Kulturhuset stadsteatern

Teaterkritik: Sisyfos i vardagsrummet

4 oktober, 2026 by Ulf Olsson

Lisette T. Pagler, Joonas Heikkinen, Robert Fux och Matilda Ragnerstam. Foto från repetitionen av Sisyfos i vardagsrummet, urpremiär 2 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Leonard Stenberg

Sisyfos i vardagsrummet
Regi Aksel Pettersson
Kostym Cajsa Oscarsson
Mask Anna Jensen Arktoft
Kompositör Ringa Manner
På scen Matilda Ragnerstam, Bahador Foladi, Lisette T. Pagler, Robert Fux och Joonas Heikkinen
Urpremiär 2 oktober 2026 på Kulturhuset Stockholm Stadsteatern
Scenografi och ljus: Markus Granqvist

I pjäsen första scen sitter fem människor och försöker skriva något eget, klokt och intressant. Men det blir liksom ingenting trots allas stora drömmar om att bli sedda, att lyckas och att komma framåt, inte bara i texten, utan i livet som helhet. Men det blir mest några meningslösa rader som ”idag skiner solen”. Alla håller på med något slags meningslöst arbete utan slut på livets flesta områden. Man försöker övertyga sig själva och varandra om att det bara handlar om att välja. Med vad ska man välja och hur vet man att man har valt rätt. Tänk om allting tar slint och återvänder in i tomheten. Föreställningen utgår från myten om Sisyfos. När Sisyfos, enligt legenden, med våld hamnar i dödsriket får han en chans att bli fri och återvända till livet. Då gäller det att lyckas med uppgiften att rulla upp ett stenblock över en kulle. Han försöker och försöker men varje gång han tror sig ha lyckats händer något som gör att stenblocket rullar tillbaka ner i avgrunden. Det är bara att börja om igen, igen och igen. Sisyfos fortsätter med sitt meningslösa arbete utan slut i något som verkar vara en evig uppförsbacke. Han går helt upp i sitt sisyfosarbete.

Frågan är om myten fungerar som en metafor för vardagslivet. Svaret är, ja det gör den. Den kan få oss att reflektera över om det är något som vi själva arbetar med utan slut i våra liv. Där vi sitter fast i det gamla och väntar på något nytt, som ständig går oss förbi, därför att vi inte kan, vill, ser eller vågar fånga det som kanske visar sig. Dock blir vissa scener ibland övertydliga och kan kortas ner utan att förloras sitt budskap, ja kanske till och mer göra budskapet tydligare. Mitt i allt det ibland helt absurda, skrikiga och meningslösa sprids ändå humorn, skratten och glädjen, på scenen och bland publiken. Vi håller på och håller på och kan trots allt skratta åt det hela. Trots allvaret i alla vardagens mer eller mindre meningsfulla slit, stora beslut, felaktiga beslut och icke-beslut kan humor och skratt lysa igenom. På scenen, bland publiken och i verkliga livet. Myten fungerar som metafor för våra arbetsliv.

De fem skickliga skådespelarna verkar ha roligt på scenen.

Teaterkritik: Tartuffe – välspelad och rolig

29 augusti, 2026 by Anna Vikström

Foto Sören Vilks

Tartuffe
Av Molière
Översättning Hans Alfredson och Allan Bergstrand
Bearbetning och regi Eirik Stubø
Bearbetning Marie Lundquist
Scenografi och kostym
Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Ljud Astrid Nyström
Video Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna bland andra Magnus Krepper, Marie Richardson, Natalie Minnevik, Anneli Martini, Peter Andersson, Emil Almén, Helena af Sandeberg, David Bengtsson, Bengt Braskered, Sten Ljunggren/Niklas Falk

Molières klassiska komedi har satts upp världen över och också i Sverige otaliga gånger. Pjäsen är en skoningslös analys av hur auktoritet kan upprätthållas genom språk och ritualer. Något som verkar vara aktuellt bland människor i alla tider. Pjäsens udd riktas mot religiöst hyckleri, men kan förstås och tolkas om många andra strukturer och maktförhållanden där kritik är förbjuden och den som anses vara god eller har makt står bortom granskning.

Pjäsen inleds med att Madame Pernelle – mor, farmor och svärmor – kritiserar karaktärerna hos hushållets alla medlemmar samt deras enligt henne utsvävande leverne. Hon företräder traditionen, och ser Tartuffe som numer bor hos familjen som den kyrkliga religiösa räddningen. Fadern Orgon ser liksom sin mor endast goda egenskaper hos Tartuffe och lyssnar inte på några varningar eller goda råd från andra familjemedlemmar. Familjemedlemmarna ifrågasätter deras ståndpunkter.

Är det religiös väckelse, attraktion eller skickligt bedrägeri som är orsaken till att Orgon faller för Tartuffes hyckleri och gör att han ger bort sitt hus och sin dotter? Det får vi inte veta men uppsättningen vill ändå antyda en förklaring som kanske är lite väl enkel. Troligen finns det ingen förklaring men jag får svårt att låta bli att tänka på nutida problem med politisk och religiös radikalisering eller ekonomiska bedrägerier mot äldre.

Lite skratt från publiken även före paus, men för övrigt var den första delen något stel. Efter paus blev det tydligare en komedi, bland annat med mer musik och dans. Jag undrar varför regissör och övriga staben valt att göra de två delar så olika. Varför inte mer av det i hela föreställningen? Skådespelarna hade kunnat få ta ut svängarna lite mer. Jag tänker att det var lite för allvarliga roller, de är trots allt karikatyrer över rollerna, inte så allvarliga.

Tartuffe är en självgod bedragare som lyckats ta sig in i Orgons hem genom ett skickligt spel av religiös fromhet, självförnekelse och påstådd ödmjukhet. Han vinner snart makten över husets herre och därmed över hela hushållet med hjälp av moralisk utpressning och ett språk där han får alla att känna sig skyldiga.

Föreställningen är välspelad, rolig, bedrägeri och hyckleri går aldrig ur tiden. Skickligt spelad överlag. Särskilt Peter Andersson som Orgon och Magnus Keppel som Tartuffe. Entusiastisk publik, stående ovationer.

Modern kostym/kläder men Molieres pjäs på vers med moderniserat språk blev en bra kombination av nutid/dåtid. Förutom film med avsnitt och bilder från tidigare uppsättningar mm så är det lite väl avskalad scenografi. Slutet är lite kompakt och abrupt, tillrättalagt för att passa kungen. Men med så många duktiga skådespelare är föreställningen väl värd att se.

Pjäsens historia
Tartuffe uruppfördes 1664 men väckte omedelbart våldsam kritik. Kyrkliga och konservativa kretsar uppfattade pjäsen som ett angrepp på religionen och lyckades få kungen att förbjuda den. Först efter flera omarbetningar och kungligt stöd fick Molière tillåtelse att spela den offentligt 1669. Skandalen gjorde pjäsen till ett av teaterhistoriens tydligaste exempel på konst som utmanar makt – och som själv blir föremål för censur. Sedan dess har Tartuffe förblivit en högst aktuell pjäs om manipulation, moral och maktmissbruk.

Teaterkritik: Pinocchio på dockteaterfestivalen Pop Up Puppets – imponerande stark som dröjer sig kvar länge

21 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Pinocchio
Koncept och regi Alice Laloy
Kompani La Compagnie s’Appelle Reviens (Frankrike)
Medverkande Alice Amalbert, Mathilde Augustak, Matthias Beaudoin, Étienne Caloone, Ashille Constantin, Roxane Coursault, Robinson Courtois, Nina Fabiani, Léon Leckler, Valentina Papić
Och barnen Charlotte Adriaen, Marceau Bulteau, Léonie Flipo Leprêtre, Louise Lannoy, Juliette Martinez, Mourad Mboreha, Romane Sand, Elya Tilliez, Eléna Vermersch, Iness Wilmotte
Medverkar gör även slagverkarna Hector Yvrard och Mathis Rebiaï
Ljudkomposition Eric Recordier
Koreografi Cécile Laloy, assisterad av Stéphanie Chêne
Scenografi Jane Joyet
Kostym Oria Steenkiste, Cathy Launois & Maya-Lune Thieblemont
Rekvisita Benjamin Hautin, Maya-Lune Thieblemont och Antonin Bouvret
Ljusdesign: Julienne Rochereau
Teknisk ledning och scenmästeri: Sylvain Liagre
Ljud- och ljusteknik Éric Recordier
Invigningsföreställning 20 augusti 2026 på dockteaterfestivalen Pop Up Puppets

Wow vilken imponerande och stark föreställning, nästan helt ordlös förmedlas en djup symboliskt mättad berättelse som dröjer sig kvar länge, länge. Tio barn skuttar omkring och leker som barn gör, men luras sedan in i händerna på vuxna som målmedvetet förvandlar dem till dockor som lyder minsta vink. Den välkända sagan om dockan Pinocchio som blir en levande pojke är här sin motsats, barn blir dockor.

Grönklädda vuxna, kanske är de föräldrar, kanske lärare, kanske trollkarlar – vad dessa rollfigurer är ligger i betraktarens ögon, vi i publiken kan själva bestämma hur vi tolkar dem. Dessa grönklädda vuxna tar hand om ett barn var och förvandlar målmedvetet och grundligt barnet till en docka. Men de grönklädda har inte makten. Där finns två andra person i närheten som styr över de grönklädda. När någon av de grönklädda inte hänger med i den förväntade takt de ska arbeta i får de ögonen på sig av de två trumslagare som symboliserar makten över föräldrarna. Vi ser hur vuxna är rädda att bryta mönstret i gruppen. Rädda vuxna är lätta att manövrera och det drabbar i förlängningen barnen, förstås.

Denna starka föreställning är ordlös och bygger på vad som görs och sker och på ljus och musik. Den är fylld av symboler och går att uppleva och tolka på många sätt. Helt fantastiskt.

En scenföreställning skapad för 22 medverkande – barn och vuxna – samt två tonåriga slagverkare. Föreställningen är resultatet av ett fotografiskt forskningsprojekt som Alice Laloy genomförde mellan 2014 och 2018 med titeln Pinocchio(s).

Föreställningen ingår i dockteater-festivalen Pop Up Puppets – Marionetteaterns internationella dockteaterfestival som på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Festivalen, som arrangeras vartannat år, presenterar kompanier från hela världen med olika uttryck. Den 20-23 augusti förvandlas Kulturhuset Stadsteatern till en internationell scen med allt från stora föreställningar till dockteater i miniformat.

Från festivalens hemsida:
Alice Laloy gestaltar ett dystopiskt samhälle där barn genomgår en övergångsrit via ett löpande band. Steg för steg formar vuxna dem till perfekta dockor. Men det är genom sin egen vilja som barnen återerövrar rörelsen, befriar sig från trådarna som styr dem och når fullständig frigörelse.

Alexander Mahmoud ställer ut fotografier på Kulturhuset Stadsteatern

13 augusti, 2026 by Redaktionen

Foto av Alexander Mahmoud från utställningen Primetime Husby med vernissage 3 september, Kulturhuset Stadsteatern Husby. Fotograf: Alexander Mahmoud.

Flerfaldigt prisade fotografen Alexander Mahmoud ställer ut fotografier tagna under Husbykravallerna i maj 2013. Fotoserien skildrar delar av upploppens förlopp i Husby. Från demonstrationer till bilbränder, kravallpolis och civilsamhällets krafttag för att deskalera våldet. Primetime Husby har vernissage 3 september 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby.

Ett pressmeddelande berättar:
I samband med att den nyskrivna pjäsen Upploppet om Husbykravallerna av Murre Gonday och Simon Matiwos har premiär, ställer Alexander Mahmoud ut en serie dokumentära foton från händelsen.

2013 hade många mediahus precis börjat satsa på live-sändningar på webben och ville driva trafik till sina digitala kanaler. Vad hade egentligen det nya medielandskapet för roll i hur de här dagarna utspelade sig? När upploppen avtog slutade också mediabevakningen och påverkan på områdets invånare skildrades inte i den omfattning som en sådan stor händelse kunde kräva.

– Från Husbykravallerna saknas uppföljande journalistik. Medias bevakning får aldrig handla om att enbart maximera antalet tittare till live-sändningar, att bara visa upp våldet och bränderna. Många gjorde ett bra jobb, men det hade behövts i alla fall ett halvår av uppföljning, av alla, för att prata med alla som blivit påverkade. Media ska vara folkets röst. Det är bra att det görs teater om det här nu och att ett samtal förs, säger fotografen Alexander Mahmoud.

– Pjäsen Upploppet försöker berätta om kravallerna ur en familjs perspektiv. Primetime Husby berättar om medias närvaro under upploppet. Det är viktigt för oss att det finns flera perspektiv när vi pratar om de här dagarna som betytt så mycket för Husbyborna, säger konstnärlig ledare Olof Hanson.

Alexander Mahmoud var i Husby under Husbykravallerna som frilansande pressfotograf. Både han själv och andra fotografer blev utsatta för stenkastning och misshandel och även polis försökte avhysa dem.

– Jag brukar tänka att om samtliga tycker att det jag gör är fel så gör jag ett bra jobb, säger fotografen Alexander Mahmoud.

PRIMETIME HUSBY
Av Alexander Mahmoud
Vernissage 3 september kl. 18:00
Kulturhuset Stadsteatern Husby

ALEXANDER MAHMOUD
Alexander Mahmoud är fotograf och journalist och har tilldelats bland annat Stora Journalistpriset, Årets bild och Helsingborgs Dagblads fotopris för sitt arbete. Han arbetar som fotograf för Dagens Nyheter och fotar även för Nobelstiftelsen. Han har gett ut böckerna Mellan rummen (2015), Adoptionerna: ett granskande reportage (2022) och Du vill inte mer (2023).

HUSBYKRAVALLERNA
I maj 2013 dog en man på grund av ett misslyckat polisingripande i Husby. I protest följde bilbränder, stenkastning och kravaller av ungdomar i området. Kravallerna fick spridning i landet och uppmärksammades i internationell media, och kom att växa till ett av de största upploppen i Stockholm någonsin.

Upploppen eskalerade kommande vecka med bilbränder, fortsatt skadegörelse, stenkastning mot blåljuspersonal och med våld mellan ungdomar och polis. I flera år innan detta hade Husbyborna upplevt och uttryckt missnöje över ökade poliskontroller i området, höjda hyror och nedlagda serviceinrättningar. Missnöjet hade inte fått gehör hos ansvariga myndigheter och dödskjutningen blev för många den sista droppen som ledde till upplopp i Husby. Manifestationer mot våldet anordnades av Husbybor som fått nog och ville lugna ner ungdomarna. Föräldrar, grannar, stadsdelsförvaltningen, kyrkan och politiska partier valde att grilla i centrum i fyra dagar där de uppmanade ungdomarna att lämna sina stenar i utbyte mot mat. Husbybornas ansträngning lyckades och upploppen avtog.

UPPLOPPET
Upploppet är en nyskriven teaterföreställning av Husbyprofilerna Murre Gonday och Simon Matiwos om Husbykravallerna 2013. Föreställningen skildrar en familj mitt i händelsernas centrum. I rollerna ser vi Ahmed Berhan, Sharmarke Elmi, Binyam Haile och Segen Tesfai. Upploppet har urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern Husby den 5 september kl. 18:00.

Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

5 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Helan och Halvdan ställer upp
Manus och musik Håkan Johnsson
Regi Håkan Johnsson, Klas Wiljergård, Victor Morell
Ljus Michael Forsberg
Ljud Josefin Johansson
Scenografiassistent Fabian Wetterrot
Mask Susanne von Platen
Rekvisita Petra Jansson Bolinder
På scenen Helan: Klas Wiljergård, Halvdan: Victor Morell, Fredrik: Fredrik Meyer
Premiär 5 maj 2026 på Soppteatern/Kafé Klara, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

En underbar hyllning till kulturens alla gräsrötter. En föreställning som sprudlar av scenglädje och som gör att jag går hem med lyckliga steg.

Handlingen byggs upp kring två revyartister som kallar sig Helan och Halvdan. De har åkt till Stockholm för att inspireras. Men Halvdan har en hemlig plan. Han låser den som skulle ha en föreställning på Soppteatern och drar med sig Helan upp på scenen. Nu är det dags. Efter att tragglat på i åratal som revyartister i Nynäshamn utan att slå igenom och ofta inte få spela för en publiken på några få personer ska det nu genom Halvdans kupp spela för 150 personen på Soppteatern.

Vi får en timme magnifik och rolig underhållning med sång och ironi och också komiska iakttagelser av nutiden. Scenen med gästande amerikansk tv-pastor vars predikan/tal översätts till något helt annat lockar till skratt så jag hoppade på stolen.

Skådespelarna Klas Wiljergård och Victor Morell som spelar radarparet Helan och Halvdan som plötsligt tar över Soppteatern får högsta betyg för hur de presenterar och berättar sina anekdoter, sjunger och spelar upp sketcher både om livet som revyartist som aldrig lyckats slå igenom men om livets olika men också om livets konflikter i privatlivet och med grannar och vänner. En skickligt skriven och framförd mix att livet.

Givetvis är föreställningen samtidigt en hyllning till Helan och Halvan (smale engelsmannen Stan Laurel (”Halvan”) och den amerikanske tungviktaren Oliver Hardy (”Helan”) och alla som inspirerat nutidens och tidigare generationers scenarbetare men är också en hyllning till publiken som genom åren kommit och deltagit och låtit sig underhållas och fått något att tänka på, uppleva något, känna något och beröras av det som händer på scen eller på film.

Publiken var totalt engagerad och både sjöng med ofta och applåderade i takt. Denna soppteater-föreställning är en gedigen föreställning rakt igenom: från skådespelarna som både sjunger bra och är trygga på scen till pianisten och skådespelaren Fredrik Meyer som både är en skicklig musiker och bra skådespelare. Jag ger högsta betyg till hela ensemblem och alla som bidragit, alla i produktionen, både ljud, ljus,

Bra sångoch musiker på scen till allt som görs av scenarbetare som inte stå på scen, som ljud, ljus, kostym, mask och rekvisita och scenografi och alla som jag inte nämner. Tillsammans har de skapat en föreställning där varje detalj säger något och fyller sin uppgift för helheten.

Bakgrund om regissören och skådespelarna på scen (från teaterns hemsida)
Håkan Johnsson är textförfattare och dramatiker, senast aktuell med bland annat Per Anderssons Kardborreshow, den turnerande monologen Bokslut och den historiska komedin En Redig Oreda på Gunnebo Slott.

Klas Wiljergård är skådespelare, regissör och manusförfattare i en rad scen-, tv- och filmproduktioner. Aktuell som regissör för Pjäsen som går åt helvete på Göta Lejon, Oss swingers emellan på Intiman och Grease på Rondo.

Victor Morell är skådespelare, utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Setts i flera produktioner på Dramaten och Chinateatern. På Västmanlands teater gjorde han Mozart i Amadeus. Sedan 2024 medverkar han i Tomas Ledins bygdespel Höga Kusten.

Fredrik Meyer är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm. Han har medverkat i flera produktioner på Kulturhuset Stadsteatern och har tidigare även arbetat på Östgötateatern, Folkteatern i Gävle och på Malmö Dramatiska Teater. Tillsammans med skådespelaren Jonas Karlsson har Fredrik skrivit pjäsen För kärleks skull, som spelats på Dramaten. Han har också medverkat i dramaserien Ett litet rött paket på TV. Med Albin Flinkas har Fredrik gjort flera uppskattade musikprogram om bland andra Jacques Brel, Barbro Hörberg och Lars Forssell.

Kulturhuset stadsteatern

Footer

Om oss