Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ingegerd Rönnberg

Teaterkritik: Madame Bovary – En enastående föreställning som möttes av dånande applåder

by

Madame Bovary
Av Gustave Flaubert
Dramatisering och regi Oliver Frljić
Scenografi Igor Pauška
Kostym Janja Valjarević
Ljus Jörg Schuchardt
Koreografi Evelin Facchini
Peruk och mask Moa Hedberg, Frida Ottosson
Medverkande Electra Hallman, David Fukamachi Regnfors, Razmus Nyström, Rebecka Hemse, Hamadi Khemiri, Jennifer Amaka Pettersson, Melinda Kinnaman och Joel Valois
Premiär på Dramaten 16 oktober 2025

Madame Bovary på Dramaten är en fascinerande och djupt originell tolkning av ett av världslitteraturens mest kända kvinnoöden. En suverän Electra Hallman fångar perfekt denna egoistiska livsnjutares svekfulla sinne.

Föreställningen på Stora scenen är likt ett konstverk du vill stanna upp och beundra. Varje moment i handlingen är stilfullt koreograferad och kontrastverkan mellan mörker och kallt avslöjande ljus skapar extra nerv.

Länge är scenrummet en black box med skådespelarna i mitt utlämnande åt känslostormar. Men så uppenbaras plötsligt gigantiska förgyllda speglar i en balsal fylld av svartklädda dansare i snirkliga formationer. Speglarna används också senare på spännande vis. I en snillrik sekvens får Emma Bovary dessutom, som på en teater från publikplats, bevittna sitt eget handlingsmönster.

Under hela föreställningen löper en dov olycksbådande grundton som förebådar hur detta drama kommer att utvecklas till en förfärlig tragedi. Vid ett par tillfällen sjunger pastorn – väl och trovärdigt spelad av Joel Valois- med mässande stämma om livets mysterier, gud som ser allt människor gör mot varandra och att skyddande änglar finns.

Dramatens konstnärliga ledning ska ha beröm för att de bjuder in framstående gästregissörer från andra länder som berikar repertoaren. Den bosnisk/kroatiske regissören Oliver Frljić som tidigare gjort succé här med Brott och straff, har en egenartad berättarstil och han får skådespelare att uträtta storverk.

Föreställningen lever verkligen och det känns som ensemblen balanserar på en vass knivsegg. Trots att ingen på grund av en oväntad öppningsscen kan vara okunnig om hur dramat slutar hålls spänningen uppe hela tiden. Den dramatiserade prosan känns lätt och ledig och ibland läggs på stråk av drastisk humor.

Att regissören valt att tillfoga en ramhistoria om Gustave Flauberts roman ger extra krydda. Historien som gavs ut 1857 blev anklagad för att vara osedlig och författaren drogs inför rätta – men frikändes – och boken blev en bästsäljare. Flauberts syn på Emma Bovarys väsen beskrivs också och kan kanske sammanfattas som en protest mot bilden av den underordnade lydiga kvinnan.

Bonddottern Emma gifter sig med läkaren Charles Bovary och hoppas att det ska ge henne ett nytt spännande liv. Men hon tröttnar snabbt på den småborgerliga andefattiga tillvaro hon hamnat i.” Livet ska inte uthärdas, det ska fyllas av upplevelser” utbrister hon i direkt publiktilltal.

Sedan kastar Emma sig in kärleksaffärer bland annat med den unge Leon – fint spelad av Razmus Nyström. Deras samlag i en elegant droska som dras runt på scenen är en dråplig scen. Hon blir inte alls skuldmedveten utan klart irriterad när de upptäcks av dottern Berthe och tvingas bli anständiga.

Emma känns ofta som ett bortskämt barn. Hon svävar i en romantisk drömvärld där hon är fixstjärnan allt snurrar kring och säger till pastorn att hon borde bli helgonförklarad. Även pastorn tjusas av hennes utstrålning och det antyds att han vill vara betydligt mer än ett andligt stöd.

Emma ägnar sig också ohämmat åt lyxkonsumtion. Allt vill hon ha – vackra klänningar, sjalar, parfymer, smycken och varför inte en smidig ridpiska. Hon tar köpen på kredit och är snart avgrundsdjupt skuldsatt. Till slut erbjuder hon sig att sälja sin kropp för ” det är ju en ägodel en kvinna alltid har kvar”.

En viktig man i Emma Bovary hov är apotekaren – utmärkt gestaltad av Hamadi Khemiri. Apotekaren är en stilig och hal figur som till synes med viss motvillighet förser henne med droger. Opiumdroppar ber Emma alltmer desperat om och till slut det potenta giftet arsenik – som hon säger sig behöva för att utrota råttor.

Charles Bovary är en vek känslig man som trivs med sitt yrke och vill ha ett stillsamt lantligt liv. Han älskar sin hustru, ger efter för hennes nycker, blundar för hennes otrohet och försöker inte sätta stopp för hennes konsumtion utan sätter sig istället själv i skuld. Dessutom vill han att hon ska pröva allt som kan främja hennes hälsa -även gå på teater – fast han tycker det är fånigt att låtsas vara någon annan än sig själv.

Charles brukar klassas som en ganska trist figur utan egentlig egen vilja. Men denna gång gnistrar karaktären och blir en intressant motpol till Emma i David Fukamachi Regnfors skickliga gestaltning.

I denna tolkning av Madame Bovary får dottern Berthe också en viktig roll. Charles är den som främst tar hand om barnet som Emma ytterst motvilligt föder fram och sedan kallsinnigt vänder sig bort från. Hon säger vresigt att hon ville ha en son – för kvinnor tvingas leva så stympade liv. Att Charles av sorg över sin hustrus död i slutet själv väljer att överge sitt barn är något av en gåta.

Av ensemblen krävs inte bara att med skärpa utmejsla karaktärerna utan också en påtagligt fysisk gestaltning och vighet. Den svåraste och mest komplexa rollen har givetvis Electra Hallman. Emma Bovary är onekligen ett eldprov för henne som karaktärsskådespelare. Regissören som arbetade med Electra Hallman i Brott och straff berättar på Dramatens hemsida att han såg vilken potential hon har.

Madame Bovary är ännu en fullträff för Dramaten vars höstsäsong med nytolkningar av klassiker är mycket lyckad. Denna välspelade, sensuella och visuellt starka föreställning angår alla med sitt tidlösa tema om livsval, sexuell hunger och habegär. Extra plus också för att regissören inte pekar ut en moralisk kompassriktning. Tilläggas kan att applåderna dånade i salongen på premiärkvällen.

Teaterkritik: Fadren – Peter Andersson är storartad som ryttmästaren

by

Fadren
Av August Strindberg
Regi och bearbetning F.A. Campbell
Scenografi och kostym Jane Campbell Rahmberg
Ljus Johan Sundén
Mask Katrin Wahlberg
Ljud och video Simon Mårtensson
Medverkande Peter Andersson, Lena Olin, Victoria Dyrstad, Simon Reithner, Jan Mybrand, Linus Troedsson och Kerstin Steinbach.

Fadren på Kulturhuset Stadsteatern är en oväntat traditionell tolkning som inte tillför något nytt perspektiv på denna klassiker. Att dramat ibland känns vasst, hett och roligt beror främst på Peter Anderssons storartade gestaltning av ryttmästaren. Han fångar stilfullt varje sinnesstämning och nyans hos denna manschauvinist.

Fadren kallas av Strindberg för ett sorgespel och nog är den infekterade striden mellan ryttmästaren och hans hustru Laura hjärtslitande. Den visar också hur tunn linjen kan vara mellan förnuft och galenskap. Vem som helst kan nog pressas över denna gräns.

Lena Olin spelar Laura med stark inlevelse, stickig blick och en ormlikt huggande stil. Ofta vänder hon sig mer mot publiken än till sina medspelare, kanske för att understryka att hon söker vår förståelse för sitt agerande. Men få lär nog känna sympati för denna karaktär som medvetet driver sin make till vansinne.

Handlingen börjar med en kamp om dotterns framtida yrkesliv. Ryttmästaren vill att Bertha ska flytta hemifrån och studera till lärarinna så att hon har ett yrke att falla tillbaka på om hon inte blir gift. Laura vill att dottern ska stanna i hemmet och få utveckla sin konstnärliga talang.

Ett aber i sammanhanget är att dottern i denna föreställning av svårförståelig anledning görs till en liten flicka med förnumstigt prat och ett gosedjur/katt i famn. På det sättet blir hon ingen avgörande karaktär i dramat. Det lär också vara många år tills det är dags för henne att fundera på vad hon vill bli som stor.

Andra förhållanden i det fängelseliknande hemmet som tänder Lauras vrede är att hon som hemmafru är helt beroende av makens goda vilja. Han är familjens stöttepelare och hon måste be honom om fickpengar och noga redovisa alla räkningar. Samtidigt som han själv slarvar med pengar. Det antyds att ryttmästaren förlorat den förmögenhet han en gång haft.

Hustrun planerar kallsinnigt för att bli kvitt makens makt och ensam kunna bestämma över sitt och dotterns liv. Samtidigt försöker hon behagfullt smickra hans ego med ljuva blickar och tillrop som alla inleds med ett ”Älsklingen”.

Ett ödes nyck gör att Laura kommer på den skoningslösa vägen att så tvivel i ryttmästarens själ om att han är far till Bertha. Symboliskt vrider hon om kniven i hans inre. Det får denne så självgode man att snart helt tappa balansen i tillvaron.

Ryttmästaren blir själssjuk förklarar doktorn- utmärkt och med en lagom portion humor spelad av Simon Reithner. Upplysningen att en sådan diagnos i förlängningen kan leda till en omyndigförklaring får Laura att försöka manipulera doktorn för att uppnå denna slutliga lösning på sina problem.

En betydelsefull roll i föreställningen har även amman – på premiären spelad av Kerstin Steinbach eftersom Lena-Pia Bernhardsson insjuknat. Hennes mjuka uppfostrande karaktär är den enda som kan få ryttmästaren att vekna och lyssna på råd. Att sätta på honom tvångströjan i slutet blir dock väl smärtsamt för henne.

Fadren utspelas i den tid den är skriven alltså år 1887. Texten har dock fått vissa moderna tillägg som skaver. Laura säger exempelvis vid ett tillfälle om sin mans agerande att ”Det är botten” och Bertha kallar honom för ” farsan”. Föreställningen inleds dessutom med en raplåt.

Scenografin visar ett borgerligt hem i uppseendeväckande färgstarka kulörer och med många detaljer att fästa blicken på. I fokus är ett familjeporträtt som ger sken av en idyllisk treenighet – fadern, hustrun och dottern i ett förtrollande vackert ljus. Även kvinnornas och männens kostymer är anmärkningsvärt färgglada. I fonden finns en dörr som leder ut till en dyster hotande tillvaro där det regnar vilt och åskar så det känns som hela Klarascenen skakar. En tydlig ledtråd om det mörker som kommer att sänka sig över denna familj.

Det är alltid intressant med en pjäs av Strindberg. Nog är det också underhållande och även hemskt stundtals att ta del av denna våldsamma dragkamp mellan man och hustru som egentligen ingen vinner. Har ni inte sett Fadren tidigare kan det vara en bra ingång till dramat, själv hade jag dock önskat mig en djärvare tolkning.

Teaterkritik: En genial Hamlet på Elverket

by


Gustav Lindh. I bakgrunden: Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Shanti Roney, Mustafa Al-Mashhadani och Anna Björk i Hamlet

Hamlet – The death of theatre
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Maja Kall
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvádottir
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Mimmi Lindell
Medverkande Gustav Lindh, Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Anna Björk, Mustafa Al-Mashhadani, Shanti Roney, Nemanja Stojanovic, Sten-Johan Hedman m fl
Premiär på Elverket, Dramaten 27 september 2025

Relevant, attraktiv och häpnadsväckande! Mattias Anderssons fria tolkning av Hamlet är mästerlig. Unga människors existentiella frågor och raseri i en värld som styrs av banditer och rövarpack och krigets vanvett sätts i fokus. ” Ur led är tiden. Kan vi försöka vrida den rätt igen? Vågar vi och kan vi?” är ödesfrågan som Ofelia ställer.

En väl sammansvetsad ensemble som spelar på topp får dramat att gnistra av liv och vilja. Det är ett härligt flow i handlingen och stundtals tillåts befriande nog publiken andas ut i komiska partier. En snillrik scenografin betonar att spelplatsen är viktig. Scenrummet får en underbar sakral ton och understryker att teatern är en av de få platser där det förs meningsfulla samtal idag. Detta är ett mycket värdigt avslut för Elverket som Dramaten av ekonomiska skäl tvingas ge upp som teaterscen.

I centrum för Hamlet finns en blodfärgad tron där makten befaller, festar sanslöst och obekymrat ägnar sig åt hobbys som att golfa. Under den vilar ett hav av krigets okända offer. Unga män som varit beredda, eller tvingats ut, att slåss för eller försvara sitt land. I fonden finns en gammeldags djupröd sammetsridå som flirtar med forna tiders teater och från taket sänks en magnifik kristallkrona ned.

Shakespeares 400 år gamla text är likt en diamant och det går en bro från den tiden fylld av blodiga maktstrider till vårt våldsamma nu med krig där tiotusentals unga människor dör på slagfälten och civila dödas som vore de helt försumbara spelpjäser. Folkmord! är ett utrop som hörs.

Liksom alla regissörer som tagit sig an denna pjäsernas pjäs har Mattias Andersson naturligtvis velat göra ett eget avtryck på den. Att spela dramat precis som det skrevs och framfördes på den tiden vore ju rent musealt påpekar han i en intervju på Dramatens hemsida.

Med varsam hand har han slipat och vänt på denna ädelsten. Rensat i intrigen, lagt till egen text, plockat bort roller som känns irrelevanta och gett Ofelia och drottningmodern Gertrud mer repliker och förstärkt deras funktion. Blankversen har han behållit blandad med vardagligt språk och han låter dramats bevingade ord sväva upp mot en himmelsk höjd där kanske gud finns.

Elegant har Mattias Andersson också flätat in en trotsig men i grunden inte jätteoptimistisk syn på kulturens ställning i dagens samhälle och speciellt teatern då. Han har därför gett sin Hamlettolkning den dubbeltydiga underrubriken The death of theatre

I centrum av dramat är självfallet den närmast ikoniska prins Hamlet. En ung man som plågas av tankar om hämndbegär mot farbrodern. Denne Claudius har kallblodigt mördat hans far, gift sig med hans mor och lever nu som kung i sitt eget sagorike. Samtidigt delar han ut befallningar som får folk att underdånigt darra och följa hans minsta vink.

Hamlet vet inte vad han ska göra av sitt liv. Han både tyngs och frestas av det arv han har att förvalta och kanske älskar han den vackra Ofelia – om nu kärlek alls är meningsfull frågar han sig. Hamlet vågar inte lita på ens sin bäste vän Horatio och visar ibland en dryg, hård sida. Han är beredd att döda, och skjuter av misstag Ofelias far Polonius. Samtidigt går han i självmordstankar.

Hamlet är en rejäl utmaning för en skådespelare. Gustav Lindh är ett suveränt val i titelrollen. Han gör en fantastisk gestaltning som även är fysiskt krävande. Med vild frenesi bankar han ut sin förtvivlan mot scenrummets vägg, bröstar sig likt en blivande despot och befaller Ofelia att försvinna från hans åsyn/gå i kloster så han får lugn i sitt sinne. När han dödat faller han ner i galenskap. Vansinnet skildras på ett anmärkningsvärt sätt som om han blivit upp och nedvänd av kaoset i världen och i sitt inre.

Claudius spelas skickligt med en till synes charmerande yta och ett mörkt obevekligt inre av Shanti Roney. Med en nonchalant handviftning beordrar han sina underhuggare att forsla undan liken och fortsätter sedan sitt lättjefulla liv. Shanti Roney lyfter varje scen han medverkar i och lockar även fram leenden hos publiken med sin trashiga klädsel och när han klumpigt golfar glatt uppmuntrad av drottningen som sysslolös sitter och ser på.

Gizem Erdogan gestaltar Ofelia med osedvanlig stolthet och resning, inledningsvis klädd i en vackert böljande klänning som ger en aning om vad som kommer att bli hennes öde. Hon är beredd att likt sin bror Laertes – utmärkt spelad av Nemanja Stojanovic – ge sig ut och strida. Något hennes far Polonius skrattar förlöjligande åt och säger att som kvinna kan hon självfallet inte göra det. Hon är djupt upprörd över hur Hamlet, ja alla män, behandlar henne och vill bryta sig fri. Om hon alls älskar Hamlet är tveksamt.

Thomas Hanzon ger skärpa och trovärdighet åt Polonius som försöker avråda sonen för att ge sig ut i kriget ” Det finns inget hjältemodigt i det” säger han. Polonius låter sig hunsas av Claudius och under ett av dennes påhitt – att bakom en skärm spionera på Hamlet och Ofelia- blir han av misstag skjuten. Anna Björk spelar Gertrud som ett vekt rö av följsamhet mot sin man, men också som en moder full av kärlek och förtvivlan över sin sons utveckling och missmod. Hon passar utmärkt för rollen.

Slutet är kolmörkt och samtidigt ett skri om att låta förnuftet och människokärlek råda för att kunna finna vägen till en ljusare framtid. Jag rekommenderar Hamlet till alla med dess budskap” Aldrig mer krig” och för att den är ett bevis på hur angelägen och vass teater kan vara. För närvarande är samtliga föreställningar slutsålda men hör av er till Dramaten så kanske det förhoppningsvis kan bli fler speldatum.

Föreställningens längd gör att man verkligen sugs in i dramat. Min enda anmärkning är att det är lite segt med tre timmar och tjugo minuter med bara en paus.

Att Hamlet är den sista föreställning som kommer att spelas på Elverket är sorgligt. Detta Dramatenannex har varit ett härligt forum för modern och experimentell teater. Jag minns exempelvis fantastiska The Black rider i regi av Rickard Günther och med en formidabel Staffan Göthe i huvudrollen som invigde denna scen. Samt geniala och otäcka Det blodiga parlamentet i regi av Stein Winge och isande klara Woyzeck i regi av Stefan Larsson som var konstnärlig ledare en tid och även ledde intressanta samtal med skådespelare här.

Operarecension: Tosca – Underbar och knivskarp, en triumf för Folkoperan

by


Foto: Mats Bäcker

Tosca
Musik Giacomo Puccini
Libretto Luigi Illica och Giuseppe Giocosa efter pjäsen La Tosca av den franske dramatikern Victorien Sardou
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Ellen Ruge
Mask och peruk Therésia Frisk
Översättning: Tuvalisa Rangström
Dirigent Henrik Schaefer
Ensemble Elisabeth Meyer, Per Lindström,
Marcus Jupither, Gustav Johansson, Marcus Bartoletti,
Wiktor Sundqvist, Johan Gummesson och Oliver Hagenfeldt Eek
Folkoperans kör och orkester samt barnkör från Sollentuna
musikklasser
Tosca är en samproduktion mellan Folkoperan och Norrlandsoperan

Folkoperans Tosca är fantastisk och starkt berörande. Strålande sångare och en knivskarp regi får detta våldsamma triangeldrama att tränga in på djupet och musiken glöder och svallar mot himmelska höjder.

Handlingen i denna både brännheta och iskalla föreställning är skickligt placerad i skärningspunkten mellan historiens stormvindar och dagens politiska kaos, maktkamp mellan tyranner och förtryck av oliktänkande. Skiftet mellan tidsplanen sker så sömlöst att bara det är värt applåder.

Som sedvanligt har regissören Eirik Stubø skalat av och stiliserat dramat och det framstår i ett förklarat närmast sakralt ljus. Även scenografin är avskalad och rekvisitan spartansk – ett bord, några stolar, en liten målning, enkla blomster och givetvis en vass blänkande kniv.

Första akten känns närmast som om den utspelas i en repetitionslokal. Att det är en kyrka framgår endast av ett klart brinnande ljus i centrum och kors på en råbarkad fondvägg. Dessutom har orkestern – med intensitet och luftighet dirigerad av Henrik Schaefer- placerats på scenen så att sångarna har litet svängrum.

Efter paus när handlingen förflyttas till Scarpias boning har orkestern fått en mer undanskymd placering. Det enda som tillåts lysa, trots att palatset lär pråla av guld, är Toscas vackra röda klänning som symboliserar het kärlek, uppror och blod som kommer att flyta.

Tosca är en av världens mest älskade och spelade operor. Främst givetvis för Puccinis musik men också för att den har tre mycket intressanta karaktärer som dras in i en kamp mellan liv och död. Den berömda sångerskan Tosca, hennes älskade, konstnären och tillika revoltören Cavaradossi och den grymme polischefen Scarpia som åtrår den sköna Tosca och vill döda alla motståndsmän.

Trots att skeendet bara utspelas under ett dygn hinner väldigt mycket hända. Sinnesstämningen hos Tosca växlar dessutom brant mellan lättjefull kärlek, fruktan, avsky, list, hopp och till slut oåterkalleligt mörker. Elisabeth Meyer gör rollen med total inlevelse och hon har en underbar kristallklar röst.

I första akten möter vi Tosca när hon besöker kyrkan Sant´Andrea della Valle i Rom där Cavaradossi – utmärkt tolkad av Per Lindström – har i uppdrag att måla en bild av Maria Magdalena. Strax innan har han avbrutits i arbetet av Angelotti en likasinnad republikan som rymt från fängelset. Givetvis vill Cavaradossi hjälpa en vän i nöd. När Tosca gett sig av hör de en kanon på avstånd. Vännerna tror att deras motståndskamp är förlorad och beger sig tillsammans på flykt undan polisen.

Minuter senare gör polischefen Scarpia entré. Marcus Jupither gör honom till en vidrig, egenkär diktator och sjunger med en obändig kraft och pondus som känns som den dominerar hela salongen. Han är rasande över att upprorsmakarna kommit undan och samtidigt väldigt nöjd med de kungatrognas påstådda seger mot Napoleons armé vid Marengo. Detta bör firas med en lovsång till Gud befaller han kyrkans sakristan – fint gestaltad av Marcus Bartoletti. Sedan tar ett makalöst vackert Te Deum vid. Folkoperans kör förstärks av en talrik barnkör.

I andra akten avvaktar Scarpia otåligt i sitt palats att den förrymda fången ska tas av hans underhuggare. Han väntar även lystet på Tosca. Hon ska sjunga på festen som ska hållas för att fira segern över Napoleon. I ett rum intill torteras Cavaradossi för att han ska avslöja var hans vän finns. Tosca står inte ut med hans vrål av smärta och avslöjar Angelottis gömställe.

Plötsligt slår nyheten om att segerryktet är falskt ner. Cavaradossi jublar och Scarpia beordrar att han ska avrättas. Tosca vädjar desperat för sin älskades liv. Scarpia säger att det finns ett sätt – om hon ger sig till honom. Hon accepterar villkoren om han skriver en frisedel som ger henne och Cavaradossi fri passage från Rom. Scarpia ger henne misstänkt villigt en sådan och säger att det bara kommer att ske en skenavrättning av Cavaradossi. Tosca låter Scarpia omfamna sig men stöter sedan våldsamt kniven hon dolt i hans kropp. Det är en otäck avrättning som hon nästan verkar njuta av.

Cavaradossi ber under tiden sin fångvaktare att få skriva ett avskedsbrev till Tosca. Per Lindström sjunger innerligt vackert och med djup smärta orden i det. Vi förstår att han nog inte tror på att han kommer att få leva. Men Tosca är full av hopp och säger till honom att det är som på teatern bara en lek. ”Låtsas att du blir träffad av skottet och res dig så upp”. Sedan kan vi lämna allt det här bakom oss. Orkesterns brassektion får forma bilden av exekutionspatrullen och musiken ljuder så stark att det skär i öronen när skottet som dödar allt hopp avlossas.

Tosca är ännu en triumf för Folkoperan med sång, musik och regi på toppnivå. Applåderna ville aldrig ta slut. Föreställningen är givetvis ett måste för alla som älskar opera. Den kan också bli en jättefin ingång till operavärlden för de som ännu inte upptäckt denna konstform. Ett stort plus är att här alltid sjungs på svenska och att dramatiken kommer så tätt inpå.

Teaterkritik: Så tuktas en argbigga – en skruvad komedi som lär bli en succé

by


Hannes Meidal, David Book, Sara Shirpey Byline: Jenny Baumgartner

Så tuktas av en argbigga
Av William Shakespeare/ Farnaz Arbabi
Regi Farnaz Arbabi
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Lena Lindgren
Musik/ljud Leo Goldmann
Ljus Johan Sundén
Koreografi Christin Olesen
Peruk/mask Thea Holmberg Kristensen, Johan Lundström
Medverkande Sara Shirpey, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Hannes Meidal, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, John Njie m fl
Premiär på Dramaten 5 september 2025

Det är överraskande att Farnaz Arbabi ger sig i kast med Shakespeares Så tuktas en argbigga. Pjäsen brukar kritiseras för att vara sexistisk och kvinnofientlig. Hon löser problemet genom att bre ett tjockt lager ironi över komedin och låter den utspelas både på 1500-talet och i vårt nu. En clowntrio kommenterar skeendet och mässar i kör ”inget psykologiserande”. Som undertext finns en allvarston om kvinnoliv under stark press, feministisk backlash och toxisk manlighet.

Farnaz Arbabi kallar sin föreställning som spelas på Dramatens Stora Scenen för ”en helt störd komedi”. Hon har omarbetat Shakespeares pjäs så radikalt och slopat karaktärer att hon anges som medförfattare, men ändå hållit fast vid grundhistorien.
Publiken bjuds på en underhållande och tempofylld komedikarusell med samtida inslag som influencers, fuck boys och soft girls. Blankversen blandas med samtida vardagsspråk. Pumpande musik som Rolling Stones Under my thumb och en stora grupp dansare från balettakademin förhöjer stämningen. Det blir som ett kalas med extra allt. Eller en sagovärld som regissören själv kallar det. ” Kom ihåg detta är inte verklighet” påpekar clownerna.

Så tuktas en argbigga handlar om de två giftasvuxna systrarna Katarina och Bianca som bor i italienska Padua och är varandras totala motsats. De vaktas noga på av sin mor – en änka som njuter av sin frihet nu när mannen dött.

Bianca är ljuv, vacker och förnumstig och i denna tolkning även en influencer som livesänder till sina följare. Hon har friare på rad som nog vill ha henne främst som en troféhustru. Bianca drömmer om att gifta sig och har satt ihop en bröllopsbok med hundratals råd till blivande brudar som hon gärna läser ur för sin syster.

Den kantiga, bångstyriga och vilda Katarina är totalt ointresserad av att behaga en man och vräker ur sig svordomar och råbarkat språk. Kanske ska hon ses som både en nidbild och kärleksfull tolkning av en Ortens prinsessa som vill göra uppror, bryta sig fri från familjeband och avskyr manlig dominans? Hon sminkar sig hårt och döljer sina vackra former med bylsiga kläder.
Dilemmat som sätter berättelsen i spinn är att Bianca inte enligt familjereglerna får gifta sig före sin storasyster. Så det gäller för hennes friare att hitta en modig man som vågar sig på att tämja argbiggan Katarina.

In i handlingen rider så Petruccio och vilken otroligt attraktiv man han är både i Katarinas och sina egna ögon. Hennes motstånd rivs snabbt ned och en explosiv romans inleds.

Snart står Katarina som en vackert smyckad brud och väntar på sin blivande man som redan börjar visa tecken på härskarfasoner. Efter bröllopet tar han henne bort från systern och modern till sin stora lantegendom i Verona. Snart börjar Petruccio behandla henne illa och vräker ur sig anklagelser. ”Du är en riktig gris, din mat är äcklig och du beter dig som slyna och en hora”. Därifrån är det inte långt till våld.

Bianca tror å sin sida att hon hittat den äkta kärleken i den snarfagre Lucentio, en lutspelare/tillika trubadur av 80-talsmodell som modern lejer som musiklärare åt henne. Hon jublar när han har friat snart ska hennes nya liv ta sin början och hon få använda sina egna pengar. Att det inte går som hon tänkt är lätt att räkna ut. Lucentio vill inte söka jobb och skyr samvaron med henne. Han ”måste få vara ifred när han skapar konst”. Det är hennes arv som får stå för försörjningen.

Bianca spelas härligt snitsigt och häftigt medryckande som influencer av Maia Hansson Bergqvist. Hon äger i mycket första akten tills Katarina och Petruccio drabbar samman i heta sexscener.

Sara Shirpey är mycket bra som Katarina i andra akten när hon försöker hantera sin makes humör, hätska utfall och våld genom att låtsas bli en soft girl som villigt böjer sig. Det är klart oroande att se det fruktansvärda mörker som hotar i detta äktenskap. Att Katarina väntar barn är ingen räddning.
Petruccio är en ganska grovyxad karaktär som i början har påfallande få repliker. Men David Book, som är en skicklig skådespelare, får ibland möjlighet att gnistra och hans kroppsspråk är en fröjd att skåda.

Kristina Törnqvist gör en flirtig änka som själv tjusas av männen i flickornas närhet och spelar ut sina behag. John Njie hittar rätt tonfall och charm som lutspelaren som bedårar både henne och Bianca.

Scenografin består av en legoaktig borg vars byggstenar omsider plockas ner och hamnar i en skottkärra där också en kärleksakt tar plats och när influencern Bianca för ordet förstoras hennes softade bild och reklamprodukter i kolossalformat i fonden. Kostymerna är både sjavigt vardagsnära och mycket utmanande i Petruccios fall när han gör sin entré. Klänningarna systrarna bär vid Katarinas bröllop är enastående vackra.
Slutet är en tänkt hämndorgie mot lynniga och dominanta män både i Katarina och Biancas värld och i en nutida omvärld. Systerskapet som samtidigt knyts är i grunden fint att skåda.

Totalt sett är denna spektakulära och upphottade Så tuktas en argbigga klart sevärd. Det som stör är att den ironiska tonen blir tröttsam i längden och likaså clownerna som ramar in och förklarar dramat.

Publiken bemötte föreställningen med stormande applåder och det hördes skrattsalvor även vid det giftiga slutet. Dramaten lär ha fått en succé med denna skruvade komedi om den forntida och moderna kvinnorollen. Många tjejgäng vill nog se den ihop och kanske tjusas de också inledningsvis av Petruccio.