• Skip to main content
  • Skip to primary sidebar
  • Skip to footer

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteatern

Teaterkritik: Tiggarna på Stocholms stadsteater – Påvisar tydligt givandets benägenheter och lömskhetens undanflykter hos var och en

24 mars, 2019 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Tiggarna
Av Mia Törnqvist
Regi Annika Hallin
Dramaturgi Fanny Boëthius
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Gudrun Rösnes
Ljud Simon Mårtensson
Premiär 22 mars 2019
Kulturhuset Stadsteatern spelar i samarbete med Teater Giljotin
Föreställning som recenseras: lördagen den 23 mars 2019

Det var under 2014 och 2015 som flyktingströmmen och romer kom i stora mängder till Sverige. Innan dess hade vi svenskar nästan enbart sett ett fåtal tiggare ute på våra gator d.v.s en och annan fulle-gubbe som p.g.a missbruk eventuellt störde och tog plats. Vi såg tiggeri utomlands med det var ju inte hemma i fosterlandet på vår gata i stan. När tiggare (framförallt romer) började sitta vid nästan varje Ica-butiks ingång eller påstridigt rasslade pappmuggar med småmynt i våra öron på tunnelbanan, så hände något. I varje medborgare uppstod frågor och svar som vi aldrig förr hade behövt stå inför. Är jag skyldig att hjälpa arma europeiska immigranter som kommer hit frivilligt och ej kan försörja sig?

Är jag en bra eller dålig människa om jag inte tycker jag har råd eller inte vill ha tiggare på gatorna i mitt land? Måste jag se på dem och känna skuld och skam för att jag inte lever i deras situation? Är jag en hemsk människa som bara vill att de åker hem till sitt?

I Tiggarna, beskrives det hur två systrar (Marie och Johanna) tolkar och hanterar sina möten med tiggare. Kvinnorna har olika möjligheter och utgångspunkter dess återseenden. Den ena kvinnan har ett statusarbete och den andra sliter sig fram. De ger därmed legitimitet till det faktum, att det är inte våra tillgångar som egentligen styr över förmågan att vilja ge eller kunna ge. Beskrivningarna om hur man hjälper för sin egen skull, av moraliska skäl eller helt ta sig rätten att misshandla för att man inte orkar med, sker nästan odramatiskt självklart. Skulden och belöningen för de enskilda kvinnorna varierar mycket trovärdigt och man kan identifiera sig med dem båda, på olika vis och vid skilda tillfällen. Det goda och det onda i oss alla kommer upp till ytan och ger en eftersmak som behöver sköljas ned eller spottas ut.

Systrarna har två makar (Mehmet och Classe) i sina liv. Den ena maken (Mehmet) har invandrarbakgrund och lider i sitt nya land genom att utsätta sig för krigens faser från sitt fd hemland. Via massmedia och internet frossar han i elände som om det skulle få honom att må bättre. Johannas make Classe däremot är aggressiv och irriterad och orkar öppet inte med det faktum att EU-immigranter ska hjälpas mer än inhemska svenskar. Efter tidens gång får man djupgående förståelse för varför makarna väljer att hantera tiggeri på skilda vis. Vi är alltid ett resultat av vår egen historia.

Tempot i föreställningen var enastående och klockren. Inte en enda gång kändes det som att någon scen var onödigt inklistrad eller att man fyllde på med floskler för att underlätta budskapens verkliga grundkänslor. Dessutom var scenlösningarna enkla, tydliga och raka. Trots att föreställningen var nästan 90 minuter och utan paus, var jag inte beklämd av tiden en enda gång. Scenografin och rekvisitan var spartansk, men fyndigt genomtänkt och gav lätt skilda platser och rum. Att inget kändes naket, berodde självklart på att skådespelarna fyllde upp scenen och intog sina platser på föredömligt vis. Fröler var dessutom enastående i sin tolkning som Mehmet.

Det jag uppskattade allra mest i föreställningen var att manuset inte var skrivet på ett sådant sätt att det fanns alltför tydliga och självklara goda syfte hos enbart några av karaktärerna. Varje personlighet hade sina dolda agendor och utgick från egna mänskliga behov i första hand. För det behöver sägas, att de som uppfattas att ge mest kanske har ruttna syften. De som skriker om hur goda de är innerst inne, kanske inte är de som ska ha någon eloge, om nu beröm ens är passande.

Manuset skiljer tydligt på moraliska tankar och etiska handlingar. Att man ger inblick och en tydlig förförståelse till individernas val, gör också att man hinner tänka, ”det där hade kunnat varit jag”. Misären i varför personer tar sina beslut, blir därför otäckt närvarande.

I föreställningen finns en dotter (Alva). Detta barn sitter vid flera tillfällen vid en jordhög i parken och gräver samtidigt som hennes mamma och moster sitter på en parkbänk intill. Jordhögen blir mycket terapeutisk att titta på under föreställningen. Systrarna tävlar ingående om vem som borde göra vad och vem som beter sig finast i en värld där man inte vill hjälpa till om man blir utnyttjad. Jordhögen ger en härlig symbolik i det faktum att vi alla har nivåer/lager av personligheter som kan behövas grävas fram. Vad vi finner om vi gräver inom oss är olika nivåer av jaget. Börjar man gräva i sig själv för att finna sanningar måste man vara förberedd på att det inte bara är fina saker som kommer fram. Inget att gräva ned sig för, bör väl tilläggas.

Jag blir oerhört provocerad av rollkaraktären Johanna i föreställningen. Hon är en sådan där ”PK-morsa” som vill verka fin, en falsk moder Teresia och vill tillrättavisa alla andra som inte försöker offra sig som henne. Det är som om hon går igång på att framställa sig själv som bättre än alla andra och utnyttjar sitt barn som en plattform för att att låtsas leva ut sin barmhärtighet. Hon går igång på andras nöd, för att de hjälper henne att utnyttja välgörenheten för sina egna behov. Johanna går igång på utsattheten och makten den ger henne. Jag vet hur många sådana kvinnor jag träffat i verkligheten och beskrivningen är obehagligt träffsäker.

Ångest i att inte vilja hjälpa tiggare, är ett återkommande tema i alla karaktärerna. Det dåliga samvetet över att ha det för bra men inte vara nöjd och därför inte vill bjuda på vad som helst. ”I nöden prövas vännen” sägs det och karaktärerna inser att deras liv och beteenden sätts på prov. Hur god måste man vara för att få kalla sig medmänsklig? Rollkaraktärerna reagerar och agerar utanför sina egna ramar och kan inte alltid stå för sina handlingar. De är människor som antagligen påminner väldigt mycket om oss alla, ”vad jag än gör så räcker jag inte till”.

Medverkande på scen Ann-Sofie Rase (Marie), Andreas Kundler (Classe), Eva Rexed (Johanna), Samuel Fröler (Mehmet), Alma Huss/Tuva Huss (Alva)

Filed Under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Tagged With: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Teater, Teaterecension, Teaterkritik

Teaterkritik: Min fantastiska väninna – skådespelarkonsterna gjorde livräddning, på den allt för långa föreställningen

2 mars, 2019 by Lotta Altner

Min fantastiska väninna
Baserat på Elena Ferrantes romansvit
Dramatisering April de Angles
Översättning Johanna Hedenberg
Regi Maria Sid
Regiassistent Emelie Smeds
Scenografi Zofi Laagerman Nilsson
Koreograf Catharina Allvin
Dramaturg Sara Israelsson
Premiär på Årsta Folkets hus teater i Stockholm stadsteaters regi
Fredagen den 1 mars 2019

Min räddning i kväll på premiären var att jag befann mig i en avslappnande neutralare zon av icke totalt vetande. I motsats till många andra som läst alla böckerna, nästan in i det sista, hade jag enbart läst om böckerna. Att veta mycket och brett om något, men inte vara expert på detaljerna blev min sinnesfrid i de tvära snabba kasten i föreställningen.

Det var inte lätt att hänga med i scenbytena. Någon hade helt klart tänkt sig att ge oss hela historien i rapid fart och ville trycka in så många karaktärer, händelser, familjerelationer och känsloyttringar som det bara var möjligt i en och samma uppsättning. Föreställningen varade i drygt fyra timmar med en paus på ca 20 minuter. Första akten varade i nästan två timmar. Den partiella förlamningen i sätesmuskeln var total.

Det finns alltid mycket stora förväntan på ett manus/dramatisering efter en belönade/kända författare. Elena Ferrantes är inget undantag på den fronten – hon är ett hemligt och spännande fenomen. Man vill naturligtbis inte göra den nöjda och hänförda litteraturläsaren besviken genom en platt och dålig föreställning. Därför tror jag att man ansträngde sig till det yttersta, på ett pretentiöst vis för att ingen skulle våga säga ”böckerna var bättre än föreställningen”. Men det är kanske när man inte försöker så hårt, att leva upp till det skrivna ordens rikare betydelser i fem böcker och vågar stryka både i – och mellan raderna som man kan ge grundtankarna rättvisa. Föreställningar kan enbart plocka ut de bästa essenserna och dramatiskt har man enbart möjligheten att återge det viktigaste. Att föreställningen är baserad på 5 böcker och inte har ett tydligt manus, signalerar att man varit allt för förälskad i böckerna och därmed inte kommit vidare till nästa sceniska nivå. Korvstoppningsmetoden gör en allt för mätt och lätt illamående. Det är heller aldrig försvarbart att hålla en publik 4 timmar.

Föreställningens scenografi med många trappor, avsatser och skjutbara kulisser gjorde det möjligt för skådespelarna att befinna sig i flera rum och tidsperioder samtidigt. Scenen blev dessutom i ett härligt livligt tempo som gav scenbytena energi och flöden. Däremot var scenen något för hög för blickfånget och gjorde det möjligt för publiken på de främre raderna att se in under kulisser, draperier och kjolar. Kanske hade det blivit en behagligare helhet och man hade backat spelplatserna något?

Relationen mellan Lenù (Maja Rung) och Lila (Ruth Vega Fernandez) gjorde mig ledsen, oss kvinnor emellan. De växer ihop så nära varandra, kämpa för att få utbilda sig, stödjer varandra, blir fantastiska väninnor och måste slåss för sina rättigheter. Trots det har de inga problem med att ljuga, bedra och smita undan gentemot varandra och andra kvinnor. Var tar solidariteten vägen? Varför spelar de på varandras planhalvor? ”Du vill inte att jag ska vara lycklig”. Hur kan de förbanna männen när de beter sig svinaktigt åt också, ”…tappar bort varandra”. Hur kan de offra varandras vänskap hur som helst för karriärer, sex med män och framgång? Men faktum kvarstår, kvinnor är människor och människor är både bra och dåliga, i samma person. ”Tänk att man kan vara så smart och ändå inte fatta någonting” och ”I sagorna gör man som man vill. I verkligheten överlever man”. Skådespelarna gjorde en mycket god insats i att visa hur förtrycka även kan bli förtryckare, och att även om man pratar om sin egen frihet, är det inte lika lätt att leva upp till den.

Översättningen förbryllade mig något – ibland kändes det nästa som syftningsfel. Italienare svär inte som vi, de förolämpar inte varandra som vi och de benar inte ut ord i en mening som svenskan gör. För mig kändes det som om någon helhet gick förlorad. Man kan inte översätta ord för ord av könsord och skällsord hur som helst. Man måste exempelvis välja om det är ”små kulor” man menar bokstavligen, eller om det är impotens, eller att mannen är feminin eller att han helt enkelt är en ruskigt dålig älskare. Dessutom är det så att vissa italienska ord (precis som på spanska) inte är menade som vulgära, men i svensk direkt översättning ord för ord blir det enbart vulgärt men utan någon finess i förolämpningen.

Kvällens koreografi var det som imponerade allra mest under kvällen. Sällan har jag skådat ett så klockrent tight skådespelarteam som med briljans backade upp och följde varandras rörelsemönster. I alla slagsmålsbenägna scener, rytmiska frustrationer, slowmotion fall, dödskamper och dansscener, så rörde sig och förflyttade sig skådespelarna unikt, intressant och exemplariskt. Det var smidigt, vackert, genomtänkt, snyggt och ibland skrämmande på samma gång. Det var som att se ett konstnärligt tåg rulla fram i balans och där varje del av skruv och bult fick sin fasta förutbestämda plats. Alla lika viktiga i maskineriet om än med skilda funktioner.

Rollista Maja Rung, Ruth Vega Fernandez, Sylvia Rauan, Matilda Ragnerstam, Angelika Prick, Sandra Medina, Per Sandberg, Pablo Leila Wenger, Henrik Norlén, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Peter Gardiner, Astrid Assefa.

Filed Under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Tagged With: Årsta Teater, Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Teatekritik, Teater, Teaterrecension

Teaterkritik: Barnen – angelägen föreställning

24 februari, 2019 by Pernilla Wiechel

Barnen
Av Lucy Kirkwood
Översättning Niclas Nilsson
Regi Stefan Metz
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Moa Holma*
Ljus Emily Lavebäck*
Ljud Jonatan Eklund*
Mask Maria Reis
Premiär på Teater Giljotin 22 februari 2019
Föreställning som recenseras: 23 februari 2019

Barnen på Teater Giljotin är en svart komedi närgånget och skickligt gestaltad av Katarina Ewerlöf, Gunilla Rör och Peter Andersson. Grundtemat i handlingen har flera paralleller till vår klimatoro, vilket gör uppsättningen angelägen. Skolstrejkande Greta Tunberg tycks ha en frände i den unga brittiska pjäsförfattaren Lucy Kirkwood, som skoningslöst ställer en äldre generation mot väggen. Hon synar dem i deras nostalgi, deras förnekande, och ser deras besvärande mänskliga skavanker.

När Barnen hade sitt uruppförande 2016 på Royal Court i London fick den stor uppmärksamhet. Det är lätt att förstå att pjäsen är nominerad till flera priser.

En hel arbetsplats på ett kärnkraftverk med fysiker och tekniker verkar ha misslyckats med säkerheten. Hur kunde det ske? Den oundvikliga katastrofen inträffar flera år efter deras arbete och de ansvariga har redan lämnat platsen. De har levt vidare i sina liv, satt barn till världen och skaffat en borgerligt trivsam tillvaro. Men så sker det som inte fick ske och en hel landsdel har blivit förgiftad. En av de ansvariga vid uppbyggnaden av kärnkraftverket som heter Rose – en barnlös kvinna nu märkt av katastrofen – försöker återsamla truppen som utformade kärnkraftverket. Hon föreslår att de alla offrar återstående delen av sina liv och åker till den radioaktiva katastrofplats som verket nu är och städar upp. De bör göra vad som ändå är möjligt – göra rätt inför sina barn och kommande generationer.

– Om du inte tänker växa låt bli att leva, brukar Hazel säga.

Det jag tar med mig hem är främst de olika strategier Hazel, Rose och Robin använder sig av när de står inför ett outhärdligt faktum. En intressant parallell finns i huvudpersonernas val – vid liknande hot – i Lars von Triers katastroffilm Melancholia. Hazel upprätthåller ritualer, gör yoga för att hålla den kropp – hon trots allt bär på – i trim den tid hon har kvar. Robin ägnar sig åt sorgeritualer. Han utför i sin ensamhet återkommande begravningar av älskade kor som nu är förgiftade kadaver. Hazel suggererar samtidigt fram en saga tillsammans med sin man, där det bara finns utrymme för lugnande positiv eskapism. Här ingår att odla, fastän gifthalterna är för höga. Eller att hålla utveckling högt och tvinga sig att njuta av allt nytt i livet – trots det alltför tidiga slutet.

Men Kirkwood själv föredrar sannolikt Roses nyktra strategi där man tar ansvar, agerar och se faran i vitögat. Hon som samlar en räddande armé och ägnar sina sista dagar åt att rädda vad som räddas kan för de efterkommande: Barnen.

I rollerna:
Rose: Katarina Ewerlöf
Hazel: Gunilla Röör
Robin: Peter Andersson

Filed Under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Tagged With: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Teater Giljotin, Teaterkritik, Teaterrecension

Pia Johansson och Dan Ekborg återförenas i musikalen Spelman på taket hösten 2019

28 november, 2018 by Redaktionen

Med en serie oförglömliga uppsättningar på Stockholms stadsteater 2005-2013 skrev Dan Ekborg och Pia Johansson in sig i svensk teaterhistoria som ett av landets absoluta radarpar. Nu är det officiellt att de återförenas i Kulturhuset Stadsteaterns stora musikalsatsning hösten 2019 – Spelman på taket på Dansens Hus.

Ett pressmeddelande berättar:
– Jag har sökt efter möjligheten att få para ihop detta legendariska radarpar på nytt! Det som Dan och Pia gjorde tillsammans i fem uppsättningar på Stockholms stadsteater träffade alltid rakt i hjärtat. 2019 får vi äntligen se dem tillsammans igen, när denna fantastiska musikal, Spelman på taket, får premiär. Och på en legendarisk stadsteaterscen dessutom, säger Anna Takanen, Teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern.

Spelman på taket får premiär 24 augusti 2019 på Dansens Hus – en av de spelplatser som Kulturhuset Stadsteatern flyttar till under renoveringen av teater- och kulturhuset vid Sergels torg. När Stockholms stadsteater invigdes med pompa och ståt 1960 var det på Folkets Hus vid Norra Bantorget på Wallingatan, nuvarande Dansens Hus. Spelman på taket kommer att regisseras av Ronny Danielsson som har satt upp en lång rad musikaler på Kulturhuset Stadsteatern med stor framgång. I rollerna som Tevye och Golde ser vi alltså Dan Ekborg och Pia Johansson. Senast de spelade mot varandra var 2013 i teaterversionen av Woody Allens film En midsommarnatts sexkomedi: ”Dan Ekborg och Pia Johansson överglänser Woody Allen och Mia Farrow”, skrev Aftonbladet då, och i DN kunde man läsa: ”Dan Ekborg och Pia Johansson som efter flera lyckade samarbeten har blivit Stadsteaterns svar på Ginger och Fred passar replikerna mellan sig som vore de tennisbollar, minst lika lekfullt och bitskt som i ”Vem är rädd för Virginia Woolf”.

Allra första gången de arbetade tillsammans på Stadsteatern var 2005 i Lars Rudolfssons Tolvskillingsoperan, som blev en av Stadsteaterns långkörare med hela 105 utsålda föreställningar. Men det var med sina oförglömliga rolltolkningar av George och Martha i Vem är rädd för Virginia Woolf? 2008 som de verkligen skrev teaterhistoria tillsammans: ”jag minns inget par som lyft en klassiker och laddat om den igen som (Sofia Jupithers) Martha och George. Pia Johansson och Dan Ekborg gör svensk teaterhistoria.” Sa man i Eldorado, Sverige Radio P2. ”Pia Johansson och Dan Ekborg åstadkommer storverk”, skrev DN.

Två år senare, 2010, gav de tillsammans ett uppseendeväckande smakprov på det kommande samarbetet, Sommarnattens leende, med en Hollywoodkyss på Guldbaggegalan: ”Att rollbesätta med Pia Johansson som den luttrade skådespelerskan Desirée Armfeldt och Dan Ekborg som den lätt uppgivna advokat Egerman, är som väntat en stjärnsmäll (och nu fick Hollywoodkyssen på Guldbaggegalan sin förklaring).” Expressen.

De har förutom ovan nämnda, även spelat mot varandra i En midsommarnattsdröm (2006, regi Alexander Mørk-Eidem).

Pia Johansson kom till Stockholms stadsteater 1985 (Sanning och konsekvens) och har medverkat i totalt 62 uppsättningar som skådespelare. Hon har även skrivit och regisserat ett antal uppsättningar.
Dan Ekborg gjorde sin första roll på Stockholms stadsteater 1978 (praktikant) då teatern låg på Wallingatan (nuvarande Dansens hus). Listan över deras oförglömliga rollprestationer även i pjäser där de inte spelat mot varandra är lång för dem båda. Här ett axplock:

Pia Johansson: Molly i I lusthuset (1988), Mrs Clackett i Rampfeber (2007), Petra von Kant i Petra Von Kants Bittra Tårar (2008), Kerstin i Lärare För Livet (2009), Narren i Trettondagsafton (2010) och Maria i Marias Testamente (2013).

Dan Ekborg: Peer Gynt (2007), Puntila/Matti (2009), högkomiker Sandon i jubileumsföreställningen Aniara (2010), Orgon i Tartuffe (2011), Dan i Next To Normal (2012), Billy Flynn i Chicago (2014) och nu senast Philip Henslowe i Shakespeare In Love som fortfarande spelar på stora scenen och som får nypremiär på dansen hus våren 2019.

Spelman på taket är en gripande, varm och humoristisk berättelse om en värld i gungning. Det är en ständigt aktuell berättelse om människans behov av traditioner för att hålla den nya tiden och andra hot mot sammanhållningen ifrån sig. Och om den unga generationens behov av att bryta med samma traditioner.

”Om jag hade pengar” sjunger den fattige mjölkbonden Tevye. Men pengar har han inga däremot fem upproriska döttrar som har egna idéer om sina liv. Till exempel vem de ska gifta sig med. Tevye och hans fru Golde älskar varandra. Rena turen eftersom ingen frågade efter deras åsikt när äktenskapsmäklerskan och deras föräldrar bestämde att det skulle bli just de två. Så har traditionen alltid sett ut bland den judiska befolkningen i deras lilla by på den ryska landsbygden. Men nu har den nya tiden även nått hit. Världen som Tevye känner den är på väg att försvinna. Och det är bara början.

SPELMAN PÅ TAKET
PREMIÄR 24 AUGUSTI 2019 DANSENS HUS
Manus: Joseph Stein
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick

Baserad på Sholem Aleichems berättelser
Med särskilt tillstånd av Arnold Perl
Producerad i New York av Harold Prince
Ursprunglig regi och koreografi: Jerome Robbins
Uppförs med tillåtelse av Music Theatre International (Europe)
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Mikael Kratt
Mask Katrin Wahlberg

Filed Under: Scen, Teater Tagged With: Dan Ekborg, Dansens Hus, Kulturhuset stadsteatern, Musikal, Pia Johansson, Scenkonst, Stockholm

Teaterkritik: Shakespeare in Love – en helt oemotståndlig scenuppsättning, förtrollande scenmagi

26 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Shakespeare in Love
Filmmanus av Marc Norman och Tom Stoppard
Scenversion Lee Hall
Översättning Calle Norlén
Regi Ronny Danielsson
Komposition Martin Östergren och Mathias Venge
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Ljus Fredrik Jönsson
Ljud Petter Samuelsson
Svensk premiär på Kulturhuset Stadsteatern, stora scenen, 25 oktober 2018

En vacker föreställning. Det helt enkelt strålar om den. Scenografin, kostym och mask är lyser i starka färger. Musiken går inte att sitta still till. Skådespelarna är  i sitt esse. Regissören Ronny Danielsson och hans team har tillsammans med ensemble skapar en helt oemotståndlig scenuppsättning av Oscarsvinnaren Shakespeare in Love. Den fick förstås kraftfulla stående ovationer på premiären. Helt välförtjänt. Det är scenmagi och förtrollande.

Teaterversionen följer filmens handling i stort sett. Året är 1593.  William Shakespeare är skådespelare, pjäsförfattare och regissör men har tappat sin inspiration, han har skrivkramp. Det går går trögt och det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Han har en vag idé om en ny pjäs – men än har han bara namnet på en rollfigur – Romeo.

Samtidigt sitter varje kväll den unga rika blivande arvtagerskan  Viola De Lesseps i publiken på teatern The Rose där Shakespeares pjäser spelas. Hon kan alla repliker i Will Shakespeares pjäser utantill och hon drömmer om att själv få stå på scen, vilket är omöjligt i den tidens England då kvinnor var förbjudna att stå på scen. Alla kvinnoroller spelades av män. Dessutom har hennes pappa bestämt att hon ska giftas bort, med  Lord Wessex – en adlig men urfattig fjant som behöver hennes familj pengar.

Viola kommer på hur hon ska få stå på scen. Hon klär ut sig till en ung man och beger sig till  en audition för rollen som Romeo i Wills ännu ofärdiga pjäs.

Scenföreställningen är  rolig, vacker och den berättar ömsint om scenkonstens villkor då – och kanske också idag där den som har pengar för att finansiera konsten också kan ställa, eller försöker ställa, krav på vad scenkonsten/kulturen ska berätta, förmedla och innehålla.

För den som kan sin Shakespeare har den många blinkningar åt både hans liv och verk, framför allt Romeo och Julia, förstås, vars scener bär också Wills och Violas kärlekshistoria. Men där finns massor av andra syftningar, på de olika kungadramerna, på Stormen, på Trettondagsafton med flera. Samtidigt behöver den som sitter i salongen som publik inte känna till något om Shakespeare och ändå få stor behållning. Det är en vacker kärleksberättelse där det bästa slutet inte alltid är att de två lever lyckliga tillsammans. Det är också en berättelse om kultur, om att skriva och skapa.

Ursprungligen är denna scenversion producerad på West End av Disney Theatrical Productions & Sonia Friedman Productions, i regi av Declan Donnellan, scenografi av Nick Ormerod, med musik av Paddy Cuneen. På Stockholms stadsteater står  Ronny Danielsson för regi. Han står bakom flera av Kulturhuset Stadsteaterns stora succéer, bland annat Billy Elliot, Ronja Rövardotter, Cabaret och Hair.

Shakespeare in Love gjorde sitt segertåg som film i slutet av 1990-talet med flera Oscars.

Shakespeare in Love, ursprungligen i regi av John Madden, skriven av Marc Norman och Tom Stoppard, är en fiktiv berättelse om William Shakespeares liv. Den gestaltar en Shakespeare som kämpar med deadlines och kärlekstrubbel. Gwyneth Paltrow som gjorde rollen som Lady Viola vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 1999. Filmen blev en internationell succé och blev nominerad till 13 Oscars och vann 7, bland annat för bästa film.

Shakespeare in Love kommer även att spela på Dansens Hus under 2019, med nypremiär 13 april.

Medverkande på scenen: Från teatervärlden
Will Shakespeare Alexander Karim
Philip Henslowe Dan Ekborg
Hugh Fennyman Christer Fant
Richard Burbage Robin Keller
Christopher”Kit”Marlowe Shebly Niavarani
Ned Alleyn Jan Mybrand
Webster Bahador Foladi
Ralph Kardo Mirza
Sam Victor Morell
Nol Anders Johannisson
Peter Magnus Borén
Robin Oskar Roslund
Adam Max Ulveson
Wabash Tim Dillman
Quickly Odile Nunes
Paulina Elsa Fryklund

Från överklassvärlden
Viola de Lesseps Sofia Ledarp
Sir Robert de Lesseps Kardo Mirza
Lady de Lesseps Odile Nunes
Lord Wessex Peter Gardiner
Amman Gunilla Röör
Elizabeth I av England Katarina Ewerlöf
Sir Edmund Tilney Lars Lind

Bakgrundskörer
Sopran Anette Belander
Alt Sanna Martin
Baryton Tomas Bergquist
Soloviolin Mirjam Charas Östergren
Swing Lars Göran Persson, Kerstin Steinbach och Tove Edfeldt

 

 

Filed Under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Tagged With: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst. Stående ovationer, Shakespeare, Stockholm, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • Page 1
  • Page 2
  • Page 3
  • …
  • Page 6
  • Next Page »

Primary Sidebar

Sponsra oss gärna

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Frida & Fritiof

Nytt

Joel Alme på Slaktkyrkan – Känslosamt men förutsägbart när Göteborgs förnämsta crooner framträder

"Ledsen för det långa avbrottet, kroppen … Läs mer about Joel Alme på Slaktkyrkan – Känslosamt men förutsägbart när Göteborgs förnämsta crooner framträder

En handelsresandes död har premiär på Malmö Stadsteater 20 december

Vad är det som gör att man räknas som … Läs mer about En handelsresandes död har premiär på Malmö Stadsteater 20 december

Filmrecension: Unga Kvinnor – stor film om det lilla livet

Titel: Unga Kvinnor (Little … Läs mer about Filmrecension: Unga Kvinnor – stor film om det lilla livet

Post Malone, Pearl Jam, Kendrick Lamar, Camila Cabello, The Killers, Ellie Goulding och Zara Larsson till Lollapalooza Stockholm sommaren 2020

Några av världens största artister; som … Läs mer about Post Malone, Pearl Jam, Kendrick Lamar, Camila Cabello, The Killers, Ellie Goulding och Zara Larsson till Lollapalooza Stockholm sommaren 2020

Hållbara låtar i omväxlande sydstatsgung – Gabriel Kelley

foto David McClister Gabriel … Läs mer about Hållbara låtar i omväxlande sydstatsgung – Gabriel Kelley

Type and Tell, som ägs av Adlibris, verkar inte betala sina fakturor och går inte att ringa till

Type and Tell är ett företag där … Läs mer about Type and Tell, som ägs av Adlibris, verkar inte betala sina fakturor och går inte att ringa till

casinohex.se
nya online casinon
Casinogringos
Privatlån
allvideoslots.com
Casinon.nu
casivo

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

 
Nöje och Underhållning
Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

BlogRankers.com

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2019 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Log in