Film

See How They Run
Betyg 3
Svensk biopremiär biopremiär 30 september 2022
Regi Tom George
I rollerna Sam Rockwell, Saoirse Ronan, Adrien Brody, David Oyelowo, Ruth Wilson, Reece Shearsmith, Sian Clifford, Harris Dickinson, Charlie Cooper

See How They Run är en meta-“whodunit” som behandlar genren den verkar inom. Den går upp på bio knappt en månad efter att Lucy Worsleys biografi om den lika hemlighetsfulla som svårfångade deckarförfattaren publicerades. Har hela världen blivit Agatha Christie-tokig?

Filmen utspelar sig tidigt 50-tal. Miljön är Londons teaterscen, West End. Estetiken påminner om fjolårets Last Night in Soho blandat med Wes Anderson. Agatha Christies pjäs The Mousetrap gör succé och ska snart spelas in som film. En osympatisk jänkare (Adrien Brody) ska agera regissör. Men i samband med en fest backstage för att fira det hundrade framförandet av pjäsen blir han mördad i kostymförrådet. Alla är misstänka och har sin egna motiv för att vilja ha ihjäl Hollywood-regissören.

Sam Rockwell och Saiorse Ronan spelar de två Scotland Yard-poliserna som ska lösa fallet. En stor del av behållningen i filmen är just deras personkemi. Brittisk statushierarki bidrar med ytterligare ett komiskt inslag när de kallar varandra för kommisarie, inspektör, konstapel, etc., till absurdum. I slutändan blir det kanske för mycket pastisch, mer komedi än mysterium, men alltjämt en charmig whodunit.

Smile
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 september 2022
Reg: Parker Finn

Inledningsvis är det svårt att inte vara imponerad av regissören Parker Finns vision. Smile är lika rudimentär som en ost- och skinksmörgås. Med grynigt foto och spartansk scenografi är det lätt att se Finns inspirationskällor. Stanley Kubricks The Shining och William Friedkins Exorcisten är visuella stöttepelare. Dessa influenser gör sig ständigt påminda genom filmen.

Smile andas retro, trots en nutida miljö känns det som att ha åkt tillbaka till 70-talet. En tid då skräckfilmer var lika smutsiga och råa som en amerikansk valrörelse. Musiken av Cristobal Tapia de Veer är som en demonisk tinnitus som får tittaren att skruva på sig av obehag. Kameravinklarna är lika klaustrofobiska som en överfull tunnelbanevagn i rusningstid.

Den inledande stämningen och atmosfären är många gånger oemotståndligt skrämmande. Det råbarkade och ogästvänliga utseendet skapar en känsla som får de mest vardagliga av miljöer att kännas som stinkande och bloddrypande fängelsehålor. Esset i rockärmen, vad ren och skär skräck beträffar, visar sig vara Caitlin Stasey. Trots ett mediokert skådespel visar sig Stasey besitta det mest diaboliska och obehagliga leende som setts på länge. Detta isande flin överträffar både Jared Letos och Joaquin Phoenix tolkningar av Joker. Bara tanken att behöva återse denna fasansfulla grimas är avsevärt mer skrämmande än valfritt modernt skräckmonster.

Finn bygger också upp en tryckande spänning som orsakar yrsel och huvudvärk. Inledningen är en ren njutning vad skräck anbelangar. Det är så pass medryckande att flera uppenbara brister kan ursäktas. Skådespelet är mediokert och den erbarmliga dialogen är mer chockerande än det blodiga våldet.

Beklagligt nog visar sig den inledande briljansen inte bestå. Att filmen bygger på en av Finns kortfilmer blir uppenbart. Desto längre filmen löper desto tydligare blir bristen på någon som helst slutdestination. Då Finn lämnar sin ursprungliga premiss och tvingas expandera kapsejsar hela projektet. När filmen går in i sin andra halva är energin och glöden som bortblåst.

Terrorn och ovissheten ersätts av sövande repetition där det genuina obehaget förvandlas till menlös ”hoppa-till-skräck”. Speltiden på två timmar känns väldigt snart som två livstider. Det blir inte bättre av att Finn försöker konvertera filmen till ett psykologiskt spel, ett inslag som framstår som ett desperat och menlöst villospår, placerat för att fylla ut speltiden. Att Finn långfilmsdebuterar är också plågsamt evident. Där introduktionen är välarbetad, mysteriös och otäck är resten av filmen ett rent hopkok. Flera gånger verkar Finn endast leka med resurserna. Det blir en rad märkliga och krystade kameraåkningar, hopplöst pretentiös klippning och mängder av utdragen exposition som tydliggör berättelsen magra form.

Allt det här har kunnat vara förlåtet om avslutningen hade varit det minsta uppfinningsrik. Men slutklämmen hör till det mest menlösa och oinspirerade som setts i skräckgenren. Här smälls genrens sämsta klyschor ihop. Det blir en enda lång kalkonfestival som är så pass dålig att man måste fråga sig om det skett ett regissörsbyte?

Den solida intrigen och dess minutiösa arbete är därmed bortblåst. När allting är över tvingas publiken att lämna salongen med en otäck eftersmak, inte ett sadistiskt leende.

Ticket to Paradise
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 september 2022
Regi Ol Parker
Medverkande Julia Roberts, George Clooney, Kaitlyn Dever, Billie Lourd m fl.

En varm romantisk komedi men högst förutsägbar. För den som gillar romantiska komedier är den kanske efterlängtad. Just nu vimlar det inte av romantiska komedier på bio. Filmen tilltalar säkert också den som är kritisk till det moderna samhället och har illusioner om ett naturligt liv långt bort från civilisationen bland leende människor som lever på tångodling och följer gamla traditioner och religiösa ritualer och tror på att det finns förbannelser på vissa platser.

Med två säkra skådespelare i huvudrollerna, George Clooney och Julia Roberts, är den ett säkert kort för romantisk underhållning i en förtrollande vacker miljö från Bali. Men direkt realistisk är den inte. Anledningen till att jag ger filmen så högt betyg som 3 av 5 beror på Clooney och Roberts och att jag betygsätter den utifrån sin genre: romantiska komedier utan krav på förankring i verkligheten.

Clooney och Roberts spelar ett par, David och Georgia, i övre medelåldern som var gifta i fem år för mer än tjugo år sedan. Sedan de skildes hatar de varandra och bråkar jämt när de träffas. Nu måste de återförenas för att deras dotter Lily tar examen som jurist. Det enda som förenar de två föräldrarna är kärleken till dottern. Efter examens-firandet skjutsar de dottern och hennes väninna Wren till flyget för en semester på Bali innan det är dags för Lily att börja jobba som jurist.

På Bali slår kärleken till. Lily möter Gede (spelas av Maxime Bouttier)från Bali och det blir kärlek vid första ögonkastet. Ganska snabbt bestämmer Dede och Lily att det ska gifta sig. Självklart ska Lily då ge upp sin utbildning och stanna på Bali där Dede och hans familj och stora släkt försörjer sig på tångodling. Fem veckor efter att de träffats ska de gifta sig. För en gångs skull är David och Georgia överens. Bröllopet måste förhindras. Lily ska inte slänga bort sin utbildning och sin framtid på att bli hustru till en tångodlare längt från från civilisationen.

Gede är, förstås, en både charmig och vacker ung man. Allt kring honom, hans familj och miljön och tångodling och alla traditioner målas upp som otroligt vackert. Gedes föräldrar och släktingar är alla så vänliga och kloka och fyllda av visdom. Det är för mig väldigt förljuget. Jag tror verkligen inte att livet långt från från vår moderna civilisation är så vackert och snällt. Det finns massor av problem i det moderna samhället med stress, hets och människor som mår psykiskt dåligt. Men livet utanför civilisationen har sina problem och är inget paradis. Speciellt inte för kvinnorna, tänker jag. För Gede och hans familj är det helt självklart att det är Lily som ska ge upp sitt liv och sin utbildning när de gifter sig. Det finns inte ens någon diskussion kring det. Om denna film skulle vara mer realistisk och skildra någon form av tvekan hos Lily över att ge upp allt hon har, då skulle filmens kvalitet höjas i mina ögon.

Nu handlar filmen egentligen inte så mycket om Lily och Gede. Det är Davids och Georgias utveckling som är temat. Det gör inte filmen mer realistisk ändå. Men som romantisk komisk verklighetsflykt fungerar den.

Ticket to Paradise är dock inte inspelad på Bali, egentligen. Den har filmats i Queensland, Australien. Men det är otroligt vackra miljöer och jag kan tänka mig att den kommer att locka turister både till Bali och till Queensland.