Film

Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Billie Eilish, James Cameron

Marknadsföringen för Billie Eilish: Hit Me Hard and Soft – The Tour har sannerligen varit oerhört benägen att lyfta fram att ingen mindre än James Cameron står som regissör förutom Eilish själv. Cameron som under snart tjugo års tid fastnat på en fjärran planet kallad Pandora – i verkligheten en studio på Nya Zeeland, har basunerat ut osannolikt platta Avatar-uppföljare och en bunt pompösa uttalanden gällande dagens filmindustri. Därför kan man ställa sig frågande till varför han tar sig an att fånga en Billie Eilish-konsert på film. Turnén, som inleddes 2024 och avslutades 2025 efter 106 individuella datum, må ha varit oerhört bejublad av kritiker och hängivna fans, men kan inte tillskrivas samma jordskredshysteri som exempelvis Taylor Swifts Eras Tour.

Istället blir förhoppningen att Cameron – trots sin insnöade natur gällande tremeters blå rymdvarelser, har sett en öppning för att revolutionera konsertfilmen. Att han med sin otroliga tekniska kompetens skall skriva om hela sättet en musikshow kan fångas på film. Absurt nog blir det inte tekniken som sticker ut utan Eilish artisteri, ett slutresultat som egentligen är det mest relevanta men som lämnar en del övrigt att önska vad gäller den filmtekniska briljansen.

De flesta konsertfilmer vill gärna rama in musiken med en filmisk flärd, detta genom ett mer traditionellt foto som ofta använder dramatiska vinklar, mättade färger och andra element som associeras med det vi är vana att se på en bioduk. James Cameron väljer här – tillsammans med Eilish, att istället presentera allt med ett dokumentärt – på många sätt platt, sätt. Här finns ingen avsikt att addera till showen genom att introducera komplexa kameraåkningar eller komponera det hela minutiöst. Bilderna påminner mer om något som skulle kunna ses på de storbildsskärmar som blivit obligatoriska på jättekonserter av den här kalibern. Sättet vi får följa Eilish på scenen känns rått, handhållet och avsiktligen ofiltrerat. I kombination med frekventa bilder på den överlyckliga och engagerade publiken blir det hela oerhört intensivt och en duglig simulering av hur en frenetisk livekonsert upplevs.
Filmens ljudmix hjälper också till att öka känslan av närvaro. Där Camerons Avatar-filmer besitter en osannolikt död och syntetisk mix är detta en fantastiskt dynamisk och livlig historia som integrerar publikens jubel och dess extas på ett superbt vis. Då megahiten Bad Guy går igång och Eilish skiftar mikrofonen mellan sig själv och publiken återges lite av den totala hysteri som kan uppstå då ett helt rum av kroppar skriker halsen ur led på en och samma gång.

Avsikten med filmen – i alla fall enligt pressmaterialet, har i huvudsak varit att skildra den oerhörda kopplingen mellan Eilish och hennes fans. Som alltid är det rörande att se hur konst kan lyfta upp, trösta och stödja människor genom livet och deras svåraste stunder. Men detta är ingen unik företeelse vad gäller Billie Eilish och Cameron gör ett genuint torftigt jobb med att demonstrera vad som skiljer Eilish från så många andra artister som avgudas. Och allt som inte har med konserten att göra – där Eilish insats skiner med sin osannolika energi, är segment innehållandes intervjuer och bakom kulissen-material är ytligt och ger inget som helst mervärde. Eilish är som bekant inte blyg med att uttrycka sitt missnöje kring moderna och absurda feminina ideal eller sitt starka stöd för marginaliserade grupper. Detta berörs snabbt och integreras överhuvdtaget inte vad gäller att visa kopplingar mellan dessa ståndpunkter och den unika relationen till fansen.

Men att ifrågasätta saker som förlorade möjligheter att gräva djupare i ämnen som idoldyrkan eller att ifrågasätta att filmen inte är vidare visuellt slående är i detta – rätt unika fall, irrelevant. Detta är en film riktad till de fans som sover utanför arenan i dagar, de som står längst fram vid kravallstaketet och som åker land och rike runt för att se varenda show. Och vad gäller att uppfylla drömmen om att uppleva favoritstunderna från den gångna turnén, känna publikens puls och den frenetiska stämningen råder det inget tvivel om att målet uppnåtts. Från ett objektiv, torrt och ytterst tråkigt perspektiv är Billie Eilish: Hit Me Hard and Soft – The Tour som konsertfilm betraktat, ytterst standardiserad och inte det minsta märkvärdig, men vad gäller att ge fansen allt de vill ha är den närmast fulländad, ett faktum som bara är att applådera alla som löst biobiljetter.

Iron Maiden Burning Ambition
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Malcolm Venville

Efter att ha firat femtio år som band med en kritikerrosad och välbesökt världsturné i fjol vill Iron Maiden och regissören Malcolm Venville hålla liv i den stora uppvaktningen med en dokumentärfilm. En film menad att summera karriären kring det som tveklöst kan kallas världens mest inflytelserika Heavy Metal-band. Då band eller artister av den magnitud som Iron Maiden tillhör skall presenteras och analyseras skapas automatiska problem som är lika givna som pepparkakor i december. Dokumentärmakarna tvingas ta ställning till hur tillgänglig filmen skall vara. Är det endast avsett som en sorts inskränkt djupdykning, där rena anekdoter och triviala ting diskuteras som gör kalenderbitare hysteriska? Eller är det en mer generell historia som på ett tillgängligt sätt skapar en film som alla kan se, inte bara de med förmågan att diskutera varenda iteration av bandets älskade monstermaskot Eddie.

Mycket tidigt står det klart att detta är en film av den mer allmänna och välkomnande sorten. Det är i mångt och mycket en rak sammanfattning av den oerhörda karriären som bandet haft och de diverse seismiska skiftena i form av oanade avhopp, intern dramatik och bandmedlemmars medicinska svårigheter. Allting presenteras i samma format som populariserades av Asif Kapadia med den hyllade dokumentären om Ayrton Senna. Detta innebär att flertalet av intervjuobjekten – i detta fall bandmedlemmarna, bara förekommer i arkivmaterial och inte i faktiska intervjusituationer.

Allting är ytterst funktionellt men samtidigt aningen för förutsägbart, för att inte säga välbekant. Både vad gäller formen men också hur allting avhandlas – alltför snabbt och utan vidare eftertryck. Iron Maiden har fans – som undertecknad, men också de som mer eller mindre gjort bandet till en form av religon. Båda sorterna har med största sannolikhet stött på de mycket solida dokumentärer kallade The History Of Iron Maiden som – generöst nog, finns att se på bandets YouTube-kanal. Dessa har behandlat mycket av det som presenteras här, då mer ingående. Dessa innehåller också betydligt mer intressanta detaljer kring diverse skeenden, däribland det hysteriska sökandet efter gitarrister i bandets tidiga år.

Här blir allt istället komprimerat och ytligt för att tillfredsställa även de som endast har ett lättsamt intresse för bandet. Det saknas också vettiga djupdykningar i flera av de mest älskade spåren. Sättet bandet nyttjat komplexa kompositioner och evighetslånga musikaliska passager berörs snabbt men då är det ytterst kort och utan någon intressant analys. Den monumentala plattan The Number Of The Beast figurerar bara flyktigt och då faller fokus i huvudsak på de religösa protesterna i USA. Och sådär fortsätter det, händelser som borde ha fått marinera och få sin tid i rampljuset avpolletteras snabbt och stramt. Däribland otroligt allvarliga incidenter som sångaren Bruce Dickinsons cancer eller Nicko McBrains stroke – som innebar att de inte längre spelar live med bandet, figurerar snabbt och blir inte traumatiska kriser utan temporära fartgupp.

Speltiden på knappt två timmar är också alltför lite för ett band med en sådan historik som Iron Maiden. Att resultatet blir aningen korthugget är därmed väntat, men det ursäktar inte att stora sektioner ägnas åt fullkomligt ointressanta utläggningar från diverse fans kring musikens betydelse för dem. Utsagor som utan tvekan har en plats men som endast borde vara en ackompanjerande krydda, inte bärande balkar för filmen.

De som var på plats förra året – i det som numera kallas 3Arena, kunde då se ett band som trots femtio år – och utan Nicko McBrain, underströk varför de har fångat, begeistrat och briljerat under sin långa karriär. Det var en otroligt stark påminnelse gällande bandets musikaliska briljans och deras otroliga styrka vad gäller att framföra sitt material inför en hungrande och energisk publik. Burning Ambition blir istället bara en sorts duglig sammanfattning, en acceptabel men helt färglös snabbgenomgång kring ett band vars relevans, musik och eskapader förtjänar mer än drygt 100 minuters speltid.