• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Lightyear – underhållande och spännande

17 juni, 2022 by Elis Holmström

Lightyear
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 juni 2022
Regi Angus MacLane

Pixar grundades 1986 och det har gått hela tjugosju år sedan den första Toy Story-filmen hade premiär. Trots det har studion bibehållit sin position som den västerländska filmindustrins främsta animationshus. Tillsammans med den legendariska Studio Ghibli i Japan har Pixar ett varumärke som står pall för stora samhälleliga förändringar, en egenskap som konkurrenterna skulle vara villiga att offra mycket för att uppnå.

En Pixar-film utmärks av ett antal olika signum, det första är den tekniska kompetensen som – fortfarande, saknar motstycke inom industrin. Trots ett antal visuellt vackra produktioner från andra studios finns det ingen som kan utmana Pixar vad gäller att bygga upp världar som är minutiöst designade och animerade med en manisk besatthet vad gäller detaljer. Det andra är gripande och drabbande historier som kan förvandla de mest känslokalla och cyniska människor till gråtande vrak. Lightyear uppfyller sannerligen det första av dessa signum men kämpar med det andra. Givetvis finns det ingenting som dikterar att varje Pixar-produktion måste passa in en etablerad och älskad formula, men med tanke på studions förmåga att implementera en känslomässig udd är avsaknaden förvånande.

Lightyear är från första rutan tydlig med att presentera sig som ett avbrott mot tidigare Pixar och Toy Story-filmer. Detta är en actionpräglad och lättsam film, regissören Angus MacLane ser till klassiska rymdoperor som Flash Gordon, Star Trek och givetvis monoliten Star Wars.

Action har endast använts sporadiskt i Pixars tidigare filmer, det närmaste studion kommit en renodlad actionfilm var den aningen haltande och intetsägande Brave. Med Lightyear tar studion ett längdhopp som hade kunnat vinna en olympisk medalj vad gäller att iscensätta action i en digitalt animerad film. Flera av actionscenerna får skrytsamma miljonprojekt som Roland Emmerichs Moonfall att framstå som en amatörmässig dockteater. Här finns en nerv och ett sinne för humor som leder till en rad underhållande och spännande stunder som får flera av scenerna att rusa fram. Detta kombineras med den sedvanliga snillrikheten vad gäller design och tekniskt utförande. Lightyear må fortfarande vara stiliserad och flera av de mänskliga karaktärerna är karikatyrartade vad gäller deras utseende. Miljöer och scenografi har en mer modern och mer realistisk framställning vilket drar tankarna åt spelstudion Blizzard och deras storsuccé Overwatch som rör sig mellan det surrealistiska och det mer jordnära. Ljussättningen tillsammans med den fantastiska renderingen är fortfarande i en klass för sig och ett antal stillastående scener påminner om Claude Monets landskapstavlor.

Visuellt är Lightyear mer eller mindre perfekt men vad gäller berättelsen är det inte en lika felfri historia. Att filmen inte aspirerar på att vara något annat än en underhållande matiné i lyxförpackning tydliggörs i den rafflande öppningsscenen, inget är på något större allvar och det mest meningsfulla är att ge publiken en storslagen åktur. Men snart kommer MacLane till ett moment som faktiskt berör och som åkallar en av Pixars mest äskade stunder från filmen Upp. I den stunden verkar Lightyear redo att inta en position bredvid studions mest klassiska och odödliga filmer. Olyckligtvis visar sig denna korta sekvens endast vara ett mellanspel, inte ett avstamp för att nå till oändligheten och vidare. Snart återgår allting till mer traditionsenliga hjulspår som refererar till en rad olika science fiction-klassiker och där berättelsen endast är ett rullband som tar oss från en actionsekvens till nästa. Överlag känns berättelsen felkonstruerad då höjdpunkterna och de bästa skämten avlossas lite för tidigt vilket lämnar avslutningen fattig.

Denna något splittrade och spretiga tendens drabbar även karaktärerna. Buzz själv är precis lika självsäker och kapabel som vi minns honom. Han ackompanjeras av den helt obeskrivligt roliga robotkatten Sox som redan nu kan klassas som en av Pixars mest minnesvärda karaktärer. Men bortsett från dessa två är utbudet av personer värda att lägga på minner mer tanigt. Taika Waititis galna och hämningslösa insats är det enda som överhuvudtaget gör en av dessa sidofigurer någotsånär intressanta. Dessa narrativa brister är det som hindrar Lighteyar från att nå ända upp till stjärnorna.

Med en mer polerad berättelse och ett genomarbetat klimax hade Lightyear kunnat klassas som en blivande Pixar-klassiker. Vad vi istället har framför oss är en sommarmatiné i lyxförpackning som trots sina brister inte kan rekommenderas varmt nog.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension

Tre klassiska stumfilmer till har släppts på Filmarkivet.se

15 juni, 2022 by Redaktionen

Mauritz Stillers Gunnar Hedes saga (1923) är en av de nytillagda stumfilmer som nu går att se på Filmarkivet.se.

Ytterligare tre klassiska stumfilmer har gjorts tillgängliga på Filmarkivet.se. Filmerna – av Mauritz Stiller, Erik Bergström och Georg af Klercker – är digitalt restaurerade av Filminstitutet, och två av dem har nyskriven musik av Matti Bye och Lotta Hasselquist Nilsson. Med dessa tre filmer utökas nu katalogen till åtta långfilmer totalt på sajten, som finns att se helt gratis.

Ett pressmeddelande berättar:
Sedan 2013 bedriver Svenska Filminstitutet ett stort arbete med att digitalisera det svenska filmarvet. Digitalisering av stumfilm innebär oftast ett omfattande restaureringsarbete. Målet i Filminstitutets arbete är att återskapa versioner så lika originalen som möjligt. Under sommaren 2021 kunde Filmarkivet.se för första gången erbjuda spelfilm i långfilmsformat. Fem klassiska stumfilmer lanserades på hemsidan, och nu tillgängliggörs ytterligare tre filmer under temat Digitalt restaurerade stumfilmer.

– När vi sommaren 2021 publicerade fem stumfilmer på sajten var intresset stort så vi är glada över att vi nu kan fylla på utbudet med tre filmer till. Att se dessa filmer digitalt restaurerade med nyskriven musik är verkligen en fin filmupplevelse, och att vi kan tillgängliggöra dem gratis för alla gör det hela extra roligt, säger Lova Hagerfors, enhetschef Tillgängligt Filmarv.

En av de tre nya filmerna som nu tillgängliggörs är Mauritz Stillers Gunnar Hedes saga som anses vara en av de viktigaste filmerna från den svenska guldåldern. Filmen är en fri bearbetning av Selma Lagerlöfs roman En herrgårdssägen och finns nu att se med nykomponerad musik av Matti Bye, en av Sveriges främsta stumfilmskompositörer och pianister.

– Gunnar Hedes Saga är en bortglömd juvel från den svenska filmhistorien. Filmen har varit en favorit för mig sen första gången jag såg den och jag är därför extra glad att jag fick förfrågan att skriva musik till den, säger Matti Bye.

Dessa tre filmer finns att se från och med 15 juni 2022:

Gunnar Hedes saga (1923) av Mauritz Stiller med nyskriven musik av Matti Bye
Endast en tredjedel av den svenska guldåldersregissören Mauritz Stillers filmer har överlevt till våra dagar. Gunnar Hedes saga handlar om Gunnar Hede som förlorar sitt förstånd, och om hur hans livs kärlek kämpar för att hjälpa honom tillbaka. Föräldrauppror, konstnärsdrömmar och frågor om ont och gott syns i denna dramatiska filmatisering.

Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (1926) av Erik Bergström med nyskriven musik av Lotta Hasselquist Nilsson
I bildsköna snötunga skogar och fjällvyer möter vi Inka Länta och hennes familj i en skildring som rymmer både vardagslivets kamp som renskötare och en av årets höjdpunkter: Jokkmokks marknad. Filminstitutet har hittills saknat visningskopior av Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland, men tack vare en omfattande digital restaurering, där bland annat filmens originalfärger återskapats, är den åter redo att möta en publik nästan hundra år efter sin premiär.

Fången på Karlstens fästning (1916) av Georg af Klercker
Denna rappa äventyrsfilm av regissören och skådespelaren George af Klercker skildrar en greve som försöker få fram ett nytt sprängämne, men blir varse att en svensk professor hunnit före. Efter misslyckade försök att stjäla till sig råvaran så kidnappar han professorns dotter och för henne till Karlstens fästning. Fången på Karlstens fästning hör till de filmer som på senare år gav Georg af Klercker ryktbarhet som en bildbegåvning fullt i klass med de mer berömda kollegerna Victor Sjöström och Mauritz Stiller.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: filmarkivet, stumfilm

Filmrecension: Official Competition – en riktig rolig satir över filmvärlden

9 juni, 2022 by Rosemari Södergren

Official Competition
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Mariano Cohn och Gastón Dupra

En rolig satir om filmindustrin med Antonio Banderas och Penélope Cruz i två av huvudrollerna. Penélope Cruz spelar Lola, en högst originell filmregissör som fått uppdraget att regissera en film med två storstjärnor som spelas av Antonio Banderas och Oscar Martínez. Filmen är rolig på en småputtrigt sätt.

Satir är svårt och risken finns att det blir billig revy – men för min del gör det inget att det emellanåt är överdrivet och att det syns att skådespelarna har roligt själva när det spelar.


Filmregissören Lola får uppdraget att skapa en film som ska räknas till de stora filmerna. En stenrik H vill genom att betala för filmen skapa ett odödligt avtryck till eftervärlden genom att ha bekostat detta prestigeprojekt. Lola räknas som säker regissör för att uppnå framgång och prestige i film- och kulturvärlden. Lola väljer att till de två huvudrollerna ha två legendariska skådespelare som dels är väldigt olika och samtidigt rivaliserande egocentriker.

Banderas karaktär Felix är en firad Hollywoodstjärna som fått flera stora priser och drar stor publik till filmerna och därför också har hög lön för sin medverkan. Martínez spelar Ivan, en respekterad skådespelare och lärare i scenkonst som valt en helt annan väg in teater och film: han gör svåra roller och är inte ute efter stjärnglans och om han skulle få en Oscar skulle han vägra åka dit. Ivan föraktar den underhållande filmindustrin som, enligt honom, inte har något konstnärligt äkta engagemang.

Det är kul och filmen driver med alla slags karaktärer, med såväl egotrippade regissörer som okunniga producenter, fjäskande medhjälpare och divor till skådespelare. Jag tycker om denna lugna satir som samtidigt ändå är en kärleksförklaring till filmindustrin. Visst bygger det delvis på klichéer, men det måste satir ofta göra. Jag stör mig inte på det som är klichéer i filmen för det är samtidigt roligt och av och till oväntade vändningar. Det var rätt länge sedan jag hade så roligt när jag såg en film. Dessutom är alla tre huvudrollsinnehavarna, Antonio Banderas, Oscar Martínez och Penélope Cruz, mycket duktiga skådespelare.

Official Competition är Cruz och Banderas tredje gemensamma film; i Smärta och ära spelade hon hans mor i tillbakablickar och de hade ett par scener tillsammans i Kära passagerare. Mariano Cohn och Gastón Duprat har regisserat Official Competition, samt även skrivit manus tillsammans med Andrés Duprat. Oscar Martínez sågs i Cohns och Duprats El ciudadano ilustre/The Distinguished Citizen, som 2016 erhöll Vittori Veneto-priset samt en Volpi Cup till Martínez vid filmfestivalen i Venedig.

Official Competition nominerades till Guldlejonet i Venedig, samt till bästa film i San Sebastián.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Antonio Banderas, filmkritik, Filmrecension, penelope cruz, Recension, satir, Spansk film

Filmrecension: Jurassic World: Dominion

8 juni, 2022 by Elis Holmström

Jurassic World: Dominion
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 juni 2022
Regi Colin Trevorrow

Vanligtvis är jag positiv till uppföljare, det tillåter – om det görs korrekt, för en berättelse att utvecklas, låta karaktärerna blomstra och expandera det ursprungliga koncept. Empire Strikes Back och Terminator 2: Judgement Day är exempel på uppföljare som inte bara överträffar sina föregångare utan cementerar dem som popkulturella ikoner.

Jurassic Park och dess uppföljare har däremot aldrig lyckats att överträffa sitt original. När Steven Spielberg öppnade dörrarna till Michael Crichtons förhistoriska park 1993 hade publiken aldrig sett något liknande. Spielberg implementerade en revolutionernande mix av digitala och praktiska specialeffekter med en äventyrlig nerv som både fångade och skrämde publiken. Att Jurassic Park nämns som en startpunkt för ett inledande intresse för film är därför inte svårt att förstå.

Men efter 1993 har serien aldrig nått samma anseende, höjder eller fascination. Spielberg själv kunde inte göra något mer än en menlös axelryckning med The Lost World. Vad som sedan följt är en drös med påkostade och menlösa uppföljare som lyckats definiera begreppet tröttsam upprepning. Nu, nästan trettio år efter Spielbergs original, förmår sig regissören Colin Trevorrow och filmbolaget Universal inte att åstadkomma något annat än ett trist konstaterande, att det finns ett gott skäl till att dinosaurer varit utdöda i ett antal miljoner år.

Precis som för sju år sedan är Trevorrows entusiasm inför sitt arbete icke existerande. Jag har sett människor visa större intresse inför en vårstädning än Trevorrow visar då han tilldelats en påstådd budet på 165 miljoner dollar för att avsluta filmserien. Initialt verkar det dock finnas en vilja att vända upp och ned på konceptet. Istället för en isolerad miljö har dinosaurierna återtagit sin plats i naturen efter händelserna i Fallen Kingdom. Detta kunde ha lett till en mer traditionell monsterfilm där samhället krossas under en stor bestialisk fot. Men denna möjlighet skjuts åt sidan genom en rad forcerade och överspända förklaringar som utan humor eller inlevelse försöker slingra sig ur den logiska mardröm som skapats. Snart är allting tillbaka i samma gamla hjulspår med evighetslånga jakter, panikartade flykter och stampande dinosaurier som förstör allt i sin väg.

Men där dessa inslag är rena kutymer för serien så är det nog få – om någon, som löst biljett till Jurassic World: Dominion för behöva genomlida en utdragen dialog som slår publiken i huvudet med löjligt patos och tragiska försök till humor. Speltiden på sanslösa två timmar och trettio minuter slösas bort på att förklara och lappa en helt hopplös berättelse som inte har någonting att erbjuda. Inte ens när nostalgin slår i taket – då Laura Dern och Sam Neill återförenas, kan Trevorrow göra något annat än att gäspa och basunerar ut likblek dialog som får detta efterlängtade möte att kännas lika mänskligt som en talande smarthögtalare. Mötet mellan den gamla och nya ensemblen är också krystat, det känns som att två vitt skilda filmer möts utan rim eller reson, berättelsen vänder ut och in på sig själv för att på de mest absurda sätt binda ihop två helt skilda segment.

Vad gäller att hålla publiken på tårna med nervpirrande möten med mordiska reptiler så finns det bara en enda sekvens som kan beskrivas som någorlunda inspirerad. Resten är en radda av pinsamma och sömniga repriser som är lika spännande som en fotbollsmatch utan ett enda mål. Slutklämmen borde vara en grandios och storstilad hyllning till trettio år av filmer, men blir bara en utdragen och högljudd kalabalik som omdefinierar begreppet antiklimax. Men vid den tiden är Trevorrow, skådespelarensemblen och publiken redo att gå hem och tänka på något roligare, exemplevis elräkningar eller däckbyten. Vad som borde varit en dånande och bombastisk final blir till en stor död parentes som likt fiaskot Jurassic Park III positionerar hela filmserien livshotande nära ett utrotningshotat tillstånd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Grandmother – lite väl seg tyvärr

7 juni, 2022 by Rosemari Södergren

Grandmother
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juni 2022
Regi Matthew J. Saville
Medverkande Charlotte Rampling, Marton Csokas, George Ferrier m.fl.

Att leva med en djup sorg och att lära sig hantera den – det är ett inte helt ovanligt tema i filmer och böcker. Alltför ofta är dessa skildringar fyllda av klichéer och sällan något som den som verkligen lever med en djup sorg känner igen sig i. Det första felet är att många av dessa berättelser bygger på illusionen att en sorg någonsin går över. Det gör den, däremot lär man sig att leva vidare med den vid sin sida. Denna film lyckas inte berätta på ett engagerande eller berörande sätt.

Tyvärr är Grandmotehbåde förutsägbar och svår att tro på eller ta till sig. En och annan scen glimtar till men i sin helhet är den rätt seg att sitta av. Charlotte Rampling, mer eller mindre kultförklarad, spelar mest sig själv. Hon ska kunna prestera mer än så. Fast det är kanske svårt om regissören inte kan genomföra berättelsen.

Handlingen utspelas på Nya Zeeland och centrum för berättelsen står den tonårige Sam som skickas hem från internatskolan. Hans farmor har flyttat dit för att hon behöver hjälp ett tag eftersom hon skadat benen och inte kan gå. Farmor är ett original som pimpar gin som andra dricker te eller vatten. Sam är inte speciellt glad över att träffa henne. Dels har hon beslagtagit det rum där Sams mamma bodde innan hon dog och dels har Sam aldrig träffat sin farmor utan mest hört sin pappa berätta hur mycket han hatar henne.

Sam är ilsken på det mesta och varken han eller hans pappa kan prata om svåra känslor utan flyr helst. Sorgen efter mamman har Sam inte på något sätt fått hjälp att ta itu med. Och pappan verkar fly fältet och låter Sam vara ensam med farmodern och hennes sjuksköterska.

Sam och farmor är envisa och ensamvargar båda två men samtidigt kan ingen av dem egentligen prata om vad de känner. Att de bråkar och sedan hittar ett sätt att fungera tillsammans, det är väl rätt uppenbart redan tidigt i filmen. För att inte berätta för mycket av händelserna vill jag ge filmen lite beröm för att karaktärerna, såväl farmodern, sköterskan och Sam, är originell och inte skildras som en i mängden. Med lite mer bearbetning av manus till film skulle den kunna bli betydligt bättre. Ett av filmens minus är att den mest känns som en teaterföreställning. Det är mycket sitta still och prata. Berättelsen skulle passa mycket bättre på en teaterscen eller kanske som en roman. Vissa scener glimtar till men andra är omöjliga att ens tro på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Charlotte Ramplilng, filmkritik, Filmrecension, Nya Zeeland, Skildring av sorg, sorg

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 432
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Erik Dahl Music For Small … Läs mer om Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

Djungelboken blir sommarteater i Husby

Djungelboken blir sommarteater i Husby, … Läs mer om Djungelboken blir sommarteater i Husby

Foto: Big Thief på Pustervik

Foto: Big Thief på Pustervik, … Läs mer om Foto: Big Thief på Pustervik

Dansfilmen The Source får världspremiär på Bergmanveckan

I år skulle Sven Nykvist ha fyllt 100 … Läs mer om Dansfilmen The Source får världspremiär på Bergmanveckan

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in