Resident Evil
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Zach Cregger
Efter förra sommarens omtalade och säregna Weapons tycktes regissören Zach Cregger vara det största som hänt film- och skräckvärlden sedan Dario Argento och skivat bröd. Det borde göras ett antal artiklar kring hur det moderna mediaklimatet är parodiskt ivrigt att kröna individuellt framgångsrika filmskapare som arvtagare till genrens allra största, detta utan något vidare renommé förutom en enda succé. Idén att Cregger skulle ta sig an Resident Evil – en av de mest bejublade och inflytelserika skräckspels-serierna någonsin, lät som en strålande idé. Efter att Paul W.S. Anderson förnedrat sig själv, frun Milla Jovovich och de trogna fansen – som slaviskt följt med sedan det första spelet år 1996, skulle Netflix-serien dyka djupare ned i konsten att sumpa allt. Creggers inblandning sågs – och troddes, vara lösningen på alla problem, ett sätt att äntligen ge Resident Evil ära och ryggrad efter årtionden av misslyckanden på bioduken.
Men likt ett ont anande skräckfilms-offer får fansen och publiken ännu en gång en kallsup, Resident Evil årgång 2026 är en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt. Visserligen har Cregger tydliggjort att han inte avser att adaptera något befintligt material vad de olika spelens berättelser anbelangar. Narrativet må utspela sig i bekanta miljöer men samtliga karaktärer är skapta specifikt för filmen. Den kreativa friheten detta tillåter går inte att ifrågasätta, Resident Evil har tillräckligt med ikoniska monster och platser som mer än väl differentierar det från andra zombie-uttryck på film. Cregger väljer dock att se hela filmen som ett grandiost pubskämt där han och ett par omogna polare snackar trams och leker neandertalare. Humor och skräck har visat sig vara otroligt effektivt, framförallt i årets megasuccé Obsession. Cregger vill balansera mellan komplett terror – med motbjudande bilder, och galghumor som många gånger får ta mer plats än obehaget. Tyvärr är balansen mellan dessa – men mer än något annat genomförandet, komplett bedrövligt. Där Weapons hade korta och kontrollerade sektioner av denna bläcksvarta komik känns detta som ett sprinklersystem som löper amok. Humorn är alltför dominerande och inte vidare effektiv heller då den känns slapphänt och repetitiv.
De rena skräckmomenten har en initial laddning men blir snart förutsägbara och känns snart lika slarviga som komiken. Här finns en och annan referens till moment från spelserien men de känns inte kärleksfulla eller eleganta, snarare som någon pliktskyldig produktplacering. Men det kanske mest drabbande beslutet är att Cregger valt att ännu en gång samarbeta med skådespelaren Austin Abrams. Från en biroll i Weapons skall Abrams nu axla huvudrollen, en roll som är ofantligt essentiell då Abrams är den enda person vi spenderar någon som helst relevant tid med. För att humorn, skräcken och actionscenerna skall ha något effekt krävs ett skådespel som är övertygande, empatiskt, karismatiskt och framförallt behagligt att se på. Samtliga dessa kategorier är bortom bedrövliga vad gäller Abrams som gör en outhärdlig insats där han – precis som sin regissör, ser det hela som ett långt skämt. Hans karaktär är osympatisk, ointressant för att inte säga töntig utan någon som helst behövlig charm eller värme. Väldigt snart önskar man att karaktären i fråga blir zombie-föda för att på så sätt nå eftertexterna.
Filmens helt bisarra speltid på nittio minuter är också en indikation på att ingen ser uppgiften vidare seriöst, om intensiteten och tempot hade varit oupphörligt i bästa George Miller-anda hade det varit en sak, men Resident Evil känns stapplande och bränslefattig redan efter den helt perverst långa intrigen – som är lika platt som försöket att ta in Örebropartiet i riksdagen. Istället för att göra det till en hejdlös åktur där spänningen är oupphörlig och terrorn total liknar filmen snarare en åktur på en evighetslång busslinje där färden stannar varannan meter och där slutdestinationen tycks vara ljusår ifrån att nås.
Utöver det har Cregger också tappat sin visuella udd från Weapons. Istället för det hårda och kompromisslösa utseendet som var så tydligt inspirerat av David Fincher får vi nu en platt och ytterst torftig film vad gäller det estetiska, det hela ser ut att vara ämnat att sändas på TV och inte en jättelik duk.
Resident Evil är som ett enda långt måste, Cregger verkar vara hopplöst ointresserad och detsamma gäller för alla andra involverade som verkar behandla det som kvarsittning. Det är oseriöst, fånigt och genomgående komplett meningslöst. Att den enda underhållning framträder i filmens ruttna klimax understryker vilket skräp detta är.
