Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Bokrecension: Nuckan av Malin Lindroth – I nuckans tid

by Leave a Comment

Titel: Nuckan
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts, 2018
ISBN: 9789113086927

Malin Lindroth har skrivit en fantastisk bok på många vis. Den har med all rätt också fått mycket goda recensioner. Modig, självutlämnande, allmängiltig – läs ”Nuckan”! Jag visste inte hur mycket jag längtat efter en text som denna, om detta. Önskar bara att jag kunnat läsa essän långt tidigare.

Författaren lyfter den kanske mest föraktade av alla slags kvinnor – om vi nu ska kategorisera människor – och ger henne utrymme och röst. Den ensamma, överblivna, hon som är längst ner i människors hierarki. Kvinnan som hamnat på glasberget.

Att inte fler texter handlar om ofrivillig ensamhet beror sannolikt på att det är så skambelagt att vara bortvald. Mycket av det svåra i livet går att tala om; misslyckade förhållanden, död och sorg, missbruk av sex och droger, aborter och ofrivillig barnlöshet. Den som försöker tala om sin egen ensamhet möts ofta bara av besvärad tystnad på ett så kraftfullt vis att det tycks vara värre att vara ensam, bortvald, än att lida av psykisk ohälsa.

Inte sällan vänds skammen, och ältandet av det egna misslyckandet på kärleksmarknaden, till ilska och hat. Inte minst i olika slags mansförbund och i forum på nätet spyr drabbade ut sitt kvinnoförakt. Storheten, en av storheterna, i boken ”Nuckan” är det analyserande och icke dömande draget i Lindroths text. Essän är ungefär motsatsen till att hitta felet hos andra.

Författaren försökte för några år sedan sig på att tänka på sig själv som just nucka. Tanken är att denna illa sedda kvinnosort bar på nyckeln till en tystnad hon väntat länge på att låsa upp.

Det är ibland närmast smärtsamt att läsa om Malin Lindroths egna erfarenheter. Inte för att de på något vis är ”unikt förfärliga” utan tvärtom, för att de påminner så mycket om de egna erfarenheterna och tankarna. Det är starkt att så öppet berätta om det personliga, kräver både mod och klar blick, att skriva om det i dag mest förbjudna.

I skildringarna av människors råd och tips, eller avfärdande, måste sägas att de skildras på ett väldigt fint vis. Tolerant och ödmjukt. Det krävs inte särskilt långt ensamliv för de flesta att bli irriterade på oönskade relationsråd, förklaringar och amatörpsykologi.

Nu skyggar jag fortfarande för just ordet NUCKA. Liksom någon av de personer Malin Lindroth prövat ordet på tänker jag på tjocka glasögon, knut på huvudet, frigida… Eller på tuffa killgänget som skrek just ”jävla nucka” till mig i högstadiet. Det var det värsta, värre än att vara ”dålig, slampig” och så långt bort det gick att komma från flickorna som väckte kärlek och förälskelse. Att vara nucka var att vara totalt oönskad, oknullbar för att tala med Lindroth.

”Nuckan” tar också upp just denna tredje kategori, den lägsta, där det tidigare bara talats om motsatsparet hora/madonna. Nuckornas skara kanske inte ens har varit värd att se, än mindre lyssna till? Detta trots att de så kallade nuckorna, som Lindroth visar, under vissa perioder utgjort en stor del av befolkningen. Men kanske var det omöjligt att tänka att de var riktiga människor.

Det är lärorikt att i ”Nuckan” läsa om historien, hur ensamstående kvinnor länge inte kunde få egen bostad om de inte var lärare (lärarinnor) eller sjuksystrar.

Det är också intressant när Malin Lindroth lyfter fram kvinnor i historien, talar om deras betydelse, som Bertha Pappenheim – mest känd som Anna O, i Freuds fallbeskrivning – och Margareta Kjellberg, känd som Harry Martinsons välgörare: ”En mycket snäll dam”, som han uttryckte det. Och jag undrar med Malin Lindroth om också inte dessa kvinnor, nuckor, också snuddade vid förbjudna tankar som kunde få en att rasa ner i ett träsk av skam: Varför hon och inte jag?

Kanske lite märkligt är ett bestående intrycket av essän är glädje. Historien om vägen till nuckskap är också berättelsen om en befrielse. Jag hoppas verkligen att nuckans tid har kommit nu.

Bokrecension: 3 Århundradets kulturkatastrof! av Per Josephson – Annorlunda om verklig kulturkatastrof

by Leave a Comment

Titel: 3 Århundradets kulturkatastrof!
Författare: Per Josephson
Förlag: FÖRLAGET
ISBN: 978-91-88857-32-3

Bara titeln får nog många att vakna till och inse att katastrofer, och intriger i kulturvärlden, ingalunda hör den egna tiden till – Svenska Akademien, MeToo och ”Kulturprofilen” ligger nära till hands att tänka på i sammanhanget. Men ”3 Århundradets kulturkatastrof” rör ett helt annat sammanhang.

Tiden är det sena 1800-talet, platsen är Wien. Händelserna utspelar sig under La Belle Epoque, den sköna tiden – för konsten och de rika, mäktiga. Snart ska deras värld gå under i krig, revolutioner och reformer för massorna. Det finns något spännande i den här tiden i sig, så många gånger skildrad i litteratur och film att det närmast blivit en egen genre där karaktärerna rör sig i vackra kostymer mot undergången, den annalkande katastrofen.

Det som i boken benämns århundradets kulturkatastrof är ödeläggelsen av Ringtheater i Wien, brandkatastrofen är 1881 då operahuset brinner ner till grunden. Skam till sägandes var jag tvungen att googla för att se om det hänt på riktigt och jo, det är ett faktum: ”Der Ringtheaterbrand in Wien am 8. Dezember 1881 var eine der größten Brandkatastrophen…”
visar första träffen som är från tyskspråkiga Wikipedia.

Också romanens personskildringar är baserade på människor som verkligen levt, bland dem skådespelaren Sarah Bernhardt, jugendkonstnären Alfons Mucha och kompositören Giacomo Puccini. Handlingen rör sig mot branden där 449 människor miste livet i operahuset vid framförandet av Beethovens 5:e pianokonsert, ”Kejsarkonserten”.

”3 Århundradets kulturkatastrof!” är en annorlunda bok redan i att den av förlaget kategoriseras som en operaroman. Den vimlar av detaljer, sammanträffanden och referenser som på olika vis leder till den fruktansvärda tragedi som kom att påverka operahus i hela världen. Men det blir inte överlastat, tvärtom väcker den nyfikenhet att veta mer om tiden och opera.

Nya Akademien delar ut ett litteraturpris samma dag som Nobelfesten hålls

by Leave a Comment

Ingen kulturintresserad, eller knappt någon som har koll på nyheter, lär ha missat att det stormat rejält kring den gamla gruppen Svenska Akademien. Denna gamla grupp är inte längre ens fulltaliga efter att flera hoppat av och i våras kom beskedet att Svenska Akademien inte delar ut Nobelpriset i litteratur i år. Istället ska det troligen bli två pristagare nästa år. Tanken är, får vi hoppas, att Akademien vill slicka sina sår och reparera skadorna.

Men ett förnämligt litteraturpris kommer att delas ut i år av en svenska kulturakademi, nämligen Den Nya Akademien som kommer att dela ut ett litteraturpris den 10 december, precis samma dag som Nobelfesten hålls.

Den Nya Akademien går till väga på ett helt annat sätt än den Svenska Akademien som håller allt hemligt och bakom lyckta dörrar med guldöverdragna lampor i taket.

Den Nya Akademien har kontaktat Sveriges samtliga bibliotekschefer och uppmanat landets alla bibliotekarier att nominera två författare var före den 8 juli. Här kan du som är bibliotekarie nominera författare till den nya litteraturpriset.. De som fått flest nomineringar går vidare till en öppen omröstning på Den Nya Akademiens hemsida. När folket röstat går fyra författare, två män och två kvinnor, vidare till av sista omgång där en jury utser vem som tilldelas Den Nya Akademiens litteraturpris. Denna jury leds av Ann Pålsson, som varit förläggare på Bonniers.

Den Nya Akademien samlades för sitt första möte tidigt i somras och består av mer än 100 personer, bland annat författare, bibliotekarier, socionomer och konstnärer, berättar Dagens Nyheter. Medlemmar är bland andra Helena von Zweibergk, författare, journalist, Pija Lindenbaum, författare, grafisk formgivare, illustratör, Sara Larsson, författare, Karin Alvtegen, författare, Jason Diakité Timbuktu, musiker, författare, Håkan Lindquist, författare, översättare, Anna Mattsson, författare, Åsa Sandzén, filmare, Åsa Nilsonne, författare, psykiater, professor Emeritus, Reidar Jönsson, författare, regissör, dramatiker, Johanne Hildebrandt, författare, journalist och Robert Fux skådespelare, manusförfattare.

Bokrecension: Den tatuerade cirkeln av Susan Casserfelt – Oväntade vändningar i kul deckare

by Leave a Comment

Titel: Den tatuerade cirkeln
Författare: Susan Casserfelt
Förlag: Mima, 2016
ISBN: 978-91-8868-106-5

”Den tatuerade cirkeln” är den andra, fristående, romanen i Susann Casserfelts Höga kusten-serie, där den första – ”Prästens lilla flicka” – gjorde stor succée som ljudbok. Böckerna fungerar utmärkt att läsa också.

Intrigen är både spännande, med oväntade vändningar – och humor. Det är både blodig dramatik och mystiska människor, skön konst och organhandel, kärlek och sjukdom. Framför allt är det välskrivet.

Dramat börjar med att en ung man skjuts i Gamla stan i Stockholm. Hjälten, polisinspektör Kajsa Nordin, hör skotten där hon sitter på en restaurang och dricker champagne tillsammans med sin älskade. När hon försöker rädda den svårt skadade mannen blir hon bortkörd av flera män som vägrar identifiera sig och misstankar riktas efter ett tag mot Kajsa.

Genom kändiskonstnären Zeta kommer Kajsa i kontakt med ett sällskap som bland annat driver en olaglig, djupt oetisk, verksamhet i en privat klinik alldeles i närheten av Höga kusten-bron.

Handlingen utspelar sig alltså delvis i den svindlande vackra Höga kusten-trakten, delvis i storstaden. Det skapar ett spänningsförhållande också hos romanens huvudpersoner, kluvna inför vad som avgör var de ska bo och vad de ser som sitt hem.

En central roll i boken spelar också den så kallade Skelleftesjukan, familjär amyloidos med polyneuropati (FAP): den dominant ärftliga sjukdomen är vanligare i Norr- och Västerbotten än någon annanstans i världen. De första symptomen är ofta domningar i händer och fötter liksom känsligheten för köld och värme. Det enda sättet att stoppa den dödliga sjukdomen är levertransplantation.

Bokrecension: I Tanger av Christine Mangan – Spänning på hög nivå i romandebut

by Leave a Comment

Titel: I Tanger
Författare: Christine Mangan
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Modernista, 2018
ISBN: 978-91-7781-348-4

Tingis, Titga, Tandja, Tanger – hamnstaden vid Gibraltarsund är känd under flera namn, historien ligger i skick, ofta dolda och främmande. Christine Mangan utnyttjar och formulerar främlingskapet och undergångskänslan i sin psykologiska thriller ”I Tanger” på ett vis som känns ovanligt färdigt för en romandebut.

Det är en historia som får en att hålla andan, berättad av två kvinnor växelvis: Alice Shipley, som kommit till staden med sin make, och Lucy Mason, den tidigare rumskamraten från de båda unga kvinnornas New England-college i Vermont. I romanens inledning dyker Lucy utan förvarning upp i Tanger och tar kontakt med Alice, som inte funnit sig tillrätta på den nya kontinenten utan skräms av livet och hettan i staden.

Mellan deras collegetid och nuet ligger inte bara en ocean utan också en händelse som skilt dem åt, ”olyckan”. Med den starka och handlingskraftiga Lucy på plats återvinner dock Alice något av sin gamla kraft och ger sig ut i stadslivet, på barer och kaféer. Men så börjar en ny sorts kvävande känsla av fångenskap smyga sig på.

Perspektiven förskjuts hela tiden, både mellan deras olika berättelser men också genom hur var och ens tankar omtolkas, hur minnena ändrar karaktär och händelser både plötsligt kan ses i skarpt ljus eller sjunka i mörker.

Historien utspelar sig 1956, just innan det franska väldet bokstavligen går under. Eller, uttryckt ur ett annat perspektiv: Den fria nationen Marocko föds. Staden hade fungerat som något av spioncentral sedan kriget. Tanger blir tummelplats för författare, många av dem homosexuella eller bisexuella.

Truman Capote lär ha förklarat attraktionskraften staden hade på utlänningar med att här fanns droger och unga prostituerade lättillgängliga. Själv fann den amerikanske författaren dock Tanger vara en trist plats och menade att många av utlänningarna var i staden huvudsakligen för att de inte var välkomna någon annanstans.

I sin romandebut visar Christine Mangan aldrig sin kunskap om staden, historien och litteraturen på ett vis som mästrar läsaren. Men det finns där, som ytterligare lager i berättelsen och som tillför thrillern fler dimensioner men inte är nödvändiga för att sträckläsa den som en ren spänningsroman. Den ger också rikt utrymme för att själv fylla med inre bilder av staden.

Författaren har doktorerat i litteraturvetenskap och har också en masterexamen i skönlitterärt skrivande. Hennes debutroman har genomgående fått bra recensioner och hon har jämförts med Patricia Highsmith. Och romanens Lucy påminner inte så lite om Ripley.

Mer än något annat präglas boken av förmågan att skapa onda föraningar, om en annalkande katastrof. Och det är lika svårt att sluta läsa som det är skrämmande.

Länk till Washington Posts recension