Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ingegerd Rönnberg

Teaterkritik: Lysistrate – skarp, rapp och rolig föreställning och ensemblen glöder av spelglädje

by

Lysistrate

Lysistrate
Av Aristofanes
Bearbetning Carsten Palmær med bidrag av Viktor Rydberg, Johan Ludvig Runeberg, August Lindh och Hjalmar Gullberg
Regi Eva Gröndahl
Musik Bo Hülphers
Fondmålning Hanna Karlsson
Medverkande Salan Ahlgren, Berit Lundquist, Jonna Banck, Maria Sleszynska, Katarina Korp, Joline Moberg, Irma Magnusson Eklund, Jörgen Mattsson, Mattias Hülphers, Göran Enerstål, Sondre Gevelt, Erik Isaksson
Musiker Mattias Hülphers och Bo Hülphers
Premiär 22 augusti 2026 i Hjorthagens kulturhus

I en tid när länder slits sönder av fruktansvärda krig och det i hela Europa sker en enorm militär upprustning är det upplyftande med en pjäs med tydligt fredsbudskap. Att Aristofanes Lysistrate håller än idag visar tydligt Folkkulturcentrum på Hjorthagens kulturhus. Det är en skarp, rapp och rolig föreställning och ensemblen glöder av spelglädje.

Aristofanes berättelse om kvinnors kärleksstrejk för att få männen att lägga ned vapnen hade premiär i Aten år 411 före Kristus mitt under brinnande krig. Det var en djupt längtansfylld dröm om fred mellan Aten och Sparta som dessvärre inte infriades. Det peloponnesiska kriget fortsatte i sju år och ledde till katastrof.

Det erfarna konstnärliga teamet – regissören Eva Gröndahl och dramatikern Carsten Palmær – har klokt nog låtit bli att klåfingrigt modernisera dramat. De litar på publikens förmåga att tänka fritt och koppla handlingen till dagens hotfulla värld och galna makthavare/krigshetsare som totalt struntar i att människor lider nöd och dör.

Mot en fondmålning av Greklands Akropolis och enkel dekor t ex fiffigt använda plasthinkar och ett orakelparaply spelas i det lilla kulturhuset i en Stockholmsförort ett angeläget och lustfyllt drama fram. Skådespelet ackompanjeras av en musikduo på ukulele och blockflöjt. Ibland dansar och sjunger kvinnokollektivet medryckande och mot slutet ansluter de nu till synes mycket förnöjda männen.

Lysistrate som djärvt träder fram och manar kvinnorna att gå samman i kamp för fred görs med kraft och inlevelse av Salan Ahlgren. Först möts hennes budskap att kvinnor ska vägra sex tills männen lägger ned vapnen och slutar lyssna på krigshetsare av häpnad och motstånd symboliserat av fiskarhustrun Kleo – härligt hejigt gestaltad av Berit Lundquist. Hon längtar verkligen efter sin make som ska komma hem på permission och vill och behöver komma honom nära. Att kvinnors sexuella behov och frispråkighet lyfts fram på så tydligt vis väckte skandal då Lysistrate hade premiär. Även idag lär det nog finnas en del som kan tycka att det är stötande.

Kvinnorna ockuperar Athenas helgedom på Akropolis samtidigt som en grupp krigsveteraner är på väg för att röka ut dem ur templet. Dessa karaktärer rör sig på hotfullt led i mörkret genom salongen i jakt på desertörer. Att få kvinnorna att ge upp lär bli en enkel match tror männen. Men motståndet de möter både där och i sitt eget hem är kompakt. Inte bara Atens kvinnor enas i kampen för fred utan även kvinnor från fiendestaden Sparta ansluter till strejken, förklarar en modig Lampito – fint spelad av Katarina Korp.

Lysistrate sjunger vackert att kvinnor stiger likt en stjärna mot himlen och de krigande männen faller och tror att freden verkligen är möjlig. Till sist skriver också den ditkallade statsministern – väl gestaltad med stram pondus och listighet av Sondre Geveli – på fredsfördraget. Samtidigt förklarar han i hemlighet ” Snart vässas vapnen igen. Det är alltid ett krig på gång”.

De vinsugna kvinnorna tycker att det är läge att ställa till fest och att pengarna för den kan tas ur krigskassan som alla vet ständigt fylls på. Så slutar det i segeryrans tecken och publiken klappar villigt med i den svängiga rytmen.

Lysistrate på Hjorthagens kulturhus är en del i satsningen på sommarteater som pågått i snart tio år och är väl värd att se. Helheten är stark och det är ett stort plus att det är kollektivet som står i centrum. Regissören har också sett till att alla i ensemblen har en viktig roll och får skina.

Opera: Challenger gästspel på Folkoperan – En storartad och modig föreställning som ställer angelägna frågor

by

Challenger

Challenger
Gästspel på Folkoperan
Komposition, idé och dirigent Joel Thoor Engström
Libretto Sigrid Herrault
Regi Ola Eliasson
Musikalisk ledare Karin Haglund
Ljusdesigner Torben Lendorph
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Maskdesign Matilda Bragner
Videodesign Morten Just Hansen
Solister Linnea Andreassen, Alexandra Büchel, Richard Hamrin, Erik Rosenius, Conny Thimander
Musiker Karin Haglund piano, Theo Hillborg saxofon, Mattias Rodrick cello
Föreställning som recenseras: 2 juni 2026

Fria operakompaniet Kamraterna lyckas storartat med sin nyskrivna opera Challenger. Föreställningen som gästspelar på Folkoperan ställer frågor om vetenskap och teknikutveckling, visionen att erövra rymden och människans dröm att uppleva något enastående. Musiken av Joel Thoor Engström och librettot av Sigrid Herrault är stilfullt sammanflätade till en berörande enhet. De skickliga sångarna och regin av Ola Eliasson ger djup och skönhet åt historien.

Det är spännande och välkommet med en nyskriven opera och att Kamraterna griper sig an ett så här allvarligt och komplext ämne är ett utropstecken. Challenger baseras på en av modern tids mest omskakande händelser. I januari 1986 lyfte rymdfärjan från Cape Canaveral. Några sekunder senare exploderade den i direktsänd teve och en hel värld som såg på chockades. Alla sju astronauter omkom, däribland läraren Christa McAuliffe som skulle bli den första vanliga människan ombord.

Karaktärerna i operan är fiktivt gestaltade och även dialogen/kraftmätningen mellan olika intressen som föregår katastrofen. Nasa-managern- en pregnant Erik Rosenius – sjunger med stark mäktig stämma en lovsång till utveckling och nödvändigheten att ta risker för att uppnå nya mål ” Framtid, framsteg och framfart!”.

Managern från underleverantören Thikol (Conny Thimander) stämmer hovsamt in men med oro och tvekan i hjärtat. Han är medveten om det svåra problem som ingenjören – Linnea Andreassen – försöker få gehör för. Hon förklarar allt mer desperat att en detalj i färjans konstruktion kanske inte håller för gastrycket om temperaturen är för kylig.

Mycket fina är duetterna och samspelet mellan den erfarne astronauten gestaltad av Richard Hamrin och lärarinnan tolkad av Alexandra Büchel. Han förmedlar med förtrollande stämma det speciella att ge sig av på en flight ut i det okända och berättar samtidigt krasst om obehag det kan vålla. Hon sjunger lustfyllt ut sin längtan mot stjärnhimlen. Tänker snart kommer jag att vara däruppe och få sprida kunskaper om rymden till mina elever. Hur underbart och otroligt är inte det?

Take off för rymdfärjan som närmar sig är dock just en sådan kall dag som ingenjören/vetenskapen varnade för. Tanken på att de här karaktärerna och de andra astronauterna snart kommer att dö i denna opera liksom i verkligheten värker till i ens inre.

Musiken i Challenger är både svävande lätt och maskinell för att fånga tekniken som är historiens grundton. Librettot tar effektfullt upp drömmar, dilemman och smärtpunkter.

Scenografi är enkel och samtidigt anslående, inte minst på grund av ljusdesignen. Själva rymdfärjan är likt en ljusomsvävad vision som pekar stolt upp mot taket/världsrymden. När den exploderar sker det inte som väntat i en öronbedövande knall, utan i en rökdimma samtidigt som Thikol-managern bestört mässar” Delar faller”.

Avslutningen är en värdigt skildrad begravning av astronauterna. Samtidigt hävdas från NASAs håll ”vissa risker krävs för att föra utvecklingen framåt. Så har det alltid varit”. Ingen direkt syndabock pekas tacknämligt ut i föreställningen utan det faktum att beslut drivs igenom trots tvivel. Fokus är uppmaningen att lyssna på vetenskapen och risker experter varnar för. Något som känns högst angeläget idag inte minst med tanke på AI-utvecklingen och världsledares förnekandet av vetenskapliga sanningar.

All heder åt operakompaniet Kamraterna för dess mod och alla medverkande – sångare, musiker och det kreativa teamet för genomförandet. Challenger är en glimrande föreställning och en frisk fläkt i operavärlden. Detta är värt en stor publik.

Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

by

Nietzsche kontra Wagner
Foto: Sören Vilks

Nietzsche kontra Wagner
Musik av Richard Wagner, Georges Bizet, Franz Liszt, Joseph Haydn, folkvisor med mera
Manus Joakim Sten
Musikalisk ledning, dirigent Henrik Schaefer
Regi Tobias Theorell
Scenografi, kostym Rikke Juellund
Ljus Torben Lendorph
På scen Som Friedrich Nietzsche Jonas Karlsson, operasångare Vilma Skäryd, Philip Hartman
Pianosolist Dmitry Tyapkin
Folkoperans orkester

Den djärva, intelligenta och omtumlande Nietzsche kontra Wagner är en triumf för Folkoperan. Jonas Karlsson gestaltar briljant den tyske filosofen och författaren Friedrich Nietzsche som sägs ha tänkt allt i musik i en 100 minuter lång monolog. Det är som Jonas Karlsson blir ett med musiken. Han uppgår i den. Ständigt i rörelse med kropp, själ och sinne tar denne fantastiska skådespelare oss med på en svindlande vandring.

Joakim Stens manus är synnerligen välskrivet och innehåller intressant stoff både om att vara människa och om kulturens betydelse och även dess ställning i dagens samhälle. Det är härligt när en text kräver något av en, byter perspektiv och uppmanar till fritt tänkande. Det behövs dramatik med svåra steg. Samtidigt är det givetvis en konst att iscensätta den med en sådan här lätthet och grace. En begåvning regissören Tobias Theorell, tidigare konstnärlig ledare på Folkoperan, många gånger visat att han har.

Jonas Karlsson skildrar – likt en flod som forsar fram och lockar en att följa med i de vilda strömmarna utan att veta vad det bär hän – Nietzsches idéer, syn på mänskligheten och kulturens värde och dennes dyrkan av och sedermera kraftfulla avståndstagande när han till fullo inser allt vad Wagner stod för. Samtidigt samspelar Jonas Karlsson hela tiden med operasångare, pianosolist och orkester – och även publiken i direkt tilltal. Han vill att vi ska sitta ivrigt framåtlutade i bänkraderna och det gör vi.

Vilken koncentration, inlevelseförmåga och sinne för timing detta måste kräva av en skådespelare. Att ge sig på en så här omfattande monolog är givetvis ett vågspel och ett både psykiskt och fysiskt kraftprov.

Musikaliskt sett är föreställningen också en underbar upplevelse. Henrik Shaefer leder skickligt folkoperans eminenta orkester i de kontrastrika tongångarna. Operasångarna Vilma Skäryd och Philip Hartman – som också får agera scenarbetare – sjunger båda ljuvligt utdrag ur de musikaliska mästarnas verk. Lägg därtill pianovirtuosen Dmitry Tyapkin.

Vi får följa Nietzsche under ett febrigt dygn – som det vackert skildras i ljusdesignen av Torben Lendorph från soluppgång till solnedgång eller Ragnarök/världens undergång om man så vill. Nietzsche bestiger alptoppar både bildligt och intellektuellt, våndas på hotellrummet över meningslösa brev han behöver skriva, förnekar kategoriskt gudstron och bekänner sin längtan efter att bli vän med en musikalisk gigant. Samtidigt klagar han över kroppsliga besvär och att folk inte förstår att uppskatta hans mästerverk ” Så talade Zarathustra” eller hans egna musikstycken. Att vi inte bara får ta del av dennes filosofs idévärld utan se en hel människa fördjupar berättelsen” Du blir den människa du är” säger Nietzsche.

Som en het brinnande förälskelse gestaltar Jonas Karlsson Nietzsches dyrkan av Richard Wagner och hur han blir dennes lärjunge och skriver texter åt honom. Men vänskapen krackelerar med tiden och han börjar ompröva Wagners tankar och musik. Sedermera tar Nietzsche helt avstånd från dennes antisemitiska herrefolkstankar. Han känner även vämjelse över det sätt på hur Wagners verk trollbinder publiken som vore de en lättledd flock beredda att marschera i takt mot ett nationalistiskt stormaktsrike.

Ett roligt inslag i föreställningen är när Nietzsche i självrättfärdiga termer analyserar Wagners mäktiga Nibelungens Ring – speciellt om man sett en uppsättning av detta verk vilket säkert många som besöker Folkoperan har.

Nietzsche kontra Wagner är en föreställning som varmt rekommenderas till alla som vill uppleva nyskriven musikteater som vågar ta ut svängarna, skaka om, ställa angelägna frågor och samtidigt underhålla. Den bjuder också på så vacker musik och sång att det värmer hjärtat. Det känns dessutom som ett privilegium att få ta del av Jonas Karlssons fenomenala skådespeleri i denna monolog.

Misantropen på Dramaten – hejdlöst rolig, infallsrik och satirisk komedi om hur snabbt demokrati kan raseras

by

Misantropen

Misantropen
Av Jens Ohlin, Hannes Meidal fritt efter Molière
Regi och musik Jens Ohlin
Scenografi och ljus Sutoda
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Moa Hedberg, Anne-Charlotte Reinhold
Ljud David Nyström
Musikarrangemang Sebastian Ring
Medverkande Johan Holmberg, Omid Khansari, Claes Månsson, Hannes Meidal, Sofia Pekkari, Lotta Tejle
Premiär på Dramaten 26 mars 2026

Misantropen är en hejdlöst rolig, infallsrik och satirisk komedi om hur snabbt demokrati kan raseras och falska fakta förklaras vara sanningar. En annorlunda berättarstil, härligt utflippade karaktärer och ett rappt tempo gör denna dramatenföreställning av radarparet Hannes Meidal och Jens Ohlin till en omtumlande upplevelse. Allt knyts samman fint med en vädjan till publiken att inte bli misantroper, utan bevara hoppet trots den fasansfulla tid vi lever i.

Dramat, mycket fritt baserat på Molières 1600-tals komedi, kallas av upphovsmakarna i denna nya version för ett lärostycke i Brechts anda. Redan när vi kommer in i salongen sitter misantropen tillika hovnarren Alceste – pregnant gestaltad av Hannes Meidal- på scenkanten och blickar uppfordrande mot oss. Han får snart sällskap av den lilla klipska dottern som ofta kommenterar det absurda skeendet med frasen ”get real”. Célimène bär på kaninen Hoppis. Ett talträngt gosedjur som både flickan och hennes far famnar som tröst.

Så börjar Alceste berätta de 12 lektioner som stycket är indelat i. Ridån dras undan och visar en festligt glittrande spegelsal med en enorm trappa. Här ska strax hållas ett konsortium och in träder två karaktärer som är urtyper i dagens affärsliv och organisationer. Kommunikationschefen Clitandre – underbart crazy spelad av Sofia Pekkari och HR-ansvarige Philinte – likaledes strålande gestaltad av Johan Holmberg. Det är en fröjd att följa när de nervöst vrider sig som vindflöjlar och staplar floskler som vore de diamanter. Hon försöker desperat hitta smarta PR-argument medan hon stöter ur sig skrällande skrattsalvor. Han klamrar sig fast i portföljen med värderingsregler, ska se till att allt sker korrekt och med samtycke och att inget som sägs kan uppfattas stötande av någon grupp. Inte ens narrens skämt kommer undan Philintes krav. Det är ett litet briljant stycke när Alceste tvingas framföra ett skämt om två tomater -där en blir överkörd och sedan kallas ketchup – på ett godkänt vis.

Den epok som råder i denna första akt är upplysningstiden eller om man så vill samhällsdemokrati av västerländsk modell. Det är krav på att alla ska vara jämlika, få rösta om beslut och ingen individ ska känna sig ensam och utanför hur udda den än är. Det sistnämnda symboliseras av värstingen Oronte – spelad av Omid Khansari – som rusar in på scenen med en slagborr likt ett smattrande vapen och en verktygslåda i andra handen som omsider kommer till smart användning.

Den jagsvage kungen– elegant spelad av Claes Månsson som efter många år återvänder till teaterscenen – har i detta nu ingen makt och får inte ens klippa band. Han säger sig vara nöjd med att ingen bugar för honom och att han kallas vid förnamn. Makt, i alla fall över sin son Alceste, anser dock hans mor Vivianne – Lotta Tejle – sig ha. Hon påpekar också flera gånger hur skamsen han är vilket syns på hans rödflammiga hals. Något han givetvis upprört slår ifrån sig.

Stundtals interfolieras och lyfts berättandet av sånger med musik av Jens Ohlin. Sofia Pekkari får exempelvis till det verkligt fint i ett Kurt Weill-doftande nummer- och mer sånger hade det gärna fått vara.

Det är också Clitandre som får utropa att spegelsalen är ett kulissbygge och raskt griper till verktyg för att rasera det. Hon får hjälp av scenarbetare och fram träder – en helt tom projektionsyta eller med andra ord den samtid vi lever i där allt vi tagit för givet plötsligt är borta. Det är som om utvecklingen gått bakåt – från upplysning till mörk hotfullhet och terrorvälde.

Andra akten utspelas i denna nya verklighet. Makten/kungen har återtagit sin position som rikets enväldiga härskare och vid sin sida har han sanningens hämnande ängel – Clitandre i ny skepnad med hammare i hand. Kungen kräver lydnad av sina undersåtar och det han hävdar är sant ska de bejaka utan en sekunds tvekan. Philinte blir ett otäckt exempel på hur en tjänsteman hamnar i stormens centrum och blir nödd och tvungen att förkasta allt han har hållit för rätt och riktigt.

När allt tycks som mörkast dyker dock Vivianne upp och räcker ett trollspö till Alceste och spelet övergår i en Astrid Lindgrensk sagoton om att det går att göra kohagen/tillvaron grön och hoppfull om vi alla innerligt önskar och tror på det. Alceste sitter på scenkanten och lagar Hoppis som råkat bli skadad i ett tumult medan resten av ensemblen sjunger hand i hand. Det kan låta tramsigt, men känns faktiskt på inget vis så.

Misantropen är ännu ett framgångsrikt samarbete av Hannes Meidal och Jens Ohlin. Komedi är en erkänt svår genre men tillsammans med en lyhörd och samspelt ensemble får de berättelsen att svänga vilt och vackert. Att handlingen är lite spretig och schematisk förlåter man därför gärna.

Teaterkritik: Lång dags färd mot natt – vackert iscensatt, men för respektfull tolkning

by

Lång dags färd mot natt

Lång dags färd mot natt
Av Eugene O´Neill
Regi Stefan Larsson
Översättning Klas Östergren
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph
Video och projektioner Jonatan Sundström
Medverkande Peter Andersson, Lena Olin, Linus Troedsson och Emil Almén

Lång dags färd mot natt skildrar en familj likt ett fängelse som karaktärerna inte kan eller törs bryta sig ur. Det handlar om förnekelse och självbedrägeri, rädsla för åldrande och död och längtan efter lycka. Ett laddat stoff som borde kunna skaka om. Men Stefan Larssons uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern lyckas inte förlösa dramat. Det saknas dynamiskt samspel och en dramatisk båge in i vårt nu.

Pjäsen om familjen Tyrone, som hade hyllad världspremiär 1956 på Dramaten, handlar om två makar i ett långt äktenskap och deras två vilsna söner. Den utspelas under ett enda dygn i deras sommarhus invid en okänd kust. Den dimma som väller in över scenen är både en bild av det töcken som deras minnen och storslagna drömmar är och det alkoholrus och drogmissbruk som förgiftar tillvaron. Otaliga whiskydrinkar sveps av fadern James, äldste sonen James ”Jim” junior och minstingen Edmund. Modern Mary, som just kommit ut från rehab, har återfallit i morfinmissbruk och är bara en ranglig skugga av sitt en gång attraktiva jag.

Karaktärerna bär på åratals lager av svärta och sorg som blivit till en hård knut ingen av dem verkar ha en aning om hur de ska lyckas lösa upp. De anklagar i en till syns evig kretsrörelse varandra för misslyckanden, talar om vad livet kunde ha varit och hur det blev. Det är mycket grymhet och elakheter, men under allt pulserar en ström av kärlek och ömhet som ibland glimtar fram. Speciellt gäller det omsorgen om modern som vandrar runt utan att kunna få ro och lägga sig till vila på natten.

Det framgår också att Mary i grunden är skräckslagen för hur illa det är ställt med den otäckt hostande sonen Edmunds hälsa. Hon försöker dock dölja oron genom att hävda att det bara är en sommarförkylning.

Fadern, spelad av Peter Andersson, talar pompöst om sin karriär som berömd skådespelare och sin förkärlek för mästaren på dramatik – Shakespeare. Han är också en påtagligt snål jäkel, som vill spara in på allt såväl el som valet av läkare till Mary -när hon drabbades av en förlossningsdepression – och nu Edmunds sjukdom.

Mary, gestaltas av Lena Olin som en bräcklig kvinna likt ett knippe grenar som riskerar att falla samman. Ofta vänder hon sig mot publiken som en bön om förståelse och vill fly in i dimman från allt som gör ont i livet. Intensivt saknar hon sitt forna jag, det vackra håret och de vackra händer som nu är böjda av reumatism.

I ett långt parti drömmer Mary om den firade konsertpianist hon hade kunnat bli om inte ödet fört henne samman med James. Detta olyckliga möte med en skådespelare som ledde till en ändlös flackande tillvaro i hans teatersällskaps följe på billiga landsortshotell.

James ”Jim” Junior, som görs av Emil Almén, har följt i faderns fotspår och blivit skådespelare. En gestalt man idag kallat nepobaby som dragit nytta av faders berömdhet. Han förblir rätt vag i kanterna, en undflyende person, som ger sig av och klubbar med vänner. Men så fort han är i sommarhuset bråkar han vilt med sin far och även sin lillebror som han egentligen älskar innerligt. I grunden avundsjukt retar han också Edmund för att denne skriver poesi och kåserier i simpel lokalpress.

Edmund, spelad av Linus Troedsson, framstår i alla fall i denna föreställning, som den mest intressanta och sympatiska karaktären. Han försöker medla och vara alla till lags och genom poesi sprida ljus i tillvaron. Med svartspetsad humor konstaterar han att man verkligen måste se med förmildrande omständigheter på familjen Tyrone.

Läkarbeskedet att Edmund har tuberkulos är för honom alls inte oväntat med givetvis skrämmande. Han tycker att det borde få familjen att samlas till en stark stöttande enhet, men sorgset uppgivet inser han att det inte går.

Spritindränkta Lång dags färd mot natt består av en rad uppgörelsescener som speciellt i andra akten ekar påfallande tomt. Föreställningen känns både för respektfull mot originalet och segdragen och hade nog tjänat på att kortas ner.

På plussidan är att föreställningen är vackert iscensatt, speciellt gäller det ljusdesignen av Torben Lendorph- Att Peter Andersson och Lena Olin efter samspelet i publiksuccén Fadren – också den på Kulturhuset Stadsteatern – åter möts som äkta par lär locka en stor publik. Kanske även det faktum att Lång dags färd mot natt räknas som en modern klassiker. Att institutionsteatrarna har ett ansvar att spela sådana är självklart.