Lång dags färd mot natt
Av Eugene O´Neill
Regi Stefan Larsson
Översättning Klas Östergren
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph
Video och projektioner Jonatan Sundström
Medverkande Peter Andersson, Lena Olin, Linus Troedsson och Emil Almén
Lång dags färd mot natt skildrar en familj likt ett fängelse som karaktärerna inte kan eller törs bryta sig ur. Det handlar om förnekelse och självbedrägeri, rädsla för åldrande och död och längtan efter lycka. Ett laddat stoff som borde kunna skaka om. Men Stefan Larssons uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern lyckas inte förlösa dramat. Det saknas dynamiskt samspel och en dramatisk båge in i vårt nu.
Pjäsen om familjen Tyrone, som hade hyllad världspremiär 1956 på Dramaten, handlar om två makar i ett långt äktenskap och deras två vilsna söner. Den utspelas under ett enda dygn i deras sommarhus invid en okänd kust. Den dimma som väller in över scenen är både en bild av det töcken som deras minnen och storslagna drömmar är och det alkoholrus och drogmissbruk som förgiftar tillvaron. Otaliga whiskydrinkar sveps av fadern James, äldste sonen James ”Jim” junior och minstingen Edmund. Modern Mary, som just kommit ut från rehab, har återfallit i morfinmissbruk och är bara en ranglig skugga av sitt en gång attraktiva jag.
Karaktärerna bär på åratals lager av svärta och sorg som blivit till en hård knut ingen av dem verkar ha en aning om hur de ska lyckas lösa upp. De anklagar i en till syns evig kretsrörelse varandra för misslyckanden, talar om vad livet kunde ha varit och hur det blev. Det är mycket grymhet och elakheter, men under allt pulserar en ström av kärlek och ömhet som ibland glimtar fram. Speciellt gäller det omsorgen om modern som vandrar runt utan att kunna få ro och lägga sig till vila på natten.
Det framgår också att Mary i grunden är skräckslagen för hur illa det är ställt med den otäckt hostande sonen Edmunds hälsa. Hon försöker dock dölja oron genom att hävda att det bara är en sommarförkylning.
Fadern, spelad av Peter Andersson, talar pompöst om sin karriär som berömd skådespelare och sin förkärlek för mästaren på dramatik – Shakespeare. Han är också en påtagligt snål jäkel, som vill spara in på allt såväl el som valet av läkare till Mary -när hon drabbades av en förlossningsdepression – och nu Edmunds sjukdom.
Mary, gestaltas av Lena Olin som en bräcklig kvinna likt ett knippe grenar som riskerar att falla samman. Ofta vänder hon sig mot publiken som en bön om förståelse och vill fly in i dimman från allt som gör ont i livet. Intensivt saknar hon sitt forna jag, det vackra håret och de vackra händer som nu är böjda av reumatism.
I ett långt parti drömmer Mary om den firade konsertpianist hon hade kunnat bli om inte ödet fört henne samman med James. Detta olyckliga möte med en skådespelare som ledde till en ändlös flackande tillvaro i hans teatersällskaps följe på billiga landsortshotell.
James ”Jim” Junior, som görs av Emil Almén, har följt i faderns fotspår och blivit skådespelare. En gestalt man idag kallat nepobaby som dragit nytta av faders berömdhet. Han förblir rätt vag i kanterna, en undflyende person, som ger sig av och klubbar med vänner. Men så fort han är i sommarhuset bråkar han vilt med sin far och även sin lillebror som han egentligen älskar innerligt. I grunden avundsjukt retar han också Edmund för att denne skriver poesi och kåserier i simpel lokalpress.
Edmund, spelad av Linus Troedsson, framstår i alla fall i denna föreställning, som den mest intressanta och sympatiska karaktären. Han försöker medla och vara alla till lags och genom poesi sprida ljus i tillvaron. Med svartspetsad humor konstaterar han att man verkligen måste se med förmildrande omständigheter på familjen Tyrone.
Läkarbeskedet att Edmund har tuberkulos är för honom alls inte oväntat med givetvis skrämmande. Han tycker att det borde få familjen att samlas till en stark stöttande enhet, men sorgset uppgivet inser han att det inte går.
Spritindränkta Lång dags färd mot natt består av en rad uppgörelsescener som speciellt i andra akten ekar påfallande tomt. Föreställningen känns både för respektfull mot originalet och segdragen och hade nog tjänat på att kortas ner.
På plussidan är att föreställningen är vackert iscensatt, speciellt gäller det ljusdesignen av Torben Lendorph- Att Peter Andersson och Lena Olin efter samspelet i publiksuccén Fadren – också den på Kulturhuset Stadsteatern – åter möts som äkta par lär locka en stor publik. Kanske även det faktum att Lång dags färd mot natt räknas som en modern klassiker. Att institutionsteatrarna har ett ansvar att spela sådana är självklart.
