• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

recensioner

Filmkrönikan: stor filmvecka både på bio och dvd

16 mars, 2012 by Rosemari Södergren

För filmälskare finns det massor att göra i helgen. Flera mycket bra filmer går upp på biograferna och en hel den bra släpps på dvd också.

Margin Call är en av de filmer jag tycker ingen bör missa.
I min recension gav jag filmen betyg 5 och jag skrev bland annat:

Det är en fascinerande skildring och naknare än så har nog aldrig den kapitalistiska ideologin och dess följder skildrats. Den kommer att vara högaktuell när den når de svenska biograferna i mars. Finanskraschens vågor skvalpar väl som mest över Europa då.

Regissören J.C. Chandor låter kameran berätta med täta bilder och karaktärerna är exakt utmejslade. Rollistan är fylld av säkra kort bland skådespelarna som Kevin Spacey, Paul Bettany, Jeremy Irons, Stanley Tucci och Demi Moore. Den som följer tv-serien The Mentalist får här se Simon Baker i en roll han passar perfekt för.

Den fick bra betyg av de flesta andra också:
4 i Aftonbladet, 4 i Göteborgs-Posten och 6 av 6 möjliga i Svenska Dagbladet.

Peter Dalles film ”En fiende att dö för” är väl värd att se. Det är ett spännande drama som utspelar sig utanför kusten på Svalbard under andra världskriget.
I min recension där jag gav betyg 4 skrev jag:

Fotot är vackert och spännande. Svalbard och Antarktis och ett skepp som tar sig fram där – det är fantastiska vyer. Vi får till och med se en isbjörn.

Skildringen är intressant på flera sätt. Inget är svart eller vitt. Den tyske vetenskapsmannen Friedrich brottas med svåra kval, han känner solidaritet med sitt land men han drivs också av en önskan att föra vetenskapen framåt. Han är medlem i nazistpartiet för att han tror att den politiken ska föra något gott med sig. Då, 1939, visste ingen att miljoner människor skulle gasas ihjäl i koncentrationsläger.

Till och med den person som är den största boven (jag tänker inte avslöja vem) har sin svaga punkt.

Det är både ett drama, en actionfilm och en romantisk berättelse och jag fångades in av handlingen hela filmen. Inget är förutsägbart, filmens handling tar oväntade vändningar flera gånger.

Den fick betyg 3 i Aftonbladet och 3 av Kulturnyheterna och 3 av Svenska Dagbladet.

Så har då äntligen den Oscarshyllade Hugo Cabret kommit till de svenska biograferna.
Här är några recensioner av den:
Kulturbloggen betyg 5, betyg 4 i Aftonbladet och i Expressen och betyg 5 i Svenska Dagbladet.

En film som inte tagits emot så bra av kritikerna är ”Kvarteret Skatan reser till Laholm”. Där var vi på Kulturbloggen bland de snällaste som gav filmen betyg 3, vilket Aftonbladet också gjorde. Göteborgsposten liksom Kulturnyheterna gav den betyg 1.
Svensk komedi är svår att göra och bli uppskattad av kritiker. Jag är inte särskilt förtjust i komedier överhuvudtaget, men tyckte att i sin genre var den godkänd.

En film vi tyvärr inte hunnit recensera, men som fått bra kritik av bland annat Expressen är Elle. Expressen:

Binoche spel är sällsynt besjälat. Små nyanser av mänskliga tankar, tvivel och reaktioner fyller upp bildytan och skapar en stark identifiering med rollfiguren. Det är framför allt de vardagliga störningsmomenten som blir ovanligt levande.
Många nakenscener är tvivelaktiga, där framför allt flickorna är väldigt exponerade. Det gränsar till erotisering av det redan laddade ämnet prostitution, men på det stora hela handlar det mer om relationer än om sensationer.

Förutom alla bra biofilmer släpps en lång rad bra filmer på dvd, till exempel Ruben Östlunds Play, Cary Fukunagas Jane Eyre, Shane Meadows This is England, Maktens män med George Clooney och Niceville.

Ni har väl inte missat att Niceville släpptes på dvd i veckan och att det finns chans att vinna ett exemplar. Läs om tävlingen här.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmkrönikan, filmtips, recensioner, Margin Call, Hugo Cabret, En fiende att dö för

Arkiverad under: Film Taggad som: En fiende att dö för, Filmkrönikan, Filmtips, Hugo Cabret, Margin Call, recensioner, Scen

Bridesmaids – skruvad komedi med välkänd amerikansk sensmoral

23 november, 2011 by Rosemari Södergren

Bridesmaids
Betyg 3
DVD-premiär i Sverige 23 november 2011
Biopremiär: 22 juli 2011

Bridesmaids är en komedi som driver med den amerikanska övre medelklassens bröllopshysteri och med kvinnoroller. När den släpptes på biograferna i Sverige fick den enormt positivt mottagande av kritiker. Jag missade den på biograferna och såg därför emot dvd-premiären med stora förväntningar.

Annie, spelad av Kristen Wiig, är en ung kvinna som trasslat till det mesta i sitt liv. Pojkvännen eller vad nu han ska kallas, är mån om att de ska vara självständiga så de sover aldrig över hos varandra utan har sex och sedan får hon bege sig hem. Allt verkar ske på mannens villkor, för övrigt. Jobbet strular och bostadssituationen strular för Annie och så ska hennes bästa vän Lillian gifta sig. Lillian ber Annie vara brudtärna nummer ett och det betyder att hon ansvarar för möhippan och lysningsfesten och massor annat. En tradition som inte jag känner igen från Sverige.

Brudtärnorna är en lustig samling olika personligheter, vilket är en av de viktigaste ingredienserna till filmens succé:

Helena Lindblad på DN gav filmen betyg 4 när den släpptes på bio:
Att hela gänget i stort sett ser ut som vilket tjejgäng som helst i, låt säga Hökarängen, är en annan fördel. Fram för fler filmer med stjärnor som inte kommer från ”gör-om-mig”-planeten. Tempot, dialogen och tajmningen är i det stora hela perfekt. En extra guldstjärna till Melissa McCarthy – den rundlagda säkerhetskonsulten i brudtärnesällskapet som hela tiden hoppas att möhippan ska bli en repris på ”Fight Club” – en komisk talang som man inte kan se sig mätt på.

Jag håller med Helena Lindblad om Melissa McCarthy, hon är helt underbart rolig och bryter med alla traditionella kvinnoroller.

Anledningen till att jag ändå gav filmen ett betyg lägre, betyg 3 (vilket inte är ett dåligt betyg utan betyder en bra film) är att den ändå till största delen är väldigt förutsägbar och väldigt amerikanskt moralisk. Vi har ändå sett samma handling i många filmer tidigare och sensmoralen har vi hört förr: den moral som säger att det till syvende och sist alltid är individen själv som ansvarar för om ens liv ska bli en succé eller ett fiasko. Jag har svårt att köpa den sensmoralen.

”Bridesmaids” ger många goda skratt och den är en helkväll för den som älskar skruvade komedier med överdrivna situationer och det är duktiga skådespelare i filmen. Svenska Dagbladets recensent föll totalt för filmen och gav den betyg 5:

Det som gör Bridesmaids så lyckad är i mycket det den inte är; en Bridget Jones, en Baksmällan, en Sex and the city eller en romcom (trots en snäll polis som noterar Annies trasiga baklykta). Posterns rosa färger karaktärsmördas befriande genom hela filmen. Rollbesättningen är superb i varje biroll (inklusive fina Jill Clayburgh som Annies mamma).

Jag tycker det är lite lustigt att hylla en film för vad den inte är. Lite funderar jag också på vad det är som gör att den hyllas så stort när den släpptes på bio, men när jag ser den på dvd har jag svårt att höja den så ända upp till skyarna. Den är rolig, den är delvis annorlunda och har en hel del små detaljer som är extra kul, det är en helt godkänd film, men inget mästerverk och ingen film jag kommer att bära med mig och tänka på efteråt.

Läs även andra bloggares åsikter om Bridesmaids, filmrecension, film, recensioner

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Bridesmaids, Filmrecension, recensioner, Scen

Hultsfred dag 2: Duck Sauce, The Budos Band, Johnossi och Erasure

16 juli, 2011 by Rosemari Södergren

Dag 2 slapp Hultsfredsfestivalen regnet i alla fall. Några droppar kanske föll emellanåt men det var inget som direkt störde. Dag 2 kanske var den dag där programmet var minst publikdragande. Fram till Johnossi stod på scen var det ganska folktomt utomhus. Oskar Linnros spelade på Red Stage, inne i ett stort tält, så där var rätt packat med publik.
Vid 18-tiden drog elektroniska duon i Duck Sauce igång, ett av de nyare elektroniska banden, eller DJ:s. Duck Sauce är en amerikansk/kanadensisk DJ-duo bildad 2009. Gruppen består av Armand Van Helden och A-Trak. Under sommaren och hösten 2010 fick gruppen sitt stora genombrott med låten Barbra Streisand, uppkallad efter sångerskan med samma namn.

Ja, det var elektroniskt till max med två unga män med datorer på scen och en jätteanka som scendekor. Det blev full fart på publiken med skuttande, hoppande och dans i leran efter gårdagens regnanfall. Att dansa till roligt rytmisk elektronisk musik med massa roliga ljud var nog precis vad campand, småfrusna festivalbesökare behövde. Jag sätter ingen betyg på den spelningen eftersom jag inte hörde hela, jag ilade nämligen vidare till White Stage, den vita scenen som är inne i det vita trähuset för att uppleva The Budos Band.

Den som tänker bege sig till Hultsfred under lördagen kan nog räkna med bra väder. SVT:s vädertjänst lovar sol i nästan hela landet.

The Budos Band
White Stage Hultsfredsfestivalen
Betyg 4

Brooklynbandet spelar en slags afrosouljazz och består av 10-13 medlemmar. Bandet är ofta bokade på jazzfestivaler, så kanske det var lite av felbokning att ställa dem på en scen på på Hultsfred.
Trots att de spelade på inomhusscenen, den vita scenen i vita trähuset, och regnet hängde hotande över området var lokalen inte ens halvfylld. Uppskattningsvis: en publik på nångonstans mellan 200-300 personer. Men de som var där kunde inte stå stilla. Jag tror varenda en gungade i takt med musiken, eller hängde med i takten och rytmen genom att gunga med kroppen eller med ett ben eller fot.

Det var första gången Brooklynbandet var i Sverige. Musiken, soundet, är instrumentalt där trumpeten ofta får vara det förande instrumentet med stöd av rytminstrument.

Uppsättningen på Hultsfred: Trombon, trumpet, gitarr, elbas, keyboard, trummor och fler olika slagverk.

Johnossi
Blue Stage på Hultsfred
Betyg: 3

Första låten var ”Dead end” och det var ett bra val, Johnossi fick med sig publiken, många sjöng med och viftade med händerna.
Den svenska duon Johnossi består av John Engelbert på sång och gitarr och Oskar ”Ossi” Bonde född 1979 på trummor/slagverk.

Johnossi bildades i Saltsjöbaden, Stockholm 2004 och har sedan debutskivan släpptes 2006 haft stora framgångar runtom i världen, speciellt i Tyskland.
Visst är de kända i Sverige också och har en stor supporterskara som vuxit, sedan jag såg dem på en liten scen mitt på dagen på Stockholmsfestivalen WTAI för några år sedan. Nu spelar de på en av de två stora scenerna på Hultsfred på fredagskvällen och står för den första spelningen på utomhusscenerna under dag 2 som drar så stor publik att det börjar se ut som ett publik och Hultsfred börjar bli sig mer likt.

John lät dock lite hes. Han är dock rätt rolig på scen, när han hoppade upp på trummorna i slutet av första låten höll han på att välta hela trumsetet.

Den del av publiken som ställt sig närmast scenen var förstås de stora fansen och den delen av publiken fick de igång ordentligt, de dansande och sjöng och viftade.

Däremot tappade spelningen lite fart en bit in i konserten. Nån i publiken kastade en tom plastglas mot scen, kanske en protest för att sångaren tog lite tid på sig med gitarrbytena mellan två låtar. Det var lite enformigt då, låtarna lite för lika varandra.
Sedan lyfte konserten igen med den lugnare popballaden som jag just nu inte kommer ihåg vad den heter. Och så klart, när hiten ”What´s the point” kom: då sjöng många med.
Då sjöng många med

Erasure
Green Stage på Hultsfred
Betyg 3

Bäddat för riktig nostalgikväll när åttiotalsbandet syntduon Erasure äntligen kom tillbaka till Hultsfred. Vince Clarke och Andy Bell, duon som är Erasure, spelade på den första Hultsfredsfestivalen för 25 år sedan. Till spelningen nu hade de förstärkt med två körande kvinnor.

Andy Bell, sångaren, kom ut på scenen i glittrig röd kavaj och de satte tonen direkt med hiten ”Hideaway”.

Jag stod längst fram och i stort sett alla som stått där och väntar var 45 år och uppåt. Det var härligt att se hur vi som inte är ungdomar också får ge oss hän på en konsert, sjunga med, dansa. Publiken var heltänd och vakterna som stod på en rad framför scenen kunde inte stå stilla de heller, de spratt i deras ben och de stampade takten med fötterna.

Andy Bell närmar sig 50-strecket och det är klart det syns, han är betydligt rundare än i sin ungdom och håret tycks ha vitnat. Det är coolt att han ändå ger sig hän. Hans sexiga dans och hur han flirtar med män i publiken är en stor käftsmäll åt alla åldersdiskriminerande medier.

Självklart bjöd Erasure på en lång rad av sina hits: Open your eyes, I wanna be with you, Oh L’Amour, Breath Of Life …

Erasure släpper nytt album i oktober, berättade Andy Bell. Fast det är jag förstås tveksam till, det var inte så bra när de släppte album för fyra år sedan heller. De är nog bäst när de gör nostalgispelningar med sina gamla stora låtar. Fast osvuret är bäst.

—–

Sedan tänkte jag se funklegendaren Bootsy Collins, men när jag väntat en halvtimme över den utsatta tiden orkade jag inte vänta längre. Jag har svårt för artister som på en festival inte kan respektera tiderna. Det är skillnad när det är konserter inomhus och man sitter bra och kan dricka något. Här står man utomhus och är lite sliten efter några dagar på festival. Att bara stå och hänga utan att artisten kommer, nej tack.

Relaterat om Hultsfredsfestivalen:
Kulturnyheterna, Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Hultsfred, recensioner, musik, musikfestivaler, Johnossi, Erasure

Arkiverad under: Musik Taggad som: Erasure, Hultsfred, Johnossi, Musik, recensioner

Getaway dag 3 och sammanfattning

11 juli, 2011 by Linnea Amling

Getaway dag 3 och sammanfattning
Sista dagen på festivalen och solen strålar som aldrig förr. Det är är tråkigt att festivalen snart är slut men samtidigt ska det bli rätt skönt att komma hem. På campingen har det blivit betydligt mycket lugnare än det var i början. Även de mest hårdbitna krökarna sitter lugnt i sina solstolar och hetsdricker vatten.

Jag har personligen inte så många band jag vill se denna sista dag,så dagen spenderas mest med att glida runt på campingen och äta thaimat. Det första bandet jag anstränger mig för att verkligen se blir Dia Psalma, som var ett utav de första punkbanden som jag lyssnade på.

Bandet drar dagens hittills största och högst sjungande publik. Låtar som ”Alla älskar dig” och ”Tro rätt, tro fel” får varenda en i publiken att vråla med. När de bränner av ”Luft” gormar jag med som en idiot. Som liveband är Dia Psalma riktigt bra, deras låtar är som gjorda att spelas live. De är dansanta och lätta att sjunga med i, absolut ett perfekt festivalband. Det slutliga betyget blir en stark femma!

Efter Dia Psalma blir det beslutsångest. Av någon dum anledning så spelar Entombed och Niefelheim samtidigt. Hur är det meningen att man ska kunna välja?

Det slutar i alla fall med att jag går på båda. Börjar på Nifelheim där bröderna hårdrock rockar loss inför en headbangande, djävulsdyrkande publik. Rökmaskinen ihop med bandets skinn och nitkläder förvandlar lokalen till en liten djävulsgrotta med djävulshorn så långt ögat kan se. Jag hinner se ett antal onda låtar som ”Satanic sacrifice” innan det blir dags att springa till Entombed. På scenen står sångare Axel Hellid och vevar huvudet i cirklar samtidigt som han brölar hårt i micken. Publiken är betydligt större än Nifelheim men ljudet på Banditscenen gör att det nästan blir olidligt. Hade det inte varit för hettan på Niefelheim så hade jag nog gått tillbaka dit, men det slutar med att jag sitter i gruset och lyssnar på Entombed.
Efter Entombed får jag världens största lucka i mitt schema. Det är nästan tre timmar kvar tills niefelheim börjar spela så jag glider runt på campingen tills jag hamna i en trasig campingstol. Efter att ha tvingats inse att jag inte kan spela vuvuzeela drar jag tillbaka till området.

Jag anländer tillbaka lagom till att Hammerfall ska börja spela. Jag är verkligen inget fan, men bandet ska tydligen slå rekord i förstärkare på scen, ett rekord som de slår genom att ha 54 stycken uppraddade. Konstigt att ljudet inte var bättre under spelningen.

Den ända låten jag kan erkänna att jag gillar med Hammerfall är ”Renegade”. Jag minns så väl när den kom och spelades på Vox pop. Jag tyckte den var superhård och köpte singeln direkt. Nu tycker jag att de känns mer popband. Jag tycker verkligen att Hammerfall är så ohårdrock. Lite för mycket Allsång på Skansen. Det var jag tydligen ensam om att tycka. Dagens absolut största publik samlades för att tillsammans skrika till Hearts on fire samtidigt som eldkanoner och ljus sprutade från scenen. Bandet får en 4a.

Och så äntligen slog klockan kvart i ett. IMMORTAL IS IN THE HOUSE! Jag har längtat så, åh vad jag har längtat. Det är andra gången som norska Immortal orkat ta sig till vårt avlånga land, så självklart känns spelningen extra speciell. Som sista band på festivalen så kan man tycka att publiken borde vara mer på, men efter Hammerfall så kändes de som att de flesta drog. Antalet folk som började kolla på Immortal blev bara mindre och mindre med varje låt som gick. Själv stog jag och slängde med huvudet så gott jag kunde.

Betyget till Immortal blir en 4a. Jag hade velat ge en femma, men konserten slutade så snabbt att det drar ner betyget. Bandet lämnade scenen tio minuter innan den skulle vara slut. De kom inte ut för några extranummer, ingenting. Som frågetecken stog vi kvar och ropade, men ingenting hände. Även bristen på crabbing drar ner betyget. Man måste crabba mer än en gång för att det ska bli riktigt bra!

Så, om man ska sammanfatta festivalen i helhet. Jag skulle vilja ge festivalen en fyra av fem. Getaway är ju en väldigt ung festival, detta var andra året, så den har fortfarande väldigt mycket att lära. Placeringen av festivalen var helt okay, det var visserligen nära till det mesta, men att banditscenen hamnade brevid vattnet var jobbigt. Sjön liksom slukade upp ljudet och försrörde ett flertal konserter.

Det andra jag skulle vilja klaga lite på är bristen på coola kvinnor. Visst, ”hårdrock är för män, kvinnor kan inte göra musik, blablablabla” men som tjej hade det kännts lite peppande att ha åtminstonne ett huvudband med en cool brud i fronten. Lite girlpower kan man väl få. Men med tanke på att Manowar är det första bokade bandet till nästa år så känns de lite som att jag hoppas på ingenting.

Jag är även lite ledsen över att min älskade pizzavagn inte fanns på denna festival. Panpizza mitt i natten är ultimat festival! Jag önskar även vattentoaletter till nästa år. Hur hårdrock det än må vara med bajamajor så är det nog ingen som tycker om att halka i mänsklig avföring när de ska försöka tömma urinblåsan.

Men nog med de negativa. Getaway rock var otroligt roligt och jag har haft det fantastiskt. Jag slog dessutom mitt eget bandrekord genom att se 25 band på 3 dagar, hurra för mig. Jag längtar redan till nästa års festival. Hoppas vi ses där.

Bilder nedan: Immortal
Foto: Linnea Amling




Relaterat från Getaway rock: Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Getaway rock, rockmusik, musikfestivaler

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Getaway Rock, recensioner, Rockmusik

Recension av Monster Magnet, Ghost och Alice Cooper (Getaway Rock)

8 juli, 2011 by Linnea Amling

Tre recensioner från spelningar på Getaway Rock 2011, dag 1

Monster Magnet
Monster stage
Betyg 3

Varje gång Monster Magnet spelat i stan så har jag lyckats missa dem. Jag kan inte kalla mig själv ett hardcore fan av gruppen, men bekanta till mig som sett dem har alltid sagt att de är ett grymt liveband. På skiva så tycker jag att de låter grymma. Så när de spelar på Getaway känner jag absolut att det är ett band jag inte kan missa.

Bandet går på i tid. Publiken är rätt gles till en början men fylls på under konsertens gång. Bandet som består av fyra rockande gubbar, notera att för folk i min ålder räknas alla över 50 som gubbar, från amerika som spelar stonerrock.

Det börjar rätt segt, eller rättare sagt väldigt segt. Det första låtarna känns lite som ett rep. Sångare Tim känns inte alls med. Han sjunger och levererar bra musikaliskt, men visuellt så känns de helt platt. Publiken känns lika trött.Kanske är de värmen, kanske är de det faktum att konserten känns som ett rep.

Men efter ungefär halva konserten börjar de ta form. Publiksjön blir ett publikhav, armarna i luften börjar bli fler och fler. Bandet börjar se mer bekväma ut och det hela artar sig riktigt bra. Men det är inte förrens de sista 20 minutrarna som de blir riktigt bra, vilket är synd. Låtarna ”Powertrip” och ”Spacelord” räddar hela konsewrten. Publiken jublar med. Slutet gott, allting gott.


Ghost
Gasklockornas scen
Betyg 5

Jag ska aldrig mer dömma ett band efter Spotify. Aldrig.

Första gången jag hörde talas om Ghost så tyckte jag att de lät hur tuffa som helst. ”satanistisk melodisk rock”, det låter ju precis som någonting för mig. Illa kvickt gick jag in på Spotify och lyssnade igenom hela skivan. Och jag hatade det. Jag minns hur jag och min pojkvän satt och skrattade åt hur dåligt vi tyckte det var och hur dumma i huvudet alla som gillade de var. Jag kunde verkligen inte förstå vad hajpen kunde komma ifrån. Nu förstår jag.

Efter att jag kollat på Papa Roach lite snabbt så skyndade jag mig bort till den enda innescenen på festivalen. Utanför portarna stog runt 100 personer och trampade ilsket. Det var fullt i lokalen och inga fler kunde komma in. Jag hade dock tur så jag visade bara upp mitt presspass så blev jag insläppt.

Väl inne var de kolsvart och knäpptyst. Jag trodde för en sekund att jag var själv, tills jag krockade rakt in i en folkmassa. Mitt mål var att komma längst fram till fotodiket och att ta sig till scenen var inte det lättaste, jag fick trampa på många tår och ta emot många armbågar.

Väl framme vid scenen var de också kolsvart. Man såg ingenting. Plötsligt spred sig en dimma ut över scenen och med det mystiska ljus. Fyra män iklädda munkdräkt äntrade scenen och musiken satte igång. Lamporna drev runt i olika färger och sedan steg han in. Iklädd majestätiska kläder och ansiktet målat som döden ställde denna läskiga figur vid mikrofonen och började sjunga. Jag höll på tappa kameran i marken.

Jag vet inte hur jag ska förklara de 45 minutrarna som skedde efter detta. Men om jag får välja ett ord sp blir det magi. Färgerna, ljusen, kläderna, musiken. Allt tillsammans blev otroligt överväldigande och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag har aldrig blivit så förvirrad av en konsert. Jag var rädd, det kan jag erkänna. Energin i rummet var enorm.

Efter att ha fått mina tre låtar framme vid scenen i fotodiket fick jag vandra bak. På darriga ben ställde jag mig på kanten så att jag precis kunde se vad som försegick på scenen. Magi. Svart magi. Fast ändå så vackert.

Musikmässigt kan jag inte säga att det var de bästa jag hört, men det var absolut något utav de häftigaste jag sett. Ghost live går inte att beskrivas. Det måste upplevas.

I slutet av konserten smällde bandet av en cover på ”Here comes the sun” en glad låt som jag vanligtvis förknippar med sommar. Nu var den dock mörk och dyster, men även otroligt vacker. Dagens höjdpunkt. Tack Ghost.


Alice Cooper
Monster stage
Betyg 5

För några dagar sedan så förslkte jag se Alice Cooper på Gröna Lund, men på grund av ett missförstånd fick jag inte det. Tur då att jag fick se honom nu. Som nästsista band för dagen tog han plats på den största scenen för nästan två timmar av klassiker, halshuggningar och en otrolig scenshow.

Själva upplägget av konserten var nog inget nytt, en av nackdelarna med herr Cooper är att han har en setlist som han kör rätt hårt på.. Inledde med ”Black Widow” för att senare bränna av hits som ”Eighteen”, ”brutal planet” och ”Million dollar babies”. Publiken var galen och övertaggad och sjöng med i nästan varenda textrad.

Med klassiska inslag som att mörda en kvinnodocka, leka med en orm och halshugga sig själv kan jag väl inte säga att Alice chockar, men det är fan så underhållande, även om man sett de förr. Jag tror att han skulle kunna göra i princip vad som och publiken skulle älska det.

Som ett maffigt avslut bjuds det först på ”Schools out” som får ett inslag av ”Another brick in the wall” på slutet. Varenda en i publiken vrålar med. I baren har vakterna börjat ge upp med att få folk att sluta hoppa på borden. Som sista låt blir de grymma ”Elected”. I WANNA BE ELECTEEEEEED.

Fler bilder på Ghost:

Mer om Getaway Rock, dag 1 har jag skrivit om här.

Arbetarbladet recenserar Alice Coopers spelning.

Läs även andra bloggares åsikter om getaway rock, musikfestival, recensioner

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Getaway Rock, Musikfestival, recensioner

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 26
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Press-utställningen Glasstress visas … Läs mer om Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Deckareliten samlas i Göteborg i höst – … Läs mer om Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Höstens program på Unga Klara

UNGA KLARA är Sveriges nationella scen … Läs mer om Höstens program på Unga Klara

Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Brittiska The Kooks har släppt en nya … Läs mer om Lyssna: The Kooks – Cold Heart

”Hundraåringen” med Claes Malmberg på Tjolöholms slott har premiär 30 juni

Den 30 juni 2022 blir det premiär för … Läs mer om ”Hundraåringen” med Claes Malmberg på Tjolöholms slott har premiär 30 juni

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in