Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Colin Farrell

Filmrecension: A Big Bold Beautiful Journey – genant och hopplöst

by

A Big Bold Beautiful Journey
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Kogonada

Regissören Kogonada vill med sin nya film skapa en sorts arvtagare – eller spirituell uppföljare, till den legendariska Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, men den önskedrömmen är i paritet med den nuvarande amerikanska presidentens förhoppning om att tilldelas Nobels fredspris. För ett tag sedan sprang jag på en video där det fördes en diskussion kring nuvarande kommersiell film där – påstått kunniga, som får förbli namnlösa, moraliserade kring bristen på uppriktighet inom berättarmediet. Där pekades postmodernismens cynism ut och att uppriktighet ställs åt sidan för ironi.

Vad som däremot inte diskuterades är filmer som A Big Bold Beautiful Journey vars persona är än mer falskt, genant och hopplöst än den allra mest likbleka kommersiella film. I tron att skapa originalitet och konstnärlig udd väljer Kogonada att stirra sig blind på det sämsta som konstfilmen har att erbjuda. Istället för att fånga energin, den kreativa kraften och modet från moderna superregissörer som Yorgos Lanthimos och Christopher Nolan, båda uppriktiga och kompromisslösa i sina visioner, tror Kogonada att bästa sättet att skapa intellektuell dramatik är genom vanställda, groteska gimmicks samt abnorma inslag som endast tyder på grov osäkerhet.

Problemen uppenbarar sig tidigt, även med den duktige Colin Farrell i en av huvudrollerna märks en tydlig dissonans från första rutan. Farrell verkar obekväm, frustrerad och vilsen i en roll som är tänkt att vara reflekterande kring ensamhet och utanförskap, men som endast ter sig konstlad. Margot Robbie som gradvis velat bygga sig ett mer respektabelt renommé efter sin hopplöst plastiga insats som DC-antihjälten Harley Quinn är efter sin triumf i Barbie tillbaka i ett skådespel som är dränkt i livshotande kemiska tillsatser. Robbie flaxar med ögonen, gnölar på en oinspirerad amerikansk accent och verkar ha slagit på autopiloten redan innan kameran gått igång.

Dock är det svårt att ifrågasätta bristen på passion hos Farrell och Robbie. Manuskriptet och regin som demonstreras är raka motsatsen till filmtitelns adjektiv stor, vacker och vågad. Istället är detta en provocerande tondöv pekoral som tror sig vara först i berättarkonstens historia att förklara innebörden av acceptans och konsten att gå vidare i livet. Manusförfattaren Seth Reiss är ingen vårkyckling vad gäller att skriva manus, erfarenheten spänner över ett par tv-serier och nu senast filmen The Menu med Anya Taylor-Joy. Därför är det oförlåtligt – för att inte säga obegripligt, varför Reiss skapat ett manus som liknar något en aspirerande filmstudent slängt ihop som ett första utkast för en introduktionskurs i filmvetenskap.

Reiss och Kognada intalar sig att publiken aldrig har sett filmer från Miranda July eller Wes Anderson. Alla försök att verka udda, klurig och underfundig slutar i total travesti. Inte blir det bättre av att filmens berättelse kräver ett löst, ledigt och lekfullt handlag, men det som erbjuds är lika stelt, fult och oinspirerande som armaturer i solitt bly. En tendens för katastrofala filmer är den totala panik som infinner sig då de mest grundläggande aspekterna rämnar. Detta leder till en sorts kreativ hysteri där publiken tvingas bli en gås som valts ut att bli foie gras. Snart kommer sekvenser som jag trodde bara existerade i förvridna skräckfilmer eller feberdrömmar, där Colin Farrell – med hysteriskt ledsen blick, sjunger och dansar, Margot Robbie kör bil och lyssnar till en monoton GPS, sedan lite kontrafaktiska tillbakablickar som är bortom det usla vad gäller utförande och dramaturgi. I sin vilja att sticka ut blir resultatet istället ett patetiskt lapptäcke av de mest provocerande intetsägande independent-filmer som prioriterar det självgoda, lustiga och snedvridna framför substans.

Som kronan på verket är A Big Bold Beautiful Journey också grotesk från ett visuellt perspektiv. Fotot är livlöst, kornigt och kompositionen skrattretande pretentiös och överspänd. Detta toppas med att filmens budget inte tycks ha inkluderat en ljustekniker, detta då flertalet scener är inspelade i totalt mörker, något som kanske inte är så illa med tanke på den totala smörja som utspelar sig.

Filmrecension: The Lobster – Colin Farrell gör nog sin hittills bästa roll

by

IMG_2135.CR2
IMG_2135.CR2

thelobster

The Lobster
Betyg 3

The Lobster är en satirisk framtidsdystopi av den grekiska regissören Yorgos Lanthimos som med filmen gör debut med en engelskspråkig film efter sina tidigare succéer Dogtooth som kom 2009, Attenberg 2010 och Alps 2011. The Lobster visar på Stockholm Filmfestival och är en av de filmer som måste ses. Med det stjärnuppbåd filmen har i rollistan med Colin Farrell och Rachel Weisz lär den få svensk distribution till biodukarna utanför festivalen också.

Om du är ensamstående måste du hitta någon att leva tillsammans med. Det gör du enklast genom att checka in på ett särskilt hotell där du kan träffa andra ensamstående. Det som är lite farligt med att söka någon att leva med på detta hotell är att om du inte hittar någon på 45 dagar blir du förvandlad till ett djur. Du får dock själv välja vilket djur du ska bli.

I förlängningen betyder det ju att det vimlar av djur på oväntade platser och om du dödar en kanin för att äta den riskerar du att äta upp en släkting, som förvandlats till denna kanin. Detta spär är dock inte filmens huvudspår som väl ändå är frågan om tvåsamhet och att misslyckas hitta någon att leva med är ett öde värre än det värsta.

The Lobster är en surrealistisk film om vår längtan efter tvåsamhet – och om hur vi förväxlar likhet med kärlek – eller om att det är småsaker som binder oss tillsammans. Eller så handlar filmen om att oavsett vilket grupp du försöker tillhöra har den stenhårda regler för den som bryter mönstret. Filmen har flera spår och det är lite upp till den som tittar att tolka själv.

Filmen har, som jag nämnt, ett uppbåd av skådespelare av hög kvalitet. Frågan är om inte Colin Farrell nu gör sitt livs hittills bästa roll.

Vissa scener var oerhört roliga och satiriska. Filmen vann juryns pris på Cannes filmfestival och har på den internationella filmdatabasen IMDB hittills fått ett genomsnittsbetyg på 7,7 av 10 möjliga.

Filmen är rolig, annorlunda, tankeväckande och lite svår att skaka av sig. Att den inte för högre betyg än 3 beror på att den av och till är lite över-pretentiös och att en hel del var lite förutsägbart.

Filmrecension: Winter´s Tale

by

winterstale

Winter´s Tale
Betyg: 3

Winter´s Tale är mystisk magisk berättelse om kampen mellan ljuset och mörkret, eller kärlek och kaos, godhet och ondska. Handlingen utspelar sig under 1800-talet i ett mytomspunnet New York där sagor kan utspela sig. Akiva Goldsman gör här sin regidebut och har även skrivit manus baserat på romanen av Mark Helprin.

Tjuven Peter Lake som vuxit upp föräldralös måste fly från New York efter att ha kommit i konflikt med tjuvarnas ledare. Peter möter då Beverly Penn, en ung, rik överklasskvinna som har lungsot och är döende. De två blir förälskade. Peter spelas av Colin Farrell och Beverly av Jessica Brown Findlay. Tjuvarnas grymma ledare spelas av Russel Crow och flera stora skådespelare är med i biroller, som William Hurt och Will Smith.

Filmen är inspelad i ett brunmurrigt dimmigt ljus som gör att det på många sätt känns som att miljön är en magisk tid. När det därför kommer en vit häst med magiska krafter känns det inte konstigt på något sätt. Vi befinner oss i en miljö där grym verklighet går hand i hand med sagans magi.

Varje människa har ett mirakel i sig. I allt finns ett ljus och det är ljuset i världen som förenar oss alla. Stjärnorna är människor som levt. Filmen är fylld av sådana uttryck. Själv är jag svag för och intresserad av det som finns utanför vår påtagliga verklighet. Jag tror att den som avskyr tal om att det finns någon mening med saker eller att det finns krafter utanför det vi kan se med våra ögon: den personen har nog inte så stor behållning av filmen, trots den imponerande rollistan med stora skådespelare. Men den som liksom jag är öppen för att livet kan vara mer än det vi ser och hör – den kan helt klart få ut en hel del av de två timmar och fyrtio minuter som filmen varar.

Däremot är filmen rätt övertydlig och en hel del är förutsägbart och överdrivet. Den är värd att se men är inget mästerverk.

I rollerna:
Colin Farrell – Peter Lake
Russell Crowe – Pearly Soames
Jessica Brown Findlay – Beverly Penn
Jennifer Connelly – Virginia Gamely
William Hurt – Isaac Penn
Eva Marie Saint – Adult Willa
Will Smith – Judge
Ripley Sobo – Abby
Finn Wittrock – Gabriel

Filmrecension: Total Recall skulle blivit så mycket bättre om hälften av explosionerna klipptes bort

by

Total Recall
Betyg: 3
Biopremiär i Sverige: 9 augusti 2012

Grundberättelsen är fantasieggande: den utspelar sig i en framtid där en stor del av jorden förstörts i miljökatastrofer och endast två nationer finns kvar: den förenade brittiska nationen och kolonin. Britterna utnyttjar människorna från kolonin som billig och nedtryckt arbetskraft. En av dessa industriarbetare från kolonin är Douglas Quaid, som spelas av Colin Farrell. För att stå ut med sin enformiga tillvaro som till stor del består av slit besöker han Recall, ett ställe där människor kan få falska minnesbilder inplanterade i sin hjärna. Ganska skrämmande bild av hur underhållningsindustrin kan fungera: som ett opium för förtryckta människor. Om verkligheten är för vidrig och grå: få lite låtsasminnen med hjälp av kemikalier och fortsätta vara förtryckt men glad ändå.

Filmen bygger på en novellen ”We can remember it for you wholesale” av Blade runner-författaren Philip K Dick och har gjorts som film med actionshjälten Arnold Schwarzenegger. Den versionen kom 1990 och var en våldsam science fiction-thriller.

Jag tror att många väntar sig att den nya versionen med en så etablerad skådespelare som Colin Farrell i huvudrollen skulle bygga mer på bra insatser av skådespelarna. Tyvärr infrias inte den förhoppningen. Colin Farrell får mest springa omkring och skjuta med vapen och hoppa från höga höjder för att överleva enorma explosioner. Synd. Varför använda sig av en duktig skådespelare när det han ska göra bara är actionsscener som inte alls utnyttjar hans kapacitet.

Explosioner är det alldeles för mycket av i filmen. Jag blir trött och uttråkad av allt skjutande. När flera sådana actionjakter är i full gång redan tidigt i filmen är det inte ens spännande. Om huvudkaraktären blir jagad av tjugo soldater som försöker döda honom redan i början, vem tror att de elaka soldaterna ska ha en chans att lyckas? Vad skulle hända med filmen om huvudrollen blev dödad efter en kvart?

Explosioner och skjutvapen är vad filmen bygger på. Trist nog eftersom grundberättelsen är väldigt spännande och skulle kunna utveckals.

Varför filmen ändå för det klart hyggliga betyget 3 beror på:
Scenografin och bilderna. Miljön i denna framtidsvärld är enastående skickligt gjorda.
Delar av berättelsen är engagerande och spännande, framför allt början när livet i kolonin skildras och vi får se hur Douglas och hans arbetskamrat färdas till den brittiska staten för att arbeta i en fabrik där polisrobotar produceras. Lite kul att polisrobotarna ser ut som soldater i Star Wars.
Delar av berättelsen tar också fasta på det mystiska Recall-programmet. Vad är verklighet och vad är nya minnen som planteras? Är allt som händer bara nya minnen, som en dröm? Det temat kunde ha utvecklats mycket mer. Nu är den nya versionen av ”Total Recall” en snygg film men med alldeles för mycket explosioner och meningslös action. Fast det finns ju en målgrupp för sådana filmer så den lär väl få en del biljetter sålda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,