Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

by

Everest: The Other Side

Everest: The Other Side
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 oktober 2026
Regi Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi

Vilktn äventyr vi får följa med på. Som väntat är filmen fylld av fantastiskt foto med vyer från berget Everest och omgivningarna. Men denna dokumentär är mycket mer än så. Som alla starka och stora dokumentärer berättar den något mer än om de personer eller händelser som skildras. Den har något att säga oss alla, den berättar om saker vi alla kan relatera till.

Vi får följa elitbergs-klättrarna och skidåkarna Jim Morrison och Hilaree Nelson som träffas under ett klättrings-expedition och finner kärleken i varandra. Båda når den absoluta toppen inom sin elit-klättning. Tillsammans drömmer de om att bestiga Mount Everest via den direkta nordväggen – en av bergets svåraste och farligaste leder – och sedan åka skidor hela vägen ner. Den första och förmodligen lättaste delen i utmaningen är att få tillåtelse av Kina att bestiga Everest från den norra sidan som ligger inom den kinesisk nationen. Den delen lyckades de ordna ganska snart.

Att förbereda sig inför en sådan utmaning består av många delar. De måste träna på olika sätt, ha ingående information om terrängen och planera hur de ska ta sig fram, de måste träna fysiskt också förstås för att klara den tunnare luften så högt upp och de måste ha rätt utrustning.

Ett stort plus för denna dokumentär är att den inte enbart fokuserar på själva förberedelsen och utförandet utan också om hur det är att leva med familj och samtidigt ha en så stark passion. Hilaree Nelson har två söner som hon måste lämna i flera månader med jämna mellanrum då hon ska iväg på olika områden där de ska träna eller på annat sätt förbereda sig. Vi får möta hennes två barn som får berätta hur de tänker kring att mamma är borta så länge ibland och vi får höra Hilaree Nelson berätta varför hon helt enkelt inte kan säga nej till sin passion. Att få en inblick i hur det är att vara mamma och vilja vara med sina barn och samtidigt ha en glöd, en passion som driver henne är en intressant del i dokumentären.

Hur har de råd att ge så mycket tid åt detta? De har förstås sponsorer. Det är inte bara expeditionen på Everest som kostar, de är lång förberedelse-tid som kostar och de måste hyra in guider och andra som ska delta i expeditionen och de måste ha perfekt utrustning. Allt kostar. Hilaree Nelson förklarar för sina två barn varför hon måste åka iväg i flera månader och då säger hon att det är detta hon försörjer sig på. Det är lite genomskinligt att de har krav från sina sponsorer. De har till exempel kläder, speciellt jackor som klarar att utsättas för de tuffa vädret och på alla foton och filmklipp syns symbolen för och namnet på detta klädmärke. Det är lite trist som tittare förstås att det är så övertydligt vilken företag som är en huvudsponsor. Men det är förstås krav för att de ska kunna ha råd att genomföra projektet. Jim Morrison får vi veta lite mindre om när det handlar om hans privatliv. Ganska långt in i dokumentären får vi reda på att hans tidigare fru och barn har avlidit och att han lever med denna tunga sorg.

En av dokumentärens mest intressanta del sipprar fram mot slutet och handlar om stora upplevelser av mer än det fysiska. Uppe på bergen där luften är tunnare är närheten till moln och himmel närmare än på marken och flera av bergsklättrare berättar om andliga möten de haft på bergens toppar. De kan berätta hur de upplevt att vänner eller familjemedlemmar som dött kan visa sig för dem där uppe, att de kan känna deras närvaro och både höra och se dem. Det säger något mer än om klättring. Alla som söker något och gör det seriöst, målmedvetet och på djupet hittar ofta något mer – något som har med de existentiella frågorna att göra.

Filmrecension: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

by

De Gaulle: Frihetens röst

De Gaulle: Frihetens röst
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 oktober 2026
Regi Antonin Baudry

En uppfriskande skildring av andra världskriget sett ut fransk synvinkel där den annars så dominerande amerikanska historieskrivningen ifrågasätts.

Detta är den andra storfilmen av två Charles de Gaulle och andra världskriget. I den första – som Kulturbloggen recenserat här – kollapsar Frankrike och dess regering ger upp då de tyska nazisterna ockuperar landet. General de Gaulle flyr till London och är en av de få som vägrar ge upp och ensam mot alla tar han en stor risk och samlar några andra fransmän som liksom han inte vill ge upp och försöker övertyga världen om att slaget om Frankrike varken är över eller förlorat.

I denna andra film, De Gaulle: Frihetens röst får vi följa den franska frihetskampen under de sista åren av andra världskriget och vi får också se hur de Gaulle börjar agera mer politiskt klokt. Det är en stor ögon-öppnare att se de fula spelet av USA med den amerikanska presidenten Roosevelt i spetsen. Om filmen berättar det verkliga förhållandena visar de att USA hade långtgående planer på att efter andra världskriget göra Frankrike till en delstat eller lydstat under amerikansk flagg. Denna berättelse har många jag känner som växt upp i Frankrike känt till men i svenska skolor har nog aldrig detta kommit fram. Där har de allierade med USA i spetsen fått all ära för att de tyska nazisterna förlorade andra världskriget.

Också denna andra film är liksom den första en fascinerande och berörande film om att stå för sin övertygelse och tro på sitt lands rätt att vara ett fritt land. Dessa två franska mastodontfilmer avslöjar tillsammans historiens kraft som politiskt vapen.

Det är några långa krigsscener i ökenlandskap som delvis är långdragna men samtidigt mycket välgjorda och intressanta på en mörkt sätt, förstås. Att se konkret hur krig dödar och hur detta dödande gick till under 1940-talet är både obehagligt och ruggigt realistiskt.

Jag såg att Aftonbladet skriver om den första filmen att den berättas ur franskt perspektiv och inga andra synvinklar visas.

Det känner jag är på tiden att den franska synvinkeln nu förs fram. Den har inte berättats tidigare utanför Frankrike. I västvärlden och Sverige i synnerhet har den amerikanska propagandan fått styra. Att USA faktiskt ville ha Frankrike som sin lydstat och att USA inte ville att Frankrike skulle få vara en självständig nation har inte avslöjats av alla amerikanska storfilmer som hyllar den amerikanska inblandningen i andra världskriget.

Denna andra film är spännande och mäktig.

Filmrecension: Flyktdjur – mörkt och jämngrått

by

Flyktdjur

Flyktdjur
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 oktober 2026
Manus Mikael Palm och Henrik Vikander
Regi Mikael Palm

En film med höga ambitioner som inte riktigt lyckas. I ett pressmeddelande om filmer står det:
Vad händer med relationerna till människorna vi älskar när vi inte klarar av att möta våra egna känslor? Ett lågmält drama om relationer, identitet och människans längtan efter
förändring.

Jag tycker inte denna film lyckas förmedla det som är dess intention. Lågmält stämmer dock, men det lågmälda tar över så mycket att det blir svårt att engagera sig eller förstå sig på någon av filmens karaktärer. Filmens skapare har nog medvetet utelämnat en del för att vi ska tänka och känna själva men det blir inte helt lyckat. Det är för mycket som är oförklarat

Duktiga skådespelaren David Fukamachi Regnfors spelar en ung man, Karl, som bor i en stor herrgård tillsammans med sin flickvän flickvän Nathalie (Cia Bosse). Det är lite trist att se David Fukamachi Regnfors i en roll där han mest ska gå runt med stenansikte då jag sett honom många gånger på teaterscener och sett hans breda register.

Karl och Nathalie deltar i ett tystnadsläger. Denna retreat med långa meditationspass skildras orealistiskt. Det är klart att det finns väldigt många olika sätt att arrangera läger där människor ska meditera och göra allt i några dagar under tystnad. Men då jag varit med på många olika sådana är denna överdrivet filmad som om det är någon slags sekt. Det är också svårt att som tittare känna eller se vad som väcks inom Karl. Det är också rörigt att veta vad som ska vara ”den verkliga” händelsen och vad som är fantasi. Det finns flera filmer som skildrar människor som pendlar mellan fantasi och verklighet och som gör det bra och starkt. Här är allt väldigt mörkt och jämngrått.

Ett litet, litet plus får filmen dock för en hel del suggestiva foton och för duktiga skådespelare. Men det räcker för att orka engagera sig i handlingen som inte når fram riktigt.

Filmrecension: Sense and Sensibility – förförande vacker, helt enkelt oemotståndlig

by

Sense and Sensibility

Sense and Sensibility
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 oktober 2026
Regi Georgia Oakley
I rollerna Daisy Edgar-Jones, Esmé Creed-Miles, Bodhi Rae Breathnach, George MacKay, Caitríona Balfe, Herbert Nordrum, Fiona Shaw, Frank Dillane m.fl.

Välgjord filmatisering av Jane Austen älskade roman Förnuft och känsla (Sense and Sensibility). Det finns flera tidigare och dessutom tv-serier. Att se denna nya filmatisering är förmodligen ett måste att se för alla Jane Austen-fans. Denna nya i regi av Georgia Oakley är välgjord, har fint foto och duktiga skådespelare. Den bryter inte någon ny mark i tolkningen, vilket jag inte tycker behövs. Arvet från Jane Austen förvaltas väl. Vi vet vad vi ska försjunka i när filmen startar, två timmar och tolv minuter av romantisk tidsförflyttning till Jane Austens värld.

Vi får följa tre systrar med fokus på de två äldsta och deras relationer till någon de är förälskad de. De två systrarna är olika, den ena är förnuftig och styrs av logik med den andra är full av känslor som gärna bubblar över. Och när de möter uppförsbackar och utmaningar i kärlekslivet tvingas de att lära sig av varandras styrkor.

Livet för kvinnor var annorlunda under 1700-talets slut, tiden som skildras i romanen och filmen. Jane Austens roman Förnuft och känsla gavs ut år 1811 och handlingen utspelas under 1790-talet. Men också människor idag kan relatera till vissa delar av kärleksrelationernas utmaningar som att våga stå för sina känslor, våga öppna sig och framför allt om relationer mellan systrar eller syskon. Vi är kanske inte fullt så moderna som vi tror eller så finns det något som förenar 1700-talets människor med dagens människor.

Det är en charmig berättelse om kärlek och systerskap, med två duktiga skådespelare, Daisy Edgar-Jones och Esmé Creed-Miles, i huvudrollerna. Vacker och underhållande och för att njuta av filmen behöver ingen ha läst boken eller sett tidigare filmer. Självklart kommer de som ser allt av Jane Austen att bedöma filmen efter andra riktlinjer men jag tänker att filmen måste bedömas helt utefter sina förutsättningar. Den står för sig själv och är förförande elegant och berörande. Helt enkelt oemotståndlig.

Filmrecension: Clayface – originell och oförutsägbar och väldigt spännande

by

Clayface originell och oförutsägbar och väldigt spännande

Clayface
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi James Watkins

I vad som började som en ursprungsidé från moderna skräckmästaren Mike Flanagan, som skrev ursprungliga manusversionen och pitchade den för Warner Bros, med inspiration från Batman: The Animated Series tvådelade avsnitten ”Fear of Clay” fick senare se sig omarbetas av Hossein Amini (som bland annat skrivit manuset till Drive) och regisseras av James Watkins (Eden Lake, Speak No Evil) istället för Flanagan som blev upptagen med den hyllade Prime Video-serien Carrie och nya Excorcist: Martyrs som då alltså lämnade ifrån sig stafettpinnen. Den nya manusförfattaren och regissören har tidigare jobbat tillsammans på tv-serien McMafia. Det är dock oklart vad som är Flanagans ursprungliga idéer och visioner, men min gissning hamnar på att den hade haft ännu mer betoning på skräckelementen än den faktiskt fick nu.

I huvudrollen har vi Tom Rhys Harries (The Gentlemen, White Lines) som skådespelaren Matt Hagen som under en utenatt låter sig förföras av maffiabruden Theresa, spelad av Ruby Spear som slog igenom i serieversionen av The Gentlemen och nu också fått en framträdande roll. Deras lilla droginducerade fling slutar i trångmål när bossen Markos Szabo, spelad av ingen mindre än svensken David Dencik, konfronterar honom och förstör hans ansikte och liv fullständigt. Vilket får Matt att söka upp en så kallad alternativ läkare som mot bättre vetande injicerar nanorobotar för att återställa hans hud och ansikte. Vilket till en början går bra, tills det totalt faller ihop igen. Vilket Matt löser med en ännu större dos, den här gången en överdos, och resultat blir minst sagt blandat. Beroende på tankar och känslor tycks hans ansikte ändras och för en skådespelare som spelar en skådespelare är det väl lätt att tänka att det är en slags metafor för skådisars ”många ansikten” och gestaltningar – samtidigt som det här också är en direkt fysisk funktion – men kanske också en metafor för de många masker vi alla bär med oss och använder vid olika sociala behov och situationer. Det blir lite boddy horror som exempelvis The Substance.

Läkaren Caitlyn, spelad av Namoi Ackie som senast hade storroller i Blink Twice och Mickey 17, kommer lite för nära Matt och det blir suddigt vad hon gör som läkare och som privatperson. Hon är förlovad med polisen John – spelad av Max Minghella som kanske är mest känd som Commander Nick Blaine i The Handmaid’s Tale men också medverkade i serien Industry – som både tampas med den tunga kriminaliteten i Gotham och sina känslor för sin flickvän han är orolig för kommer för nära sin patient. Han försöker också reda ut den korruption som Markos breder ut över staden med mutor och hot om våld. Exempelvis blir det lite komiskt när han ger komplimang till sin chef för den guldklocka han bär – ofta använd som symbol för girighet och korrupta chefer som egentligen inte ska ha råd med sådan lyx, men de säger inget mer än så eller drar det vidare utan det landar i den antydningen. Mer behövs nämligen inte.

Mycket speltid går åt Matt och hans personliga resa och att komma underfund med sitt liv efter att ha förlorat kändisskapet och sin skönhet. Den som förväntar sig en vanlig superhjältefilm kommer nog bli besviken då det är mer fokus på drama och personlig utveckling än action och snabba fighter. Men för oss som sedan länge fått suphjälte-fatigue är denna nytänkande skildring varmt välkommen och den hämndhistoria som ändå berättas är originell och oförutsägbar vilket gjorde att den ändå kändes väldigt spännande och kanske inte traditionellt läskig men ändå fanns rötterna av skräck kvar där i förevädningen att tappa kontrollen över vem en är och kan tänkas göra för hämnd oberoende av tidigare relation. Obesvarad kärlek och vad den kan göra med oss stångas huvudkaraktären med också ända in i det öppna och obehagliga slutet. Det landar bra men jag hoppas inte det blir en serie filmer som till sist vattnar ur det nya egna greppet helt.