• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteatern

Teaterkritik: Pinocchio på dockteaterfestivalen Pop Up Puppets – imponerande stark som dröjer sig kvar länge

21 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Pinocchio på dockteaterfestivalen Pop Up Puppets - imponerande stark som dröjer sig kvar länge

Pinocchio
Koncept och regi Alice Laloy
Kompani La Compagnie s’Appelle Reviens (Frankrike)
Medverkande Alice Amalbert, Mathilde Augustak, Matthias Beaudoin, Étienne Caloone, Ashille Constantin, Roxane Coursault, Robinson Courtois, Nina Fabiani, Léon Leckler, Valentina Papić
Och barnen Charlotte Adriaen, Marceau Bulteau, Léonie Flipo Leprêtre, Louise Lannoy, Juliette Martinez, Mourad Mboreha, Romane Sand, Elya Tilliez, Eléna Vermersch, Iness Wilmotte
Medverkar gör även slagverkarna Hector Yvrard och Mathis Rebiaï
Ljudkomposition Eric Recordier
Koreografi Cécile Laloy, assisterad av Stéphanie Chêne
Scenografi Jane Joyet
Kostym Oria Steenkiste, Cathy Launois & Maya-Lune Thieblemont
Rekvisita Benjamin Hautin, Maya-Lune Thieblemont och Antonin Bouvret
Ljusdesign: Julienne Rochereau
Teknisk ledning och scenmästeri: Sylvain Liagre
Ljud- och ljusteknik Éric Recordier
Invigningsföreställning 20 augusti 2026 på dockteaterfestivalen Pop Up Puppets

Wow vilken imponerande och stark föreställning, nästan helt ordlös förmedlas en djup symboliskt mättad berättelse som dröjer sig kvar länge, länge. Tio barn skuttar omkring och leker som barn gör, men luras sedan in i händerna på vuxna som målmedvetet förvandlar dem till dockor som lyder minsta vink. Den välkända sagan om dockan Pinocchio som blir en levande pojke är här sin motsats, barn blir dockor.

Grönklädda vuxna, kanske är de föräldrar, kanske lärare, kanske trollkarlar – vad dessa rollfigurer är ligger i betraktarens ögon, vi i publiken kan själva bestämma hur vi tolkar dem. Dessa grönklädda vuxna tar hand om ett barn var och förvandlar målmedvetet och grundligt barnet till en docka. Men de grönklädda har inte makten. Där finns två andra person i närheten som styr över de grönklädda. När någon av de grönklädda inte hänger med i den förväntade takt de ska arbeta i får de ögonen på sig av de två trumslagare som symboliserar makten över föräldrarna. Vi ser hur vuxna är rädda att bryta mönstret i gruppen. Rädda vuxna är lätta att manövrera och det drabbar i förlängningen barnen, förstås.

Denna starka föreställning är ordlös och bygger på vad som görs och sker och på ljus och musik. Den är fylld av symboler och går att uppleva och tolka på många sätt. Helt fantastiskt.

En scenföreställning skapad för 22 medverkande – barn och vuxna – samt två tonåriga slagverkare. Föreställningen är resultatet av ett fotografiskt forskningsprojekt som Alice Laloy genomförde mellan 2014 och 2018 med titeln Pinocchio(s).

Föreställningen ingår i dockteater-festivalen Pop Up Puppets – Marionetteaterns internationella dockteaterfestival som på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Festivalen, som arrangeras vartannat år, presenterar kompanier från hela världen med olika uttryck. Den 20-23 augusti förvandlas Kulturhuset Stadsteatern till en internationell scen med allt från stora föreställningar till dockteater i miniformat.

Från festivalens hemsida:
Alice Laloy gestaltar ett dystopiskt samhälle där barn genomgår en övergångsrit via ett löpande band. Steg för steg formar vuxna dem till perfekta dockor. Men det är genom sin egen vilja som barnen återerövrar rörelsen, befriar sig från trådarna som styr dem och når fullständig frigörelse.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dockteater, Kulturhuset stadsteatern, Marionetteatern, Teaterkritik

Alexander Mahmoud ställer ut fotografier på Kulturhuset Stadsteatern

13 augusti, 2026 by Redaktionen

Alexander Mahmoud ställer ut fotografier på Kulturhuset Stadsteatern
Foto av Alexander Mahmoud från utställningen Primetime Husby med vernissage 3 september, Kulturhuset Stadsteatern Husby. Fotograf: Alexander Mahmoud.

Flerfaldigt prisade fotografen Alexander Mahmoud ställer ut fotografier tagna under Husbykravallerna i maj 2013. Fotoserien skildrar delar av upploppens förlopp i Husby. Från demonstrationer till bilbränder, kravallpolis och civilsamhällets krafttag för att deskalera våldet. Primetime Husby har vernissage 3 september 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby.

Ett pressmeddelande berättar:
I samband med att den nyskrivna pjäsen Upploppet om Husbykravallerna av Murre Gonday och Simon Matiwos har premiär, ställer Alexander Mahmoud ut en serie dokumentära foton från händelsen.

2013 hade många mediahus precis börjat satsa på live-sändningar på webben och ville driva trafik till sina digitala kanaler. Vad hade egentligen det nya medielandskapet för roll i hur de här dagarna utspelade sig? När upploppen avtog slutade också mediabevakningen och påverkan på områdets invånare skildrades inte i den omfattning som en sådan stor händelse kunde kräva.

– Från Husbykravallerna saknas uppföljande journalistik. Medias bevakning får aldrig handla om att enbart maximera antalet tittare till live-sändningar, att bara visa upp våldet och bränderna. Många gjorde ett bra jobb, men det hade behövts i alla fall ett halvår av uppföljning, av alla, för att prata med alla som blivit påverkade. Media ska vara folkets röst. Det är bra att det görs teater om det här nu och att ett samtal förs, säger fotografen Alexander Mahmoud.

– Pjäsen Upploppet försöker berätta om kravallerna ur en familjs perspektiv. Primetime Husby berättar om medias närvaro under upploppet. Det är viktigt för oss att det finns flera perspektiv när vi pratar om de här dagarna som betytt så mycket för Husbyborna, säger konstnärlig ledare Olof Hanson.

Alexander Mahmoud var i Husby under Husbykravallerna som frilansande pressfotograf. Både han själv och andra fotografer blev utsatta för stenkastning och misshandel och även polis försökte avhysa dem.

– Jag brukar tänka att om samtliga tycker att det jag gör är fel så gör jag ett bra jobb, säger fotografen Alexander Mahmoud.

PRIMETIME HUSBY
Av Alexander Mahmoud
Vernissage 3 september kl. 18:00
Kulturhuset Stadsteatern Husby

ALEXANDER MAHMOUD
Alexander Mahmoud är fotograf och journalist och har tilldelats bland annat Stora Journalistpriset, Årets bild och Helsingborgs Dagblads fotopris för sitt arbete. Han arbetar som fotograf för Dagens Nyheter och fotar även för Nobelstiftelsen. Han har gett ut böckerna Mellan rummen (2015), Adoptionerna: ett granskande reportage (2022) och Du vill inte mer (2023).

HUSBYKRAVALLERNA
I maj 2013 dog en man på grund av ett misslyckat polisingripande i Husby. I protest följde bilbränder, stenkastning och kravaller av ungdomar i området. Kravallerna fick spridning i landet och uppmärksammades i internationell media, och kom att växa till ett av de största upploppen i Stockholm någonsin.

Upploppen eskalerade kommande vecka med bilbränder, fortsatt skadegörelse, stenkastning mot blåljuspersonal och med våld mellan ungdomar och polis. I flera år innan detta hade Husbyborna upplevt och uttryckt missnöje över ökade poliskontroller i området, höjda hyror och nedlagda serviceinrättningar. Missnöjet hade inte fått gehör hos ansvariga myndigheter och dödskjutningen blev för många den sista droppen som ledde till upplopp i Husby. Manifestationer mot våldet anordnades av Husbybor som fått nog och ville lugna ner ungdomarna. Föräldrar, grannar, stadsdelsförvaltningen, kyrkan och politiska partier valde att grilla i centrum i fyra dagar där de uppmanade ungdomarna att lämna sina stenar i utbyte mot mat. Husbybornas ansträngning lyckades och upploppen avtog.

UPPLOPPET
Upploppet är en nyskriven teaterföreställning av Husbyprofilerna Murre Gonday och Simon Matiwos om Husbykravallerna 2013. Föreställningen skildrar en familj mitt i händelsernas centrum. I rollerna ser vi Ahmed Berhan, Sharmarke Elmi, Binyam Haile och Segen Tesfai. Upploppet har urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern Husby den 5 september kl. 18:00.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Toppnytt Taggad som: Alexander Mahmoud, Foto, Kulturhuset stadsteatern

Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

5 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Helan och Halvdan ställer upp

Helan och Halvdan ställer upp
Manus och musik Håkan Johnsson
Regi Håkan Johnsson, Klas Wiljergård, Victor Morell
Ljus Michael Forsberg
Ljud Josefin Johansson
Scenografiassistent Fabian Wetterrot
Mask Susanne von Platen
Rekvisita Petra Jansson Bolinder
På scenen Helan: Klas Wiljergård, Halvdan: Victor Morell, Fredrik: Fredrik Meyer
Premiär 5 maj 2026 på Soppteatern/Kafé Klara, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

En underbar hyllning till kulturens alla gräsrötter. En föreställning som sprudlar av scenglädje och som gör att jag går hem med lyckliga steg.

Handlingen byggs upp kring två revyartister som kallar sig Helan och Halvdan. De har åkt till Stockholm för att inspireras. Men Halvdan har en hemlig plan. Han låser den som skulle ha en föreställning på Soppteatern och drar med sig Helan upp på scenen. Nu är det dags. Efter att tragglat på i åratal som revyartister i Nynäshamn utan att slå igenom och ofta inte få spela för en publiken på några få personer ska det nu genom Halvdans kupp spela för 150 personen på Soppteatern.

Vi får en timme magnifik och rolig underhållning med sång och ironi och också komiska iakttagelser av nutiden. Scenen med gästande amerikansk tv-pastor vars predikan/tal översätts till något helt annat lockar till skratt så jag hoppade på stolen.

Skådespelarna Klas Wiljergård och Victor Morell som spelar radarparet Helan och Halvdan som plötsligt tar över Soppteatern får högsta betyg för hur de presenterar och berättar sina anekdoter, sjunger och spelar upp sketcher både om livet som revyartist som aldrig lyckats slå igenom men om livets olika men också om livets konflikter i privatlivet och med grannar och vänner. En skickligt skriven och framförd mix att livet.

Givetvis är föreställningen samtidigt en hyllning till Helan och Halvan (smale engelsmannen Stan Laurel (”Halvan”) och den amerikanske tungviktaren Oliver Hardy (”Helan”) och alla som inspirerat nutidens och tidigare generationers scenarbetare men är också en hyllning till publiken som genom åren kommit och deltagit och låtit sig underhållas och fått något att tänka på, uppleva något, känna något och beröras av det som händer på scen eller på film.

Publiken var totalt engagerad och både sjöng med ofta och applåderade i takt. Denna soppteater-föreställning är en gedigen föreställning rakt igenom: från skådespelarna som både sjunger bra och är trygga på scen till pianisten och skådespelaren Fredrik Meyer som både är en skicklig musiker och bra skådespelare. Jag ger högsta betyg till hela ensemblem och alla som bidragit, alla i produktionen, både ljud, ljus,

Bra sångoch musiker på scen till allt som görs av scenarbetare som inte stå på scen, som ljud, ljus, kostym, mask och rekvisita och scenografi och alla som jag inte nämner. Tillsammans har de skapat en föreställning där varje detalj säger något och fyller sin uppgift för helheten.

Bakgrund om regissören och skådespelarna på scen (från teaterns hemsida)
Håkan Johnsson är textförfattare och dramatiker, senast aktuell med bland annat Per Anderssons Kardborreshow, den turnerande monologen Bokslut och den historiska komedin En Redig Oreda på Gunnebo Slott.

Klas Wiljergård är skådespelare, regissör och manusförfattare i en rad scen-, tv- och filmproduktioner. Aktuell som regissör för Pjäsen som går åt helvete på Göta Lejon, Oss swingers emellan på Intiman och Grease på Rondo.

Victor Morell är skådespelare, utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Setts i flera produktioner på Dramaten och Chinateatern. På Västmanlands teater gjorde han Mozart i Amadeus. Sedan 2024 medverkar han i Tomas Ledins bygdespel Höga Kusten.

Fredrik Meyer är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm. Han har medverkat i flera produktioner på Kulturhuset Stadsteatern och har tidigare även arbetat på Östgötateatern, Folkteatern i Gävle och på Malmö Dramatiska Teater. Tillsammans med skådespelaren Jonas Karlsson har Fredrik skrivit pjäsen För kärleks skull, som spelats på Dramaten. Han har också medverkat i dramaserien Ett litet rött paket på TV. Med Albin Flinkas har Fredrik gjort flera uppskattade musikprogram om bland andra Jacques Brel, Barbro Hörberg och Lars Forssell.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Soppteater, Soppteatern, Teaterkritik

Teaterkritik: Lång dags färd mot natt – vackert iscensatt, men för respektfull tolkning

21 mars, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Lång dags färd mot natt

Lång dags färd mot natt
Av Eugene O´Neill
Regi Stefan Larsson
Översättning Klas Östergren
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph
Video och projektioner Jonatan Sundström
Medverkande Peter Andersson, Lena Olin, Linus Troedsson och Emil Almén

Lång dags färd mot natt skildrar en familj likt ett fängelse som karaktärerna inte kan eller törs bryta sig ur. Det handlar om förnekelse och självbedrägeri, rädsla för åldrande och död och längtan efter lycka. Ett laddat stoff som borde kunna skaka om. Men Stefan Larssons uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern lyckas inte förlösa dramat. Det saknas dynamiskt samspel och en dramatisk båge in i vårt nu.

Pjäsen om familjen Tyrone, som hade hyllad världspremiär 1956 på Dramaten, handlar om två makar i ett långt äktenskap och deras två vilsna söner. Den utspelas under ett enda dygn i deras sommarhus invid en okänd kust. Den dimma som väller in över scenen är både en bild av det töcken som deras minnen och storslagna drömmar är och det alkoholrus och drogmissbruk som förgiftar tillvaron. Otaliga whiskydrinkar sveps av fadern James, äldste sonen James ”Jim” junior och minstingen Edmund. Modern Mary, som just kommit ut från rehab, har återfallit i morfinmissbruk och är bara en ranglig skugga av sitt en gång attraktiva jag.

Karaktärerna bär på åratals lager av svärta och sorg som blivit till en hård knut ingen av dem verkar ha en aning om hur de ska lyckas lösa upp. De anklagar i en till syns evig kretsrörelse varandra för misslyckanden, talar om vad livet kunde ha varit och hur det blev. Det är mycket grymhet och elakheter, men under allt pulserar en ström av kärlek och ömhet som ibland glimtar fram. Speciellt gäller det omsorgen om modern som vandrar runt utan att kunna få ro och lägga sig till vila på natten.

Det framgår också att Mary i grunden är skräckslagen för hur illa det är ställt med den otäckt hostande sonen Edmunds hälsa. Hon försöker dock dölja oron genom att hävda att det bara är en sommarförkylning.

Fadern, spelad av Peter Andersson, talar pompöst om sin karriär som berömd skådespelare och sin förkärlek för mästaren på dramatik – Shakespeare. Han är också en påtagligt snål jäkel, som vill spara in på allt såväl el som valet av läkare till Mary -när hon drabbades av en förlossningsdepression – och nu Edmunds sjukdom.

Mary, gestaltas av Lena Olin som en bräcklig kvinna likt ett knippe grenar som riskerar att falla samman. Ofta vänder hon sig mot publiken som en bön om förståelse och vill fly in i dimman från allt som gör ont i livet. Intensivt saknar hon sitt forna jag, det vackra håret och de vackra händer som nu är böjda av reumatism.

I ett långt parti drömmer Mary om den firade konsertpianist hon hade kunnat bli om inte ödet fört henne samman med James. Detta olyckliga möte med en skådespelare som ledde till en ändlös flackande tillvaro i hans teatersällskaps följe på billiga landsortshotell.

James ”Jim” Junior, som görs av Emil Almén, har följt i faderns fotspår och blivit skådespelare. En gestalt man idag kallat nepobaby som dragit nytta av faders berömdhet. Han förblir rätt vag i kanterna, en undflyende person, som ger sig av och klubbar med vänner. Men så fort han är i sommarhuset bråkar han vilt med sin far och även sin lillebror som han egentligen älskar innerligt. I grunden avundsjukt retar han också Edmund för att denne skriver poesi och kåserier i simpel lokalpress.

Edmund, spelad av Linus Troedsson, framstår i alla fall i denna föreställning, som den mest intressanta och sympatiska karaktären. Han försöker medla och vara alla till lags och genom poesi sprida ljus i tillvaron. Med svartspetsad humor konstaterar han att man verkligen måste se med förmildrande omständigheter på familjen Tyrone.

Läkarbeskedet att Edmund har tuberkulos är för honom alls inte oväntat med givetvis skrämmande. Han tycker att det borde få familjen att samlas till en stark stöttande enhet, men sorgset uppgivet inser han att det inte går.

Spritindränkta Lång dags färd mot natt består av en rad uppgörelsescener som speciellt i andra akten ekar påfallande tomt. Föreställningen känns både för respektfull mot originalet och segdragen och hade nog tjänat på att kortas ner.

På plussidan är att föreställningen är vackert iscensatt, speciellt gäller det ljusdesignen av Torben Lendorph- Att Peter Andersson och Lena Olin efter samspelet i publiksuccén Fadren – också den på Kulturhuset Stadsteatern – åter möts som äkta par lär locka en stor publik. Kanske även det faktum att Lång dags färd mot natt räknas som en modern klassiker. Att institutionsteatrarna har ett ansvar att spela sådana är självklart.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teaterkritik

Teaterkritik: Personkrets 3.1 – skådespeleri när den är som bäst

8 mars, 2026 by Ulf Olsson

Romería
Foto: Sören Vilks

Personkrets 3.1
Av Lars Norén
Regi och bearbetning Alexander Salzberger
Ljus och scenografi SUTODA
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask Rebecca Afzelius
Kompositör Pekka Tuppurainen
Dramaturg Åsa Lindholm
Premiär Stockholms Stadsteater, Klara scenen, 6 mars 2026
I rollerna:  Leonard Terfelt, Sandra Huldt, Robert Fux, Bahador Foladi, Matilda Ragnerstam, Bengt Braskered, Jens Hultén, Ann-Sofie Rase, Helena af Sandeberg, Shebly Niavarani, Isak Warrol Karlsson, Pella Appelfeldt Wahlberg, Elsa Wörmann och Carlos Romero Cruz.

I Stockholms innerstad samlas en grupp marginaliserade och utstöta människor som missbrukare, hemlösa, psykiskt sjuka och prostituerade. Dramat handlar alltså om människor som har fallit igenom det sociala skyddsnätet i ett folkhem som har eller håller på att monteras ner. Vi möts av missbruk, beroenden, sociala arv, medberoenden och hat/kärlek mellan föräldrar och barn. Åskådarna, som tittar på den misär som spelas upp på scenen, tillhör en helt annan samhällsgrupp. De mer socialt lyckade som lever ett förhållandevis gott liv. Men är det så enkelt? Hur långt är steget från att tillhöra samhällets innegrupper till att plötsligt hamna bland de marginaliserade. Kan vi vara helt säkra på att gränserna är absoluta i ett samhälle där den tekniska utvecklingen omstrukturerar arbetsmarknader och en skilsmässa kan leda till att man plötsligt inte har råd med ett eget boende. Var går gränsen mellan oss och dom? Frågan ställs gång på gång när aktörerna riktar sig utåt mot åskådarna och ställer lätt obehagliga frågor till alla de som sitter tysta och tittar på. Särskilt brännande blir det när en av aktörerna frågar åskådarna: Varför går ni på teater? Är det för att förändra världen eller är det för att slippa förändra världen? Samma fråga kan naturligtvis ställas till skådespelarna som privata personer: Varför spelar ni teater? Är det för att förändra världen eller för att slippa förändra världen? När frågorna ställs luckras gränserna mellan scenens aktörer och publiken upp. Såväl aktörerna som publiken deltar på något sätt i samma spel, där vissa, ”de ännu ej utstötta” intresserat men tyst ser på när samhället faller samman på scenen. Teatern blir plötsligt ett miniatyrsamhälle av samhället i stort. Det som pågår inne på teater pågår samtidigt på plattan utan för teatern. Vissa lider, missbrukar och andra ser på. Det reser frågor om teaterns, kanske kulturens, roll i samhället. Synliggörande och medvetandegörande samt osynliggörande och normaliserande på en och samma gång. Både se och se bort.

Men vi om ändå vänder blicken mot det som pågår på själva scenen ser och hör vi icke-dialogiska dialoger mellan skådespelarna: snabba, aggressiva, kärleksfulla, självupptagna och ibland hoppfulla. Något slags icke-solidarisk solidaritet fylld av svart humor. Skådespeleri när det är som bäst.

När pjäsen hade urpremiär 1998 regisserades den av upphovsmannen själv, Lars Noren. Han ville beskriva den tid då maskorna i välfärdens nät blev större och större och den samhälleliga solidariteten ersattes med att individen förväntades klara sig själv. Noréns uppsättning, som var 6 timmar lång, har skurits ner till två och en halv timme i Alexander Salzberger nytolkning. Det är tydligt att inget positivt har hänt med sprickorna i skyddsnätet under de senaste 30 åren. Har det hänt något så är det till det sämre. När de välförtjänta applåderna och de många inropningarna tar slut skyndar publiken ut på plattan, som är granne med teatern, och försvinner uppfyllda men icke-seende ner i tunnelbanan.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Lars Norén, Personkrets 3.1, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 20
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Veronica Maggio på Stadion – nu börjar det likna något

För en vecka sedan såg jag Veronica … Läs mer om Veronica Maggio på Stadion – nu börjar det likna något

Avantgardet – ett väckelsemöte på Mosebacke

Det finns få svenska band som kan få en … Läs mer om Avantgardet – ett väckelsemöte på Mosebacke

Briljant Bornell största behållningen i dialogdriven redogörelse – Nadim på Göteborgs Stadsteater

Manus: Lisa Lindén (fritt efter bok av … Läs mer om Briljant Bornell största behållningen i dialogdriven redogörelse – Nadim på Göteborgs Stadsteater

Stockholm Fringe Festival kliver rakt in i valrörelsen

Stockholm Fringe Festival kliver rakt in … Läs mer om Stockholm Fringe Festival kliver rakt in i valrörelsen

Teaterkritik: Decamerone med Rostvit – När pesten blir teater – och livet vägrar ge upp

Decamerone med Rostvit Regi & scenografi … Läs mer om Teaterkritik: Decamerone med Rostvit – När pesten blir teater – och livet vägrar ge upp

Teaterkritik: Pinocchio på dockteaterfestivalen Pop Up Puppets – imponerande stark som dröjer sig kvar länge

Pinocchio Koncept och regi Alice … Läs mer om Teaterkritik: Pinocchio på dockteaterfestivalen Pop Up Puppets – imponerande stark som dröjer sig kvar länge

Filmrecension: Inte Ett Riktigt Jobb – engagerande debattinlägg med stort hjärta

Inte Ett Riktigt Jobb Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Inte Ett Riktigt Jobb – engagerande debattinlägg med stort hjärta

Ystad Sweden Jazz Festival 2026 – IV Svensktillverkad bop och utforskande klanger plus Next Generation

BOBO STENSON TRIO har med nuvarande … Läs mer om Ystad Sweden Jazz Festival 2026 – IV Svensktillverkad bop och utforskande klanger plus Next Generation

Valter Nilsson och Stigberget på Trädgården Stockholm

Det börjar nästan som en liten … Läs mer om Valter Nilsson och Stigberget på Trädgården Stockholm

WOW 2026 – Aspekter på och summering av rekordpopulär festival

Det har nu gått några dygn sedan jag … Läs mer om WOW 2026 – Aspekter på och summering av rekordpopulär festival

August Strindbergs ”Moderskärlek” sätts upp som musikteater med Frida Hallgren och Blossom Tainton

August Strindbergs "Moderskärlek" sätts … Läs mer om August Strindbergs ”Moderskärlek” sätts upp som musikteater med Frida Hallgren och Blossom Tainton

Filmrecension: Carola! – öppen och ärlig

Carola! Betyg 4 Svensk biopremiär 21 … Läs mer om Filmrecension: Carola! – öppen och ärlig

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in