Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

roman

Den magiska leksaksbutiken av Angela Carter

by

Den magiska leksaksbutiken
Utgivningsdatum 2020-05-07
Förlag Modernista
Översättare Magnus K:Son Lindberg
Originaltitel The Magic Toyshop
ISBN 978-91-7781-810-6

När jag väljer böcker jag ska läsa föreställer jag mig ofta att jag är inne på en bokhandel, trots att jag väljer en e-bok eller en ljudbok. ”Den magiska leksaksbutiken” skulle kunna ha varit den där boken man hittar någonstans på den högsta hyllan på en bokhandel eller möjligtvis ett dammigt antikvariat, och efter att man läst denna guldpärla till litterärt verk undrar man varför boken inte varit mer lättillgänglig eller mer omtalad (det var den säkert, men inte på min tid). I och för sig kan det finnas en viss charm med att hitta en liknande pärla bland allt bokdamm, men i år har ”Den magiska leksaksbutiken” i och med den nya översättningen av Magnus K:Son Lindberg fått chansen att få klättra ner från de högre dammiga bokhyllorna ner till bokställen lägre ner med de nyare aktuella verken. ”Den magiska leksaksbutiken” är ett sådant litterärt verk som gärna kan få stå för sig själv på bokhyllan, men om jag skulle vara tvungen att ställa den tillsammans med något annat verk skulle den få stå ihop med filmen ”Valerie och hennes underbara vecka” av regissören Jamoril Jires. Jag vet inte om det gjorts tidigare, men jag skulle vilja sätta de två verken i samma kategori. Denna kategori är minst sagt underlig och jag är osäker på hur många andra verk jag skulle placera dit. Möjligtvis skulle jag även placera ”Alice i underlandet” på samma bokställ. Det är en kategori som står med ena foten stadigt på fast asfalt i en hård och kylig omgivning (med långa krokiga svarta träd som ger ifrån sig långa skuggor i bakgrunden), den andra foten ostadigt på ett mjukt och skört drömmoln (ovanför en sval rosenträdgård) – eller någonting i den stilen.

             Det hela börjar med en nattpromenad i en trädgård och en söndersliten bröllopsklänning, vilket så småningom eskalerar i att huvudkaraktären Melanie och hennes syskon blir tvungna att flytta till sin stränga morbror, hans stumma fru som kommunicerar genom att skriva lappar och hennes två yngre rödhåriga bröder – Francie och Finn. Hos den tyranniske morbrodern är det nya regler som gäller. Bland annat finns det inget varmt vatten i huset, och Melanie får varken tala när hon inte blir tillfrågad eller ha på sig byxor längre. Istället för att gå i skolan blir Melanie tvungen att jobba på morbror Phillips leksaksbutik. Marionettdockor är morbrorns hobby, och någonstans bland hans dockor gömmer det sig en enorm olycksbådande svan. Lön är tydligen överskattat – varken Melanie eller de andra får någon. Kontrasten mellan det och Melanies barndomshem är minst sagt tydlig, men ändå kommer Melanie nära sin nya familj – den vackra tant Margaret och hennes två yngre bröder. Bröderna tvättar sig i och för sig sällan och luktar därmed förfärligt, men Melanie kan inte låta bli att komma de nära.

Många olika genrer och stilar flätas in i ”Den magiska leksaksbutiken”. Resultatet blir mycket på samma gång, men inte överväldigande utan snarare tvärtom – alla de olika pusselbitarna faller på plats i ett litet underbart magiskt-realistiskt pussel. ”Den magiska leksaksbutiken” är gotisk, poetisk, viktoriansk, sagolik, drömlik, sorglig, hemsk, underhållande och framförallt vacker. Vartenda ord är noga genomtänkt, många ord nästintill skiner (lite lågt) i den flytande texten, likt nedtonade julgransljus en mörk vinterkväll. Att ha lyckats få med den sortens känsla in i översättningen förtjänar en applåd.

“Lilla fröken Grenadin” av Vilda Rosenblad

by

Lilla fröken Grenadin
Författare Vilda Rosenblad
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag: Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0609-1

På Rue de Pascal i Paris bor en tolvåring vid namn Elvira Ljung men sin mamma och hennes sambo. Elvira drömmer om att bli stjärna – nästa Ingrid Bergman. I smyg besöker hon kyrkan för att hantera sina känslor kring sin bortgångna ateistiske pappa. Då och då skriver hon dessutom brev till ”Schwarzy ” (Arnold Schwarzneger) i hopp om att en dag kunna få svar. ”Lilla fröken Grenadin” bjuder på en verklighetstrogen skildring om hur det är att förlora en familjemedlem, om ett fortsättande liv med en melankolisk skugga ständigt närvarande. Denna roman skildrar människor som känner känslor enkla för läsaren att relatera sig till, lättillgängliga att uppfatta med hjälp av den enkla vardagliga prosan. Kanske är det för att jag läst mer poetiska verk på sistone, men här och där framstår språket i romanen som en aning kantigt, någorlunda karaktärslöst. Men möjligtvis är det just denna enkelhet som lyfter fram karaktärernas vardagliga och naturliga känslor. Det må inte finnas särskilt mycket charm i språket i sig, men ”Lilla fröken Grenadin” bjuder på en mycket riktig läsupplevelse. De franska hemmafruarna framstår vid tillfällen som en aning stereotypa och platta, men det finns fortfarande ett par någorlunda charmfulla och till och med litet mystiska karaktärer.

”Lilla Fröken Grenadin” är både språkmässigt och handlingsmässigt vardaglig. Det är enkelt att ta sig igenom detta verk, enkelt att besöka Elvira och hennes familj och vänner på Rue de Pascal, enkelt att känna igen sig i annars främmande omgivningar. Läsaren får en chans att följa med Elvira till kyrkan som Elviras mamma är kategorisk emot, till bokhandeln med den mystiska Beatrice, till fina och mindre fina upplevelser i Elviras värld. Vissa karaktärer i boken må framstå som en aning platta men jag skulle ändå vilja påstå att Elvira är ett någorlunda trovärdigt drömmande barn som snart ska bli tonåring. Hennes missförståelser och reaktioner framstår i alla fall som äkta. Kanske hade många av oss också reagerat mycket likt Elvira, kanske inte.

”Lilla fröken Grenadin” skulle nog inte komma på min lista av ”aktuella måste läsa böcker”, men romanen bjuder fortfarande på en del stämningar värda att minnas. Troligtvis blir detta en roman som jag inom kort inte minns särskilt tydligt, men vissa fragment kommer nog att stanna kvar; möjligtvis den mystiska säljaren på bokhandeln, Elviras klasskamrat Odette som ingen vill bli vän med, Elviras vän Delphine som inte vet hur hon ska hantera sina känslor, ”Schwarzy”, croissanterna…

Bokrecension: I Tanger av Christine Mangan – Spänning på hög nivå i romandebut

by

Titel: I Tanger
Författare: Christine Mangan
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Modernista, 2018
ISBN: 978-91-7781-348-4

Tingis, Titga, Tandja, Tanger – hamnstaden vid Gibraltarsund är känd under flera namn, historien ligger i skick, ofta dolda och främmande. Christine Mangan utnyttjar och formulerar främlingskapet och undergångskänslan i sin psykologiska thriller ”I Tanger” på ett vis som känns ovanligt färdigt för en romandebut.

Det är en historia som får en att hålla andan, berättad av två kvinnor växelvis: Alice Shipley, som kommit till staden med sin make, och Lucy Mason, den tidigare rumskamraten från de båda unga kvinnornas New England-college i Vermont. I romanens inledning dyker Lucy utan förvarning upp i Tanger och tar kontakt med Alice, som inte funnit sig tillrätta på den nya kontinenten utan skräms av livet och hettan i staden.

Mellan deras collegetid och nuet ligger inte bara en ocean utan också en händelse som skilt dem åt, ”olyckan”. Med den starka och handlingskraftiga Lucy på plats återvinner dock Alice något av sin gamla kraft och ger sig ut i stadslivet, på barer och kaféer. Men så börjar en ny sorts kvävande känsla av fångenskap smyga sig på.

Perspektiven förskjuts hela tiden, både mellan deras olika berättelser men också genom hur var och ens tankar omtolkas, hur minnena ändrar karaktär och händelser både plötsligt kan ses i skarpt ljus eller sjunka i mörker.

Historien utspelar sig 1956, just innan det franska väldet bokstavligen går under. Eller, uttryckt ur ett annat perspektiv: Den fria nationen Marocko föds. Staden hade fungerat som något av spioncentral sedan kriget. Tanger blir tummelplats för författare, många av dem homosexuella eller bisexuella.

Truman Capote lär ha förklarat attraktionskraften staden hade på utlänningar med att här fanns droger och unga prostituerade lättillgängliga. Själv fann den amerikanske författaren dock Tanger vara en trist plats och menade att många av utlänningarna var i staden huvudsakligen för att de inte var välkomna någon annanstans.

I sin romandebut visar Christine Mangan aldrig sin kunskap om staden, historien och litteraturen på ett vis som mästrar läsaren. Men det finns där, som ytterligare lager i berättelsen och som tillför thrillern fler dimensioner men inte är nödvändiga för att sträckläsa den som en ren spänningsroman. Den ger också rikt utrymme för att själv fylla med inre bilder av staden.

Författaren har doktorerat i litteraturvetenskap och har också en masterexamen i skönlitterärt skrivande. Hennes debutroman har genomgående fått bra recensioner och hon har jämförts med Patricia Highsmith. Och romanens Lucy påminner inte så lite om Ripley.

Mer än något annat präglas boken av förmågan att skapa onda föraningar, om en annalkande katastrof. Och det är lika svårt att sluta läsa som det är skrämmande.

Länk till Washington Posts recension

Bokrecension: Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken – Adania Shibli

by

Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken
Författare: Adania Shibli
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188253361
Förlag: Tranan

Beröring

Att understryka att Adania Shibli är palestinier säger väl mer om det svenska litteraturutbudet än något annat. Nå, det är hur som helst fint att åtminstone en palestinsk författare lyfts upp och förts bortom muren. Två av hennes romaner finns nu översatta och utgivna på Tranan. Ni bör läsa dem. Jag tror inte det inverkar menligt på läsningen att de likt en novellsamling delar samma pärm. Stod de sida vid sida i bokhyllan skulle det ändå lett till ofrånkomlig jämförelse. Vi jämför, så är det med det.

Ibland använder jag öronproppar när jag ger mig ut i världen. Jag blir till ett huvväsen och allt utom ansiktet är fredat från det omslutande. Det är inte nödvändigtvis brölande pojkar och män eller själaförtärande bebisskrik som är övermäktigt. Ofta är det bara oljudsväggen som är för hård. Skummet- och vaxet tar udden av det skarpa och det blir nästan lite småtrevligt att vistas bland folk.

Beröring är om ljud. Den ”lilla flickan” har efter en sjukdom problem med hörseln och blir till följd av sin känslighet varse världen som ljud. ”Bara Gud var ljudlös”. 80-talet är ännu ungt och massakern i de två flyktinglägren i Shatila och Sabra bär vittne om det politiska läget. ”Palestina” är ett förbjudet ord. Familjen hon fötts in i är stor men två pojkars frånfälle har dragit sorg och vemod över hemmet. Flickan glider bort från bröder, systrar, mor och far. Hon passar inte in. Skolan är fientlig, klasskamraterna skoningslösa. Hon drar sig in under betraktandets huva. Hon ser rörelserna, men de låter sig inte fångas. Grodynglen går inte att urskilja och är en brun massa. Röken från en cigarett strilar genom fingrarna, molnen högt där ovan drar sig undan.

Det är inte bara språket som är subtilt – hela romanen är det. Den smyger sig fram till slutet som blir abrupt och realistiskt. Och ett sorgligt utdrag ur en kvinnofientlig verklighet.

Vi är alla lika fjärran från kärleken

Hur kan vi strypa oss själva med våra egna händer, göra oss själva illa, fastän vi inte önskar det alls?

Den ”lilla flickan” i Beröring är ensam och oförstådd, men i Vi är alla lika fjärran från kärleken har ensamheten en tydligare och mer påträngande karaktär. Som i den första romanen är grundtonen människors och framförallt kvinnors utsatthet. Vi kan nog alla känna igen oss i rädslan för att bli lämnade eller att våra känslor i brist på ömsesidighet skall förbli svävande i intet. Meningslöshetskänslan fyller tids nog det tomrum vi hellre skulle vilja se härbärgera kärleken eller åtminstone något som inte är nedbrytande.

Vi får ta del av en kvinnas hopplösa, tragiska och monologartade brevkorrespondens med en man hon inte känner. Det finns en önskan hos henne att leva i kärleken istället för framom eller bakom den. Hon vill inte att den skall vara enbart minnen eller blott potentiella, önskade och eftersträvansvärda tillstånd. Kvinnans förtvivlan stegras i takt med att det hela framstår som mer och mer ouppnåeligt. Smärtsam läsning.

Eller varför inte kvinnan som berättar för sin partner att ”kärleken tagit slut” och sedan får leva under ett våldtäktshot. Mannen kan inte ta ett nej och raseriet tar vid när han inser att han inte får diktera villkoren. Kvinnan förlänas inget lugn och lever i ständig rädsla. Hon flyttar, byter nummer men undkommer inte. Hon bryts sakta ned och börjar så småningom hata sig själv och framförallt sin fysiska kropp som är vad hotet riktas mot. Några enkla ord är vad som krävs för att bryta ned en hel människa.

Eller varför inte en psykologisk terror som ogiltigförklarar en hel kvinna och hennes upplevelser:

Han skrattade bara åt henne. Drev med henne. Hans skratt fick…tårarna och kvävningskänslorna att stockas i halsen. Det knöt sig i magen när han ännu en gång fått henne att upptäcka att hon inte förstod någonting. Hon hade blivit beroende av honom för att bekräfta riktigheten i sina känslor…Till slut hade hon inte bara fel åsikter utan ställde även fel frågor.

Att kvinnor lever vidare i relationer som är destruktiva kan ibland förklaras av en rädsla för att ett uppbrott skulle kunna leda till än värre konsekvenser.

Trots detta är det de avslutande kapitlen som klänger sig fast i mig av ingen annan anledning än att jag på ett personligt plan kan relatera. En kvinnas misströstan inför livet och vad det kan vara växer i känslan av att inte höra hemma. Självmordstanken blir en lisa för själen eftersom det åtminstone är ett val – om än ett tragiskt sådant.

Jag kan inte förneka att den enda plats jag känner mig bekväm på är en övergiven plats. Med allt som folk övergett.

Ibland är det enda umgänget man står ut med det döda och de döda. Mörkervana ögon skyr ljuset.

 

 

En omogen och briljant roman.

by

 

Ferdydurke
Författare: Witold Gombrowitcz
Utgiven: 2016
Översättare: David Szybek
ISBN: 9789186629755
Förlag: Modernista

Härom helgen bröt jag mot ett antal sociala konventioner då jag på väg ut från en tillställning frågade en väns vän om hela min jacka verkligen luktade kön. Vilket den gjorde –  95 grader är lyckligtvis min bästa vän – och odören var utan tvekan omistlig. Men kommunicerar man inte på samma frekvens, vill man inte veta av vare sig könsdofter eller opassande kommentarer, blir det lätt en aning fel. Och jag vet, läskigt nog, fortfarande inte varifrån doften härstammade.

Gud, bespara mig anständighetskravet som fordrar detta evinnerliga artighetsprat och alla breda och lismande leenden. Kräks ni inte ibland av de förväntningar ni känner trycker mot er; att ni måste leva upp till en respektabel nivå av vad som är socialt passande? Att visa att man kan vara någorlunda socialt fähig? Usch. Rädslan för den Dåliga stämningen är allenarådande i landets sociala rum och en outtalad överenskommelse tycks finnas att vi tillsammans skall upprätthålla chimären. Hur många överslätande och putslustiga kommentarer används inte för att undvika något så jobbigt som en stram atmosfär!

Witold Gombrowicz’ Ferdydurke, här för första gången i en direktöversättning från polska till svenska, är en besynnerlig bok. En trettioårig man sitter och skriver om minnen från puberteten när en magister oförhappandes dyker upp i hans hem. Inget kringelkrångel, rakt på sak: ”Så där, Josef lille, nu går vi till skolan.” Josef utbrister ”Vadå för skola!?” varpå magister Pimko svarar ”Rektor Piórkowskis. En första rangens undervisningsinrättning. Det finns lediga platser i sjätte ring. Din utbildning har försummats, och i första hand måste luckorna kompletteras…Var inte rädd, vi lärare älskar småttingar, pull pull pull…”.

Tanken är att skolvistelsen skall vara en moraliskt uppbygglig tid för Josef och magistern hyser inga tvivel härom. Idén kommer bli fruktbärande i och med att stadens bästa lärare står att finna där. En ansamling lärare som från katedern strikt följer läroplanen och lär ut vikten av att kunna recitera någon gammal vidunderligt fantastisk poet utan minsta darr på stämman. Varje tillstymmelse till egen tanke jagar de efter bästa förmåga bort ur huvudena – både ur sina egna och elevernas.

”Jag har också ofta redan förr sagt: de som fastar och vakar mycket och uträttar stora verk men som inte förbättrar sina brister och sin vandel, vari all sann bättring ligger, de bedrager sig själva och är djävulens åtlöje…skalet måste gå sönder, och det som är inuti måste komma ut: ty vill du ha kärnan, måste du bryta sönder skalet. Vill du finna naturen ohöljd, så måste du bryta sönder alla liknelser, och ju längre man tränger in, desto närmare är man väsendet.”

Djävulens åtlöje. Säger inte det allt! Vardagsspråket har svårt att frigöra sig från det metafysiska och strängt taget tror jag inte ett sådant behov är av nöden. ”Själ”, ”paradis”, ”helvete” är kärnfulla begrepp oavsett grad av sekulärism. De är uttryck vi kan använda för att undvika tala förbi varandra alltför mycket. Samtidigt är de i text materialiserade typexempel på något Gombrowicz vänder sig emot eller åtminstone angriper: Stelhet, orubblighet och allt som kväser ungdomligt omogen kreativitet. I det här fallet en, låt vara utdaterad, borgerlig miljö där Josef skall passa in genom att uppfylla vissa later och forma ett antal socialt godtagbara karaktäristika.

Citatet här ovan är från en sedan 800 år hädangången kristen mystiker – Mäster Eckehart (Predikningar, Natur & Kultur). Varför just lyfta fram denne uråldrige förkunnare? Naturligtvis i ett tarvligt försök att imponera och förställa mig, men även för att jag tycker det är ett mitt-i-prick-prickande. För mig är skalet allt vad streberi, tillgjordhet, oärlighet, själv- och själsvåld, rigida samhällsstrukturer-, normer- och institutioner, omvärldsförväntningar, likriktningsintentioner heter. Sådant som, om man vågar lukta, får näshåren att kröka sig i skam.

På den förstklassiga undervisningsinrättningens skolgård formas två fraktioner med varsitt ideal vilka ungdomarna är redo att bloda ned både lans och sabel för: gossen mot grabben; det mogna och förväntade i ett envig med det omogna och rebelliska. Denna episod är utomordentligt underhållande och lyckligtvis följer dess märg med Josef när han inkvarteras hos en familj vars anständighet är bortom alla rimliga tvivel – kan man tro. En känsla kommer emellertid snart krypande längs utmed väggarna; att han är för evigt förlorad om han inte gör motstånd. En kuslig dimma som tycks vaporisera utur alla dessa persona och tillgjorda maner och inandas han bara en ynka bit till blir han en av dem, alltså anständig och hemsk. Således försöker han genom mer eller mindre genomtänkta och framgångsrika drag- och motdrag luckra upp skenheligheten – och ärligt talat – den motbjudande polerade ytan som är familjens mask både inför varandra och omvärlden. Crescendot som det hela slutar i vill jag krypa ned under täcket med och omfamna och gulligulla med, pull, pull pull.

Han undflyr och flyr vidare. Av en slump slår en tidigare skolkamrat följe. De söker något framom samhällets främsta linje – både som abstraktion och konkret cement, elektricitet, människor, droskor, alltså stadsgränsen. De beger sig ut i terra incognita, blir nästan uppätna av skällande människor som gläfser som hundar för att hålla civilisationen stången, men räddas i sista stund av en – moster! Eller räddas och räddas, det ena hushållet verkar vara värre än det andra. Här har vi att göra med ett herrskap som håller pöbeln och tjänstefolket på avstånd med lavetten som symbol. Men de har börjat nära en subversiv kraft vid sin barm…

Om man vill lyssna, ställer boken läsaren ett antal frågor. Många är behandlade ur olika perspektiv, men vi behöver ständigt fråga oss dem i livsvitaliserande syfte. Hur ser våra liv ut och vad underkastar vi oss? Man kan påpeka att allt fast och beständigt förflyktigas, för att oförskämt beskära en marxistisk term som ändå gör sig utmärkt i detta sammanhang. Räds vi denna tillståndens flyktighet? Vill vi ingå i något stabilt, konventionellt? Jag upplever ibland att en ständig framåtrörelse är vad som premieras; att det finns en rädsla för stillaståendet, för ögonblicksreflektionen över just ögonblicket. Det finns utan tvekan ett visst spelrum för människan – och nu talar vi om en vit svensk (medelklass)kontext – att verka efter eget huvud, men att mena att det finns utrymme för ett radikalt annorlunda leverne är närmast komiskt. Det låter sig inte göras utan sociala och materiella konsekvenser.

Att umgås med Ferdydurke är som att läsa en mer avancerad version av Hugo och Josefin – och lika befriande! Som nämnt ovan är boken eller åtminstone dess teoretiska kärna befryndad med många andra, men här är den iklädd en språkdräkt som forsar fram med ett tempo som är lika rivigt som en halvliter lågkvalitativ absint i vrångstrupen. Översättningar är alltid en delikat sak och ett språks subtila nyanser är ofta immuna mot all typ av överföring till ett annat språk. Inget tyder emellertid på översättaren David Szybek inte lyckats med konststycket att fånga upp lejonparten av det polska språkets mångsidighet.

”Den ’fria’ men också ’svaga’ människan utmärks av sin autonomi – hon är inte styrd utifrån men går till sin kunskap utan traditionens bistånd. ’Svagheten’ är i själva verket hennes öppenhet för mångfalden möjligheter, livsmodeller. ’Jämförd med den som har traditionen på sin sida och inte behöver några skäl för sitt handlande är en fri ande alltid svag, särskilt i handling; han ser för många motiv och perspektiv och är därför ovan och osäker på handen’” – UIE i samtal med Nietzsche i Ett liv efter födseln.

Om vi för en stund skalar av den medicinska betydelsen i begreppet unipolär, är det knappast något som är kännetecknande för människan. Tvenne själar lever i våra bröst, tusen impulser som olika väg vill vandra. Blir vi obekväma av att inte lyckas ta ett helhetsgrepp om en annan, att denne är ”hemmastadd både i det höga och det låga”? En individ som inte enkelt låter sig infångas skrämmer både i sin genomgripande och omtöcknande ombytlighet. Inledningen av Ferdydurke berör just detta och gör det på ett snillrikt vis: Strävan efter vuxenheten är det samma som en omedveten rörelse till att foga sig i något som inte är sprunget ur sig själv.