Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

Nordiska gudasagor i levande och ny form

by

Nordiska gudasagor
Författare Katarina Harrison Lindbergh
Utgivningsdatum 2021-05-03
Förlag Historiska Media
ISBN 9789177896470

Jag tänkte börja denna recension med att ursäkta mig för att läsa den här lilla pärlan till bok alltför sent. Ursäkten: sagor – inkluderat gudasagor – är mysigast att läsa under de kalla månaderna av året. Vare sig denna ursäkt rättfärdigar mitt beteende eller inte, är jag mycket glad över att äntligen ha öppnat denna bok, och äntligen kunnat ha färdats bort till en sagovärld – så olik, och ändå så lik vår egen. 

Nordisk mytologi har varit populärt utomlands under de senaste åren, till stor del tack vare Neil Gaimans bok gällande ämnet, möjligtvis mer populärt än i själva Norden. Själv kom jag på att detta är första gången jag på riktigt kom i kontakt med nordisk mytologi. När jag säger kontakt menar jag självklart en sorts närmare kontakt, med tydliga skildringar och berättelser – sagor – som har en början och ett slut. Jag undrar hur många av oss som har hört lite här och där, men kanske aldrig satt oss ner och läst berättelserna från början till slut.  

Nordiska gudasagor är en relativt lättläst kort bok, berättad i en någorlunda lättsam ton, med djupa underströmmar som får läsaren att tänka till, och ett par mer sorgsna berättelser som hugger ens hjärta med skarpa dolkar. Om det är någonting jag gillar med förlaget Historiska media så är det klockrena urvalet av skarpa berättarröster – framför allt Katarina Harrison Lindbergh vars bok Dracula myt och verklighet också var mycket läsvärd –, författarröster som skickligt lyckas pendla mellan fakta och en sorts levande passion som gör texten spännande. Med andra ord är fakta och saga i perfekt harmoni hos Harrison Lindbergh. 

Två koncept i Nordiska gudasagor framstod som mest tankeväckande. Det första gäller tiden – ett slut som utmynnar i en ny början och en början som så småningom utmynnar i ett slut. Idén av världen som befinner sig i en cykel där det inte finns några definita slut eller början – på samma sätt som det är med de fyra årstiderna – var särskilt tydlig i denna skildring av nordiska gudasagor. Det andra konceptet som väckte stort intresse hos mig är de dödas rik, styrd av en vacker mörkögd Hel. Hel passade aldrig in i de levandes värld, och hennes mäktighet framhävs desto tydligare när hon får sin egen värld att vara i och styra över. Att hels värld är någonstans man hamnar för att man blir straffad är en missuppfattning. De dödas värld är en fridfull plats, där träden blommar och det växer smultron på marken. 

Den här vintern läser jag alltså nordiska gudasagor, drömmer mig bort till döda smultronställen och tänker på hur årstiderna förändras. Allt detta med hjälp av Historiska media och Katarina Harrison Lindbergh som än en gång publicerat en bok som uppskattas. När vintern tar slut kommer våren igen.  

En mycket viktig liten bok om en stor sak: ”Demokrati” av Sofia Näsström

by

Demokrati
Författare Sofia Näsström
Utgivningsdatum 2021-03-15
Förlag Historiska Media
ISBN 9789177894759

Världen brinner. Ja, visst brinner världen ibland, och när den väl brinner är det kanske inte så konstigt att en hel del människor får panik. Andra står fullständigt stilla, förvirrat undrar de hur de ens hamnade i branden. Barn skriker, en grupp skyller på en annan grupp för att ha startat branden, folk springer hit och dit – det är kaos. Mitt i detta kaos tar Sofia Näsström ett djupt andetag, och börjar sansat och metodiskt skriva på ett litet manuskript, som så småningom blir ”en liten bok om en stor sak”. En stor sak som bör diskuteras mer i dessa brinnande tider.

Om det är någonting Näsström lyckats med så är det just det att hon skrivit en liten bok om en stor sak. En bok som är lättillgängligare, mer lättläst och framför allt mycket mer koncis än andra böcker inom samma ämne. ”Demokrati” är visserligen inte den mest djupgående boken inom ämnet, men den blir en stadig bas för den som i fortsättningen vill läsa tjocka, mer djupgående böcker med nyckelordet ”demokrati”. Själv skulle jag gärna inkluderat denna bok i läroplanen. 

                      En annan viktig aspekt till varför denna lilla bok lyckats förmedla ett klart och tydligt budskap är att Näsström inte tar sina läsare förgivet. ”Demokrati” är en inte en redogörelse om vad demokrati är, utan snarare ett argumenterande verk som diskuterar de starkare motargumenten seriöst, genomgripande. Näsström utgår inte ifrån ett färdigt demokratiskt hus där det bara gäller att förklara de olika funktionerna. I stället river Näsström ned det gamla huset, och bygger sedan ett nytt hållfast fundament som ska ge läsaren en förståelse för vad demokrati är, för vad det inte är och framför allt, varför demokrati är någonting eftersträvansvärt. I en värld som ibland brinner behövs Näsströms tydliga och sansade röst. 

Fjodor Dostojevskij • Döda huset

by

Egon Schiele, »Selbstporträt mit an die Brust gelegten Händen«,

Döda huset
Utgivningsdatum 2021-02-12
Förlag Modernista
Översättare Hjalmar Dahl
Originaltitel Записки из Мёртвого дома
ISBN 978-91-8662-914-4 [inb]

Vad är frihet? Filosofer har nog redan diskuterat den frågan mycket ingående. Med tanke på att jag varken är filosof eller ens studerar filosofi planerar jag inte att beskriva vad frihet är i särskilt komplicerade termer. För mig är det rätt enkelt. Jag vet inte vad frihet i sig är. Ingen är väl fri egentligen, antar jag. I och för sig beror det vad man är fri från, men att vara fullständigt fri framstår inte som särskilt enkelt. Däremot  tror jag att det går att känna frihet, om än för endast ett ögonblick. Att vandra runt i värmen och mörkret i en främmande stad. Att dyka ner i iskallt vatten efter en bastu. Att dansa i regnet till löjlig musik. I de ögonblicken känner jag någonting som jag skulle kunna kalla för en sorts frihet. Det finns en hel del exempel på vad som får mig och dig att känna denna frihetskänsla. För huvudkaraktären Aleksandr Petrovitj (egentligen är boken främstadels baserad på Dostojevskis egna erfarenheter) i ”Döda huset” (originaltiteln på ryska är ”anteckningar ur det döda huset”)måste det väl ändå ha känts som frihet när hans handbojor hamrades loss efter flera år på tukthuset? Inte bara som frihet, utan till och med som en nyfödelse, en uppståndelse.

”Döda huset” är en aning underlig på det sättet. Kanske går det att vänja sig vid det mesta, kanske kan även ’döden’ bli ens vardag: för handlingen i ”Döda huset” är på många sätt och vis beskriven som mycket vardaglig. Till och med Dostojevski skriver det, alltså att ”människan är en varelse som vänjer sig vid allt…”. Boken är uppdelad i olika berättelser och beskrivningar om den ena och den andra delen av tukthuset, om den ena och den andra fången, om det ena och det andra ödet. Det är fortfarande ett sorts dött hus det handlar om, utan någon vidare kontakt med resten av världen, och med sina egna regler; men till och med för mig som läsare blir alla dessa kortare snuttar blandade med längre mycket ärliga beskrivningar av livet i tukthuset just vardagliga. Dostojevski beskriver allt från den hemskt kvava och trånga bastun till de värsta mördarna som befinner sig på tukthuset och om det är någonting som Dostojevski alltid lyckas väl med så är det just det här – att beskriva väldigt komplicerade mänskliga tillstånd i alla sorters situationer. Allting började med upplevelserna på tukthuset – allting Dostojevski är känd för.

Förutom det ena och det andra stavfelet här och där är denna nyutgåva av ”Döda huset” väl översatt, klar och tydlig. Referenserna till specifika ryska termer är också hjälpsamma för den som inte är ryskspråkig. Det här är – trots att boken utspelar sig i ett tukthus, och trots titeln – nog den ljusaste boken jag läst av Dostojevski. I och för sig är det tillräckligt med ljus i Dostojevskis andra romaner, men just ”Döda huset” påminner på sätt och vis om det där ljuset i slutet av tunneln (och nej, i det här fallet är det verkligen ett ljus och inte ett tåg som kommer). Ljuset som kommer är förresten det ljus som tar form i de böckerna som Dostojevski skrev efter sina egna erfarenheter på tukthuset; alltså blev hans upplevelsers resultat de romaner som Dostojevski är mer känd för. Vare sig dessa romaner är ljusa i sig eller inte så är de i alla fall färgstarka, och för mig personligen minnesvärda. Sist men inte minst älskar jag bokomslaget (Egon Schiele, »Selbstporträt mit an die Brust gelegten Händen«).

Elis Monteverde Burrau • 6 juni och solen

by

6 juni och solen
Författare Elis Monteverde Burrau
Utgivningsdatum 2021-03-30
Förlag Modernista
ISBN 978-91-7893-786-8 [kart]

Jag har tänkt mycket på det här med poesi på senaste tiden. Jag såg att en poet på instagram fick mycket negativa kommentarer kring en av sina dikter. Den som skrev kommentaren sade någonting i stil med att dikten var vacker men saknade mening. Därmed tyckte personen i fråga att dikten var värdelös. Den där lilla incidenten fick mig att tänka på vad poesi är, och inte är, för den delen. Måste en dikt ha någon mening? Måste det finnas någon sorts historia bakom det hela? Är en dikt bättre om den beskriver samhällets orättvisor än om den bara innehåller vackra ord? Finns det bättre dikter och sämre dikter? Vad får mig att känna att en dikt är bättre eller sämre? Jag har inga klara svar på dessa frågor. Inte heller tror jag att jag objektivt kan svara på någon av dessa frågor. Någonting jag däremot är mycket säker på (rent subjektivt) är att jag inte alltid förstår innebörden i en dikt, men jag kan fortfarande älska den. Varför? Främstadels för att en dikt kan få mig att känna någonting, och det är inte alltid någonting positivt eller ens vackert men vissa dikter får mig att känna så pass djupt att jag minns dem länge efter att ha läst dem.

På sätt och vis är det mycket lättare att säga vad jag tycker om en roman. Trots att det jag tycker om romanen inte är objektivt i sig heller går det att säga någorlunda i fall karaktärerna är trovärdiga, handlingen är logisk, om det finns spänning, om språket är poetiskt  och så vidare. När det gäller poesi blir det däremot svårare att kommentera. Särskilt i det fall poesin inte överensstämmer med ens känslotillstånd för tillfället. Poesi kan ha mening, poesi kan vara vacker, logisk, ha bra struktur och så vidare. Poesi kan vara mycket, och vissa dikter kan framstå som bättre vid vissa tillfällen än andra. För mig är det dock det viktigaste inom poesi att den får mig att känna någonting. Ibland kommer jag att känna mig närmare poeten som skrivit dikten, ibland kommer jag inte alls att känna mig nära poeten; men så länge en dikt får mig att känna kan jag säga att jag tycker om den, eller i alla fall att den är minnesvärd.

När jag väl tycker om en viss dikt blir det lättare att kommentera på den. Jag kan säga att dikten är vacker, skarp, makaber, hemsk, tankeväckande och så vidare. Det är lite som att titta på en målning. Målningen behöver inte ens vara vacker, men om den får mig att känna någonting så kan jag säga att jag tycker om den, och jag har lätt för mig att beskriva vad det är den får mig att känna.

Problemet uppstår dock när jag absolut inte känner någonting för viss poesi, vilket tyvärr har varit fallet med denna diktsamling. Jag varken förstod eller kände någonting överhuvudtaget när jag läste ”6 juni och solen”. Av ungefär 300 sidor av dikter var det ett tiotal jag tyckte om, för att de väckte känslor inom mig, för att jag kände igen mig i dem. Egentligen räcker det. Att kunna läsa en dikt och känna igen sig i den, att känna sig varm inombords när man läser den dikten – det räcker. Jag är nöjd. Jag är någorlunda nöjd. Resten av dikterna fick mig inte att känna någonting överhuvudtaget. Kanske öppnar jag denna bok någon annan gång, flera år senare, och känner någonting; men inte idag. De fåtal dikter jag verkligen tyckte om, de har jag tagit bild på, sparat dem på min mobil. När jag läser om dem igen får de mig att le. De är ärliga, enkla, öppna och en aning bittersötta.

2034 Meritokratins uppgång och fall av Michael Young

by

2034 Meritokratins uppgång och fall
Utgivningsdatum 2021-08-26
Förlag Atlas
Översättare Britta Dancy
Originaltitel The Rise of the Meritocracy 1870+2033. An essay on Education and Equality
ISBN 9789173899109

Den stora skillnaden mellan det gamla brittiska klasssamhället och det nya meritokratiska Storbritannien är att den meritokratiska eliten är fullständigt övertygad om att den har förtjänat sina privilegier, skriver Michael Young. Tydliga beskrivelser av denna övertygade attityd kan man hitta i relativt nypublicerade böcker såsom Michael Sandels ”The Tyranny of Merit” (2020) eller Daniel Markovits ”The Meritocracy Trap: America´s Foundational Myth Feeds Inequality, Dismantles the Middle Class, and Devours the Elite” (2020). Bägge böckerna visar meritokratin i ett mörkare ljus vilket man kan säga har varit en trend på sistone. En trend som i och för sig också mött på kritik i exempelvis Adrian Wooldridges ”The Aristocracy of Talent: How Meritocracy Made the Modern World” som syftar på att det finns mycket som det moderna samhället kan tacka meritokratin för. Vare sig bilden av meritokratin är positiv eller negativ så har själva ordet varit ett hett ämne på sistone. Inte undra på att Michael Youngs blivit nyutgiven på svenska.

Meritokrati är ett relativt nytt begrepp. Ordet består av den grekiska delen meritus(förtjänst) och kratus(stryrka, kraft) och användes för första gången i just denna bok vars originaltitel på engelska är ”The Rise of the Meritocracy 1870-2033. An essay on education and equality.” som först kom ut 1958. Den svenska första gåvan kom ut som ”Intellegensen som överklass – Meritokratins utveckling 1870-2033” två år efter att originalet kommit ut.

Nu tänker jag vara ärlig. Denna bok är en lång och inte en särskilt spännande resa. Den är skriven som en sorts rapport av en fiktiv sociolog som drar med läsaren på en resa som börjar före Michael Youngs tid och slutar långt efter bokens publicering. Meritokratin beskrivs på ett postivt sätt (vilket har lett till att de som inte läser boken noggrant får för sig att meritokratin målas i ett positivt ljus) men det är lätt att märka den dystopiska skuggan bakom det positiva i förgrunden. Boken har citerats av bland annat Tony Blair som i samband med det använt ordet meritokrati i positiv mening, men faktum är att detta verk är en varning, en satir och på sätt och vis en dystopi över Youngs oro för det som kunde skett. Olikt ”1984” eller ”Du sköna nya värld” är detta verk odramtiskt, men de dystopiska dragen är tydliga.

Mycket av Youngs oro kan valideras om man tittar på många samhällen idag. Det är som sagt ingen undra på att boken har blivit nyutgiven – mycket av det Young ´rapporterar´ om i boken har skett i samhället vi lever i dag. I en artikel från 2001 i The Guardian utrycker Young sin besvikelse för hur hans bok missuppfattats under åren som gått. Det många förespråkare OCH kritiker av meritokratin håller med om är att meritokratin skulle leda till någonting bra, men medförde en hel del komplikationer. Den växande arbetslösheten (´civilisationen hade blivit för invecklad för många, på grund av bristande intellegens kunde de inte infogas i den normala ekonomiska strukturen´), den ökande ojämlikheten, ett ökande missnöje i samhället är ett par av de ämnena som Young tar upp i sin bok. Meritokratin i Youngs bok är inte mycket annat än dyster.

Idén av ett samhälle där den som har flest meriter fortjänar en högre position, där den som meritmässigt är lämpligast för en position också får den positionen är inte en dålig idé. Dessutom är det någonting mycket uppenbart i dagens samhälle. Men dessvärre finns det en mörk sida till detta system – någonting som framstår tydligt i denna bok. Däremot är det svårt att tänka sig ett annat system. Michael Sandel och Daniel Markovits kommer med ett par förslag, men tyvärr framstår dessa förslag som en aning vaga; och det är svårt att tänka sig att de skulle lösa alla problem. Dessutom behöver det inte heller vara så att alla dagens problem ska länkas ihop med meritokratin. Någonting som är tydligt är att meritokratin har en mörk sida och att ordets ursprung inte på något sätt var positivt. Michael Young hade inte rätt i allt (han spådde trots allt inte framtiden) men det finns mycket att ta till sig när det gäller denna bok, och trots att verket inte är det mest spännande är det i alla fall en mycket tankeväckande resa för läsaren. Jag vet fortfarande inte vad jag själv tycker om meritokrati, men boken har fått mig att inse hur ett system som kan verka rättvist kan praktiskt tagit vara motsatsen.