Filmrecension

Förlorade illusioner
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Xavier Giannoli

Mörk berättelse som om vad som händer när kapitalismen styr kulturen, när vinstintresse och makten går hand i hand och styr journalistik. Filmen bygger på den klassiska romanen av Honoré de Balzac och handlingen utspelas i Frankrike under tiden strax efter Napoleon I:s fall. Det finns skrämmande nog en hel del likheter med vad som händer i västvärlden och i Sverige nu. Vi får se drev, desinformation och fake news i 1800-talets Paris.

Lucien Chabron är en ung man som jobbar som tryckarlärling hos sin systers man. Lucien och hans syster är föräldralösa. Lucien är en riktig romantisk idealist som skriver dikter om blommor. Han drömmer om att bli erkänd som författare och poet. En annan längtan han har är att få sin mors efternamn, som är adligt. I hemsidan bor en baronessa som gynnar kultur och som upptäckt honom och låter Lucien läsa sina dikter för hennes inbjudna gäster. Baronessan är gift med en trist gammal man så rätt snart blir hon och Lucien älskande. Det håller förstås inte i längden. Baronessan ser till bege sig till Paris och hon smugglar med sig Lucien, vilket inte är någon bra lösning. Ganska snart måste Lucien klara sig själv i Paris.

Lucien satsar på att bli publicerad och dras till ställen där han får kontakt med skribenter. Han blir vän med en journalist och snart skriver han också i den tidningen. Det visar sig att Lucien är väldigt duktig på att formulera sig skarpt och ironiskt. Han upptäcker snabbt att det inte handlar om att vara objektiv eller sann – allt styrs av pengar. Vem betalar mest? Både bokförlag och teaterdirektörer och regissör är villiga att betala för en bra recension. Ibland vill de köpa både en bra och en dålig recension för att det ska bli debatt, vilket säljer ännu mer. Allt är till salu: applåder eller bu-visslingar.

Journalisterna tillhör antingen den mer konservativa, rojalistiska sidan eller den liberala, som inte har täta relationer med överklassen utan mer bygger på framgångsrik ny framväxande borgerlighet. Ingen av sidorna är mer ärlig än den andra. Båda sidorna är lika lättköpta och korrumperade.

Det är lätt att se paralleller med vår tid. Våra medier i Sverige är också uppdelade efter politisk tillhörighet vilket ofta märks. Vi kan ta bevakningen av pandemin som ett exempel, där socialdemokratiska Aftonbladet hyllade Tegnell och Folkhälsomyndigheten medan de borgerliga tidningarna var mer kritiska till ideologin att ha världens lindrigaste restriktioner. Vår press är inte lika deprimerad som de som skildras i filmen men det finns många exempel på hur pengarna och ekonomin ändå styr. Se bara på hur ekonomiavdelningarna får uppmana redaktioner till att lägga ut klickbete i rubriken. Däremot går det helt klart inte att köpa goda eller dåliga recensioner och svenska journalister har etiska regler att förhålla sig till.

Något som däremot är en parallell till filmens berättelse är framväxandet av det stora inflytande som influencers har. Många influencers publiceras oftast mycket korta videoklipp och det har rapporterats om fall då de får betalt för att visa upp en produkt, ibland utan att tydligt markera att det är annonser. Det finns exempel på hur konservativa bokförlag som Bonniers av och till väljer bort journalister med många års erfarenhet framför ytliga influensers när det gäller att få recensioner av böcker. Att få en bok nämnd av influencers med korta videoklipp på TikTok värderas högre än en gedigen recension. Dessutom är influencers inte bundna vid att följa etiska regler som journalister är. Exemplen i vår tid och Sverige idag på hur kapitalet styr är många.

Filmen må utspela sig i ett svunnet Paris, men statusjakt, socialt ränksmideri och fejkade nyheter känns mer aktuellt idag än när följetongen skrevs mellan 1837 och 1843. Huvudkaraktären Lucien (spelas av Benjamin Voisin) vill bli känd och rik, han har fastnat för samma ideal som många, många unga i västvärlden itutas från många håll. För att vara lycklig ska man göra karriär, vara positiv och tro på sig själv till varje pris. Ingen ung vill idag enbart ha ett jobb och familj och klara sig hyggligt. Endast den som är känd räknas som lyckad. Samma filosofi är Lucien offer för. Det är väldigt sorgligt. Ibland i filmen skulle jag vilja ta tag i honom, säga till honom att sätta sig ned och fundera på vad som är viktigast egentligen.

Bakom filmen ligger ett gediget arbete med både miljöer, kostym, foto och med duktiga trovärdiga skådespelare. Den vann hela sju priset på César Awards 2022: Bästa film, Bästa manus, bästa foto, bästa kostym, bästa scenografi, bästa manliga bild, bästa nykomling,

Att den uppskattades mycket i Frankrike är begripligt med tanke på att det är en filmatisering av en av deras stora författares roman, men den säger en hel del om västvärlden idag. Den är berörande och välgjord samtidigt som den är sorglig och tragisk.

Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2023
Regi John Francis Daley & Jonathan Goldstein

Filmadaptionerna av Transformers och G.I Joe må ha varit lika lyckade som diverse uttalandena av Sara Skyttedal, men de var relativt simpla adaptioner i jämförelse med Dungeons And Dragons (DND) som presenterar problem som väldigt få adaptioner behövt tackla. Till skillnad från föregående exempel finns det ingen brist på stoff för en berättelse. Genom åren har en rad regel- och historieböcker utkommit, samtliga fördjupar och expanderar den massiva värld som spelet utspelar sig i. Problemet ligger istället i hur spelet upplevs. Att spela DND är en upplevelse som endast kan beskrivas som helt unik. Till skillnad mot andra medium finns inga regler för vad berättelsen eller deltagarna kan göra. Spelledaren kan anpassa och ändra händelseförloppet efter spelarnas agerande. Kombinationen av ett enkelt spelsystem, där tärningskast avgör om de olika handlingarna lyckas eller inte och spelare som är mer eller mindre fira fria att agera hur de vill skapar ständigt nya intressanta sekvenser.

Oftast finns det ett stort mått av trams och komik då saker och ting inte går helt enligt planen. Denna mycket säregna upplevelse går inte att överföra till film, tv-spel eller något annat medium.

Därför är det betryggande att regissörsduon John Francis Daley och Jonathan Goldstein förstått att humor är den bästa infallsvinkeln för en adaption. Detta har bevisats av den obeskrivligt populära showen Critical Role, där några av världens bästa röstskådespelare ägnar tre timmar i veckan på att spela minutiöst utarbetade DND-kampanjer, som trots en djupt mytologi och massiv publik alltid har nära till absurd komik. Daley och Goldstein kan förvisso inte gå lika långt som Mercer och hans gäng, vars fräcka humor inte lämpar sig för en familjevänlig äventyrsfilm. Men det är upplyftande att regissörsduon förstår att mycket av behållningen i DND är de scenario som blir ofrivilligt komiska då spelarna misslyckas med sina tärningskast eller försäger sig i en konversation.

Hela Honor Among Thieves är från början till slut oseriös och inte det minsta bekymrad över att inte framstå som sofistikerad eller konstnärlig. Det förekommer en rad bombastiska utläggningar, menade att ge publiken en bättre förståelse för den fiktiva kontinenten kallad Faerûn. Men även dessa högtravande stunder punkteras – avsiktligen, av spydig humor som gång på gång påminner om att avsikten är att underhålla, inte att bygga något fantasy-epos i Tolkien-anda. Chris Pine i huvudrollen som den snabbtänkte men långtifrån begåvade Edgin påminner om sin förmåga att bära upp en actionkomedi. Pines karriär har de senaste åren kantats av fiaskon, men i rollen som godhjärtad – men långt ifrån perfekt hjälte, verkar han genuint trivas.

Personregin är minst lika fri från några som helst pretentioner som resten av filmen.
Till skillnad mot de proffs som går att se i Critical Role är de flesta DND-spelare inte professionella aktörer. De olika dialogerna mellan spelare och spelledare blir oftast en märklig mix av trams och fniss. Det överspända, löjliga och överdrivna från miljontals spelsessioner kanaliseras genom en Hugh Grant som spelar över och beter sig som parodi av en parodi. Märkligt nog fungerar detta hutlöst löjliga skådespel då Daley och Goldstein verkar frodas i något form av kreativt kaos där allting är tillåtet – så länge det kan passera en relativt låg åldersgräns.

Om hela Honor Among Thieves stöpts som en äventyrskomedi, där actionscener och storslagna vyer helt fått ställa sig åt sidan, hade det hela varit en ypperlig underhållningsbagatell. Men då filmen försöker visa musklerna, vad gäller att visa vackra miljöer och minnesvärda actionscener når man inte ens halvvägs. Daley och Goldstein är fortfarande oerfarna som regissörer. Visserligen har de genomgått en rejäl förbättring sedan den genomusla Game Night, men det kvarstår ändå stora luckor vad gäller teknisk kompetens. Även om ambitionen är att skapa komik hade det inte skadat att få det serverat i ett aningen mer sofistikerat paket.

Tanken att förlita sig på praktiska effekter, där flera av de fantasifulla kreaturen framställs med smink och kostym, är god men slutresultatet är är för taffligt, många gånger påminner det om något man kan se på taskiga nöjesfält, där anställda tvingas springa runt i illasittande kostymer. Då de digitala effekterna får ta över är resultatet inte mycket bättre, det sätt som magi visualiseras skickar filmen rakt ned i kalkonträsket och ger otäcka minnen från de sämsta Power Rangers-avsnitten. De renodlade actionscenerna är minst lika ointressanta där kroppar kastas in i väggar och klingor av stål möter varandra utan någon inlevelse eller eftertanke. Avslutningen är också en förhastad och illa genomtänkt episod manad att tillfredsställa publiken med explosiv action. Eftersom kompetensen för detta saknas blir det hela en utdragen sekvens som får resten av äventyret att surna rejält.

Honor Among Thieves är måhända inte någon triumf men det är början på något potentiellt riktigt trevligt. Med lite mer erfarenhet kan John Francis Daley och Jonathan Goldstein skapa en äventyrsserie som utan tvekan kan springa cirklar kring konkurrenter som Pirates of the Caribbean.

Infinity Pool
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Brandon Cronenberg

Trots det låga betyget finns det mycket att gilla och även beundra i Brandon Cronenbergs tredje långfilm. Till skillnad från sin far David Cronenberg har Cronenberg den yngre en uppenbar övertygelse vad gäller att föra vidare konsten att chockera biopubliken.

Till skillnad från den likbleka Crimes Of The Future finns det här en påtaglig passion för projektet och möjligheterna att skapa en tydlig samhällskritik, där överklassen, apati och sadism ifrågasätts. Genom stora mängder abstraktion och ironi, gällande det moderna samhällets fascination för lidande, skapar Brandon Cronenberg flera intressanta frågeställningar som skänker filmen en mystik som inte går att värja sig ifrån.

Det är flera gånger så pass intressant att det – nästan, ursäktar de tusentals brister som filmen inte kan kamouflera. Visuellt är Infinity Pool nästan lika makaber att se på som dess många orgier i sex,droger och våld. Fotografen Karim Hussain saknar all känsla för vad som passar estetiskt, därför tvingas tittaren till ett överflöd av menlösa närbilder och konstlade kameraåkningar som får magen att vändas. Valet att dränera filmen på färg får produktionen att likna en sjaskig porrfilm.

Ensemblen är – förutom Alexander Skarsgård som står stadigt, lika intressant som de gäster Carina Bergfeldt plågar svenska folket med varje fredag. Mia Goth, som senast sågs i den erbarmliga X, är nu tillbaka med en rolltolkning som går till historien av helt fel anledning. Goth kan i alla fall trösta sig med en sak, hon har nämligen gjort plats för sig i skådespelarhistorien genom en av tidernas sämsta skådespelarinsatser. Hennes försök att agera förförisk psykopat går inte att förklara med några adjektiv som finns tillgängliga i den svenska ordboken, de är helt enkelt inte adekvata nog för att beskriva den skräck som utspelar sig.

Men trots dessa massiva sänken finns det en märkbar entusiasm för projektet. Världen Brandon Cronenberg skapat må vara lika osannolik som Lewis Carrols Alice I Underlandet, men de mycket tydliga allegorierna och den uppenbara samhällskritiken gör det möjligt att uthärda det absurda och de många, många misstagen … Ett tag i alla fall.

För hur intressant det må vara rent idémässigt så spelar det ingen roll då Cronenberg själv faller offer för fåfänga och hybris. Istället för att skapa en kompakt, klurig och hämningslös film drar han ut på konceptet och irrar bort sig i totalt nonsens där hans brister som filmskapare blir uppenbara. Han saknar förmågan att dra gränser och förstå att ett överflöd av chocksekvenser inte sporrar publiken.

Filmen når också sin berättarmässiga topp redan efter en timme, därefter återstår massiva mängder hedonism, både för filmens karaktärer och Cronenberg själv. Istället för att fortsätta ifrågasätta samhället blir allt till ett odrägligt navelskådande som försöker vinna intresse genom det ena groteska uppvisandet efter det andra. Men det kvittar hur många könsorgan som visas i profil eller hur mycket kroppsvätskor som sprutar, det framstår endast som patetisk kompensation för att berättelsen och dess potential har förkastats. När den tolfte orgien utspelar sig kan ögonlocken inte längre hålla sig öppna. Till detta kommer ett slut som är intellektuellt bankrutt.

Infinity Pool är sannerligen inte utan meriter, tvärtom, därför är det tragiskt att se hur Brandon Cronenberg överger sina idéer för innehållslösa perversioner som kommer vara lika minnesvärda som säsongsfinalen av Robinson. När allting väl är slut kan man inte annat än känna sig berövad på tid och något – eventuellt, snillrikt.

John Wick Chapter 4
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 mars 2023
Regi Chad Stahelski

John Wick är filmvärldens motsvarighet till tyska Rammstein. Båda lever i en värld där måttlighet eller god smak inte existerar. John Wick-regissören Chad Stahelski har förvisso inte samma kraft och förmåga till masspsykos som de tyska hårdrockarna, men vad gäller att ignorera ett klassiskt koncept som ’’det kan bli för mycket av det goda’’ befinner han sig i samma fålla som det bombastiska metal-bandet.

Trots att medlemmar ur skådespelarensemblen, som Ian McShane och den nyligen bortgångne Lance Reddick, försökt vurma för att det finns en emotionell kärna i filmerna, går det inte att fly undan det faktum att John Wick endast har haft ett mål… Action i kubik och kvadrat.

Genom tre filmer har gränserna för skottlossningar, orgier i kampsport och allmän massaker utmanats gång på gång. Denna trend fortsätter – givetvis, i det fjärde kapitlet om den ostoppbara dödsmaskinen. Med en oerhörd speltid på tre timmar kan Stahelski leva ut sina vildaste drömmar genom kavalkader av död och explosioner. Att tänka på någon sorts mättnadsgrad finns inte på kartan. Detta ’’pang pang’’-frosseri må vara underhållande men har också baksidor. Efter fyra filmer finns det få – om några, sätt kvar att kreativt döda människor med skjut- och huggvapen. Flera sekvenser är alltför bekanta, det är samma strikta koreografi, som påminner om en noga tuktad dans. Slagsmålen utspelar sig ännu en gång i neondränkta spegelrum där en oupphörlig mängd banditer decimeras.

Att avvika från formulan vid det här laget vore inte heller vidare klokt. Det vore lika vettlöst som att McDonalds skulle bygga om hela sin meny och uteslutande fokusera på japansk kokkonst. Men med tanke på att formulan har justerats och – i min mening, förbättrats i en film som Nobody – som skrevs av Derek Kolstad, manusförfattare till samtliga John Wick-filmer, är det svårt att acceptera den nästintill skamlösa repetitionen. Nobody hade också utrustats med stora mått mörk humor, något som är smärtsamt frånvarande här. Att en filmserie, som mer eller mindre baserar hela sin existens på det omöjliga och närmast befängda vägrar att anamma humor är fullkomligt barockt. Keanu Reeves må vara en av filmindustrins mest sympatiska individer, men hans skådespeleri fortsätter att vara lika imponerande som en blåsig busshållplats. Men det är Bill Skarsgård som drar det korta strået som filmens antagonist. Utrustad med en fransk accent, som inte ens hade kunnat accepterats i en barnfilm, tvingas Skarsgård arbeta med ett material som är lika obefintligt som ett korruptionsfritt fotbolls-VM.

Men trots de många felen finns det också klara förbättringar jämfört med den aningen trevande John Wick Chapter 3 Parabellum. Denna gång har strukturen rättats till vilket innebär att actionscenerna eskalerar, Parabellum avfyrade sina mest spektakulära actionscener alltför tidigt. Detta ledde till en oinspirerad final som misslyckades med uppgiften att få adrenalinet att pumpa. Fördelningen och uppbyggnaden är denna gång markant bättre och det betalar sig i en slutsekvens som fullkomligt briljerar.

Då allt ska kulminera tar Stahelski fram allt han lärt sig under de gångna åren. Det monster som släpps lös är nästan omöjligt att beskriva. Vi får en av de svettigaste och mest hänsynslösa jaktsekvenserna på länge. Genom Paris gator utspelas en furiös massaker som aldrig tycks vilja ta slut. Här lyckas Stahelski också hitta nya grepp vad gäller att visualisera slaktfesten genom innovativa kameraåkningar och intensiv klippning. Tempot och intensiteten vägrar att upphöra, hela filmen har då blivit till en eldkastare som ämnar att sätta allt i brand.

Så trots mängder av repetition och ett manus knappt värt namnet, är filmens final så pass imponerande att en rekommendation måste utlysas. Se bara till att uppleva detta på största möjliga duk.