Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Russel Crowe

Filmrecension: The Pope´s Exorcist – tröttsam skräckfilm

by

The Pope´s Exorcist
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 april 2023, online premiär 30 juni 2023
Regi Julius Avery

En skräckfilm om en fruktansvärt stark demon, som är självaste kungen i helvetet, som tar sig in i en liten pojke för att försöka ta sig vidare in i en av påvens närmaste präster. Denna exorcist-skräckfilm är inspirerad av berättelser av och om Vatikanens exorcist Fader Gabriele Amorth (som spelas av Oscarbelönade Russell Crowe). Berättelsen kommer ut Amorths arkiv där han berättar om fall han hanterat och detta fall var påfrestande, farligt och utmanande och avslöjar en konspiration som Vatikanen desperat försökt hålla hemlig.

Russel Crowe är en duktig skådespelare och filmen har sina poäng, bland annat när han Amorth ställs inför en undersökningskommission och han är tydlig med att av alla de fall han tillkallas för att hjälpa till extremt sällan verkligen handlar om onda andar som behöver drivas ut. Ofta är det mentala sjukdomar eller andra sjukdomar och då hänvisar han de drabbade vidare till läkare och/eller psykologer.

Men trots bra skådespelare och bra filmteknik är detta för mig ändå bara bara en skräckfilm som skruvas på alltför hög nivå.

Att det finns onda andar, eller demoner, och att de kan rent fysiskt skada människor – det är en tro eller uppfattning som finns inom vissa katolska rörelser och inom spiritism (som inte ska förväxlar med spiritualism). Inom spiritism liksom inom spiritualism tror man på att det finns medium som kan förmedla kommunikation med andar. Andar eller andevärldens, anses vara existensen av de människor och djur som avlidit. Inom spiritualismen tror man dock inte på existensen av sådana onda andar eller demoner. Inom spiritualismen menar man att andevärlden (existensen av andar) är ljus och vill människor väl – och inte kan eller vill skada människor.

Denna film handlar om Vatikanens exorcist Fader Gabriele Amorth som dog 2016. Alla inom katolska kyrkan tror ju inte på demoner av detta slag. Jag tycker det är en stor brist i filmen att den knappt tar upp att inte alla katoliker tror på demoner eller exotism. Filmens berättelse köper tyvärr tron på onda demoner rakt av. Den enda person som är kritisk mot och ifrågasätter existensen av onda andar som tar människor i besittning och skador människor framställs som löjeväckande.

Nej det är klart att en film, speciellt inom skräckfilm, behöver bygga på fakta eller vara realistisk, men i detta fall är det så uppenbart skapat bara för att skrämmas som underhållning. Det var rätt tröttsamt att orka se klart filmen.

Filmrecension: Winter´s Tale

by

winterstale

Winter´s Tale
Betyg: 3

Winter´s Tale är mystisk magisk berättelse om kampen mellan ljuset och mörkret, eller kärlek och kaos, godhet och ondska. Handlingen utspelar sig under 1800-talet i ett mytomspunnet New York där sagor kan utspela sig. Akiva Goldsman gör här sin regidebut och har även skrivit manus baserat på romanen av Mark Helprin.

Tjuven Peter Lake som vuxit upp föräldralös måste fly från New York efter att ha kommit i konflikt med tjuvarnas ledare. Peter möter då Beverly Penn, en ung, rik överklasskvinna som har lungsot och är döende. De två blir förälskade. Peter spelas av Colin Farrell och Beverly av Jessica Brown Findlay. Tjuvarnas grymma ledare spelas av Russel Crow och flera stora skådespelare är med i biroller, som William Hurt och Will Smith.

Filmen är inspelad i ett brunmurrigt dimmigt ljus som gör att det på många sätt känns som att miljön är en magisk tid. När det därför kommer en vit häst med magiska krafter känns det inte konstigt på något sätt. Vi befinner oss i en miljö där grym verklighet går hand i hand med sagans magi.

Varje människa har ett mirakel i sig. I allt finns ett ljus och det är ljuset i världen som förenar oss alla. Stjärnorna är människor som levt. Filmen är fylld av sådana uttryck. Själv är jag svag för och intresserad av det som finns utanför vår påtagliga verklighet. Jag tror att den som avskyr tal om att det finns någon mening med saker eller att det finns krafter utanför det vi kan se med våra ögon: den personen har nog inte så stor behållning av filmen, trots den imponerande rollistan med stora skådespelare. Men den som liksom jag är öppen för att livet kan vara mer än det vi ser och hör – den kan helt klart få ut en hel del av de två timmar och fyrtio minuter som filmen varar.

Däremot är filmen rätt övertydlig och en hel del är förutsägbart och överdrivet. Den är värd att se men är inget mästerverk.

I rollerna:
Colin Farrell – Peter Lake
Russell Crowe – Pearly Soames
Jessica Brown Findlay – Beverly Penn
Jennifer Connelly – Virginia Gamely
William Hurt – Isaac Penn
Eva Marie Saint – Adult Willa
Will Smith – Judge
Ripley Sobo – Abby
Finn Wittrock – Gabriel

Filmrecension: Les Misérables

by

Les Misérables

Les Misérables
Betyg: 5
Premiär: 18 Januari 2013

Victor Hugo skrev Les Misérables för över 130 år sedan (1862), verket gjordes om till en musikal 1980 och har sedan dess mött enorm framgång i båda formerna. 2010 inleddes Tom Hoopers filmatisering av musikalen och efter en succéartad premiär i London den 7 december 2012 har filmen äntligen nått svensk mark.

Les Misérables handlar om före detta brottslingen men numera borgmästaren Jean Valjean (Hugh Jackman), som bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att hjälpa olyckliga Fantines (Anne Hathaway) dotter samtidigt som han konstant förföljs av lagens kämpe, envisa och självrättfärdige Javert (Russell Crowe). Vi får följa huvudpersonerna genom en rad missöden medan nya färgstarka karaktärer konstant introduceras för att hjälpa eller stjälpa dem.

Som titeln antyder innehåller musikalen en riklig mängd bedrövelse. De mörka miljöerna avspeglar Victor Hugos dystopiska bild av 1830-talets Paris vars största samhällsproblem blottas ocensurerat. Men trots att det aldrig kan bli fråga om någon feel good-film innehåller mästerverket både humoristiska och otippat vackra scener. Den komiska sidan står framförallt det bedrägliga paret Thenardier för, i form av trickstern Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter som lyckas liva upp stämningen rejält.

Det finns ytterst få saker att klanka ner på i denna mästerliga konversion av en underbar musikal till den stora duken. Russell Crowe, som onekligen är en fantastisk skådespelare, kan tyvärr kännas lite mindre lämplig i rollen som mäktiga Javert, en karaktär vars röst gärna kunde få visa lite mer auktoritet, men det är inget som förstör i längden utan något som snabbt glöms bort i filmens händelserika tempo.

Tom Hooper vars The King’s Speech vann 4 av sina 12 oscarsnomineringar återvänder till prisgalan i år med nya förhoppningar. Les Misérables är nominerad i sju kategorier, bland annat, helt rättfärdigat, för bästa film. Både Hugh Jackman och Anne Hathaway är nominerade för sina utomordentliga prestationer.

Recension av The next three days med Russel Crowe

by

Russel Crowe är en duktig skådespelare. Allra mest briljerar han när han får spela ett slags actionhjältar som är hjältar lite ofrivilligt och kanske också är lite klantiga som hjältar. På så sätt är rollen i ”The next three days” som klippt och skuren åt honom.
Han spelar collegeläraren John Brennan vars fru blir gripen och dömd för mord. John Brennan vägrar att tro att frun har mördat, fast bevisen verkar övertydliga. Frun kommer i fängelse och han får själv ta hand om deras son. När överklaganden inte tas upp och frun tycks få sitta kvar i fängelset hela livet blir Brennan desperat. Han bestämmer sig för att frita sin fru.
Han går vetenskapligt tillväga och träffar en expert på fritagningar ur fängelse. I detalj planerar han hur han ska göra. Det går inte så bra i början i alla fall. Han blir lurad i den undre världen.
Samtidigt som John Brennan skaffar allt han behöver för att befria sin fru träffar han en trevlig kvinna med sin dotter på en lekplats och sonen blir god vän med den flickan. Tycke verkar uppstå mellan den kvinnan och Brennan. Och samtidigt verkar Brennan tappa verklighetsförankringen. Alla andra verkar inse det faktum att hans fru begått mordet, till och med hon själv.
Spänningen ökar därför inför fritagningen: kommer frun att vägra följa med, kommer sonen att vägra följa med?

Handlingen utspelar sig i Pittsburg och det är tydligen en av de städer som efter attackerna den 11 september fått extra hårda riktlinjer hur polis och myndigheter ska agera och snabbt och effektivt stänga av staden vid olika grova brott. Det är ett bra slag mot övervakningsguruer att visa att hur övervakad en stad eller en stat än är, då finns det ändå kryphål att smita igenom. Total övervakning är aldrig svaret på samhällsproblem.

Jag gillar Russel Crowe och missar inte någon film med honom. Filmen är spännande och har några oväntade vändningar. Vad jag ska se får filmen också hyggligt betyg av de flesta filmkritiker, betyg 3 i såväl Expressen som i MovieZine. Maaret Koskinen i DN ger dock bara betyg 2 och menar att regissören gapar över för mycket.

Den söker samtidigt vara familjdrama, whodunit och prisonbreakfilm med samhällskritiska anspråk – och förlorar sig själv på vägen.

Filmen är dock mer än två timmar och tio minuter, vilket är i iängsta laget. Regissören Paul Haggis har bland annat fått Oscar för manus till ”Million dollar baby” – men den filmen är mycket mer flera filmer i en film.

Jag är lite irriterad på att det i reklamen för ”The next three days” står att Liam Neeson är med. Han är bara med i en scen. Så det är att ta i att locka med honom. Nu behövs ju inte det eftersom Russel Crowe är dragnamn i sig, men jag gillar ju Liam Neeson och hade gärna sett mer av honom.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,