Filmrecension

Uppföljaren till Sommarregn
Betyg 2
Svensk biopremiär 5 december 2025
Regi Viktor Johansson

En mycket rörig film om att skapa en film. En metafilm på alla sätt och vis.
Filmen beskrivs av distributören som en lyrisk hyllning till cineasten. Nja jag har mycket svårt att ta till mig den som en hyllning av filmälskare som mig och andra cineaster.

Nutid och dåtid och klipp från en film från 1990-talet blandas med inspelning av en uppföljare på ett sätt som är både klyschigt och rörigt. Det känns lite jobbigt att vara kritisk mot en regissör som är oberoende och modig som Viktor Johansson, som skapar film som sticker ut och går mot strömmen. Men den här gången har han inte lyckats, i mina ögon.

Huvudpersonen, Kennet, borde succé underground, i nördiga kultkretsar, på 1990-talet i rollen som Jorma i gangsterrullen Sommarregn. I en liten filmklubb har den filmen blivit kultförklarad. Filmklubbens ordförande får en dag syn på Kennet på stan och blir överlycklig och hoppas att Kennet ska göra en uppföljare.

Kennet har många problem. I filmens inledning får han besök av vårdpersonal som kommer till honom efter många klagomål från grannar. Myndigheternas utsända försöker få honom att städa i röran. De hittar hans film Sommarregn och vill slänga den. Det sätter igång en livlig diskussion och de börjar titta på filmrullen tillsammans.

Berättelsen i filmen pendlar mellan Kennets och övriga medverkande och deras verkliga personligheter och deras karaktärer i filmen eller som fotograf. Jag fick tvinga mig att se hela filmen. Det kändes som att den inte hade något viktigt att säga mig och den engagerade mig inte alls. Allt var löjeväckande på ett sorgligt sätt.

Nürnberg
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 december 2025
Regi James Vanderbilt

Det som kan klassas som kanske världshistoriens viktigaste rättegång är inte något nytt för filmkonsten. Den tre timmar långa Judgment at Nuremberg från 1961, regisserad av Stanley Kramer, har redan dramatiserat händelsen men även ett antal andra har också gett sig i kast med uppgiften att summera denna händelse.

Rättegångens nästan outtömliga karaktärsgalleri innehållandes några av världshistoriens värsta förbrytare vad gäller brott mot mänskligheten är så pass stort att en tv-serie med timslånga avsnitt hade varit befogad. Även en film på ansenliga 150 minuter känns otillräckligt, men omfånget och den knappa speltiden är inte de enda problemen som uppenbarar sig. Detta är en händelse vars betydelse borde hanteras av en regissör med gedigen erfarenhet och kunskap, tyvärr är James Vanderbilt inte en av dem. Med bara en ynka film – som regissör, i sin filmografi blir flera inslag i Nürnberg långtifrån så fläckfria som de borde vara.

Vanderbilt – som mestadels jobbat som manusförfattare, saknar ett propert hantverk och hela filmen ser alltför ofta ut som en daterad tv-serie med ett ytterst alldagligt – ibland platt, foto som varken känns passande eller autentiskt. Miljöerna påminner mer om teater än film, där det hela tiden känns som sjaskiga kulisser och inte faktiska platser. Överlag kämpar filmen med att kännas övertygande som historieskrivning, även om vi inte har att göra med en dokumentär måste det finns ett mått av trovärdighet vad gäller tidseran som presenteras. Hela Nürnberg dras med att vara obekvämt anakronistisk, dialogen är obehagligt modern och det hjälper inte heller att personregin ofta är svag – närmast slapphänt, vilket gör att det saknas svärta och pondus, aspekter som borde vara ledande i en film med ett såhär allvarligt ämne.

Vanderbilt har dock flera fascinerande och intressanta idéer. Filmen vill i mångt och mycket göra en psykologisk studie av det vi generellt kan bedöma som ondska. Likt Undergången av Oliver Hirschbiegel försöker filmen skapa tredimensionella porträtt av det nazistiska toppskicket, det vill säga att detta är människor av kött och blod. En aspekt som ökar obehaget då filmen lägger emfas kring det faktum att agerandet kan ske igen och då av just ordinära människor, inte monster från en annan värld. Tyvärr är genomförandet av den psykologiska studien alltför platt och ytlig. Samtalen som sker mellan Rami Malek och Russel Crowe – i rollen som Hermann Göring, är helt enkelt för simpla för att kännas trovärdiga eller bidra med något mer än temporära och enkla observationer.

Detta är också ett övergripande tema. Vanderbilt må ha ambitionen att bygga något som liknar Gunnar Asplunds stadsbibliotek, men han lyckas – på sin höjd, endast snickra ihop en Billy bokhylla, kunskapen för något större finns helt enkelt inte. Att Rami Malek under stora delar av filmen bjuder på ett ytterst tveksamt skådespel hjälper inte heller. Hans ständiga försök att kanalisera någon sorts nonchalant Marlon Brando eller James Dean-swagger är lika plågsamt som det är platt. Det känns överspelat och fullkomligt felplacerat. Istället är det trion av Michael Shannon, Richard E. Grant samt Crowe som utgör det sanna fundamentet för filmen. Samtliga tre gör kraftfulla, karismatiska samt minnesvärda rolltolkningar. Och då rättegången börjar hittar filmen en mer självsäker form – kanske för att den kan nyttja beprövade mallar.

För det är i den andra halvan som det känns fokuserat och samt någorlunda sammansatt. Det är då de stora och plågsamma frågorna börjar ställas. Frågor om inte bara förbrytarnas roll utan också allmänhetens ansvar, där generell apati och likgiltighet spelat stor roll i de förödande konsekvenserna. Filmens tredje akt känns inte heller lika trevande eller bortkommen, först då vaknar Rami Malek upp och bjuder på lite inspirerat agerande. Och scenerna i rättegången – trots halvdant hantverk, är kanske inte bländande men ytterst kompetenta vad gäller de muntliga framförandena.

Nürnberg har frön som skulle kunnat slå ut till något oförglömligt om en mer erfaren filmskapare fått stå som avsändare. Sällan har förlorad potential känts såhär smärtsam, för det är svårt att föreställa sig en film vars tematik är viktigare idag då demokratier backar och hets anses vara ett legitimt politiskt verktyg. I en scen träder modet fram att påstå att det vi just sett kan återupprepas, en insikt som borde lett till substantiella diskussioner och samtal, men då är filmen är slut …

Eternity
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi David Freyne

Det var inte svårare än att släppa den allra mest pretentiösa och överspända garden, andas djupt och inse att det är helt acceptabelt att bara göra en bagatell. Den där utsagon summerar helt och hållet varför filmbolaget A24 – efter ett antal bedrövliga snedsteg, äntligen levererar en film som summerar de värderingar och kvalitéer som bolaget vill eftersträva. Efter att ha tagit hela filmvärlden med storm efter triumfen på Oscarsgalan 2023, då Everything Everywhere All At Once tog hem majoriteten av de stora priserna, har A24 gjort allt för att exemplifiera sig som den ’’lilla studion’’ som alltid levererar kvalitetsprojekt med en aura av intellektualism.

Under det gångna året har studion haft det svårare att helt övertyga om sitt renommé som filmvärldens vassaste producent. Detta med komplett skärp som Death Of A Unicorn och The Legend Of Ochi, filmer så pass desperata att symbolisera studions varumärken att de blev till outhärdligt navelskådande.

Eternity och regissören David Freyne lyckas dock där dessa två föll handlöst. Även om det finns hopplösa aspirationer att emulera kritikerfavoriter – mest uppenbart Wes Andersons estetik, så har Freyne i alla fall tillräckligt med egen kreativitet samt personlighet för att skapa en film som känns genuin och inte som en högfärdig konstnärlig uppvisning. Framförallt är balansen mellan den bångstyriga och egensinniga premissen – att utforska limbo som en massiv hållplats, och förhoppningen att förmedla en personlig och humoristisk berättelse, mestadels lyckad. Receptet till denna framgång är primärt belagt i huvudrollsinnehavarna Elizabeth Olsen och Miles Teller, som båda gör ett starkt jobb med att övertygande spela karaktärer avsevärt äldre än deras faktiska ålder. Duon har god kemi och hanterar svängningarna mellan charmigt gräl och emotionella predikningar utan någon som helst anmärkning.

Dock är det Da’Vine Joy Randolph som måste tilldelas den största guldstjärnan. Efter sin medverkan i den underbara The Holdovers får Randolph nu visa på en otrolig förmåga att göra bisarra utläggningar om rent nonsens till humoristiskt guld, det är en karismatisk, vass och framförallt rolig rollinsats som höjer värmen avsevärt.

Överlag är detta en oväntat inbjudande film som trots en tematik kring död och sorg besitter en oväntad charm och humor som ständigt leder berättelsen framåt. Därför går det att ursäkta att det många gånger – vad gäller genuin substans, är aningen tunt. Filmens påtagliga värme gör det dock lätt att överse med att flertalet scener kan kategoriseras som lättviktigt trams, som i andra händer hade varit rent outhärdliga att se.

Men Freyne förstår också att han inte regisserar en film menad att förändra världen, snarare en förnöjsam bagatell. I och med denna insikt görs inga försök att gå bortom de tydliga hastighetsbegränsningar som filmen klarar av, genom att vara återhållsam men också ödmjuk blir bristerna inte fatala. Det är endast i filmens avslut som vikten av begreppet lagom inte helt förstås, detta leder till ett utdraget och aningen menlöst klimax.

Eternity må inte vara fullt lika episk och omvälvande som de frågor som filmens karaktärer måste utreda, det är istället en oerhört trevlig filmupplevelse som belyser vikten av ödmjukhet och ett varmt leende.