Manus: Kay Pollak & Carin Pollak (baserat på filmen)
Manusmedverkan: Edward Af Sillén
Sångtexter: Carin Pollak och Fredrik Kempe
Kompositör: Fredrik Kempe Arrangemang: Karl-Johan Ankarblom
”Gabriellas sång”: Stefan Nilsson och Py Bäckman
Regi: Markus Virta
Scenografi: Lars Östbergh
Kostymdesign: Anna Hagert
Mask- och perukdesign: David Julio
Koreografi: Roger Lybeck
Kapellmästare: Erik Braag Månsson
Ljusdesign: Palle Palmé
Producenter: Vicky Von Der Lancken & Johan Von Der Lancken
Orkestern: Erik Brag Månsson, Marcus Sturewall, Viktor Reuter, Sven Fridolfsson, Edvin Glänte, Lene Aadalen Skomedal, Erika Risinger och Johannes Bergion
Ensemblen: Philip Jalmelid, Tuva Börgedotter Larsen, Sanna Nielsen, Christopher Wollter, Åsa Fång, Peter Apelgren, Robin Stegmar med flera inklusive barnstatister
Premiär: 17/9 2026 på Lorensbergsteatern
Spelas till och med 12/12
Har dagen efter min upplevelse på nionde rad smält intrycken, googlat en del och läst det fylliga programmet. Noterat att landets två ledande kvällstidningar utdelade högsta betyg till urpremiären på Oscars (Kay Pollak saknade inte anbud från New York, London och andra länder), vars uppsättning sågs av en publik på flera hundra tusen. Inte nog med det. Musikalen baserad på den publika filmsuccén från 2004 har satts upp i Tyskland och turnerat i Norden, Österrike och Tyskland. Jag såg filmen när det begav sig. Minns att jag tipsade om den på min arbetsplats i egenskap kulturombud för SEKO. Samlade dock i efterhand på mig relevanta invändningar.
Har sannolikt sett Pollaks predikande epos om kollektivets kraft som övervinner rädslor och enas mot faror också på teve. Lustigt nog råkade jag i natt få möjlighet att fräscha upp minnet genom att se sista halvtimmen på en filmkanal. I en essä i programmet om vad som enligt uppgift blev något långt större än en överföring från film till scen, slås det fast att verket gjort för biosalonger var ett mästerverk som gick hem överallt. Då bortses från att det inte blev någon Guldbagge, att uppföljaren med få undantag sågades skoningslöst samt att bister kritik från ansedda recensenter finns att läsa på Wikipedia. Så som i himmelen hamnar i statistik över svenska spelfilmer för vuxna på elfte plats, klart före populära Änglagård som det kan dras paralleller till. Frida Hallengren fick ett så glänsande genombrott att hon gjordes till affischnamn i havererade uppföljaren. Därtill framstod och utkristalliserades Helene Sjöholms insats i Gabriellas sång som en milstolpe i svensk musikalhistoria.
Upphovsmannen känd för sina filmer och föreläsningar menar att man ska komma till Lorensbergsteatern för att ta del av dramat och kärlekshistorien. Gillade tonen och blicken på barnet i Elvis Elvis vars underlag, böckerna av Maria Gripe, lästes med förtjusning. Samma sak fast med än större verkan avseende Barnens ö och den tankeväckande romanen av P C Jersild som slukats och står i en bokhylla. Pollaks främsta bedrift! Vilken enorm besvikelse då att genomlida Älska mej som i sin demonstrativa övertydlighet provocerade. Minns att jag motiverade min frustration i brev till en vid den tiden jobbarkompis som var C-fotograf på inspelningen. Arton åren därefter blev det inga fler filmer.
Istället en karriär med psykologisk betoning med föreläsningar om självhjälp vilket resulterade i mycket uppmärksamhet och ett par böcker. Så som i himmelen kan ses som ett krön på denna praktik. Pollaks idé om att tro kan försätta berg när rädslor tryckts undan. Självförtroendet på körens medlemmar växer till oanade höjder genom kantorn/ körledaren Daniels försorg. Han den världsberömde dirigenten och kompositören som efter kollaps flyttat tillbaka till sin barndomsby och köpt nedlagda skolan. Han lockar fram deras inre förmåga vilket orsakar konvulsioner i bygden och församlingen. Och på kuppen lär sig konvalescenten som inpräntar vikten av att lyssna att bli social hitta tillbaka till glädjen och finner kärleken. Till en viss gräns bör dylik frälsningslära betraktas skeptiskt, även om prästens motstånd är förutsägbart väntat. Dessutom blir hans förnekelse av sexuell lust parat med aggressivt laddad fetisch för jaktgevär och självskadebeteende en drivande konflikt i dramat. Efter massvis med förvecklingar och hot kommer som bekant kören iväg till den tävling i Wien som handlingskraftige handlaren anmält dem till. Efter Daniels ankomst existerar inte längre någon vardaglig lunk i den lilla norrländska byn, utan det är antingen himmel eller helvete. De polaritet musikalpublik är van vid. Oerhört många problem måste åtgärdas. Olika viljor, oförlöst mobbing behöver redas ut och den ohanterliga situationen med allt värre hustrumisshandel mot stjärnan Gabriella måste lösas.
Sitter långt ut på nionde rad på denna lyxiga helaftonsföreställning. Jämte mig sitter ett par av uppsättningens nyckelpersoner. Premiären innehåller några extra uppiggande komponenter som inte har med recensionen att göra. Inte heller att det som en kunnat förutspå blev stående ovationer. Tänker således på trevliga körsången på trappan, röda mattan utanför entrén, bubbel och kändisar vilka intervjuas och fotas. Scenens hela djup tas i anspråk på ett sätt jag sällan upplevt här. Scenografin är fiffigt konstruerad med kulisser som sänks ner i vajrar. Berättelsen åskådliggörs med scener från naturen, i affären, från Daniels oinredda nya hem, långbord mest festande körmedlemmar och får scener från resan ut i Europa. Fast flest scener utspelas förstås i kyrkan.
Musikerna sitter osynliga i orkesterdike till höger. Några av dem har jag recenserat tidigare, till och med träffat. Syftar på basisten Viktor Reuter och i viss mån Erik Risinger på stråk. Sven Fridolfsson är anställd i Göteborg Wind Orchestra där han har en framskjuten position som altsaxofonist medan hans son Edvin Glänte förekommer i flera kvalificerade konstellationer inom jazz. Musiken som isolerad företeelse når mig inte som jag hade hoppats. Att den bara ibland gör önskvärt avtryck kan möjligen bero på kompositör Kempes fäbless för Melodifestivaler. Roas förvisso av hur orkestern påminner om ett wienerkapell inledningsvis. Och de är duktiga på att ackompanjera i ”arior”, duetter och inte minst när kören ger full hals. Ett par gånger urskiljer sig på bästa sätt ett ensamt digitalpiano när storsatsande sångare backas upp.
Lusten att till synes överdriva det norrländska kynnet måste problematiseras. Jag som saknar personlig koppling och aldrig vistats längre norrut än Jämtland några gånger i ungdomen, kan inte avgöra vilka egenskaper som har förankring och vilka brett anlagda karaktärsdrag som mest är fördomar. Här blandas friskt lättköpt humor á la Pistvakt och mental misär likt teveserien baserad på Karin Smirnoffs romaner med de förödande manbarhetsriterna i Jägarna osande av såväl krutrök som klichéer. Pollak ger oss maximalt med förnyat bränsle i debatten om rejäla och sammanbitna norrlänningar. När det brister beter byns innevånare som hemvändande dirigent, vars psyke behöver lappas ihop på grund av att hans ensidigt ägnat sig åt musiken, utan jämvikt i själen. Dessutom skaffar han sig cykel fast han inte ens kan cykla. Utan att veta vad som är trovärdigt misstänker jag att manus gycklar och gödslar friskt med vår syn på norrländska typer. Rollfigurer påpekar också för den de tror är utböling vad som gäller i byn Ljusåker, hur folk är.
Har inget att erinra mot regin sammantaget. Markus Virta förmedlar med fast hand den krängande intrigens tvära kast i ord och ton. Vi rycks med. Det blir aldrig ointressant. Rytmen i växlingen mellan scener är föredömlig. Vad som stör en del är dock att inget lämnas kvar till betraktaren när varje dramatisk scen tas till sin spets. Sättet varpå reaktioner signaleras blir övertydligt, vilket antagligen manusförfattarna ska lastas för. Noterade att det jobbats mycket med koreografin. En stimulerande plusfaktor, särskilt när skiftande personligheterna hos individerna i kören exponeras.
Trots brännande realistiska sekvenser bör musikalen betraktas som en saga vars handling drivs i två plan. Dels den frigörande ideologi med inslag av nyandlighet som upphovsmannen brinner för. Tänker exempelvis på en nyckelreplik av prästfrun Inger. Till sin make (Christopher Wollter vars föreställning om Brel & Piaf tillsammans med Fång jag sett) med nerverna utanpå, anfäktad av påstått syndfulla begär, säger hon bestämt att Gud inte sysslar med att förlåta eftersom han inte dömer. Vilken berömlig hållning! Dels missionen (som det är lättare att instämma i fullt ut) om körsångens betydelse, den läkande folkrörelse som växt sig unikt stor i Sverige. En stor behållning med Så som i himmelen är att få uppleva hur den folkrörelsen manifesteras i oansenliga kyrkokören i Ljusåker och ta del av hur kören ledsagas och blir allt bättre. Här finns åtskilliga moment av unisona strupar att beröras av. De handplockade rutinerade musikalartisterna/ skådespelarna går galant i land med uppdraget. Till och med musikaldebuterande Peter Apelgren tar ton, håller den förnämligt vid ett tillfälle. Ensemblen gör utmärkt ifrån sig i Mycket som är fin (kanske den mest lyckade sångtexten) och rör en vid hjärteroten i En sång till livet och som back up till Gabriella i Min egen styrka.
Musikalvarianten på det omtalade dramat kryddas av åtskilliga solosånger (vad som i operor går under beteckningen arior) och duetter. Philip Jalmelid river ner applåder med sina vokala insatser i huvudrollen som den till att börja med lite motvillige lokala körledaren, nerdimpandes med status från den stora världen, med sin uppfattning och sin kunskap i bagaget. Kuriöst nog är han lite look alike vid jämförelse med Michael Nyqvist (1960-2017), fast dennes gåtfullhet och karisma saknas. Jalmelid, i likhet med flera andra i ensemblen deltagare i musiktävlingar på SVT, har uppträtt med GSO och GWO och fick sitt genombrott i Chess på GöteborgsOperan vilket kan skönjas. Tekniken och kulminerande uttryck bemästras, vilket för mig påminner om publikfrieri. Rörs dock mer av duetterna med Tuva Borgedotter Larsen, framför allt Du är aldrig ensam. Hon fick sitt genombrott i originaluppsättningen på Oscars. Glänser i lika hög grad med sin sång som i sitt skådespeleri som den rättframma chosefria Lena. Vad som stannat kvar till den avgjort starkaste upplevelsen var inte oväntat framförandet av Gabriellas sång och dessutom andra aktens Min egen styrka. Sanna Nielsen är motsatsen till glättigt oförarglig glädjespridare, bilden jag hade av henne. Genom sina för rollfiguren nödvändiga och livsuppehållande bedrifter i kampen mot makens (Robin Stegmar i en monstruöst endimensionell roll) sjukliga ondska, står hon fram för oss på ett fenomenalt vis. Snacka om minnesvärd prestation som får nackhåren att resa sig.
Som framgår engagerade premiären också recensenten. Har inte försökt tyda mina anteckningar eftersom det fanns så mycket att bearbeta, så många trådar att ta ställning till. Målsättningen var att varken hissa eller dissa utan att hitta ett mellanläge. Verkade resultera i viss övervikt för kritiska synpunkter. Det var underhållande att se estradören och den flerfaldigt vinnande SVT-tävlande Peter Apelgren i ett nytt sammanhang, Han övertygar som fixaren Harald. Ett mått på hur meriterad ensemblen är att Kaja Reingardt (Olga) tillhörde fasta ensemblen på Stockholms Stadsteater i över trettio år. Finalen med nynnande kör som i sin ledares frånfälle själva finner sin grundton, blir till en icke-verbal sammanfattning av en svindlande resa på inre och yttre plan. Mäktigt! Man ryser av hur de starka känslorna sprids från scen. Hoppas ni blir sugna på att beskåda detta äventyr och inte blir avskräckta av vad som dryftats i texten, i mina analyserande reflektioner.