Hamlet

Gustav Lindh. I bakgrunden: Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Shanti Roney, Mustafa Al-Mashhadani och Anna Björk i Hamlet

Hamlet – The death of theatre
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Maja Kall
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvádottir
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Mimmi Lindell
Medverkande Gustav Lindh, Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Anna Björk, Mustafa Al-Mashhadani, Shanti Roney, Nemanja Stojanovic, Sten-Johan Hedman m fl
Premiär på Elverket, Dramaten 27 september 2025

Relevant, attraktiv och häpnadsväckande! Mattias Anderssons fria tolkning av Hamlet är mästerlig. Unga människors existentiella frågor och raseri i en värld som styrs av banditer och rövarpack och krigets vanvett sätts i fokus. ” Ur led är tiden. Kan vi försöka vrida den rätt igen? Vågar vi och kan vi?” är ödesfrågan som Ofelia ställer.

En väl sammansvetsad ensemble som spelar på topp får dramat att gnistra av liv och vilja. Det är ett härligt flow i handlingen och stundtals tillåts befriande nog publiken andas ut i komiska partier. En snillrik scenografin betonar att spelplatsen är viktig. Scenrummet får en underbar sakral ton och understryker att teatern är en av de få platser där det förs meningsfulla samtal idag. Detta är ett mycket värdigt avslut för Elverket som Dramaten av ekonomiska skäl tvingas ge upp som teaterscen.

I centrum för Hamlet finns en blodfärgad tron där makten befaller, festar sanslöst och obekymrat ägnar sig åt hobbys som att golfa. Under den vilar ett hav av krigets okända offer. Unga män som varit beredda, eller tvingats ut, att slåss för eller försvara sitt land. I fonden finns en gammeldags djupröd sammetsridå som flirtar med forna tiders teater och från taket sänks en magnifik kristallkrona ned.

Shakespeares 400 år gamla text är likt en diamant och det går en bro från den tiden fylld av blodiga maktstrider till vårt våldsamma nu med krig där tiotusentals unga människor dör på slagfälten och civila dödas som vore de helt försumbara spelpjäser. Folkmord! är ett utrop som hörs.

Liksom alla regissörer som tagit sig an denna pjäsernas pjäs har Mattias Andersson naturligtvis velat göra ett eget avtryck på den. Att spela dramat precis som det skrevs och framfördes på den tiden vore ju rent musealt påpekar han i en intervju på Dramatens hemsida.

Med varsam hand har han slipat och vänt på denna ädelsten. Rensat i intrigen, lagt till egen text, plockat bort roller som känns irrelevanta och gett Ofelia och drottningmodern Gertrud mer repliker och förstärkt deras funktion. Blankversen har han behållit blandad med vardagligt språk och han låter dramats bevingade ord sväva upp mot en himmelsk höjd där kanske gud finns.

Elegant har Mattias Andersson också flätat in en trotsig men i grunden inte jätteoptimistisk syn på kulturens ställning i dagens samhälle och speciellt teatern då. Han har därför gett sin Hamlettolkning den dubbeltydiga underrubriken The death of theatre

I centrum av dramat är självfallet den närmast ikoniska prins Hamlet. En ung man som plågas av tankar om hämndbegär mot farbrodern. Denne Claudius har kallblodigt mördat hans far, gift sig med hans mor och lever nu som kung i sitt eget sagorike. Samtidigt delar han ut befallningar som får folk att underdånigt darra och följa hans minsta vink.

Hamlet vet inte vad han ska göra av sitt liv. Han både tyngs och frestas av det arv han har att förvalta och kanske älskar han den vackra Ofelia – om nu kärlek alls är meningsfull frågar han sig. Hamlet vågar inte lita på ens sin bäste vän Horatio och visar ibland en dryg, hård sida. Han är beredd att döda, och skjuter av misstag Ofelias far Polonius. Samtidigt går han i självmordstankar.

Hamlet är en rejäl utmaning för en skådespelare. Gustav Lindh är ett suveränt val i titelrollen. Han gör en fantastisk gestaltning som även är fysiskt krävande. Med vild frenesi bankar han ut sin förtvivlan mot scenrummets vägg, bröstar sig likt en blivande despot och befaller Ofelia att försvinna från hans åsyn/gå i kloster så han får lugn i sitt sinne. När han dödat faller han ner i galenskap. Vansinnet skildras på ett anmärkningsvärt sätt som om han blivit upp och nedvänd av kaoset i världen och i sitt inre.

Claudius spelas skickligt med en till synes charmerande yta och ett mörkt obevekligt inre av Shanti Roney. Med en nonchalant handviftning beordrar han sina underhuggare att forsla undan liken och fortsätter sedan sitt lättjefulla liv. Shanti Roney lyfter varje scen han medverkar i och lockar även fram leenden hos publiken med sin trashiga klädsel och när han klumpigt golfar glatt uppmuntrad av drottningen som sysslolös sitter och ser på.

Gizem Erdogan gestaltar Ofelia med osedvanlig stolthet och resning, inledningsvis klädd i en vackert böljande klänning som ger en aning om vad som kommer att bli hennes öde. Hon är beredd att likt sin bror Laertes – utmärkt spelad av Nemanja Stojanovic – ge sig ut och strida. Något hennes far Polonius skrattar förlöjligande åt och säger att som kvinna kan hon självfallet inte göra det. Hon är djupt upprörd över hur Hamlet, ja alla män, behandlar henne och vill bryta sig fri. Om hon alls älskar Hamlet är tveksamt.

Thomas Hanzon ger skärpa och trovärdighet åt Polonius som försöker avråda sonen för att ge sig ut i kriget ” Det finns inget hjältemodigt i det” säger han. Polonius låter sig hunsas av Claudius och under ett av dennes påhitt – att bakom en skärm spionera på Hamlet och Ofelia- blir han av misstag skjuten. Anna Björk spelar Gertrud som ett vekt rö av följsamhet mot sin man, men också som en moder full av kärlek och förtvivlan över sin sons utveckling och missmod. Hon passar utmärkt för rollen.

Slutet är kolmörkt och samtidigt ett skri om att låta förnuftet och människokärlek råda för att kunna finna vägen till en ljusare framtid. Jag rekommenderar Hamlet till alla med dess budskap” Aldrig mer krig” och för att den är ett bevis på hur angelägen och vass teater kan vara. För närvarande är samtliga föreställningar slutsålda men hör av er till Dramaten så kanske det förhoppningsvis kan bli fler speldatum.

Föreställningens längd gör att man verkligen sugs in i dramat. Min enda anmärkning är att det är lite segt med tre timmar och tjugo minuter med bara en paus.

Att Hamlet är den sista föreställning som kommer att spelas på Elverket är sorgligt. Detta Dramatenannex har varit ett härligt forum för modern och experimentell teater. Jag minns exempelvis fantastiska The Black rider i regi av Rickard Günther och med en formidabel Staffan Göthe i huvudrollen som invigde denna scen. Samt geniala och otäcka Det blodiga parlamentet i regi av Stein Winge och isande klara Woyzeck i regi av Stefan Larsson som var konstnärlig ledare en tid och även ledde intressanta samtal med skådespelare här.