Kulturhuset stadsteatern

Teaterkritik: Personkrets 3.1 – skådespeleri när den är som bäst

8 mars, 2026 by Ulf Olsson

Foto: Sören Vilks

Personkrets 3.1
Av Lars Norén
Regi och bearbetning Alexander Salzberger
Ljus och scenografi SUTODA
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask Rebecca Afzelius
Kompositör Pekka Tuppurainen
Dramaturg Åsa Lindholm
Premiär Stockholms Stadsteater, Klara scenen, 6 mars 2026
I rollerna: Leonard Terfelt, Sandra Huldt, Robert Fux, Bahador Foladi, Matilda Ragnerstam, Bengt Braskered, Jens Hultén, Ann-Sofie Rase, Helena af Sandeberg, Shebly Niavarani, Isak Warrol Karlsson, Pella Appelfeldt Wahlberg, Elsa Wörmann och Carlos Romero Cruz.

I Stockholms innerstad samlas en grupp marginaliserade och utstöta människor som missbrukare, hemlösa, psykiskt sjuka och prostituerade. Dramat handlar alltså om människor som har fallit igenom det sociala skyddsnätet i ett folkhem som har eller håller på att monteras ner. Vi möts av missbruk, beroenden, sociala arv, medberoenden och hat/kärlek mellan föräldrar och barn. Åskådarna, som tittar på den misär som spelas upp på scenen, tillhör en helt annan samhällsgrupp. De mer socialt lyckade som lever ett förhållandevis gott liv. Men är det så enkelt? Hur långt är steget från att tillhöra samhällets innegrupper till att plötsligt hamna bland de marginaliserade. Kan vi vara helt säkra på att gränserna är absoluta i ett samhälle där den tekniska utvecklingen omstrukturerar arbetsmarknader och en skilsmässa kan leda till att man plötsligt inte har råd med ett eget boende. Var går gränsen mellan oss och dom? Frågan ställs gång på gång när aktörerna riktar sig utåt mot åskådarna och ställer lätt obehagliga frågor till alla de som sitter tysta och tittar på. Särskilt brännande blir det när en av aktörerna frågar åskådarna: Varför går ni på teater? Är det för att förändra världen eller är det för att slippa förändra världen? Samma fråga kan naturligtvis ställas till skådespelarna som privata personer: Varför spelar ni teater? Är det för att förändra världen eller för att slippa förändra världen? När frågorna ställs luckras gränserna mellan scenens aktörer och publiken upp. Såväl aktörerna som publiken deltar på något sätt i samma spel, där vissa, ”de ännu ej utstötta” intresserat men tyst ser på när samhället faller samman på scenen. Teatern blir plötsligt ett miniatyrsamhälle av samhället i stort. Det som pågår inne på teater pågår samtidigt på plattan utan för teatern. Vissa lider, missbrukar och andra ser på. Det reser frågor om teaterns, kanske kulturens, roll i samhället. Synliggörande och medvetandegörande samt osynliggörande och normaliserande på en och samma gång. Både se och se bort.

Men vi om ändå vänder blicken mot det som pågår på själva scenen ser och hör vi icke-dialogiska dialoger mellan skådespelarna: snabba, aggressiva, kärleksfulla, självupptagna och ibland hoppfulla. Något slags icke-solidarisk solidaritet fylld av svart humor. Skådespeleri när det är som bäst.

När pjäsen hade urpremiär 1998 regisserades den av upphovsmannen själv, Lars Noren. Han ville beskriva den tid då maskorna i välfärdens nät blev större och större och den samhälleliga solidariteten ersattes med att individen förväntades klara sig själv. Noréns uppsättning, som var 6 timmar lång, har skurits ner till två och en halv timme i Alexander Salzberger nytolkning. Det är tydligt att inget positivt har hänt med sprickorna i skyddsnätet under de senaste 30 åren. Har det hänt något så är det till det sämre. När de välförtjänta applåderna och de många inropningarna tar slut skyndar publiken ut på plattan, som är granne med teatern, och försvinner uppfyllda men icke-seende ner i tunnelbanan.

Marie-Louise Ekman sätter upp Stilleben på Stadsteatern

6 februari, 2026 by Redaktionen

Marie-Louise Ekman sätter upp Stilleben, premiär 11 december på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Klara G.

Konstnären och regissören Marie-Louise Ekman välkomnar till till eget universum när hon sätter upp Stilleben på Stadsteatern i Stockholm. Ett pressmeddelande skriver:

Här blir det lek på fullaste allvar. När Stilleben hade filmpremiär 1985 beskrevs den som ”ett surrealistiskt vansinne blandat med barnkammarrealism”. Premiär 11 december 2026 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Konstnären och regissören Marie-Louise Ekman är en ikon inom svenskt kulturliv. Nu kommer hon tillbaka till Stadsteatern där teaterkarriären en gång började. Stilleben utspelar sig i en värld där ingenting är vad det synes vara, låtsasengelskan flödar, tårarna sprutar, saften är stark och allt är opålitligt. Någon slags lek pågår, på låtsas eller på riktigt – ingen vet säkert. Och som hon själv formulerar det: Vad fan ska man vara konstnär för om man inte gör som man vill?

– Så fort jag träffade Marie-Louise kände jag att jag vill ha henne hos oss på Stadsteatern, säger teaterchefen Maria Sid. Hon är en helt fantastisk konstnär! Självklart gav jag henne fria händer, och frågade vad hon ville göra. Stilleben blev svaret, och det passar ju väldigt bra eftersom den från början skrevs för scenen, så nu 2026, är det dags, jag vill samla de största teaterkvinnorna i Sverige på vår scen med kulturkvinnan Marie-Louise Ekman som Maestra.

Marie Louise Ekman har genom åren verkat som konstnär, regissör, rektor, scenograf, teaterchef, professor, kostymdesigner och mycket mer. Hon var professor i måleri på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1984–1991 och rektor 1999–2008, VD och teaterchef på Dramaten 2009–2014. År 2017 hade hon en stor separatutställning på Moderna museet. Teaterkarriären började på Stockholms stadsteater 1968.

Marie-Louise Ekman på Kulturhuset Stadsteatern

Revyn Varför inte tala om saken (1968) kostym
Minns du den stad (1970) medverkande
Gösta Berlings saga (1973) kostym
Don Juan (1974) scenografi och kostym
Herr von Hancken (1975) kostym
I fru Vennermans fall (1994) manus och regi
Godnatt herr Morris (1997) manus och regi

Stilleben, premiär 11 december 2026 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern.
Manus, regi, scenografi och kostym: Marie-Louise Ekman
Ljus: Linus Fellbom
Mask: Rebecca Afzelius

Teaterkritik: Män som väver på Kulturhuset stadsteatern bubblar runt på ytan

30 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Män som väver
Av och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Petter Hellsing och Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Susanne von Platen
Komposition Martin Vogel
På scen Hampus Hallberg, Andreas Kundler och Lennart Jähkel
Urpremiär 29 januari 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Tre män, Lennart, Andreas och Hampus, sitter tillsammans och väver, ibland reser sig en av dem för att tala till de andra två. De både lever och arbetar tillsammans. Första halvan av denna nästa tre timmar långa föreställning var småmysig, puttrig och surfade runt på ytan kring intressanta frågor.

Den första halvan av föreställningen nuddade vid frågor om livets obeständighet, livets innersta kärna. Går det att hitta någon konstant, något som är att lita på och som inte förändras i livets ständiga förändring. Den grekiske filosofen Herakleitos från Efesos (ca 540–475 f.Kr.) är känd för citatet man kan inte stiga ner i samma flod två gånger och samma grundtanke genomsyrar till exempel buddhismen. Andreas står för att allt förändras medan Lennart stenhårt håller på att deras löften är det som ger stadga och som förblir stadigt i livets ständiga förändring.

Ett annat tema som bubblar runt är mäns våld, speciellt när en man är rädd för att bli övergiven. En annat tema som poppar upp är döden och vårt förhållande till de som gått ur tiden. Det har funnit en fjärde man i denna vävande grupp. Han heter Petter och påverkar de tre starkt.

Vad är det för samliv dessa tre män har? Är de en sekt? Är de en metafor för familjeliv? Är det en metafor för alla sammanhang där lever eller vistas tillsammans? Det får vi bestämma själva hur vi vill tolka det och hur vi vill betrakta det.

Lennart Jähkel spelar den äldre av de tre männen – och han är en av föreställningens behållningar. Han är trovärdig och trygg i sin roll på scen.De andra två fick manus och dialoger och monologer som inte riktigt bottnade. De gjorde allt de kunde med det materialet, tänker jag.

För mig är detta en föreställning som emellanåt är smårolig men under ytan är den tragisk och tar upp en del saker att fundera vidare på men mot slutet blir det skräck blandat med groteskeri. Det tragiska tar över på ett sätt inte känns helt genomarbetat, som en något förenklar lösning. Det är som att manusförfattaren Alexander Mørk-Eidem inte kunde få till ett slut som riktigt binder ihop det som bubblar runt, som om manusförfattaren undviker att gå på djupet med en viktig fråga och griper ett strå av skräck.

Scenografin måste få ett stort plus. Ridån är som vävt lapptäcke och scenen domineras av vävstolar och delar av vävstolar. De vävda konstverken som vi får se och som publiken bjuds in till scenen i slutet för att se är skapade av konstnären Petter Hellsing som är en av föreställningens två scenografer. Under processen har han låtit skådespelarna själva väva, spinna och karda.

Manus är skrivet av AM som också regisserat. Det här är faktiskt första gången jag ser en föreställningen av honom som jag inte är helt nöjd med. Han brukar ligga bakom stora scenupplevelser som blir succéer.
Fakta från Wikipedia:
På Stockholms stadsteater har Alexander Mørk-Eidem bland annat satt upp Rudyard Kiplings Djungelboken, Anton Tjechovs Tre systrar, en musikalversion av Alexander Dumas De tre musketörerna, Dostojevskijs Idioten, Maksim Gorkijs Sommargäster, Shakespeares En midsommarnattsdröm, Hedda Gabler av Henrik Ibsen, en scenversion av filmen Paraplyerna i Cherbourg, Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello, Lycka (Platonov) av Tjechov och Svek av Harold Pinter.

Publikrekord 2025 på Kulturhuset Stadsteatern

20 januari, 2026 by Redaktionen

Lonely Together på Kulturhuset Stadsteatern. Fotograf: Sören Wilks.

Kulturhuset Stadsteatern satte publikrekord 2025, berättar ett pressmeddelande:

2,5 miljoner människor i alla åldrar besökte Kulturhuset Stadsteaterns hela verksamhet inklusive bibliotek, öppna kulturhus vid Sergels torg, Skärholmen, Vällingby och Husby samt Parkteatern 2025.

Rekord sattes med 740.000 i publiken som lockades till föreställningar, konserter, samtal, utställningar och program med mera. Det är den högsta publiksiffran hittills. Även biblioteken i Kulturhuset nådde nya höjder med sina 530.000 besökare som lånade böcker på 67 olika språk.

– Vi kan konstatera att vår ambition att ta emot och välkomna alla människor har gett ett fint resultat. I en konstnärlig och publik verksamhet är det nödvändigt att ge förutsättning för utveckling och nya sätt att möta publiken. Några av våra största succéer år 2025 är ett tydligt bevis för det, till exempel föreställningen Lonely Together och utställningen Total Metal, säger Malin Dahlberg, vd Kulturhuset Stadsteatern.

Stadsteatern ligger på samma höga nivå som 2024 med nära en kvarts miljon i publiken och med en hög beläggning (86%). En stor konstnärlig satsning var Lonely Together, med musik av Avicii, där regissören och koreografen Benke Rydman valde att placera 500 teaterbesökare mitt på Stora scenen, med dansare, musiker och sångare som dansar och spelar runt publiken. Lonely Together har spelat 62 föreställningar med 99% beläggning under hösten och har förlängts under våren till följd av det höga publiktrycket.

– Efter pandemin har vi haft ännu större fokus än tidigare på att testa nya sätt att skapa scenkonst. Tack vare den stabilitet som finns här kan vi pröva nya former även på vår största scen Stora scenen där succéerna från 2025 LeMarc, Lonely Together och Landet utom sig fortfarande spelar. Publiken ska känna att det finns något för just dem på Stadsteatern. Här ska du kunna kontemplera över dig själv, över människor runt omkring dig, över samhället och hela existensen – själv eller med andra, det är det som är det magiska med live, säger Maria Sid, teaterchef Kulturhuset Stadsteatern.

Kulturhuset visar stor ökning i publik till framförallt konserter, utställningar och film. Den mest besökta utställningen blev Total Metal, en helt ny typ av utställning som besöktes av hårdrockare från hela Sverige och även lockade hit fans från bland annat Finland, Tyskland, Frankrike, Japan och USA.

– 2025 präglades Kulturhuset av starka konstnärliga uttryck av konstnärer, musiker, författare, filmregissörer och debattörer från hela världen. Publikens gensvar och engagemang visar vad som händer när konsten och kulturen får fullt utrymme på en plats där alla är välkomna! Med den glädjande bekräftelsen fortsätter vi låta konsten driva utvecklingen, säger Linda Beijer, kulturchef Kulturhuset Stadsteatern.

Övriga publikrekord 2025
Verksamheten i sin helhet satte publikrekord med 739. 043 i publiken.
Stadsteatern 248.482
Soppteatern 32.613
Fri Scen 10.770
Marionetteatern 7.703
Cirkus 4.553
Utställningar Kulturhuset 69.097
Konserter Kulturhuset 29.982
Klarabiografen 21.923
Litteratursamtal 8. 291
Samtal/Debatt 5.886
Övrig verksamhet Kulturhuset 45.879
Skärholmen, föreställningar, bio och Stationen 33.373
Vällingby/Husby, föreställningar och bio 14.794
Parkteatern 204.697
Summa publik – verksamheten 739.043

2025 sattes publikrekord på Fri scen, som är det fria kulturlivets scen på Kulturhuset Stadsteatern med 10.770 besökare vilket är den högsta besökssiffran någonsin sedan Fri Scen startade hösten 2012.

Även Klarabiografen har nytt rekord 21.923 i publiken, högsta siffran någonsin.

Skärisbiografen, som är Europas enda biograf för endast barn och unga hade 13.558 i publik, vilket även det är rekordsiffror.

Teaterkritik: Landet utom sig – Glansfullt och humoristiskt med stänk av allvar och vemod

13 december, 2025 by Ingegerd Rönnberg

Landet utom sig
Av/regi och koreografi Anna Vnuk efter Lars Tunbjörks bilder
Scenografi och kostym Jenny Kronberg
Ljus Johan Sundén
Mask Rebecca Afzelius
Medverkande Siri Hamari, Emma Österlöf, Astrid Drettner, Sanna Persson Halapi, Linda Kunze, Bahador Foladi, Emil Almén, Emil Hedayat, Ossi Niskala, Robert,Malmborg, Ludde Hagberg, Danylo Vorobiov, Franz Engman, Mika Höglund Steinberg och Ottilie Krystek
Kör Näktergalningarna
Premiär Kulturhuset stadsteatern 12 december 2025

Anna Vnuks Landet utom sig på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen är en säregen och fantasifull tolkning inspirerad av Lars Tunbjörks fotobok. Glansfullt och humoristiskt med stänk av allvar och vemod väver hon samman dans och rörelse med vilt pumpande musik, sång och lite teater.

Ibland ligger föreställningens fokus helt i Tunbjörks bilder, ibland rör sig Anna Vnuk intressant nog över dess kanter. Eller med andra ord från det av många svenskar sörjda folkhemmet där allt verkar gå uppåt till ett nytt hårt land. Titeln kan tolkas som om landets själ känner förtvivlan.

Det är en stor ensemble med dansare och skådespelare som tillsammans bygger dramat. Ibland förenas de i vardagliga scener exempelvis från ett midsommarfirande på en campingplats och ibland får en eller ett par dansare ta över scenen i mer idébaserade nummer.

Den lyckade starten sker med den närmast ikoniska bilden av den gigantiska Kalles kaviartuben som man kan kliva in i. Denna konstruktion som vuxna ivrigt köar till är en rutschkana som skapar barnslig glädje, men kan även ses som ett flygplan på väg mot nya tider.

Överhuvud taget präglas mycket i föreställningen av lekfullhet, ett ändlöst solande utan tanke på dess negativa effekter, korvgrillande och glättiga schlagerlåtar som Fyra bugg och en cocacola och Ooa hela natten.

Men just när förnöjsamheten börjar kännas tjatig kan den slå över i vemod och mörker. Alkoholism som håller på att förgöra en människa eller ett oskuldsfullt djur – måhända ett offerlamm – som dödats av någon illvillig och ett skarpt varningsrop om högerkrafter som växer sig allt större idag.

En ljuvlig scen, som på ett positivt sätt bryter av vardagslunken, är också den mot fonden av en utsökt persisk matta i storformat. Bahador Foladi sätter snabbt rollen som en invandrare som längtar intensivt efter det land som han tvingats lämna.

Scenen mot slutet där en ny generation vill skuffa undan den gamla etsar sig också fast. Liksom att motvilligt förlika sig med rollen som pensionär. Anna Vnuk låter detta svåra steg inramas av en hjärtlig kram och ett vackert skymnings-snöfall.

Som väntat är det dansen och koreografin som gör mest avtryck i Landet utom sig. Teatern hamnar lite tråkigt i periferin och utgörs främst av små insprängda monologer om människan som materia eller kalla det material. Kanske för att det är så de kan ses genom en kamera?

Ensemblen är fint samspelt och fungerar främst som ett kollektiv. Sol och värme dominerar och kostymerna speglar självfallet det- kortkorta shorts, bikiniöverdelar, jeans, grälla utanpåskjortor och fula badbyxor. Det är mycket bara bringor och solbrända ben som exponeras och även i en lång scen obekymrad nakenhet. Det är givetvis modigt av Siri Hamari att visa upp en mogen kvinnokropp på teaterscenen. Men egentligen ett onödigt inslag.

Medveten falsksång av kända låtar blandas med körsång av seniorerna i kören Näktergalningarna som mot slutet sällar sig till ensemblen. Musiken är vid två tillfällen uppskruvad på så hög volym att golvet i teatersalongen vibrerar, något jag tidigare enbart upplevt på rockkonsert.

Anna Vnuks Landet utom sig är absolut värd att se för dess udda stilgrepp, snygga koreografi och läckra scenografi. Premiärpubliken syntes älska den. Främst bör påpekas är denna föreställning i grunden en hyllning till Lars Tunbjörks fotobok med samma titel. Den som vill fördjupa sig i hans både inhemskt och internationellt uppmärksammade gärning som fotograf kan besöka Kulturhusets utställning som pågår till 18 januari.

Kulturhuset stadsteatern

Footer

Om oss