Change
Koreografi och kostym Virpi Pahkinen
Ljusdesign Tobias Hallgren
Mask Susanne von Platen
Medverkande dansare Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Sofia Sangregorio, Vanessa Lindblom, Victor Persson och Hanna Blomqvist
Konferencier Leif Andrée
Kompositörer:
Palace Birds av Jukka Rintamäki
Ynn av Mika Takehara
Change 12:58 av Mattias Petersson
Taqsim – Trance – Blue av Kari Ikonen
Subito Infinito av Gunnar Idenstam och Jonas Sjöblom.
En samproduktion med Virpi Pahkinen Dance Company
Urpremiär på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern 21 april 2023
Change bjuder in till en djup meditation, nej ännu mer än en meditation: Vi förs ut på en resa långt in i vårt inre och genom tid och rum och ut i universum. Dansarnas rörelser och former de bildar av sina kroppar, musik, ljussättning och färg talar till oss på många nivåer. Dansarnas fingrar, ben och kroppar bildar mönster och figurer som samverkar med ljusets trianglar och kvadrater och musikens rytm, ibland vilsamt, ibland skorrande uppmanande.
Sex dansare, fem musikstycken och fem färger – det är utgångspunkten för denna magiska och mystiska färd till något vi inte kan nå med det logiska tänkandet. Kropparnas positioner, rörelser, ljud och ljus väcker myter som finns djupt inne i varje människa. Kanske är det Jungs kollektiva undermedvetna som släpps lös?
Ingen föreställning kommer att vara den andra lik av denna uppsättning. Koreografen Virpi Pahkinen låter slumpen avgöra genom att Leif Andrée, som är konferencier, låter personer ur publiken dra lappar ur en hatt. Lapparna bestämmer vilken ordning musikstyckena ska spelas och till vilken färgsättning. Slumpen avgör hur koreografi, musik och ljus ska kombineras. Varje dansföreställning blir helt unik.
Koreografen Virpi Pahkinen berättar i ett pressmeddelande:
– Jag repeterar ofta i tystnad och insåg när jag tog tid på styckena att de är väldigt exakta och blir lika långa varje gång, säger koreografen och dansaren Virpi Pahkinen. Då föddes idén att låta dansens tid utsättas för de två parametrarna ljus och musik utan att kärnan går förlorad. Dansen förblir kvar i sitt eget tempo, men fraseras så det passar in ännu bättre i helheten.
I premiärföreställningen blev första scenen ett solo framförd av Virpi Pahkinen till den japanske slagverkaren Mika Takehara: Ynn. Färgen för ljuset var blå. Virpi Pahkinen inleddes solot som en skarp siluett där armar och ben sakta sträcktes mot en blå rymd. Musiken talade tillsammans med rörelserna och gav en känsla av universums begynnelse återspeglad i varje nyfödd varelse.
Solot var för mig en mäktig resa genom krig och fred, genom universum som en dansare framförde. Jag tror varenda åskådare upplever de scenerna på olika sätt beroende på vem man är och vilka erfarenheter man har och vilka drömmar man har, vad man tänker på.
En av flera ingredienser i min tolkning är numerologi. Första scenen är ett solo, det andra en duett, det tredje en trio, det fjärde en kvartett och den femte en kvintett som mot slutet bildar en sextett. I numerologi är siffran 1 begynnelsen, allt, medan siffran 2 handlar om att någon möter något. En blir två, samarbete, opposition, konflikt, enighet – allt det förmedlade duetten. Trion, siffran 3, två blir tre – något utökas och det blir fördjupning av relationer men också olika idéer som spretar åt olika håll. Sedan kommer kvartetten, fyran, det stabila som mycket bygger på. Att vara en del av det stabila, precis som en bil måste ha fyra hjul, men det kan också handla om att kastas ut från det kvadratiska skyddet. Kvintetten, siffran 5, innebär en förändring av det trygga stabila, något bryter sig ut, det blir spretigare, mindre tryggt, mer fantasi och för att gjuta lugn på oron blir kvintetten mot slutet den lugnare sextetten där samarbetet förfinats.
Det finns minst lika många sätt att tolka detta mästerverk till föreställning som åskådare. Lite drygt en timme och tio minuter för ut oss på en resa långt bortom det logiska tänkandet.
Virpi Pahkinen uttrycker det så bra i pressmeddelandet:
– Jag tänker på det som ett koreografiskt spel, där precision möter osäkerhet och mystik möter matematik.
Skådespelaren Leif Andrée som presentatör av föreställningen blev ett perfekt intro. Hans skämtsamma allvar blev en perfekt kontrast till det starka känslorna som dansarna, musik och ljussättning förmedlade.
Fakta om musiken:
Musiken sträcker sig från tv-spelsmusik till intrikata slagverk och vibrerande electro, alla stycken är specialskrivna. Ljuset designas i olika färgtoner: lila, gult, blått, vitt och rosa. Det går att kombinera på 125 olika sätt.
I premiärföreställningen spelades musiken i följande ordning:
Mika Takehara: Ynn – med färgen blå
Gunnar Idenstam / Jonas Sjöblom: Subito Infinito – med färgen rosa
Jukka Rintamäki: Palace Birds – med färgen lila
Mattias Petersson: Change 12:58 – med färgen vit
Kari Ikonen: Taqsim-Trance-Blue – med färgen gul
I föreställningen har hon låtit dansteamet om två unga kvinnor och två män också vara medskapare. På ett sätt känns det som att bli inbjuden till en del av en danskultur i en by, endast sedd på film från mörkaste Afrika. Men lika mycket är nutidskulturen närvarande i den moderna sköna musiken.
Första scenen, som kanske gestaltar en slags födelse, sker i lugnare tempo där de två kvinnliga dansarna sakta reser sig upp i rörelser till mer stilla musik. Ett stort svart band håller dem samman som bildar ett smart redskap att studsa mot, slingra som ormar och slänga som hopprep. Extra spännande blir det sedan när den skrämmande vålnaden kommer som plötsligt bjuds in – han som kallas”it” – och kvinnorna från var sida låter det svarta bandet bli som ett skydd högt över scenen.
Men ska jag vara ärlig når dramaturgin, berättelsen, inte riktigt fram hela tiden. Första halvan är klockren men sedan blir den inte lika skarpt raktpå. I ett pressmeddelande står det om uppsättningen:
