Draktränaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juni 2025
Regi Dean DeBlois
Det fanns skäl att lägga ansiktet i händerna då en spelfilms-version av Draktränaren presenterades. Precis som med andra adaptioner av älskade animerade filmer är det per automatik alltid tal om ett visst mått av fantasilöshet och hungrande efter att fylla fickorna för överbetala chefer på några av världens största mediaföretag.
Denna version av Draktränaren må ha måttligt uppriktiga intentioner vad gäller den initiala idén från filmbolagen Universal och Dreamworks, men det faktiska genomförandet är raka motsatsen. Draktränaren årgång 2025 är en närmast perfekt familjefilm som lyckas bevara och – i många fall, utveckla konceptet från originalfilmen.
I en tid då majoriteten av de mest populära animerade filmerna tycks härstamma från Pixar, Disney eller Illumination lyckades den ursprungliga Draktränaren karva ut en given plats bland dessa kolosser. Den framgångsrika första filmen resulterade i två lyckade uppföljare och serien är numera en hörnpelare vad gäller animerade filmserier. Tillskillnad mot majoriteten av andra adaptioner som önskar att göra om animerade karaktär till kött och blod har en stor del av det ursprungliga teamet följt med. Regissören Dean DeBlois regisserade och skrev den ursprungliga trilogin och är nu tillbaka som kapten för skutan. Ett beslut som kunde ha resulterat i en smärre härdsmälta då DeBlois har begränsad kunskap utanför animerad film. Men istället för att kännas trevande, osäker eller cynisk tycks DeBlois och alla inblandade vara religösa i allt som har med Draktränaren att göra.
Den snabba – aningen udda, men charmiga humorn har inte bara överförts, den fungerar bättre här än i originalfilmen. Detta genom en helt ypperlig rollbesättning med den unga förmågan Mason Thames i huvudrollen som lyckas att personifiera och kanalisera den oerhörda sympati och empati som huvudpersonen Hiccup besitter. Trots stor produktion med minutiöst välarbetade kostymer och kulisser finns det ett väldigt jordnära och genuint handlag som gör att filmen inte känns som en industriell produkt utan som en hundraprocentigt uppriktig film som önskar skapa äventyr och komik.
För det är i skådespelet och humorn som filmens sanna styrka ligger. Draktränaren har ett hiskeligt högt tempo där tittaren kastas mellan scener, humor och drak-action. Allting leder till att filmen känns ungdomlig, frisk och livlig något som är alltför frånvarande i de många kapsejsade adaptionerna av Disneys Snövit eller Skönheten och Odjuret.
Det är som att DeBlois upptäcker sin egen film på nytt, likt hur en musiker kan finna ny kraft och vitalitet i lastgammalt och sönderspelat material. Exempelvis har det visuella genomgått en radikal förbättring, Draktränaren från 2010 är idag inte någon vidare vacker film att beskåda, det är tämligen primitiv teknik och ett utseende som passar bättre som en tecknad tvserie en lördagmorgon kontra den stora vita duken. Detta är något som DeBlois råder bot på här, Draktränaren är en ypperlig visuell upplevelse som känns både påkostad och personlig. De vackra isländska landskapen som får emulera den fiktiva ön Berk ser fantastiska ut och förmedlar naturskönhet men också en känsla av fara och äventyr.
Sedan kommer kanske den största överraskningen, nämligen Gerard Butler. Den vanligtvis certifierade clownen gör här kanske sin bästa roll någonsin. Precis som DeBlois har Butler följt med i steget från animation till spelfilm, något som fungerar förvånansvärt bra. Här lyckas Butler faktiskt skapa en karaktär som känns någorlunda levande, dessutom visar han upp en god komisk timing.
Draktränaren gör inte många fel men ett par måste ändå belysas. Några av filmens mest centrala sekvenser mellan Hiccup och draken Toothless då de blir ett i luften som drake och ryttare saknar – märkligt nog, den oerhörda laddning och emotionella förlossning som scenen vill förmedla. Sedan är beslutet att mer eller mindre behålla drakarnas exakta utseende utan modifikation också problematiskt. Mer animaliska och ödleliknande kreatur ter sig betydligt bättre än Toothless – med sitt stiliserade utseende, som inte passar in i de realistiska miljöer som nyttjas som kuliss. Utöver det har filmen emellanåt en aningen för aggressiv klippning som inte låter ett par nervpirrande scener att verkligen andas.
Allt som allt är Draktränaren en enastående familjefilm som visar på uppriktighet, entusiasm men framförallt humor, något som är livsviktigt i dessa tider.