Filmrecension

The Man Who Killed Don Quixote
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2019
Regi Terry Gilliams

Historien om Don Quixote av Miguel de Cervantes är en av världens mest lästa böcker. Don Quixote , riddaren av den sorgliga skepnaden, är alltid redo till försvar av det goda. Mannen som ser motståndare även där de inte finns. Han fäktas förtvivlat med väderkvarnar och drar land och rike runt tillsammans med sin väpnare Sanchez Panza för att söka äventyr. Under devisen ”En strålande dag för äventyr. Jag känner det i märgen. ”rider de ut varje morgon.

Här finns förvisso äventyr i en ständigt strid ström. I en bullrande komisk komedi med många effekter. Nu är filmens historia långt ifrån bokens. När regissören Toby Grisoni kommer till Spanien för att göra reklamfilm saknar han helt inspiration. Tills han minns den film om Don Quixote som han gjorde 10 år tidigare. Han söker upp byn där den spelades in och möter de personer som har varit med i filmen. För många har filmen förändrat deras liv och drömmar. Den gamle skomakaren lever fortfarande livet som riddaren Don Quixote.

Med vilda jakter och alla tänkbara effekter är det en storslagen produktion. En film med mycket dramatik och där inget drama är för allvarligt för att inte skämta om. En storslagen burlesk där humor och skämt dominerar hela historien. Men allvaret som motvikt saknas. Don Quixote av La Mancha med sin blinda tro på sin riddarroll är inte bara rolig. Han hade behövt mer plats för sin allvarliga sida. Med sitt försvar av det goda och sitt chevalieriska sätt mot damer är han inte bara en gammal narr. Med färre skämt och med mer allvar hade filmen blivit en bättre historia. En film att se, inte bara för alla tekniska attiraljer och den fantastiska sminkningen utan även en film med hjärta. Det kunde ha gett filmen den mening och det innehåll som den tyvärr saknar. Nu vill man helst utbrista ” Skomakare bliv vid din läst och låt dig inte luras till dåliga filmer.

Jonathan Pryce som Don Quixote är sympatiskt egocentrisk och naiv med en gammal mans envishet. Adam Driver som Toby är ingen man engagerar sig i vilket är mer rollens fel än skådespelarens. Det svenska inslaget står Stellan Skarsgård för.

Efter ett oändligt antal år och försök att göra filmen klar har Terry Gilliams äntligen fått sitt verk i hamn. Filmen har blivit en legend i filmvärlden för den för sin långa och problematiska produktion. De gjorde ju också att förväntningarna var stora på filmen. Kanske hade det varit bättre att den inte hade blivit klar och att regissören hade lämnat den till sitt öde. De miljoner den har kostat hade med ett bättre manus och en allvarligare blick kunnat blivit ett riktigt drama.

Claire Darling
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2019
Regi Julie Bertuccelli

Ett franskt drama med minnen från ett långt liv som börjar närma sig slutet.

När Claire Darling bestämmer sig för att göra sig av med sina ägodelar är det en vacker sommardag. Hon fyller gårdsplanen med antikviteter och prylar för en auktion som lockar många nyfikna och spekulanter. Och hon säljer till vilket pris som helst. Auktionen är som ett avslut och ett accepterande av att hennes liv börja närma sig sitt slut. Minnen av bilder från hennes liv kommer upp. Hon minns mannen och sonen som dött och dottern Marie som tagit avstånd från henne.

Filmen varvar hela tiden sekvenser med tillbakablickar med nutid. En äldre kvinnas liv där förvirring smyger sig in blandat med klara minnesbilder.

Filmen är som Claires minne. Som en trasig spegel med många bitar. Mängder av antika föremål har varit en stor del av livet och hon gör sig av med dem med orden: Farväl mina älsklingar ett nytt liv väntar . Ni kommer att bli lyckliga.

Med många teman i filmen men utan en röd tråd blir filmen inget lyckopiller. Erfarna och skickliga skådespelare, Catherine Deneuve, Chiara Mastroianni och många fler fina aktörer räddar inte filmen trots utmärkt samspel. Den härliga franska landsbygden, beundran för alla antika föremål och prästen i kyrkan som övertalas till exorcism känns väldigt mycket som fransk kultur. Men omgiven av dyrbara antikviteter, arvegods och samlingar blir Claire bara en förvirrad kvinna. Det kunde ha skapat en bra film om inte historien hade varit så fragmenterad.

Filmen är gjord efter en roman av Lynda Rutlidge ” Faith Bass Darling´s Last Garage Sale” och regissören Julie Bertuccelli fastnade för historien om det outtalade som finns i familjer.

Här är dock för mycket outtalat och oförklarat för att filmen skall engagera. Filmen känns som den saknar vilja att gestalta något. Ett drama med en historia dold för publiken. Då hjälper inte bra skådespelare och fint filmfoto.