• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kungliga Operan

Operarecension: La Traviata – Vackert samspel, fantastiska röster men för minimalistisk scenografi

24 november, 2019 by Ulrika Sandhill

Foto: Sören Vilks

La Traviata
MUSIK Giuseppe Verdi
TEXT Francesco Maria Piave
REGI Ellen Lamm
SCENOGRAFI, KOSTYM & MASK Magdalena Åberg
LJUS Torben Lendorph
DRAMATURG Katarina Aronsson
KOREOGRAFI Ambra Succi
Premiär på Kungliga Operan i Stockholm 23 november 2019

La Traviata får man väl säga är operornas opera, ständigt spelad runt om i världen på grund av sin odödliga musik. Och den tidigare bäst-förestämplade handlingen om hedersproblematik är ju plötsligt riktigt högaktuell. Violetta är en lyxprostituerad och lungsjuk kvinna som lever för stunden och byter kärlek för materiella ting. Männen avgudar henne men själv har hon aldrig engagerat sig speciellt mycket i någon man. Förrän hon träffar Alfredo. Hon lämnar livet i sus och och satsar på kärleken till honom. När Alfredos syster ska gifta sig kräver pappan av Violetta att hon ska lämna Alfredo – allt för familjens heder och anseende. Det går ju inte att ha en fallen kvinna i släkten. Violetta blir förtvivlad men lyder fadern. Hon säger till Alfredo att hon längtar efter sitt gamla liv och att hon är kär i sin gamle älskare, baronen Duphol vilket gör Alfredo förtvivlad och fylld av hämndbegär.

I sista akten är Violetta döende. Hon har ångest för hon vet att ingen kommer att sakna henne. Men så kommer Alfredo och fadern till hennes dödsbädd för att be om förlåtelse och försoning. Violetta och Alfredo betygar varandra sin kärlek och börjar hoppas på en gemensam framtid, men det är för sent och Violetta dör.

Musikaliskt är uppsättningen härlig. Huvudpersonerna, Ida Falk Winland som Violetta, Bror Magnus Todenes som Alfredo och Karl-Magnus Fredriksson som Alfredos pappa har alla fantastiska röster för rollerna och Violetta och Alfredos pappa känns helt självklara i sina karaktärer. Kören är strålande, och Verdi kunde ju verkligen det här med att skriva för kör. Öronen får alltså sitt. Det man saknar är kanske något också för ögat.

Magdalena Åberg, som har många fina scenuppsättningar bakom sig, står för scenografin. Öppningsscenen i form av en epilog är magnifik. Ridån höjs och vi möts av en anatomisk teater fullsatt av kostymklädda män. De har blickarna vända mot obduktionsbordet, mot Violettas döda kropp. Det är mycket effektfullt. Man riktigt känner Violettas utsatthet. I övriga akter är scenen i princip tom sånär som på ett bord och ett par stolar. Allt, även allas kläder går i grått och svart – förutom Violettas klänning som är vampigt guldglansig.

Kanske ska denna minimalistiska scenografi understryka ”den manliga blicken” som man vill utforska i uppsättningen. Men för mig fungerar det inte riktigt hela vägen. De grå kostymerna och den avskalade miljön gör att min kanske skruvade hjärna associerar till mingel på kontoret snarare än till de glamourösa fester och galna karnevaler som ju operans handling är fylld av. Och kärlekshistorien mellan Alfredo och Violetta känns inte heller riktigt övertygande. Medan Violetta här är en glamourös Rita Hayworth-kopia som kan linda vilken man hon vill runt sitt lillfinger påminner Alfredo mer om en Toyotaförsäljare i sin ljusgrå dressmankostym och sina bruna mockaloafers. Man förstår ärligt talat inte riktigt vad hon ser hos honom.

Nej, för mig blir den stora behållningen i den här uppsättningen helt klart musiken. Men det räcker å andra sidan långt. Det är underbart att höra samspelet mellan Hovkapellet, sångarna och kören, allt dirigerat av den unge Venezulansk-schweiziske dirigenten Domingo Hindoyan. Och Verdi är alltid Verdi!

Man kan bli lite rörd i hjärtat av historien också, men då snarare av pappans ånger när han insåg hur fel han handlat och hur han uppriktigt och förtvivlat ber Violetta om ursäkt, än av Violettas död i sig. Jag vet inte om det var ett medvetet grepp eller inte, men det gör ju faktiskt historien lite mer dagsaktuell.

Kungaparets loge var som vanlig tom. Synd på så fina platser.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Kungliga Operan, Opera, Recension

Intryck av Bizets Carmen på Kungliga Operan i Johanna Garpes regi

25 januari, 2019 by Pernilla Wiechel

Bizets Carmen på Kungliga Operan i Johanna Garpes regi.

De som vill luta sig tillbaka och kittlas av Carmen som en exotisk, lite demoniskt lockande femme-fatal-gestalt, blir besvikna. Här syns ingen klädsamt farlig kvinna att erövra. Regissören Johanna Garpe låter gamla vaneseenden komma på skam, vilket till och med fått manliga recensenter att inte ens hänga med i handlingen! Istället växer nämligen en levande, bitchig, charmerande kvinnogestalt med integritet fram. En samtidskvinna, som tar för sig, naturligt rättframt spelad av Miriam Treichl. Och hon bär föreställningen igenom som mångfacetterad, dramatiskt bottnad mezzosopran. Och inte har scenografen, dramaturgen, dräktskaparen glömt det mustiga spanska inslaget av volangklänningar, glamour och tjurar. Bara utan otillbörlig exotisering denna gång. Fabriken Carmen arbetar på tillverkar nämligen kitchiga kläder.

Mest överraskande är ändå att Garpe lyckats lyfta fram så aktuella repliker ur det komplexa originalverket. Plötsligt står orden i jämnhöjd och drar till sig samma intresse som den välkända musiken.

Tisdagskvällen var orkestern också tjusigt dirigerad av Joana Carneiro. Hela uppsättningen vittnar om att något friskt och levande letat sig in till själva Kungliga Operan.

I programbladet ser vi Carmen iförd en mustigt röd pampig hjälte-dräkt. (En dräkt jag också förknippar med filmklippet som i absoluta slutscenen får en amerikansk hjälte-aura.) Hon står mitt i blåsten med röd mantel i handen, likt en matador som möter tjuren. Och visst är det männen hon hanterar och ibland hånar, ömsom gullar, ömsom leker med. Hon följer sin egen lust, med sitt stora ledord: frihet! Men förtjänar hon verkligen att dö för det?

Full av visioner om ett liv bortom fabriksarbetares vanemässiga låsta tillvaro, det kollektiv hon tillhör, gör Carmen sina utbrytningsförsök. Hon hamnar flera gånger i knipa. Vi ett tillfälle räddar hon sig, genom att förföra den som var satt att vakta henne, José. Han som, traditionsstyrd av manskollektivet, sedan blir så djupt förälskad och svartsjuk att Carmen blir rädd. I den långa mjuka arian, som Daniel Johansson förälskad sjunger, framgår Joés ungdomliga sårbarhet, och sköra självförtroende. Men offret på deras kärleks-altare blir den (under patriarkatet) rättrogna unga jungfruliga mön – som vandrat så många mil med bud från Josés döende mor. Hon tigger förgäves om förlovning. Magdalena Risberg sjunger med klarhet rösten i stor förtvivlan, sviken som Micaela är, så allas hjärtan i publiken brister. Daniel Johansson och Magdalena Risberg som Josè och Micaela är verkligen väl valda!

Många ledtrådar göms i föreställningens detaljer som tål att tänkas vidare på hemma i soffan. När Carmen sätter en kjol på José, vill hon få honom att spänna av och kliva ur sin mansroll, eller leker hon bara? När hon ber José följa med banditgänget, är det en ny friare samhällsordning hon vill ha med honom i? Texten talar om ”frihet i tanken”, precis som feminister säger att den nya kvinnorollen måste skrivas/drömmas fram. Eller är Carmen bara emot Josés tråkiga, dagliga slit, mannens arbete? Är det så att Carmen och Escamillo (med Alessio Cacciamanis underbara mörka stämma) med sina jämlikt liknande dräkter, tågar in och ”står i bredd”, som Märta Tikkanen skulle uttrycket det? Escamillo väntade ju tålmodigt, respektfullt på hennes ja – och hon valde honom (för ett tag..?) Och sjalen José försöker trä på Carmen som en huvudbonad, uppe på taket – så effektivt ett litet fängelse kan skildras! Det är många fyndiga detaljer som dröjer sig kvar när ridån går ner.

MUSIK Georges Bizet
TEXT Henri Meilhac & Ludovic Halévy
REGI Johanna Garpe
SCENOGRAF Per A. Jonsson
KOSTYM & MASK Nina Sandström
LJUS Erik Berglund
KOREOGRAF Roger Lybeck
DRAMATURG Katarina Aronsson

CARMEN Miriam Treichl
JOSÉ Daniel Johansson, Jesper Taube
ESCAMILLO Alessio Cacciamani
MICAËLA Magdalena Risberg, Sabina Bisholt
ZUNIGA Johan Edholm
MORALÈS Håkan Ekenäs
DANCAÏRE Jens Persson
REMENDADO Jonas Degerfeldt
FRASQUITA Marianne Odencrants
MERCÉDÈS Johanna Rudström
DIRIGENT Joana Carneiro, Alexander Joel

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bizet, Carmen, Kungliga Operan, Opera

Kungliga Operan kan prisas för VR-film på stora filmfestivalen i Venedig – dubbelt nominerad för ”Half Life VR”

16 augusti, 2018 by Redaktionen

När Kungliga Baletten på Kungliga Operan satte upp Sharon Eyals dansverk ”Half Life” gjordes en separat inspelning av produktionen i VR – virtual reality. Nu är ”Half Life VR” med i tävlan om ett prestigefyllt pris både på filmfestivalen i Venedig (start 29/8) samt på Biennale de Lyon. Filmen har dessutom fått en inbjudan till Asiens största filmfestival. Det här visar att Kungliga Operan ligger i framkant vad gäller satsningen på digital teknik, gränsöverskridande samarbeten och nya målgrupper, berättar ett pressmeddelande:

Här befinner jag mig bland dansarna på Kungliga Operans scen, och svävar i vissa sekvenser ovanför … när den cyborgliknande ensemblen i sina hudnära trikåkostymer närmar sig i klunga, pekar och stirrar.” Så skrev Aftonbladets kritiker Cecilia Djurberg efter att ha sett ”Half Life VR” på Kungliga Operan.
Med VR-glasögon på ser publiken nya vinklar av Sharon Eyals kritikerrosade moderna dansverk som spelades på den svenska nationalscenen för opera och balett i höstas. I 3D upplever publiken 13 dansare ur 60 olika vinklar. Besökaren omsluts av dansen från alla håll och upptäcker detaljer som är omöjliga att se från läktaren.
”Half Life VR” är Kungliga Operans första hundra procent digitala verk, skapat i samarbete med produktionsbolaget Robert & Robert Studios. Det är ett svenskt företag som har specialiserat sig på VR, men inte desto mindre räknar nomineringen som ”det viktigaste som hänt oss”.
– Ingen VR-produktion har någonsin använt sig av så många vinklar och övergångar som denna. Vartenda klipp och vinkel i ”Half Life VR” är avsedd att förhöja åskådarens närvaro i dansen, säger Robert Connor från produktionsbolaget.
Filmen är en del i Kungliga Operans ständigt pågående satsning på digital teknik, som hänger ihop med ambitionen att nå allt fler människor, på nya sätt, med det rika utbudet. Kungliga Operans kommunikationschef Catarina Falkenhav berättar:
– Nomineringen ytterst glädjande och ett kvitto på vår höga konstnärliga kvalitet. Som nationalscen bör vi ligga i den absoluta framkanten vad gäller att nyttja ny digital teknik. Opera och balett lämpar sig dessutom mycket väl för digitalisering. Ytterst handlar det om att förmedla vår scenkonst på olika sätt så att vi hela tiden når ny publik.

I år har Kungliga Operan också uppmärksammats för sin AR-teknik i säsongsprogrammet, som låter besökaren uppleva musik och stämningar från kommande uppsättningar var hen än befinner sig. Allt som behövs är programtidningen och Operans app i en smartphone, som får sidorna att vakna till liv. Människorna på fotografierna gråter, kastar saker ut ur tidningen, pratar – och musikaliska smakprov från kommande föreställningar spelas upp i mobilen.
Den korta versionen av ”Half Life VR”, 12 minuter lång, tävlar i klassen ”Competition linear” på den 75:e Venedig-biennalen. Festivalen äger rum 29 augusti till 8 september och Kungliga Operans Catarina Falkenhav kommer att vara på plats.

”Half Life VR” har även blivit nominerad på tunga Biennale de Lyon senare i september. Biennalen utforskar förbindelserna mellan dans och alla typer av bild: Scen, fotografi, filmer – hela vägen till VR. Lyon-festivalen äger rum den 13-23 september. I oktober (4-13/10) på en av Asiens viktigaste filmfestivaler – Busan International Film Festival (BIFF) i Sydkorea – ska ”Half Life VR” också visas, i sektionen för VR-verk.

SE OPERANS BAKOMFILM

Arkiverad under: Film, Kulturpolitik, Opera, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Kungliga Operan, Venedig, VR-film

Hiphop för första gången på Kungliga Operan

30 januari, 2014 by Jonatan Södergren

petter

För första gången någonsin arrangeras en hiphopkonsert på Kungliga Operans scen. Den 12 mars bryts tillsammans med Petter ny mark för Kungliga Operan. Tillsammans med flera gästartister kommer Petter framföra sitt hyllade album Början på allt — och de backas upp av ett stort liveband.

Så här skriver Kungliga Operan i sitt nyhetsbrev:

“Petter släppte sin första skiva ‘Mitt sjätte sinne’ för drygt 15 år sedan. Under 2013 har han både turnerat, givit ut boken ’16 rader’ och framträtt tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester vid flera utsålda hus. Tre Grammisnomineringar krönte året.”

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hiphop, Kungliga Operan, Petter

Julia & Romeo – en stark föreställning på Kungliga Operan

1 juni, 2013 by Eva Gustin

JRo

Julia & Romeo – balett av Mats Ek
Kungliga Operan
Urpremiär den 24 maj 2013
Recensionen från föreställningen den 1 juni 2013

Mats Ek har koreograferat den klassiska Romeo och Julia-berättelsen till musik av Pjotr Tjajkovskij. Versionen som framförs på Kungliga Operan har fått namnet Julia & Romeo – enligt programmet inspirerat av Luigi Da Portos bok Guilietta och Romeo från 1530 om det unga kärleksparet.

Under stora delar av baletten råder en ödesmättad stämning. Mats Eks urval av Tjajkovskijs orkesterverk är ömsom vemodigt och ömsom passionerat. Svarta murar flyttas över den mörka scenen.

Magdalena Åberg, som står för den nedtonade scenografin ligger också bakom de vackra kostymerna. Kvinnorna har enfärgade klänningar i dova, lite oljiga kulörer och männens kläder är mörka med inslag av silver och guld. Julia sticker ut i sin kanariegula klänning, medan Romeo är diskret i grått. Det finns också moderna element, som segwaysoldater, en cykelhjälm och en täckjacka.

Dansen har tydlig Mats Ek-karaktär med dramatiska rörelser, som på samma gång är mjuka och grova och ibland skämtsamma.

Vi känner nog alla igen den romantiska historien där kärlek blandas med våld och maktkamp. ”Den unga oskyddade förälskelsen kontra det etablerade våldet – en tragedi där kärleken segrar genom att gå under”, som Mats Ek uttrycker det.

I första akten får vi träffa den späda men kraftfulla Yen Han som unga Julia. En tonårsflicka som fortfarande leker med sin amma och är tydligt avog mot friaren som hennes föräldrar valt ut åt henne. Anton Valdbauer gestaltar Romeo som en känslosam yngling som trånar efter Rosalinda och drar runt stan med sina kamrater. Den tuffa och utagerande gängledaren Mercutio spelas av Luca Vetere och den lite osäkra Benvolio av Jens Rosén.

Objudna smiter de tre vännerna in på den stora festen där Julia och Romeo träffar varandra och ljuv musik uppstår.

Andra akten känns väldigt komprimerad. Mercutio och Tybalt dödas i rask takt. Romeo flyr. Sedan dör Julia, och så Romeo och hela ensemblen faller ned tillsammans med kärleksparet.

Julia & Romeo är en stark föreställning på alla sätt. Kraftfull dans och musik, starka känslor och viljor som krockar och en njutbar upplevelse.

JRo_2

KOREOGRAFI Mats Ek
MUSIK Pjotr Tjajkovskij, i urval av Mats Ek, bearbetad av Anders Högstedt
SCENOGRAFI OCH KOSTYM Magdalena Åberg
LJUS Linus Fellbom

Medverkande:
JULIA Mariko Kida / Yen Han
ROMEO Anthony Lomuljo / Anton Valdbauer
PAPPAN Arsen Mehrabyan / Andrey Leonovitch
MAMMAN Marie Lindqvist / Gina Tse
FURSTEN Niklas Ek / Yvan Auzely
AMMAN Ana Laguna / Hlin Hjàlmarsdottir
PARIS Oscar Salomonsson / Dawid Kupinski
TYBALT Vahe Martirosyan / Pascal Jansson
MERCUTIO Jerôme Marchand / Luca Vetere
BENVOLIO Hokuto Kodama / Jens Rosén
ROSALINDA Daria Ivanova / Jeannette Diaz-Barboza
PETER Jörgen Stövind / Hampus Gauffin
PIANOSOLIST Bengt-Åke Lundin / Anna Buchenhorst
DIRIGENT Alexander Polianichko
Kungliga Baletten
Kungliga Hovkapellet

Bild 1: Yen Han – Julia; Hlin Hjàlmarsdottir – Amman
Bild 2: Yen Han – Julia; Anton Valdbauer – Romeo
Foto: Gert Weigelt

Relaterat: Svenska Dagbladets recension från premiären

Den här recensionen finns även publicerad i Teatermagasinet.

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Kungliga Operan, Mats Ek

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 13
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Tribe Friday – get up!

P3 Guld-nominerade Tribe Friday släppte … Läs mer om Lyssna: Tribe Friday – get up!

Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Ida Segerborg gör en personlig tolkning … Läs mer om Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

John Hiatt har släppt en ny singel, All … Läs mer om Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

Expressen sviker journalistikens uppdrag

Journalistik har en viktig uppgift i ett … Läs mer om Expressen sviker journalistikens uppdrag

Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Kultursajten Opulens satsar och bli en … Läs mer om Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in