• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Syndabocken – hopplös film

23 november, 2023 by Elis Holmström

Foto: Josua Enblom

Syndabocken
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Axel Petersén

Idén att göra en svensk gangsterfilm borde vara något att applådera. Inte för att försök inte har gjorts, dock är alla ursäktade om de glömt bort praktfiaskot Gangster med Mikael Persbrandt. Dessutom väljer regissören Axel Petersén att inte låta filmen utspela sig i vårt nordliga land utan i Malta, en plats vi – alltför sällan, får se på film. Inledningsvis finns ett molekylärt hopp, fotot drar tankarna åt den skickligt dramatiserade TV-serien om Lasermannen, där den fantastiska Hoyte Van Hoytema stod som fotograf. Dessutom verkar Petersén – som också står som manusförfattare, vilja visa den oerhört tveksamma affärsverksamheten bakom online-casinon. Den internationella prägeln gör det också omöjligt att inte tänka på Tarik Saleh och dennes ambitiösa projekt som mer än gärna rör sig i genrer som svenska filmer inte vill närma sig.

Dock raseras det hela så fort gummit möter asfalten. Vad som snart uppenbarar sig är en katastrof som många gånger saknar motstycke. Det är genuint svårt att förklara vad som får det hela att blir till filmvärldens motsvarighet till zeppelinaren Hindenburg. Men efter en kort introduktion där Malta och karaktärerna -slarvigt, presenterats, får publiken träda in i en skärseld av inkompetens. När huset står i lågor är det svårt att peka på var elden är som värst. Men dialogen och skådespelet som ackompanjerar är ett inferno som kan smälta bort ytterligare lite av vår älskade polar-is. Det som framförs verbalt befinner sig på en nivå bortom ord. Tanken är att röra sig bort ifrån strukturerad, förfinad och traditionell filmdialog – som inte har mycket med verkligheten att göra. Idén må vara god men det som förekommer här kan få de mest tålmodiga pacifister att inleda fysiskt uppror.

Att kategorisera dialogen som kass är en underdrift, men den är i alla fall i gott sällskap då den framförs av skådespelare som alla lär önska att varenda kopia av filmen sov med fiskarna. För de involverades – och mitt eget, välbefinnande kommer ingen att benämnas specifikt som det primära felet, detta är en kollektiv attack på allt som symboliserar bra skådespel. Och när sångaren Tommy Nilsson gör entré måste jag sluta ögonen och be om att eländet snart skall ta slut.

Tyvärr är så inte fallet, Syndabocken fortsätter i evigheter. Trots en speltid på knappt 90 minuter känns det som den längsta sittningen jag genomlidit sedan ett tåg blev stående på Borlänge station i timtal på grund av ett strömfel. ’’Berättelsen’’ som presenteras är också ett virrvarr som inte går att begripa i och med usel berättarteknik och dramaturgi. Försöken till spänning är lika hopplösa, då det hela skall kulminera i lite pulshöjning är jag övertygad om att Gösta Ekmans Papphammar kunde gjort mer imponerande stunts. Det hela är också täckt av en plastig slöja där Petersén försöker applicera en forcerad och överspänd attityd, där det görs horribla försök att projicera en hård image, vilket resulterar i ofrivilliga och plågsamma skratt. Det är sammanbitet och nödigt bortom parodi.

Syndabocken är en av årets mest hopplösa filmer och mer eller mindre omöjlig att titta på. Titeln är dock nära målet, men istället för Syndabocken borde den heta Gävlebocken, hela åbäket brinner nämligen lika lätt som då alltför förfriskade individer bestämt sig för att iscensätta en majbrasa i december.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Napoleon – njae

21 november, 2023 by Rosemari Södergren

Napoleon
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 november 2023
Regi Ridley Scott

Med Napoleon som är två och en halv timme lång har filmbolaget troligen ambitionen, eller förhoppningen, att landsätta en av julens och vinterns storfilmer. Njae. Jag är skeptisk till att den kommer att dra stora horder av publik. Den spretar för mycket åt två olika håll, trots att den förstås är tekniskt skickligt storslagen, med en så erfaren regissör som Ridley Scott vid spakarna. Ridley Scott, skaparen av bland annat storslagna Gladiator.

Att en film om soldaten Napoleon som blev kejsare i Frankrike innehåller flera överdådiga krigsscener är givet. Men samtidigt vilar filmen på hans kärlekshistoria med, eller kanske ska vi kalla det beroende av, Joséphine de Beauharnais som han gifte sig med. Blod och en komplicerad kärleksrelation är filmens två teman.

Det blodiga temat sätts redan i inledningsscenen är vi får se avrättningen av Marie Antoinette, den franska drottningen som dömdes till döden under den franska revolutionen. Vi får mycket noga se hennes huvud huggas av med giljotinen och hur huvudet med blodet droppande lyfts upp för att åskådarna ska jubla.

Kärlekshistorien framställs i filmen som en fixering där Napoleon är en löjlig karaktär som inte kan tillfredsställa en kvinna sexuellt. Napoleon är helt beroende av Joséphine som i sin tur mest känner sig låst av hans beundran. Det är en del i hur filmen är rätt fast vid att framställa Napoleon som en udda figur och ganska korkad. I filmens slut påpekas att hans krig kostat 3 miljoner soldater livet. Det är fruktansvärda siffror och visar hur makthavare genom historien offrat sina underlydande. Lika tragiskt är det än i vår tid. Men det filmskaparen blundar för eller undviker att peka på är att Napoleons motståndare givetvis offrat minst lika många människoliv i sitt försvar av sin överklass och sina kungars rätt att leva utsvävande liv på bekostnad av de fattiga.

Filmens mest intressanta aspekt som jag tycker fuskas bort är just Napoleons anknytning till den franska revolutionen. Att en ung man som föddes på Korsika och inte ens var hundra procent av fransk börd och inte från överklassen ändå kunde ta sig till högsta toppen är en spännande berättelse. Han kan omöjligt ha varit puckad. Revolutionen i Frankrike då folket svalt medan kungen och hovet levde lyxliv har påverkat den europeiska historien på flera sätt även om demokratin tappade sin makt till nya kungar har revolutionen ändå haft stor påverkan på hela Europa, på ideologier och filosofier som började gro. Tyvärr känns det som att filmen är så starkt påverkad av den segrande alliansen av engelsmän, österrikare och ryssar med flera att den sopar sina länders problem under mattan. Det var ju inte några storslagna demokratier som vann heller.

Men trots att filmen spretar åt olika håll och känns tillrättalagd har den flera grandiosa stridsscener och en lång rad duktiga skådespelare. Joaquin Phoenix är bra som Napoleon och känns trovärdig. Rupert Everett som den engelska härföraren är en bra skådespelare som det alltid är spännande att se. Tsar Alexander spelas av unga stjärnskottet Edouard Philipponnat som är av fransk-finsk börd, född 1999 och talar fyra språk flytande: finska, svenska, engelska och franska.

Fast lite konstigt känns det att en fransk soldat som blev kejsare spelas av en amerikan och att alla roller talar engelska. Live skevt blir det och ganska uppenbart att berättelsen om Napoleon skrivs av de engelsmän som besegrade honom för att de var hotade av hans frammarsch.

Visst är det en underhållande storfilm men jag är ändå skeptisk till en hel del. Det finns ju ett stort skäl till att England med flera länder gick samman för att stoppa Napoleon. Han hade ju visat en man som inte är född i överklassen kan ta sig till högsta toppen, ett budskap som engelsmännen absolut inte ville skulle sprida sig till deras befolkning. Det perspektivet fuskas bort och det är inte konstigt eftersom det är representanter från England och USA som ligger bakom denna filmatisering. I Frankrike har den ju fått en hel del kritik.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Joaquin Phoenix, Napoleon, Ridley Scott

Filmrecension: Pojken och hägern – storslagen, spännande, skrämmande, rolig, gåtfull

20 november, 2023 by Rosemari Södergren

Pojken och hägern
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Hayao Miyazaki

Magi och mystik i en skimrande och samtidigt skrämmande, spännande hemlig värld. Anime-mästaren Hayao Miyazaki har skapat ännu en underbar film. 2003 vann han Oscar för bästa animerade långfilm med Spirited Away. Tillsammans med förmodligen världens mest framstående anime-filmbolag, Studio Ghibli, har Miyazaki skapat en storslagen film ännu en gång. Pojken och hägern har mycket av samma gåtfullhet som Spirited Away. Vi får följa med den elvaårige pojken Mahito in i en hemlighetsfull och mystifik värld med övernaturliga fenomen, i ett möte mellan människa och andevärld.

Handlingen utspelas i slutet av andra världskriget. Elvaårige Mahito förlorade sin mamma i en brand. Hans pappa har gift om sig med mammans yngre syster, Natsuko. Mahito flyttar tillsammans med sin pappa från Tokyo till Natsuko. Hans pappa arbetar på ett företag som tillverkar delar till stridsflygplan. Krigets skugga hänger över berättelsen.

Mahito är inte glad över att hans pappa hittat en ny mamma åt honom. Han är tvär mot Natsuko. På gården där de bor finns också sju gamla gummor som är tjänstefolk i huset. De är småväxta och breda, som en slags japansk version av de sju dvärgarna i Snövit. Filmen är fylld av symbolik och figurer och varelser med både tydliga och lite dolda betydelser. Det ger filmen ett djup som gör att jag tänker se den minst en gång till, precis som jag gjort med Spirited Away och några till av Hayao Miyazakis fantastiska filmer.

På taket till gården sitter en gråhäger och har utkik över Mahito. Det är någon konstigt, något oroväckande med denna gråhäger, känner Mahito. Gråhägern lockar honom till ett torn som är övergivet och nästan omöjligt att ta sig in i. Det visar sig också att gråhägern kan tala. När hans styvmamma försvinner är Mahito övertygad om att hon fångats av något inne i tornet och han tar sig in i tornet. Där dras han in i en övernaturlig värld där undulater kan vara större än människor och vara ute efter att ta över världen. Det är en fantasifull, sprakande berättelse, av och till nästan för mycket. Ibland tänker jag att det vore bra om det var lite mindre fart och lite mindre överraskande nya konstigheter. Men det binds samman helt suveränt i slutet, ändå.

Wikipedia berättar att Hayao Miyazaki vid en presskonferens efter premiären av Det blåser upp en vind i Venedig i september 2013 meddelande att han tänkte gå i pension. Miyazaki (som är född 1941) ändrade sig dock och bestämde sig för att trots allt regissera ytterligare en film. Pojken och hägern har självbiografiska inslag. Huvudfiguren Mahito Makis framtoning har utformats i enlighet med Miyazaki själv under uppväxten. Miyazakis far var i likhet med Mahitos pappa anställd i ett företag som tillverkade delar till stridsflygplan, och även Miyazakis familj tvingades evakuera och flyttade ut på landet under kriget.

Några av Hayao Miyazakis filmer där han står för både regi och manus:
1979 – Slottet i Cagliostro
1984 – Nausicaä från Vindarnas dal
1986 – Laputa – Slottet i himlen
1988 – Min granne Totoro
1989 – Kikis expressbud
1992 – Porco Rosso
1997 – Prinsessan Mononoke
2001 – Spirited away
2004 – Det levande slottet
2008 – Ponyo på klippan vid havet

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anime, Hayao Miyazaki, Studio Ghibli

Filmrecension: Kalla mig Lucia

17 november, 2023 by Rosemari Södergren

Kalla mig Lucia
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Estibaliz Urresola

Jag har lite svårt för tanken att det är stor skillnad mellan pojkar och flickor. Om en flicka har full fart i sin och gärna spelar fotboll och klättrar i träd måste hon vara pojkflicka och kanske till och med queer. Det är så dumt. Om en pojke tycker om att vara mjuk och är intresserad av omvårdnad och dockor – måste han nödvändigtvis vara flicka då istället?

Denna film kretsar kring ett barn som fått namnet Aitor av sina föräldrar och som av omgivningen betraktas som en pojke men som en del anser vara skum eftersom han/hon/hen vill ha långt hår och sitter ned när han/hon/hen kissar och inte vill leka som omgivningen menar en pojke ska göra.

När familjen förutom pappan reser till för att tillbringa sommaren på den baskiska landsbygden kommer familjens alla hemligheter att explodera. Där finns konflikter och hemligheter i mängder, var och en har något med sig i bagaget när familjen samlas; komplicerade föräldrarelationer, ouppklarade konflikter, delade meningar om barnuppfostran och en förestående skilsmässa. Alla har åsikter och är pressade och ingen har tid att lyssna på Aitor utom gammelmoster Lourdes som uppmuntrar Aitor att ge sig själv ett namn som passar bättre.

Varenda människa, vartenda barn, bör ha rätt att få vara precis som han/hon/hen är. Det jag reagerar på är att måste ett barn kallas flicka för att barnet inte gör sådant som för i tiden kallas pojklekar. Kan vi inte sluta kalla vissa kläder för pojkkläder eller flickkläder, kan vi inte sluta kalla lekar för pojklekar och annat för flicklekar. Är det inte äntligen dags att låta alla vara människor? Måste ett barn som föds med XY-kromosomer och en penis kallas flicka om detta barn inte känner sig bekväm med att spela fotboll, till exempel. Är det inte dags att ta bort stämplar på kläder och lekar och annat och acceptera att alla människor är människor.

På något sätt ställer ju filmskaparen upp på att om man är mer omvårdnad då är man flicka. På något sätt ställer ju filmens regissör upp på fördomarna om vad som är pojkaktigt och flickaktigt.

Regissören Estibaliz Urresolasäger i ett pressmeddelande:
– Om något inte har ett namn existerar det inte. Jag tror att inget större våld kan göras mot en person än att förneka deras rätt att existera som de är.

Fast det är ju vad regissören gör, regissören menar att Aitor måste vara flicka för att han/hon/hen inte är som sin bror.

Tioåriga Sofia Otero fick Silverbjörnen för Bästa skådespelerska i Berlin 2023 för sin fenomenala rolltolkning av 8-åriga Aitor som alla tror är en pojke, men som själv är helt säker på att det inte stämmer. Sofia Oteros rolltolkning är helt suverän liksom alla skådespelarna som är mycket äkta. Det är skälet till att filmen trots allt får betyg 3.

Kalla mig Lucia – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Caravaggios skugga – en prövning av bibliska proportioner

17 november, 2023 by Elis Holmström

Caravaggios Skugga
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Michel Placido

Det kvittar att det finnas kopplingar till flera dagsaktuella frågor som yttrandefrihet och repressiva institutioner, eller att det finns ett multum historiskt intressanta anslagspunkter. Upplevelsen som är Caravaggios Skugga kan endast beskrivas som en prövning av bibliska proportioner. Inledningsvis är det dock svårt att inte vara hoppfull, regissören Michel Placido ramar in filmen som en mix mellan en mörk thriller och Akira Kurosawas legendariska Rashomon, som låter diverse utsagor från anhöriga utgöra det huvudsakliga berättandet. Den uppbrutna och inte helt enkelspåriga strukturen skapar en spänning där precis allt ifrågasätts, det faktum att mycket av Caravaggios liv fortfarande är dunkelt och mystiskt tillåter flera berättarmässiga friheter.

Med andra ord verkar vi ha att göra med något mer än en traditionell – och stram, biografisk genomgång. Men de initialt spännande greppen visar sig snart leda till ett episkt fall. Där den uppbrutna kronologin och icke-linjära strukturen skapar spänning i inledningen och ger publiken frihet att på egen hand pussla ihop de många olika segmenten, blir greppet snart till en barlast bortom all beskrivning. Då filmen går från att vara en ren utredning beträffande sanningen och börjar utforska specifika episoder ur den kände målarens liv förvandlas allting till en kakofoni, som i bästa fall söver och i värsta fall orsakar huvudvärk. Sätter Placido väljer att hoppa mellan årtal, platser och karaktärer är utan någon som helst plan, flera exkursioner och möten med personer känns direkt överflödiga och gör ingenting för att göra personen Caravaggio intressant. Överlag är karaktärsgalleriet lika fascinerande som valfri busskur i huvudstaden, trots att skådespelet är genomgående kompetent – bortsett från Louis Garrel som verkar provspela för Greve Dracula, finns det inte en enda person som är värd att lägga på minnet. Inte ens den burduse och excentriske, men uppenbart mentalt instabile, titelpersonen är något annat än en gråsparv vars artistiska briljans endast kan förmedlas genom att övriga karaktärer ständigt påminner tittaren om den.

För att vara en film som mer än något vill lyfta upp Caravaggios konstnärsskap är den helt tandlös vad gäller att tydliggöra vad som gör dennes konst unik, förutom att motiven är ’’obscena’’ för sin tid. Det skall inte behövs en kandidatexamen i konsthistoria för att kunna greppa narrativet men först vid egna studier på internet – efter filmens slut, förtydligas Caravaggios sanna artisteri och genialitet, något filmen aldrig lyckas förmedla eller presentera.

För varje minut som går blir allting mer och mer livlöst och intetsägande. Det underliggande ropet efter yttrandefrihet lyckas inte ens motivera eller skänka någon behövlig låga till filmen, istället lufsar allting på mot en fullkomligt likgiltig final. Förvisso blir detta oerhört passande då allt har genomsyrats av ointresse och en brist på en vision. Caravaggios Skugga har ingredienser för att berätta en både fascinerande och relevant historia om såväl nutid som dåtid, men slutresultatet är totalt ointressant och till största del menlöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 500
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Grattis årets vinnare av Augustpriset: Andrev Walden, Per Svensson, Oskar Kroon och Hanna Klinthage

Andrev Walden får Augustipriset för … Läs mer om Grattis årets vinnare av Augustpriset: Andrev Walden, Per Svensson, Oskar Kroon och Hanna Klinthage

Together For A Better Day – en musikalisk manifestation för unga människors psykiska hälsa och en hyllning till Avicii

Together For A Better Day på Avicii … Läs mer om Together For A Better Day – en musikalisk manifestation för unga människors psykiska hälsa och en hyllning till Avicii

Recension av tv-serie: En helt vanlig familj – trovärdig och mycket berörande

En helt vanlig familj Betyg 4 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: En helt vanlig familj – trovärdig och mycket berörande

TV-recension: Trolltider – legenden om Bergatrollet folkkär julkalender i SVT 2023 i ny spännande tappning.

Titel: Trolltider - legenden om … Läs mer om TV-recension: Trolltider – legenden om Bergatrollet folkkär julkalender i SVT 2023 i ny spännande tappning.

Filmrecension: Syndabocken – hopplös film

Syndabocken Betyg 1 Svensk biopremiär 24 … Läs mer om Filmrecension: Syndabocken – hopplös film

Recension av tv-serie: Squid Games – the Challenge – mer spännande än jag väntat mig

Squid Games: The Challenge Betyg … Läs mer om Recension av tv-serie: Squid Games – the Challenge – mer spännande än jag väntat mig

Inspirerad Ebbot eminent uppbackad av taggat storband – Ebbot med Göteborg Jazz Orchestra på Draken

19/11 2023 Draken i Göteborg … Läs mer om Inspirerad Ebbot eminent uppbackad av taggat storband – Ebbot med Göteborg Jazz Orchestra på Draken

Filmrecension: Napoleon – njae

Napoleon Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Napoleon – njae

Filmrecension: Pojken och hägern – storslagen, spännande, skrämmande, rolig, gåtfull

Pojken och hägern Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Pojken och hägern – storslagen, spännande, skrämmande, rolig, gåtfull

Teaterkritik: Vi är krigare – psykoedukativt om ”vit sorg”, en ensam mamma och omgivande andras ansvar

Vi är krigare Av Monica … Läs mer om Teaterkritik: Vi är krigare – psykoedukativt om ”vit sorg”, en ensam mamma och omgivande andras ansvar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Spela utan svensk licens
Få snabb tillgång till betting utan svensk licens med Trustly

Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in