Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

by

Titel: Gosedjurstaxin

Text:  Ester Chiedza Roxberg

Bild: Maya Jönsson

Utgivningsdatum: 2026-06-12

Förlag: Rabén & Sjögren

ISBN: 9789129751611

Visst är det trevligt med en följeslagare? Någon man kan ha med sig vart man än går. En bästa vän till och med. Denna någon kan vara söt och fluffig, eller lite mer hård och udda. Kanske är denne någon som tar upp all plats i ens ryggsäck, eller kanske är det någon som får plats i en backficka. Gosedjur kan följa med oss vart vi än går. De får plats i väskan, man kan hänga dem på en nyckelring, lägga dem bredvid en på kudden när man sover. Man kan till och med ta dem till skolan.

Visst vill man alltid att ens gosedjur är tillsammans med en, som en riktig följeslagare. Men ibland, och det här händer även när man är riktigt varsam om sina gosedjur, blir det tyvärr så att ens gosedjur blir borttappade. Frågan är hur man ska hitta sitt gosedjur igen. Eller kanske finns det något sätt för gosedjuret att hitta tillbaka hem?

Ibland gör det mindre ont att tappa bort ett gosedjur. Kanske har man inte haft det särskilt länge. Kanske har man hunnit bli vuxen och inte ser ett borttappat gosedjur som en stor tragedi (OBS att man är vuxen behöver inte betyda att ett borttappat gosedjur inte är en tragedi). Men ibland gör det riktigt ont att tappa bort ett gosedjur, särskilt om man har haft det som ens följeslagare länge, kanske har gosedjuret till och med varit ens följeslagare sedan ens födsel, nallen man sov med sedan man var ett spädbarn.

Situationerna kan vara ganska olika när man tappar bort ett gosedjur. Frågan kvarstår dock – vad händer egentligen med gosedjuren som blir borttappade? Finns det något sätt att få tillbaka dem på, eller blir de borttappade för evigt? Hur vet man egentligen om ens gosedjur blivit adopterat av en ny person i nöd av en följeslagare, eller om gosedjuret ligger ensam på någon soptipp?

Det är svårt för Milo att somna utan sin försvunne gosedjurstiger. Tack och lov finns gosedjurstaxin som kör runt med alla de gosedjur som har tappat bort sina människovänner. Den står utanför Milos dörr. Tigris behöver ju hittas! Egentligen är det inte praxis att människovänner får följa med och leta i taxin, men denna gång får bli ett undantag. Det återstår bara att se om Milo kan få hjälp med att hitta Tigris eller inte.

Gosedjurstaxin var en fin omtänksam bok, särskilt för oss som blir lite ledna när vi blir av med en fluffig följeslagare. Illustrationerna föll inte helt och hållet i min smak. Jag brukar föredra en mer finstilt, detaljrik handritad stil, och här var allt lite större och enklare, med ögon som bara svarta prickar. Nattmiljön var dock riktigt atmosfärisk. Överlag hade illustrationerna en färgskala som passade själva ämnet.

Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

by

Titel: Puttes äventyr i blåbärsskogen

Författare: Elsa Beskow

Utgivningsdatum: 2026-06-12

Förlag: Modernista

ISBN: 978-91-8108-841-0

I vissa skogar i Sverige finns det fortfarande blåbär man kan äta. Visst är de färre än lingonen, men de finns kvar, ända in i den här senoktoberkylan. Underligt egentligen, för när jag först fick mitt recensionsex av den här boken i postlådan, då var det fortfarande mitten av sommaren och blåbären var en vitrosa färg. Nu är de lilablå. Det är inte särskilt många kvar nu, vilket innebär att det är dags att skriva den här recensionen, innan bara blåbärsriset är kvar. I och för sig är det gott med blåbärsristé.

Jag har alltid tyckt att det finns någonting magiskt med blåbär. Elsa Beskow kan bara bekräfta detta, och även understryka magin ytterligare med sina mysiga illustrationer och milda verser. Det finns någonting nostalgiskt i Elsa Beskows verk, och jag har rätt att säga det här särskilt med tanke på att jag av någon underlig anledning bara kom i kontakt med Elsa Beskows illustrerade böcker som vuxen. Det glädjer mig att Beskows verk ständigt kommer ut i nya utgåvor. Astrid Lindgrens och Tove Janssons böcker får maka lite på sig i bokhyllan, så att Putte får mer plats. Jag hoppas också att vi som är lite äldre ger våra barn möjligheten att få uppleva magin, att vi introducerar dem till Puttes roliga äventyr.

Kanske är det eskapismen till en enkel och hemtrevlig värld som gör Beskows böcker så nostalgiska att man kan öppna dem i vilken ålder som helst och ta sig in i den världen? Möjligtvis. Särskilt Puttes äventyr i blåbärsskogen är magiska på just det där eskapistiska sättet, en mysig liten värld man kan rymma till, vilken säsong det än är utanför fönstret.

Boken är rätt somrig av sig, men när som helst när jag går in i skogen tänker jag på Puttes små äventyr som blir mer än en vanlig skogspromenad. Jag blir lite avundsjuk på Putte som får äran att få träffa på alla de magiska varelser som lever i skogen. Jag vill gärna också få träffa småfolk med blåbärshattar och lingonkransar. Det ville jag göra som tioåring. Det vill jag göra som trettioåring. Säkert kommer jag också att vilja göra det som åttioåring. Skogsbärens folk går väl inte i ide nu i vinter? Det hoppas jag verkligen inte på, för nästa gång jag är i skogen, då ska jag se till att få träffa dem.

Rolig handling, dålig eftersmak i V.E. Schwabs Begrav våra ben i nattens jord 

by

Titel: Begrav våra ben i nattens jord

Författare: V.E. Schwab

Översättare: Ylva Spångberg

Utgivningsdatum: 2026-06-02

Förlag: Modernista

ISBN: 9789181088489

Innan jag satte igång att läsa den här boken hade jag hört mycket om den på sociala medier. Jag hade läst V.E. Schwabs böcker tidigare och såg fram emot att jämföra den med hennes andra verk, särskilt eftersom det här är en sorts debut för henne: det är första gången hon skriver om lesbiska relationer.

Jag såg särskilt fram emot att läsa den eftersom den, ännu en gång, handlade om förtryckta kvinnor som transcenderar tid och rum, likt Addie i min favoritbok av Schwab, Addie LaRues osynliga liv. Schwab behandlar nämligen ofta teman som ligger nära hjärtat men som utspelar sig långt borta, i en stilren prosa som flyter på lätt. Jag tyckte att prosan i just Begrav våra ben i nattens jord flöt på bättre än i hennes tidigare verk. Jag har nog aldrig förut velat sluka en roman av Schwab på samma sätt som den här.

Det var lätt att komma in i handlingen, och lätt att se sig omkring och föreställa sig miljöerna Schwab beskriver. Begrav våra ben i nattens jord är en resa genom tid och rum, om tre kvinnors öden som vävs samman i en mystisk härva. Boken följer tre kvinnor i olika tider och länder. I Spanien 1532 ger María efter för en främlings lockelse för att slippa sitt liv. I England 1827 skickas Charlotte till London efter en förbjuden kärlekshistoria och får lära sig att friheten har ett pris. I USA 2019 försöker Alice börja om på college, men ett one-night stand får henne att börja leta efter svar. Boken handlar om lesbiska vampyrer som lever länge, hungrar efter frihet och går emot sina förtryckare. Det är alltid speciellt att möta Schwabs karaktärer, vars övernaturliga öden ger dem en annan moralisk utgångspunkt.

Jag trodde till och med att det här kunde bli en av mina favoritböcker av Schwab (den skulle nog ha delat plats med Addie), men sedan kom jag fram till de sista hundra sidorna och mitt intresse falnade. För många upprepningar mot slutet, och oförmågan att knyta ihop de tre berättelserna med varandra, gav boken en dålig eftersmak. Trots att Schwab tar upp många tankeväckande moraliska dilemman faller berättelsen i slutändan platt.

Jag vet inte riktigt om jag vill använda ordet ”platt” om Schwabs karaktärsskildringar. Låt oss snarare säga att det alltid har varit svårt för mig att föreställa mig hennes karaktärer, och att det är själva berättelsen, inte karaktärernas inre liv, som har stått i förgrunden även i hennes tidigare verk. Det är inget fel med det. Inte egentligen. En intressant handling ska få ta över, och ibland behöver den till och med göra det. Problemet är att handlingen i slutet av just den här boken tog över helt och lät karaktärerna stå där blottade, utan något djup att luta sig mot. När de väl gjorde det slutade berättelsen vara intressant.

Det var intresseväckande att läsa hur vampyrmetaforen behandlades i boken, och jag var förväntansfull inför hur de tre berättelserna skulle knytas ihop. Tyvärr lyckades Schwab inte med den biten, och trots att jag gillade delar av boken lämnade den tyvärr en dålig eftersmak. Ändå kan jag tycka att det är trevligt med nya bidrag till vampyrmetaforerna!

Något som kan sägas om just den svenska versionen av boken: 1. Jag föredrar den engelska titeln som lyfter fram att det just är midnattens jord, och inte bara nattens jord som benen begravs i, alltså ”Bury our Bones in the Midnight soil”. 2. Ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt om designen på bokens omslag är alltför lik originalversionen. Det går lätt att göra fel, men jag kan tycka att det är roligt att jämföra de olika bokomslagen. Ibland blir det ju snarare bättre. Förutom att titeln är på ett annat språk finns det inga större skillnader på det svenska och det engelska omslaget, det svenska omslaget är snarare mer förenklat och har inte lika många detaljer som den engelska versionen har (inte för att det var särskilt många detaljer till att börja med).

Gotiska undertoner i Ella Littorins debutroman ”Rummen” – perfekt läsning för sensommar och höst

by

Titel: Rummen

Författare: Ella Littorin

Utgivningsdatum: 2026-05-12

Förlag: Modernista

ISBN: 978-91-8108-817-5

Vilken debutroman! Nu vill jag inte klaga alltför mycket, men ett tag kändes det verkligen som att de enda böckerna som kom ut i Sverige var deckare, trots att jag inte har någonting emot deckare, och egentligen är nog min bild av den svenska bokmarknaden för sisådär tio år sedan en aning förenklad. Men det är fortfarande märkbart att romaner av andra genrer syns mer och är mer lättillgängliga idag än bara för ett decennium sedan. Det glädjer mig att skönlitteraturgenren blomstrar, i form av romaner som Rummen.

Denna romans starkaste faktor är språket. Visst går det att säga att det är vackert och häpnadsväckande, men språkets skönhet är inte vad jag vill lägga fokus på i den här recensionen – att språket flyter på vackert är en underdrift hursomhelst. Vad som däremot borde understrykas är hur väl språket passar ihop med huvudkaraktärens sinnesstämning. Sigrid lever ensam på sin egendom i Sörmland; familjemedlemmarna som bott där tillsammans med henne är alla borta på ett eller annat sätt. Hon lever i sin egen verklighet, romantisk med vaga gotiska undertoner. Som en liten tribut till dessa gotiska undertoner heter hennes nya hyresgäst (han som sätter fart på handlingen) självklart Edward. Sigrids tillvaro är sval och melankolisk. Hon påminner mig om en skådespelerska ur en annan sekel, ett gåtfullt spöke ur det förflutna. Språket i Rummen passar Sigrids karaktär (vars sinne vi får leva oss in i med hjälp av förstapersonsperspektivet) exceptionellt väl. Ett språk som är vackert och överflödigt passar faktiskt inte alltid, och skulle uppfattas som klumpigt om det inte stämde överens med huvudkaraktärens sinnesstämning. Littorin skapar däremot en perfekt harmoni mellan karaktär och språk.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här romanen. Premissen fick mig att bli nyfiken: en gåtfull och egensinnig karaktär vars värld förändras av en ny hyresgäst. Av någon anledning förväntade jag mig en socialt klumpig Sigrid, men fick istället träffa en mystisk kvinna i aftonklänning. Vissa delar av romanen påminde mig en aning om Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh, men förutom att båda karaktärerna är kyliga på ett liknande sätt finns det egentligen inte några andra likheter mellan de två romanerna.

En annan sak jag gillade med Rummen var Littorins personskildring av Sigrid, mer specifikt hur osympatisk Sigrid är vid många tillfällen. Det kan för mig vara spännande att få följa en mindre sympatisk karaktär. För en del kan det vara obehagligt att läsa om karaktärer vars moraliska kompass är grå eller rentav svart, men för mig är det underhållande, till och med skönt, att följa någon som kanske eller kanske inte är en skurk (den diffusa delen gör det mer underhållande). Om meningarna kommer att gå isär när det gäller den här romanen tror jag att det blir just på den här punkten – inte alla tycker att det är underhållande att läsa om osympatiska karaktärer. Jag har bara på sistone insett hur olika läsare faktiskt kan tänka kring just detta.

Allt som allt är jag nöjd med utvecklingen i svensk skönlitteratur, och jag finner Rummen som ett betydande bidrag till den genren. Det ska bli intressant att få läsa fler böcker i samma genre, och jag ser redan fram emot att läsa fler böcker av Ella Littorin så fort de kommer ut.

In i mörkret av Elin Olausson — höstmys

by

Titel: In i mörkret

Författare: Elin Olausson

Utgivningsdatum: 2026-09-26

Förlag: Ravenheart Förlag

ISBN: 9789198915877

Och därmed är Elin Olaussons tredje och sista del i serien Bruket slutläst. Det har varit mycket intressant att följa utvecklingen i denna trilogi. Precis som med de första två delarna har jag varit mer nöjd med vissa delar och mindre nöjd med andra. Nu när trilogin är slutläst går det äntligen att bilda sig en uppfattning om den som helhet, men det är värt att diskutera den tredje delen i Bruket för sig också.

I In i mörkret, tredje och sista delen i trilogin Bruket, är stämningen på bruket alltmer orolig. Erlands planer för den farliga Trollgruvan skrämmer de anställda, och Nora fruktar vad hennes kusin har i kikaren, samtidigt som den mystiske Winter dyker upp på herrgården allt oftare. Hon brottas också med sina känslor för Jeremias, utan att vilja avslöja hur oerfaren hon egentligen är. Wolf och Gillis kommer varandra allt närmare, men ett mörkt familjehemligt avslöjande river upp gammalt förflutet. Och för Vincent blir tillvaron bara mer komplicerad, med Olof som ställer till problem och en fortsatt spänd relation till Antonia, innan något fruktansvärt händer som driver honom och de andra rakt in i det okända. Serien är en romantisk fantasyserie inspirerad av nordisk folktro och mytologi, skriven av Elin Olausson, som tidigare även gett ut Dalens döttrar.

Som jag nämnt i mina tidigare recensioner av trilogin har det gått fram lite långsamt, särskilt när det gäller de fantastiska elementen i handlingen. Däremot har det varit mer relationsfokus, med mer eller mindre hintar till det fantastiska här och där. Den tredje delen i trilogin bryter detta mönster fullständigt och fokuserar mycket mer på den spännande handlingen än på relationsdramat. Trots att den stela relationsutvecklingen stått i förgrunden, och den mytiska handlingen varit i bakgrunden, har skildringarna mestadels varit charmiga. Tyvärr, eftersom det fanns så pass lite annan handling i de andra två böckerna, fick just den biten trappas upp mycket i den här, medan relationsdramat trappats ner. Det fanns tyvärr ingen balans mellan det ena och det andra i någon av böckerna i trilogin. Att handlingen behövde trappas upp är förståeligt, med tanke på hur lite vi egentligen fått av den i de två första böckerna, men det är rätt synd att relationsdramat behövt lida på grund av det. Inte för att det blev helt negligerat, men med tanke på hur långsamt karaktärerna lärt känna varandra och blivit kära i varandra tidigare, känns utvecklingen i den här delen en aning framtvingad.

Däremot var det trots allt mycket intressant hur författaren lyckades binda ihop det personliga med det mytiska. Det är spännande att läsa om nordiska gudar och fantasiväsen skildrade av en nordisk författare. Det är ännu mer spännande att möta dessa mytiska väsen i vår samtid.

Stundom blir Olaussons skildringar en aning osmidiga. Vissa saker som karaktärerna säger eller gör känns fullständigt overkliga, och handlingen lider av en del klumpiga skildringar. Särskilt när Olausson kunde ha tagit tiden att beskriva en utveckling lite långsammare och med mer grace, stressar hon i stället fram vissa delar och låter inte läsaren hänga med. Men det finns även partier där Olausson tillåter sig att andas lite djupare och dröja kvar. Det ger läsaren chansen att stanna kvar i ögonblicket, leva sig in i situationen och känna handlingen lite djupare. Det är just dessa delar som gör handlingen magisk.

Något som gör böckerna ännu mer magiska är Camilla Borings illustrationer. Borings mystiska men söta stil passar bokens handling mycket väl, och förutom illustrationerna inne i boken är även framsidan mycket inbjudande.

Jag har varit mer nöjd med vissa delar och mindre nöjd med andra, men allt som allt har Olaussons Bruket-trilogi varit någorlunda mysig att läsa, särskilt nu under hösten.