Film

Sound Of Falling
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 januari 2026
Regi Mascha Schilinski

Tysklands Oscarsbidrag 2025 har – förutom äran att representera landet, belönats med jurypriset från Cannes filmfestival. Förhandssnacket har varit lyriskt och öronbedövande positivt. Nog finns här aspekter värda att applådera och även bli imponerad av men som helhet blir det långtifrån så fulländat som beundrarna lovat.

När en film aktivt väljer att bryta mot alla trender och gå utanför de flesta kommersiella normer brukar också begreppet utmaning snabbt infinna sig. Inte bara vad gäller produktionen utan också för publiken, några av filmvärldens bästa exempel har varit prövande och långtifrån lätta att ta in. Det kan antingen handla om en ohygglig speltid eller att innehållet är djupt prövande. Båda dessa beskrivningar passar ypperligt för Sound Of Falling. Detta är tveklöst en av 2025 års mest svåra och enigmatiska projekt, inte bara för det osedvanligt långsamma och utdragna tempot, filmen använder en ickelinjär berättarstil där de olika narrativen delar få kopplingar bortsett från miljön. Vad som dock får det hela att inte bli fullkomlig – och outhärdlig, navelskådning är filmens atmosfär och – ofta, fantastiska visuella egenskaper.

Det sägs att en films faktiska utseende sällan kan väga upp problematiska sidor, men i fallet med Sound Of Falling är det omöjligt att inte erkänna att utan det trollbindande fotot eller de smärtsamt intima närbilderna skulle vara en avsevärt sämre film. Fotografen Fabian Gamper nyttjar ett foto som drar tankarna till Kubricks Barry Lyndon där varenda sekvens såg ut som en tidstypisk oljemålning. Även här framstår bilderna som mysteriösa tavlor där det vi beskådar måste processas åtskilliga gånger för att allt ska kunna urskiljas. Detta bidrar till en nästan hypnotisk atmosfär som blandar obehag, klaustrofobi och rädsla för det okända.

Den makalöst täta stämningen lovar gott tidigt, flera gånger om känns det som att regissören Mascha Schilinski laddar upp inför något storslaget, där hon tar filmen vidare till en storslagen stratosfär är allt arbete känns värt mödan. Denna belöning vägrar dock infinna sig, detta då filmens oerhört fragmenterade och gåtfulla persona gör det närmast omöjligt att hitta en röd tråd, inte bara strukturellt utan också tematiskt och emotionellt. Det finns övergripande insikter och tankar om kvinnans roll i samhället, hur patriarkala strukturer hämmar oavsett tidsperiod men allt är så pass dolt att det behövs en arme av forensiska tekniker för att få fram det.

Sound Of Falling blir istället ett sorts pussel där bitarna ständigt rör sig, inte för att addera något av berättarmässigt värde utan för att försöka addera onödig mystik. Andrej Tarkovskijs filmer tycks ha varit en massiv inspirationskälla vad gäller att överlåta mycket av tolkningarna till publiken. Men där Tarkovskij var en mästare i att faktiskt omsluta frågorna med ett ramverk som gjorde att slutprodukten kändes komplett lämnar Schilinski så pass mycket löst och otydligt att intresset snart falnar. De olika berättelserna varierar också kraftigt vad gäller intressenivå, där ett par lyckas att vara både suggestiva även otäcka är andra rent flamsiga och fullkomligt ointressanta. Många gånger känns det hela överambitiöst och långtifrån så slipat som filmen vill ge sken av, istället framstår filmens gåtfulla karaktär som ett rätt pretentiöst kamouflage för att dölja att det finns allvarliga brister i den faktiska visionen.

Genom den delvis makalösa stämningen och flera moment som är hårresande effektiva lyckas Mascha Schilinski ta filmen över mållinjen, men det inte den episka triumf som lyriska kritiker lovar, än mindre de stora förhoppningar som den faktiska filmen flera gånger ingjuter. Istället blir det hela ett delvis lyckat experiment som hade kunnat fulländas med en gnutta mindre ambivalens.