Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Hummingbird Project

by

The Hummingbird Project
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 juni
Regissör och författare: Kim Nguyen
Medverkande: Jesse Eisenberg, Alexander Skarsgård, Salma Hayek, Michael Mando, Ayisha Issa och Sarah Goldberg.

The Hummingbird project handlar om ett par modiga kusiner, Vincent och Anton Zaleski, (Jesse Eisenberg och Alexander Skarsgård) som försöker bygga en fiberoptisk kabellinje från Kansas till Wall Street. Kabellinjen är en millisekund snabbare än övriga ute på marknaden vilket ger deras handelsföretag en avgörande och lukrativ fördel att kunna kontrollera aktiemarknadens flöde.

Vinny är ledaren för operationen och hans kusin Anton (Alexander Skarsgård) är kodskrivare. Medan Vinny och hans projektledare Mark (Michael Mando, som ger ett starkt intryck) handlar med entreprenörer och förstärker markavtal går Anton igenom tusentals koder och söker efter ett sätt att krympa fraktioner av en sekund. Salma Hayek, som Eva Torres, är kraftspelaren som vill förstöra för Vinny och Anton.
Jesse Eisenberg spelar en ambitiös och en mycket snabb talare som lider av magcancer. Han gör sin roll väldigt bra. Alexander Skarsgård är en socialt besvärlig geni som med sitt skalliga huvud är närmast oigenkännbar. Det finns inget bekant med den stiliga Alexander i den här nya rollen. Han är lysande.

En finansiell fabel om fiberoptisk kabel kanske inte låter attraktivt, men författaren och regissören Kim Nguyen förhärligar de mänskliga elementen i historien och klipper snyggt och snabbt i samma hastighet som en kolibris vingslag.

The Hummingbird Project utspelas i en värld av hög finans där ovärderlig data som fås milisekunder före konkurrenten blir avgörande för framgång och stora summor pengar.
Filmen är en fiktiv historia som känns verklig om  modern kapitalism och mänsklighet.
Kim Nguyen är en kanadensisk regissör, ​​född 1974 i Montreal, som tidigare gjort filmer som War Witch (2012) och Eye On Juliet (2017).
Filmens blinda fläck är Salma Hayek som med sitt konstiga smink och sitt skådespel ser ut och uppfattas som en skämtsam skurk.

Filmrecension: Men In Black International – visar hur svårt det är att hålla fast vid ett vinnande koncept

by

Men In Black International
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 juni 2019
Regi F Gary Gray
Skådespelare Chris Hemsworth, Tessa Thompson och Liam Neeson.

Ännu en film som visar hur svårt och oftast omöjligt det är att upprepa och kopiera ett vinnande koncept. Men in Black International når inte upp till den första filmens glädje och energi. Och skrämmande nog pekar slutet på att en efterföljare kan komma.

Jag älskade humorn och samspelet mellan Tommy Lee Jones och Will Smith i den första Men in Black-filmen. Efterföljarna var så uppenbart producerade för att mjölk in mer vinst. Det händer något med hela skaparprocessen när den först och främst görs för att bli kommersiell. En film kan givetvis vara kommersiell och ha bra kvalitet men om dess producent och regissör mest producerar den för att få miljonerna att rulla då händer något med kreativiteten som sänker filmen.

Nåväl, det må vara hur som helst med det. Men in Black International som blir den fjärde filmen i serien är trist, plågsam, förutsägbar, fylld av klichéer – jag satt och längtade till att filmen skulle ta slut. Speciellt första halvan var en ren transportsträcka.

Grundduon från den första Men In Black är inte med och ersättarna Chris Hemsworth och Tessa Thompson når aldrig upp till samma karisma Will och Tommy Lee. Speciellt Chris Hemsworth är sorgligt löjlig och spelar bara på sin snygghet. Ett av två skäl till att filmen inte får betyg 1 utan betyg 2 är Tessa Thompson, som gör en acceptabel rollprestation. Det andra skälet är att vid några tillfällen, sällsynta men ändå några gånger, finns det en gnista av MIB-glädjen.

Som i de tidigare handlar det om de mörkklädda männen och kvinnorna världen över som i hemlighet skyddar jorden från universums brottslingar och ser till att bara de utomjordingar som vill människor väl får vara på jorden. Filmen kryllar därför att en mängd olika utomjordingar, en del så små att de kan bäras i handen, andra jättestora, en del med människoliknande drag, andra mer som ormar. Det är bara det att vi har sett detta ett antal gånger nu, i Star Wars, i Men In Black, i Star Trek, ja i många rymdfilmer.

Dagens Nyheters recensent gav filmen betyg 1 och skriver: Detta är inte rätta filmen för att backa Men in black-organisationen i deras arbete med att skydda jorden från universums avskum. Den fjärde MIB-filmen får en inte på humör att rädda någonting över huvud taget, man vill bara att saker ska ta slut, inklusive jorden, om det är vad som krävs för att man inte ska behöva åse begreppet ”karisma” dö en kvidande död.

Om du gillade den första Men In Black-filmen, som jag gjorde, och tänkte ta med dina barn till denna nya för att de ska få uppleva samma skratt och underhållning som du gjorde med den första är mitt råd att hellre hyra den första, bänka er hemma och ha en mysig filmkväll.

Filmrecension: Five Feet Apart – en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening

by

Five Feet Apart
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 juni 2019
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)
Regi Justin Baldoni
I rollerna Haley Lu Richardson, Cole Sprouse, Moises Arias m fl.

En film som tar upp en av de många glömda grupper i samhället och i världen som alltför sällan finns med i film eller annan kultur. Tyvärr görs skildringen och berättelsen alldeles för sentimentalt och förutsägbart enligt Hollywood-manér när det är som sämst.

I centrum för handlingen står tre tonåringar med svår cystisk fibros. Jag skulle vilja att filmen var riktigt bra. Hur är det att som ungdom leva med en sjukdom som hindrar dem från att leva som de flesta andra ungdomar. Att leva i väntan på att få en lungtransplantation och veta att i bästa fall lever de ytterliga fem år om och när de får nya lungor. Hur är det att leva som ung och vara så infektionskänslig att ingen får röra vid en och att hålla distans rent fysiskt till alla andra på grund av den stora infektionsrisken?

Handlingen kretsar kring 17-åriga Stella Grant som vistas på en avdelning på ett slags sjukhus där ungdomar med cystisk fibros vistas. Hon väntar på att få en nya lungor. Hon tillbringar massor av tid med att videoblogga. Hon sitter med sin bärbara dator och snackar och spelar in. Suck. Det är väldigt klichéartat skildrat. Där dyker upp en ung man, Will, som hon blir väldigt irriterad för han verkar inte ta ansvar för att sköta sin medicinering och sin sjukdom. Det visar sig snart att anledningen till att Stella är extremt noga med att alla ska sköta sina sjukdomar beror på att hennes syster dött för snart ett år sedan. Stella är därmed sina föräldrar enda barn kvar i livet och hon känner ansvaret tungt att överleva trots att sjukdomen inte har god prognos.

Det visar sig, förstås, att unge Will inte kan få en transplantation för han har fått en bakterie som sätter stopp för det. Han var i stort sett redo för att transplantationen när bakterien slog till.

Ja det är mycket sorgligt. Det ena sorgliga radas upp efter det andra samtidigt som ungdomarna så gärna vill leva vad de uppfattar som ett normalt ungdomsliv.

Trots att Cole Sprouse har rollen som Will fick jag tvinga mig att lida mig igenom filmen. Cole Sprouse som är känd från tv-serien Riverdale där han spelar Jughead är en av de bästa kommande unga skådespelarna. Men det räcker förstås inte. När filmen är alltför sötsliskig, alltför förutsägbar och ja, det är helt enkelt en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening. Dramaturgiskt har den flera vändningar som inte riktigt håller. Så synd på ett ämne som får alldeles för lite uppmärksamhet.

Filmrecension: X-men – Dark Phoenix

by

X-Men: Dark Phoenix
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2019
Regissör: Simon Kinberg
Medverkande: James McAvoy, Jennifer Lawrence, Michael Fassbender, Nicholas Hoult, Hank McCoy, Sophie Turner, Tye Sheridan och Jessica Chastain

Under ett galaktiskt uppdrag börjar Jean Gray (Sophie Turner) utveckla otroliga krafter som förvandlar henne till Dark Phoenix. Nu blir det upp till X-Men att bestämma om en gruppmedlems liv verkligen är värd mer än hela jordens befolkning.

Om du är en serietidningsbeundrare kommer du definitivt att känna igen Dark Phoenix som är en anpassning av The Dark Phoenix Saga, en berömd X-Men-historia där makten hos Jean Gray / Phoenix (Sophie Turner) förstärks genom hennes bindning med en övernaturlig enhet så kallad Phoenix Force. Efter att ha absorberat en solflamma i kroppen binder JeanGrey sig till Phoenix Force. Det här sätter igång en serie av delprojekt, alla lånade från andra (inte alltid bättre) filmer. Dark Phoenix är koncentrerad på Jean Grey (Phoenix) och hennes sorgliga historia. Historien i sig är spännande men Phoenix relation till X-Men-fungerar inte. Kanske hade det varit bättre för Turner att gå tillbaka till sin järntron ( Hon medverkar i Game of Thrones) för att där styra över allt och alla. Sophie Turner gick nyligen tillsammans med ett gäng andra unga skådespelare med i den filmiska X-Men-serien. Tyvärr finns inte kemin dem emellan där för att det ska fungera. De tidigare stjärnorna Hugh Jackman (Wolverine) och Halle Berry (Storm) var båda i sina respektive roller minnesvärda. Om du för första gången ser Dark Phoenix i X-Men-kollektionen kommer du inte lägga större vikt på aktörernas blygsamma insatser. Exempelvis gör Kodi Smit-McPhee (Nightcrawler) och Evan Peters (Quicksilver) mindre minnesvärda tolkningar. Att säga farväl till Jennifer Lawrence Som Raven / Mistique känns betydligt mer episk jämfört med allt som sker i Dark Phoenix.

Jessica Chastain som Vuk är främlingen som vill lura Phoenix att använda kraften för att förstöra jorden. Vuks utseende är svårt att greppa. Varför en kraftfull varelse med kraften att ändra sitt utseende på mindre än en sekund inte väljer ett annat ansikte är oförståeligt?
Dark Phoenix är en glädjelös, livlös och tråkig historia som upprepar idéer från tidigare och betydligt bättre X-Men filmer. Mer än ett seriöst adjö av ikoniska tecken känns Dark Phoenix som den obligatoriska återföreningen. Filmen är skriven och regisserad av Simon Kinberg, en långvarig Hollywood-manusförfattare och producent som i och med Dark Phoenix debuterar som långfilmsregissör. Till sitt förfogande har han en begåvad ensemble med Michael Fassbender, Sophie Turner, Jennifer Lawrence, James McAvoy (Charles Xavier), Nicholas Hoult (Beast), Tye Sheridan (Cyclops) och Alexandra Shipp (Storm). Men dessa skådespelare har aldrig lyckats särskilt bra med att tolka sina X-men-roller.

Filmrecension: Amazing Grace med Aretha Franklin – njae

by

Amazing Grace
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 augusti 2019

Två kvällar konsert med Aretha Franklin från 1972 är förstås en stor händelse för alla hennes fans. Men som film, nja.

De två konserterna spelades in i baptistkyrkan New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles. Aretha Franklin var då en av soulmusikens främsta namn med elva raka listettor och hon ville spela in ett album med gospelmusik, som är hennes musikaliska rötter, uppväxt som dotter till en predikant.

Hon valde att spela in gospelalbumet, som blev hennes legendariska livealbum Amazing Grace, i en kyrka med publik istället för i en studio. Albumet må vara stort och legendariskt men som film når det inte samma höjd. De två konserterna spelades av ingen mindre än Oscarsvinnande regissören Sydney Pollack som var anlitad att fånga konserterna på film.

Först nu, 47 år senare, kommer resultatet i en film. Och jag förstår varför det inte blev någon film direkt. Där är många löjliga missar där man ser kameramän, ljudtekniker och andra av inspelningspersonalen. Det gör dock inte så mycket, det har sin charm.

Filmkvaliteten är inte av någon större kvalitet. Det blir lite för många täta närbilder där jag ser varenda svettdroppe på Aretha Franklin och övriga musiker. Det tillför liksom inget, det berättar inget.

Bra dokumentärer berättar någon om tidsepoken, om samhällets utveckling eller något annat mer än att skildra en person. När filmbolaget ändå väntat i 47 år kunde de väl ha ansträngt sig och tagit med klipp och fakta från annat håll och berättat något mer. Nu blir det tyvärr bara en rätt tafflig inspelning av två konserter som finns på ett berömt album.

Året är 1972, och efter 11 raka listettor tar soulmusikens gudmor Aretha Franklin ton i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles. Två kvällars konsertmagi som ska förevigas i hennes legendariska livealbum Amazing Grace. På plats finns även Oscarsvinnande regissören Sydney Pollack, anlitad att fånga konserterna på film. Men sedan dess har dessa magiska kvällar förblivit osedda, och först nu – 47 år senare, får de se dagens ljus. Amazing Grace är en upplyftande, atmosfärisk upplevelse som tar dig tillbaka till 70-talets amerikanska gospelkyrkor – en omistlig lisa för själen.
Jag förstår att många som älskar gospel kommer att gå man ur huse för att se filmen och de får säkert ut mer av den, eftersom det är deras specialintresse. Men som film tycker jag inte den håller något högre kvalitet. Tyvärr.