roman

Ferdydurke
Författare: Witold Gombrowitcz
Utgiven: 2016
Översättare: David Szybek
ISBN: 9789186629755
Förlag: Modernista

Härom helgen bröt jag mot ett antal sociala konventioner då jag på väg ut från en tillställning frågade en väns vän om hela min jacka verkligen luktade kön. Vilket den gjorde –  95 grader är lyckligtvis min bästa vän – och odören var utan tvekan omistlig. Men kommunicerar man inte på samma frekvens, vill man inte veta av vare sig könsdofter eller opassande kommentarer, blir det lätt en aning fel. Och jag vet, läskigt nog, fortfarande inte varifrån doften härstammade.

Gud, bespara mig anständighetskravet som fordrar detta evinnerliga artighetsprat och alla breda och lismande leenden. Kräks ni inte ibland av de förväntningar ni känner trycker mot er; att ni måste leva upp till en respektabel nivå av vad som är socialt passande? Att visa att man kan vara någorlunda socialt fähig? Usch. Rädslan för den Dåliga stämningen är allenarådande i landets sociala rum och en outtalad överenskommelse tycks finnas att vi tillsammans skall upprätthålla chimären. Hur många överslätande och putslustiga kommentarer används inte för att undvika något så jobbigt som en stram atmosfär!

Witold Gombrowicz’ Ferdydurke, här för första gången i en direktöversättning från polska till svenska, är en besynnerlig bok. En trettioårig man sitter och skriver om minnen från puberteten när en magister oförhappandes dyker upp i hans hem. Inget kringelkrångel, rakt på sak: ”Så där, Josef lille, nu går vi till skolan.” Josef utbrister ”Vadå för skola!?” varpå magister Pimko svarar ”Rektor Piórkowskis. En första rangens undervisningsinrättning. Det finns lediga platser i sjätte ring. Din utbildning har försummats, och i första hand måste luckorna kompletteras…Var inte rädd, vi lärare älskar småttingar, pull pull pull…”.

Tanken är att skolvistelsen skall vara en moraliskt uppbygglig tid för Josef och magistern hyser inga tvivel härom. Idén kommer bli fruktbärande i och med att stadens bästa lärare står att finna där. En ansamling lärare som från katedern strikt följer läroplanen och lär ut vikten av att kunna recitera någon gammal vidunderligt fantastisk poet utan minsta darr på stämman. Varje tillstymmelse till egen tanke jagar de efter bästa förmåga bort ur huvudena – både ur sina egna och elevernas.

”Jag har också ofta redan förr sagt: de som fastar och vakar mycket och uträttar stora verk men som inte förbättrar sina brister och sin vandel, vari all sann bättring ligger, de bedrager sig själva och är djävulens åtlöje…skalet måste gå sönder, och det som är inuti måste komma ut: ty vill du ha kärnan, måste du bryta sönder skalet. Vill du finna naturen ohöljd, så måste du bryta sönder alla liknelser, och ju längre man tränger in, desto närmare är man väsendet.”

Djävulens åtlöje. Säger inte det allt! Vardagsspråket har svårt att frigöra sig från det metafysiska och strängt taget tror jag inte ett sådant behov är av nöden. ”Själ”, ”paradis”, ”helvete” är kärnfulla begrepp oavsett grad av sekulärism. De är uttryck vi kan använda för att undvika tala förbi varandra alltför mycket. Samtidigt är de i text materialiserade typexempel på något Gombrowicz vänder sig emot eller åtminstone angriper: Stelhet, orubblighet och allt som kväser ungdomligt omogen kreativitet. I det här fallet en, låt vara utdaterad, borgerlig miljö där Josef skall passa in genom att uppfylla vissa later och forma ett antal socialt godtagbara karaktäristika.

Citatet här ovan är från en sedan 800 år hädangången kristen mystiker – Mäster Eckehart (Predikningar, Natur & Kultur). Varför just lyfta fram denne uråldrige förkunnare? Naturligtvis i ett tarvligt försök att imponera och förställa mig, men även för att jag tycker det är ett mitt-i-prick-prickande. För mig är skalet allt vad streberi, tillgjordhet, oärlighet, själv- och själsvåld, rigida samhällsstrukturer-, normer- och institutioner, omvärldsförväntningar, likriktningsintentioner heter. Sådant som, om man vågar lukta, får näshåren att kröka sig i skam.

På den förstklassiga undervisningsinrättningens skolgård formas två fraktioner med varsitt ideal vilka ungdomarna är redo att bloda ned både lans och sabel för: gossen mot grabben; det mogna och förväntade i ett envig med det omogna och rebelliska. Denna episod är utomordentligt underhållande och lyckligtvis följer dess märg med Josef när han inkvarteras hos en familj vars anständighet är bortom alla rimliga tvivel – kan man tro. En känsla kommer emellertid snart krypande längs utmed väggarna; att han är för evigt förlorad om han inte gör motstånd. En kuslig dimma som tycks vaporisera utur alla dessa persona och tillgjorda maner och inandas han bara en ynka bit till blir han en av dem, alltså anständig och hemsk. Således försöker han genom mer eller mindre genomtänkta och framgångsrika drag- och motdrag luckra upp skenheligheten – och ärligt talat – den motbjudande polerade ytan som är familjens mask både inför varandra och omvärlden. Crescendot som det hela slutar i vill jag krypa ned under täcket med och omfamna och gulligulla med, pull, pull pull.

Han undflyr och flyr vidare. Av en slump slår en tidigare skolkamrat följe. De söker något framom samhällets främsta linje – både som abstraktion och konkret cement, elektricitet, människor, droskor, alltså stadsgränsen. De beger sig ut i terra incognita, blir nästan uppätna av skällande människor som gläfser som hundar för att hålla civilisationen stången, men räddas i sista stund av en – moster! Eller räddas och räddas, det ena hushållet verkar vara värre än det andra. Här har vi att göra med ett herrskap som håller pöbeln och tjänstefolket på avstånd med lavetten som symbol. Men de har börjat nära en subversiv kraft vid sin barm…

Om man vill lyssna, ställer boken läsaren ett antal frågor. Många är behandlade ur olika perspektiv, men vi behöver ständigt fråga oss dem i livsvitaliserande syfte. Hur ser våra liv ut och vad underkastar vi oss? Man kan påpeka att allt fast och beständigt förflyktigas, för att oförskämt beskära en marxistisk term som ändå gör sig utmärkt i detta sammanhang. Räds vi denna tillståndens flyktighet? Vill vi ingå i något stabilt, konventionellt? Jag upplever ibland att en ständig framåtrörelse är vad som premieras; att det finns en rädsla för stillaståendet, för ögonblicksreflektionen över just ögonblicket. Det finns utan tvekan ett visst spelrum för människan – och nu talar vi om en vit svensk (medelklass)kontext – att verka efter eget huvud, men att mena att det finns utrymme för ett radikalt annorlunda leverne är närmast komiskt. Det låter sig inte göras utan sociala och materiella konsekvenser.

Att umgås med Ferdydurke är som att läsa en mer avancerad version av Hugo och Josefin – och lika befriande! Som nämnt ovan är boken eller åtminstone dess teoretiska kärna befryndad med många andra, men här är den iklädd en språkdräkt som forsar fram med ett tempo som är lika rivigt som en halvliter lågkvalitativ absint i vrångstrupen. Översättningar är alltid en delikat sak och ett språks subtila nyanser är ofta immuna mot all typ av överföring till ett annat språk. Inget tyder emellertid på översättaren David Szybek inte lyckats med konststycket att fånga upp lejonparten av det polska språkets mångsidighet.

”Den ’fria’ men också ’svaga’ människan utmärks av sin autonomi – hon är inte styrd utifrån men går till sin kunskap utan traditionens bistånd. ’Svagheten’ är i själva verket hennes öppenhet för mångfalden möjligheter, livsmodeller. ’Jämförd med den som har traditionen på sin sida och inte behöver några skäl för sitt handlande är en fri ande alltid svag, särskilt i handling; han ser för många motiv och perspektiv och är därför ovan och osäker på handen’” – UIE i samtal med Nietzsche i Ett liv efter födseln.

Om vi för en stund skalar av den medicinska betydelsen i begreppet unipolär, är det knappast något som är kännetecknande för människan. Tvenne själar lever i våra bröst, tusen impulser som olika väg vill vandra. Blir vi obekväma av att inte lyckas ta ett helhetsgrepp om en annan, att denne är ”hemmastadd både i det höga och det låga”? En individ som inte enkelt låter sig infångas skrämmer både i sin genomgripande och omtöcknande ombytlighet. Inledningen av Ferdydurke berör just detta och gör det på ett snillrikt vis: Strävan efter vuxenheten är det samma som en omedveten rörelse till att foga sig i något som inte är sprunget ur sig själv.