• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

15 juni, 2025 by Elis Holmström

draktränaren

Draktränaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juni 2025
Regi Dean DeBlois

Det fanns skäl att lägga ansiktet i händerna då en spelfilms-version av Draktränaren presenterades. Precis som med andra adaptioner av älskade animerade filmer är det per automatik alltid tal om ett visst mått av fantasilöshet och hungrande efter att fylla fickorna för överbetala chefer på några av världens största mediaföretag.

Denna version av Draktränaren må ha måttligt uppriktiga intentioner vad gäller den initiala idén från filmbolagen Universal och Dreamworks, men det faktiska genomförandet är raka motsatsen. Draktränaren årgång 2025 är en närmast perfekt familjefilm som lyckas bevara och – i många fall, utveckla konceptet från originalfilmen.

I en tid då majoriteten av de mest populära animerade filmerna tycks härstamma från Pixar, Disney eller Illumination lyckades den ursprungliga Draktränaren karva ut en given plats bland dessa kolosser. Den framgångsrika första filmen resulterade i två lyckade uppföljare och serien är numera en hörnpelare vad gäller animerade filmserier. Tillskillnad mot majoriteten av andra adaptioner som önskar att göra om animerade karaktär till kött och blod har en stor del av det ursprungliga teamet följt med. Regissören Dean DeBlois regisserade och skrev den ursprungliga trilogin och är nu tillbaka som kapten för skutan. Ett beslut som kunde ha resulterat i en smärre härdsmälta då DeBlois har begränsad kunskap utanför animerad film. Men istället för att kännas trevande, osäker eller cynisk tycks DeBlois och alla inblandade vara religösa i allt som har med Draktränaren att göra.

Den snabba – aningen udda, men charmiga humorn har inte bara överförts, den fungerar bättre här än i originalfilmen. Detta genom en helt ypperlig rollbesättning med den unga förmågan Mason Thames i huvudrollen som lyckas att personifiera och kanalisera den oerhörda sympati och empati som huvudpersonen Hiccup besitter. Trots stor produktion med minutiöst välarbetade kostymer och kulisser finns det ett väldigt jordnära och genuint handlag som gör att filmen inte känns som en industriell produkt utan som en hundraprocentigt uppriktig film som önskar skapa äventyr och komik.

För det är i skådespelet och humorn som filmens sanna styrka ligger. Draktränaren har ett hiskeligt högt tempo där tittaren kastas mellan scener, humor och drak-action. Allting leder till att filmen känns ungdomlig, frisk och livlig något som är alltför frånvarande i de många kapsejsade adaptionerna av Disneys Snövit eller Skönheten och Odjuret.

Det är som att DeBlois upptäcker sin egen film på nytt, likt hur en musiker kan finna ny kraft och vitalitet i lastgammalt och sönderspelat material. Exempelvis har det visuella genomgått en radikal förbättring, Draktränaren från 2010 är idag inte någon vidare vacker film att beskåda, det är tämligen primitiv teknik och ett utseende som passar bättre som en tecknad tvserie en lördagmorgon kontra den stora vita duken. Detta är något som DeBlois råder bot på här, Draktränaren är en ypperlig visuell upplevelse som känns både påkostad och personlig. De vackra isländska landskapen som får emulera den fiktiva ön Berk ser fantastiska ut och förmedlar naturskönhet men också en känsla av fara och äventyr.

Sedan kommer kanske den största överraskningen, nämligen Gerard Butler. Den vanligtvis certifierade clownen gör här kanske sin bästa roll någonsin. Precis som DeBlois har Butler följt med i steget från animation till spelfilm, något som fungerar förvånansvärt bra. Här lyckas Butler faktiskt skapa en karaktär som känns någorlunda levande, dessutom visar han upp en god komisk timing.

Draktränaren gör inte många fel men ett par måste ändå belysas. Några av filmens mest centrala sekvenser mellan Hiccup och draken Toothless då de blir ett i luften som drake och ryttare saknar – märkligt nog, den oerhörda laddning och emotionella förlossning som scenen vill förmedla. Sedan är beslutet att mer eller mindre behålla drakarnas exakta utseende utan modifikation också problematiskt. Mer animaliska och ödleliknande kreatur ter sig betydligt bättre än Toothless – med sitt stiliserade utseende, som inte passar in i de realistiska miljöer som nyttjas som kuliss. Utöver det har filmen emellanåt en aningen för aggressiv klippning som inte låter ett par nervpirrande scener att verkligen andas.

Allt som allt är Draktränaren en enastående familjefilm som visar på uppriktighet, entusiasm men framförallt humor, något som är livsviktigt i dessa tider.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Draktränaren, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

10 juni, 2025 by Rosemari Södergren

The Ugly Stepsister
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 juni 2025
Regi Emilie Blichfeldt

En annorlunda version av Askungen, med mycket blod och andra kroppsvätskor och annat som är äckligt att se. Jag förstår mig inte på denna genre, body-horror. Vad är det intressanta med att i närbild se blodiga scener som gör att jag mår illa? Ja vi är alla olika och det är förstås därför det finns en publik för denna film också.

Handlingen berättas framför allt utifrån Elvira, vi följer handlingen ur en av de elaka styvsystrarnas perspektiv. Elvira är inte alltigenom elak, hon är själv ett offer för sin mammas planer. Elvira är däremot mesig och har inte mod att på något sätt sätta sig emot allt hon utsätts för. Elvira är inte vacker enligt de traditionella skönhetsidealen och hon utsätts för smärtsamma ingrepp för att förvandlas till en åtråvärd kvinna bland adelsmännen och mest av allt för att bli intressant för prinsen.

Filmen går till storms mot ytliga skönhetsideal som gör att kvinnor utsätter sig för riskabla plastikoperationer – ett ideal som också kan ge ätstörningar.

Filmens regissör Emilie Blichfeldt förklarar att The Ugly Stepsister är inspirerad av såväl bröderna Grimms i sig rätt brutala version av Askungesagan som hennes personliga kamp med sin kroppsuppfattning:
– Jag vill framkalla såväl empati som obehag och inspirera publiken till att reflektera över sin uppfattning om, och förhållande till, skönhet.

Elvira och hennes syster Alma flyttar till en fin herrgård tillsammans med sin mamma som gift sig med en adlig änkeman som har en dotter, Agnes (Thea Sofie Loch Næss, Ondskan), som blir deras styvsyster. Agnes är naturligt vacker, både inifrån och utåt. Men Agnes pappa dör strax efter bröllopet och Agnes måste då leva med sin styvmamma och styrsystrar. Systrarna är inte speciellt elaka utan det är mamman som är vidrig. Men allt ställs på sin spets när landets prins Julian (Isac Calmroth, Ondskan) bjuder in alla adliga unga kvinnor till en bal. Prinsen ska utse sin fru under balen. Elviras mamma bestämmer att Elvira ska utföra flera hemska ingrepp för att bli attraktiv.

Agnes däremot bryr sig egentligen inte om att gifta sig med prinsen, hon är förälskad i en annan ung man. Men för styvmamman är Agnes ett hot mot hennes planer för Elvira. Agnes förpassas till tjänstefolket.

Jag är inte den enda som har svårt för den här filmens blodiga och slaskiga scener. Midnattsvisningen av The Ugly Stepsister på Sundance-festivalen blev omtalad bland annat för att en av besökarna spydde under den. Filmen ses som ett effektivt inlägg i debatten om den ständiga pressen på kvinnor att alltid vara perfekta. Men för min del blir det för mycket, för övertydligt.

Filmens regissör Emilie Blichfeldt har flera gången tidigare tagit sig an problemen med skönhetshets genom debattartiklar och kortfilm. På sätt och vis har väl alla filmer någon sorts budskap, mer eller mindre dolt. Visst, sagan om Askungen är i sig liksom många sagor ganska brutala och grymma, men hur skräckfyllda de är beror på hur de framförs och hur berättelsen fokuserar på det äckliga och det blodiga. För mig blev det för mycket för att det skulle vara njutbart.

Emilie Blichfeldt säger i ett pressmeddelande:
– Budskapet är kanske inte så väl dolt i filmen, men inte på bekostnad av bioupplevelsen. Det spelar ingen roll vad man vill säga, det måste först och främst vara en jäkligt bra film.

Och nej, för mig är det inte en jäkligt bra film, trots det goda syftet. Jag vill tycka om den men det går inte: Trots en lång rad duktiga skådespelare, till exempel Adam Lundgren, Malte Gårdinger (Young Royals), Cecilia Forss, Ralph Carlsson och Ane Dahl Torp (Charter) som jag gärna skulle vilja ge högre betyg. Helheten blir dock för osmaklig och för seg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Askungen, Body horror, Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm, The Ugly Stepsister

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

6 juni, 2025 by Rosemari Södergren

Dansbandsveckan
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Matz Eklund

Det spritter i benen när jag ser filmen. Jag vill jag på mig och börja dansa. Dansbandsveckan är en hyllning till dansfestivalen i Malung. Som hyllning är den gedigen och välgjord. Men … Det finns ett men: denna dokumentär känns som om den vore skapad för marknadsföring. Det finns inte en enda negativt ord om Dansbandsveckan i hela filmen. Alla är vänner, alla jobbar hårt och alla är glada och varenda person som uttalar sig har bara beröm och positiva erfarenheter och tankar att förmedla. Dessutom är det några positiva omdömen som upprepas som mantran och sägs av fler olika intervjuade personer, både besökare och artister och arrangörer, om och om igen.

Det påpekas flera gånger att Dansbandsveckan drivs av volontärer. Nja? Det är en sanning med modifikation. Många runt om i samhället, exempelvis alla som hyr ut rum under veckan eller campingen eller de som arrangerar kurser lär väl ändå ta viss ersättning för detta? Att veckan drivs ideellt innebär att vinsten ges till idrottsrörelsen. Huruvida den innersta kretsen i ledningen får någon lön för sitt arbete och all den tid de lägger ned, det berättas det inget om. Kanske har personerna i ledningen sådana förhållanden i livet att de kan jobba helt ideellt så många timmar. Men det spelar ingen roll för mig som ser filmen. Jag konstaterar att veckan får in intäkter som ges till idrottsklubbar i bygden vilket är mycket bra.

Dokumentären sänder ut en enorm positiv känsla av glädje från alla som är med: både arrangörer, boende i Malung och alla besökare. Jag tror att alla som älskar dansbandsmusik och de som brukar åka dit kommer att älska denna film. Den är absolut intressant och inspirerande. Men som film är den ändå lite för ensidigt hyllande. Jag skulle vilja se och höra något annat också. Det måste finnas saker som inte enbart är positiva som har med Dansbandsveckan att göra.

I marknadsföringen av denna dokumentär står att besökarna berättar sina historier om varför de vallfärdar till Malung och dansbanorna i Orrskogen år ut och år in. Nja, det är just det jag tycker saknas. Jag tycker inget berättas på djupet, ingen person skildras så att den blir trovärdig eller intressant. Det är därför denna dokumentär är godkänd men inte som film något mästerverk. I marknadsföringen för filmen står ”EN FOLKFEST DÄR KÄRLEK UPPSTÅR”. Det saknar jag i skildring. Det nämns lite i förbifarten men jag skulle gärna vilja se det fördjupat genom att följa några olika personer.

Dansbandsveckan i Malung är Sveriges största festival i sin genre och den har i sin nuvarande form arrangeras sedan mitten av 1980-talet. Det är intressant att se och möta flera av de olika personer och grupper som kommet dit, som musiker, musikälskare, dansare och danslärare. Under festivalen arrangeras många sidoprojekt som till exempel danskurser.

Regissören Matz Eklund har tidigare skildrat dansbandskulturen i Vill du dansa?, om och med bandet Larz Kristerz. Han har också gjort filmen Dansbandstjejer som porträtterar sångerskorna Sandra Estberg (Martinez), Erica Sjöström (Drifters) och Carolina Skaarup Lagerborg (Callinaz).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dansbandsveckan, Filmkritik, Filmrecension, Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

6 juni, 2025 by Rosemari Södergren

Mr Nobody Against Putin
Betyg 5
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Av David Borenstein och Pavel Talankin

En unik, imponerande och djupt berörande dokumentär om en modig rysk lärare som filmar den massiva propagandan som skolbarn i Ryssland utsätts för sedan den ryska invasionen av Ukraina.
“Krig vinns inte av befälhavare, utan av lärare.” Ett citat av den ryska presidenten Putin i filmen. Ett faktum som visas så tydligt att det inte går att glömma denna film. Den ligger kvar inom mig och jag kan inte inte sluta tänka på den. Den är skrämmande och den är så välgjord att det nästan är svårt att tro att det är en dokumentär: Hur kan ett land bli så styrt av propaganda och hur är det möjligt att strypa människors yttrandefrihet så totalt.

Pavel Talankin är lärare i en mindre ort i Ryssland. Hans främsta uppgift i skolan är att filma allt, han är ansvarig för skolans videoinspelningar. I början av filmen får vi se några klipp från skolans vardag och vi får se ungdomar som är nyfikna på omvärlden och en ung pojke som får en McDonalds-tröja i present då han gillar den amerikanska snabbmats-firman. Scener som blir omöjliga att filma efter krigsutbrottet.

Putin såg inte bara till att anfalla Ukraina militärt, han ger också order om att alla skolor ska införa flera olika former av propaganda. Kriget förändrar människors vardag på många sätt och alla åldrar, till och med de yngsta skolbarnen blir starkt påverkade. Olika former av vad Putin kallar upplysningsverksamhet men som är ren hjärntvätt, manipulation, indoktrinering, desinformation om Ryssland och kriget ingår efter order uppifrån i skolornas vardag. Alla dessa informationsinsatser tar tid från skolans övriga verksamhet och för med sig att skolbarnens övriga kunskaper blir sämre. Efter något år startas dessutom ett ungdomsförbund där barnen med röda halsdukar ska drillas i rysk nationalism. Skolbarn får besök av militärer och får lära sig att marschera får lära sig, att hantera granater och sjunga uppmuntrande sånger till soldaterna. En person kommentar ungdomsförbundet: ”Förut hade vi ett sådant under kommunismen, men nu är förbundet inte ens till för en ideologi utan enbart för att hylla en person, Putin.”

Det finns protester mot kriget runt om i Ryssland. Vi får se filmklipp från några av dessa i dokumentären. Men med tiden påverkas människorna och allt färre vågar säga kritisera Putin eller kriget. Det märks också tydligt i den lilla orten där Pavel Talankin bor. Flera av skolbarnen och personalen har anhöriga som är inkallade i kriget och många har också syskon eller andra närstående som dör i fronten. Vi får höra en inspelning från en begravning. Det är förbjudet att spela in på film, men ljudupptagningen gick att göra.

Pavel Talankin hade till slut inget val. För att överleva måste han fly från Ryssland. Jag är så imponerad av vad han åstadkommit. Denna dokumentär är en modig film som låter oss få vara en fluga på väggen ett tag och se hur en folk blir hjärntvättad och fråntaget sina mänskliga rättigheter som yttrandefrihet.

Mr Nobody Against Putin av David Borenstein och Pavel Talankin hade premiär på Sundance Film Festival 2025, där den vann World Cinema Documentary Special Jury Award.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Pavel Talankin, Putin

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

5 juni, 2025 by Elis Holmström

From The World Of John Wick: Ballerina
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Len Wiseman

Att skapa modern och identifierbar så kallad franchise/varumärke på film är idag svårare än någonsin även om den västerländska filmindustrin gjort tappra – och mindre, tappra försök. Att idag få fotfäste och vara associerad med en specifik ingrediens eller vara en garant för kvalitet är det mål de flesta kommersiella filmer strävar efter. Att också kunna bygga ett helt universum, så som Marvel gjort, är också något av en önskedröm.

John Wick har sedan den – enligt mig, överskattade första filmen, lyckats bygga ett varumärke som attraherar publiken och som genom sin relativt låga budget lyckats bli otroligt lukrativt ekonomiskt. När nu Keanu Reeves börjat vackla och i intervjuer sagt att hans knän och kropp inte klarar av mer sparkar, hopp och skottlossningar har det blivit dags att skapa den ökända spin-offen. Det vill säga en film som utspelar sig i samma universum och som innehåller kraftiga referenser till samt karaktärer från de ursprungliga filmerna.

From The World Of John Wick: Ballerina är – som titeln avslöjar, inte bara något diskret sidospår. Filmen utgår från att publiken är väl införstådd och medveten om filmseriens alla egenheter, ingrodda skämt och multum av referenser som bara får de mest hängivna att ropa av glädje. Att det finns minimal tilltro till att filmen skulle klara sig utan det ’’narrativa’’ skelettet från John Wick är inte heller förvånande. Ballerina påstås ha gjorts om från grunden i och med att seriens kreativa huvudman Chad Stahelski ska ha varit mycket missnöjd med det jobb Len Wiseman utfört, något som gjort att filmen stöpts om rejält och att stora doser action adderats.

Ett beslut som nu efterhand måste ses som klokt då allt som inte är skottlossningar, förödande hårda slag eller allmän massaker måste kategoriseras som fullkomligt odrägligt. John Wick har förvisso aldrig försökt vara något annat än grandiosa uppvisningar i hur människor på snabbaste sätt kan skickas till en närmaste kyrkogård. Allt däremellan har varit dramaturgiskt tveksamma sekvenser där skådespelare häver ur sig ödesmättade repliker och försöker etablera en minst lika överspänd mytologi gällande de olika personerna och organisationerna. Men i Ballerina når dessa passager en gränslöst låg nivå. Flera sekvenser menade att ge någon form av emotionell vikt är miserabelt utförda. Berättelsen är trots sin enkelhet en komplett röra och karaktärsarbetet är ungefär lika djupt och finkänsligt som det i en reklamfilm för hushållspapper.

Trots att Ballerina har en förhållandevis bra ensemble med skådespelare som kan sitt yrke kan inget överleva då personregin är apokalyptisk. Ana De Armas fortsätter att agera utan liv eller nyanser, hennes försök att skifta mellan olika känslolägen är detsamma som att se på en bil med en trasig växellåda. Den duktige Gabriel Byrne gör en likblek roll som en följd av att hans antagonist är lika minnesvärd som maskrosor på en äng. Norman Reedus dyker upp och är snabbt borta. Sedan har vi Keanu Reeves som återvänder till sin ikoniska roll, denna gång stelare, tröttare och mer död än någonsin. Faktum är att Reeves insats tangerar att slå hans horribla agerande i Francis Ford Coppolas adaption av Bram Stokers Dracula, något som får ses som otroligt.

Men det finns också inslag som räddar Ballerina från undergång. För ännu en gång har vi att göra med actionscener som är svåra att värja sig ifrån. Faktum är att det vi får se prov på här är avsevärt mer brutalt och fysiskt än något från John Wick-serien. Här finns en hisnande hänsynslöshet som leder till obeskrivligt våldsamma avrättningar där kroppsdelar och ansikten lemlästas och tillintetgörs. Något som adderar till denna mer närgångna känsla är att ljuddesignen har uppdaterats rejält. Det här är en av de mest explosiva och imponerande ljudmixningarna på länge, varje slag känns som åska och varje knäckt ben får publiken att grimasera.

Förutom den adderade brutaliteten visar serien att den har har kvar sin morbida uppfinningsrikedom vad gäller att presentera avrättningar och våld. Här finns ett par sanslösa actionscener som rör sig mellan obehag, komik och extas. Framförallt finalen känns som en enda lång hyllning till det tyska metalbandet Rammstein, där vi får se eld, flammor och explosioner.

Som film betraktat är Ballerina nästintill värdelös, med stelt skådespel, erbarmlig regi och noll sinne för humor. Men här finns ett underhållningsvärde och en potential som gärna får utforskas i en uppföljare, tills dess kanske Ana De Armas också tagit skådespelarlektioner …

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 449
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Draktränaren Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

Ulla Fluur Katten … Läs mer om Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Aldrig tidigare har Cornelis Vreeswijks … Läs mer om En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

The Ugly Stepsister Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Thomas Stenström har släppt musikvideo … Läs mer om Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni … Läs mer om Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Dansbandsveckan Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Mr Nobody Against Putin Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Låtskrivaren och producenten Adam … Läs mer om Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

From The World Of John Wick: … Läs mer om Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Foto Sam Taylor Saknad, aldrig glömd … Läs mer om Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Göran Strandberg … Läs mer om Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in