• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteatern

Teaterkritik: Mizeria

10 april, 2022 by Birgitta Komaki

Foto: Anna Classon

Mizeria
Av Melody Farshin
Regi Astrid Kakuli
Scenografi Fridjon Rafnsson
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Ljus Karl Svensson
Mask Patricia Svajger
Musik Mack Beats
Manuskonstruktion Åsa Lindholm
Dramaturg Mia Winge
Koreograf Mateja Kovacevic
På scen Aicha m.fl Yasmine Seifi
Ali m.fl Ahmed Berhan
Nypremiär på Stadsteatern i Husby 8 april 2022

En pjäs skriven av Melody Farshin och i regi av Astrid Kakuli som nu har nypremiär efter ett långt uppehåll.

Tvillingarna Aicha och Ali växer upp i ett av alla miljonprogram. De är bästa vänner som små men med tiden blir de mer skilda åt. Pjäsen börjar med syskonkäbbel och lekfull retsamhet, fortsätter med att visa killar och tjejers olika villkor i hemmet och i samhället. I hushållet har killar ständigt semester fast de inte förstår det , enligt Aisha.
Sedan avhandlas arbete, kärleksrelationer, vänskap och våld. När begravningarna blir
många och folk blir mördade för en bagatell eller i nåt gängbråk kommer sorgen fram.

Aisha (Yasmine Seifi) är intensiv, charmig och retsam. Genom sin intensitet trollbinder hon publiken. Ali (Ahmed Berhan) är lugnare och redan på väg in i mansrollen.

Genom pjäsens uppbyggnad från individ till hemmet och sedan samhället ringas olika aspekter av syskonens liv in. Med ett enkelt scenrum med modeller av höghus och till musik av Mack Beats blir pjäsen suggestiv. Den skiftar mellan humor och allvar.
En angelägen pjäs som tar upp olika aspekter på att växa upp i förorten i utanförskap utanför majoritetssamhället.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Husby, Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik

Teaterkritik: Kulla-Gulla på Kulturhuset Stadsteatern – en helhetsupplevelse

5 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Markus Gårder

Kulla-Gulla

Av Martha Sandwall-Bergström
Dramatisering Åsa Lindholm
Regi Maria Sid
Scenografi Zofi Lagerman
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus och bild Joonas Tikkanen
Musik och komposition Iiro Rantala
Ljud Magnus Ericsson
Mask Katrin Wahlberg
Koreografi Catharina Allvin
Dockmakare Jenny Bjärkstedt
Urpremiär 4 mars 2022, Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern
Medverkande Maja Rung, Eva Stenson, Odile Nunes, Ludde Hagberg, Sandra Medina, Manuela Gotskozik Bjelke, Matilda Ragnerstam, Tove Edfeldt, Simon Edenroth, Carlos Romer Cruz, Yngve Dahlberg, Lars Göran Persson, Robert Noack, Karim Rahali, Rebecca Seward, Björn Vårsjö, Oscar Karlsson.

Ibland är samhället så orättvist att det är moraliskt rätt att bryta mot den lag som makten förtrycker med. Det är ett grundläggande tema i Martha Sandwall-Bergström bokserie om Kulla-Gulla. När denna berättelse nu tar gestalt på en teatescenr presenterar dramatikern Åsa Lindholm och regissören Maria Sid med sitt team en överväldigande och engagerande föreställning. Premiären fick stående ovationer, vilket den är väl värd. Skådespelarna agerar som ett sammansvetsat team och scenografin med en stor gunga i mitten som får föreställa både tåg och skog är en smart och fantasifull lösning.

Salongen var fylld av många familjer med barn. Det var roligt att gå på en teaterföreställning som inte i första hand vänder sig till barn men ändå fungerar utmärkt för de yngre samtidigt som den talar till de vuxna. Kulla-Gulla är en stark berättelse där den unga föräldralösa flickan som kallas Kulla-Gulla är en hjälte som kan inspirera i denna skildring av ett Sverige i brytningstiden då torpare och statare började bryta sig fria från slavliknande förhållanden.

Kulla-Gulla handlar till stor del om en moralisk grundfråga som politiken försöker svara på: Vem har rätt till vad och hur ska världens resurser fördelas? Men jag tycker föreställningen också angriper den amerikanske framgångsillusionen om att livets mening är att individuellt hitta rikedom och framgång. I den amerikanska framgångssagan handlar allt alltid om att var och en ska skapa sin individuella välfärd. Denna filosofi bankas in i dagens unga från många håll: Att just du kan lyckas, antingen genom hårt arbete eller stor intelligens eller genom att vinna på lotteri. Kulla-Gulla står upp för en helt annan inställning. En filosofi som säger att vi kan fördela världens resurser mer jämlikt och vi blir inte lyckligare om vi som enskilda individer blir stormrika om andra samtidigt lider och svälter.

Kulla-Gulla behövs nu, idag då stora själviska, giriga makthavare ställer till krig. Det är aldrig de mäktiga, de rika, som drabbas av krig eller följderna av naturkatastrofer eller pandemier. Det är alltid de fattiga, de maktlösa som blir värst drabbade och utsatta. I berättelsen om Kulla-Gulla möter vi fattiga människor som blir utsugna av de rika markägarna. En pojke som stulit ägg för att hans mamma är sjuk och de inte har någon mat blir straffad med sju slag med en linjal på sin hand för att minnas de sjunde budordet: du skall inte stjäla. Men vi som läser berättelsen eller ser föreställningen känner att här är det tjuven som har den moraliska rätten och patron som bestraffar gör moraliskt fel.

Föreställningen är drygt två och en halv timme med paus – och de två akterna skildrar två helt olika faser i berättelsen om Kulla-Gulla. I den första får vi följa när hon som föräldralös auktioneras ut bland torpare och bönder för att bli gratis arbetskraft. Hon får slita hos hårt och när torparmor dör tar Kulla-Gulla, fast hon själv är ett tolvårigt barn, över ansvaret för torparens barnen. Mannen arbetar men super  mycket och tar långt ifrån det ansvar en förälder förväntas ta.

I den andra akten har Kulla-Gulla hamnat hos sin rika morfar, patronen, och hon får fina kläder, massor av mat och ska utbildas till en fin dam. Den delen är av och till väldigt rolig och publiken skrattar gott. Maja Rung som är duktig i första akten växer ännu mer i sin roll i den andra akten, där vi kan känna med Kulla-Gullas nyfikenhet inför de unga kvinnorna i den rika världen.

Att göra teater av böcker är en stor utmaning. Jag tycker regissör med sitt team har förvaltat berättelsen bra. Regissören Maria Sid har tidigare regisserat en annan bokserie, nämligen Elena Ferrantes Min fantastiska väninna på Kulturhuset Stadsteatern.

Att baka in en bokserie på nio böcker i en teaterföreställning måste självklart föra med sig att några händelser och karaktärers utveckling i böckerna tas bort. Men det finns några små missar i överföring från böckerna till scenen, några lösa trådar som inte följs upp. Framför allt tänker jag på Johannis som klagar på att han inte hör i första akten. Vi som läst böckerna vet varför. Men det får vi aldrig reda på i andra akten då han dyker upp och tycks vara fullt hörande. Det kanske vore bättre att ta bort den delen helt?

En styrka i både böckerna och föreställningen är att de flesta karaktärerna har både ljus och mörker i sig. Patronen tillhör de konservativa som tror att det är guds mening att de rika ska fostra de fattiga. Men han kan ändå lyssna på Kulla-Gulla och ta till sig andra tankar. Kulla-Gulla är en ljus människa men hon ställer inte alltid upp på de rätta, hon har också funderingar kring hur hon ska agera. Det går givetvis inte att fördjupa det realistiska på en scen på två och en halv timme där samtidigt ganska många händelser ska berättas. Jag tycker regissören med sitt team har förvaltat Kulla-Gulla mycket väl och jag tror många barnfamiljer kommer att ha stor glädje av att se den och att sedan prata om den. Duktiga skådespelare, fantastiska dansare, snygg scenlösning och spännande ljussättning. En helhetsupplevelse på många sätt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulla-Gulla, Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik

Teaterkritik: En tillfällig ensemble sätter upp kung Lear – Soppteater med underbar humor

20 februari, 2022 by Birgitta Komaki

En tillfällig ensemble sätter upp kung Lear
Manus, regi och scenografi Johanna Lazcano
Kostym Gudrun Rösnes
Komposition Mathias Venge
Ljus Petter Ekström
Ljud Sebastian Darth
Mask Anna Jensen Arktoft
Rekvisita Anja Liedtke
Rollerna: Ulf – Johan Rabaeus
Larissa – Johanna Lazcano
Berit – Mia Benson
Andreas – Fredrik Meyer

Här är en soppteater med underbar humor. Att på 55 minuter få med det mesta som rör sig i tiden är starkt. Här är det en heterogen kvartett som ska sätta upp Shakespeares klassiker Kung Lear.

En svag regissör Andreas (Fredrik Meyer) som slits mellan sjuka barn och jobb.
En gammal skådespelerska Berit (Mia Benson) från 70-talets Tältprojektet med minnen av röda flaggor och demonstrationer.

Den unga spokenworld-poeten Larissa (Johanna Lazcano) inläst på genusperspektiv, Me too och utanförskap. Klädd i Adidasoverall vill hon vara en representant för orten.
Till sist , den store stjärnan Ulf (Johan Rabeus) som blivit avpolletterad från de stora scenerna. Med stort ego och mycket kraft gör han sitt eget drama på scen.
Kaoset är totalt när alla driver sin egen linje och regissören saknar pondus.

Så kommer direktiv från ledningen om att skapa en föreställning som kan locka den publik som inte vill se teater. Det hela utmynnar i en kortkort version av Kung Lear och avslutas med en glittrande Melodifestivalshow och ett trapetsnummer.

Föreställningen lockar till många skratt med sina dråpliga situationer. En komedi med många poäng för de som vill bli roade. Men den är också tankeväckande att bakom
varje scen finns individer med olika egenheter och idéer. För de som gillar drama är Rabeus utspel från Kung Lear ett härligt prov på stor skådespelarkonst.
En pjäs om hur en pjäs blir till som också lockar till fler teaterbesök.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Johan Rabaeus, Kulturhuset stadsteatern, soppteater

Lars Noréns Tiden är vårt hem får premiär på Stockholms stadsteater 12 november

29 oktober, 2021 by Redaktionen

Lars Noréns Tiden är vårt hem får premiär 12 november på Klarascenen på Stockholms stadsteater, berättar ett pressmeddelande:

Eirik Stubø sätter upp Lars Noréns Tiden är vårt hem med en namnkunnig ensemble

Rebecka Hemse, Henrik Norlén, Jacob Ericksson, Léonie Vincent, Sofia Ledarp, Magnus Krepper, Natalie Minnevik, Sven Ahlström, Annika Hallin och Johannes Bah Kuhnke medverkar i Eirik Stubø uppsättning av Tiden är vårt hem.

Det är äntligen sommar. Luften vibrerar av förväntningar när det är dags för syskon och barndomsvänner att mötas upp i ett somrigt Skåne. Men här pulserar också besvikelser från det förflutna. Stark kärlek binder den ena till den andra i en omöjlig ringdans. Blir detta deras sista sommar tillsammans?

– Lars Norén sa ofta till skådespelarna: Ni är mer intressanta än rollerna! Det tänker jag ofta på, hur sant det är. En skådespelare ska vara närvarande i nuet, och det är det som händer mellan skådespelarna som är det viktigaste, säger regissören Eirik Stubø
Han fortsätter: Tiden är vårt hem är både lekfull och sorglig och har storartade roller för hela min fantastiska ensemble. Pjäsen formligen sjuder av skriv- och berättarlust.

Regissören Eirik Stubø kommer tillbaka till Stadsteatern med iscensättningen av Lars Noréns pjäs från 1992. På Stadsteatern har Stubø tidigare satt upp flera kritikerrosade föreställningar som Stillheten av Lars Norén, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården samt senast Ingenting av mig av Arne Lygre.

– Min första kontakt med Norén var som ung tonåring i Strömsund, säger Johannes Bah Kuhnke som är tillbaka på Stadsteatern efter flera års filmande. Jag och min mamma såg både Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud på SVT. Jag hade aldrig sett något liknande. Saftiga svordomar, svart humor och språket, så direkt och allmänmänskligt. Min mamma spelade in all SVT:s tv-teater på VHS. Vi hade en hel vägg med videoband som vi ofta tittade på. Men det var Norén vi alltid återvände till. Pommac , varma mackor och Norén. Det var vårt fredagsmys!

Johannes Bah Kuhnke var på Stockholms stadsteater 2004-2014 och medverkade bland annat i De tre musketörerna, Leka med elden och Lolita.

– Jag såg Tiden är vårt hem när den gick på Dramaten 1992 och den gjorde ett enormt intryck på mig. Sen lärde jag faktiskt känna Lars Norén litegrann när vi filmade Detaljer i början av 2000-talet, säger Rebecka Hemse. Och fortsätter: När Eirik frågade om jag ville vara med i den här uppsättningen bara måste jag tacka ja! Jag tycker han är en väldigt spännande regissör som jobbar nästan filmiskt och kan hantera ett sånt här stort och komplext material. Han kräver inte prestation, brister och osäkerheter kan bli en styrka – han söker närvaro. Och när jag såg vilka som var med i ensemblen klev pjäsen genast ut från pappret och fick liv.

Rebecka Hemse tillhör Dramatens fasta ensemble sedan 2004, hon fick sitt genombrott i Frank Wedekinds drama Lulu som Staffan Waldemar Holm satte upp 1993 på Malmö Dramatiska Teater. Tiden är vårt hem är hennes första uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern.

Lars Norén (1944-2021) är svensk samtids mest internationellt spelade dramatiker. Blandningen av tungsint relationsdriven dramatik och en svart humor har i folkmun skapat begrepp som ”Norén-jul”. Han debuterade som poet och fick sitt stora genombrott som dramatiker i början av 1980-talet med Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud.
Han gjorde ett stort antal uppsättningar för radio, tv och på scener som Dramaten, Comédie Française i Paris och Det norske teatret i Oslo. Han var konstnärlig ledare för RiksDrama (Riksteatern) 1999-2007 och för Folkteatern i Göteborg 2009–2012.

Tiden är vårt hem hade sin urpremiär på Dramaten 1992 i regi av Björn Melander och har även satts upp 1994 på Göteborgs stadsteater och 2002 på Skillinge teater, i den senare med Sven Ahlström i rollen som Harald.

TIDEN ÄR VÅRT HEM
Av Lars Norén
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Ljud Camilla Näsström
Mask Maria Lindstedt

I rollerna:
Anna: Rebecka Hemse
Harald: Henrik Norlén
Jakob: Jacob Ericksson
Muller: Léonie Vincent
Prick: Sofia Ledarp
Nils: Magnus Krepper
Julia: Natalie Minnevik
Erik: Sven Ahlström
Greta: Annika Hallin
Tomas: Johannes Bah Kuhnke

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Lars Norén

Teaterkritik: Roberts Broberg- och dalbana

23 oktober, 2021 by Birgitta Komaki

Roberts Broberg- och dalbana
Musik och sångtexter Robert Broberg
Regi och manus Jonna Nordenskiöld
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Koreografi Rennie Mirro
Ljus Sofie Gynning
Ljud David Granditsky
Mask Susanne von Platen
Kapellmästare och musikaliskt ansvarig Joel Sahlin
Medverkande
Frida Hallgren, Rennie Mirro, Lisa Larsson, Christer Fant och Fredrik Lycke
Musiker Ima Baeza Bilgin, Sara Niklasson, Samuel Löfdahl och Jonas Lidholm
Premiären 22 oktober 2021 på stadsteaterns stora scen

För att ensam sälja ut åtta Globenföreställningar måste man vara folkkär, och det var han.
Att han bytte namn ibland är nog inte många som bryr sig om, men hans låter kan de flesta sjunga med i. Med ett otal låtar har han gjort avtryck i det svenska musiklivet.

I den här föreställningens inledning avverkas en hel del låtar i supertempo framförda av 5 härliga artister. Artister som gestaltar personerna Robban, Robert Karl-Oskar Broberg, Zero och Robert Broberg. Det dansas, spexas och sjöngs. Publiken bjuds in att delta genom att klappa händer eller svara på frågor. Allt är glatt och igenkänningsfaktorn stor. Robbans tjejsånger om Ingela, Ulla-Trapid, Carola och inte minst Uppblåsbara Barbara gör alltid succe. Här följt av en kommentar att de egentligen avser killarnas sätt att se på tjejer. En onödig brasklapp för vem kan ta anstöt av de texterna.

Vi får veta lite om personen Robert Broberg. Att föräldrarna tyckte att artistlivet inte var så mycket att uppskatta, att han hann få fem barn med tre olika kvinnor och att han utbilda sig till konstnär berättas men ganska ytligt. Först efter pausen får även svårmodet plats. I ”Jag letar efter mig själv” kommer en människa fram, en annan än i ”Pling plong plong”-Robban. Att livet går upp och ner. Att han brottas med sig själv och sin plats i relationer. Den finstämda ”Spring inte så fort pappa” är underbar.
När ridån gått ner och ensemblen kommer in i badrockar och sjunger ”Mitt lilla fejs och jag” – är en bra avslutning.

Jag hade gärna velat se lite mer av människan bakom den glada gamängen. Lite mer av allvaret bakom ordlekar och skojiga kärleksrim. En föreställning med fina enskilda nummer, orkester och bra artister. Koreografin och scenen på topp. Musikaliskt och roande men överraskande lite om personen Robert Karl-Oskar Broberg.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Musikel, Robert Broberg

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 8
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Damaskus Författare Iben Albinus Serie … Läs mer om Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Filmtjuven Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Erik Dahl Music For Small … Läs mer om Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

Djungelboken blir sommarteater i Husby

Djungelboken blir sommarteater i Husby, … Läs mer om Djungelboken blir sommarteater i Husby

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in