Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

Dracula – myt och verklighet av Katarina Harrison Lindbergh

by

Dracula -myt och verklighet
Utgivningsdatum 2020
Förlag Historiska media
Författare Katarina Harrison Lindbergh
ISBN 978 91 7789 344 8

”Dracula – myt och verklighet” är en historisk resa genom tid och rum, liv och död och givetvis myt och verklighet som gäller Dracula, men egentligen inte bara Dracula utan i stort sett vampyrens västerländska – främst – historia i sin helhet. Boken behandlar först och främst relationen mellan den Dracula vi känner till idag med vojvoden Vlad III, hur en mytisk figur kopplades ihop så starkt med Valakiets (numera en del av Rumänien) vojvod, eller Vlad Pålspetsaren såsom han även blir kallad för; men handlingen stannar inte där. Steg för steg går Katarina Harrison Lindbergh igenom den myt som formades kring Dracula och vampyren, och dess relation till verkligheten. I kontrast till vad som många möjligtvis hade hoppats på är det mycket mer myt än verklighet i framställningen av Dracula och vampyren, och banden mellan den Dracula vi föreställer oss idag verkar inte ha helt tydliga eller ens starka band till Vlad III. 

Av all kritik tonårsbokserien ”Twilight” har fått sedan böckerna kom ut i början av 00-talet, har kritiken ”vampyrerna i Twilight är inte riktiga vampyrer” alltid fått mig att undra vad som är en riktigt vampyr, eftersom det verkar finnas så många som verkar ha dessa detaljer fullständigt klara för sig själva. Någonting som Katarina Harrison Lindbergh går igenom i ”Dracula – myt och verklighet” är hur den bild av vampyren som vi har idag har formats genom tiderna, hur det som är självklart idag inte har varit det under en stor del av historien, hur bilden av vampyrer och Dracula stegvis blev den bild vi har av dessa mytiska varelser idag.  Så är det sjävklart med de flesta myter, men att se resan från en möjligtvis sadistisk (enligt hans fienders källor i alla fall) vojvod som försvarade sitt land i 1400-talets Europa till en bloddrickande sofistikerad  mystisk figur som kan förvandlas till fladdermus är mycket lärorikt. Det var även mycket lärorikt att läsa om vampyrens relation till andra monster, främst varulvar och zombies. På sätt och vis är banden mellan vampyren, varulven och zombien starkare än banden mellan Vald III och vampyren Dracula. Att bloddrickande genom historien exempelvis inte varit en central del av vampyrens karaktär var någonting nytt för mig. På tal om just bloddieten så är den på sätt och vis mindre verklighet än myt, åtminstone när det gäller vissa djur. Det finns bland annat fåglar och fladdermöss som livnär sig på blod, varav de sistnämnda blev kallade för vampyrfladdermöss efter vampyrmyten, inte tvärtom. Allt som allt är denna historiska resa mycket lärorik, relativt lättläst och samtidigt mycket välformulerad och dessutom mycket nyanserad när det kommer till innehållet. 

Denna bok har fått mig att fundera mycket på alla de andra vampyrberättelser och myter jag kommit i kontakt med under mitt liv, den har fått mig att vilja ta reda på mer om exempelvis Lamia inom grekisk mytologi, en figur som också ofta blir relaterad till vampyren. Denna bok har också fått mig att vilja lära mig mer om ”vampyrer” (eller snarare varelser som har vissa likheter med den västerländska vampyren) ur kulturer bortom västvärlden. Detta är absolut ingen kritik mot ”Dracula – myt och verklighet” eftersom boken ändå har sitt största fokus på just Dracula, men det är allmänt synd att vampyrliknande varelser ur kulturer i andra delar av världen sällan fokuseras på; exempelvis Yara-ma-yha-who, Brahmapurusha, Langsuyar, Penanggalan eller Jiangshi. Men det får snarare bli min – och andra läsares – uppgift att ta reda mer om dessa varelser. Detta är någonting jag stark uppmanar läsarna till att göra, för har man kommit så pass långt som att läsa en bok om Dracula kan man ta sig tiden att läsa om fler mytiska varelser ur andra delar av världen, för att… tja, varför inte? 

Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa

by

Sällskapet för ofrivilliga drömmare
Utgivningsdatum 2020-10-22
Förlag Tranan
Översättare Irene Anderberg
ISBN 9789189175044

”Sällskapet för ofrivilliga drömmare” är definitivt den färgrikaste romanen jag läst i år, kanske även den färgrikaste romanen jag läst under de senaste åren. Faktum är att om man rotar bland böckerna i mina bokhyllor finns det nog inte en roman som man skulle kunna klart och tydligt peka på och säga”den här är färgrikare”; och även om en sådan roman skulle finnas bland böckerna i mina hyllor skiljer sig dess färgrika nyanser från ”Sällskapet för ofrivilliga drömmare”. De färger som denna roman bjuder på är inte bara starka som i iögonfallande, utan snarare är färgerna djupa, på samma sätt som ett mörkblått hav skulle kunna vara en solig eftermiddag (eller någonting i den stilen). Av någon anledning var det just det jag föreställde mig att jag hade i bakgrunden under hela läsningen — ett djupt blått glänsande hav. 

Alla är vi nog ofrivilliga drömmare på sätt och vis. Jag kan i alla fall inte komma på någon jag känner som kan kontrollera eller manipulera sina egna drömmar. Det så kallade ”sällskapet för ofrivilliga drömmare” läsaren får möta på är dock en speciell sorts ofrivilliga drömmare. I och för sig är det möjligt att alla vi är en så att säga ”speciell” sort, i och med att alla dessa drömmar som vi drömmer lika gärna skulle vara ungefär så pass olika som individer kan vara olika. I romanen får läsaren hursomhelst möta på ett antal (ett mindre sällskap) av ofrivilliga drömmare, alla dessa drömmare med distinkta skillnader i det de drömmer. Vi har bland annat huvudkaraktären Daniel Bechimor som drömmer om verkliga människor han än inte mött och om händelser som ännu inte har ägt rum, ex-militären och hotellägaren Hossi som dyker upp i andras drömmar, konstnären Moira som förvandlar sina drömmar till konst och Daniels dotter Karinguiri som drömmer om en rättvis och demokratisk framtid för Angola. 

”Sällskapet för ofrivilliga drömmare” är inte bara en färgrik och vackert skriven roman (ibland blev jag till och med tvungen att stanna mitt i berättelsen för att få lite tid att smälta i mig skönheten i de ordval författaren valt), det är också en viktig samhällskommentar på verklighet, politik, hierarkierna i världen och framförallt drömmar. Och inte bara det! Jag tror att ”Sällskapet för ofrivilliga drömmare” kan påminna många av oss hur viktigt det är att drömma. Drömmar må inte bara vara fragment som dyker upp i våra huvuden när vi sover, drömmar kan lika gärna vara en sorts hoppfulla fragranser i vår vardag. 

En vuxen människas bekännelser av David Wiberg

by

En vuxen människas bekännelser
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0657-2

Att göra slut med någon kan vända upp och ner på ens liv, få en att under en viss tid tappa allt hopp på att någonting positivt kommer att hända i framtiden. Hjälplöshet, förtvivlan, äckelkänslor, förvirring, ilska är några av de känslor som kan komma upp till ytan när man gör slut med någon. Huvudkaraktären i ”En vuxens människas bekännelser” blir tvungen att hantera alla de här känslorna (mycket starka känslor för den delen) när hans tvååriga relation med Alice en dag tar slut. I och med att det var hans första (och enligt honom troligtvis sista) relation som tagit slut tar han det minst sagt inte väl. 

Denna bokresa genom huvudkaraktärens känslor efter att ha gjort slut med Alice bjuder å ena sidan på en icke förskönad bild av ett kortare mycket förvirrat tillfälle i en människas liv, å andra sidan är huvudkaraktärens tirader om hur mycket han saknar och älskar Alice långtradiga. Visserligen är huvudkaraktärens känslotillstånd (delvis) intressant i och med de ärliga beskrivningarna, men ibland vill jag som läsare (i likhet med ett par av karaktärerna) bara säga åt huvudkaraktären att ge sig. 

Det är inte lätt att känna sympati för huvudkaraktären. Faktum är att inte ens huvudkaraktären (vars namn vi förresten aldrig får reda på) känner särskilt mycket sympati för sig själv, och om det är någonting som är denna romans starka sida så är det just denna obehagliga äckelkänsla, den (mörk)röda tråden som slingrar sig kring romanen likt en giftig orm. Allting faller liksom på plats för att få till denna äckelkänslofaktor — de smått kyliga ordvalen, den namnlöse huvudkaraktären, förvirringen kring händelseordningen och de någorlunda absurda delarna av boken som är menade att vara någon sorts ”inspelningar”, fast i skriftform. Om ”En vuxen människas bekännelser” vore en känsla skulle det antingen vara obehag eller äckelkänsla med tanke på hur väl denna roman lyckas förmedla dessa känslor. Faktum är att efter ett tag blir det svårare att ens märka karaktären; det enda som är kvar är känslorna, tillsammans med en obehaglig sorts tomhet.

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

by

Den franske löjtnantens kvinna
Utgivningsdatum 2020-06-17
Förlag Modernista
Översättare Claës Gripenberg
ISBN 978-91-7893-366-2

”Den franska löjtnantens kvinna” är i all dess ära en viktoriansk roman. De litterära dragen finns där, klyschorna finns där, den högre klassens kyskhet finns där, klasskonflikterna finns där, debatten mellan religion och vetenskap finns där, de dramatiska välformulerade konversationerna mellan karaktärerna finns där, sexualitet som tabu finns där, och till och med en intelligent välutbildad guvernant med lägre bakgrund får stå i strålkastarljuset (ja, det är Jane Eyre jag tänker på här) — receptet för den viktorianska romanen är därmed fulländat. Det är bara en sak som inte riktigt stämmer: John Fowles är nämligen inte en samtida viktoriansk romanförfattare, och hur roligt skulle det egentligen vara av en mer nutida författare att gå i de exakta steg som en hel del dåtida författare redan gått i? Behöver vi verkligen en till Jane Eyre? Nej, Fowles väljer att rentav leka med den viktorianska romanen. 

Det roliga med just Fowles sätt att leka med den viktorianska romanen är att han kan dess regler och karaktäristik så väl och naturligt att det knappast märks att ”Den franska löjtnantens kvinna” inte är en viktoriansk roman, tills det plötsligt märks mycket tydligt. Efter det blir resan genom sidorna som en berg och dalbanan, där Fowles endast hoppar ut ur den viktorianska romanen för en kort stund för att mycket noggrant och nästintill psykoanalytiskt (nåja, kanske inte fullständigt till en psykoanalytisk grad) granska sina karaktärer och deras tid, bara för att i nästa moment komma tillbaka till den viktorianska romanen, trogen all dess särdrag. Därför blir det en aning svårt att kunna gissa sig fram till vad som kommer att ske i nästa ögonblick — vad som helst kan nämligen hända i denna komiska lek till roman. 

Det som gör denna bok mycket underhållande är just att den är så seriöst bunden till den viktorianska epoken. Karaktärerna, språket, handlingen med mera är alla mycket trogna den tid de är associerade med. Det finns en hel del nutida romaner som skildrar historia som lyckas pricka för ett par punkter på listan, men ofta är det någonting som saknas: den historiska bakgrunden stämmer men karaktärerna är som kopierade från nutiden, karaktärerna överensstämmer med epoken men de historiska faktorerna är fel och så vidare. Jag råkade inte möta på någonting sådant i ”Den franska löjtnantens kvinna”, så även om någonting möjligtvis inte stämde helt och hållet var det i alla fall inte tillräckligt märkbart för att jag skulle bli irriterad på det. Handlingen med dess karaktärer  flyter helt enkelt på, precis som den sofistikerade och skickliga översättning av Claës Gripenberg gör. 

Änkan som vägrade dö av Shirshendu Mukhopadhyay

by

Änkan som vägrade dö
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag Piratförlaget
Översättare Mikael Fant
Originaltitel Gayanara baksa
ISBN 978-91-642-0657-2

”Änkan som vägrade dö” är en enkel och lättläst saga för vuxna om tre generationer kvinnor, ett smyckeskrin och en smula spökerier. Boken kräver inte särskilt mycket av läsaren. Det är en bok som lätt skulle kunna läsas i ett halvsömnigt tillstånd på fåtöljen eller soffan, eller möjligtvis på  en bekväm sits någonstans på en semester. Samtidigt bjuder “Änkan som vägrade dö” på en mycket underhållande berättelse om en rik familj i nuvarande Bangladesh. 

Såsom jag har förstått det är den bengaliska originaltiteln ”Gayanara baksa” vilket kan översättas till ”Smyckeskrin”. Ibland kan översatta bok eller filmtitlar vara en aning underliga eller rentav kännas fel men när det gäller ”Änkan som vägrade dö” skulle jag vilja påstå att titeln är mycket passande. Den svenska översättningens titel leder åtminstone till fler frågetecken (och därmed möjligtvis  en del nyfikna läsare) i jämförelse med originaltiteln. 

Egentligen dör änkan — Pishima — som vägrade dö; men hon är inte nöjd med att bara försvinna efter sin död. Det är trots allt inte rättvist att hon som bortgift vid sju och änka vid tolv  bara ska få dö. Det är så mycket hon inte fått uppleva, och hon är fortfarande alltför arg och hatisk för att dö. Istället kommer hon tillbaka som spöke och hemsöker Somlata — en ung kvinna ingift i den rika men lata bengaliska familjen. Tiderna håller på att förändras men Somlatas fina aristokratiska svärfamilj vägrar att tjäna pengar genom att arbeta, istället säljer de det ena efter det andra för att få det att gå ihop. Änkan som vägrade dö är rädd att även guldet i hennes smyckeskrin ska säljas bort av de andra familjemedlemmarna, därför tvingar hon Somlata att gömma skrinet, bort från alla intresserade familjemedlemmar. Denna incident sätter igång romanens handling och leder till den ena händelsen efter den andra — alla dessa händelser lagom komiskt beskrivna av författaren Shirshendu Mukhopadhyay. 

Varje bok är en resa. “Änkan som vägrade dö” är en resa till Bangladesh, till kvinnors liv i olika generationer och med olika uppfattningar av vad man ska förvänta sig av livet. Boken är inte särskilt dramatisk, inte heller är den starkt samhällskritisk men den är trots det ett fint bidrag till lätta (med med exakt tillräckligt djup för att vara sofistikerade) berättelser om livet i ett av världens hörn. Nu får vi se om jag bestämmer mig för att se filmadaptionen (“Goynar baksho”) eller inte.