Förlorade illusioner
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Xavier Giannoli
Mörk berättelse som om vad som händer när kapitalismen styr kulturen, när vinstintresse och makten går hand i hand och styr journalistik. Filmen bygger på den klassiska romanen av Honoré de Balzac och handlingen utspelas i Frankrike under tiden strax efter Napoleon I:s fall. Det finns skrämmande nog en hel del likheter med vad som händer i västvärlden och i Sverige nu. Vi får se drev, desinformation och fake news i 1800-talets Paris.
Lucien Chabron är en ung man som jobbar som tryckarlärling hos sin systers man. Lucien och hans syster är föräldralösa. Lucien är en riktig romantisk idealist som skriver dikter om blommor. Han drömmer om att bli erkänd som författare och poet. En annan längtan han har är att få sin mors efternamn, som är adligt. I hemsidan bor en baronessa som gynnar kultur och som upptäckt honom och låter Lucien läsa sina dikter för hennes inbjudna gäster. Baronessan är gift med en trist gammal man så rätt snart blir hon och Lucien älskande. Det håller förstås inte i längden. Baronessan ser till bege sig till Paris och hon smugglar med sig Lucien, vilket inte är någon bra lösning. Ganska snart måste Lucien klara sig själv i Paris.
Lucien satsar på att bli publicerad och dras till ställen där han får kontakt med skribenter. Han blir vän med en journalist och snart skriver han också i den tidningen. Det visar sig att Lucien är väldigt duktig på att formulera sig skarpt och ironiskt. Han upptäcker snabbt att det inte handlar om att vara objektiv eller sann – allt styrs av pengar. Vem betalar mest? Både bokförlag och teaterdirektörer och regissör är villiga att betala för en bra recension. Ibland vill de köpa både en bra och en dålig recension för att det ska bli debatt, vilket säljer ännu mer. Allt är till salu: applåder eller bu-visslingar.
Journalisterna tillhör antingen den mer konservativa, rojalistiska sidan eller den liberala, som inte har täta relationer med överklassen utan mer bygger på framgångsrik ny framväxande borgerlighet. Ingen av sidorna är mer ärlig än den andra. Båda sidorna är lika lättköpta och korrumperade.
Det är lätt att se paralleller med vår tid. Våra medier i Sverige är också uppdelade efter politisk tillhörighet vilket ofta märks. Vi kan ta bevakningen av pandemin som ett exempel, där socialdemokratiska Aftonbladet hyllade Tegnell och Folkhälsomyndigheten medan de borgerliga tidningarna var mer kritiska till ideologin att ha världens lindrigaste restriktioner. Vår press är inte lika deprimerad som de som skildras i filmen men det finns många exempel på hur pengarna och ekonomin ändå styr. Se bara på hur ekonomiavdelningarna får uppmana redaktioner till att lägga ut klickbete i rubriken. Däremot går det helt klart inte att köpa goda eller dåliga recensioner och svenska journalister har etiska regler att förhålla sig till.
Något som däremot är en parallell till filmens berättelse är framväxandet av det stora inflytande som influencers har. Många influencers publiceras oftast mycket korta videoklipp och det har rapporterats om fall då de får betalt för att visa upp en produkt, ibland utan att tydligt markera att det är annonser. Det finns exempel på hur konservativa bokförlag som Bonniers av och till väljer bort journalister med många års erfarenhet framför ytliga influensers när det gäller att få recensioner av böcker. Att få en bok nämnd av influencers med korta videoklipp på TikTok värderas högre än en gedigen recension. Dessutom är influencers inte bundna vid att följa etiska regler som journalister är. Exemplen i vår tid och Sverige idag på hur kapitalet styr är många.
Filmen må utspela sig i ett svunnet Paris, men statusjakt, socialt ränksmideri och fejkade nyheter känns mer aktuellt idag än när följetongen skrevs mellan 1837 och 1843. Huvudkaraktären Lucien (spelas av Benjamin Voisin) vill bli känd och rik, han har fastnat för samma ideal som många, många unga i västvärlden itutas från många håll. För att vara lycklig ska man göra karriär, vara positiv och tro på sig själv till varje pris. Ingen ung vill idag enbart ha ett jobb och familj och klara sig hyggligt. Endast den som är känd räknas som lyckad. Samma filosofi är Lucien offer för. Det är väldigt sorgligt. Ibland i filmen skulle jag vilja ta tag i honom, säga till honom att sätta sig ned och fundera på vad som är viktigast egentligen.
Bakom filmen ligger ett gediget arbete med både miljöer, kostym, foto och med duktiga trovärdiga skådespelare. Den vann hela sju priset på César Awards 2022: Bästa film, Bästa manus, bästa foto, bästa kostym, bästa scenografi, bästa manliga bild, bästa nykomling,
Att den uppskattades mycket i Frankrike är begripligt med tanke på att det är en filmatisering av en av deras stora författares roman, men den säger en hel del om västvärlden idag. Den är berörande och välgjord samtidigt som den är sorglig och tragisk.