Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Änkan som vägrade dö av Shirshendu Mukhopadhyay

by

Änkan som vägrade dö
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag Piratförlaget
Översättare Mikael Fant
Originaltitel Gayanara baksa
ISBN 978-91-642-0657-2

”Änkan som vägrade dö” är en enkel och lättläst saga för vuxna om tre generationer kvinnor, ett smyckeskrin och en smula spökerier. Boken kräver inte särskilt mycket av läsaren. Det är en bok som lätt skulle kunna läsas i ett halvsömnigt tillstånd på fåtöljen eller soffan, eller möjligtvis på  en bekväm sits någonstans på en semester. Samtidigt bjuder “Änkan som vägrade dö” på en mycket underhållande berättelse om en rik familj i nuvarande Bangladesh. 

Såsom jag har förstått det är den bengaliska originaltiteln ”Gayanara baksa” vilket kan översättas till ”Smyckeskrin”. Ibland kan översatta bok eller filmtitlar vara en aning underliga eller rentav kännas fel men när det gäller ”Änkan som vägrade dö” skulle jag vilja påstå att titeln är mycket passande. Den svenska översättningens titel leder åtminstone till fler frågetecken (och därmed möjligtvis  en del nyfikna läsare) i jämförelse med originaltiteln. 

Egentligen dör änkan — Pishima — som vägrade dö; men hon är inte nöjd med att bara försvinna efter sin död. Det är trots allt inte rättvist att hon som bortgift vid sju och änka vid tolv  bara ska få dö. Det är så mycket hon inte fått uppleva, och hon är fortfarande alltför arg och hatisk för att dö. Istället kommer hon tillbaka som spöke och hemsöker Somlata — en ung kvinna ingift i den rika men lata bengaliska familjen. Tiderna håller på att förändras men Somlatas fina aristokratiska svärfamilj vägrar att tjäna pengar genom att arbeta, istället säljer de det ena efter det andra för att få det att gå ihop. Änkan som vägrade dö är rädd att även guldet i hennes smyckeskrin ska säljas bort av de andra familjemedlemmarna, därför tvingar hon Somlata att gömma skrinet, bort från alla intresserade familjemedlemmar. Denna incident sätter igång romanens handling och leder till den ena händelsen efter den andra — alla dessa händelser lagom komiskt beskrivna av författaren Shirshendu Mukhopadhyay. 

Varje bok är en resa. “Änkan som vägrade dö” är en resa till Bangladesh, till kvinnors liv i olika generationer och med olika uppfattningar av vad man ska förvänta sig av livet. Boken är inte särskilt dramatisk, inte heller är den starkt samhällskritisk men den är trots det ett fint bidrag till lätta (med med exakt tillräckligt djup för att vara sofistikerade) berättelser om livet i ett av världens hörn. Nu får vi se om jag bestämmer mig för att se filmadaptionen (“Goynar baksho”) eller inte. 

Den magiska leksaksbutiken av Angela Carter

by

Den magiska leksaksbutiken
Utgivningsdatum 2020-05-07
Förlag Modernista
Översättare Magnus K:Son Lindberg
Originaltitel The Magic Toyshop
ISBN 978-91-7781-810-6

När jag väljer böcker jag ska läsa föreställer jag mig ofta att jag är inne på en bokhandel, trots att jag väljer en e-bok eller en ljudbok. ”Den magiska leksaksbutiken” skulle kunna ha varit den där boken man hittar någonstans på den högsta hyllan på en bokhandel eller möjligtvis ett dammigt antikvariat, och efter att man läst denna guldpärla till litterärt verk undrar man varför boken inte varit mer lättillgänglig eller mer omtalad (det var den säkert, men inte på min tid). I och för sig kan det finnas en viss charm med att hitta en liknande pärla bland allt bokdamm, men i år har ”Den magiska leksaksbutiken” i och med den nya översättningen av Magnus K:Son Lindberg fått chansen att få klättra ner från de högre dammiga bokhyllorna ner till bokställen lägre ner med de nyare aktuella verken. ”Den magiska leksaksbutiken” är ett sådant litterärt verk som gärna kan få stå för sig själv på bokhyllan, men om jag skulle vara tvungen att ställa den tillsammans med något annat verk skulle den få stå ihop med filmen ”Valerie och hennes underbara vecka” av regissören Jamoril Jires. Jag vet inte om det gjorts tidigare, men jag skulle vilja sätta de två verken i samma kategori. Denna kategori är minst sagt underlig och jag är osäker på hur många andra verk jag skulle placera dit. Möjligtvis skulle jag även placera ”Alice i underlandet” på samma bokställ. Det är en kategori som står med ena foten stadigt på fast asfalt i en hård och kylig omgivning (med långa krokiga svarta träd som ger ifrån sig långa skuggor i bakgrunden), den andra foten ostadigt på ett mjukt och skört drömmoln (ovanför en sval rosenträdgård) – eller någonting i den stilen.

             Det hela börjar med en nattpromenad i en trädgård och en söndersliten bröllopsklänning, vilket så småningom eskalerar i att huvudkaraktären Melanie och hennes syskon blir tvungna att flytta till sin stränga morbror, hans stumma fru som kommunicerar genom att skriva lappar och hennes två yngre rödhåriga bröder – Francie och Finn. Hos den tyranniske morbrodern är det nya regler som gäller. Bland annat finns det inget varmt vatten i huset, och Melanie får varken tala när hon inte blir tillfrågad eller ha på sig byxor längre. Istället för att gå i skolan blir Melanie tvungen att jobba på morbror Phillips leksaksbutik. Marionettdockor är morbrorns hobby, och någonstans bland hans dockor gömmer det sig en enorm olycksbådande svan. Lön är tydligen överskattat – varken Melanie eller de andra får någon. Kontrasten mellan det och Melanies barndomshem är minst sagt tydlig, men ändå kommer Melanie nära sin nya familj – den vackra tant Margaret och hennes två yngre bröder. Bröderna tvättar sig i och för sig sällan och luktar därmed förfärligt, men Melanie kan inte låta bli att komma de nära.

Många olika genrer och stilar flätas in i ”Den magiska leksaksbutiken”. Resultatet blir mycket på samma gång, men inte överväldigande utan snarare tvärtom – alla de olika pusselbitarna faller på plats i ett litet underbart magiskt-realistiskt pussel. ”Den magiska leksaksbutiken” är gotisk, poetisk, viktoriansk, sagolik, drömlik, sorglig, hemsk, underhållande och framförallt vacker. Vartenda ord är noga genomtänkt, många ord nästintill skiner (lite lågt) i den flytande texten, likt nedtonade julgransljus en mörk vinterkväll. Att ha lyckats få med den sortens känsla in i översättningen förtjänar en applåd.

Bokrecension av “Sötvatten”: en vacker och destruktiv resa inom identitet

by

Sötvatten
Författare Akwaeke Emezi
Utgivningsdatum: 2020.09.02
Förlag Tranan
Översättare Helena Hansson
Originaltitel Freshwater
ISBN 9789189175020

”Söttvatten” är en sådan roman vars handling möjligtvis inte framstår som fängslande innan man läst den. Jag visste i alla fall inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av en roman som handlar om ett barn – senare även tonåring och ännu senare även vuxen – vid namn Adan vars kropp bebos av guden Alas barn; gudar och gudinnor som finns inom Ada, en sorts andar vid namn ogbanje som både skyddar och förtär henne. Däremot tog det inte lång tid för mig att fatta tycke för denna alldeles speciella debutroman. Det är alltid trevligt att inte riktigt veta vad man går in på och sedan bli glatt överraskad.

”Sötvatten” skulle kunna ha varit en fantasy-bok – om man bara tittar på handlingen på baksidan av boken – men faller snarare in i surrealistisk-prosa genren, eller möjligtvis magisk-realism genren, eller kanske får den sin egen särskilda genre. Vissa böcker behöver ingen genre, de är fristående. På sätt och vis är detta verk mer verkligt än surrealistiskt, till och med. De känslor som Akwaeke Emezi behandlar i romanen känns nämligen ytterst verkliga. ”Sötvatten” genomsyras av melankoli, osäkerhet, ömhet, passion, kärlek och smärta som jag skulle vilja påstå vore omöjligt – eller i alla fall väldigt svårt – för läsaren att inte påverkas djupt av. Därav skulle romanen kunna vara triggande för känsliga läsare, men denna triggande skildring gör ”Sötvatten” bara ännu mer ärligt som verk.

Adas resa inom sig själv och den yttre världen är både traumatisk och destruktiv. Rösterna inom henne talar i ett vi-perspektiv och sedan i ett jag-perspektiv som tillhör anden Asụghara. Det blir svårt att skilja på vem som är vem, inte bara för läsaren utan även för Ada som med tiden inte längre kan säga vem hon är, eller om hon ens överhuvudtaget finns utan rösterna i sitt huvud. Asụghara tar en stor plats i romanen. Hon är en fascinerande gestalt som föds ur en traumatisk händelse och leder Ada in på farliga vägar, de flesta av dessa relaterade till Adas relationer med män. Bland Adas relationer finns det sådana hon själv valt, men även sådana som Asụghara valt. Asụghara förstör mycket, men samtidigt fungerar hon som en sorts sköld som avlägsnar Ada från det smärtsamma. De möts och konverserar inne i ett marmorrum inom Adas huvud.

”Sötvatten” är en vacker och komplicerad identitetskildring, en plågsam färd inom ett djupt hav av känslor och tankar, en poetisk berättelse om den värld som finns i vårt inre. Det är någonting med Akwaeke Emezis språk som gör hens skildringar väldigt distinkta och färgstarka utan att vara ”bländande” eller störande, det är en perfekt balans mellan det surrealistiskt poetiska och det jordnära. Det måste även tilläggas att Helena Hanssons översättning från engelska framstår som väldigt naturlig. Det är även glädjande att en nigeriansk och icke-binär författares verk har uppmärksammats. Romanen har fram tills nu uppmärksammats mycket i den engelskspråkiga världen, nu gäller det att hoppas att den även får uppmärksamhet i Sverige; det har den förtjänat!

Bokrecension: Inte ett ord av Harlan Coben

by

Inte ett ord
Författare: Harlan Coben
Utgivningsdatum 2020-01-07
Förlag Bookmark Förlag
Översättare Svante Skoglund
Originaltitel: Run Away
ISBN 9789189007437

Harland Coben kan konsten att sy ihop en spännande och rafflande thriller. Alla hans senaste romaner har toppat New York Times bästsäljarlista och totalt har Cobens böcker sålts i över 70 miljoner exemplar och publicerats på 43 språk. Han är den enda författaren som tilldelats samtliga av de tre litterära utmärkelserna Edgar Allan Poe Award, Anthony Award och Shamus Award. Han är även verksam som manusförfattare till tv-serier. Harlan Cobens bok The Stranger (Främlingen) blir Netflix-serie under 2020.

I “Inte ett ord” får vi följa Simon Greene, en oerhört privilegierad överklassman, som bor i New York med sin fru och tre barn. Utåt sett är familjen mycket lyckad och har allt de kan önska. Simon arbetar som ekonomisk rådgivare åt välbärgade och hans fru Ingrid är en duktig barnläkare. Men de har drabbats av en stor tragedi. Paige, deras äldsta dotter har fastnat i drogträsket och lämnat familjen.

Att en familj har det bra ekonomiskt behöver inte vara samma sak som att familjen har det bra känslomässigt. Men familjen Greene är en bra familj där föräldrarna ställer på sina barn. Ändå kunde äldsta dottern hamna i drogträsket. Boken är bra bland annat för att den visar på hur hjälplös omgivningen är när en ung människa blir beroende av droger och romanen skildrar också alla tankar som far runt i Simons huvud. Kunde han gjort något på annat sätt när Paige växte upp för att förhindra att hon blev missbrukare? Varför kunde hon hamna där? Det är frågor som alla som vet mer om missbrukare och har en nära anhörig som fastnat i missbruk känner igen. Det finns många fördomar i samhället om att den som blir missbrukare kommer från trasig bakgrund. Att något måste varit fel med uppväxten. Alla filmer och böcker som visar på att det inte är så enkelt är välkomna.

Nu är denna deckare mer än ett inlägg i debatten kring missbruk. Det är en mycket spännande deckare med oväntade vändningar. Vissa delar kan jag tycka är överdrivna. Några karaktärer känns överdrivna. Men å andra sidan så finns det oändligt många olika typer av människor.

Deckaren startar med att Simon en dag upptäcker sin drogberoende
sjunga i Central Park, för att tigga. Paige är en skugga av sitt forna jag. Simon försöker närma sig henne för att få henne att komma med till behandlingshem men Paiges droghandlande pojkvän Aaron kommer emellan och hindrar Simon från att få kontakt med Paige. Simon blir rasande och försöker slå ner Aaron, vilket människor runt om spelar in med sina mobiler och postar på Youtube. Människor tolkar det som att Simon, en kostymklädd aktiemäklare attackerar en stackars hemlös man.

Några veckor senare dyker en polisman upp på Simons jobb och Aaron är mördad och Paige är försvunnen. Polisen misstänker att antingen har Paige eller Simon mördat Aaron. Simon börjar söka efter sin dotter och det sätter igång många farliga personer.

På bokförlagets hemsida står om boken:
“Inte ett ord’ förvandlar vardagliga samtidsproblem till ingredienser i en fängslande bladvändare. Levande karaktärer, farliga hemligheter och oförutsägbara vändningar bäddar för en klassisk Coben-upplevelse.

Det är en lättläst och spännande thriller som sätter igång en hel del tankar om vad man är redo att göra som förälder, om missbrukare och den kärlek som binder oss samman. En välskriven deckare som jag gillar, trots att huvudpersonen Simon, kommer från en välbärgad miljö som jag inte kan associera till, men ändå kan jag känna igen hans tankar och känslor, som Harlan Coben skildrar trovärdigt.

Bokrecension: Mr Potter av Jamaica Kincaid – starkt och sorgligt

by

Mr Potter
Författare: Jamaica Kincaid
Utgivningsdatum 2019-09-12
Förlag Bokförlaget Tranan
Översättare Niclas Nilsson
Originaltitel Mr. Potter
Medarbetare Liljemärker, Håkan (form)
ISBN 9789188253736

Denna roman berör mig på flera sätt. Den gör mig framför allt väldigt sorgsen. Jamaica Kincaid som skriver om sin pappa, Roderick Nathaniel Potter, skriver med en stort bagage av sorg.

Jamaica Kincaid nämns ofta i spekulationerna kring vem som borde få Nobelpriset i litteratur. Jag förstår det. Denna roman, som gavs ut redan 2003 har först nu, av bokförlaget Tranan, kommit i en svensk översättning. Romanen är till sin form unik. Den är leker med form och är experimentell. Roderick Nathaniel Potter var analfabet och boken är skriven som ett försök att fånga sättet att tänka som någon har som aldrig lärt sig läsa och skriva. Det är en slags lyrisk prosa med upprepningar, suggestivt talspråk. Jag kan förstå att många fängslas av detta.

Jag är inte helt förtjust i litteratur som strävar efter att fånga talspråk – eller tanke-språk. Men jag sugs ändå in i berättelsen och berättartekniken fungerar. Jag känner mig nära karaktärerna.

Jamaica Kincaid hade efternamnet Potter som barn, efter sin far. Hon hade ingen kontakt med honom under sin uppväxt på ön Antigua. Hennes far, Roderick Nathaniel Potter levde hela sitt liv som taxichaufför på Antigua. Han lärde sig aldrig att läsa och skriva, och som inte lämnade några andra spår efter sig än de många döttrar han hade utspridda över ön. Och om det inte vore för att en av döttrarna växte upp och blev författare hade hans liv upphört där, outforskat och bortglömt. Han hade många döttrar men många olika kvinnor och en del av dem hade han ingen kontakt med alls, som Jamaica Kincaid.

Den enda gången hon träffade honom var en gång när hennes mamma hade skickat henne till honom för att be honom om lite pengar till några saker hon behövde i skolan. Han vägrade att ens titta på henne och han talade inte till henne.

Mr Potter var själv ett barn vars far inte erkände honom. Berättelsen är en berättelse både om barn som växer upp med ett streck i deras födelseattester – men också en stark skildring av vad koloniseringen gjorde av människor.

I bokförlagets beskrivning står:
I Mr Potter pusslar Jamaica Kincaid osentimentalt och utan förskoning ihop sin fars liv utifrån det hon vet och det hon som författare tar sig friheten att föreställa sig. Med ett språk lika vindlande vackert som mättat med betydelse ger hon liv åt en man som det i vanliga fall inte skrivs några romaner om, men vars öde i hennes händer blir en del av ett större historiskt skeende, tätt sammanlänkat med den plats där han levde.

Lite fakta från bokförlaget om Jamaica Kincaid:
JAMAICA KINCAID föddes 1949 som Elaine Cynthia Potter Richardson på den karibiska ön Antigua. Som tonåring sändes hon till USA för att arbeta och bytte senare namn till Jamaica Kincaid. På sjuttiotalet var hon profilerad skribent på tidskriften New Yorker och 1983 debuterade hon med novellsamlingen På flodens botten. Idag är hon vid sidan av sin framgångsrika författarkarriär professor i afrikansk och afrikansk-amerikansk litteratur vid Harvard University.