Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dansens Hus

Pia Johansson och Dan Ekborg återförenas i musikalen Spelman på taket hösten 2019

by Leave a Comment

Med en serie oförglömliga uppsättningar på Stockholms stadsteater 2005-2013 skrev Dan Ekborg och Pia Johansson in sig i svensk teaterhistoria som ett av landets absoluta radarpar. Nu är det officiellt att de återförenas i Kulturhuset Stadsteaterns stora musikalsatsning hösten 2019 – Spelman på taket på Dansens Hus.

Ett pressmeddelande berättar:
– Jag har sökt efter möjligheten att få para ihop detta legendariska radarpar på nytt! Det som Dan och Pia gjorde tillsammans i fem uppsättningar på Stockholms stadsteater träffade alltid rakt i hjärtat. 2019 får vi äntligen se dem tillsammans igen, när denna fantastiska musikal, Spelman på taket, får premiär. Och på en legendarisk stadsteaterscen dessutom, säger Anna Takanen, Teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern.

Spelman på taket får premiär 24 augusti 2019 på Dansens Hus – en av de spelplatser som Kulturhuset Stadsteatern flyttar till under renoveringen av teater- och kulturhuset vid Sergels torg. När Stockholms stadsteater invigdes med pompa och ståt 1960 var det på Folkets Hus vid Norra Bantorget på Wallingatan, nuvarande Dansens Hus. Spelman på taket kommer att regisseras av Ronny Danielsson som har satt upp en lång rad musikaler på Kulturhuset Stadsteatern med stor framgång. I rollerna som Tevye och Golde ser vi alltså Dan Ekborg och Pia Johansson. Senast de spelade mot varandra var 2013 i teaterversionen av Woody Allens film En midsommarnatts sexkomedi: ”Dan Ekborg och Pia Johansson överglänser Woody Allen och Mia Farrow”, skrev Aftonbladet då, och i DN kunde man läsa: ”Dan Ekborg och Pia Johansson som efter flera lyckade samarbeten har blivit Stadsteaterns svar på Ginger och Fred passar replikerna mellan sig som vore de tennisbollar, minst lika lekfullt och bitskt som i ”Vem är rädd för Virginia Woolf”.

Allra första gången de arbetade tillsammans på Stadsteatern var 2005 i Lars Rudolfssons Tolvskillingsoperan, som blev en av Stadsteaterns långkörare med hela 105 utsålda föreställningar. Men det var med sina oförglömliga rolltolkningar av George och Martha i Vem är rädd för Virginia Woolf? 2008 som de verkligen skrev teaterhistoria tillsammans: ”jag minns inget par som lyft en klassiker och laddat om den igen som (Sofia Jupithers) Martha och George. Pia Johansson och Dan Ekborg gör svensk teaterhistoria.” Sa man i Eldorado, Sverige Radio P2. ”Pia Johansson och Dan Ekborg åstadkommer storverk”, skrev DN.

Två år senare, 2010, gav de tillsammans ett uppseendeväckande smakprov på det kommande samarbetet, Sommarnattens leende, med en Hollywoodkyss på Guldbaggegalan: ”Att rollbesätta med Pia Johansson som den luttrade skådespelerskan Desirée Armfeldt och Dan Ekborg som den lätt uppgivna advokat Egerman, är som väntat en stjärnsmäll (och nu fick Hollywoodkyssen på Guldbaggegalan sin förklaring).” Expressen.

De har förutom ovan nämnda, även spelat mot varandra i En midsommarnattsdröm (2006, regi Alexander Mørk-Eidem).

Pia Johansson kom till Stockholms stadsteater 1985 (Sanning och konsekvens) och har medverkat i totalt 62 uppsättningar som skådespelare. Hon har även skrivit och regisserat ett antal uppsättningar.
Dan Ekborg gjorde sin första roll på Stockholms stadsteater 1978 (praktikant) då teatern låg på Wallingatan (nuvarande Dansens hus). Listan över deras oförglömliga rollprestationer även i pjäser där de inte spelat mot varandra är lång för dem båda. Här ett axplock:

Pia Johansson: Molly i I lusthuset (1988), Mrs Clackett i Rampfeber (2007), Petra von Kant i Petra Von Kants Bittra Tårar (2008), Kerstin i Lärare För Livet (2009), Narren i Trettondagsafton (2010) och Maria i Marias Testamente (2013).

Dan Ekborg: Peer Gynt (2007), Puntila/Matti (2009), högkomiker Sandon i jubileumsföreställningen Aniara (2010), Orgon i Tartuffe (2011), Dan i Next To Normal (2012), Billy Flynn i Chicago (2014) och nu senast Philip Henslowe i Shakespeare In Love som fortfarande spelar på stora scenen och som får nypremiär på dansen hus våren 2019.

Spelman på taket är en gripande, varm och humoristisk berättelse om en värld i gungning. Det är en ständigt aktuell berättelse om människans behov av traditioner för att hålla den nya tiden och andra hot mot sammanhållningen ifrån sig. Och om den unga generationens behov av att bryta med samma traditioner.

”Om jag hade pengar” sjunger den fattige mjölkbonden Tevye. Men pengar har han inga däremot fem upproriska döttrar som har egna idéer om sina liv. Till exempel vem de ska gifta sig med. Tevye och hans fru Golde älskar varandra. Rena turen eftersom ingen frågade efter deras åsikt när äktenskapsmäklerskan och deras föräldrar bestämde att det skulle bli just de två. Så har traditionen alltid sett ut bland den judiska befolkningen i deras lilla by på den ryska landsbygden. Men nu har den nya tiden även nått hit. Världen som Tevye känner den är på väg att försvinna. Och det är bara början.

SPELMAN PÅ TAKET
PREMIÄR 24 AUGUSTI 2019 DANSENS HUS
Manus: Joseph Stein
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick

Baserad på Sholem Aleichems berättelser
Med särskilt tillstånd av Arnold Perl
Producerad i New York av Harold Prince
Ursprunglig regi och koreografi: Jerome Robbins
Uppförs med tillåtelse av Music Theatre International (Europe)
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Mikael Kratt
Mask Katrin Wahlberg

Nötknäpparen – underhållande bra

by Leave a Comment


Vi har inte kommit iväg förut, det har varit slutsålt varenda gång vi tänkt att gå. Nu när Nötknäpparen sätts upp för en tredje säsong, så får vi äntligen tag i biljetter. Vid premiären för två år sen, fick den lite kritik mot att vara lite rörig och full av infall. Jag personligen älskar att den är full av infall.

Fredrik Benke Rydman förvandlar dansklassikern Nötknäpparen till en modern gatusaga. Där barn lämnas på en soptipp, föräldrarna reser till väst för att tigga. Jörgen, publikvärden används för att förklara dansen, och det kan kännas som fördummande mot publiken, men för mig blir det precis tvärtom, det öppnar upp för alla, för alla som kommer ska förstå vad som händer på scenen. Det öppnar upp för att även unga besökare får ut mer av föreställningen. Jag blir tillsammans med dom glada när både Mario och Darth Vader dyker upp under ett av infallen. Det leks med ridåer och vad vi får se.

Denna version av Nötknäpparen är en perfekt första dansföreställning för den som inte kommit iväg på dans förut. Det är starka dansare, som verkligen kan sitt hantverk. Det finns fortfarande med lite ballett, men mest är det riktigt häftig gatudans. Det är en föreställning för hela familjen, snygg, snabb och som sagt, full av infall.  Det infall jag håller allra högst, när det kommer en lite falskt skorrande kopia av många aktuella artister, sjunger ”Stop cracking my nuts!” . Det blir inte bara dubbelironi, det blir ytterligare en nivå.

Det är bara att inse, nu när de spelat denna föreställning ett antal gånger så är den jäkligt underhållande, försök att få biljetter till de sista föreställningarna som går. Just nu spelas den till 18 mars på Dansens hus.

Works med Cullbergbaletten – imponerande, skickligt, inspirerande

by Leave a Comment

tones_bones

Works:
11th Floor av Edouard Lock, Tones & Bones av Stina Nyberg
Cullbergsbaletten
Premiär på Dansens Hus, Stockholm 17 oktober 2014

Hur förhåller sig toner och rörelser till varandra? Den svenska koreografen Stina Nyberg har forskat kring detta i sitt nya verk “Tones & Bones”. Sex artister står på scen och spelar på slagverk och några digitala instrument, ljuden som kommer är inte traditionell synkroniserad njutbar musik utan bygger mer på rytm och ljudeffekter. Sakta lämnar en av artisterna sitt musikinstrument och börjar röra sig till ljuden. En efter en lämnar de medverkande dansarna musikavdelningen och rör sig till ljud.
Det är fascinerande och som kroppsrörelser talar det till känslor precis som ljud gör.

I programbladet till föreställningen berättas att “Tones & Bones” är skapat genom ett arbete där de dansat halva dagarna och spelat musik den andra halvan.

Vad gruppen visar upp är inte ett synkroniserat samspel utan ett fritt flöde av fria, individuella kroppar. Att syftet inte är att det ska vara synkroniserat är uppenbart. Alla har på sig olika kläder med olika starka färger. En har en neongul t-shirt, en annan går i lila och någon i grönt. Ingen är likadan som den andra.

I programbladet skriver koreografen Stina Nyberg:
I en gemensam takt rör sig dans och musik genom de värdesystem, illustrationer och relationer de representerar på teatern och i världen. I denna professionella lek med konventioner tillåter vi oss att sjunga till vår egen dans.

Som alltid när det handlar om projekt med Cullbergbaletten är det oerhört skickliga dansare som utför momenten. Det är imponerande och det är starkt, jag liksom dras mot scenen och vill upp där också, vara med och röra mig.

Det är jätteintressant att detta dansverk visas tillsammans med den kanadensiske stjärnkoreografen Edouard Locks “11th Floor” som är ett annat sätt att forska kring musik och rörelse/dans i samspel. Edouard Lock har skapa ett klassiskt passionsdrama inspirerat av 1950-talets jazz och film noir med specialskriven musik av kompositören Gavin Bryars. Fyra musiker spelar live på scenen; piano, bas, saxofon och dragspel.

Här får vi se något helt annat än Stina Nybergs vilda färger. Här är allt stramt, de manliga dansarna är iklädda svart kostym och de kvinnliga åtsittande svart klänning. Musiken är inspirerad och vuxen ur 1950-talets experimentella jazz.

Det är gediget och snyggt framfört med skickliga dansare och stark musik, en berättelse på flera plan om män och kvinnor och deras relationer.

11thfloorPå hemsidan för Dansens hus står det om 11th Floor:
Kostymören Ulrika van Gelder skapar kostymen till 11th Floor som blir ett elegant och sofistikerat kostymdrama med tio av Cullbergbalettens dansare. Kompositören, jazzmusikern och basisten Gavin Bryars har skrivit musik till ett flertal operor, stråkkvartetter, konserter, körer och skapat ett flertal instrumentella verk. Han har samarbetat med flera koreografer och regissörer, vid sidan av Edouard Lock, även Merce Cunningham och Robert Wilson.

Edouard Lock koreograferade redan vid 20 års ålder verk för flera kompanier i hemlandet Kanada. Lock grundade sitt eget kompani La La La Human Steps 1980 i Montréal och kompaniet fick internationella framgångar med storslagna helaftonsverk. Den flerfaldigt prisbelönade Lock fick sitt internationella genombrott 1985 med verket Human Sex och han har vid sidan av verk för andra kompanier också samarbetat med bland andra Louise Lecavalier, David Bowie och Frank Zappa. Han har skapat ett flertal filmer och överfört koreografiska verk till film, bland annat den mycket uppmärksammade och prisade Amelia , 2004. Lock räknas som en av de banbrytande superstjärnorna inom den moderna dansen.

Och jag håller med. Det är elegant och det sofistikerat och det är rent av mästerligt.

När jag sakta strövar hemåt efter att ha sett dessa två verk kan jag konstatera att jag helt hållet med om vad som arrangören själv skriver:
Samlingsprogrammet med titeln WORKS visar Cullbergbalettens bredd och briljans i två sinsemellan helt olika verk.

Foto i texten: Eduoard Lock
Foto överst: Carl Thunborg

Grace Ellen Barkey & Needcompany Mushroom: inte en tråkig stund. Lysande, helt enkelt

by Leave a Comment

Needcompany1
GRACE ELLEN BARKEY & NEEDCOMPANY MUSH-ROOM
Dansens Hus, Stockholm, 4-5 april 2013

VISUELLT KONCEPT Lemm&Barkey
KOREOGRAFI Grace Ellen Barkey
MUSIK The Residents
PÅ SCEN Sung-Im Her, Yumiko Funaya, Benoît Gob, Maarten Seghers, Julien Faure, Mohamed Toukabri, Catherine Travelletti
PRODUKTIONSCHEF Luc Galle
PRODUKTION Needcompany
FOTO Phile Deprez, The Residents

Det hänger upp-och-ner-vända svampar från taket och alla heter Mushroom i efternamn, förutom en som inte är en svamp. Är han scentekniker, ljusmästare eller bara en clown? För svamparna pratar mycket, högt, ljudligt. Dom vill hitta ett ord på F som det går att viska och sen dansar svamparna i taket. Och det finns inte tillräckligt med rum i svamp. Sen dansar de förkroppsligade svamparna. Plötsligt sjunger kompaniets gänglige hybrid av Rhys Ifans och Kramer från Seinfeld och sen ålar en lång, vit maskliknande svampsjöjungfru in i en vacker duett med scenteknikern/ljusmästaren/eller var det en clown? Han som inte är en svamp. De har en gerilla och vi får se en talkshow där det diskuteras huruvida kommer att drabbas av en svampinvasion. För att sedan få en intensivkurs av talkshowprogramledaren, som inte är en svamp, om hur man äter svamp. Ingenting är som du tror att det ska vara.

I Grace Ellens Barkey koreografiska värld står utan tvekan absurditeten i fokus och det Brysselbaserade kompaniet Needcompany som hon sedan 1986 drivit med regissören Jan Lauwers, räknas som en av Europas mest stilbildande teatergrupper. Ja, för här varvas dans, teater och tal utan skrupler, utan hämningar och trots att det inte är sömlöst vad gäller det grundliga hantverket som är de olika kropparna, är det en ren och skär fröjd att se de sju kompanimedlemmarna generöst och befriande ta sig an det märkliga och inspirerande materialet. Sen har musiken som skrivits till föreställningen av konstkollektivet The Residents, sin självklara plats och accentuerar snarare än tar över.

Neecompany2Vad var det jag såg egentligen? Ja, det var definitivt inget som jag sett förut och framför allt är det något som ska upplevas. Det är svårt att sammanfatta exakt vad det som berikade scenen. Den burleska humorn, den hallucinatoriska, om man nu vågar kalla den, röda tråden och den totala gränslösheten är berusande och alldeles, alldeles förtrollande. Att sedan varva det med den sensuella, suggestiva duetten – där magiska Yumiko Funaya gör en sensationell maskliknande sjöjungfru – breddar och fördjupar föreställningsnaven. Ja, för att sedan kastas in i en bisarr, komisk och obekväm parningslek mellan Maarten Seghers och Catherine Travaletti. Kasten är tvära, många och enormt befriande, och inte en tråkig stund på föreställningens 85 minuter. Lysande, helt enkelt!

Text: Tommi Salmela

Musik från föreställningen:

Needcompany2

Within (Labyrinth Within) i Dansens hus: imponerar

by Leave a Comment

Within (LABYRINTH WITHIN)
Dansens Hus, Stockholm, 26 oktober 2012
Koreografi, regi, scenografi: Pontus Lidberg
Dansare: Pontus Lidberg, Gabrielle Lamb, Laura Mead, Adrian Danchig-Waring, Jens Weber
Kompositör: David Lang
Ljus: Pontus Lidberg, Carolyn Wong
Filmfoto: Martin Nisser, FSF
Kostym: Karen Young

Öppningen är bländande vacker. En ensam man, Lidberg själv, gör ett böljande och intrikat solo på ett fält av rosor. Med sin till synes gränslöst böjliga (det engelska ordet limber passar egentligen bättre) kropp smeker han rosorna, luften och golvet omkring sig med en missilliknande precision. Samtidigt som tekniken bländar, saknas inte känsligheten och värmen. Rörelsespråket imponerar. Det här skulle jag kunna titta på hur länge som helst.

Stycket är uppbyggt kring Pontus Lidbergs prisade film Labyrinth Within, som även visats på SVT för ca två år sen, och Lidberg har på ett fiffigt sätt vävt ihop filmsekvenser på en stor vit duk, tillika enda stycke scenografi, med sig själv och dansarna på scenen. Oerhört snillrikt och rörande.
Det här är första gången Lidberg, som pendlar mellan New York och Stockholm, sätter upp stycket på Dansens Hus och det gör han tillsammans med fyra dansare från kompaniet Morphoses, där han är konstnärlig ledare säsongen 2012-2013. Fyra minst lika känsliga och precisa konstnärskroppar att fylla ut Lidbergs värmande material, som koreografen själv. Allt accentueras av mäkta vacker, nyskriven musik av Pulitzerprisbelönade David Lang.

När Lidberg får stöd av de övriga fyra dansarna på scen erbjuds vi ett ändlöst tråd av rörelser, inte en lös tråd, bara små knutar som löses upp genom beröring eller varsam manipulering. Det blir dock till slut så stilistiskt att personligheten från den bländande öppningen tar stryk och dessvärre blir delar av verket bara som en rörlig, snygg staty. Lite kallt, ointressant och tyvärr även lite humorlöst.

Det snopna slutet är ett litet verk i sig. Efter att filmen Labyrinth Within visats, kliver dansarna in på scenen för sitt applådtack, där sitter jag glad i hågen och inväntar mer dans. Men icke då. Tack och hej. Typ.

Men på det hela imponerar Lidberg med sitt intrikata rörelseuttryck och framför allt, med sitt egna kroppsliga uttryck som dansare, även om verket hade vunnit på mer personlighet och värme.

Text: Tommi Salmela

Foto: Bilden i toppen: Christopher Duggan
Foto: Bilden inne i texten: Erin Baiano

Läs även andra bloggares åsikter om , ,