Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Malmö stadsteater

Klipp han – En pjäs för dig som vill förstå varför barn skjuter barn

by

Klipp Han

Regi Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten
Premiär på Studion/Malmö Stadsteater 10 januari 2017
Uppsättningen är en samproduktion mellan Teater Fryshuset och Unga Dramaten.
Föreställningarna i Malmö är ett samarbete mellan Teater Fryshuset, Unga Teatern/Malmö Stadsteater och Fryshuset Malmö

Det är alltför vanligt att vi öppnar vårt dagliga nyhetsflöde och ser att ytterligare ett barn har mördats. Jag skulle tro att det är fler än en som frågar sig varför det händer, varför polisen har så förtvivlat svårt att hitta de skyldiga och vad som måste göras för att stoppa våldet.

Alla vet vem som sköt och varför, men en golare har inga polare

Klipp Han beskriver en värld där bostadsområden är uppdelade mellan olika grupperingar. Vi pratar inte om gäng i traditionell mening, med ett strukturerat ledarskap och någon form av regler för vem som gör vad och varför, utan en mer anarkistisk tillvaro som skär rakt igenom gamla vänskaper och skolklasser. Det är en fragmenterad värld där området kan röra sig om en gata eller tre trappuppgångar. Alla vet vad som gäller och vad som händer om någon rör sig över fel gräns. Alla vet allt, men ingen skulle drömma om att prata med polisen, eftersom en golare inte har några polare.

Shada-Helin Sulhav spelar en ung kvinna var bror mördats. Hon vet vem som sköt, hon ser honom varje dag och hon vet att han vet att hon vet. Hon vet också att hon har två alternativ – att hämnas sin döde bror eller att göra ingenting. Att prata med polisen är inte ett alternativ eftersom hon inte litar på att polisen kan skydda henne eller hennes familj och vänner. Hon har ett jobb och vet att hon både kan och borde flytta, men vet inte riktigt var och dessutom kan hon inte lämna sin mördade bror.

Lancelot Sakile Ncube spelar mördaren. Han har becknat sedan har var riktigt liten och det är den enda värld han känner till. Han vet att hans värld är ”fucked up”, men det är den enda tillvaro han känner. Han kände killen han sköt, men det är så det är. ”Fucked up”. Inget att göra åt.

Rappare Rosh rappar texter som skapar bakgrunder till de vittnesmål som ges från scenen.

Materialet är autentiskt och bygger på intervjuer med förövare och offer, en hel del av materialet kommer från Malmö. Det är vittnesmål i form av teater och budskapet är att det inte finns några enkla lösningar eftersom problematiken är så komplex, men något måste göras.

Det är minimalistisk teater. Tre skådespelare på en svart scen, med vita ljus utan rekvisita. Det är intimt, intensivt och påträngande. I en stark ensemble lyser Shada-Helin Sulhav klarast. Hon har den där självklara närvaron på scen. Hon äger den.

Efter varje föreställning är det ett samtal på cirka 30 minuter där publiken får ge sina reaktioner på pjäsen och de frågor den ställer. Teater Fryshuset har högre ambitioner än att bara skildra och problematisera verkligheten, de vill förändra den.

Klipp Han spelas på Studion, Malmö Stadsteater fram till fredagen 19 januari. Om du vill förstå din samtid – se den, men köp biljetter omgående. De är snart slut.

På scen: Shada-Helin Sulhav, Lancelot Sakile Ncube, Rosh
Musik: Rosh

Längd: 1 timme, 30 minuter

Text: Peter Johansson

Ibland fastnar skrattet i halsen

by

Evigt Ung
Av Erik Gedeon
Orginaltitel: Ewig Jung
Översättning: Klas Abrahamsson
Regi: Heinrich Christensen
Sverigepremiär på Intiman, Malmö stadsteater 7 oktober 2017

Nostalgi är en farlig känsla. Vi kan alla tänka tillbaka på det som en gång var med värme, glädje och saknad, men det är inte alltid en god idé att försöka gå tillbaka i tiden.

Evigt Ung utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. En grupp åldrande skådespelare från ett äldreboende besöker resterna av sin gamla teater dagen innan den ska rivas. Ingen av dem visar någon större entusiasm över att se sina gamla slitna jaktmarker, men de har inget val.

Håkan Paaske spelar en framtida Syster Ratched som likt sin företrädare inte gillar att de intagna använder ord som nej. Är det bestämt utflykt så det göras utflykt och de äldre ska göra som de blir tillsagda. Likt Syster Ratched får även Syster Paaske uppleva att den vanligtvis lätthanterliga flocken kan göra uppror.

Pjäsen leker på ett både ömsint och brutalt sätt med åldrandets konsekvenser på ett sätt som ibland gränsar till lyteskomik. Det är en rolig pjäs som använder alla klassiska slap-stick-grepp som finns, fisar och runda ord far genom luften. Det finns inget riktigt budskap utan det är mer en betraktelse över vad som händer när en grupp äldre människor påminns om vilka de en gång var.

Skådespelarna spelar sina framtida jag med bravur, deras skicklighet som skådespelare, sångare och dansare bär en i grunden tunn berättelse. Men, Ibland förvandlas komik till tragik och skrattet fastnar i halsen och det blir riktigt bra.

Hans-Peter och Katarina leker med utrustningen i en gammal trollerilåda och av misstag råkar Hans-Peter rycka av Katarina hennes peruk och med det åldras hon 20 år och hennes nyfunna självsäkerhet och glädje rinner av henne som ett vattenfall. Jag hör publiken dra efter andan, stämningen förändras – ingen skrattar längre.

För mig gjorde det ögonblicket hela förställningen.

I rollerna: Håkan Paaske, Sanna Hodell, Marianne Mörck, Bill Hugg, Hans-Peter Edh, Katarina Lundgren-Hugg

Längd: 1 timme, 40 minuter, ingen paus

Homofobi och hyckleri i 80-talets USA

by

Angels in America
Del 1 Millenium – En gayfantasi om en nations angelägenheter
Av Tony Kusnher
Orginaltitel: Angels in America – Millennium approaches:
a Gay Fantasia on National Themes
Översättning: Nils Gredeby
Regi: Anders Lundorph
Premiär på Hipp, Malmö stadsteater 23 september 2017

När jag flyttade från Grängesberg, min uppväxtort i södra dalarna, var året 1986 och jag hade inte träffat någon öppet homosexuell människa. Det var förmodligen en verklighet jag delade med många andra som växte upp i mindre samhällen runt om i Sverige. Tony Kushners pjäs Angels in America tar oss tillbaka till den tidens New York. Året är 1985, Ronald Reagan är president och nykonservatismen sköljer över USA.

Pjäsen har tre parallella handlingar. Vi får möta Louis som erfar att hans pojkvän Prior har AIDS. Det unga paret Joe och Harper kämpar för att få familjelivet att fungera. Det underlättas inte direkt av att Joe i hemlighet är homosexuell och Harper missbrukar piller. De är dessutom båda mormoner från Salt Lake city. Joes mentor är advokaten Roy Cohn, som försöker övertala Joe att ta ett jobb på justitiedepartementet i Washington, men Joe är tveksam, eftersom han inte vet om Harper vill flytta igen.

Roy Cohn anser sig vara en heterosexuell man som har sex med män. I hans världsbild har sexuella preferenser ingenting med homosexualitet att göra. En homosexuell människa är enligt Cohn en fjolla, dvs en maktlös människa, och Roy Cohn är allt annat än maktlös.

Angels in America avslöjar obarmhärtigt homofobins konsekvenser. Eftersom Joe inte både kan leva som mormon och homosexuell använder han sin fru Harper som en sköld mot omvärlden och lever ett dubbelliv. Harper å andra sidan finner att hon lever i ett kärlekslöst äktenskap och flyr in i en valiumdränkt dimma. När Roy drabbas av AIDS kan han inte erkänna sin sjukdom för omvärlden utan säger att han drabbats av levercancer.

Det är också en pjäs om mänskliga relationer och reaktioner. Prior hanterar sin sjukdom genom att pendla mellan kaxighet i andras närvaro och den djupaste ångest när han är ensam. Louis kan inte hantera det faktum att hans älskade kommer att dö och i valet mellan att lämna och att lämnas väljer han att lämna.

För unga av idag är Angels in America en nyttig påminnelse om att det inte är så där värst länge sedan ordet ”bög” var ett i många kretsar accepterat skällsord och homosexualitet var något som doldes. Fram till 1982 benämndes AIDS som GRIDS – Gay Related Immune Deficiency Syndrome. Det var inte förrän heterosexuella personer fick sjukdomen som den började tas på allvar och resurser sattes in för att hitta ett botemedel.

En pikant detalj är att karaktären Roy Cohn bygger på en historisk person med samma namn. Verklighetens Roy Cohn var även han advokat och arbetade för den ökände kommunistjägaren Joe McCarthy. Den ökända duon jagade homosexuella med samma intensitet som de jagade kommunister och 1953 lyckades de övertyga USA:s president Dwight D Eisenhower att underteckna en exekutiv order som förbjöd homosexuella att arbeta för de federala myndigheterna. Cohn dog i AIDS 1986.

Det finns inga direkt huvudroller, men Prior, Louis, Joe Harper och Roy är de bärande rollerna. Samtliga skådespelare på scenen gör bra insatser, men Marie Götesdotter som spelar Harper gör i mitt tycke den starkaste rolltolkningen. Jag imponeras också av Jimmy Endeleys insats som sjuksköterskan Beliize.

Angels in America är en mycket bra pjäs. Trots att den har 25 år på nacken är den fortfarande aktuell och texten är snabb, poetisk och sylvass. Trots sina tre timmar känns den aldrig långtråkig, även om en tappar fart i den tredje akten. Avslutningen är en i allra högsta grad otillfredsställande cliffhanger, men det är en logisk konsekvens av att detta är första delen av två

I rollerna: Fredrik Gunnarsson, Sven Boräng, mari Göstesdotter, Mattias Linderoth, Henrik Svalander, Jimme Endeley, Cecilia Lindqvist, Susanne Karlsson

Längd: 3 timmar, 30 minuter, inklusive 2 pauser

Text: Peter Johansson

Det svarta vattnet är en tidsresa som avslöjar det eviga klassamhället

by

Det svarta vattnet
Av Roland Schimmelpfennig
Orginaltitel: Das schwarze Wasser
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Regi och scenografi: Martin Rosengardten
Sverigepremiär på Intiman, Malmö stadsteater 15 september 2017

 

Två grupper ungdomar, eller rättare sagt unga vuxna, klättrar en natt över staketet till ett offentligt bad för att ta sig ett nattligt dopp. Fyra av dem är arbetarklass, de övriga överklass. Ingen av grupperna är så sådär värst förtjusta över att se de andra, men efter ett inledande gruff över vem som var där först och följaktligen har rätt till bassängen börjar de prata med varandra och slänger sig i polen. 20 år senare kommer en medelålders man försent till sin fars 75-årskalas. Han är genomblöt, håller ett papper i handen och pratar osammanhängande till sin oförstående fru. Händelserna i samband med det nattliga doppet har kommit ifatt dem.

Bit för bit rullas händelserna från natten för 20 år sedan upp. De två grupper som inledningsvis konfronterade varandra kommer underfund med att de har mer gemensamt med varandra är de först trodde. De tar sig genom en icke namngiven stad som troligen ska vara Berlin, men det skulle lika gärna vara Malmö eller Stockholm.

Den unge mannen vars far är minister, besöker några dagar senare den unga kvinnan från förorten och möter hennes familj. Gnistan finns där, men han reser för att studera och hon stannar kvar för att jobba på snabbköpet. När de ses av en slump på gatan efter 20 år skall han inom kort bli landets yngste minister, medan hon är kvar i sin butik. Han har gift sig med en de unga kvinnorna som var med och tog det nattliga doppet, hon bor kar i samma kvarter som förut.

Det svarta vattnet växlar mellan nutid och dåtid. Skådespelarna har inga specifika roller utan de läser replikerna i en berättande form. Ibland kan det bli lite förvirrande att hålla reda på vem som är vem, det enklaste är helt enkelt att avstå och acceptera att pjäsen spelas av en ensemble som agerar som ett kollektiv.

I detta kollektiv äger Johannes Wanselow som vanligt scenen. Jag upphör aldrig att förundras över Wanselows närvaro på scenen, han är som ett gravitationsfält som drar till sig uppmärksamhet, oavsett om han är i centrum eller inte.

Pjäsen inleds med att skådespelarna värmer upp och bygger klart scenen. Det är inte helt klart när pjäsen faktiskt börjar. Scenen domineras av en pappersklädd vägg där ensemblen under pjäsens gång på ett fragmentariskt och kaotiskt sätt dokumenterar vad som hände under den natten för 20 år sedan.

Det svarta vattnet avslöjar obarmhärtigt det eviga klassamhället. En natt av vänskap och en och annan spirande kärlekshistoria spelar ingen roll i när dessa åtta unga människor ska välja livsbana. Valen är i stort sett redan klara. Statsrådets son studerar vidare och slår in på en karriär som så småningom ska leda till att han följer i sin fars spår. Att välja bort det till förmån för ett liv med en kvinna från förorten är inte ett alternativ, utan han gifter sig som sig bör inom sin klass.

Det är en välspelad pjäs med ett kreativt upplägg och genomgående bra skådespelarprestationer. Min enda kritik är att slutet blev lite för symboliskt och alldeles för långdraget.

Det svarta vattnet spelas på Intiman i Malmö fram till slutet av oktober.

Se den.

I rollerna: Magdalena Eshaya, Josefin Iziamo, Karin Lithman, Ossi Niskala, Erik Olsson, Sandra Stojiljkovic, Johannes Wanselow, Jasser Hetait (praktikant från teaterhögskolan i Malmö)

Längd: 1 timme, 30 minuter, inklusive paus

Text: Peter Johansson

Spännande säsong på Malmö stadsteater

by

Hipps stora salong var fullsatt, många fick vända i dörren, förväntningarna var stora när Malmö stadsteater bjöd på smakprov från höstens uppsättningar.

15 september har Roland Schimmelpfennings pjäs ”Det svarta vattnet” premiär på Intiman. En grupp ungdomar från olika samhällsklasser möts av en slump i ett stängt friluftsbad och tillbringar en natt tillsammans.  20 år senare möts de igen.

23 september har Tony Kushners Angels in America Premiär på Hipp. Året är 1985, platsen är New York, Ronald Reagan är president och AIDS är en bokstavskombination som börjar leta sig in i folks vardag. Vi möter advokaten Roy Cohn, mormonparet Harper och Joe samt det öppet homosexuella paret Prior och Louise.

25 november har årets stora familjeföreställning, Den oändliga historien, premiär. Historien om pojken Bastian som av en slump hamnar i landet Fantasien filmades 1984 och sätts nu upp på Hipp.

16 december avslutas hösten med en klassiker, nämligen Strindbergs Fröken Julie. Historien om grevens dotter och betjänten har satts upp i otaliga versioner och nu är det dags för Malmö stadsteater att sätta tänderna i mästerverket.

Mer information, fullständigt program och biljetter hittar ni på Malmö stadsteaters hemsida.

Peter Johansson