Film

Manuel Concha är en erfaren svensk filmregissör. Han har en enastående bakgrund av serier, filmer och musikvideo i sin portfolio men är själv en doldis och har inte helt klivit ut i rampljuset.
Först med filmen Suedi som släpptes i höstas berättar han mer om sin bakgrund. Suede är baserad på hans egen bakgrund och tidigare livserfarenhet. Kulturbloggen fick möjligheten att ställa frågor till Manuel Concha.

Manuel Concha är själv född och uppvuxen i Malmö men hans föräldrar kom från militärdiktaturen i Chile. Hans intresse för att skapa film började tidigt och han vann sin första filmfestival redan vid 16 års ålder. Han fortsatte att göra kortfilmer tillsammans med sina vänner, varav filmerna blev hyllade och kom att vinna ett flertal priser. Han hann också att studera film i en filmskola i Los Angeles i två år och hade gästlärare som Christopher Nolan och Oliver Stone.

I Manuel Conchas portfölj som har skrivit, regisserat samt producerat finns tv-serien ”ALEX” för Viaplay (säsong 1) med Dragomir Mrsic som blev den mest sedda tv-serien under 2017, långfilmen “Den Enda Vägen” som är inspirerad av en sann historia berättar Manuel, då hans dåvarande flickväns lillebror blev skjuten av Peter Mangs.

Kulturbloggen: Du har hunnit skapa ett brett spektrum med filmer och tv-serier, både mer spännande och djuplodande och andra mer humorfyllda, men ändå finns det alltid ett allvar i botten. Tänker jag. Håller du med?
– Ja, jag håller med. Jag kan göra olika genre men det är alltid viktigt att historien har något att säga, ett allvarligare djup.

Du har fått en hel del priser och redan som tonåring. Vad betyder det att få pris och som så ung?
– Det var avgörande för min utveckling inom film och för mig som människa. Det gav mig ett förtroende och en insikt att jag var bra på något. Var jag växte upp fanns det inte mycket framtidshopp, och att jobba med film var ett privilegium, något som en övre medelklass kunde hålla på med för det fanns inga pengar inom film sa de.

Varför blev du filmskapare? Vad fick in dig på den banan?
– Mina föräldrar. Vi gick på alternativ bio en gång i månaden. Det fanns det en gammal videokamera på fritidsgården och jag började göra kortfilmer med mina kompisar från gården. När jag var 16 år vann jag min. Första filmfestival och det gav mig just det självförtroende att jag kunde jobba med film.

Du har utbildat dig i självaste filmstaden. Hur var det? Hur tänker du att det har påverkat ditt filmskapande?
– Jag sålde ett trumset och köpte en flygbiljett till Los Angeles när jag var 17 år för att besöka skolan som jag hade läst i nån tidning och ville gå på. Jag blev kär i Los Angeles och allt som tillhör den. Jag kom till skolan och till min besvikelse hade skolan väldigt låga tekniska resurser så jag fick liksom tänka om. Det extremt positiva med den perioden var att jag fick se människan i dess olika skepnader, lära känna mig själv, växa och mogna. Sedan hade skolan väldigt bra gästlärare som Oliver Stone, Sidney Portier och Christopher Nolan. Jag var under 21 så jag kom inte in på några nattklubbar, så jag satt hemma och skrev manus och drömde om att en dag arbeta med film.

Vad skulle du vilja ge för råd åt unga som vill jobba med film?
– Ta en kamera/ mobiltelefon och börja filma. Finns en massa filmskolor i världen som är fantastiska men dom kommer aldrig göra dig till filmskapare, det är bara du som kan göra det. Man lär sig bäst film genom att göra film, att misslyckas och göra om, göra annorlunda. Träffa människor som inspirerar dig och ett team som har samma vision som du. Bara kör!

Vad är ditt nästa projekt?
– Jag har projekt som jag dragit i gång och skriver tillsammans med andra manusförfattare, något jag ser så fram emot att bli en verklighet. Det är just dom här möten som jag är tacksam till filmen. Filmen har tagit mig världen över och jag har träffat så många talangfulla människor.

Vad är ditt drömprojekt?
– Det finns ett som jag bär inom mig 🙂

Det är lite kul att Mahmoud i Suedi är uppväxt på Malmvägen i Sollentuna. Jag bor på en gata bredvid och promenerar förbi Malmvägen med mina hundar dagligen. Tidigare var Malmvägen gatan med White trash, den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson bodde där till exempel och gatan var rätt farlig att gå på. Jag känner människor som blev rånade på den tiden. Men sedan Malmvägen blev mer ett område med människor från andra länder har det blivit mycket lugnare och tryggare. På somrarna sitter gamla muslimska damer utomhus och det är liksom mycket lugnare än på den tiden när det var White trash.
Hur kom det sig att ni valde just Malmvägen som hans uppväxt?
– För att jag baserade filmen rätt mycket på mitt eget liv och skrev Mahmod först som Chilenare som växte upp i Sollentuna. När jag växte upp i Malmö att Sollentuna kallades för ”Chilentuna” för att så många med chilenskt bakgrund tydligen bodde där. Så det blev rätt enkelt att placera huvudkaraktären i Sollentuna. Jag ville att familjen skulle ändå bo tillräckligt nära Lidingö eller Täby som det var tidigare tänkt, så det var ett konstant hot att bli avslöjad.

Suedi är underhållande, humoristisk, men också med ett djupt allvar. Jag kunde nästan inte andas ett tag när Mahmoud/Sebastian sprang rätt in i katastrofen.
På ett sätt kan filmens sensmoral föras över till alla: som en varning för att inte vara sig själv. Vad tänker du om det?
– Det var exakt det som jag ville lyfta fram och att alla skulle kunna ta till sig. Idag tänker jag väldigt mycket på att första alltid vara mig själv och säga vad jag tycker och tänker. Förut ville jag vara en del av något och försökte vara en version av mig själv som inte var kanske direkt jag.

Vad tänker du om framtiden i Sverige: växer misstänksamheten mellan människor eller är vi på väg åt rätt håll? Kommer unga om tio år att känna igen sig lika mycket i Suedi som många gör idag?
– Jag ser ett land där ekonomiska olikheterna växer och klyftorna växer. Vi är inte på väg åt rätt håll i min mening, tyvärr. Jag tror det krävs politiska åtgärder för att nå en förändring, men rent kulturmässigt så behövs filmer som SUEDI. Filmer vi kan skratta åt varandra och hitta varandra genom varandras fördomar. Ja, jag tror definitivt att unga kommer känna igen sig om 10 år. Gör dom inte det så är det extremt positivt, då lyckades vi förändra den negativa utveckling vi ser idag.