Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

Dansrecension – Cullberg: Some Thing Folk – en poetisk skapelse, en hypnotisk spiral som får mig att glömma tid och rum

by


Foto Moritz Freudenberg

Cullberg: Some Thing Folk
Koncept, koreografi och konstnärlig riktning Ligia Lewis
Ljusdesign Joseph Wegmann
Kostym Sadak
Ljuddesign George Lewis Jr aka Twin Shadow
Musikkomposition Anton Kats
Scenografi Ligia Lewis, Pia Gyll
Koreografisk assistent Corey Scott Gilbert
Medverkande Anand Bolder, Arika Yamada, Girish Kumar Rachappa, Harrison Elliott, Johanna Tengan, Johanna Willig-Rosenstein, Lilian Steiner, Mohamed ”Shika” Saleh, Noam Segal, Panos Paraschou, Vincent Van der Plas
Sverigepremiär 11 september 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

I dansföreställning Some Thing Folk står tio dansare redo att ta oss med till en plats där gamla sagor och nya fantasier möts. Koreografen Ligia Lewis första samarbete med Cullberg omformulerar vad det är att vara människa. Inspirerad av folktro, myter och black feminism skapas berättelser som förenar snarare än separerar.

Sverigepremiär 11 september på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Some Thing Folk är en dansföreställning som inte enkelt låter sig beskrivas, men den känns in på bara huden. Under en förtryckande törnekrona dansar de utsökta dansarna människans livsvillkor av att leva i ständig förändring och i symbios med andra. En symbios som ofta är förtryckande och kväver människans inre kärna. Med varje steg utforskar de gränserna för det mänskliga uttrycket, skapar en symfoni av kroppar som sveper över scenen som en mystisk dikt, skriven i ett evigt tid och rum.

I skuggan av sin egen ensamhet dansar de. Varje rörelse är en tyst skrik av förlust eller längtan, en kamp för att finna skönhet i smärtan.

Kroppar bär med varje steg tyngden av sorg, en ekande melankoli som formar dansen till en sorglig elegi, där hopp och förtvivlan smälter samman.

Ouppfyllda drömmar sveper fram, kaskader av känslor kretsar kring lidande och strävan efter befrielse. Varje rörelse är ibland en försiktig balansakt, ibland en rå styrkedemonstration, på kanten av en avgrund. Vi känner viskningar av mod i en värld av förtryck.

Dansarna rör sig psykadeliskt genom föreställningen. Varje kropp har sin skönhet men också sin särprägel som ständigt kolliderar med en omvärld som bemöter och tolkar i en variation av attraktion eller “den skrämmande andra”. Kropparna uttrycker det osynliga trycket av normer och förväntningar, och påminner med varje steg om den tysta kampen mot det som kväver mänsklighet och naket varande.

Genom en repetition av upprepade gester visar dansarna hur styrka och svaghet samexisterar och skapar en rörande berättelse om motstånd och de sårbara platser där förtryckets skugga vilar.

Föreställningen är en poetisk skapelse, en hypnotisk spiral som får mig att glömma tid och rum och känna människans skörhet, som dansar en dans med andra sköra.

Danskritik: En kopp kaffe – vitalt, djärvt, varmt

by


Foto: Kungliga Operan/Håkan Larsson

MCGREGOR/EK
Infra
Koncept, regi och koreografi Wayne McGregor
Musik Max Richter
Scenografi Julian Opie
Kostym Moritz JungeL
Ljus Lucy Carter
Ljudansvarig Chris Ekers
Medverkande Kungliga Baletten och Kungliga Hovkapellet

En kopp kaffe
Koreografi Mats Ek
Musik Anders Hillborg
Dirigent Nir Kabaretti
Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman
Ljusdesign Erik Berglund
Konsertmästare Tale Olsson
Cellosolister Kati Raitinen /Erik Wahlgren
Medverkande Gilian Lisa Drake, Nicolas Le Riche, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet
Speltid 35 minuter
Kungliga Operan – föreställning som recenseras 21 februari 2025

Är det så att konstnärer får ett lite sannare och djärvare uttryck när de blir äldre? Efter detta vitala, hjärtevärmande, samtidsvakna och överraskande verk – svarar man ”ja!”. Mats Ek blir 80 år i april – och Marie- Louise Ekman som själv fyllt 80 i höstas – gör med En kopp kaffe helt enkelt scenkonsthistoria. Väntat var det, men också extra välkommet och härligt. Mig veterligen har de inte arbetat ihop tidigare, och synd vore om de skulle sluta nu. Jag ser fortfarande framför mig Ekmans gigantiska profiler vid bakre väggen som förhöjs i olika belysningar. De når långt ut i den helt fullsatta salongen och ger en stor rymd att dansa framför. Men först något om kvällens helhet, för vad är egentligen dans?
Att Kungliga Operan valt att lägga verket Infra, av den brittiska koreografen McGregor före paus – gör den mer till en fond – en kontrast till den senare. Det uppstår en pedagogisk lektion i danshistoria. Infra visar de äldre klassiska, stränga, uppåtsträvande könsrolls-stereotypa rörelserna – som övats vid stång framför spegeln i hundra år. Sedan tar Eks koreografi vid som en färgrik fläkt från framtiden. Här syns en mer tillåtande människosyn och hopp om förändring. Hur har dans genom åren lockat sin publik, undrar man? Vilka rörelser sågs som spännande?


Men tyvärr upplevs mer skillnader mellan verken. Samverkan mellan musiken och dansen fungerar bättre efter paus – här ger de färgglada vida kläderna, och rörelserna, ett personligt svängrum åt dansarna – som man gärna själv kliver in i. Så är det inte i Infra. I Infra känns det som att musiken, dansen och scenografin ha kommit till i var sin ensam konstnärs-kammare. Eks koreografi bildar tillammans med kapell, solister och scenografi, en tajmad helhet, medan det före paus är mera stumt. Där Hillborgs musik skapar stämning och dramatiskt stöd, ligger tyvärr Richters musik som en autistisk massa – vacker kanske i sig själv – men varför para den med dans?
Det finns en (ganska lång) film på Kungliga Operans hemsida, där Marie-Louise Ekman och Mats Ek intervjuas. Annars är söndagsintervjun i P1 – där Mats Ek intervjuas av Martin Wicklin mycket bra. Hans berättelse blir också ett tidsdokument över svensk kulturhistoria, med mamma Birgit Cullberg (Cullbergbaletten), bror Niklas – också dansare, och syster Malin (skådespelerska).
Med mig hem (efter En kopp kaffe) tar jag de många vardagliga, – ofta jämlika – livsnära scenerna med det äldre paret, scenen när det är mannen som matar spädbarnet och blir rullad av kvinnan, kastrullen som symbol för kökets maktordning – som sedan övergår till en slags mans-hjälm som hindrar sikten socialt – de många scenerna där paret tycks ”stå i bredd” (jmf Ebba Witt – Brattström). Sann och rörande är också scenen när dansarna – som unga glupska flickor – undersöker – mannens nakna vackra kropp.

Dansrecension: Jean och Julie – visuellt fascinerande och under ytan finns fortfarande klass-frågan

by

Foto: Sören Vilks

Jean och Julie
Fritt efter August Strindbergs pjäs Fröken Julie
Koreografi och scenografi Fredrik Benke Rydman
Mask Patricia Svajger
Kostym Lehna Edwall
Ljus och video Green Wall Designs/Viktor Rundlöf och David Nordström Abelli
Musik och ljuddesign Petrus Königsson
Medverkande:
Jean: Daniel Koivunen Julie: Ellen Lindblad Kristin: Sophie Augot
Urpremiär 4 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Förtärande passion är nyckelordet för min tolkning av Strindbergs drama Fröken Julie. En stark, passion som far fram som en orkan och får de drabbade att glömma alla konsekvenser. Det är för mig syntesen, eller åtminstone, en av pelarna i Strindbergs drama. När nu Fredrik Benke Rydman , en av Sveriges mest fascinerande och duktiga koreografer, låter den tolkas av dansare och dynamiskt bankande technobeat blir den syntesen ännu tydligare än i de flesta föreställningar jag sett. Det här är imponerande snyggt visuellt, fascinerande och explosivt. För att förstå dramat i vår tid är förtärande passion det närmaste jag känner inför åtminstone Julies beteende.

Strindberg ställde kvinnors frigörelse i konflikt med klassfrågan i Fröken Julie. Många kanske inte ser att klassfrågan fortfarande är lika tydlig i samhället idag. Se bara hur det ser ut på typiska arbetsplatser för övre medelklassen: hur lätt är det inte för de medelålders från övre medelklassen att förmedla jobben på till exempel Dagens Nyheter vidare till sina vuxna barn.

Ridstövlarna från överheten som är glänsande putsade I originaldramat är borta, men Jean, Julie och Kristin är ändå lika bundna vid sin klass och sitt jobb. Sedan må den sexuella attraktionen slå till hur starkt den vill. Fast kanske idag är kvinnan friare och Julie kan gå i trygghet också efter sexstunden med Jean.

Jean står i valet och kvalet i denna fantastiska dansföreställning mellan tryggheten med Kristin som tillhör samma klass och det spännande och utmanande med frigjorda Julie. Visst går det att se förbi klassrollerna och tolka Kristin och Julie som olika karaktärer, olika personligheter, som Jean dras mellan.

Koreografen Fredrik Benke Rydman berättar i ett pressmeddelande om varför han ville sätta upp den:
– Jag fick idén att använda Fröken Julie som underlag för en ny dansföreställning från min son. Han sa nåt i stil med, oavsett vad jag som kille gör, så är det fel. Så kan jag inte minnas att jag kände när jag var yngre, men det är andra tider nu, synen på kön har förändrats. Och Fröken Julie känns som en bra spelplan för att ta upp de frågorna.

Denna dansföreställning är färgrik, bildstark och vi får se inzoomade ansikten på en stor bildskärm. Dansarna är mycket skickliga och scenografin överväldigande. Och även om Fredrik Benke Rydman sätter fokus på killens, mannens, dilemma, och det är passionen som styr karaktärerna är det ändå fortfarande under ytan ett klass-samhälle som styr människorna. Det tycker jag är starkt skapat av hela ensemblen och jag rekommenderar den starkt. Den är dessutom inte så lång, omkring en timme och femton minuter – en perfekt längd för att efteråt kunna gå ut och äta eller ta en kopp te hemma tillsammans och prata om kärlek, sex, passion, mäns och kvinnors roller och klass-samhället som fortfarande påverkar på många sätt. Fast det kommer de flesta teaterkritiker inte att se eftersom de tillhör den gynnande över medelklassen.

Om pjäsen
August Strindbergs pjäs Fröken Julie handlar om den unga högadliga herrgårdsfröken Julie som på midsommaraftonen dansar med tjänstefolket och blir förtjust i faderns betjänt Jean. Han är förlovad med kokerskan Kristin, som blir vittne till allt som försiggår under natten. Och det slutar inte väl.

Pjäsen hade sin urpremiär 1889 i Köpenhamn med Strindbergs dåvarande hustru Siri von Essen i huvudrollen. Det dröjde ända till 1906 innan den fick sin svenska premiär på Akademiska föreningens teater i Lund.

Dansrecension: Stolen – poetiskt, varmt och lekfullt med stor konstnärlig träffsäkerhet

by

Stolen
Av och med Kenneth Kvarnström och Jonas Nordberg
Ljus och körteknik Raimo Nyman
Ljudteknik Niklas Nordström
En samproduktion mellan Orionteatern och K.Kvarnström & Co, med stöd från Statens Kulturråd
Foto Christopher Backholm
Premiär Orionteatern 1 april 2024

Kenneth Kvarnström är en av Nordens främsta koreografer inom modern dans. Han har arbetat främst i Sverige och Finland – även internationellt – är dansare, professor, teaterchef och tidigare konstnärlig ledare för Dansens Hus. En tid var han danschef på Kulturhuset Stadsteatern. 2022 fick han svenska Cullbergpriset.

Hans formspråk ”för det undermedvetna” uppges har gjort honom internationellt känd. Verken Splitvision (2000) samt Mercuri (2009) nämns (Wikipedia). Kvarnström har gjort verk åt Finlands nationalbalett, Cullbergbaletten, Skånes Dansteater, Kungliga Baletten, Göteborgsoperans balett med mer.1987 startade han danskompaniet K Kvarnström & Co – som välkomnats runt om i världen. I början på 1990-talet ansvarade han för dansutbildningen vid Teaterhögskolan i Helsingfors – och blev där professor. Senare var han också konstnärlig ledare för Helsingfors stadsteaters danskompani.

Kvällens verk Stolen är en fortsättning på verket Sofa (r) (2013) som han också gjorde tillsammans med musikern Jonas Nordberg. Sofa (r) – handlade om döden men var en ”lågmäld, filosofisk betraktelse över livets förgänglighet och skapandets premisser”. (SvD 16/1 2014).

Premiärpubliken blir denna kväll visade in till Orionteaterns lilla ”bakficka”. Framför ett rått liknande stengolv i mindre format vid höga mörka träväggar – får vi sitta tillsammans i en liten fåradig båge fåtöljer. Under tiden spelar Jonas Nordberg diskret svartklädd på ett vackert instrument som vi senare får veta tillhör familjen luta. Hans musik sprider lågmält harmoni och stillhet i mörkret. Den uppmärksamme ser att han växlar lite då och då bland de stolar som är utplacerade på scenen.

Det mörka scengolvet visar också en kvadratisk träplatta som håller upp ett svart kuddliknande bylte – en spännande men vacker tygformation, och en hoprullad svart ryamatta.

De tre akterna inleds. Först hör vi musik och ser det visuella men så bryts allt via ett vänligt lotsande i form av små klargöranden. Personligt och med underfundig humor får vi mellan momenten veta lite smått och gott kring verket. Halvt på allvar och med glimten i ögat meddelas att det ju är en ”lågbudgetproduktion”, för ”man har ju varit frilansare” stora delar av sitt liv, och vi ombeds tänka in både hästar och dansare istället för lutans alla strängar. Den glittriga svarta skjortan är egentligen en stor och pampig orkester… Titeln Stolen – ska också förstås på engelska – ”stulen” – och de har lånat sakar av andra teatrar. Sista dansen innehåller dessutom ett steg som är stulet av Niklas Ek.

De artikulerade händerna – alldeles i början – som en efter en sticker ut ur det svarta tygbyltet – den lånade rekvisita – ger tankar om ett nyfött barns första sökande. Med humor avslutas akten då ett brett lyckligt leende syns – såsom en glädje över att ha fått livet.
Som en poetisk lek blir scenen med något som liknar en mindre trädörr som de förflyttar mellan sig. Den vrids, de sätter sig på den på varandra (!), bär den på huvudet. Allt sker smidigt, estetiskt och ödmjukt, rytmiskt.

En bit in i verket blir jag helt absorberad av den muskelkontroll och vackra precision o musikaliska lyhördhet som Kvarnström har. Med endast överkroppen – sittandes – lyckas han gestalta allt från just en stol. Nordbergs toner leder, Kvarnström följer och förstärker. Det sprider sig ett lugn – en arbetsro – som i ett bondkök mellan piga och husmor som rytmiskt kardar garn, vant tillsammans. Det är bara att njuta.

Förmågan att leka med åskådarens undermedvetna fantasier syns i scenen med dansen under det mörka skynket. Från sin plattfiskliknande position på golvet rör sig formationen vartefter – stiger till en amöbaliknande morra som övergår i något av en högrest Voldemortfigur.

En härlig krock av associationer blir också vardagsgypmpa – dansen med en svart Alienliknande dräkt på ryggen – utförd i kvadratisk ruta till lutans pärlband av toner från svunna tider.

Att ta del av hur lätt en dansare springer – och den busiga vänskapen dem emellan – när de som barn jagar varandra runt i sin egen vida hittepåvärld…var också en fröjd.

Små utskurna figurer bildar i slutet en folksamling som först syns splittrad och sedan samlas. Man höjer blicken och ser de två vännerna som klottrats samman i gemenskap på väggen strax före.

Sammantaget blir verket som ett fragment av ett skapande, byggstenar i form av en färg, toner, en form, en idé. Samspelet gestaltar också vänskap, kroppen som lyhört följer den andres känsliga toner – eller respekten när de rör sig sida vid sida – jämlikt.

I slutet hörs Walderstens dikt i högtalarna med strofer som många börjar med ”min pensel är som” . Jag hör ordet ”svart” en ny ”ryggsäck fylld med bly”, ”barnhand”, ”en hämnd som formas till en kyss”, ”som aldrig kommer fram….”.

Att omsätta känslor på detta sätt blir som en trösterik hyllning till kreativitet och vänskap.

Musik
Del 1
Johann Sebastian Bach – Preludium BWV999
Silvius Leopold Weiss – Siciliana i Ess-Dur
Jean-Philippe Rameau – Les tendres plaintes
Loscil – Estuarine

Del 2
Silvius Leopold Weiss – Sonata 52 i c-moll:
Ouverture
Courante
Menuet
Bourrée
Presto

‍Del 3
James Blake – Lindisfarne I
Robert de Visée – Chaconne en sol majeur
Western Skies Motel – Migratory Birds
Jesper Waldersten – Min pensels mantra (inläst av Åke Lundqvist)

Dansrecension: Raised on Rythm – lagom läskigt, härligt pirrigt

by

Raised on Rythm
Av Niki Tsappos
Medskapande dansare Damon Frost, Amalie Sasha Schranke, Yared Tilahun Cederlund, Rebecca Wolete
Koreografi Niki Tsappos
Musik Erik Hjärpe
Scenografi Emma Fallde och Tina Paulson
Kostym Ellen X
Ljus Jesper Larsson
Peruk och Mask Moa Hedberg
Ljud Björn Lönnroos
Urpremiär på Lejonkulan, Unga Dramaten, 31 mars 2023

Precis lagom läskigt, men mest härligt pirrigt är det att uppleva Unga Dramatens premiär för dansföreställning Raised on Rythm. Levande bevis är att klass 7 från Bagarmossen uppmärksamt sitter i publiken och klappar, knäpper, och stampar med när det påbjuds från scenen.
Koreografen Niki Tsappos, som också är dansare, var tillsammans med Martha Nabwire del i den första kvinnliga duon att vinna VM i Streetdance/hiphop, i Paris 2010. I filmerna på youtube från tillfället känns de två tjejerna som förebilder i sina joggingklädda nyskapande rörelser som snarare förmedlar kroppsglädje än försöker förföra. Men nu är Tsappos också verksam som pedagog och domare och sprider dans vidare ut i världen.

I föreställningen har hon låtit dansteamet om två unga kvinnor och två män också vara medskapare. På ett sätt känns det som att bli inbjuden till en del av en danskultur i en by, endast sedd på film från mörkaste Afrika. Men lika mycket är nutidskulturen närvarande i den moderna sköna musiken.
Mitt på scenen möts man av en äldre herre i prästliknande blå skrud och fin vit liten hatt som vänligt räcker fram kuddar till oss som blir ombedda att sprida ut oss runt scenen. Han är som en ciceron genom föreställningen och talar en tydlig och varm engelska, lätt att förstå. Vi uppmanas att ge uttryck för vad vi gillar och inte gillar och det är tillåtet att ge ljud ifrån sig.

Första scenen, som kanske gestaltar en slags födelse, sker i lugnare tempo där de två kvinnliga dansarna sakta reser sig upp i rörelser till mer stilla musik. Ett stort svart band håller dem samman som bildar ett smart redskap att studsa mot, slingra som ormar och slänga som hopprep. Extra spännande blir det sedan när den skrämmande vålnaden kommer som plötsligt bjuds in – han som kallas”it” – och kvinnorna från var sida låter det svarta bandet bli som ett skydd högt över scenen.

Hans entré som sker sakta ur mörkaste dimman blir som tagen ur en skräckfilm och han framstår lite som en medicinman med mask och slingriga lite skrämmande rytmiska rörelser. Emellanåt är det bara delar i den snirkliga dekorationen på masken som glimmar till i sitt fluorescerande material genom mörkret.

Vartefter framgår det att denna skrämmande ”it” har en nyckelroll i hela föreställningen. Han förvandlas vartefter till en varm personlighet och tar till och med humoristiskt fram en kam för att snygga till sig efter att masken tagits av. Och han har många fler talanger än att skrämmas.

De många scenerna, inkluderat den pedagogiska dansen på rytm-rutor där antalet prickar visar på taktslagen, ger en levande upplevelse av vad rytm kan vara. Under oss vibrerar också sittplatserna av högtalarnas placeringar så vi tar del av allt delvis genom kroppen. Och visst är det kul att få svara med egna fingrar och knäppa när det uppmanas till delaktighet från scenen. Budskap når fram.
En eloge måste också ges till de fina dräkterna som dansarna har. Det är underbart att bära med sig samtliga scener där kroppens rörelser accentueras under långhåriga glitterkostymer som suggestivt håller fram det mäktiga i dansens kraft.