August Björn
Chiasmus
4
Inspelad i Studio Epidemin augusti – oktober 2024 (plus inspelning percussion Mischa Grind/ August Björn)
Producent: August Björn
Egen utgivning
Releasedatum: 17/4 2026
Bevistade releasekonserten på Utopia, en sällsam upplevelse. Publiken på fullsatta krogen förseddes med optimal akustik då kompositören anlitat egen ljudtekniker. Överraskades av hans medmusiker och inte minst kreativa rytmläggningen av Mischa Grind. Skrev dock inget den gången. Blev å andra sidan ett antal timmars jobb vilket resulterade i en text här, när August Björn efter egen förfrågan intervjuades av undertecknad, en intervju/ ett samtal som pågick i över två timmar. Ställde upp tack vare att jag fann hans musik intressant och särskiljande. Hade tidigare hört pianisten och kompositören ackompanjera Sara Aldén (Grammis-belönad) live och på skiva samt hört honom solo i kortare spelning på Utbudsdag hos Bunkern bokar. Lustigt nog lyckades den pr-medvetna mannen att också få GP att nappa på kroken plus ytterligare en publikation. Tidningen skildrade Björns story, hur han tvingades hålla upp från att spela under flera år efter att ha övat sönder händerna. Trots att jag varken hade ensamrätt på storyn eller avslöjade något scoop, kändes det nästan som att snuvas på konfekten.
Chiasmus är ett verk indelat i nio stycken skrivet för klaviaturer, röst och rytmsektion. Musiken har formats efter titelns innebörd, det vill säga en korsställning som blir en spegelfigur som upprepar ackordföljder/ toner i omvänd ordning. I nämnda intervjuer såväl som i bifogat häfte till cd:n berättas ingående om musikens tillkomst och om en mental resa som innehållit förtvivlan, drömmar, utmaningar och upptäckter om en själv vilka inneburit att August Björn hittat hem.
De för mig obekanta, eller i ett fall vagt bekant, medmusikerna sammanstrålade komponisten med på Musikhögskolan i Göteborg (HSM). Vokalist Alicia Lázaro tillför också elektronik. Hon kombinerar instrument med elektronik, är en multiinstrumentalist som i sitt komponerande väver in muntliga traditioner och hon har uppträtt i Taiwan, Amsterdam och Madrid. Mischa Grind spelar trummor och percussion (congas, taiko, silver eye…). Han har sysslat med soundtrack och skapat musik till scenkonst, var under femton är en kugge i Kolonien, turnerat med Cleo och Iiris Viljanen. Jonas Nilsson trakterar kontrabas. Han var med om att bilda en kvintett som lirade alternativ rock/ jazz, har sedan länge varit medlem i indie-jazz bandet Mumriq och skiftar obehindrat emellan impro och kammarmusik. Jag hörde honom live i fjol då han ackompanjerade ett sjungande par från Kungsbacka. Alla tre har en mycket gedigen musikalisk utbildning och har i flera fall erhållit stipendier. På The Dance (For Mary & Eliot) gästar Leo Lövsén på viola och Annie Gunnarsson på violin. Tonsättarens instrument är flygel (fazioli), piano, syntar, sampling, fönsterglas och handklapp.
Ovanligt att ha hört musiken i livetappning i förväg. Lyssnade häromdagen i hörlurar på albumet. Som väntat fäster jag mig vid mollackordet i svindlande vacker öppning inflätat i Lázaros elegiska röst. Efter ett kort tag bryter ett kraftfullt anslag in likt en svallvåg och stycket övergår till porlande tonfall. Åtskilliga sekvenser erövrar med en förförisk påverkan, något jag noterar redan i andra spåret Katabasis Part I. Synt ( låter som rhodes) , ordlös sång och rytmsektion som träder fram i helfigur samverkar stiligt. Det melodiskt sköna har sin motvikt i soundet som skildrar det såriga och strapatsrika. Björn vill känslomässigt förmedla sin resa genom att använda ett vittomspännande register. Den musikaliska visionen inkapslad i sin särpräglade form går inte att ta miste på. Han vågar i konsekvensens namn vara experimentell emellanåt, därmed inte alltid lättillgänglig. Det illustrativa soundet kan snarare definieras som genrefri ambient med avantgardistiska inslag än konventionell jazz. Det spröda matchas i andra änden av mäktiga crescendon, vars urladdningar ger lyssnaren avgrundsdjup föreställning om ett psykes kamp med tillvaron.
I tredje delen Travel Log, Fiirst Entry förunnas vi ett basintro och i del II av Katabasis en hisnande avstressande ballad, vars effekt når bortom vad jag verbalt förmår återge. Den mest spännande melodin utgör en slags mittpunkt. Det är de intrikata övergångar vilka pågår i fem minuter med tillsats av stråkar och utdrag ur ett föredrag av en professor om T.S Eliot och hans Four Quartets. Måste erkänna att jag har svårt att uppfatta vad essensen är. Denna professors föredrag återkommer i ett annat stycke.
Tycker mig höra att verkets övergripande musikaliska tema tas fram och utbroderas i Anabasis Part I. Ska påpekas att hade inte titeln förklarats och tanken bakom projektet understrukits, är det inte osannolikt att jag inte hade beaktat det märkvärdiga i själva tillvägagångssättet. Några takter i näst sista delen före sammansmältning sker, får förvisso sägas vara ett tydligt utslag av cirkulära idén. De känns överkonstruerade. Här tar kvinnliga viga rösten fram ett imponerande register med eskalerande höga toner.
Vi får avnjuta en MYCKET långsamt framskridande final, vars textur kommenterar och sammanfattar på ett ytterst raffinerat vis. Om det inte redan framgått ska betonas att kompositören bejakar kontraster. Svagt och starkt, långsamt svepande kontra attacklusta, medhårsstrykande sound och stänk av motsatsen. Uppskattar överlag superambitiösa satsningen: experimentell touch, melodisk perception och klangfull rytmik. Chiasmus är på samma gång ett mycket fängslande och framgångsrikt genomfört projekt.