Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

Valar, olja och vårt gemensamma öde i Petra Rautiainens ”Havets minne”

by

Havets minne

Författare: Petra Rautiainen

Utgivningsdatum: 2024.08.28

Översättare: Marjut Hökfelt

Förlag: Norstedts

ISBN: 9789113130453

När jag gick i gymnasiet hade jag en biologiuppgift där jag skulle skriva en uppsats om valar. Tyvärr blev jag sjuk precis när det var dags att skriva. Jag minns hur jag halvligger i min tonårssäng och försöker få ihop en uppsats som åtminstone ska bli godkänd. Jag läser om valar. Jag tänker på valar, omtöcknad och dimmig i huvudet. Hur förvirrad jag än är, blir det tydligt för mig hur viktiga valarna är för ekosystemet.  

Några veckor senare får jag reda på att jag fått högsta betyg på uppsatsen, trots att jag inte var i något vidare tillstånd när jag skrev den. Jag minns inte längre exakt vad jag skrev om valarna den gången, men sedan dess har jag känt en viss närhet till dem och deras öde.  

Valar, olja, människor och deras sammanflätade existens är just vad Petra Rautiainens ”Havets minne” handlar om. Rautiainens roman påminner en aning om Sanna Samuelssons ”Mjölkat” från 2023. Båda romanerna är ärliga i sina skildringar av djuren – valen, kon – och deras relation till människan. I ”Havets minne” möts än en gång det naturliga och det artificiella, det sinnliga och det destruktiva: valen och oljan. Valen reduceras inte till en liten bild på WWF:s hemsida eller en ”Rädda valarna”-pin på jackan – den blir något personligt, något som, trots sin storlek, lyckas krypa in under karaktärernas hud. ”Havets minne” är ett manifest i medkänsla. Men medkänsla kommer inte alltid lätt. Ofta står mycket i vägen.  

För ett par månader sedan satt jag vid middagsbordet med några koreaner som nämnde i förbifarten att de nyligen hade ätit valkött. Jag reagerade starkt, särskilt eftersom valjakt inte är lagligt i Korea. Jag hade alltid associerat Japan och Norge med valfångst, men inte Korea. Det är förbjudet att jaga val där, men om en val av misstag fastnar i ett fisknät blir det lagligt att sälja köttet. Därför är det inte ovanligt att valkött används vid förfädersriter.  

Det fick mig att undra: om det finns en efterfrågan på valkött, hur vanligt är det egentligen att valar fångas av ”misstag”? Är en olyckshändelse alltid en olyckshändelse?  

Vi lever i en värld där många liknande ”misstag” och ”olyckshändelser” sker. Hur vi hanterar vår samlevnad med naturen beror på en mängd faktorer. Faktum är att alla anpassar sig – och att många tvingas anpassa sig till sådant som är destruktivt. ”Havets minne” tar upp dessa frågor på ett både subtilt och djuptänkt sätt. Likt ”Mjölkat” väcker den tankar om hur även människan en gång i tiden var en del av havet, hur valen inte var det, hur våra öden korsas och möts någonstans i minnet – inte bara om valar, utan om vårt gemensamma öde.  

Elin Olaussons Gnistregn: En slow-burn med folktro och romantik

by

Titel: Gnistregn

Författare: Elin Olausson

Förlag: Ravenheart förlag

Utgivningsdatum: 2024-09-27

ISBN: 9789198915662

Det är riktigt intressant att även svenska författare har börjat skriva inom genren romantisk fantastik, eller romantasy som den kallas på engelska. Egentligen har den här genren nog funnits i Sverige också, men kanske i något andra former. Trots att det finns många olika nischer på stora plattformar som TikTok och Instagram verkar det som att romantasy-genren (och romance i allmänhet) har varit oerhört trendig på sistone. Den har blivit så populär att det till och med finns stora hyllor i bokhandlar som är dedikerade till böcker som är populära på TikTok, där majoriteten är antingen romantasy eller romance. Det råder en viss debatt om TikTok är bra för böckers framtid eller inte. Själv undrar jag hur en del av de nya trenderna kommer att påverka svenska läsares syn på exempelvis begreppet tantsnusk. I alla fall är det respektingivande att Elin Olausson har prövat sig på romantisk fantastik i sin nya roman Gnistregn.

Det är dessutom imponerande att Olausson har använt sig av svensk folktro i Gnistregn. Figurer som Näcken dyker inte särskilt ofta upp i nutida böcker, så att Olausson personifierar honom i denna genre känns både oprövat och nostalgiskt. För mig var det kanske lite för lite fantastik i Gnistregn, men jag har en känsla av att de kommande två böckerna i trilogin om bruket kommer att ha mer fantastik än den första. Romantiken är författarens största fokus, och den är verkligen slow-burn (ett begrepp som syftar på en berättarteknik där utvecklingen av handling, relation eller konflikt sker gradvis och över längre tid, snarare än att eskalera snabbt). Just den långsamma romantiken tillhör bokens charm – Olaussons stela, känslomässigt klumpiga, ovana och rentav obekväma karaktärer känns verklighetstrogna och är lätta att relatera till. I många populära engelska romantasy-böcker är karaktärerna ofta mer dramatiska, men Olaussons karaktärer är mer jordnära. Det kanske är därför det tar så lång tid för dem att komma någonvart med sina känslor och uttrycka dem. Om jag ska nämna något liknande, skulle det vara T. Kingfishers böcker om Paladinerna, där vissa karaktärer också tar tid på sig när det gäller kärlek och känslor. Definitivt charmigt!

Överlag har jag ganska blandade känslor kring Gnistregn. Folktroinspirationen var fantastisk, karaktärernas relationer var verklighetstrogna och handlingen var åtminstone intressant. Jag blir verkligen nyfiken på att få svar på de frågor jag har i de nästa två böckerna. Tyvärr hände inte särskilt mycket i den första boken om bruket. Den kändes mer som en introduktion än en fullständig bok. Visserligen var det en bra introduktion, men nu vill jag ha en riktig bok. Dessutom kändes det som att det var lite överflödigt att inkludera berättelser om hela tre par i en enda bok. Vi får se om de tre parens historier vävs ihop mer i de andra böckerna, men än så länge är jag tveksam till om det verkligen behövdes tre par. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dialogerna heller. Kanske har jag läst för många engelska böcker och är mer van vid längre dialoger och mer innehåll. För att inte avsluta på en alltför negativ ton: Camilla Borings bokomslag och illustrationer är suveräna! Det märks verkligen att det har lagts mycket tanke på dem.

Omöjliga val i Pest eller kolera av Emma Rendel

by

Titel: Pest eller kolera 

Författare: Emma Rendel

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsdatum: 2025-01-10

ISBN: 9789129749861

Det här är första gången jag skriver en recension av en barnbok. Det pirrar lite i magen. Men framför allt är det roligt att ha fått chansen att recensera Pest eller kolera. Jag läste den för mig själv som en godnattsaga häromdagen – och den fungerade faktiskt bättre än att räkna får.

Något jag verkligen kan uppskatta med vissa barnböcker är hur de kan läsas både av små och stora. Det finns mycket att tycka om med Pest eller kolera – texten är underhållande och illustrationerna roliga. Boken påminde mig om hur jag som barn kunde sitta uppe i ett träd, dingla med benen och försöka komma på bra pest eller kolera-frågor med mina vänner. Men att läsa barnböcker som vuxen handlar inte bara om nostalgi – det är som att ta tillbaka barndomen till här och nu.

Det finns ett barndomsmuseum i Edinburgh. Inte ett dockmuseum, inte ett brädspelsmuseum, utan ett riktigt barndomsmuseum där äldre besökare kan återuppleva sin barndom och yngre besökare kan få en inblick i tidigare generationers uppväxt. Museet bjuder på utställningar med barnböcker, gosedjur, dockor, spel och andra barndomsminnen. Barndomsmuseer är inte särskilt vanliga, men det verkar finnas åtminstone några i Storbritannien. Det är beundransvärt att sådana museer finns – platser tillägnade barndomen, där besökare, vare sig de är barn eller har varit det, kan få en glimt av den. Att läsa en barnbok kan vara en lika helande upplevelse, både för små och stora. Eftersom jag själv är vuxen läser och recenserar jag boken ur en vuxens perspektiv – vad det nu innebär – men Pest eller kolera är definitivt en bok som både vuxna och barn kan uppskatta.

De omöjliga frågorna i boken är särskilt underhållande. Vissa är omöjliga för att alternativen är fruktansvärda, andra för att de alla är alltför lockande. Min personliga favorit var frågan om vilka kompisar man skulle välja mellan: popstjärnor och youtubers, skogens alla djur, vem som helst som är död eller en robot som kan och vet allt. Popstjärnor, youtubers och roboten var ganska enkla att utesluta, men att välja bort ett av de två återstående alternativen var svårare. Att ha alla skogens djur som sina kompisar vore fantastiskt, men att få fika med sina döda förfäder, Jane Austen och Dostojevskij känns också lockande. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vilken jag ska välja bort. Vad skulle du välja – pest eller kolera?

Inte spännande, men enastående: Tula hem, Malin Norrback

by

Titel: Tula hem

Författare: Malin Norrback

Förlag: Modernista

Utgivningsdatum: 2024-08-23

ISBN: 978-91-8094-675-9

Malin Norrbacks debutroman Tula hem är lika mycket en spänningsroman som Johanna Sinilasos bok Troll: A Love Story är en kärlekshistoria, det vill säga inte alls. Jag vet inte riktigt varför Norrbacks bok har marknadsförts som en spänningsroman när det finns mer passande sätt att beskriva den på. Först och främst handlar Tula hem om trauma och traumahantering. Tula hem må inte vara den mest spännande romanen jag läst, men författarens sätt att beskriva sina karaktärers känslotillstånd är vördnadsfullt. Tula hem är en ärlig roman som behandlar traumatiska teman utan att försköna eller underminera dem.

Norrbacks prosa flyter på, likt en lat bäck i en skog en sval vinterdag. Jag har alltid förundrats över författare med Norrbacks förmåga att skriva enkelt men djupt, minimalistiskt men mycketsägande, klart och tydligt men poetiskt. Det är lätt att glömma bort att man läser en bok och inte tittar på en målning av det avlägsna torpet och den hemlighetsfulla skogen som huvudkaraktären Elin lämnar staden för. Norrbacks gestaltning är imponerande. Naturbeskrivningarna flyter ihop med karaktärernas känslotillstånd på ett enastående sätt. Om jag fick välja skulle jag ge författaren ett show, don’t tell-pris för hennes litteratur.

Det var inte mycket spänning i Norrbacks debutroman. Trots den vackra prosan hade handlingen egentligen inte så mycket att bjuda på. Eftersom handlingen ofta är sekundär för mig, är detta inte ett problem, men jag hypotiserar ändå en aning om hur det skulle vara om Norrback faktiskt hade en mer spännande handling – eller om handlingen åtminstone hade ett annat fokus än de någorlunda hemlighetsfulla mysterierna som Tula hem bjuder på. Vad jag menar här är att jag ser fram emot vad Norrback kommer att bjuda på i sina kommande romaner.

Fady Joudahs bok utan en titel […]

by

Författare: Fady Joudah

Översättare: Johannes Anyurus & Athena Farrokhzads

Förlag: Norstedts 

Utgivningsdatum: 2024-11-24

ISBN: 9789113139845

Ibland känns det ofattbart att två olika personer, vid samma tidpunkt, kan ha så olika upplevelser. Här sitter jag i sängen med migrän och äter ett äpple, samtidigt som någon, i samma stund, sitter i sitt badkar och hoppas att en bomb inte ska falla ner på hens hus. Samtidigt har någon annan varken hus eller badkar att gömma sig i. Jag äter ett blodrött äpple, någon annan har blod som rinner längs dennes hud. Det känns inte rättvist, men å andra sidan är det få saker som känns rättvisa överhuvudtaget.

Egentligen vill jag inte använda min röst i den här recensionen för att berätta hur orättvist jag tycker att saker och ting är. Jag vill bara konstatera att mycket känns ofattbart.

Den här recensionen är svår att skriva. Jag vet inte riktigt vad jag ska bidra med. Jag vet inte vilken vinkel jag ska recensera Fady Joudahs dikter utifrån. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva, men samtidigt så lite jag faktiskt vill säga. En del av mig vill bara sitta en stund i tystnad och tänka på Joudahs ord, låta dem sjunka in, djupt i hjärtat. Hur som helst ska jag göra ett så gott försök som möjligt med den här recensionen – i ord som jag hoppas återspeglar åtminstone någon sorts meningsfull tystnad.

Jag vill börja med att säga att jag inte bedömer dikter litterärt. Jag är inte tillräckligt mycket av en expert för att göra det. I stället bedömer jag dikter och lyrik utifrån vad de får mig att känna – och de här dikterna fick mig att känna mycket. Om det finns någon litterär kommentar som bör lyftas fram, så är det Johannes Anyurus och Athena Farrokhzads suveräna översättning av Fady Joudahs dikter. Bland det ofattbara finns nämligen även översättningar av dikter. Som någon som inte arbetar med översättning kan jag ändå ana hur det går till när prosa översätts, men att kunna återge ett djupt känslotillstånd i en samling översatta dikter – det kan jag inte annat än att förundras över.

Det är alltid lite synd att inte kunna läsa dikter i deras originalform, men att åtminstone få en inblick i det Fady Joudah har skrivit är jag tacksam för. Översättarna har lyckats fånga ett djupt känslotillstånd, skrivet i blod.

Dikter – för mig i alla fall – handlar sällan om förståelse. Jag kan inte förstå det Fady Joudah känner. Jag kan egentligen inte fullt ut förstå hur någon annan känner sig. Däremot kan jag känna. Om än bara en bråkdel av det Joudah skriver, så kan jag ändå känna det.

Vad är det då jag känner? Tystnaden. Sorgen. Ljuset, livet och kärleken. Jag känner att jag måste läsa vartenda ord i den här boken, trots att huvudet bultar, trots att jag kanske inte borde sitta uppe med en bok i knäet. Jag känner att jag vill applådera – från de första raderna i den här diktsamlingen, fram till det sista ordet i Johannes Anyurus och Athena Farrokhzads efterord.