Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Silvervägen av Stina Jackson vinner Årets Bok 2019

by

Foto: Francis Löfvenholm

Under fredagen den 27 september 2019 delade Bonniers Bokklubbar ut priset för Årets Bok 2019 på Bokmässan i Göteborg. Boken Silvervägen av Stina Jackson stod som segrare när folket sagt sitt.

Ett pressmeddelande:
Årets Bok är litteraturpriset där vinnaren röstas fram av läsarna. Tolv böcker nominerades under våren av Bonniers Bokklubbars erfarna litteraturredaktörer och mellan den 25 april och 25 augusti fick läsarna rösta fram sin favorit.

– Att vinna Året Bok känns otroligt roligt och ärofyllt, speciellt med tanke på alla fantastiska böcker som nominerats i år. Min enda förhoppning när Silvervägen gavs ut var att den skulle hitta sina läsare, och det har den ju lyckligtvis gjort. Just vetskapen om att det är folkets pris, att det är läsarna som har röstat, känns oerhört fint och hedrande, och jag är innerligt tacksam gentemot min förläggare, min redaktör och alla på förlaget som trott på boken från allra första stund. Det har betytt allt, säger Stina Jackson.

Här är de tre böcker som läsarna har gett flest röster:
Silvervägen Stina Jackson (Albert Bonnier)
Det som göms i snö Carin Gerhardsen (Bookmark förlag)
Till minne av en villkorslös kärlek Jonas Gardell (Norstedts)

– Silvervägen är en fantastisk roman och trots hård konkurrens från de andra nominerade böckerna så förstår jag att läsarna röstat fram just den som vinnare av Årets Bok 2019. Det är också roligt att för fjärde året i rad se ett ökat engagemang för priset, både hos läsare, förlag och författare. Under hela röstningsperioden är det många läsare som jobbat hårt med att både rösta själva och att tipsa andra om att rösta. Vi börjar få några verkligt starka ambassadörer för priset nu, säger Petra Nuhma, Marketing & PR Specialist på Bonniers Bokklubbar

Så utses Årets Bok:
Bonniers Bokklubbars litteraturredaktörer nominerar tolv böcker efter flera kriterier: Boken ska innehålla en väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö. Den ska vara utgiven på svenska i Sverige under 1 maj 2018–30 april 2019, tilltala en bred läsekrets samt ha en hög språklig kvalitet.

Under våren och sommaren har det varit fritt fram att rösta på sin favorit av de nominerade böckerna på åretsbok.se. Författaren till Årets Bok belönas med 30 000 kronor och både författare och förlag tilldelas en statyett formgiven av Torstensson Art & Design.

Här är Kulturbloggens recension av Silvervägen.

Möte med Dag Öhrlund – författaren med flest lyssnare

by

Sveriges mest lyssnade ljudböcker de senaste två åren är kriminalromanerna av den svenska deckarförfattaren Dag Öhrlund. Kulturbloggen var nyfiken på vem denne författare är vars böcker så många vill ta del av.
Hans deckare är både spännande och roliga böcker med flyt i berättelsen. Berättelserna flödar av berättarglädje. Det visade sig att Dag Öhrlund som person var lika lätt att samtala med som att lyssna på som att läsa hans berättelser.
Han har en välkomnande inställning och öppen attityd till sina läsare och tar sig alltid tid med dem. Hans Facebooksida har 27.000 följare och han uppdaterar den ofta och svarar på alla som kontaktar honom den vägen.
”Även om det bara blir en liten emoji, men jag svara varenda. Jag tänker som så att om de har tagit sig tid att lyssna på eller läsa min bok och sedan tagit sig tid att kontakt mig så tycker jag det är självklart att jag då ska svara dem”, berättar Dag Öhrlund.
Hans kontakter med läsare vid Facebook och andra sammanhang har dessutom blivit en kunskapsbank för honom. Han berättar hur han exempelvis fick tag på helikopterförare när han behövde samla in kunskap om hur det fungerar med helikoptrar.
”Det har blivit en dubbelsidig informationsförmedling. Via min Facebooksida har jag kontakt med en mängd olika människor. Där finns sjuksköterskor, lastbilschaufförer, helikopterförare … Ja en mängd människor som kommer och hjälper till när jag ställer frågor på sidan om något jag vill veta mer om”.
Dag Öhrlund står för en diger produktion och har skrivit eller deltagit i ett 60-tal böcker om de antologier han är med i räknas med. Deckare har han skrivit drygt ett tjugotal.
När han får frågan om hur han tar sig tid för att skriva och vilken disciplin han måste ha för att skriva så mycket blir tveksam: ”Disciplin? Jag vet inte riktigt om det handlar om det. Jag tycker det är så roligt att skriva. Det är så fruktansvärt kul när jag skriver”, säger han.
Det är snarare så att han kan känna ett obehag när han inte hinner sitta och skriva. Ibland kräver övriga livet hans engagemang och som författare måste han iväg på bokmässor och annat. Men han är samtidigt en väldigt social person så det blir många samtal och möten med människor också då.
Ett starkt skäl till att han inte kör fast när han skriver är den tid han lägger ned på förarbetet, på research och på att skriva ett synopsis.
”Jag gör omfattande synopsis, de kan vara på 40 sidor. Där vet jag hela händelseförloppet, vad som hända. Och om jag plötsligt kommer på en dialog som skulle passa i ett kapitel längre fram då skriver jag den direkt”, berättar han.
Han tillägger:
”Att skriva är som Jan Guillou brukar säga: Det är hårt arbete, det handlar om att få ner det på papper. Inspiration är för amatörer”.
Hans senaste deckarserie är berättelser som skildrar nutiden i Sverige där poliskommissarien Ewert Truut står i centrum. Han är en man som närmar sig pensionsåldern och inte alltid har lätt att anpassa sig till nya tider och kan vara skeptisk och misstänksam mot företeelser i nutiden men samtidigt är han öppen för att omvärdera och lära sig. Många känner säkert igen sig i honom, hur samhället förändrats och många värderingar ändrats med tidens gång.
Dag Öhrlund berättar att Ewert Truut är på många sätt hans alter ego: ”Han kör en Valiant och jag hade en sådan bil tidigare. Vi gillar samma slags kaffe, han röker John Silver, som jag gjort, han gillar djur, som jag. Fast han har en katt och det har inte jag. Jag har hund.”

I Truut-serien finns samhällskritik men inte med någon pekfinger-attityd och också intressanta karaktärer och värme mellan dem.

”Det är så roligt med att skriva att jag på så sätt kan föra ut tankar om samhället idag på mitt sätt, hur jag ser på det.”
Dag Öhrlunds sätt att berätta har helt klart hittat en väg till läsare och lyssnare. I två år i rad han hans böcker gjort honom till den i Sveriges mest lyssnade författaren. Serien om Truut har lästs in av Stefan Sauk – en kombination som helt klart varit lyckad. Den senaste kriminalromanen i serien släpptes i slutet av maj och lyssnades på av drygt 38.000 ljudbokslyssnare.

Bokrecension: Kudos av Rachel Cusk

by


Kudos
Författare: Rachel Cusk
Utgiven: 2019-04
Översättare: Rebecca Alsberg
ISBN: 9789100172237
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Människor berättar om sitt liv, om sina existentiella tankar, om sina drömmar, om sina äktenskap och om sina förhållanden till sina barn. I den ena berättelsen poppar en ny berättelse upp, som de berömda ryska dockorna, där det alltid finns en ny under den som precis öppnats. Rachel Cusk berättar om konst, kärlek, politik, om rättvisor och orättvisor men utan att egentligen dramatisera en handling utan allt framförs genom att människor berättar.

Rachel Cusk har ett fascinerande språk där hennes miljöbeskrivningar är knivskarpa och när människorna berättar blir det draman som jag ser framför mig. Jag känner dofterna, jag hör ljuden, jag ser bilderna och detaljer, jag känner smaken av maten.

En kvinna, hon är författare, sitter på ett flygplan. Där hamnar hon bredvid en främling, en man, som öppnar sig och berättar om sitt liv, om sitt arbete och sanningar om sitt äktenskap och en natt nyligen då han dödat och begravt familjens hund. Mannen berättar sådant som han troligen aldrig skulle berätta för någon han kände.

Kvinnan far vidare och deltar i en litteraturmässa där hon deltar under några programpunkter och möter PR-folk och journalister. Där hamnar vi i diskussioner och tankar om den nutida litteraturen och dess förhållande, eller äktenskap, med kommersiella krafter. Vi hamnar i diskussioner om vad litteratur är och har för syfte, hur författare skriver och vad de tänker om varandra och sig själva.

Trots att boken är rätt tunn har den oändligt mycket att säga. Den öppnar världar och ger min insyn i människors liv. På många sätt berättar den mer än många betydligare tjockare handlingsbaserade romaner. Men … Ja det finns några saker jag är lite tveksam till. Människorna talar på ett sätt som jag aldrig mött någon som gör. Antingen är det för att det är stiliserat och inte det minsta naturalistiskt eller realistiskt eller så är det att människorna i Kudos alla tillhör en övre medelklass som kanske får lära sig att tala på det sättet och kan utbreda sig och få berätta så utförligt och ha lyssnare. En tillvaro som jag inte delar eftersom jag kommer från klassisk arbetarklass plus lite småföretag-inslag bland mina rötter.

Det andra som lite stör mig är att boken är skriven i ett, där finns ingen kapitelindelning. Jag förstår att det på ett sätt kanske skulle störa flytet i berättelsen, samtalen, med kapitel. Kanske. Men oftast ger kapitelindelning en naturlig andningspaus i läsandet. Jag ser några ställen i denna samtalsskildring där kapitelindelning hade fungerat. I alla fall enligt min uppfattning.

Kudos är tredje delen i Rachel Cusks hyllade trilogi, som inleddes med Konturer och följdes av Transit. Många anser att den hör till vår tids stora litterära bedrifter. Utan tvekan är Rachel Cusk en skicklig författare och Kudos är fascinerande att läsa.

Bokrecension: Vem dödade min far av Edouard Louis – en sorgesång om politikers makt över liv och död

by

Vem dödade min far
Författare: Édouard Louis
Utgiven: 2019-04
Översättare: Marianne Tufvesson
Formgivare: Elina Grandin
ISBN: 9789146235354
Förlag: Wahlström Widstrand
Antal sidor: 88

Politiker har makt. Stor makt. Med sina beslut påverkar de människors liv, ja de påverkar till och med liv och död. När politiker, företrädesvis och oftast från högersidan, beslutar att skära ned på sjukpenning och att tvinga ut sjuka på arbetsmarknaden, då får det till följd att en del människor blir ännu sjukare och en del till och med dör. Politiker är på så sätt skyldiga till andra människors död. De är mördare. Det menar i alla fall den unge franske författaren Édouard Louis i sin 88 sidor tunna med så starka berättelse “Vem dödade min far”.

Édouard Louis far blev svårt skadad på sitt arbete på en fransk fabrik. Redan att hans far blev så svårt skadad är en följd av politiska beslut som bland annat förde med sig att fadern aldrig hade någon chans att utbilda sig för att kunna få mindre farligt och bättre betalt arbete. Där

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. “Vem dödade min far” är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

När fadern väl var invalidiserad gjorde politiska beslut faderns liv ännu svåra. I augusti 2016 under Hollandes presidentperiod driver arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri tillsammans med premiärminister Manuel Valls igenom arbetslagen, “Loi Travail”, som innebar att arbetsgivare kunde tvinga arbetstagare att jobba många fler timmar per dag, vilket fick till följd att en gatsopare exempelvis måste gå böjd många fler timmar per dag och få i sig farliga kemikalier.

Den tidigare presidenten Sarkozy var med och genomförde den lag som gjorde att sjukskrivna måste söka arbete och inte längre skulle få sjukpeng, enligt principen om en arbetstagare förlorat både sina ben kan han i alla fall söka jobb där han/hon använder händerna istället. Det är regel som den moderatledda regeringen i Sverige genomförde tillsammans med kristdemokrater, liberaler och centerpartister.

Édouard Louis tar också upp det förakt som den av svenska högermedier som Dagens Nyheter så kallade franska presidenten Macron visat kroppsarbetare. Macron blev under ett besök i en fransk stad bryskt tilltalad av två fackföreningsmän, båda iklädda t-shirt. Macron svarade dem föraktfullt: “Tro inte att ni skrämmer mig med er t-shirtar. Vll man få råd att köpa kostym är bästa sättet att jobba”.

Boken är inte tjock, men trots sina få sidor och den lätthet den har är den en rejäl tung attack mot politiker som ökar klassklyftor och gör livet ännu svårare och tyngre för de som inte tillhör samhällets elitskikt.

Édouard Louis beskriver hur han besöker sin far efter att inte ha träffat honom på många många år. Louis blandar det nutida mötet med minnen från uppväxten och det är tydligt att det finns mer under ytan är de uppenbara uppräkningarna av politikernas ansvar. Édouard Louis pappa hade svårigheter med att acceptera sin sons feminina läggning och hans far var bitter och hård, för han kunde aldrig förverkliga de drömmar han hade för livet. Han tryckte också ned sina drömmar efter ett tag och det ökade hans våldsamhet. Jag tänker att det Édouard Louis målar fram är en berättelse om hur de som tillhör samhällets nedersta skikt inte bara själva är chanslösa utan också oftast förmedlar vidare det så kallade utanförskapet.

Nu är nu Édouard Louis förmodligen ett exempel på att det trots allt går att bryta mönstret. Han är en hyllad författare trots sina unga år. Så hur starkt han än slår mot den elit som trycker ned och gör livet svårare för de som redan har det svårt så inger hans eget exempel ändå visst hopp.

Men jag misstänker att Édouard Louis inte vill skapa hopp utan ändå vill visa på det enorma ansvar som politiker har över liv och död. En sorgesång över politikers makt över liv och död.

Bokrecension: Mordet på kommendören: andra boken av Haruki Murakami

by

Mordet på kommendören : andra boken
Författare: Haruki Murakami
Utgiven: 2019-01
Översättare: Vibeke Emond
Formgivare: Sara R Acedo
ISBN: 9789113089416
Förlag: Norstedts
Serie: Mordet på kommendören (del 2)

Få författare kan blanda populärkultur med filosofiska funderingar och existentiella grubblerier som Murakami. I hans nya tvådelade serie Mordet på kommendören kan han i början på ett stycke beskriva maten karaktärerna äter eller vilka kläder de har på sig, eller vilken och årsmodell och färg de kör och några meningar senare berättar något magiskt, mystiskt och strax efter kommer funderingar på vad konst är, vad skapande är eller vad metaforer är – eller vad själva vår existens är. Det är av och till mästerligt men av och till lite gubbsjukt. Det kan bli rätt tjatigt med hans beskrivningar av vad huvudkaraktären har för sig i sängen med sin älskarinna.

Huvudpersonen är en trettiosexårig porträttmålare som bor i Tokyo. En dag meddelar hans fru att hon vill skiljas då hon träffat en annan man. Mannen accepterar utan att visa sina känslor och avbokar allt, lämnar deras gemensamma lägenhet och beger sig ut på en månadslång resa till Hokkaido och Tohoku och vidare till ett avskilt hus högt uppe på ett berg. I stället för att måla porträtt ska han nu för första gången på länge måla landskap. Han får låna det avsides belägna huset på ett berg av en vän vars pappa är en berömd konstnär som nu blivit gammal och senil och ligger på ett långvårdshem. På vinden i konstnärens hus hittar huvudpersonen en målning med titeln Mordet på kommendören. Denna målning förändrar allt också själva verkligheten. Mystiska, magiska händelser inträffar och frågan är vad är verkligt? Vad är befintlighet och vad är obefintlighet?

Huvudkaraktären skildas som en högst ordinär vanlig och jordnära person, i alla fall i sina egna ögon och utan någon dragning åt religiösa eller andra existentiella tankar. Han hamnar mitt i en magisk värld med idéer som tar fysisk gestalt i form av människovarelser, fast mycket mindre än de flesta människor, typ 60 eller 70 centimeter höga. Nutid och historiska händelser i såväl Japan som Europa blandas.

Murakami tränger in i frågor kring konst och skapande och ställer existentiella frågor i samband med språkfrågor, han vrider på och ifrågasätter fenomenet tid – ja av och till är också bok två i denna serie enastående. Ibland sugs jag in i berättelsen och i språket men emellanåt får jag tvinga mig själv att fortsätta läsa, den är för seg. De två böckerna skulle mått bra av att kortats ned en 50 sidor vardera.