Paddington i Peru
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Dougal Wilson
Paddington har sedan första filmen 2014 varit en unik framgångssaga som lyckats bibehålla sitt brittiska DNA genom att ständigt luta sig mot brittiska klyschor och troper. Detta har skänkt serien en unik identitet som går hand i hand med de gemytliga sagorna som är filmernas berättelse. Utöver detta har filmerna också begåvats med några av de bästa skådespelarna som går att hitta med namn som Ben Whishaw, Hugh Bonneville, Sally Hawkins och Jim Broadbent.
Men som alltid med en framgångsrik filmserie är det svårt att hitta nya vägar då uppföljarna börjar nå alltför höga siffror. Paddingtons tredje äventyr, som tar honom till hemlandet Peru, börjar visa tecken på visst slitage och tristess, men formulan är fortfarande så pass potent att det är svårt att vara alltför upprörd.
För det är fortfarande ett recept som omfamnar och värmer i vintermörkret. Nog för att mycket känns igen, med – numera, klassiskt Paddington-fummel där den lilla björnen inte får ihop vardagsbestyren, eller mer extraordinära kaos-sekvenser. Det må ha setts förut men är – likt mycket annat av god kvalitet, svårt att ifrågasätta. Framförallt då Paddington fortsätter att erbjuda skådespelare i världsklass, denna gång har Olivia Colman och Antonio Banderas anslutit och bidrar med fantastiskt livligt, självmedvetet, överdrivet och mycket förnöjsamt agerande. Hugh Bonneville är fortfarande lika genial som den bortkomne och inte alltför självsäkra Mr. Brown. Traditionernas makt är som alltid stark då ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo. De många missförstånden och den snustorra brittiska humorn är lika underhållande som den är klassisk.
Visuellt behåller filmen också en teatral men taktil estetik som får flera av filmens många mekaniska uppfinningar att framstå trovärdiga men också fantastiska, en kvalité som blivit alltmer sällsynt i familjefilmer som numera gärna nyttjar digitalteknik kontra fysisk rekvisita och kulisser.
Dougal Wilson som tar över rollen som regissör efter Paul King vill dock försöka expandera vidderna, detta genom besöket till Peru. En tur som tyvärr leder in Paddington på ett spår som gör om filmen till en mer identitetslös äventyrsfilm med inslag som hade gjort sig bättre i den senaste Indiana Jones-filmen. Det är också i de täta skogarna som filmen tappar spänst och många gånger irrar bort sig i menlösa drömsekvenser, stökiga jakter och rena action-moment som snabbt gör sig ovälkomna.
Det är sannerligen inte lika uppfriskande och energiskt som för tio år sedan då den peruanska björnen gjorde sin stora biodebut, men tillräckligt många kvalitéer återstår för att motivera ett biobesök.
