Filmrecension

Backrooms
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 maj 2026
Regi Kane Parson (debut).
Roller: Chiwtel Eejifor som Clark och Renate Reinsve som Mary.

Filmen bygger på ett viralt internetfenomen som har fått ett stort genomslag, särskilt genom en kortfilm av den då 16-årige Kane Parson. Framgången gjorde att Kane, fyra år senare, fick chansen att utveckla kortfilmens berättelse till en långfilm, The Backrooms.

I filmens inledning möter vi en orolig röst som rör sig genom ett labyrintliknade, ödsligt och gulaktigt rum med blinkande lysrör. Den oroliga rösten upprepar om och om igen samma mantra: ja, ja, kom igen, kom igen, nu kör vi, nu kör vi, fuck, fuck, shi, shit och kom och hjälp mig då, hjälp mig! Vem som irrar runt i labyrinten blir inte helt klart, kanske är det här vi möter Clark för första gången. Och hur är det egentligen, sitter någon utanför eller inne i de märkliga rummen och filmar det som händer.

När filmen skiftar fokus möter vi Clark hos terapeut Mary. Hon menar att Clark sitter fast i en offerroll, att han hela tiden skyller sina tillkortakommande på andra. Han sitter fast i destruktiva tankemönster, känslor och vanor. I sin rädsla stöter han bort andra för att inte riskera bli sårad själv. Enligt Marys utlåtande styrs Clark alltid av ”minsta motståndets nervbanor”. Om Clark vågar kan hon hjälpa honom att öppna fönstret och att stiga ut ur det inre fängelse som han om och om igen återskapar för sig själv.

I de scener som följer får vi se Clarks till synes tråkiga och meningslösa liv som försäljare av dåliga möbler. Efter skilsmässan, som han skyller på frun som inte förstår honom, är han hemlös och tvingas sova i det lågprisvaruhus som han driver. Men inte heller den ledsna terapeuten Marys liv verkar vara särskilt roligt, hon sitter fast i sina minnen från en barndom med en psykiskt sjuk mamma, som hållit henne inomhus och förbjudit henne att öppna fönstret och titta ut. Det är nämligen farligt där ute. Hur ska Mary som inte kan hjälpa sig själv kunna hjälpa Clark?

Tillbaka på varuhuset upptäcker Clark plötsligt att han kan gå igenom väggarna in en helt annan värld, samma värld som vi mötte i filmens inledning. Där irrar han runt och hamnar hela tiden i nya och mer och mer obehagliga rum och världar. Bor det någon här? Var kommer alla röster ifrån?

När han träffar Mary nästa gång försöker han övertyga henne om att han faktiskt har fallit in i en annan värld, som liknar den vanliga världen men på ett skrämmande och förvridet sätt. När hon inte tror honom utan säger att han nog hade varit drogad går han ilsket därifrån, fast besluten att bevisa för Mary att han faktiskt har varit där han har varit. Därför övertalar han två fotografer att följa med honom genom väggen för att filma den skrämmande världen eller världarna. Det slutar med att fotograferna plötsligt försvinner in i det okända och att Clark blir kvar ensam. Mary som undrar vart Clark har tagit vägen får plötsligt ett meddelande från honom som säger att han har öppnat fönstret. Han ber henne samtidigt att komma till varuhuset och gå igenom väggen på ett ställe som Clark har märkt ut. Hon gör som han säger och befinner sig plötsligt i den i den värld som Clark har pratat om. Bevisat! Hon träffar Clark och inser snart att han tänker stanna kvar i den främmande världen. Samtidigt stiger hennes oro för vad som ska hända med henne själv. Kommer Clark visa henne vägen tillbaka eller kommer han hålla henne kvar i de okända bakrummen? Till slut lyckas hon fly från Clark, förföljd av vålnader. Men var hamnar hon efter flykten, i den vanliga normala världen eller har hon blivit fånge i ett nytt bakrum? Finns det överhuvudtaget någon väg tillbaka?

Hur ska vi förstå det som Clark och Mary möter när de faller igenom väggarna. Handlar det om en parallell värld, eller om flera olika parallella världar. Eller handlar det om möten med deras egna inre världar och demonerna, som håller sig kvar eftersom de sitter fast i minsta motståndets nervbanor i stället för att öppna sina inre fönster och kliva ut.

Filmens berättelse är en hela tiden pågående och allt intensivare skräckupplevelse som aldrig förlorar sin orosskapande trovärdighet. Upplevelsen förstärks av samspelet mellan ljudeffekter, musik, bildspel och Clarks och Marys lysande skådespeleri. Jag ger filmen en fyra fullt medveten om att den som älskar skräckfilmer mycket väl kan ge den en femma.

Viktlös
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi Emilie Thalund

En skildring av en femtonåring som blir förälskad i en lärare. En tidlös historia som säkert många, många upplevt under sina tonår. Att bli förälskad i en karismatisk lärare känner nog många igen sig i. Denna skildring är mycket välgjord med duktiga skådespelare och vackert, stämningsfullt och naturnära foto. Filmen vann kritikerpriset FIPRESCI-award samt Sven Nykvist Cinematography Award för Bästa Foto på Göteborg Filmfestival.

Filmen utspelas på sommaren på ett hälsoläger. När jag läste om filmen i förväg fick jag uppfattningen att det handlade om upplevelser som hade med själva hälsolägret att göra, något sektliknande. Men nej, det är inte alls filmens handling. Eftersom skildringar och berättelser och för den delen också fakta och dokumentärer om sekter och/eller olika religiösa och andliga sammanslutningar är ett av mina ämnen som jag studerat en hel del och är engagerad i hade jag en hel del förväntningar på filmen. De blev jag besviken över, förstås. Det är inte filmens handling eller tema alls.

I beskrivningen av filmen står:
Femtonåriga Lea tillbringar sommaren på ett hälso­läger mellan skog och hav, fast besluten att förändra sin kropp som hon inte känner sig hemma i. … I den laddade tillvaron mellan disciplin och drift utmanas gränsen mellan att hitta och tappa bort sig själv.

Dessa meningar var det som jag tolkade på mitt sätt. Men det handlar inte om något sektliknande läger utan om något som kan hända och som händer i många olika sammanhang: En ung människa blir förälskad i en lärare eller ledare. Detta berättar filmen om på ett unikt sätt, där små detaljer talar till oss. En hel del sägs mellan raderna och vi får själva tänka och känna vad som egentligen händer. Lea blir förälskad. Frågan är hur förälskad är han som hon blir förälskad i?

Lea är överviktig och de flesta av ungdomarna på hälsolägret är överviktiga och de får lära sig att äta hälsosamt och de har mycket fysisk träning. Men Leas rumskamrat Sasha är inte överviktig utan är på lägret för att hon har svårt att sätta gränser och är väldigt utåtriktad. Sasha lär känna unga tonårspojkar från området och drar med sig Lea på träffar med dem. Lea som har svårt att tycka om sig själv förs genom Sasha in i en ny värld av fysiskt begär. När detta begär vaknar inom Lea drar de henne mot en av ledarna på lägret, en rolig man som många tycker om.

En styrka hos filmen är att samtidigt som den är tydlig lämnar den mycket utrymme för oss tittare att tolka situationer. En annan styrka är hur klart det visar hur unga människor kan manövreras och vända skuld till vad som händer mot sig själv – och vad som gör att ungdomar tiger om vad de blir utsatta för.

En film som sticker ut och tar upp något många kan känna igen sig i och får oss att förstå hur unga människor kan bli manipulerade av charmiga vuxna som går över gränserna. Fantastiskt foto och duktiga skådespelare. Viktlös är en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Passenger
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi André Øvredal

Vanligtvis skall ordvitsar – som består i att håna filmens innehåll, undvikas. Det är en alltför simpel metod för att tydliggöra bedrövliga kvalitéer. Då det kommer till att bedöma Passenger, vars berättelse utgår från den öppna vägen, kärleken till friheten som privatbilismen erbjuder och de äventyr en bil – eller i det här fallet en vagn, kan skapa, finns dock inget annat än att implementera urbota fantasilösa metaforer, detta då det är enda sättet att få någon som helst behållning av detta stycke skrot.

Filmens regissör André Øvredal har tidigare varit involverad i ett antal filmer som varit så pinsamma att de fått ’’mästerverk’’ som Reine & Mimmi i fjällen! att stolt kunna titulera sig som inte så pjåkiga. Och någon vändning blir det inte med Passenger, istället är detta den värsta sortens slentrianskräck som trivialiserar hela genren och presenterar de mest groteska och ointressanta klyschor. Om förutsägbarhet hade behövt definieras är det bara att börja spela upp Passenger. Vad som än förekommer är det telegraferat som en avfart i Google Maps. Förutom det initiala ’’hoppa till momentet’’ i filmens öppning finns här ingenting värt namnet vad skräck som kan leda till sömnlösa nätter anbelangar.

Sättet filmen följer en – patetiskt, traditionell mall är lika slappt som det är ointressant. Detta är ett avdankat pulvermos där bäst före-datumet signalerar något livsfarligt. Men sådana futtiga varningssignaler stoppar inte André Øvredal från att trampa i klaveret och köra i motsatt riktning på motorvägen. Den mest effektiva skräcken skapar en bladning av fascination, totalt obehag och spänning, en potent mix som kan vara gastkramande och närmast förförisk. Øvredal väljer istället att hoppa över all form av stämningsbyggande och går rakt på tramsiga övernaturliga scenarion som kunde ha varit intressanta om resten av filmen varit någotsånär välarbetad. Men den sortens ansträngning är alltför mycket, varför anstränga sig då vi kan fortsätta på mikrovågsmetoden?

Vi får lite slakt, högljudda skrik, ett kärlekspar vars relation är lika trovärdig som en tidig AI-bild, sedan en berättelse som lika gärna hade kunnat säljas som sömnpiller. Inte ens då filmen vill brösta och visa på lite klassisk skräckfilms-brutalitet blir det annat än en jättelik snarkning som svar, detta då morden är lika ordinära som en röd Volvo på svenska vägar. Den största oförrätten tilldelas stackars Melissa Leo, denna strålande aktör som har tyvärr delegerats till skuggorna under de senaste åren. Om Leo hade lett projektet,
med sin pondus och sitt nyanserande agerande, hade det hela kunnat vara en intressant karaktärsstudie, i alla fall något mer än lite fantasilös massaker. Leo får dock bara två erbarmliga scener som är av så simpel karaktär att man måste fråga sig om den nuvarande amerikanska presidenten skött förhandlingarnas å hennes vägnar med tanke på vilket skräp kontrakt hon skrivit på. Att filmen också är visuellt konfunderad hjälper inte. Federico Verardi som står som ansvarig för fotot väljer att rama in det hela med klara färger och en märklig värme vilket skapar omedelbar förvirring – och inte den bra sorten. Det enda positiva är huvudrollsinnehavaren Lou Llobell som bjuder på ett helt dugligt skådespel som tyder på ett mått av engagemang,

Men det är en sjukligt klen tröst, då Passenger känns längre än en åktur från Malmö till Kiruna i stekande sommarvärme utan luftkonditionering. Att vara medpassagerare i detta elände är det sista någon borde överväga.

Miroirs nr 3 – En båt på oceanen
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 maj 2026
Regi Christian Petzold

Vackert och begrundande kring hur människor hanterar sorg. Lite mystisk och upplagd som en slags deckargåta. Frågan borrar sig djupt in i oss och vi undrar: Vad är det som familjen döljer? Ett råd från mig: Se till att inte veta för mycket innan du ser filmen.

Laura är en ung kvinna. Rollen spelas träffsäkert av Paula Beer som förmedlar mycket under ytan. Hon går på en av de finaste musikhögskolorna i Berlin och bor tillsammans med sin pojkvän. Det är något med Laura. Hon verkar deprimerad eller väldigt uttråkad, ledsen. Hennes pojkvän försöker få henne att berätta vad som tynger henne men han får inget svar på sin fråga. Under en helg på landet råkar de ut för en svår bilolycka. Mirakulöst över Laura medan pojkvännen dör. Betty, en medelålders kvinna, bor några hundra meter från olycksplatsen och är först på plats. Hon springer dig och ringer efter ambulans.

Laura behöver bara plåstras om lite och vila några dagar. Hon vill inte göra det på sjukhuset och frågar om hon får bo den tiden hos Betty istället. Betty accepterar och tar hand om henne omsorgsfullt och vänligt. Efter ett tag från Laura träffa Bettys man Bettys man Richard och sonen Max, som båda bor på annat ställe. Sonen är en ung, vuxen man som liksom sin pappa är hantverkare. Betty bjuder in dem på en middag där de får träffa Laura. Det är något som inte riktigt stämmer. Pappan och sonen betraktar både Betty och Laura med misstänksamhet. Något bubblar under ytan. Det blir som en kriminalgåta eller thriller där vi som betraktare vill veta vad det är som ligger i botten. Varför är Richard och Max så misstänksamma?

En av de viktiga pelarna som gör att filmen håller är de duktiga skådespelarna. Paula Beer som Laura har jag redan nämnt. Men minst lika viktiga för att filmen ska fungera är Barbara Auer som Betty, Matthias Brandt som Richard och Enno Trebs som Max. De två männen gestaltar så bra dessa två jordnära, hantverkare som helt klart har ett tungt bagage, något har sårat dem och gjort dem rädda för att välkomna Laura.

Filmens styrka är att den inte berättar allting och inte är alltför tydlig. Samtidigt lämnar den mig med många frågor, som jag inte vet om jag är nöjd med att ha fått i mitt knä. Framför allt handlar mina funderingar efter filmen om Laura. Det var ändå hon som ville stanna hos Betty under sin konvalescens. Det var inte Betty som bad henne att stanna.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Den svaga länken är Lauras historia. Hennes förflutna och hennes beteende hänger i luften och det känns till och med som att hon är en elak person som bara tar emot omsorg och tillit men inte vill ge något tillbaka, både från sin tid med sin pojkvän och sin tid med Bettys familj. Delar av hennes beteende är dunkelt och svårt att begripa.

Filmen är välgjord men når inte riktigt till högre nivå. Den känns inte helt klar. Men den berättar samtidigt något viktigt om att leva med sorg och hur viktigt det är med relationer. Att det viktiga för att gå vidare vid stor saknad är att ha relationer.