• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteatern

Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

5 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Helan och Halvdan ställer upp

Helan och Halvdan ställer upp
Manus och musik Håkan Johnsson
Regi Håkan Johnsson, Klas Wiljergård, Victor Morell
Ljus Michael Forsberg
Ljud Josefin Johansson
Scenografiassistent Fabian Wetterrot
Mask Susanne von Platen
Rekvisita Petra Jansson Bolinder
På scenen Helan: Klas Wiljergård, Halvdan: Victor Morell, Fredrik: Fredrik Meyer
Premiär 5 maj 2026 på Soppteatern/Kafé Klara, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

En underbar hyllning till kulturens alla gräsrötter. En föreställning som sprudlar av scenglädje och som gör att jag går hem med lyckliga steg.

Handlingen byggs upp kring två revyartister som kallar sig Helan och Halvdan. De har åkt till Stockholm för att inspireras. Men Halvdan har en hemlig plan. Han låser den som skulle ha en föreställning på Soppteatern och drar med sig Helan upp på scenen. Nu är det dags. Efter att tragglat på i åratal som revyartister i Nynäshamn utan att slå igenom och ofta inte få spela för en publiken på några få personer ska det nu genom Halvdans kupp spela för 150 personen på Soppteatern.

Vi får en timme magnifik och rolig underhållning med sång och ironi och också komiska iakttagelser av nutiden. Scenen med gästande amerikansk tv-pastor vars predikan/tal översätts till något helt annat lockar till skratt så jag hoppade på stolen.

Skådespelarna Klas Wiljergård och Victor Morell som spelar radarparet Helan och Halvdan som plötsligt tar över Soppteatern får högsta betyg för hur de presenterar och berättar sina anekdoter, sjunger och spelar upp sketcher både om livet som revyartist som aldrig lyckats slå igenom men om livets olika men också om livets konflikter i privatlivet och med grannar och vänner. En skickligt skriven och framförd mix att livet.

Givetvis är föreställningen samtidigt en hyllning till Helan och Halvan (smale engelsmannen Stan Laurel (”Halvan”) och den amerikanske tungviktaren Oliver Hardy (”Helan”) och alla som inspirerat nutidens och tidigare generationers scenarbetare men är också en hyllning till publiken som genom åren kommit och deltagit och låtit sig underhållas och fått något att tänka på, uppleva något, känna något och beröras av det som händer på scen eller på film.

Publiken var totalt engagerad och både sjöng med ofta och applåderade i takt. Denna soppteater-föreställning är en gedigen föreställning rakt igenom: från skådespelarna som både sjunger bra och är trygga på scen till pianisten och skådespelaren Fredrik Meyer som både är en skicklig musiker och bra skådespelare. Jag ger högsta betyg till hela ensemblem och alla som bidragit, alla i produktionen, både ljud, ljus,

Bra sångoch musiker på scen till allt som görs av scenarbetare som inte stå på scen, som ljud, ljus, kostym, mask och rekvisita och scenografi och alla som jag inte nämner. Tillsammans har de skapat en föreställning där varje detalj säger något och fyller sin uppgift för helheten.

Bakgrund om regissören och skådespelarna på scen (från teaterns hemsida)
Håkan Johnsson är textförfattare och dramatiker, senast aktuell med bland annat Per Anderssons Kardborreshow, den turnerande monologen Bokslut och den historiska komedin En Redig Oreda på Gunnebo Slott.

Klas Wiljergård är skådespelare, regissör och manusförfattare i en rad scen-, tv- och filmproduktioner. Aktuell som regissör för Pjäsen som går åt helvete på Göta Lejon, Oss swingers emellan på Intiman och Grease på Rondo.

Victor Morell är skådespelare, utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Setts i flera produktioner på Dramaten och Chinateatern. På Västmanlands teater gjorde han Mozart i Amadeus. Sedan 2024 medverkar han i Tomas Ledins bygdespel Höga Kusten.

Fredrik Meyer är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm. Han har medverkat i flera produktioner på Kulturhuset Stadsteatern och har tidigare även arbetat på Östgötateatern, Folkteatern i Gävle och på Malmö Dramatiska Teater. Tillsammans med skådespelaren Jonas Karlsson har Fredrik skrivit pjäsen För kärleks skull, som spelats på Dramaten. Han har också medverkat i dramaserien Ett litet rött paket på TV. Med Albin Flinkas har Fredrik gjort flera uppskattade musikprogram om bland andra Jacques Brel, Barbro Hörberg och Lars Forssell.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Soppteater, Soppteatern, Teaterkritik

Teaterkritik: Lång dags färd mot natt – vackert iscensatt, men för respektfull tolkning

21 mars, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Lång dags färd mot natt

Lång dags färd mot natt
Av Eugene O´Neill
Regi Stefan Larsson
Översättning Klas Östergren
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph
Video och projektioner Jonatan Sundström
Medverkande Peter Andersson, Lena Olin, Linus Troedsson och Emil Almén

Lång dags färd mot natt skildrar en familj likt ett fängelse som karaktärerna inte kan eller törs bryta sig ur. Det handlar om förnekelse och självbedrägeri, rädsla för åldrande och död och längtan efter lycka. Ett laddat stoff som borde kunna skaka om. Men Stefan Larssons uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern lyckas inte förlösa dramat. Det saknas dynamiskt samspel och en dramatisk båge in i vårt nu.

Pjäsen om familjen Tyrone, som hade hyllad världspremiär 1956 på Dramaten, handlar om två makar i ett långt äktenskap och deras två vilsna söner. Den utspelas under ett enda dygn i deras sommarhus invid en okänd kust. Den dimma som väller in över scenen är både en bild av det töcken som deras minnen och storslagna drömmar är och det alkoholrus och drogmissbruk som förgiftar tillvaron. Otaliga whiskydrinkar sveps av fadern James, äldste sonen James ”Jim” junior och minstingen Edmund. Modern Mary, som just kommit ut från rehab, har återfallit i morfinmissbruk och är bara en ranglig skugga av sitt en gång attraktiva jag.

Karaktärerna bär på åratals lager av svärta och sorg som blivit till en hård knut ingen av dem verkar ha en aning om hur de ska lyckas lösa upp. De anklagar i en till syns evig kretsrörelse varandra för misslyckanden, talar om vad livet kunde ha varit och hur det blev. Det är mycket grymhet och elakheter, men under allt pulserar en ström av kärlek och ömhet som ibland glimtar fram. Speciellt gäller det omsorgen om modern som vandrar runt utan att kunna få ro och lägga sig till vila på natten.

Det framgår också att Mary i grunden är skräckslagen för hur illa det är ställt med den otäckt hostande sonen Edmunds hälsa. Hon försöker dock dölja oron genom att hävda att det bara är en sommarförkylning.

Fadern, spelad av Peter Andersson, talar pompöst om sin karriär som berömd skådespelare och sin förkärlek för mästaren på dramatik – Shakespeare. Han är också en påtagligt snål jäkel, som vill spara in på allt såväl el som valet av läkare till Mary -när hon drabbades av en förlossningsdepression – och nu Edmunds sjukdom.

Mary, gestaltas av Lena Olin som en bräcklig kvinna likt ett knippe grenar som riskerar att falla samman. Ofta vänder hon sig mot publiken som en bön om förståelse och vill fly in i dimman från allt som gör ont i livet. Intensivt saknar hon sitt forna jag, det vackra håret och de vackra händer som nu är böjda av reumatism.

I ett långt parti drömmer Mary om den firade konsertpianist hon hade kunnat bli om inte ödet fört henne samman med James. Detta olyckliga möte med en skådespelare som ledde till en ändlös flackande tillvaro i hans teatersällskaps följe på billiga landsortshotell.

James ”Jim” Junior, som görs av Emil Almén, har följt i faderns fotspår och blivit skådespelare. En gestalt man idag kallat nepobaby som dragit nytta av faders berömdhet. Han förblir rätt vag i kanterna, en undflyende person, som ger sig av och klubbar med vänner. Men så fort han är i sommarhuset bråkar han vilt med sin far och även sin lillebror som han egentligen älskar innerligt. I grunden avundsjukt retar han också Edmund för att denne skriver poesi och kåserier i simpel lokalpress.

Edmund, spelad av Linus Troedsson, framstår i alla fall i denna föreställning, som den mest intressanta och sympatiska karaktären. Han försöker medla och vara alla till lags och genom poesi sprida ljus i tillvaron. Med svartspetsad humor konstaterar han att man verkligen måste se med förmildrande omständigheter på familjen Tyrone.

Läkarbeskedet att Edmund har tuberkulos är för honom alls inte oväntat med givetvis skrämmande. Han tycker att det borde få familjen att samlas till en stark stöttande enhet, men sorgset uppgivet inser han att det inte går.

Spritindränkta Lång dags färd mot natt består av en rad uppgörelsescener som speciellt i andra akten ekar påfallande tomt. Föreställningen känns både för respektfull mot originalet och segdragen och hade nog tjänat på att kortas ner.

På plussidan är att föreställningen är vackert iscensatt, speciellt gäller det ljusdesignen av Torben Lendorph- Att Peter Andersson och Lena Olin efter samspelet i publiksuccén Fadren – också den på Kulturhuset Stadsteatern – åter möts som äkta par lär locka en stor publik. Kanske även det faktum att Lång dags färd mot natt räknas som en modern klassiker. Att institutionsteatrarna har ett ansvar att spela sådana är självklart.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teaterkritik

Teaterkritik: Personkrets 3.1 – skådespeleri när den är som bäst

8 mars, 2026 by Ulf Olsson

Romería
Foto: Sören Vilks

Personkrets 3.1
Av Lars Norén
Regi och bearbetning Alexander Salzberger
Ljus och scenografi SUTODA
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask Rebecca Afzelius
Kompositör Pekka Tuppurainen
Dramaturg Åsa Lindholm
Premiär Stockholms Stadsteater, Klara scenen, 6 mars 2026
I rollerna:  Leonard Terfelt, Sandra Huldt, Robert Fux, Bahador Foladi, Matilda Ragnerstam, Bengt Braskered, Jens Hultén, Ann-Sofie Rase, Helena af Sandeberg, Shebly Niavarani, Isak Warrol Karlsson, Pella Appelfeldt Wahlberg, Elsa Wörmann och Carlos Romero Cruz.

I Stockholms innerstad samlas en grupp marginaliserade och utstöta människor som missbrukare, hemlösa, psykiskt sjuka och prostituerade. Dramat handlar alltså om människor som har fallit igenom det sociala skyddsnätet i ett folkhem som har eller håller på att monteras ner. Vi möts av missbruk, beroenden, sociala arv, medberoenden och hat/kärlek mellan föräldrar och barn. Åskådarna, som tittar på den misär som spelas upp på scenen, tillhör en helt annan samhällsgrupp. De mer socialt lyckade som lever ett förhållandevis gott liv. Men är det så enkelt? Hur långt är steget från att tillhöra samhällets innegrupper till att plötsligt hamna bland de marginaliserade. Kan vi vara helt säkra på att gränserna är absoluta i ett samhälle där den tekniska utvecklingen omstrukturerar arbetsmarknader och en skilsmässa kan leda till att man plötsligt inte har råd med ett eget boende. Var går gränsen mellan oss och dom? Frågan ställs gång på gång när aktörerna riktar sig utåt mot åskådarna och ställer lätt obehagliga frågor till alla de som sitter tysta och tittar på. Särskilt brännande blir det när en av aktörerna frågar åskådarna: Varför går ni på teater? Är det för att förändra världen eller är det för att slippa förändra världen? Samma fråga kan naturligtvis ställas till skådespelarna som privata personer: Varför spelar ni teater? Är det för att förändra världen eller för att slippa förändra världen? När frågorna ställs luckras gränserna mellan scenens aktörer och publiken upp. Såväl aktörerna som publiken deltar på något sätt i samma spel, där vissa, ”de ännu ej utstötta” intresserat men tyst ser på när samhället faller samman på scenen. Teatern blir plötsligt ett miniatyrsamhälle av samhället i stort. Det som pågår inne på teater pågår samtidigt på plattan utan för teatern. Vissa lider, missbrukar och andra ser på. Det reser frågor om teaterns, kanske kulturens, roll i samhället. Synliggörande och medvetandegörande samt osynliggörande och normaliserande på en och samma gång. Både se och se bort.

Men vi om ändå vänder blicken mot det som pågår på själva scenen ser och hör vi icke-dialogiska dialoger mellan skådespelarna: snabba, aggressiva, kärleksfulla, självupptagna och ibland hoppfulla. Något slags icke-solidarisk solidaritet fylld av svart humor. Skådespeleri när det är som bäst.

När pjäsen hade urpremiär 1998 regisserades den av upphovsmannen själv, Lars Noren. Han ville beskriva den tid då maskorna i välfärdens nät blev större och större och den samhälleliga solidariteten ersattes med att individen förväntades klara sig själv. Noréns uppsättning, som var 6 timmar lång, har skurits ner till två och en halv timme i Alexander Salzberger nytolkning. Det är tydligt att inget positivt har hänt med sprickorna i skyddsnätet under de senaste 30 åren. Har det hänt något så är det till det sämre. När de välförtjänta applåderna och de många inropningarna tar slut skyndar publiken ut på plattan, som är granne med teatern, och försvinner uppfyllda men icke-seende ner i tunnelbanan.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Lars Norén, Personkrets 3.1, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

Marie-Louise Ekman sätter upp Stilleben på Stadsteatern

6 februari, 2026 by Redaktionen

Göteborgs filmfestival 2026
Marie-Louise Ekman sätter upp Stilleben, premiär 11 december på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Klara G.

Konstnären och regissören Marie-Louise Ekman välkomnar till till eget universum när hon sätter upp Stilleben på Stadsteatern i Stockholm. Ett pressmeddelande skriver:

Här blir det lek på fullaste allvar. När Stilleben hade filmpremiär 1985 beskrevs den som ”ett surrealistiskt vansinne blandat med barnkammarrealism”. Premiär 11 december 2026 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Konstnären och regissören Marie-Louise Ekman är en ikon inom svenskt kulturliv. Nu kommer hon tillbaka till Stadsteatern där teaterkarriären en gång började. Stilleben utspelar sig i en värld där ingenting är vad det synes vara, låtsasengelskan flödar, tårarna sprutar, saften är stark och allt är opålitligt. Någon slags lek pågår, på låtsas eller på riktigt – ingen vet säkert. Och som hon själv formulerar det: Vad fan ska man vara konstnär för om man inte gör som man vill?

– Så fort jag träffade Marie-Louise kände jag att jag vill ha henne hos oss på Stadsteatern, säger teaterchefen Maria Sid. Hon är en helt fantastisk konstnär! Självklart gav jag henne fria händer, och frågade vad hon ville göra. Stilleben blev svaret, och det passar ju väldigt bra eftersom den från början skrevs för scenen, så nu 2026, är det dags, jag vill samla de största teaterkvinnorna i Sverige på vår scen med kulturkvinnan Marie-Louise Ekman som Maestra.

Marie Louise Ekman har genom åren verkat som konstnär, regissör, rektor, scenograf, teaterchef, professor, kostymdesigner och mycket mer. Hon var professor i måleri på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1984–1991 och rektor 1999–2008, VD och teaterchef på Dramaten 2009–2014. År 2017 hade hon en stor separatutställning på Moderna museet. Teaterkarriären började på Stockholms stadsteater 1968.

Marie-Louise Ekman på Kulturhuset Stadsteatern

Revyn Varför inte tala om saken (1968) kostym
Minns du den stad (1970) medverkande
Gösta Berlings saga (1973) kostym
Don Juan (1974) scenografi och kostym
Herr von Hancken (1975) kostym
I fru Vennermans fall (1994) manus och regi
Godnatt herr Morris (1997) manus och regi

Stilleben, premiär 11 december 2026 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern.
Manus, regi, scenografi och kostym: Marie-Louise Ekman
Ljus: Linus Fellbom
Mask: Rebecca Afzelius

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Marie-Louise Ekman, Scenkonst

Teaterkritik: Män som väver på Kulturhuset stadsteatern bubblar runt på ytan

30 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Män som väver
Av och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Petter Hellsing och Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Susanne von Platen
Komposition Martin Vogel
På scen Hampus Hallberg, Andreas Kundler och Lennart Jähkel
Urpremiär 29 januari 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Tre män, Lennart, Andreas och Hampus, sitter tillsammans och väver, ibland reser sig en av dem för att tala till de andra två. De både lever och arbetar tillsammans. Första halvan av denna nästa tre timmar långa föreställning var småmysig, puttrig och surfade runt på ytan kring intressanta frågor.

Den första halvan av föreställningen nuddade vid frågor om livets obeständighet, livets innersta kärna. Går det att hitta någon konstant, något som är att lita på och som inte förändras i livets ständiga förändring. Den grekiske filosofen Herakleitos från Efesos (ca 540–475 f.Kr.) är känd för citatet man kan inte stiga ner i samma flod två gånger och samma grundtanke genomsyrar till exempel buddhismen. Andreas står för att allt förändras medan Lennart stenhårt håller på att deras löften är det som ger stadga och som förblir stadigt i livets ständiga förändring.

Ett annat tema som bubblar runt är mäns våld, speciellt när en man är rädd för att bli övergiven. En annat tema som poppar upp är döden och vårt förhållande till de som gått ur tiden. Det har funnit en fjärde man i denna vävande grupp. Han heter Petter och påverkar de tre starkt.

Vad är det för samliv dessa tre män har? Är de en sekt? Är de en metafor för familjeliv? Är det en metafor för alla sammanhang där lever eller vistas tillsammans? Det får vi bestämma själva hur vi vill tolka det och hur vi vill betrakta det.

Lennart Jähkel spelar den äldre av de tre männen – och han är en av föreställningens behållningar. Han är trovärdig och trygg i sin roll på scen.De andra två fick manus och dialoger och monologer som inte riktigt bottnade. De gjorde allt de kunde med det materialet, tänker jag.

För mig är detta en föreställning som emellanåt är smårolig men under ytan är den tragisk och tar upp en del saker att fundera vidare på men mot slutet blir det skräck blandat med groteskeri. Det tragiska tar över på ett sätt inte känns helt genomarbetat, som en något förenklar lösning. Det är som att manusförfattaren Alexander Mørk-Eidem inte kunde få till ett slut som riktigt binder ihop det som bubblar runt, som om manusförfattaren undviker att gå på djupet med en viktig fråga och griper ett strå av skräck.

Scenografin måste få ett stort plus. Ridån är som vävt lapptäcke och scenen domineras av vävstolar och delar av vävstolar. De vävda konstverken som vi får se och som publiken bjuds in till scenen i slutet för att se är skapade av konstnären Petter Hellsing som är en av föreställningens två scenografer. Under processen har han låtit skådespelarna själva väva, spinna och karda.

Manus är skrivet av AM som också regisserat. Det här är faktiskt första gången jag ser en föreställningen av honom som jag inte är helt nöjd med. Han brukar ligga bakom stora scenupplevelser som blir succéer.
Fakta från Wikipedia:
På Stockholms stadsteater har Alexander Mørk-Eidem bland annat satt upp Rudyard Kiplings Djungelboken, Anton Tjechovs Tre systrar, en musikalversion av Alexander Dumas De tre musketörerna, Dostojevskijs Idioten, Maksim Gorkijs Sommargäster, Shakespeares En midsommarnattsdröm, Hedda Gabler av Henrik Ibsen, en scenversion av filmen Paraplyerna i Cherbourg, Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello, Lycka (Platonov) av Tjechov och Svek av Harold Pinter.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Alexander Mørk-Eidem, Kulturhuset stadsteatern, Lennart Jähkel, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecensionm

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 20
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Stockholm Fringe lanserar kortfilmsfestivalen: NewDawnFilms

NewDawnFilms Cinema Club Night. Foto: … Läs mer om Stockholm Fringe lanserar kortfilmsfestivalen: NewDawnFilms

Artipelag bjuder in tre generationer under scensommar

Barn, föräldrar, mor- och farföräldrar … Läs mer om Artipelag bjuder in tre generationer under scensommar

Retrojazz utförd med finess och passion – Johannes Bäckström Quartet på Utopia

3/7 2026 Krogen Utopia i … Läs mer om Retrojazz utförd med finess och passion – Johannes Bäckström Quartet på Utopia

För en krim-sommar: Fem säsonger av Kommissarie Banks finns på SVT Play

För den som älskar att grotta ner sig i … Läs mer om För en krim-sommar: Fem säsonger av Kommissarie Banks finns på SVT Play

Hur filmfestivaler formar vår smak och kulturkonsumtion

Varje januari samlas filmbranschen i … Läs mer om Hur filmfestivaler formar vår smak och kulturkonsumtion

Puts väck – musikalisk resa i Ronneby brunnspark från en stulen (?) dubbel guldskiva till klädsel för succé.

(Linnéa Wessman Svensson, Bella Säwström … Läs mer om Puts väck – musikalisk resa i Ronneby brunnspark från en stulen (?) dubbel guldskiva till klädsel för succé.

Sony utannonserar övergivandet av fysisk media för sina spelkonsoler

Sony släppte en bomb i spelindustrin när … Läs mer om Sony utannonserar övergivandet av fysisk media för sina spelkonsoler

Recension av tv-serie: Morden i Midsomer säsong 25 – en ny säsong att njuta av

Morden i Midsomer säsong 25 Betyg … Läs mer om Recension av tv-serie: Morden i Midsomer säsong 25 – en ny säsong att njuta av

Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

Minioner & Monster Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in