Kraven the Hunter
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 december 2013
Regi J.C. Chandor
Sony och deras försök att ta en del av den massiva framgångssagan som är Marvel Studios och deras MCU når nu ytterligare en bottennotering med Kraven The Hunter. 2024 har varit ett prövningens år för Sony och deras rumphuggna Spider-Man-filmer utan Spider-Man, som endast kan nyttja antagonister och bifigurer från den legendariska superhjälten men inte superikonen själv.
Detta har lett till nedbantat skräp som på alla sätt och vis försöker göra en höna av en fjäder. Alltifrån ultrakalkonen Morbius till årets monstruösa pina Madame Web, en film så usel att den inte ens förtjänade ett betyg. För ett par månader sedan hade Venom The Last Dance premiär, även den ett kolossalt fiasko som kändes slarvigt, påskyndat och fullkomligt ointressant.
När det nu blivit dags för den – vanligtvis, duktiga Aaron Taylor-Johnson att ta sig en ännu en klassisk Spider-Man antagonist skjuter Sony och regissören J.C. Chandor ut bröstet och menar stolt att detta är en vuxnare film, försedd med en hög åldersgräns. Åldersgränsen borde utlova inte bara än mer brutalt våld utan även en mer komplex berättelse som – likt serietidningarna i vilka Kraven medverkar, dyker djupt ned i dennes psykologi och där den mentala kampen är minst lika rafflande som den fysiska. Men de där tankarna om eventuell potential är bara att skicka ned i förbränningen. Kraven The Hunter är ännu en gång ett bevis på att Sony har ett mål med sin satsning, nämligen att sakta men säkert göra allt som är Spider-Man relaterat närmast radioaktivt vad gäller spelfilm.
För precis som Madame Web och Morbius är Kraven The Hunter en oinspirerad, själlös och fullkomligt glädjelös historia som bygger hela sitt fundament på klyschor och klichéer. I ärlighetens namn är det svårt att ens författa en recension, hela åbäket kan bäst beskrivas som dravel kryddat med urusla specialeffekter och ett manuskript som är träigare än ett IKEA-lager. Att filmen försenats med nästan två (!?) år är föga förvånande då det som presenteras tangerar att knappt kunna kategoriseras som spelfilm. Manuskriptet är en frånstötande sörja som likt en sömnig zombie stapplar fram genom ett träsk av idiotisk berättarteknik, värdelös struktur och skådespelare som alla ber om nåd. Aaron Taylor-Johnson som vanligtvis brukar bjuda på stabilt skådespel bjussar här på två saker i överflöd, grymtande och evighetsscener där han visar upp sin vältränade kropp. Vad gäller substantiellt skådespel är den delen försvinnande liten för att inte säga obefintlig. Ariana DeBose ser ut att vilja fly inspelningen med gråten i halsen. Russel Crowe rosslar hejdlöst och verkar lika road som då han spelade Henry Jekyll i The Mummy med Tom Cruise. Men nämnda aktörer klarar sig fint då de ställs bredvid det så kallade skådespeleriet som Christopher Abbott och Alessandro Nivola demonstrerar. Båda dessa herrar bör efter sina insatser här se sig om efter att ingå i ett vittnesskyddsprogram med tanke på de oförätter som de utsatt filmmediet för.
Den höga åldersgränsen till trots är de faktiska actionscenerna patetiska. Även om det spills blod framstår det artificiellt och ihåligt. Det är precis som då Zack Snyder släppte sin barnförbjudna version av Batman V. Superman, då det lagts till artificiellt blod som fick varje actionscen att likna ett fanprojekt på internet. Ingenting framstår det minsta genuint, de många avrättningarna är lika uppseendeväckande och chockerande som ett besök på julottan. Att specialeffekterna dessutom endast kan beskrivas som groteska gör det inte mycket bättre.
Som kronan på verket har Kraven The Hunter en dialog som måste hämtats rakt ur filmhelvetet. Här finns repliker och kommentarer som utan tvekan kan stoltsera med att vara några av de sämsta och mest forcerade som skådats i filmhistorien. J.C. Chandor gör inte ens ett försök att få filmen att verka sammanhållen eller det minsta logisk, detta är ett virrvarr av usla sekvenser som satts ihop till ett brölande, frånstötande fult och hejdlöst tråkigt monster.
Att ännu en fantastisk karaktär har dräpts av ren och skär inkompetens av Sony Pictures och deras kolossala klåfingrighet får blodet att koka, samtidigt går det inte att undkomma att känns viss medkänsla för alla inblandade. Ingen kan egentligen skratta åt något såhär förundransvärt uselt.
