Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

by

Lilla Amélie eller tecknet för regn

Lilla Amélie eller tecknet för regn
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi Maïlys Vallade, Liane-Cho Han

Denna animerade film är nominerad till bästa animerade film för Oscarpriset 2026. Om den vinner är det välförtjänst. En vackrare animerad film för hela familjen, för alla åldrar, som tar upp de stora frågorna i livet är svår att hitta. Filmen är poetisk, varm, hjärtevärmande, vacker och helt UNDERBAR och tar oss rakt in i huvudet och känslorna hos den lilla Amélie.

Vi får följa Amélie från två till fyra års ålder och visar hennes syn på livet, Japan och människorna. Amélie är en liten belgisk flicka som är född i Japan. Sitt första år är hon mest ett paket, eller som läkaren säger: en grönsak, fram tills hon en dag som spädbarn bjuds på en liten bit vit choklad av sin farmor. Smaken är så fantastisk att ett mirakel sker och Amélie vaknar upp och hennes föräldrar och två äldre syskon får kontakt med henne. Lilla Amélie är nyfiken och kastar sig in i livets alla områden. Hon undersöker naturen och utvecklar sitt språk och känner hur magisk natur, djur, blommor och språk är. Mest av allt knyter hon an till familjens japanska barnflicka Nishio-san. Men att en japan har en nära relation med utlänningar i Japan ses inte med blida ögon från alla. Efter kriget fanns mycket hat mot människor från Europa. Livet är inte bara idylliskt men inte heller bara jobbigt och svårt.

Lilla Amélie eller tecknet för regn är mycket vackert animerad och karaktärernas ögon är ljuvliga att sjunka in i och det går inte att låta bli att dras in i bilderna. Ibland kommer ett vackert ljus, som en aura från solen runt en karaktär. Det var länge sedan en film som tar upp de svåra frågorna om avsked och livets ständiga förändring samtidigt är så vacker, så mjuk och som visar en möjlig väg att ta upp sådana ämnen också med de yngre.

Lilla Amélie eller tecknet för regn är baserad på romanen La Métaphysique des tubes / Little Amélie or The Character of Rain, av den belgiska bästsäljande författarinnan Amélie Nothomb som växte upp i en belgisk diplomatfamilj och tillbringade sina första levnadsår i Japan.

Amélie Nothomb om att bo i Japan som liten:
Jag trodde som barn att jag var japanska. Att lämna Japan var för mig att dö. Jag älskade min japanska barnflicka lika mycket som min mamma.

Filmen har hunnit bli nominerad till flera priser på flera festivaler och har bland annat vunnit publikpriset på Annecy Intl. Animation Festival och blev utsett till bästa europeiska film på San Sebastian Film Festival.’

Storslagen, hänförande och lika fängslande för mig som är i far- och morföräldrars ålder som för föräldrar och barn. Vi tas med på en trollbindande resa genom livet sett ut ögonen på en två-åring och vi får uppleva livets skönhet och glädje och livets mörker och sorg – och det går inte att låta bli att dras in i filmen. Det känns som att vara med där. Som att jag som betraktare är en fågel eller en nyckelpiga som betraktar allt. Den vackraste, mest strålande animerade film jag sett på länge.

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

by

A Talent For Murder

A Talent For Murder
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi Anton Corbijn

Regissören Anton Corbjin har skapat ett antal av musikvärldens mest kända bilder i sin roll som professionell stillbildsfotograf. Att han står som avsändare för den legendariska bilden på fyra irländska herrar i Mojaveöknen, som pryder omslaget till ett av världens bästa album säger det mesta. Men sedan sin biografi om Joy Divison-sångaren Ian Curtis, som hade premiär 2010, har Corbijn gradvis blivit ytterst begeistrad i att göra spelfilm.

Resultaten har dock alltid varit detsamma, visuellt slående men långtifrån minnesvärda. Denna gång tar Corbijn sig an en adaption av en – till sin premiss sedd, absurd pjäs där författaren Patricia Highsmith och hennes fiktiva karaktär Tom Ripley står i centrum. Highsmiths litteratur är inte främmande för att adapteras till film, men rena adaptioner av författarens liv har fram till nu varit nästan obefintliga. Det kan dock finnas förklaringar, Highsmith beskrivs som urtypen för osympatisk, där ett generellt människoförakt som närmade sig rasism var dominant. Addera därtill flera teorier om allvarliga psykiska problem i kombination med en grundläggande personlighet som är antitesten till trevlig så blir en ren adaption ytterst svår vad gäller publikens förmåga att uthärda.

A Talent For Murder är istället en sorts fiktiv – nästan komisk, surrealistisk berättelse där Highsmiths litteratur och hennes troper utforskas. Highsmith själv blir endast en fiktiv figur i ett större ramverk och det hela kan snarare ses som en sorts märklig kompott mellan semi-biografi och studie i författarens mest kända verk. Det är minst sagt bisarrt och många gånger tangerar det komik, något som Corbijn inte är alltför lämpad att sköta. Det som borde vara underfundigt och bitskt blir istället platt och inte alls så lekfullt som det hade behövt vara. Då filmen oscillerar mellan verkligheten och författarprocessen – som presenteras som en film i filmen, blir det hela närmast en gröt.

Tanken att ha kraftfulla referenser till Highsmiths mest kända verk blir bara effektiva för de sanna Ripley-experterna, övergripande tematik kan givetvis förstås även för en som endast sett ett fåtal av de olika adaptionerna, men då flera av de troperna som diskuteras, och i vissa fall kritiseras, krävs en avsevärt djupare kunskap. Detta gör att filmen många gånger känns onödigt otillgänglig. Det är att likna vid en film om Alfred Hitchcock där allt utgår ifrån den ganska okända Cirkusboxaren istället för Psycho eller En Studie I Brott.

Dock finns ett underhållningsvärde, delvis för att filmen försöker iscensätta sitt eget Ripley-scenario där mord, svek och lögner vävs ihop till ett cyniskt och grymt nät. Måhända är det inte i närheten så fängslande som den faktiska varan författad av Highsmith själv men här finns ändå ett dugligt tittarvärde. Helen Mirren är också stark i sin roll som Highsmith även om det fanns utrymme att vara än mer motbjudande porträttet vad gäller att förolämpa allt och alla.

Sedan går det inte att undkomma att Corbijn fortfarande har ett sinnen för stil som få. Öppningsbilderna på de schweiziska alperna är gränslöst stiliga. Sättet han komponerar både vad gäller det faktiska fotot och med perspektiv och rörelse är fullkomligt genialiskt. Dock tycks dessa visuella färdigheter aldrig kunna överföras till saker som personregi, dramaturgi eller slutresultatet. A Talent For Murder må stundvis roa men känns till slut ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment.

Filmrecension: Sheep In The Box

by

Sheep In The Box

Sheep in the box
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 november 2026 (visas innan dess på Stockholms filmfestival)
Manus och regi Hirokazu Koreeda

I en alltför nära framtid utannonserar början av filmen som det vore en mörk framtidsdystopi – men istället för att ta den enkla mer invanda vägen tar här Koreeda ett betydligt varmare och mänskligare grepp och visar en ljus och varm framtid där drönare kommer med postleveranser istället för bomber för krig. Det känns väldigt Amazon Prime-aktigt och får mig att tänka på sci-fi-dramat Pluribus där hon bara får leveranser från drönare efter att ha hamnat i onåd med grannskapet. Men det är någonting helt annat. Här beblandas detta närtids-sci-fi-dramat med frågor om skuld, sorg och ånger efter att ett barn har gått bort men kan återskapas i en robot som delar minnen (efter bilder och videos) men framförallt utseende med den avlidne för att ge familj och vänner mer tid om dödsbeskedet kom alldeles för plötsligt och de vill kunna fortsätta prata och kramas med dem. Det är en tunn linje mellan förnekelse och kärlek i denna snara framtid.

Fotot är som sagt väldigt ljust och glättigt till en början, men får under speltidens gång en mörkare och mörkare ton som på ett mycket subtilt och vackert sätt låter tittaren glida in i samma nedtonade mörker som familjen själva när de samtidigt vill behålla sitt ”barn” men likväl inte, samtidigt som pappan försöker komma underfund med hur sonen gick bort om det verkligen var en olycka eller om det finns en gärningsman att beskylla allting på. Kanske skulle det göra det lättare för honom, och förhoppningsvis mamman, att gå vidare och acceptera vad som hänt. Att låtsas som att han fortfarande lever och finns kvar verkar inte riktigt vara en långvarig lösning även om det till en början kan kännas och te sig så.

I eftertexterna visar det sig att Koreeda inte bara skrivit manus och regisserat filmen utan även klippt och redigerat den också. Vilket inte direkt överraskar mig då det är en väldigt entydig och enhetlig vision som presenteras och vissa konstnärligare bilder lyfter filmen ytterligare och får mig nästan att kasta den mot högsta betyg men då det mest puttrar på utan att direkt dra någonting till sin spets känns det ändå svårt att motivera. Att den var med i huvudtävlan i Cannes känns förståeligt men också att den inte vann.

I robotsonen finns en gps-sändare som ett annat robotbarn hjälper honom ta ur så han inte stängs ned vid längre avstånd än 30 meter ifrån ägarna (föräldrarna). Detta skapar möjlighet för en andra väg för filmen att gå utöver familjedramat där andra försvunna barn hittar en gemenskap i varandra där de vill bygga en fristad för varandra utan att vara längtande föräldrars husdjur och ständigt vara dem till lags. Det påminner något om en Peter Pan-situation kan en säga. Dramat känns väldigt allmänmänskligt men visar också på japansk filmtradition där familj och samhällsutveckling ofta går hand i hand. Detta är vanligt för Koreeda men också längre bak till såväl Kurosawa (om en ser bortom samuraj-filmerna) men kanske ännu mer i Yasujiro Ozu och filmer som Tokyo Story och Early Spring/Early Summer. Man kan såklart se denna utan att gräva bakåt, men för den som verkligen gillar detta och vill se mer familjedraman från Japan finns det mycket att hämta där. Ofta samma glädje men också långa revor av mellanrum mellan generationerna som dock skämtas med här. Den lättsamheten är charmig och passande filmens ton och skrattas mest åt. Och kan nog ändå relateras till varifrån i världen man än må vara ifrån. Det finns förstås en oerhörd styrka i det också.

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

by

How to Rob a Bank

How to Rob a Bank
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi David Leitch

Snyggt, smart och riktigt spännande. How to Rob a Bank är på många sätt Robin Hood anno 2026. En film som under ytan av en rafflande berättelse bär på en tydlig och träffsäker samhällskritik.

För vad händer när människor lever i ett samhälle där klyftorna växer, där tryggheten blir en lyx och där allt fler tvingas kämpa för det mest grundläggande? Vi är hungriga. Vi vill ha den vård vi behöver. Vi vill att våra barn och gamla ska må bra, känna trygghet och kunna se framtiden an med hopp. Det är inga orimliga krav. Det är själva grunden för ett värdigt samhälle.

Filmen lyckas förena spänning med en större berättelse om makt, pengar och social orättvisa. Skådespelarinsatserna är snygga och övertygande, tempot håller och det visuella uttrycket är genomarbetat. Fotot fångar vår samtid med dess digitala influenser, snabba bildspråk och estetiska referenser.

Samtidigt framstår samhällets väktare som märkligt mossiga, närmast handfallna och inkompetenta inför en ny värld där gamla metoder inte längre räcker till. Kontrasten mellan den moderna verkligheten och de institutioner som försöker kontrollera den blir både underhållande och talande.

Det är en film som roar, engagerar och väcker frågor. För bakom rån, pengar och adrenalin finns en större fråga: Vem är egentligen tjuven i ett samhälle där så många människor berövas möjligheten till ett värdigt liv?

Robin Hood har klivit in i vår tid. Och han verkar ha en hel del att säga.

Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

by

Arne goes to Space

Arne goes to Space
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 november 2026
Regi Lars Vega

Den som sett trailer för filmen eller hört lite kort om handlingen blir nog lite lurad. Det är lätt att tro att det är en film om UFO, om utomjordingar. Jo det är i och för sig en film som har med en utomjording men det filmen handlar om är oss människor. Det är en varm berättelse med en del humor med framför allt fylld av kärlek till alla små människor och om de existentiella frågorna om liv och död och hur vi förändras när vi fullt ut förstår hur skört och kort livet är och att döden finns närvarande runt hörnet.

Handlingen kretsar kring två bröder som bor utanför Brobyn i Norrbotten. De två bröderna lever tillsammans och börjar komma upp i ålder och har helt klart passerat pensionsålder för ett bra tag sidan. De två bröderna Arne (Lennart Jähkel) och Stefan (Rolf Lassgård) fyller sina dagar med vedhuggning och att gnabbas med jaktlaget. Arne är en glad person och ser ofta positivt på det mesta medan den andra brodern, Stefan, är sur och arg och elak mot många, framför allt mot sin bror Arne. Ingen av dem har någon fru eller några barn. Jähkel och Lassgård är två duktiga skådespelare och det är första gången de är tillsammans i en film sedan Jägarna.

En utomjording bakom deras vedbod och hittas av Arne, som blir glad och börjar kommunicera med utomjordingen som han ger namnet Roland. Roland berättar att han är utsänd från sin värld för att studera jorden och hur människor lever på jorden. Arne tycker det är jättekul att ta hand om Roland med Stefan är inte gästvänlig alls.

Livet är dock aldrig stillastående. Saker händer och människor tvingas då att omvärdera sina beslut och förhållningssätt. Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen för till viss del har den en del överraskande vändningar och det vill jag inte förstör för den som ska se filmen.

Det finns delar av filmen som det går att reta sig på som att de två bröderna och människorna i byn framställs överdrivet löjliga – men ibland kan det vara ett sätt för att sätta fokus på hur vi människor kan bete oss. I grunden är det ändå en varm berättelse med hjärta och medkänsla för människor och våra beteenden. En varm film om det viktigaste i livet

Det är långfilmsdebut för regissören Lars Vega och jag blir förväntansfull inför hans fortsatta karriär. Arne Goes to Space är en varm film med vänlig humor om oss människor, en lovande debutfilm.

Om regissören och skådespelarna:
Lars Vega är född 1989 i Luleå och utbildad regissör på Danska filmskolan. Han har gjort flera uppmärksammade kortfilmer om livet på den svenska landsbygden, ofta med Lennart Jähkel i huvudrollen.

Rolf Lassgård är en sexfaldigt guldbaggenominerad och dubbelt Guldbaggevinnande svensk skådespelare född 1955 i Östersund. Hans genombrott kom i Min store tjocke far för vilken han Guldbaggebelönades, därefter har han gjort oräkneliga folkkära roller, inte minst huvudrollen i En man som heter Ove för vilken han belönades med sin andra Guldbagge.

Lennart Jähkel är en flerfaldig Guldbaggenominerad svensk skådespelare född 1956 i Piteå. Han bemästrar drama i lika hög grad som komedi, och har blivit en folkkär skådespelare genom roller i filmer som Jägarna och Såsom i himmelen, liksom tv-serier som Pistvakt och C/o Segemhyr.

Kiran Shah är en brittisk-kenyansk skådespelare och stuntman född 1956 som kommit att bli en branschlegend och har arbetat med världens främsta regissörer, bland andra George Lucas, James Cameron, Steven Spielberg, Peter Jackson och Ridley Scott. Som skådespelare har han medverkat i otaliga blockbusters, däribland i The Chronicles of Narnia och flera Star Wars-filmer inklusive Star Wars Episode VII: The Force Awakens. Han är också en väl anlitad stuntman, bland annat för Elijah Woods Frodo Baggins i Sagan om Ringen-filmerna. Han innehar titeln som världens kortaste stuntman i Guinness rekordbok och har belönats med en brittisk imperieorden för sitt bidrag till filmindustrin.