår alltmer uppkopplade tillvaro med appar och smarta telefoner. Och den klassiska baletten ”Svansjön” (bästa numret) som handlade om kommunledningens dyra konferensresor, nedläggningen av kulturskolan i Ronneby – alltsammans uppdelat i två akter. Första akten lite lugnare, för att i den andra öka tempot framemot finalnumren.

Finalnumren som i år var två stycken, varav det sista var ett extranummer (bra där!) Alltsammans inramat med glittrande discodans á la 70-tal det vart stående ovationer när väl revyskådespelarna tackade publiken efter att sista numrets musik klingat av. Ronneby folkteaters revyskådespelare hade gjort det igen, ja glada amatörer som bjöd på en nyårsrevy med extra allt detta jubileums år.

En sjuk moder jord besöker läkaren. Mia Österhof och Malin Holm (foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Danskritik: Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit – är snygg, rolig med duktiga dansare och starka visuella scenlösningar

by

Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit
Idé och Koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi: Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall
Kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Dansare Lisa Arnold, Daniel Asamoah, Michael Buchner, Kevin Foo, Milena Jacuniak, Hanna Jansson, Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Martin Wallin
Premiär på Dansens Hus, Stockholm, 11 december 2019

Visuellt snyggt, perfekt. Fredrik ”Benke” Rydman är en av nutidens mest fascinerande regissörer och koreografer. Allt har tar tag i blir ytterst sevärt. Också nu när han gjort sin tolkning av sagan om Snövit och fört in den i vår tid. Koreografiskt är föreställning helt fantastisk: färgerna, de skicklig dansarna, musiken. Jag är så fascinerad av hur dansen, som bygger både på modern streetdance och klassiska influenser, kan berätta så mycket. Det behöver inga ord när Fredrik ”Benke” Rydman skapar koreografin.

Men ska jag vara ärlig når dramaturgin, berättelsen, inte riktigt fram hela tiden. Första halvan är klockren men sedan blir den inte lika skarpt raktpå. I ett pressmeddelande står det om uppsättningen:
Snövit 2019 handlar om en kamp mot ålderdom, en kamp för att bli älskad, en kamp mot ensamhet, en kamp mot psykisk ohälsa.

Att skildra kampen mot ålderdom – ja det når fram. I det ligger väl kampen om att bli älskad också, att människor tror att de är älskade på grund av utseende och ytliga värden. Däremot tycker jag inte att en kamp mot ensamhet och ännu mindre en kamp mot psykisk ohälsa går fram.

Snövits förälder är en androgyn person (dansas så skickligt av Daniel Koivunen). Hen vill vara vacker och bli bekräftad, går på yoga och gym och kämpar och får sin bekräftelse via miljoner likes på Instagram. Snövit, dottern, vill hon mest ha som en statussymbol, något gulligt och sött att visa upp. Detta framförs starkt med dans, i färg, med kläderna, med musik och digitalt exponerade bilder. Enastående visuellt snyggt och talande utan ord. Mästerligt.

En dag har Snövit fått mens och därmed tar hon steget från att vara ett litet barn till att vara en ung kvinna. Då får hon sin egen mobiltelefon och kan skapa sin egen profil på sociala medier och den bekräftelse och kärlek hon inte får av sin förälder kan hon få via alla följare som gillar henne. Då händer det som skakar om hennes förälder: Snövit får fler likes på Instagram.

Det är både roligt, träffande och ironiskt att framföra den klassiska sagan om Snövit i vår tid där styvmoderns talande spegel är våra sociala medier och Instagram i synnerhet.

I pressmeddelandet står det om Benke Rydmans Snövit:
Det blir en hisnande resa in den digitala samtiden, tillsammans med Snövit, Instadrottningen och 7 influencers.

De sju influencers är de sju dvärgarna, som i premiärföreställningen bara var sex. Dvärgarna, eller rättare sagt de sex influencers har var och en byggt upp sitt personliga varumärke med sin diagons. De är på en retreat för socialamedieberoende och har fått lämna ifrån sig sina telefoner och går varje dag på stärkande promenader. Dessa dansare är publikfavoriter och får kraftiga applåder, välförtjänta. Det är skickliga. Här tycker jag inte att det Benke Rydman formulerat att han vill säga går fram helt. Dvärgarna blir inte urskiljbara individer.

Som helhet är detta ändå en underbar föreställning som jag är säker på kommer att bli utsåld lång tid. Den är snygg, rolig med duktiga dansare och snygga scenlösningar.

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

by

Foto: Micke Sandström

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till ”Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.