Film

Titel: Prinsens resa
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 29 april

Handlingen börjar med att en ap-prins tillsammans med sitt folk är ute på färd och går igenom isen och Prinsen spolas ensam upp på en strand i ett främmande land. Han hittas och blir därefter omhändertagen av några vetenskapspersoner som vill försöka förstå honom. De är alla primater men kommer från olika delar av världen så de känner inte till varandras existens. En ung pojke, Tom, kan tyda hans språk och tar del av det som Prinsen har att berätta. Snabbt märker de alla saker de har gemensamt och hur de förstår varandra trots att de kommer från olika länder.

Prinsen vill utforska den staden han har kommit till och finner en del saker fascinerande och andra främmande. Framförallt hur folket där styrs av rädsla och hålls i schack genom att bli skrämda. I en tur på spårvagnen får de se hur staden till viss del helt är uppslukad av skogen som håller på och tar tillbaka de övergivna byggnaderna med sina klättrande växter. Han förstår att folket i den här staden har svårt att leva i symbios med den natur de tillhör.

Filmen är en animerad historia skriven av Jean-Francois Laguionie, tidigare känd för ”La Traversée de l’Atlantique à la rame” och ”Le Tableau”. Den är en stillsam och behaglig berättelse om viljan att förstå varandra men hur vi så lätt sätter upp hinder för kommunikation vilket gör att vi misslyckas. Den innehåller vackra bilder där skogens kraft visar upp sig i höga träd och täta buskage. Fåglar som får flyga fritt och blommor som växer utan att bli plockade. Det visas uppenbara kontraster mellan att leva i en stad och försöka mota bort omgivningen, till att leva i naturen och då också leva i samverkan med naturen.

Trots att filmen är vacker och har ett klart budskap går det lite förlorat i antalet liknelser som Laguionie jobbar med. Det blir för plottrigt och själva huvudstoryn blir därför ganska tunn. Det är mer ett utdraget återberättande än vad det är en handling med tyngd i. Visserligen är det spännande att mycket lämnas åt fantasin och ens eget filosoferande kring olika metaforer men det går förlorat när alldeles för lite klaras upp.

Det som är mest intressant med storyn är det återkommande misstaget att vilja skilja oss åt genom att definiera oss för hårt. En av vetenskapsmännen har en övertygelse om att bevisa för en akademi hur Prinsen är en apa från en annan ras. Viljan att kategorisera och på så sätt också etikettera vad för egenskaper och vad för sorts varelse Prinsen är blir i förlängningen bara destruktivt och gör att en hierarki växer fram. Någon som är överlägen och någon som är underlägsen. Detta är återkommande i både förhållandet mellan människan och naturen och människan i förhållande till andra människor. På så sätt är filmen lärorik och viktig att se och ger en möjlighet att reflektera kring en förändring för hur vi kan sluta leva mot och istället med naturen och med andra människor.

Huset vid skogens slut
Betyg 1
Premiär: tillgänglig för streaming i hela Norden från den 23 mars 2020 på bland annat iTunes och SF Anytime
Regi Jonathan Katzeff

Det är lite sorgligt, det bär mig alltid emot att sätta ett lågt betyg på en film och speciellt en svenskproducerad. Jag vet ju hur mycket jobb och engagemang som ligger bakom en filmskapelse, på så många plan. Skådespelare, regissör, manusförfattare, ljussättare, ljudtekniker, producenter med flera, med flera. Huset vid skogens slut är en svensk skräckfilm och det är väl inte ofta svensk skräckfilm lyckas så bra. Men en svensk-skapad skräckfilm som i alla fall jag föll för var Koko-di koko-da som kom sensommaren 2019.

Koko-di koko-da påminner på flera sätt om Huset vid skogens slut. Båda är filmen som har en barnsång med i temat och som upprepas i filmen. Båda filmerna skildrar ett upprepande beteende, händelser som spelas upp med bara små skillnader för varje gång. Men då temat i Koko-di koko-da om föräldrar som förlorar ett barn och denna sorg som aldrig går över är ett berörande starkt tema är temat i Huset vid skogens slut grumligare att definiera.

Skräcken i Huset vid skogens slut övertygar mig inte. Tyvärr. I centrum för handlingen står två systrar. Den ena, Astrid, blir överfallen i sin lägenhet strax före jul. Hon överlever men har åtminstone ett psykiskt trauma efteråt. Hon åker till familjens stuga i skogen för att träffa sin syster och mamma för att bearbeta traumat. Men där är frågan vad som händer. Kommer förövaren tillbaka eller är det syner, drömmar? Eller är det som händer i stugan drömmar som Astrid har då hon ligger på sjukhuset efter överfallet? Det är högst oklart.

Lite fascinerande är hur vi inte vet vad som är dröm och vad som är verklighet. Med mer fokus på det och annan klippning av berättelsen skulle filmen kunnat bli mycket starkare och betydligt mer berörande.

Regissören och manusförfattaren, Jonathan Katzeff, säger om filmen i ett pressmeddelande:
— Tänk Eternal sunshine of a spotless mind möter Evil Dead så har du en idé om min film.

Han berättar också att han haft filmen i sitt huvud i många år. Den första versionen av manuset skrev han redan som elva-åring.

Jag skulle så gärna kunna ge filmen högre betyg. Men jag kan tänka mig att om man är ett stort fan av skräckfilm kan filmen ändå var värd att se. Och regissören kommer vi helt klart ändå att höra mer av i framtiden.

Om regissören
Jonathan Katzeff (1981) är född och uppvuxen i Skarpnäck söder om Stockholm. Film har varit hans stora intresse hela livet. Som tioåring fick han upp ögonen för skräck då han blev ett stort fan av Wes Craven. Han gick ut Stockholms filmskola 2003 och har efter det även pluggat tv-produktion på Medieinstitutet. ”Huset vid skogens slut” är Jonathans första långfilm med distribution.

Medverkande
Alexandra Alegren – Astrid
Andrea Larsdotter – Louise
Maria Grip – Stina
Minna Treutiger – Terese

Corpus Christi
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2020
Regi Jan Komasa

Daniel, en 20-åring med kriminell bakgrund, sitter på ungdomsanstalt med ett hårdfört gäng andra unga män. Han drömmer om att bli präst men vet att det är omöjligt att komma in på prästakademin på grund av hans bakgrund. När han skickas till ett sågverk efter frigivningen hamnar han stället i en kyrka. Genom några förflugna ord råkar han bli prästvikarie och är helt plötsligt fader Thomaz . Daniel lär sig snabbt och han växer in i sin roll genom att studera sin omgivning. Han kombinerar sin andliga och världsliga roll likt en frikyrkopastor. Samtidigt som han leder församlingen med stora utspel har han kvar sin ungdomliga gränslöshet. I sina försök att göra gott agerar han för att lösa den stora sprickan som blivit i församlingen efter en svår olycka.

I det djupt religiösa Polen spelar kyrkan en stor roll och prästen är en nyckelperson. Filmen är inspirerad av verkliga händelser i Polen med falska präster. Utan att vara en religiös film visar den här filmen religionens stora betydelse både andligt men också som maktfaktor i samhället . Den belyser kyrkans centrala roll långt från det sekulariserade svenska samhället.

Bartosz Bielenia är ingen charmig huvudrollsinnehavare. Med intensiv blick och stort allvar är hans snaggade pojkpräst upptagen av sina sakrala uppgifter. Men han är också upptagen av rädslan att bli upptäckt och avslöjad. Samtidigt som viljan finns att göra gott och att tjäna Gud och mänskligheten, så vet han att han inte har någon grund att stå på. Att han aldrig kommer att kunna bli den fader Thomaz han utger sig för att vara. Kanske därav hans konstant sorgsna blick?

Filmen skildrar en ung människas kamp mellan ont och gott i ett samhällssystem där han redan har fått sin plats.
Ett intensivt sökande efter en frälsning som kan öppna andra vägar i livet.

En stark film som visar både individens utveckling och samhällets normer.

Sanningen
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 mars 2020
Regi Hirokazu Kore-eda

Ett franskt-japanskt relationsdrama med en primadonna i huvudrollen. En av Frankrikes största primadonnor – Catherine Deneuve.

När den berömda divan Fabienne (Catherine Deneuve) skall ge ut sina memoarer från ett långt liv som skådespelare kommer dottern Lumirs (Juliette Binoche) hem från New York. Med sig har hon maken (Ethan Hawke), även han skådespelare, och en liten dotter. Fabienne filmar ännu och hon har ingen avsikt att släppa greppet. Hon bevakar noga sin plats och förväntar sig den uppskattning hon alltid har fått som skådespelare. Lumirs ifrågasätter deras relation som mor och dotter. Hon ifrågasätter också bilden av sin barndom som hennes mor beskrivit i memoarerna.

Vad är sanning och vad är lögn? För Fabienne hade vardagslivet ingen betydelse. Hon var kanske en dålig mor och vän men det viktigaste var att hon var en bra skådespelare. Även nu blir hennes memoarer lika mycket teater som sanning. Symboliskt nog är sciensfiction filmen hon nu spelar in, historien om en mor som bosatt sig i rymden och bara återvänder vart 7:e år. Uppgörelsen mellan Fabienne och Lumir är som tagen ur en pjäs.
Catherine Deneuve gör här sitt livs roll och hon syns njuta av den. Likheten med berömmelsen i hennes eget liv är symptomatiskt och hon är sin diva. Hennes ofta lite återhållna energilösa spelstil ersätts här av en vitalitet som hedrar henne. Hon blommar ut och det var länge sedan jag såg henne så bra. Juliette Binoche lämnar stort utrymme till stjärnan och Ethan Hawke är underhållande Sidekick.

Regissören Hirokazu Kore-eda har gjort många kända filmer om familjerelationer. Hans senaste film Shoplifters, om en fiktiv familjs relationer fick mycket uppmärksamhet.
Även om historien inte känns nyskapande så är filmen gjord med mycket poesi och fingertoppskänsla. En blandning av franska poesi och japansk regi lyfter filmen och Catherine Deneuve är en njutning.