Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans recension

Recension: Tipping Point – Dansens Hus En förtätad balansakt med blicken mot förändring

by

Tipping point på Dansens hus

Tipping Point – Cirkus Cirkör på Dansens hus Stockholm. Betyg 3

Tipping Point återvänder till Dansens Hus i en nedskalad och mer koncentrerad form jämfört med versionen som visades 2024. Resultatet är en stramare föreställning där idéerna om balans, beroende och förvandling pressas samman till ett tätare sceniskt flöde – ibland till verkets fördel, ibland på bekostnad av andrum.

Fem cirkusartister och en musiker rör sig genom akrobatik, luftarbete, hårhängning och kontortion i ett ständigt tillstånd av instabilitet. Fokus ligger inte på prestationens spektakel utan på själva övergången: ögonblicket när tyngden förskjuts och ett system måste omförhandlas. Kropparna bildar tillfälliga konstellationer som snabbt löses upp för att ersättas av nya, där tillit och precision är absolut nödvändiga.

I denna kortare version skärps uttrycket. Sekvenserna avlöser varandra snabbare, och verket får en mer intensiv nerv. Samtidigt försvinner något av den långsamma uppbyggnad som tidigare gav plats för eftertanke. Musik och ljus fungerar effektivt som sammanhållande element, men lämnar lite utrymme för variation. Det finns öronproppar att få vid ingången, och de kan behövas då det dras på ganska högt med musiken.

Tematiskt förblir Tipping Point tydlig i sin ambition: brytpunkten är inte ett sammanbrott, utan en möjlighet till omformning. Obalansen blir här en kreativ kraft snarare än ett hot. Det är ett resonemang som bärs fram med kroppslig intelligens och kollektiv precision, även om den förtätade formen ibland känns mer konceptuell än känslomässigt förankrad.

Som helhet är detta en stark, fokuserad återkomst – mindre expansiv än 2024 års version, men med en skärpa som gör Tipping Point till en relevant och tankeväckande upplevelse i nuet.

Dansrecension – Cullberg: Some Thing Folk – en poetisk skapelse, en hypnotisk spiral som får mig att glömma tid och rum

by


Foto Moritz Freudenberg

Cullberg: Some Thing Folk
Koncept, koreografi och konstnärlig riktning Ligia Lewis
Ljusdesign Joseph Wegmann
Kostym Sadak
Ljuddesign George Lewis Jr aka Twin Shadow
Musikkomposition Anton Kats
Scenografi Ligia Lewis, Pia Gyll
Koreografisk assistent Corey Scott Gilbert
Medverkande Anand Bolder, Arika Yamada, Girish Kumar Rachappa, Harrison Elliott, Johanna Tengan, Johanna Willig-Rosenstein, Lilian Steiner, Mohamed ”Shika” Saleh, Noam Segal, Panos Paraschou, Vincent Van der Plas
Sverigepremiär 11 september 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

I dansföreställning Some Thing Folk står tio dansare redo att ta oss med till en plats där gamla sagor och nya fantasier möts. Koreografen Ligia Lewis första samarbete med Cullberg omformulerar vad det är att vara människa. Inspirerad av folktro, myter och black feminism skapas berättelser som förenar snarare än separerar.

Sverigepremiär 11 september på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Some Thing Folk är en dansföreställning som inte enkelt låter sig beskrivas, men den känns in på bara huden. Under en förtryckande törnekrona dansar de utsökta dansarna människans livsvillkor av att leva i ständig förändring och i symbios med andra. En symbios som ofta är förtryckande och kväver människans inre kärna. Med varje steg utforskar de gränserna för det mänskliga uttrycket, skapar en symfoni av kroppar som sveper över scenen som en mystisk dikt, skriven i ett evigt tid och rum.

I skuggan av sin egen ensamhet dansar de. Varje rörelse är en tyst skrik av förlust eller längtan, en kamp för att finna skönhet i smärtan.

Kroppar bär med varje steg tyngden av sorg, en ekande melankoli som formar dansen till en sorglig elegi, där hopp och förtvivlan smälter samman.

Ouppfyllda drömmar sveper fram, kaskader av känslor kretsar kring lidande och strävan efter befrielse. Varje rörelse är ibland en försiktig balansakt, ibland en rå styrkedemonstration, på kanten av en avgrund. Vi känner viskningar av mod i en värld av förtryck.

Dansarna rör sig psykadeliskt genom föreställningen. Varje kropp har sin skönhet men också sin särprägel som ständigt kolliderar med en omvärld som bemöter och tolkar i en variation av attraktion eller “den skrämmande andra”. Kropparna uttrycker det osynliga trycket av normer och förväntningar, och påminner med varje steg om den tysta kampen mot det som kväver mänsklighet och naket varande.

Genom en repetition av upprepade gester visar dansarna hur styrka och svaghet samexisterar och skapar en rörande berättelse om motstånd och de sårbara platser där förtryckets skugga vilar.

Föreställningen är en poetisk skapelse, en hypnotisk spiral som får mig att glömma tid och rum och känna människans skörhet, som dansar en dans med andra sköra.

Danskritik: En kopp kaffe – vitalt, djärvt, varmt

by


Foto: Kungliga Operan/Håkan Larsson

MCGREGOR/EK
Infra
Koncept, regi och koreografi Wayne McGregor
Musik Max Richter
Scenografi Julian Opie
Kostym Moritz JungeL
Ljus Lucy Carter
Ljudansvarig Chris Ekers
Medverkande Kungliga Baletten och Kungliga Hovkapellet

En kopp kaffe
Koreografi Mats Ek
Musik Anders Hillborg
Dirigent Nir Kabaretti
Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman
Ljusdesign Erik Berglund
Konsertmästare Tale Olsson
Cellosolister Kati Raitinen /Erik Wahlgren
Medverkande Gilian Lisa Drake, Nicolas Le Riche, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet
Speltid 35 minuter
Kungliga Operan – föreställning som recenseras 21 februari 2025

Är det så att konstnärer får ett lite sannare och djärvare uttryck när de blir äldre? Efter detta vitala, hjärtevärmande, samtidsvakna och överraskande verk – svarar man ”ja!”. Mats Ek blir 80 år i april – och Marie- Louise Ekman som själv fyllt 80 i höstas – gör med En kopp kaffe helt enkelt scenkonsthistoria. Väntat var det, men också extra välkommet och härligt. Mig veterligen har de inte arbetat ihop tidigare, och synd vore om de skulle sluta nu. Jag ser fortfarande framför mig Ekmans gigantiska profiler vid bakre väggen som förhöjs i olika belysningar. De når långt ut i den helt fullsatta salongen och ger en stor rymd att dansa framför. Men först något om kvällens helhet, för vad är egentligen dans?
Att Kungliga Operan valt att lägga verket Infra, av den brittiska koreografen McGregor före paus – gör den mer till en fond – en kontrast till den senare. Det uppstår en pedagogisk lektion i danshistoria. Infra visar de äldre klassiska, stränga, uppåtsträvande könsrolls-stereotypa rörelserna – som övats vid stång framför spegeln i hundra år. Sedan tar Eks koreografi vid som en färgrik fläkt från framtiden. Här syns en mer tillåtande människosyn och hopp om förändring. Hur har dans genom åren lockat sin publik, undrar man? Vilka rörelser sågs som spännande?


Men tyvärr upplevs mer skillnader mellan verken. Samverkan mellan musiken och dansen fungerar bättre efter paus – här ger de färgglada vida kläderna, och rörelserna, ett personligt svängrum åt dansarna – som man gärna själv kliver in i. Så är det inte i Infra. I Infra känns det som att musiken, dansen och scenografin ha kommit till i var sin ensam konstnärs-kammare. Eks koreografi bildar tillammans med kapell, solister och scenografi, en tajmad helhet, medan det före paus är mera stumt. Där Hillborgs musik skapar stämning och dramatiskt stöd, ligger tyvärr Richters musik som en autistisk massa – vacker kanske i sig själv – men varför para den med dans?
Det finns en (ganska lång) film på Kungliga Operans hemsida, där Marie-Louise Ekman och Mats Ek intervjuas. Annars är söndagsintervjun i P1 – där Mats Ek intervjuas av Martin Wicklin mycket bra. Hans berättelse blir också ett tidsdokument över svensk kulturhistoria, med mamma Birgit Cullberg (Cullbergbaletten), bror Niklas – också dansare, och syster Malin (skådespelerska).
Med mig hem (efter En kopp kaffe) tar jag de många vardagliga, – ofta jämlika – livsnära scenerna med det äldre paret, scenen när det är mannen som matar spädbarnet och blir rullad av kvinnan, kastrullen som symbol för kökets maktordning – som sedan övergår till en slags mans-hjälm som hindrar sikten socialt – de många scenerna där paret tycks ”stå i bredd” (jmf Ebba Witt – Brattström). Sann och rörande är också scenen när dansarna – som unga glupska flickor – undersöker – mannens nakna vackra kropp.