Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

by

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” Greta-priset för 2020 års bästa svenska film. Ett pressmeddelande berättar:

Motiveringen är som följer:
“En ömsint hyllning till det lilla livet i det stora, målad i nyanser som aldrig låter svärtan ta över utan ger rymlig plats för ljus, värme, hopp och leende. Särskilt fint skildras familjerelationen och parförhållandet mellan Uje och Therese – sannerligen ett av de mest harmoniska i en svensk filmhistoria redo att med öppna armar välkomna regissör Schyffert.”

Regissören Henrik Schyffert kommenterar:
– Det är oerhört smickrande att bli tilldelad årets Greta av Svenska Filmkritikerförbundet. Jag delar vördnadsfullt det här priset med alla i teamet! Det finns ett ofog bland skapande människor i det här landet att hävda att “man inte ska bry sig om kritikerna…”. Jag tycker precis tvärtom. Lyssna på kritikerna. Dom är proffs och vet vad dom snackar om! Åtminstone i det här fallet …

Med “Spring Uje spring”, en självbiografisk spelfilm om och med den Parkinson-drabbade musikern Uje Brandelius och baserad på dennes scenföreställning från 2016 med samma namn, tilldelas Henrik Schyffert sin första Greta. Bland tidigare pristagare under 2010-talet finns Levan Akins “And Then We Danced” (2019), Ali Abbasis “Gräns” (2018), Ruben Östlunds “The Square” (2017), Johannes Nyholms “Jätten” (2016), Peter Grönlunds “Tjuvheder” (2015), Anna Odells “Återträffen” (2013) och Gabriela Pichlers “Äta sova dö” (2012).

Svenska Filmkritikerförbundets pris, sedan 2000 kallat Greta, delas ut årligen efter omröstning bland förbundets medlemmar. Genom åren har priset tillfallit filmer av Bo Widerberg, Tage Danielsson, Stefan Jarl, Andrej Tarkovskij, Ingmar Bergman, Lasse Hallström, Jan Troell, Roy Andersson, Lukas Moodysson med flera.

Filmrecension:

by

Foto: Charlotta Tengroth

Om Inga
Titel: Om Inga
Betyg: 3
Visas på SVT Play

Fanny joggar snabbt, Inga går långsamt. Det skiljer flera år emellan dem. Fanny är 45, Inga har fyllt 92 år. De är vänner och Fanny följer med på Ingas dröm. Hon vill tillbaka till den platsen där hon verkligen känt sig fri och lycklig. Hon vill tillbaka till Aten, Grekland.

Inga Landgré föddes i Stockholm 1927 och är en skådespelare utbildad via Calle Flygare Teaterskola. Hon har blandat annat spelat i Ingmar Bergmans ”Kris”, ”Kvinnodröm” och ”Det sjunde inseglet” och på de flesta teatrar runt om i Sverige. Hon har vunnit flera priser och blivit oerhört hyllad för sina roller både på scen och på filmduken. Mycket av detta är vida känt kring Inga men vissa saker som kommer fram i dokumentären är nytt. Till exempel att hon var kurir i motståndsrörelsen under juntatiden, hon hjälpte till genom att smuggla filmer i bh:n.

Vi får följa med när hon får återse sitt Grekland och återuppleva minnena hon känt där. Vi får gå med på promenaderna kring husen och doppen i havet, men allra starkast är när Inga ligger i sängen och Fanny står lutandes mot väggen och ställer de där svåra frågorna till Inga. Om livet, om att ha levt livet, om hon skulle vilja leva om sitt liv. Det blir ärligt och en smula mörkt. Inga medger att hon redan som liten önskade sig ofödd och kunde inte se meningen med att leva. Hon förstod sig inte på reglerna kring att äta eller ätas. Hon undrar vad det egentligen fanns för henne på den här jorden. De tankarna ligger kvar där även om hon också är glad att hon levde. I förhållande till dem som inte gjorde det, bland annat vännen Stig Dagerman.

Det är en väldigt varm och öppen skildring av en kvinnas liv och hennes tankar om jordelivet. Om de äktenskap hon haft och vad hon lärt sig genom dem. Vad kärlek är och vad hon trodde det var i förhållande till vad det visade sig vara. Även fast Inga är känd för sina skådespelarprestationer så är det fokus på upplevelsen kring dem än de roller hon har spelat, med bravur, vilket är mycket mer intressant. Att få höra hennes tankar om livet känns som en ynnest och det är vackert fångat på en plats där hon känner sig hemma och fri, i det vackra Aten.

”Men du har velat leva?” frågar Fanny. ”Ja tydligen, här sitter jag kvar” svarar Inga med ett leende. Inte helt övertygande men ändå, här sitter hon kvar. Och det sista vi lämnas med är ändå uppmaningen till att stanna kvar. De står i natten och andas långsamt. Fanny frågar försynt vilket det bästa rådet Inga har att ge och det dröjer lite innan hon svarar med stark stämma; lev.

Filmrecension: Se upp för Jönssonligan

by

Se upp för Jönssonligan
Betyg 3
Premiär på C More och TV4 Juldagen 25 december 2020
Regi Tomas Alfredson
I rollerna Henrik Dorsin, Anders Johansson, Hedda Stiernstedt, David Sundin, Reine Brynolfsson, Lena Olin, MyAnna Buring, Henric Holmberg, Pekka Strang

En lång rad av duktiga svenska skådespelare och i regi av en av våra stora svenska filmregissörer, Tomas Alfredson, är det väl ganska självklart att det blir en bra produktion. Har Tomas Alfredson någonsin gjort en dålig film? Henrik Dorsin är oerhört skicklig och helt rätt person att bära rollen som Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson efter Gösta Ekman.

Filmen är rolig och som den ska vara: smått absurd och driver med det mesta. Den gör allt på skoj, det finns inget allvar i botten, som jag ser det. Det tror jag många menar är bra. Underhållning bara för underhållningens skull, för att få skratta och tänka på något annat än verkligen en timme eller två. För mig är det ändå lite svårt att höja en film till skyarna som trots allt har en rätt konstig sensmoral. Jönssonligan är kriminella även om de inte lyckas särskilt bra och för att vi ska acceptera dem och ha dem som våra hjältar måste de som blir bestulna framstå som oerhört giriga och maktgalna och usla.

Filmens sätt att berätta på är att överdriva, att karaktärerna är skrattretande, att Sickans plan är omständligt komisk och att allt är skruvat. Till syvende och sist handlar vars och ens bedömning och behållning av filmen vilken form av humor man har. Jag hade ganska roligt men filmens komik är inte klockren för mig. Det kändes inte som bortslängd tid, det var underhållande och Dorsin är alltid rolig att se i vilken roll som helst. Betyg 3 är godkänt för en film, det är en hygglig bra film. Jag har lagt märke att flera av de etablerade filmkritikerna gett den ännu högre. Att filmen inte får högre betyg av mig beror på att dess komik inte talar helt till mig. Jag har lite svårt för film där karaktärerna görs alltför löjliga och jag har svårt för att göra kriminella till hjältar även om de är misslyckade sådana. För ganska misslyckades karaktärer är det ändå. Plus att jag fick illamående när i en scen familjen blir bjuden på pasta med kattmat. Hedda Stiernstedt spelar fru till Dynamit-Harry och de två har en stor hög med fosterbarn och hela Jönssonligan bort tillsammans i ett slags kollektiv en nedlagd fabrik på Stora Essingen och de är rejält fattiga. Egentligen vill ligan sluta med brott men då Sickan precis kommit ut från fängelset med en “genial plan” kan de inte stå fast vid sitt beslut utan hänger på.

Jodå, den är kul. Jag skrattade emellanåt. Den är rätt absurd och Sickan har planer som med vissa andra skurkars inblandning, äventyrar statsskicket i Finland. Det finns giriga ljusskygga affärsmän som vill förvandla Finlands republik till monarki. Så till syvende och sist hänger betyget på filmen på vilken humor man har.

Filmrecension: Den osynliga flickan – en stark hyllning till kraften i kultur

by

Den osynliga flickan
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 januari 2021

En vacker underbar animerad film från den prisbelönade flerfaldigt Oscarnominerade animationsstudion Cartoon Saloon. Den osynliga flickan är en animerad berättelse om en elvaårig flicka, Parvana, som bor i Kabul i Afganistan och som tvingas klä ut sig till pojke för att kunna överleva. En lysande film om att överleva i en krigshärjat land.

Talibanerna styr staden och flickor och kvinnor får inte vistas utomhus utan en manlig följeslagare. Parvanas pappa, som är lärare, försörjer familjen genom att läsa och skriva för människor som behöver hjälp med det och Parvana är ofta tillsammans med honom på marknadsplatsen. Pappan har lärt Parvana att läsa och skriva och är noga med att hon ska ha undervisning. I centrum för både honom och Parvana står kraften i sagor och berättelser.

En av filmens stora styrkor är hur sagans värld och berättelser vävs in i handlingen, hur vi förstår kraften i berättandet. Att kultur ger människor styrka.

Att låta sin dotter lära sig läsa och inte förtrycka kvinnor är farligt i talibanernas samhälle. En dag kommer talibaner och griper pappan och för bort honom till fängelset. Givetvis finns det ingen rättvisa, ingen rättegång och ingen möjlighet för familjen att träffa pappan i fängelset eller ens få veta hur han mår eller hur han har det.

Parvana bor med sin mamma, storasyster och lillebror som är baby. För att kunna försörja familjen klär Parvana ut sig till pojke, så hon kan ta sig ut på stan och skaffa ströjobb. Hon blir vän med en annan flicka som lever som pojke och tillsammans lyckas de få inkomster och hamnar i olika äventyr.

Filmen är vacker och det är starkt med sagorna som vävs samman med det krigsdrabbade livet i Kabul. Att filmen är animerad är bra. Det gör att den inte blir lika skrämmande som en krigsfilm med mer blodiga scener har blivit. Men ändå har jag lite svårt att se att denna film passar för familjer med mindre barn. Den har engelskt tal och svensk text. Nu vet jag i och för sig att många yngre barn förstår engelska i dagens Sverige. Men man behöver inte vara barn för att älska denna filmpärla. Den är mytisk och vacker men också gripande och tankeväckande. Det fruktansvärda är att många flickor och kvinnor också idag i olika länder är lika förtryckta som Parvana och hennes mamma och syster.

Filmen är en stark hyllning till kraften i kultur och för allas lika värde, en starkt rop på kvinnors och flickors rätt till jämställdhet.

SF, Svensk Filmindustri, borde skämmas över sitt agerande under pandemin

by

Det är sorgligt, det är bedrövligt hur den svenska filmdistributören SF, Svensk Filmindustri, står i en klass för sig i sitt förakt mot risken för filmkritiker att bli smittade av covid-19.

Mer än 9.000 invånare i Sverige har i skrivande stund avlidit med covid-19. Denna pandemi som drabbat världen har drabbat Sverige hårt. Och det är anmärkningsvärt att av alla filmdistributörer som levererar film till svenska biografer är SF den enda som inte låter kritiker få möjlighet att recensera film online. För att se deras pressvisningar måste kritiker ta sig till biografen. Att sitta i en salong och byta luft i två timmar innebär en viss risk för smitta, utan tvekan. Men det handlar ju inte bara om att dela vistelse i lokal. Den som ska recensera ska ta sig till salongen, ofta med kommunala färdmedel. Det har vi fått många bevis för att trängseln varit stor ofta på både bussar, tunnelbana, spårvagn och tåg.

Hur kommer det sig att just den svenska SF inte tar hänsyn till risken för smitta? Till och med de stora amerikanska bolagen som är stenhårda i sin kamp mot piratkopiering har gjort det möjligt för filmkritiker att recensera online. De har ofta haft stor säkerhet kring möjligheten att se filmer online för att recensera, men det har fungerat. Varför envisar SF med att inte ge svenska filmkritiker möjlighet att utföra sitt jobb utan risk för smitta?

Regeringen och Folkhälsomyndigheten har varit hur tydliga som helst med att de som kan jobba hemifrån ska göra det. Nu är förstås den som arrangerar pressvisningen inte arbetsgivare åt filmkritiker men de har trots allt ett stort inflytande över arbetsmiljön för kritiker.

Jag har en tanke om att det kan vara något speciellt med den svenska inställningen. Något som genomsyrat våra myndigheter under pandemin. Det tog många månader innan Folkhälsomyndigheten ansåg att den som arbetar inom äldrevården och möter smittade bör kunna ha tillgång till skyddsutrustning. Det är verkligen skrämmande att det inte var något som Folkhälsomyndigheten rekommenderade från början.

Att Sverige sticker ut bland de skandinaviska länderna med dödstal som är många, många gånger större i förhållande till folkmängd än våra nordiska grannländer har självklart med våra strategi att göra. Stadsepidemiolog Anders Tegnell har gjort många försök att bortförklara skillnaderna. Vi har fått höra att vi har många invandrare än våra grannländer, vi har fått höra att inga andra länder kan räkna så bra som (vilket är skrämmande osant då Sverige är det enda land i Europa som inte klarade av att föra statistik under jul- och nyårshelgerna). Vi har fått höra av Tegnell att vi har många fler trångbodda. Bortförklaringarna är många. Den enkla förklaringen är troligen vår strategi som bland annat innebar att inte rekommendera skyddsutrustning åt personal på äldreboenden och att vi rustat ned vår tillgång till skyddsutrustning. Givetvis har det säkert också påverkat att de andra länderna stängde landet på ett helt annat sätt. I Norge måste de som kommer från exempelvis Storbritannien testas. När den nya, förmodligen smittsammare mutationen, från Storbritannien dök upp litade Folkhälsomyndigheten helt på att de som kommer därifrån inte smittar på bussar eller i taxibilar och så vidare. Det är som att svenska myndigheter inte riktigt på fullt allvar kan ta till sig att pandemin finns. Det är som om Sverige varit skyddat så länge från många svårigheter att dess myndigheter blivit handlingsförlamade.

Bedrövligt är det också att distributörer av den svenskregisserade skräckfilmen Andra sidan inte heller respekterade filmkritikers rätt till skydd mot smittorisken.

Jag kan inte låta bli att se paralleller mellan hur senfärdiga svenska myndigheter och i synnerhet Folkhälsomyndigheten varit i att se allvaret i smittan av covid-19 och hur SF hanterar situationen.

Dan Eliasson, tidigare chefen för MSB, fick avgå då han visade det dåliga omdömet att som chef för en av våra ledande myndigheter i krisstrategin reste till Kanarieöarna. Ändå finns det inget förbud mot att resa dit. Jag kan förstå att han som chef för denna myndighet bör föregå med gott exempel. Men är det inte likadant med Folkhälsomyndigheten? De har varit extremt senfärdiga med att rekommendera skyddsutrustning, extremt sena med att rekommendera munskydd när man inte kan hålla avstånd. Då blir väl följden att företag som SF inte bryr sig om att erbjuda filmkritiker en smittofri miljö. Det är som kollektivtrafikens ägare nu i dagarna förklarat att de inte tänker avvisa någon utan munskydd, trots att myndigheterna sagt att munskydd ska gälla under rusningstimmarna. Så någonstans brister det i det svenska systemet.

Och jag är verkligen besviken på SF.