Change
Koreografi och kostym Virpi Pahkinen
Ljusdesign Tobias Hallgren
Mask Susanne von Platen
Medverkande dansare Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Sofia Sangregorio, Vanessa Lindblom, Victor Persson och Hanna Blomqvist
Konferencier Leif Andrée
Kompositörer:
Palace Birds av Jukka Rintamäki
Ynn av Mika Takehara
Change 12:58 av Mattias Petersson
Taqsim – Trance – Blue av Kari Ikonen
Subito Infinito av Gunnar Idenstam och Jonas Sjöblom.
En samproduktion med Virpi Pahkinen Dance Company
Urpremiär på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern 21 april 2023
Change bjuder in till en djup meditation, nej ännu mer än en meditation: Vi förs ut på en resa långt in i vårt inre och genom tid och rum och ut i universum. Dansarnas rörelser och former de bildar av sina kroppar, musik, ljussättning och färg talar till oss på många nivåer. Dansarnas fingrar, ben och kroppar bildar mönster och figurer som samverkar med ljusets trianglar och kvadrater och musikens rytm, ibland vilsamt, ibland skorrande uppmanande.
Sex dansare, fem musikstycken och fem färger – det är utgångspunkten för denna magiska och mystiska färd till något vi inte kan nå med det logiska tänkandet. Kropparnas positioner, rörelser, ljud och ljus väcker myter som finns djupt inne i varje människa. Kanske är det Jungs kollektiva undermedvetna som släpps lös?
Ingen föreställning kommer att vara den andra lik av denna uppsättning. Koreografen Virpi Pahkinen låter slumpen avgöra genom att Leif Andrée, som är konferencier, låter personer ur publiken dra lappar ur en hatt. Lapparna bestämmer vilken ordning musikstyckena ska spelas och till vilken färgsättning. Slumpen avgör hur koreografi, musik och ljus ska kombineras. Varje dansföreställning blir helt unik.
Koreografen Virpi Pahkinen berättar i ett pressmeddelande:
– Jag repeterar ofta i tystnad och insåg när jag tog tid på styckena att de är väldigt exakta och blir lika långa varje gång, säger koreografen och dansaren Virpi Pahkinen. Då föddes idén att låta dansens tid utsättas för de två parametrarna ljus och musik utan att kärnan går förlorad. Dansen förblir kvar i sitt eget tempo, men fraseras så det passar in ännu bättre i helheten.
I premiärföreställningen blev första scenen ett solo framförd av Virpi Pahkinen till den japanske slagverkaren Mika Takehara: Ynn. Färgen för ljuset var blå. Virpi Pahkinen inleddes solot som en skarp siluett där armar och ben sakta sträcktes mot en blå rymd. Musiken talade tillsammans med rörelserna och gav en känsla av universums begynnelse återspeglad i varje nyfödd varelse.
Solot var för mig en mäktig resa genom krig och fred, genom universum som en dansare framförde. Jag tror varenda åskådare upplever de scenerna på olika sätt beroende på vem man är och vilka erfarenheter man har och vilka drömmar man har, vad man tänker på.
En av flera ingredienser i min tolkning är numerologi. Första scenen är ett solo, det andra en duett, det tredje en trio, det fjärde en kvartett och den femte en kvintett som mot slutet bildar en sextett. I numerologi är siffran 1 begynnelsen, allt, medan siffran 2 handlar om att någon möter något. En blir två, samarbete, opposition, konflikt, enighet – allt det förmedlade duetten. Trion, siffran 3, två blir tre – något utökas och det blir fördjupning av relationer men också olika idéer som spretar åt olika håll. Sedan kommer kvartetten, fyran, det stabila som mycket bygger på. Att vara en del av det stabila, precis som en bil måste ha fyra hjul, men det kan också handla om att kastas ut från det kvadratiska skyddet. Kvintetten, siffran 5, innebär en förändring av det trygga stabila, något bryter sig ut, det blir spretigare, mindre tryggt, mer fantasi och för att gjuta lugn på oron blir kvintetten mot slutet den lugnare sextetten där samarbetet förfinats.
Det finns minst lika många sätt att tolka detta mästerverk till föreställning som åskådare. Lite drygt en timme och tio minuter för ut oss på en resa långt bortom det logiska tänkandet.
Virpi Pahkinen uttrycker det så bra i pressmeddelandet:
– Jag tänker på det som ett koreografiskt spel, där precision möter osäkerhet och mystik möter matematik.
Skådespelaren Leif Andrée som presentatör av föreställningen blev ett perfekt intro. Hans skämtsamma allvar blev en perfekt kontrast till det starka känslorna som dansarna, musik och ljussättning förmedlade.
Fakta om musiken:
Musiken sträcker sig från tv-spelsmusik till intrikata slagverk och vibrerande electro, alla stycken är specialskrivna. Ljuset designas i olika färgtoner: lila, gult, blått, vitt och rosa. Det går att kombinera på 125 olika sätt.
I premiärföreställningen spelades musiken i följande ordning:
Mika Takehara: Ynn – med färgen blå
Gunnar Idenstam / Jonas Sjöblom: Subito Infinito – med färgen rosa
Jukka Rintamäki: Palace Birds – med färgen lila
Mattias Petersson: Change 12:58 – med färgen vit
Kari Ikonen: Taqsim-Trance-Blue – med färgen gul
– Jag var besatt av Röde Orm som ung och har läst boken otaliga gånger. En oemotståndlig mix av äventyr, humor, brutalitet och kärlek. Men hur iscensätter man en gammal bok om vikingatiden i dagens Sverige? Jo, man låter ett gäng bibliotekarier tolka historien vilket jag tror blir en spännande och rolig krock.
Ett manus fyllt av komedi som bärs upp av en fantastisk ensemble med Angelika Prick, Magnus Uggla, Isabelle Kyed, Jan Mybrand, Gerhard Hoberstorfer, Shebly Niavarani, Emma Österlöf, Carlos Romero Cruz. Varenda en av dessa åtta är så bra. Det är ensemblen som bär föreställningen, de är de som ger liv åt den och gör att jag som publik dras in och klappar med i sånger, skrattar och bara ger mig hän och har roligt. Angelika Prick är Röde Orm men liksom de övriga växlar hon mellan olika roller och en del karaktärer gestaltas av flera skådespelare. Det blir ändå varken rörigt eller obegripligt. Att låta roller växla mellan flera skådespelare har blivit ett vanligt grepp på svenska teaterscener under senare år och jag har hört av en del teaterbesökare att de tycker att det kan försvåra upplevelsen, det kan göra det svårt att hänga med i handlingen. Men i Röde Orm på Stadsteatern i Stockholm tror jag alla ändå hänger med för det är tydligt vilken karaktär skådespelarna gestaltar i del olika scenerna.
Handlingen börjar med dagen efter en valförlust. Partiet har förlorat makten och nio högt uppsatta partifunktionärer samlas för att gå igenom vad som hänt. Partiet måste söka sin roll i en ny framtid, med nya utmaningar. Till vänster på scenen projiceras bilder från en powerpoint-presentation och på bordet står en vas med slokande rosor. Någon börjar sjunga ”Äntligen dags att ge opp” och en kavalkad av sång och dans startar med sånger om forna dagar och tidigare partiledare. Var det verkligen bättre på Tage Erlanders tid? Vad hade Olof Palme som gjorde honom så stor? Vad hände nu och varför röstade inte tillräckligt många på Socialdemokraterna? Är det folket som röstade fel?
Premiären fick stående ovationer, mycket välförtjänst. Det är en sjusärdeles underhållande sång- och dansföreställning som under ytan ändå är allvarlig och tar upp viktiga frågor att fundera vidare på, både för socialdemokrater och alla andra i landet. Det är klart att det skulle gå att göra djupare analyser men för att vara en föreställning på nittio minuter är den imponerande heltäckande. Skulle analysen fördjupas skulle föreställningen behöva bli betydligt längre och jag är inte ens säker på att det skulle bli bättre. Denna musikal om Socialdemokratins identitetskris är också en historia om Sverige, vad Sverige varit och vart Sverige kan vara på väg. Med en fantastisk ensemble, så samkörda som om de spelat ihop jättelänge. Så bra helt enkelt och så upplyftande och hoppfullt att jag studsade i mina steg på väg hem.
På scen ser vi denna kväll tre medverkande. Farmodern (Marika Lagercrantz) inlindar den livfulla och sårade Sophia (Matilda Ragnerstam) med lekar, upptåg och vandringar genom sensommaren. Tillsammans bearbetar de livet, framtiden, äventyr och döden. Den tredje karaktären är en ljudmakare/musiker/illustratör/frånvarande fader (Jonathan Lundberg). Tillsammans bildar dessa tre en gemensam kraft i handlingen med skilda rörelser och upptåg, där de kompletterar varandra i spegelliknande aktiviteter. När det talas om insekter hjälper exempelvis ljudmakaren till att förstärka det ljudet, vilket ger sken av att känna årstiden närmare. Kvällens vackraste illusion är när man får känslan av dykning och simning under vattenytan. Det är så oerhört naturtroget att varenda en av oss som tycker om att simma i havet, därmed innerligt längtar till sommaren och den viktlöshet och frihet havet ger. Många av alla dessa ljudeffekter kring sommarkänslor och naturkrafter, görs också med glimten i ögat och med en precision som är både humoristisk och intuitiv. Alla längtar vi därmed till en fin liten stuga vid havet. Ljuden och rörelserna är så effektiv och klockrena, att de måste ha övats in på liknande sätt som repliker lärs in i skådespel.