Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: It Pays to Belong

by

Filmrecension Autofiction¨
Krediteras Is this It?

It Pays to Belong
Dokumentärfilm av Björn Fävremark och John Boisen
Betyg 4
Premiär på Way Out West, sedan begränsad bio i Stockholm, Göteborg och Malmö

Det känns lika logiskt som passande att årets upplaga av Way Out West, som meddelade tidigare att årets festival är helt slutsåld, smygstartar med en musikdokumentär i samarbete med Film i Väst där det tar en titt på den musikscen som föregick festivalen och kanske även inspirerade den. Att det dessutom är festivalens filmprogram som fyller 15 år gör det lite extra speciellt. Men oaktat om det är där en ser filmen, eller på de begränsade biovisningarna i de större städerna, eller på SVT PLAY (30 augusti) eller SVT2 (fredag 4 september 20:00) under K Special, så är det en väldigt varm, humoristisk, personlig och djupdykande titt på ett band som alltid gått sin egen väg och gjort saker på sina villkor och hur ovillkorligt de har omdefinierat sig själva och vad en livespelning är och bör vara i deras format – och hur det mottas av fans och folk som köpt biljetter men inte alltid fått vad de förväntat sig.

Genom intervjuer med popkritiker som Hanna Fahl, Andres Lokko och Fredrik Strage målas personliga åsikter upp om bandet, men också mer långtgående porträtt av bandet men också tiden och kontexten en hel scen växte fram i 2000-talets tidiga Göteborg. HDK Valands konstskola var lika mycket en scen för tankar och idéer som fester och musikframträdanden. Service började som en klubb där olika mindre band kunde möta en publik som vill ha någonting annat än typ U2 men tillsist blev en så stark grogrund för stadens musikaliska framväxt att det växte och blev en musiklabel där Embassy var något av frontfigurer och fadersgestalter. Dåtidens förutsättningar och möjligheter blir också en språngbräda för diskussioner om moderna politiska nedmonteringar av desamma; mindre replokaler och klubbar för nya band att växa upp i och formas kring, mindre pengar och möjligheter att leva på verken. Filmen säger inget av detta rakt ut utan låter tittaren själv bjudas in till reflektion kring vad som varit och vad som är och hur det går baklänges.

Filmen är nominerad till Way Out West Best Music Documentary, vilket inte alls känns konstigt då den så ledigt rör sig mellan det personliga, allmänna och samtidiga historiska som nutida. Liksom bandet själv blir filmen en gränsöverskridande konstbit som exempelvis visar bandet som tittar på och väljer ut fragment med intervjuerna. Regissörerna har tidigare gjort film om exempelvis Håkan Hellström och trion Teddybears men lyckas här ändå att frigöra sig från mallar och styltighet utan låter formen följa bandet och dess starka personligheter och både dess historia och nutid. Att två kapitel fokuserar på London, varav en på grund av hur dess underground musikscen från egentligen 90-talet och framåt även inspirerat den svenska, och en del Paris men också låta det blandas med pubar, festivalspelning som visar sig vara en privatfest med typ två pers och mer lugnande glansiga skärgårdsbilder gör det lika vibrerande som underhållande porträtt som är lika splittrat men sammanhållande och känslomässigt älskvärt och personligt skrattframkallande.

Det egentliga enda minuset jag kan komma att tänka på är att det som beskrivs som av filmskaparna själva är hur de faktiskt har blivit påverkade av dem. Då filmen redan har samma pulserande indie-blod som bandet och dess livsstil vore det inte så dåligt med ytterligare avant gardistiskt breaking the fourth wall-ingång där regissörerna kanske filmar sig själva och samtalar mellan varandra om vad bandet betytt för dem och varför det varit så viktigt att göra denna filmen. Nu lyser det inte riktigt igenom tyvärr. Dock är det inget stort minus men en smal decimal från högre betyg och omdöme. Nästan perfekt passar å andra sidan ändå filmen och bandets anda alldeles perfekt. Det måste få skava lite, precis som Embassys liveframträdanden och musik i helhet.

Filmrecension: De Gaulle: Motståndets pris – ögonöppnare som sätter igång många tankar

by

Filmrecension: De Gaulle Motståndets pris

De Gaulle: Motståndets pris
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Antonin Baudry
Skådespelare Simon Abkarian, Simon Russell Beale, Benoît Magimel, Florian Lesieur, Mathieu Kassovitz, Anamaria Vartolomei

En ögonöppnare om vad som oftast pågår bakom ryggen och dolt för allmänheten. Vi får följa Charles de Gaulle Ja, Charles de Gaulle var general i Frankrike och vägrade acceptera den franska ledningens beslut att lägga sig platt för ockuperande Hitler-Tyskland under andra världskriget. Efter Tysklands invasion år 1940 reste han till England. Radiotalet: Den 18 juni 1940 höll han ett känt radiotal via BBC där han bad fransmännen att inte ge upp.

På många håll står det att han var ledare för det Fria Frankrike under andra världskriget. År 1940 utnämndes han till brigadgeneral och ledde motståndsrörelsen mot Nazityskland efter det franska nederlaget, samt blev senare landets ledare och president. Det är både sant och inte sant. Efter andra världskriget var regeringschef 1944–1946 samt 8 januari 1959–28 april 1969 Frankrikes president. Men under andra världskriget fick han inte något större stöd av vare sig England eller USA.

De allierade som besegrade Hitler-Tyskland under världskriget var inte direkt ett sammansvetsat gäng. Storbritannien och USA var i princip redo att låta Frankrike förbli under tysk ockupation. När militärmannen De Gaulle kämpade för att samla en styrka som kämpade för ett fritt Frankrike då Tyskland ockuperat Frankrike fick han kämpa mot motstånd från både britterna och amerikanarna. Det är berättelse från andra världskriget som det sällan talats högt upp.

Det är en fascinerande och berörande film om att stå för sin övertygelse och tro på sitt lands rätt att vara ett fritt land. Ibland kan det kännas som att det anses dåligt att vara nationalist, att hedra sitt land, sin nation. Men om vi inte gör det, vad betyder det i förläggningen? Det är intressanta frågor som sätter fart inne i huvudet då vi får följa De Gaulle och hans kamp för ett fritt Frankrike.

När Tyskland ockuperar Frankrike sommaren 1940 flyr regeringen, armén kapitulerar och framtiden ser hopplös ut. Philippe Pétain var den ledare för Frankrike som bestämde att Frankrike inte skulle motsätta sig tyskarnas ockupation. Han ledde den Vichyregim i Frankrike som från 1940 till 1944 samarbetade med tyskarna, vilket gjorde att han efter krig dömdes till döden som landsförrädare. Ett straff som sedan förvandlades till livstids fängelse.

Filmen är en dramafilm om De Gaulle och motståndskampen under andra världskriget men det är samtidigt en film som tar upp allmängiltiga frågor kring om det är möjligt att vara balanserad och se saker ur olika perspektiv undre krig. Finns det något val att vara mitt-emellan när landet man bor i blir ockuperat? Kan man samarbeta med ockupationsmakten utan att sälja ut sitt land?

Presentationen av filmen från pressmeddelandet:
DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är ett storslaget historiskt krigsdrama om mod, ledarskap och övertygelse. En berättelse om en människa som vägrar ge upp när alla andra gjorde det. En man som mot alla odds skapade en armé i exil för det fria Frankrike och skulle komma att förändra Europas historia. En intensiv berättelse om familj, ansvar, tvivel och civilkurage – teman som känns lika angelägna i dag som för över 80 år sedan.

Det är en beskrivning som jag håller med om.

DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är den första av två filmer om Charles de Gaulle och har biopremiär den 14 augusti 2026. Andra delen, DE GAULLE: FRIHETENS RÖST kommer på bio den 30 oktober 2026.

Filmrecension: The End of Oak Street – tja seg och långtråkig och förutsägbar

by

The End of Oak Street

The End of Oak Street
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi David Robert Mitchell

Stranger Things blandad med Jurassic Park plus ett lager av blinkningar åt ET. Tja. Är det ett tillräckligt skäl att betala en biobiljett och ägna tid åt att se en film för att den påminner om flera andra filmer? Lite tveksamt om det är värt att lägga tid på att se hur en idyllisk åttiotals-villaområde mystiskt förflyttas till dinosauriernas tid och familjepappan Greg Platt spelas av Ewan McGregor tillsammans med fru (spelas av Anne Hathaway) och deras två barn springa för livet, jagade av dataanimerade dinosauriemonster. Hela det smöriga villaområdet med alla symboliska referenser vi sett genom alla amerikanska filmer förflyttas och alla grannar får springa för sina liv med de flesta blir uppätna på blodigt vis. Njae. Ett mystiskt kosmiskt fenomen sliter bort Oak Street från förorten och förflyttar hela kvarteret till en okänd plats.

Visst, Ewan McGregor är en duktig och charmig skådespelare, liksom Anna Harhaway. Barnen, Brian och Audrey, spelas av Christian Convery och Maisy Stella, som båda trots sin ungdom hunnit med flera filmroller redan. Väl värda att hålla ögonen öppna för framöver. Ett typiskt åttiotalskvarter plus en gullig hund och föräldrar som grälar rätt ofta – det är ingredienser vi sett i många filmer och det räcker inte för att engagera. Av och till var denna film seg och långtråkig och förutsägbar, hur många dinosaurier som än jagade familjen var det svårt att känna något engagemang.

Men att skådespelarna är duktiga är inte särskilt viktigt i en film där den mesta tiden går åt till att springa i panik, jagade av dinosaurier som förstås lagts in med datorteknik. Vill du se film med dinosaurier är väl Jurassic Park-filmer bättre. Vill du se mystik och magi är väl Stranger Things ett säkrare kort, även om båda dessa film- och tv-seriefenomen tappade i kvalitet efter några filmer och säsonger.

Filmen är skriven och regisserad av David Robert Mitchell och producerad av J.J. Abrams, Hannah Minghella, Jon Cohen, David Robert Mitchell, Matt Jackson och Tommy Harper. Stora namn men det märks att de tryckt på knappar de anser säkra för att locka publik. Frågan är om denna film kan konkurserna om publik med sommarens storfilmer Odyssey och nya Spiderman.

Filmrecension: Arco – drömsk, magisk och vackert om existentiella frågor och miljön

by

Filmrecension Arco

Arco
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Ugo Bienvenu

Den här animerade filmen är drömsk, magisk och vacker men också skrämmande kring frågor om miljöförstöring, klimathotet och existentiella frågor. Den är verkligen svår att sätta betyg på. Om målgruppen är vuxna skulle betyg bli högre. Men om målgruppen är barn är jag betydligt mer tveksam.

Berättelsen har flera starka teman: miljöförstöring och extremväder och tar upp existentiella frågor kring vad tid är. Att en sådan berättelse vänder sig till familjer i dagens värld säger något om vad barn kommer att möta när de är vuxna. Det är helt andra teman än sagorna om Rödluvan eller Hans och Greta, som ju också har skrämmande inslag men av annat slag än filmen Arco. Är det bra för små barn att ta upp dessa existentiella teman som små eller är det bättre att ta upp det senare? Det är en svår fråga som jag inte vet vem som kan ge bestämt svar på. På svenska biografer visas den med en gräns på elva år, vilket betyder att barn som fyllt sju år får se den om de är i sällskap av en vuxen.

Tänk om regnbågar faktiskt är tidsresenärer som flyger över himlen? Kan människor som lever långt fram i framtiden resa genom tiden och kan en liten pojke från oändligt långt fram i framtiden ta sig bakåt i tiden till 2075 och träffa en tioårig flicka som han blir vän?

Arco är en liten pojke långt fram i framtiden som lever med sina föräldrar och sin storasyster. De bor högt upp i träd, där de har en slags hus. Arcos mamma och pappa och storasyster gör tidsresor där de åker i sina regnbågsdräkter och besöker olika tider. Arco är sur över att han inte får göra sådana resor. Det är inte tillåtet för honom förrän han fyllt tolv år. Hans stora dröm är att få besöka den tid då dinosaurier vandrade på jorden. När hans föräldrar och syster inte ser det tar hans systern regnbågsdräkt och flyger iväg.

Arco hamnar dock inte inte dinosauriernas tid. Han hamnar i år 2075 där en tioåriga flickan Iris hittar honom då han kraschlandat. Det är inte bara Iris som hittar honom, tre mystiska vuxna män ser när han landar och försöka få tag på honom. Iris lever ett helt annat slags liv än Arco van vid. Hennes föräldrar jobbar långt bort så oftast träffar hon dem bara virtuellt. En robot tar hand om Iris och hennes babybror Peter. Det är två olika former av framtid som möts. Intressant och tankeväckande.

Iris och Arco blir vänner och efter en del äventyr ska Iris hjälpa Arco att ta sig hem igen, vilket inte är så lätt. De ger sig iväg genom en värld som hotas av miljöförstöring och extremväder .

Filmen har fått fina priser och tog pris som bästa film i Annecy Animation Festival och pris som bästa animerade film på European Film Awards 2026. Den var nominerad till både Oscarspris och Golden Globes i klassen Bästa animerade film.

Animationen är imponerande vacker och handlingen både tänkvärd, spännande och överraskande. Men det är viktigt att den vuxne som tar med barn som är under elva år ger sig tid efteråt att prata med barnen om vad de sett. För övrigt tycker jag också barn som är elva, tolv och tretton kan vilja prata om filmens budskap och teman efteråt. Filmen visar med originalspråk, franska, med undertexter på svensk och de allra minsta barnen kan oftast inte läsa undertexterna.

Filmrecension: Hjärtat Mitt

by

Hjärtat Mitt

Hjärtat mitt
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Margherita Spampinato

En hjärtevärmande berättelse om ett möte mellan två generationer, om vardagens små mirakel och om konsten att hitta vad det är som spökar i ett gammalt hus.

En film som hyllats runt om på filmfestivaler. Filmen hade världspremiär i Locarno där den vann både Special Jury Prize CINÉ+ för Bästa debut och Pardo-priset för Bästa kvinnliga skådespelare till Aurora Quattrocchi. I maj 2026 prisades filmen dubbelt vid 71:a David di Donatello-galan och regissören Margherita Spampinato tilldelades även Women In Motions Emerging Talent Award i Cannes.

Tant Gela (spelas av Aurora Quattrocchi) är en äldre kvinna som inte har egna barn men nu lovat att under sommaren ta hand om sin systerson Nico. Det är med viss motvilja hon gått med på det. Nico (Marco Fiore) dyker upp och två världar kolliderar. Nico är inte glad över att tvingas bo hos tant Gela under sommaren. Hans favorit-barnflicka har gift sig så han kommer inte att ha henne som barnflicka mer och han saknar henne så. Han vill helst hålla på med sin mobiltelefon medan tant Gela tillhör den gamla stammen som inte alls tycker om mobiltelefoner. Det blir en krock direkt.

Gela umgås med andra äldre kvinnor i en tillvaro där de spelar kort och religion, vidskepelse, hemligheter och vardagsliv flyter ihop. För Nico är det en konstig tillvaro, helt annorlunda än vad han är van vid.

Nico kämpar för att återfå sin konfiskerade mobiltelefon och Gela försöker få honom att leva i verkligheten. Fast hennes syn på verkligheten, förstås. Nico å sin sida försöker få tant Gela att berätta om sig själv, han försöker få henne att bli mer öppen. De är så olika och det blir kollisioner och missförstånd med samtidigt lär de sig något av varandra. Ett band av förståelse och värme växer sakta fram mellan dem. De är en varm film som säger en hel del om vad olika generationer kan lära av varandra.

Filmen är inspirerad av regissören Margherita Spampinatos egen barndom.

​