Författare: Linnéa Wikman
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsdatum: 2024.05.31
”Bärarn” är egentligen en ganska underlig bok. Jag skriver den här recensionen ett par månader efter att faktiskt ha blivit klar med boken. Det tog ett tag att samla mina tankar kring vad jag läst och känt kring denna bok. Låt oss dela upp det i en del gällande prosan och en annan del gällande karaktärsbygget.
Å ena sidan var jag inte imponerad av språket i boken. Det flyter inte på. Den taggiga prosan skulle kunna ha finslipats mycket mer och blivit avsevärt mycket mer suverän. Texten är liksom stel, och varken styckena eller ens meningarna verkar riktigt hänga ihop med varandra. Hade prosan flutit på mer hade också min läsupplevelse varit mycket bättre. Samma sak kan man säga om de olika formerna författaren växlar mellan. De är rentav onödiga. De kursiva smått poetiska bitarna här och där i texten framstår som klyschor och inget annat. Det ena hänger helt enkelt inte ihop med det andra. Texten blir kantig, tillkonstlagjord. Här gjorde Wikman inte riktigt rätt.
Å andra sidan har vi själva berättelsen, upphöjd av dess huvudkaraktär Veira var förstahandsperspektiv vi får följa i boken . Berättelsen är denna boks största styrka. ”Bärarn” är gripande och skräckinjagande. Här har författaren Linnea Wikman gjort ett utomordentligt jobb i att skapa en destruktiv berättelse om en tragisk karaktär som det stundvis går att känna sympati för. Det känslomässiga tillståndet huvudkaraktären går igenom är på samma gång igenkännlig och främmande. Trots att prosan inte bjuder på mycket, är det lätt att dyka in i Veiras känslotillstånd, och fastna där en stund. Veira och hennes känslor blir verkliga, verkligt rysliga till och med. Där har Wikman verkligen gjort rätt.
Huvudkaraktären Veira är den som räddar berättelsen. Hon är också den som förstör en hel del (minst för sig själv), men om det finns någon anledning till att denna bok har etsat sig fast rätt väl i mitt minne så är det Veiras karaktär. Hon är minst sagt tragisk. Destruktiv. Fylld med trauma som varken hon eller de omkring henne vet hur de ska hantera. I stället för att placera Veira på den moraliska skalan, eller ens rättfärdiggöra (eller döma) hennes beteende finns det kanske en poäng i att bara försöka känna det hon känner, att vara med på hennes resa från och till undergång. Veiras ständiga förstörelse av allt omkring sig, tillsammans med hennes innersta begäran att få vara god skapar en komplex karaktär som fortfarande hemsöker mig då och då i mina tankar.
Under höstsäsongen kan det vara rätt mysigt att läsa liknande skräckinjagande gotiska berättelser inspirerade av folktro. Jag läste en annan gotisk berättelse med liknande teman denna höst. Jag tänker inte säga vilket det andra verket var, men om man jämför de två går det definitivt att säga det följande: ”Bärarn” må ha sina svaga sidor, men räddas av den komplexa karaktärsskildringen, den andra boken däremot har en fin gotisk prosa, men blir tyvärr plattad ner något otroligt av de värdelöst tråkiga karaktärerna utan någon som helst komplexitet. Om jag fick välja mellan de båda skulle jag hundra gånger om välja ”Bärarn”.