Ingegerd Rönnberg

Misantropen på Dramaten – hejdlöst rolig, infallsrik och satirisk komedi om hur snabbt demokrati kan raseras

27 mars, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Misantropen
Av Jens Ohlin, Hannes Meidal fritt efter Molière
Regi och musik Jens Ohlin
Scenografi och ljus Sutoda
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Moa Hedberg, Anne-Charlotte Reinhold
Ljud David Nyström
Musikarrangemang Sebastian Ring
Medverkande Johan Holmberg, Omid Khansari, Claes Månsson, Hannes Meidal, Sofia Pekkari, Lotta Tejle
Premiär på Dramaten 26 mars 2026

Misantropen är en hejdlöst rolig, infallsrik och satirisk komedi om hur snabbt demokrati kan raseras och falska fakta förklaras vara sanningar. En annorlunda berättarstil, härligt utflippade karaktärer och ett rappt tempo gör denna dramatenföreställning av radarparet Hannes Meidal och Jens Ohlin till en omtumlande upplevelse. Allt knyts samman fint med en vädjan till publiken att inte bli misantroper, utan bevara hoppet trots den fasansfulla tid vi lever i.

Dramat, mycket fritt baserat på Molières 1600-tals komedi, kallas av upphovsmakarna i denna nya version för ett lärostycke i Brechts anda. Redan när vi kommer in i salongen sitter misantropen tillika hovnarren Alceste – pregnant gestaltad av Hannes Meidal- på scenkanten och blickar uppfordrande mot oss. Han får snart sällskap av den lilla klipska dottern som ofta kommenterar det absurda skeendet med frasen ”get real”. Célimène bär på kaninen Hoppis. Ett talträngt gosedjur som både flickan och hennes far famnar som tröst.

Så börjar Alceste berätta de 12 lektioner som stycket är indelat i. Ridån dras undan och visar en festligt glittrande spegelsal med en enorm trappa. Här ska strax hållas ett konsortium och in träder två karaktärer som är urtyper i dagens affärsliv och organisationer. Kommunikationschefen Clitandre – underbart crazy spelad av Sofia Pekkari och HR-ansvarige Philinte – likaledes strålande gestaltad av Johan Holmberg. Det är en fröjd att följa när de nervöst vrider sig som vindflöjlar och staplar floskler som vore de diamanter. Hon försöker desperat hitta smarta PR-argument medan hon stöter ur sig skrällande skrattsalvor. Han klamrar sig fast i portföljen med värderingsregler, ska se till att allt sker korrekt och med samtycke och att inget som sägs kan uppfattas stötande av någon grupp. Inte ens narrens skämt kommer undan Philintes krav. Det är ett litet briljant stycke när Alceste tvingas framföra ett skämt om två tomater -där en blir överkörd och sedan kallas ketchup – på ett godkänt vis.

Den epok som råder i denna första akt är upplysningstiden eller om man så vill samhällsdemokrati av västerländsk modell. Det är krav på att alla ska vara jämlika, få rösta om beslut och ingen individ ska känna sig ensam och utanför hur udda den än är. Det sistnämnda symboliseras av värstingen Oronte – spelad av Omid Khansari – som rusar in på scenen med en slagborr likt ett smattrande vapen och en verktygslåda i andra handen som omsider kommer till smart användning.

Den jagsvage kungen– elegant spelad av Claes Månsson som efter många år återvänder till teaterscenen – har i detta nu ingen makt och får inte ens klippa band. Han säger sig vara nöjd med att ingen bugar för honom och att han kallas vid förnamn. Makt, i alla fall över sin son Alceste, anser dock hans mor Vivianne – Lotta Tejle – sig ha. Hon påpekar också flera gånger hur skamsen han är vilket syns på hans rödflammiga hals. Något han givetvis upprört slår ifrån sig.

Stundtals interfolieras och lyfts berättandet av sånger med musik av Jens Ohlin. Sofia Pekkari får exempelvis till det verkligt fint i ett Kurt Weill-doftande nummer- och mer sånger hade det gärna fått vara.

Det är också Clitandre som får utropa att spegelsalen är ett kulissbygge och raskt griper till verktyg för att rasera det. Hon får hjälp av scenarbetare och fram träder – en helt tom projektionsyta eller med andra ord den samtid vi lever i där allt vi tagit för givet plötsligt är borta. Det är som om utvecklingen gått bakåt – från upplysning till mörk hotfullhet och terrorvälde.

Andra akten utspelas i denna nya verklighet. Makten/kungen har återtagit sin position som rikets enväldiga härskare och vid sin sida har han sanningens hämnande ängel – Clitandre i ny skepnad med hammare i hand. Kungen kräver lydnad av sina undersåtar och det han hävdar är sant ska de bejaka utan en sekunds tvekan. Philinte blir ett otäckt exempel på hur en tjänsteman hamnar i stormens centrum och blir nödd och tvungen att förkasta allt han har hållit för rätt och riktigt.

När allt tycks som mörkast dyker dock Vivianne upp och räcker ett trollspö till Alceste och spelet övergår i en Astrid Lindgrensk sagoton om att det går att göra kohagen/tillvaron grön och hoppfull om vi alla innerligt önskar och tror på det. Alceste sitter på scenkanten och lagar Hoppis som råkat bli skadad i ett tumult medan resten av ensemblen sjunger hand i hand. Det kan låta tramsigt, men känns faktiskt på inget vis så.

Misantropen är ännu ett framgångsrikt samarbete av Hannes Meidal och Jens Ohlin. Komedi är en erkänt svår genre men tillsammans med en lyhörd och samspelt ensemble får de berättelsen att svänga vilt och vackert. Att handlingen är lite spretig och schematisk förlåter man därför gärna.

Teaterkritik: Lång dags färd mot natt – vackert iscensatt, men för respektfull tolkning

21 mars, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Lång dags färd mot natt
Av Eugene O´Neill
Regi Stefan Larsson
Översättning Klas Östergren
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph
Video och projektioner Jonatan Sundström
Medverkande Peter Andersson, Lena Olin, Linus Troedsson och Emil Almén

Lång dags färd mot natt skildrar en familj likt ett fängelse som karaktärerna inte kan eller törs bryta sig ur. Det handlar om förnekelse och självbedrägeri, rädsla för åldrande och död och längtan efter lycka. Ett laddat stoff som borde kunna skaka om. Men Stefan Larssons uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern lyckas inte förlösa dramat. Det saknas dynamiskt samspel och en dramatisk båge in i vårt nu.

Pjäsen om familjen Tyrone, som hade hyllad världspremiär 1956 på Dramaten, handlar om två makar i ett långt äktenskap och deras två vilsna söner. Den utspelas under ett enda dygn i deras sommarhus invid en okänd kust. Den dimma som väller in över scenen är både en bild av det töcken som deras minnen och storslagna drömmar är och det alkoholrus och drogmissbruk som förgiftar tillvaron. Otaliga whiskydrinkar sveps av fadern James, äldste sonen James ”Jim” junior och minstingen Edmund. Modern Mary, som just kommit ut från rehab, har återfallit i morfinmissbruk och är bara en ranglig skugga av sitt en gång attraktiva jag.

Karaktärerna bär på åratals lager av svärta och sorg som blivit till en hård knut ingen av dem verkar ha en aning om hur de ska lyckas lösa upp. De anklagar i en till syns evig kretsrörelse varandra för misslyckanden, talar om vad livet kunde ha varit och hur det blev. Det är mycket grymhet och elakheter, men under allt pulserar en ström av kärlek och ömhet som ibland glimtar fram. Speciellt gäller det omsorgen om modern som vandrar runt utan att kunna få ro och lägga sig till vila på natten.

Det framgår också att Mary i grunden är skräckslagen för hur illa det är ställt med den otäckt hostande sonen Edmunds hälsa. Hon försöker dock dölja oron genom att hävda att det bara är en sommarförkylning.

Fadern, spelad av Peter Andersson, talar pompöst om sin karriär som berömd skådespelare och sin förkärlek för mästaren på dramatik – Shakespeare. Han är också en påtagligt snål jäkel, som vill spara in på allt såväl el som valet av läkare till Mary -när hon drabbades av en förlossningsdepression – och nu Edmunds sjukdom.

Mary, gestaltas av Lena Olin som en bräcklig kvinna likt ett knippe grenar som riskerar att falla samman. Ofta vänder hon sig mot publiken som en bön om förståelse och vill fly in i dimman från allt som gör ont i livet. Intensivt saknar hon sitt forna jag, det vackra håret och de vackra händer som nu är böjda av reumatism.

I ett långt parti drömmer Mary om den firade konsertpianist hon hade kunnat bli om inte ödet fört henne samman med James. Detta olyckliga möte med en skådespelare som ledde till en ändlös flackande tillvaro i hans teatersällskaps följe på billiga landsortshotell.

James ”Jim” Junior, som görs av Emil Almén, har följt i faderns fotspår och blivit skådespelare. En gestalt man idag kallat nepobaby som dragit nytta av faders berömdhet. Han förblir rätt vag i kanterna, en undflyende person, som ger sig av och klubbar med vänner. Men så fort han är i sommarhuset bråkar han vilt med sin far och även sin lillebror som han egentligen älskar innerligt. I grunden avundsjukt retar han också Edmund för att denne skriver poesi och kåserier i simpel lokalpress.

Edmund, spelad av Linus Troedsson, framstår i alla fall i denna föreställning, som den mest intressanta och sympatiska karaktären. Han försöker medla och vara alla till lags och genom poesi sprida ljus i tillvaron. Med svartspetsad humor konstaterar han att man verkligen måste se med förmildrande omständigheter på familjen Tyrone.

Läkarbeskedet att Edmund har tuberkulos är för honom alls inte oväntat med givetvis skrämmande. Han tycker att det borde få familjen att samlas till en stark stöttande enhet, men sorgset uppgivet inser han att det inte går.

Spritindränkta Lång dags färd mot natt består av en rad uppgörelsescener som speciellt i andra akten ekar påfallande tomt. Föreställningen känns både för respektfull mot originalet och segdragen och hade nog tjänat på att kortas ner.

På plussidan är att föreställningen är vackert iscensatt, speciellt gäller det ljusdesignen av Torben Lendorph- Att Peter Andersson och Lena Olin efter samspelet i publiksuccén Fadren – också den på Kulturhuset Stadsteatern – åter möts som äkta par lär locka en stor publik. Kanske även det faktum att Lång dags färd mot natt räknas som en modern klassiker. Att institutionsteatrarna har ett ansvar att spela sådana är självklart.

Teaterkritik: I bomullsfältens ensamhet – helt enastående, träffar rakt i vår brinnande samtid

1 mars, 2026 by Ingegerd Rönnberg

I bomullsfältens ensamhet
Av Bernard-Marie Koltès
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljus Torben Lendorph
Ljud Jakob Wilhelmson
Premiär på Dramaten 28 februari 2026
Medverkande Lena Endre och Ingela Olsson

I bomullsfältens ensamhet på Dramaten är teater på svindlande hög nivå som träffar rakt i vår brinnande samtid. En poetisk, filosofisk och politisk text som kräver ett skärpt lyssnande, fantastiskt skådespeleri och briljant regisserat av Staffan Valdemar Holm. Föreställningen är oavbrutet spännande att följa – som en dans med förföriskt lockande turer och komplicerade steg. Eller för att uttrycka det i sporttermer som en boxningsmatch.

Två av landets främsta skådespelare Lena Endre och Ingela Olsson möts för första gången på scenen i denna sprakande ordduell. De gör entré likt två boxare nervösa och otåliga att kampen ska börja. Sedan är de igång och cirklar runt varandra, bevakande varje rörelse och språkligt utfall den andre gör.

Under föreställningens gång skiftar flera gånger perspektivet och rollerna förändras. Den som i början leder och hotar blir den som är rädd och närmast ropar på mamma. Den som ses som behövande blir den som har något att sälja etc. Det är uppslukande att se hur skickligt skådespelarna agerar i denna djungel av ord, meningar och syften.

Mitt i bryts oväntat det djupa allvaret av att karaktärerna hand i hand ” sjunger” en duett – en härlig Staffan Valdemar Holmsk överraskningseffekt. Publiken som suttit knäpptyst framåtlutad får en paus. Allt avrundas också med en kyss på premiärkvällen- fast det lär inte ha stått i regianvisningarna.

Koltès pjäs är en synnerligen välskriven och mångbottnad dialog som öppnar bråddjup, bygger broar, oroar, belyser och bländar. Både det som sägs och det som ligger dolt under det sagda och de värden, behov och efterfrågan som står på spel får vi försöka sätta samman likt ett pussel till en tydlig bild.

Kort sagt, inget är säkert i detta drama precis som i vårt nu. Det främmande skrämmer, klimatet är i fritt fall, fattigdomen ökar, de rika vill att de som behöver ska tigga om hjälp, tal om fred leder till nya krigshandlingar och världen vilar på en tjurhorns spets. Samtidigt betonas hoppet. Det finns alltid ett fönster av ljus – det måste vi se och söka. Mot slutet tänds också en möjlighet att de hårda motståndarna skulle kunna bli vänner om de vågar visa sig nakna för varandra.

Det är befriande och ett utropstecken idag att få ta del av en scenisk kamp där regissören inte öser på med blodigt våld, höjda vapen och vrålande för att skrämma och betona den allvarstid vi lever i.

Lena Endre och Ingela Olsson spelar på ett plan till synes två makthavare/förhandlare -i pjäsen kallade en kund och en dealer. De möts, kanske i hemlighet, på en neutral plats i nattens mörka timmar. ”Den tid då människor och djur blir förvirrade”.

Koltès skrev karaktärerna i I bomullsfältens ensamhet för män. Skådespelarna får det dock att kännas självklart att rollerna lika gärna kan göras av kvinnor. Detta ”könsbyte” överdrivs heller inte. De är kort sagt människor som möts.

Staffan Valdemar Holm säger i en intervju på Dramatens hemsida om föreställningen ”att han verkligen tror att teatern måste vårda och betona sitt centrum, texten och skådespelarna. För utan det blir det ingen riktig teater”.

Mot den bakgrunden känns det följdenligt att scenografin av Bente Lykke Møller är ett osäkert vibrerande intet som blottlägger rollerna. Samtidigt finns det en skönhet -något vi är på väg att förlora i dagens värld – i regikonceptet. Ljuset, det ödesmättade rörelsemönstret och musiken skapar stämningar. Skådespelarna trollar dessutom med sina repliker fram bilder av ett ödsligt landskap där en vildhund kan yla så att publiken rycker till.

Kostymerna- en tjusig och en raggig päls – båda nonchalant burna över enkla vardagliga byxor och tröjor, och de taggiga perukerna gör att karaktärerna liknar – listiga rovdjur. Varelser på livets arena som vet vad de vill ha, vad som står på spel och vad/vilka de är beredda att offra för att uppnå sitt mål.

I bomullsfältens ensamhet är teater med spetskompetens. Skådespelarna agerar helt ljuvligt och utmanar sig själva och publiken i en djärv retorisk duell. Ingen annan än Staffan Valdemar Holm skulle nog heller klara konststycket att göra en så här rakbladsvass, förunderlig och rolig föreställning av denna text.

Operarecension: Olympiaden – en schvungfull föreställning med sportiga referenser, blodfull energi och lekfullhet

20 februari, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Olympiaden
Musik Antonio Vivaldi
Libretto Pietro Metastasio
Musikalisk ledning Peter Spišský
Regi Charlotte Engelkes
Scenografi och ljus Linus Fellbom
Kostym Anna Ardelius
Mask och peruk Therésia Frisk
Koreografi Sofia Södergård
Sångare Stephen Yeseta, Ebba Lejonclou, Amie Foon, Sally Lundgren, Solveig Bergensen, Erik Rosenius, Bernt Ola Volungholen
Atleter Sara Östberg Diakité, Johannes Tenstam, Simone Stevens
Olympens gudar/ Folkoperans orkester

På Folkoperan blir Vivaldis barockopera Olympen en schvungfull föreställning med sportiga referenser, ung blodfull energi och lekfullhet. Det känns som allt är i rörelse likt vågor som böljar över scenen hela tiden. Ensemblen, en kombination av sångare och atleter i tätt samarbete, glider skickligt med i musikens lättjefulla smäktande toner.

Charlotte Engelkes som iscensatt Olympen är koreograf, regissör, sångare och performanceartist. Hon har gjort genrekorsning till sitt signum och på Folkoperan blandar hon smidigt konstarterna med värme och humor i anslaget. Allt utspelas mot en fond av ett paradisiskt soldränkt Grekland med ett klarblått hav och antika kolonner – likt bilder som ska locka i ett turistmagasin. Här finns också en balustrad som används på fyndigt vis.

Handlingen är en cocktail av kärleksförvecklingar, försvunna syskon, fysiska prestationer, svikna löften, maktspel, hot om landsförvisning med mera. Det tema som omsider utkristalliseras som viktigast är dock både glädjande och förvånande det starka vänskapsband som finns mellan barndomsvännerna Licida och Megacle. Den förste övertalar sin betydligt mer vältränade kamrat att ställa upp i hans ställe i olympiaden. Licida vill så innerligt gärna vinna det pris som kungen utlovat som segertrofé – dottern Aristea som lyser likt solen i klargul böljande klänning. Megacle går av lojalitet med på arrangemanget och vi förstår att denne har en god chans när vi ser hans kropp – en svällande muskelkostym.

På ett så magiskt vis att det går ett sus genom publiken tänds Olympens eld. Senare dyker de fem symboliska ringarna och medaljutdelning upp som skämtsamma detaljer. Som humoristiska inslag finns också simmare, en skidskytt och hockeyspelare och mytiska havsvarelser som sjöjungfrur samt några ruggiga rovfiskar.

Olympen innehåller vackra arior och duetter. En sångare som gör starkt intryck och är påfallande smidig i gestaltningen är Ebba Lejonclou som Megacle. Hon får vid ett tillfälle sjunga hängande i ett fisknät! och lyckas göra det med bravur.

Kungen, ständigt med glittrande krona på huvudet, är mer lekfull än hotande i Erik Rosenius gestalt. Omsider visar han dock som så många maktmänniskor en otäck sida och är beredd att utdela ett dödande knivhugg. Det dröjer innan kungen får ta ton men när han gör det är det en höjdpunkt. Med homoerotiska drag skildras hans förhållande till sin närmaste man Alcandro – en charmig välsjungande Bernt Ola Volungholen.

Solveig Bergensen som Aminta – Licidas förtrogne – svänger snitsigt på alla ben i sin skimrande bläckfiskdress och sjunger glimrande. Hon dyker även upp som en sportkommentator. Vid ett tillfälle intervjuar hon orkesterns ledare Peter Spišský om en hockeymatch som musikerna – spelarna i denna sketch – håller på att snöpligt förlora. Han förklarar, som idrottsledare ofta gör, att de ska vända utvecklingen genom ett hemligt vapen. I detta fall är det en cembalo.

Extra plus måste ges för de fantasifulla kostymerna och beslutet att ha orkestern med på scenen hela tiden. Scenografin är dessutom en skön kontrast mot den stränga vinterkylan utanför. Kolonnerna faller som väntat samman när det till synes ödesdigra slutet med hot om avrättning av Licida väntar. Men ett avslöjande budskap från Alcandro får kungen att ändra sig och allt slutar i kärlekens tecken.

Olympen, som har Sverigepremiär på Folkoperan, är en klart annorlunda operaföreställning. Den bjuder på ett pärlband av fina sånginsatser, skimrande vacker och kvickt pulserande musik framförd av en orkester med gudalik-look, mycket humor och atleter i hisnande uppvisningar.

I ett kort resultatsammandrag är det snyggt iscensatt underhållning med extra kryddning för sportintresserade. Premiärpubliken applåderade varje scen vilket är ett utropstecken i operavärlden. Det kan nog ses som en fingervisning om att många lär uppskatta denna ystra uppsättning. Visst har även jag roligt, men det blir omsider tröttsamt påhittigt. Historien tillåts aldrig gripa tag. Det saknas ett allvar, något som berör på djupet.

Teaterkritik: Frankenstein – imponerande och visuellt stark föreställning med strålande skådespelarinsatser

14 februari, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Frankenstein
Av Nick Dear
Baserad på en bok av Mary Shelley
Regi och koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Lehna Edwall
Mask Petra Göransson och Nina Lagnefeldt
Ljus Anders Heberling
Ljud och komposition Petrus Königsson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 13 februari 2026
Medverkande Marcus Vögeli, Jörgen Thorsson, Pablo Leiva Wenger, Astrid Drettner, Göran Ragnerstam, Anna Krantz, Jan Mybrand, Fabian Lexner, Emil Hedayat och dansare.

Frankenstein på Kulturhuset Stadsteatern är en imponerande och visuellt stark föreställning med strålande skådespelarinsatser. Berättelsen om doktor Frankenstein och den varelse han skapar och sedan lämnar ensam i världen är fascinerande att följa. Tanketrådarna dras åt allt hårdare till den uppfordrande frågan ” Hur skapas ett monster?”

Fredrik Benke Rydman är koreograf och regissör och i denna uppsättning tar han ut svängarna rejält. Publiken bjuds på dramatik och dans i snygg förening ofta med svindlande hög puls. Det gnistrar, dundrar och bländar av skarpt ljus som sig bör i en historia om att i ett vetenskapligt laboratorium framställa en mänsklig varelse. Själv kallar Frankenstein det att ha funnit livets källa och euforiskt lovprisar han sin geniala hjärna.

Huvudrollen i dramat har Varelsen – intelligent och insiktsfullt gestaltad av Marcus Vögeli. Hans födelse skildras gripande i en lång scen. Ensam väcks han till liv och utan stöd av sin ” fader” Frankenstein kastas han ut i en värld där han blir hånad, hatad, föraktad och slagen. Han är ju en främling utan familj, rötter eller vänner och hans utseende väcker fasa hos alla utom den blinde mannen – väldigt fint spelad av Jan Mybrand.

Scenerna när de kommer varandra nära som en lärare och hans vetgiriga elev är finstämda och vackra. Varelsen assimilerar sig i världen. Han lär sig tala, skriva och läsa och får veta att han har en själ. Den blinde blir lycklig över att få ge av sin kunskap och ha någon som ledsagar honom på vandringar i naturen. ” Du ska träffa min dotter och min svärson. De är vänliga, goda människor och kommer att tycka om dig” lovar han.

Men mötet slutar i katastrof och Varelsens förödande väg mot att bli ett monster inleds. Utvecklingen ses främst i den allt grymmare blicken i hans ögon och en obeveklig längtan att hämnas.

Varelsen tar sig dit doktor Frankenstein bor. Där råkar han på dennes yngre bror William och också det blir ett möte som slutar i total skräck. Det gör dock att Varelsen äntligen får träffa mannen som gett honom ett liv som han börjar tvivla på om det är värt att ha.

Varelsen kräver att han ska få en kvinnlig like för alla har rätt till någon att älska. Frankenstein – skickligt spelad med sin hybris och besatthet av ny teknik av Jörgen Thorsson – vägrar först. Han anser att det vore en helt ointressant utmaning. ” Vad skulle det vara värt att skapa en kvinna, har en sådan ens några egenskaper? säger han.

Men Frankenstein lockas till sist av idén. Inte för att han tycker att Varelsen krav är rättmätiga utan för att han vill skapa ännu mer framstående experimentellt liv. Dessutom vore en resa till England där de ligger långt fram inom teknologin av intresse för hans forskning.

Frankensteins fästmö Elisabeth – en charmig och bitsk ironisk Anna Krantz- vill följa med som hans assistent. Något han avfärdar som en helt löjlig tanke. Hon undrar också varför han inte alls är intresserad av att skapa liv ihop med henne. ”Vill du inte att vi ska ha barn?” .

I andra akten skapar Frankenstein och förstör sedan i eftertankens kranka blekhet en kvinnlig varelse. För även om hon är fulländat vacker är hon helt tom på livskraft som en skyltdocka. Det leder till att Varelsen hämnas på Elisabeth – som paradoxalt sagt att hon gärna är hans vän.

Scenografiskt är Frankenstein ett mästarprov och förhoppningsvis ett löfte om att trenden med avskalad scenografi är över. Det är en njutning att följa de oväntade skiften mellan mörker och ljus och se när nya inre och yttre platser – som Genèvesjön – skapas av stora böljande tygsjok.

Vackert klingande och dova klassiska toner ackompanjerar skådespelet. En grupp dansare bryter fram i oväntade former ibland i glänsande kostymer likt insekter eller skadedjur. Det som skaver i dramat är att slutet är övertydligt och att det ibland är extremt höga ljud.

Frankenstein är ett allkonstverk som stundtals håller publiken i andlös spänning. I blixtbelysning lyfts fram att ingen mänsklig varelse föds ond och att alla behöver en vän. Ensamhet och främlingskap i tillvaron kan väcka en stark vrede och vilja att hämnas även på människor som är helt oskyldiga till ens tragiska öde.

Ingegerd Rönnberg

Footer

Om oss