Dag 2 slapp Hultsfredsfestivalen regnet i alla fall. Några droppar kanske föll emellanåt men det var inget som direkt störde. Dag 2 kanske var den dag där programmet var minst publikdragande. Fram till Johnossi stod på scen var det ganska folktomt utomhus. Oskar Linnros spelade på Red Stage, inne i ett stort tält, så där var rätt packat med publik.
Vid 18-tiden drog elektroniska duon i Duck Sauce igång, ett av de nyare elektroniska banden, eller DJ:s. Duck Sauce är en amerikansk/kanadensisk DJ-duo bildad 2009. Gruppen består av Armand Van Helden och A-Trak. Under sommaren och hösten 2010 fick gruppen sitt stora genombrott med låten Barbra Streisand, uppkallad efter sångerskan med samma namn.
Ja, det var elektroniskt till max med två unga män med datorer på scen och en jätteanka som scendekor. Det blev full fart på publiken med skuttande, hoppande och dans i leran efter gårdagens regnanfall. Att dansa till roligt rytmisk elektronisk musik med massa roliga ljud var nog precis vad campand, småfrusna festivalbesökare behövde. Jag sätter ingen betyg på den spelningen eftersom jag inte hörde hela, jag ilade nämligen vidare till White Stage, den vita scenen som är inne i det vita trähuset för att uppleva The Budos Band.
Den som tänker bege sig till Hultsfred under lördagen kan nog räkna med bra väder. SVT:s vädertjänst lovar sol i nästan hela landet.
The Budos Band
White Stage Hultsfredsfestivalen
Betyg 4
Brooklynbandet spelar en slags afrosouljazz och består av 10-13 medlemmar. Bandet är ofta bokade på jazzfestivaler, så kanske det var lite av felbokning att ställa dem på en scen på på Hultsfred.
Trots att de spelade på inomhusscenen, den vita scenen i vita trähuset, och regnet hängde hotande över området var lokalen inte ens halvfylld. Uppskattningsvis: en publik på nångonstans mellan 200-300 personer. Men de som var där kunde inte stå stilla. Jag tror varenda en gungade i takt med musiken, eller hängde med i takten och rytmen genom att gunga med kroppen eller med ett ben eller fot.
Det var första gången Brooklynbandet var i Sverige. Musiken, soundet, är instrumentalt där trumpeten ofta får vara det förande instrumentet med stöd av rytminstrument.
Uppsättningen på Hultsfred: Trombon, trumpet, gitarr, elbas, keyboard, trummor och fler olika slagverk.
Johnossi
Blue Stage på Hultsfred
Betyg: 3
Första låten var ”Dead end” och det var ett bra val, Johnossi fick med sig publiken, många sjöng med och viftade med händerna.
Den svenska duon Johnossi består av John Engelbert på sång och gitarr och Oskar ”Ossi” Bonde född 1979 på trummor/slagverk.
Johnossi bildades i Saltsjöbaden, Stockholm 2004 och har sedan debutskivan släpptes 2006 haft stora framgångar runtom i världen, speciellt i Tyskland.
Visst är de kända i Sverige också och har en stor supporterskara som vuxit, sedan jag såg dem på en liten scen mitt på dagen på Stockholmsfestivalen WTAI för några år sedan. Nu spelar de på en av de två stora scenerna på Hultsfred på fredagskvällen och står för den första spelningen på utomhusscenerna under dag 2 som drar så stor publik att det börjar se ut som ett publik och Hultsfred börjar bli sig mer likt.
John lät dock lite hes. Han är dock rätt rolig på scen, när han hoppade upp på trummorna i slutet av första låten höll han på att välta hela trumsetet.
Den del av publiken som ställt sig närmast scenen var förstås de stora fansen och den delen av publiken fick de igång ordentligt, de dansande och sjöng och viftade.
Däremot tappade spelningen lite fart en bit in i konserten. Nån i publiken kastade en tom plastglas mot scen, kanske en protest för att sångaren tog lite tid på sig med gitarrbytena mellan två låtar. Det var lite enformigt då, låtarna lite för lika varandra.
Sedan lyfte konserten igen med den lugnare popballaden som jag just nu inte kommer ihåg vad den heter. Och så klart, när hiten ”What´s the point” kom: då sjöng många med.
Då sjöng många med
Erasure
Green Stage på Hultsfred
Betyg 3
Bäddat för riktig nostalgikväll när åttiotalsbandet syntduon Erasure äntligen kom tillbaka till Hultsfred. Vince Clarke och Andy Bell, duon som är Erasure, spelade på den första Hultsfredsfestivalen för 25 år sedan. Till spelningen nu hade de förstärkt med två körande kvinnor.
Andy Bell, sångaren, kom ut på scenen i glittrig röd kavaj och de satte tonen direkt med hiten ”Hideaway”.
Jag stod längst fram och i stort sett alla som stått där och väntar var 45 år och uppåt. Det var härligt att se hur vi som inte är ungdomar också får ge oss hän på en konsert, sjunga med, dansa. Publiken var heltänd och vakterna som stod på en rad framför scenen kunde inte stå stilla de heller, de spratt i deras ben och de stampade takten med fötterna.
Andy Bell närmar sig 50-strecket och det är klart det syns, han är betydligt rundare än i sin ungdom och håret tycks ha vitnat. Det är coolt att han ändå ger sig hän. Hans sexiga dans och hur han flirtar med män i publiken är en stor käftsmäll åt alla åldersdiskriminerande medier.
Självklart bjöd Erasure på en lång rad av sina hits: Open your eyes, I wanna be with you, Oh L’Amour, Breath Of Life …
Erasure släpper nytt album i oktober, berättade Andy Bell. Fast det är jag förstås tveksam till, det var inte så bra när de släppte album för fyra år sedan heller. De är nog bäst när de gör nostalgispelningar med sina gamla stora låtar. Fast osvuret är bäst.
—–
Sedan tänkte jag se funklegendaren Bootsy Collins, men när jag väntat en halvtimme över den utsatta tiden orkade jag inte vänta längre. Jag har svårt för artister som på en festival inte kan respektera tiderna. Det är skillnad när det är konserter inomhus och man sitter bra och kan dricka något. Här står man utomhus och är lite sliten efter några dagar på festival. Att bara stå och hänga utan att artisten kommer, nej tack.
Relaterat om Hultsfredsfestivalen:
Kulturnyheterna, Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om Hultsfred, recensioner, musik, musikfestivaler, Johnossi, Erasure
[…] Har skrivit några recensioner från Hultsfred, bland annat om Erasures spelning. […]