Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

När bergen sjunger av Nguyễn Phan Quế Mai

by

När bergen sjunger
Utgivningsdatum 2020
Förlag Historiska media  
Författare Nguyễn Phan Quế Mai Översättning Annika Sundberg
ISBN 9789177894469

Här sitter jag med sida åtta ur ”När bergen sjunger” uppslagen framför mig. Jag ser ett stort träd med svarta bläckgrenar som sträcker sig från den översta delen av sidobladet till den nedersta. Uppenbarligen inte en bild på ett träd; på sida åtta står det med stora bokstäver ”Familjen Trầns släktträd”. Liknande förekommer ofta i ryska äldre romaner (med varje karaktär som har ungefär tre till fem smeknamn eller diminutiver är det nog inte lätt att komma ihåg alla dessa namn) men även i en hel del andra lite längre verk med många karaktärer att hålla koll på. Ofta tänker jag något i stil med ”hur ska det gå med att komma ihåg alla dessa karaktärer, alla dessa namn?” Jag har alltid undrat ifall det finns sådana läsare som studerar dessa släktträd eller familjeträd innan de läser en bok och klarar av att memorera alla namn. Hör gärna av er! Själv försöker jag till en början att memorera all dessa namn, utan några vidare resultat vilket leder till att ger upp rätt enkelt och tar mig vidare till handlingen. Däremot brukar jag ofta ta mig tillbaka till släktträdssidan (sida åtta, som sagt) efter att ha läst ut en bok, och plötsligt är alla dessa för inte så länge sedan nya (ofta utländska namn) någonting så mycket mer än bara namn. Där på sidan åtta finns plötsligt en hel värld, en värld med namn som sätter liv på berättelser, känslor, tankar och livsöden. Dessa namn är inte längre bara namn. De är ansikten, ansikten som tillhör människor som gått igenom allt från glädje till sorg, krig till fred, liv till död. Det finns inte längre någon anledning att memorera sidan åtta – den har redan kommit till liv efter att ha läst de 376 resterande sidorna. 

Så vilka ansikten, vilka känslor, vilka livsöden får vi möta på i Nguyễn Phan Quế Mais bok ”När bergen sjunger”? Utseendemässigt blir det kanske svårt att beskriva dessa ansikten, men jag ser i alla fall framför mig personer som har mod, styrka, glädje, sorg, förtvivlan och till slut hopp i sina ansiktsuttryck. Kanske syns det inte så tydligt om man skulle få träffa på dessa personer, men dessa känslor finns definitivt där. ”När bergen sjunger” är en skönlitterär roman med långt ifrån en av de lyckligare kapitlen i vår (och då menar jag vår som i människornas, ekosystemets, jordens) historia som dess historiska grund – Vietnamkriget. Men såsom en hel del historia är det inte enkelt att bestämma sig var början och slut finns, om något sådant överhuvudtaget finns. ”När bergen sjunger” är på så vis inte endast ett skönlitterärt verk som gäller Vietnamkriget utan det som kommer före och efter, och däremellan – Vietnam som Frankrikes koloni, Vietnam ockuperat av Japan, Vietnam under jordreformen, ett enat Vietnam, ett Vietnam i nutid. Men det är inte Vietnam som är huvudpersonen här heller, utan det är alla dessa namn i släktträdet, vars öden vävs samman med oberäkneliga alla sorters faktorer – med historien självklart, med andra människors öden, med krig och fred framför allt. Och så finns det även en mörk skugga som vilar över detta verk – agent orange. Agent orange som dyker upp då och då i berättelsen och påminner om hur kriget aldrig riktigt är över, hur dess skugga lever vidare, hur det dödar den som nyss fötts. 

”Åh, Guava, innan dess trodde jag att vi själva var herrar över våra öden, men då lärde jag mig att vanliga medborgare i krigstid liknar de löv som faller i tusenden eller miljoner under en enda storm.” (Ur boken) 

”När bergen sjunger” är egentligen inte särskilt dramatisk, och de mörka sorgliga kapitlen i detta verk skriker inte – nästan lite subtilt gråter de mycket känslomässigt men tyst i ett hörn. Genom att byta från skildringar av framförallt huvudkaraktären Hương och hennes mormors ”vardag” under Vietnamkriget, till Hương mormors berättelser om sitt liv skapas det en sorts allmän balans mellan mörker och ljus, dåtid och nutid i romanen. Det gör inte det hemska mindre hemskt, bör det nog nämnas. Ungefär samma sak gäller skildringarna som håller sig någonstans på en gråskala mellan det realistiska och det poetiska. Allt som allt är detta en roman som förtjänar att få läsas – inte för att det är en historisk roman, inte för att det är en släktsaga, inte för att den behandlar Vietnamkriget, utan snarare just för att den behandlar människoöden i en sorts omständigheter; och trots att det kanske inte blir enkelt att förstå sig på dessa omständigheter går det att relatera sig till dessa människor, att känna empati för allt de gått igenom. Delvis är det kanske så för att krig och fred och allt det andra denna bok erbjuder påverkat (och påverkar) oss alla, vare sig direkt eller indirekt.

Dracula – myt och verklighet av Katarina Harrison Lindbergh

by

Dracula -myt och verklighet
Utgivningsdatum 2020
Förlag Historiska media
Författare Katarina Harrison Lindbergh
ISBN 978 91 7789 344 8

”Dracula – myt och verklighet” är en historisk resa genom tid och rum, liv och död och givetvis myt och verklighet som gäller Dracula, men egentligen inte bara Dracula utan i stort sett vampyrens västerländska – främst – historia i sin helhet. Boken behandlar först och främst relationen mellan den Dracula vi känner till idag med vojvoden Vlad III, hur en mytisk figur kopplades ihop så starkt med Valakiets (numera en del av Rumänien) vojvod, eller Vlad Pålspetsaren såsom han även blir kallad för; men handlingen stannar inte där. Steg för steg går Katarina Harrison Lindbergh igenom den myt som formades kring Dracula och vampyren, och dess relation till verkligheten. I kontrast till vad som många möjligtvis hade hoppats på är det mycket mer myt än verklighet i framställningen av Dracula och vampyren, och banden mellan den Dracula vi föreställer oss idag verkar inte ha helt tydliga eller ens starka band till Vlad III. 

Av all kritik tonårsbokserien ”Twilight” har fått sedan böckerna kom ut i början av 00-talet, har kritiken ”vampyrerna i Twilight är inte riktiga vampyrer” alltid fått mig att undra vad som är en riktigt vampyr, eftersom det verkar finnas så många som verkar ha dessa detaljer fullständigt klara för sig själva. Någonting som Katarina Harrison Lindbergh går igenom i ”Dracula – myt och verklighet” är hur den bild av vampyren som vi har idag har formats genom tiderna, hur det som är självklart idag inte har varit det under en stor del av historien, hur bilden av vampyrer och Dracula stegvis blev den bild vi har av dessa mytiska varelser idag.  Så är det sjävklart med de flesta myter, men att se resan från en möjligtvis sadistisk (enligt hans fienders källor i alla fall) vojvod som försvarade sitt land i 1400-talets Europa till en bloddrickande sofistikerad  mystisk figur som kan förvandlas till fladdermus är mycket lärorikt. Det var även mycket lärorikt att läsa om vampyrens relation till andra monster, främst varulvar och zombies. På sätt och vis är banden mellan vampyren, varulven och zombien starkare än banden mellan Vald III och vampyren Dracula. Att bloddrickande genom historien exempelvis inte varit en central del av vampyrens karaktär var någonting nytt för mig. På tal om just bloddieten så är den på sätt och vis mindre verklighet än myt, åtminstone när det gäller vissa djur. Det finns bland annat fåglar och fladdermöss som livnär sig på blod, varav de sistnämnda blev kallade för vampyrfladdermöss efter vampyrmyten, inte tvärtom. Allt som allt är denna historiska resa mycket lärorik, relativt lättläst och samtidigt mycket välformulerad och dessutom mycket nyanserad när det kommer till innehållet. 

Denna bok har fått mig att fundera mycket på alla de andra vampyrberättelser och myter jag kommit i kontakt med under mitt liv, den har fått mig att vilja ta reda på mer om exempelvis Lamia inom grekisk mytologi, en figur som också ofta blir relaterad till vampyren. Denna bok har också fått mig att vilja lära mig mer om ”vampyrer” (eller snarare varelser som har vissa likheter med den västerländska vampyren) ur kulturer bortom västvärlden. Detta är absolut ingen kritik mot ”Dracula – myt och verklighet” eftersom boken ändå har sitt största fokus på just Dracula, men det är allmänt synd att vampyrliknande varelser ur kulturer i andra delar av världen sällan fokuseras på; exempelvis Yara-ma-yha-who, Brahmapurusha, Langsuyar, Penanggalan eller Jiangshi. Men det får snarare bli min – och andra läsares – uppgift att ta reda mer om dessa varelser. Detta är någonting jag stark uppmanar läsarna till att göra, för har man kommit så pass långt som att läsa en bok om Dracula kan man ta sig tiden att läsa om fler mytiska varelser ur andra delar av världen, för att… tja, varför inte? 

Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa

by

Sällskapet för ofrivilliga drömmare
Utgivningsdatum 2020-10-22
Förlag Tranan
Översättare Irene Anderberg
ISBN 9789189175044

”Sällskapet för ofrivilliga drömmare” är definitivt den färgrikaste romanen jag läst i år, kanske även den färgrikaste romanen jag läst under de senaste åren. Faktum är att om man rotar bland böckerna i mina bokhyllor finns det nog inte en roman som man skulle kunna klart och tydligt peka på och säga”den här är färgrikare”; och även om en sådan roman skulle finnas bland böckerna i mina hyllor skiljer sig dess färgrika nyanser från ”Sällskapet för ofrivilliga drömmare”. De färger som denna roman bjuder på är inte bara starka som i iögonfallande, utan snarare är färgerna djupa, på samma sätt som ett mörkblått hav skulle kunna vara en solig eftermiddag (eller någonting i den stilen). Av någon anledning var det just det jag föreställde mig att jag hade i bakgrunden under hela läsningen — ett djupt blått glänsande hav. 

Alla är vi nog ofrivilliga drömmare på sätt och vis. Jag kan i alla fall inte komma på någon jag känner som kan kontrollera eller manipulera sina egna drömmar. Det så kallade ”sällskapet för ofrivilliga drömmare” läsaren får möta på är dock en speciell sorts ofrivilliga drömmare. I och för sig är det möjligt att alla vi är en så att säga ”speciell” sort, i och med att alla dessa drömmar som vi drömmer lika gärna skulle vara ungefär så pass olika som individer kan vara olika. I romanen får läsaren hursomhelst möta på ett antal (ett mindre sällskap) av ofrivilliga drömmare, alla dessa drömmare med distinkta skillnader i det de drömmer. Vi har bland annat huvudkaraktären Daniel Bechimor som drömmer om verkliga människor han än inte mött och om händelser som ännu inte har ägt rum, ex-militären och hotellägaren Hossi som dyker upp i andras drömmar, konstnären Moira som förvandlar sina drömmar till konst och Daniels dotter Karinguiri som drömmer om en rättvis och demokratisk framtid för Angola. 

”Sällskapet för ofrivilliga drömmare” är inte bara en färgrik och vackert skriven roman (ibland blev jag till och med tvungen att stanna mitt i berättelsen för att få lite tid att smälta i mig skönheten i de ordval författaren valt), det är också en viktig samhällskommentar på verklighet, politik, hierarkierna i världen och framförallt drömmar. Och inte bara det! Jag tror att ”Sällskapet för ofrivilliga drömmare” kan påminna många av oss hur viktigt det är att drömma. Drömmar må inte bara vara fragment som dyker upp i våra huvuden när vi sover, drömmar kan lika gärna vara en sorts hoppfulla fragranser i vår vardag. 

En vuxen människas bekännelser av David Wiberg

by

En vuxen människas bekännelser
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0657-2

Att göra slut med någon kan vända upp och ner på ens liv, få en att under en viss tid tappa allt hopp på att någonting positivt kommer att hända i framtiden. Hjälplöshet, förtvivlan, äckelkänslor, förvirring, ilska är några av de känslor som kan komma upp till ytan när man gör slut med någon. Huvudkaraktären i ”En vuxens människas bekännelser” blir tvungen att hantera alla de här känslorna (mycket starka känslor för den delen) när hans tvååriga relation med Alice en dag tar slut. I och med att det var hans första (och enligt honom troligtvis sista) relation som tagit slut tar han det minst sagt inte väl. 

Denna bokresa genom huvudkaraktärens känslor efter att ha gjort slut med Alice bjuder å ena sidan på en icke förskönad bild av ett kortare mycket förvirrat tillfälle i en människas liv, å andra sidan är huvudkaraktärens tirader om hur mycket han saknar och älskar Alice långtradiga. Visserligen är huvudkaraktärens känslotillstånd (delvis) intressant i och med de ärliga beskrivningarna, men ibland vill jag som läsare (i likhet med ett par av karaktärerna) bara säga åt huvudkaraktären att ge sig. 

Det är inte lätt att känna sympati för huvudkaraktären. Faktum är att inte ens huvudkaraktären (vars namn vi förresten aldrig får reda på) känner särskilt mycket sympati för sig själv, och om det är någonting som är denna romans starka sida så är det just denna obehagliga äckelkänsla, den (mörk)röda tråden som slingrar sig kring romanen likt en giftig orm. Allting faller liksom på plats för att få till denna äckelkänslofaktor — de smått kyliga ordvalen, den namnlöse huvudkaraktären, förvirringen kring händelseordningen och de någorlunda absurda delarna av boken som är menade att vara någon sorts ”inspelningar”, fast i skriftform. Om ”En vuxen människas bekännelser” vore en känsla skulle det antingen vara obehag eller äckelkänsla med tanke på hur väl denna roman lyckas förmedla dessa känslor. Faktum är att efter ett tag blir det svårare att ens märka karaktären; det enda som är kvar är känslorna, tillsammans med en obehaglig sorts tomhet.

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

by

Den franske löjtnantens kvinna
Utgivningsdatum 2020-06-17
Förlag Modernista
Översättare Claës Gripenberg
ISBN 978-91-7893-366-2

”Den franska löjtnantens kvinna” är i all dess ära en viktoriansk roman. De litterära dragen finns där, klyschorna finns där, den högre klassens kyskhet finns där, klasskonflikterna finns där, debatten mellan religion och vetenskap finns där, de dramatiska välformulerade konversationerna mellan karaktärerna finns där, sexualitet som tabu finns där, och till och med en intelligent välutbildad guvernant med lägre bakgrund får stå i strålkastarljuset (ja, det är Jane Eyre jag tänker på här) — receptet för den viktorianska romanen är därmed fulländat. Det är bara en sak som inte riktigt stämmer: John Fowles är nämligen inte en samtida viktoriansk romanförfattare, och hur roligt skulle det egentligen vara av en mer nutida författare att gå i de exakta steg som en hel del dåtida författare redan gått i? Behöver vi verkligen en till Jane Eyre? Nej, Fowles väljer att rentav leka med den viktorianska romanen. 

Det roliga med just Fowles sätt att leka med den viktorianska romanen är att han kan dess regler och karaktäristik så väl och naturligt att det knappast märks att ”Den franska löjtnantens kvinna” inte är en viktoriansk roman, tills det plötsligt märks mycket tydligt. Efter det blir resan genom sidorna som en berg och dalbanan, där Fowles endast hoppar ut ur den viktorianska romanen för en kort stund för att mycket noggrant och nästintill psykoanalytiskt (nåja, kanske inte fullständigt till en psykoanalytisk grad) granska sina karaktärer och deras tid, bara för att i nästa moment komma tillbaka till den viktorianska romanen, trogen all dess särdrag. Därför blir det en aning svårt att kunna gissa sig fram till vad som kommer att ske i nästa ögonblick — vad som helst kan nämligen hända i denna komiska lek till roman. 

Det som gör denna bok mycket underhållande är just att den är så seriöst bunden till den viktorianska epoken. Karaktärerna, språket, handlingen med mera är alla mycket trogna den tid de är associerade med. Det finns en hel del nutida romaner som skildrar historia som lyckas pricka för ett par punkter på listan, men ofta är det någonting som saknas: den historiska bakgrunden stämmer men karaktärerna är som kopierade från nutiden, karaktärerna överensstämmer med epoken men de historiska faktorerna är fel och så vidare. Jag råkade inte möta på någonting sådant i ”Den franska löjtnantens kvinna”, så även om någonting möjligtvis inte stämde helt och hållet var det i alla fall inte tillräckligt märkbart för att jag skulle bli irriterad på det. Handlingen med dess karaktärer  flyter helt enkelt på, precis som den sofistikerade och skickliga översättning av Claës Gripenberg gör.