Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Deckare

Bokrecension: Mordet på prästgården av Agatha Christie – ett måste för alla som gillar Miss Marple

by

Mordet på prästgården
Författare Agatha Christie
Format: Inbunden
Boktyp: Deckare
Antal sidor: 292
Översättning: Vanja Lantz
Omslag: Sara R. Acedo
Förlag: https://bookmarkforlag.se/bocker/mordet-i-prastgarden-2/
ISBN: 978-91-89393-46-2
ISBN Ljudbok: 978-91-89298-89-7
Utgivningsdatum: 2022-05-18
Originaltitel: The Murder at the Vicarage

Agatha Christie första kriminalromanen där Miss Jane Marple dyker upp. Miss Marple är en smart och klurig gammal dam som bor i byn Saint Mary Mead, i den brittiska landsbygden. En dam som inte uppskattas av alla. En del uppfattar henne som en nyfiken och skvallrig gammal tant.

Mordet i prästgården (eng. originaltitel The murder at the Vicarage) gavs ut 1930 och den kännetecknas av precis det som gör Agatha Christies deckare så bra. Mordhistorien är klurig, det är en riktig puzzeldeckare där vi som lärare får fundera och oftast inte lyckas klura ut vem mördaren är. Det är riktigt skönt med en deckare som puttrar på i lagom fart och inte en massa actionscener med biljakter och k-pistar.

Berättelsen utspelas i miss Marples hemby, Saint Mary Mead, och berättas i jag-form av Leonard Clement, byns kyrkoherde. Clement blir kallad till en dödsbädd genom ett telefonsamtal, som visar sig vara falskt när han kommer fram dit han blivit kallad till. När han återvänder till prästgården visar det sig att byns illa omtyckte kyrkvärd Protheroe, hittas mördad. Protheroe är verkligen illa omtyckt av alla. Han är en överste som aldrig är snäll mot någon och eftersom han hör dåligt skriker han till folk han talar med. Minst sju personer är misstänkta för mordet och bland dem till och med kyrkoherden själv som tidigare på dagen sagt att han skulle kunna döda Protheroe.

Ortens polis, Slack, är inte den mest briljanta polisen. Det är givetvis ur att Miss Marple är klipsk och kan dra de rätta slutsatserna. För den som gillar Agatha Christies deckare med Miss Marple är denna bok ett måste. Den är lättläst, det är mysig att sjunka in i de engelska miljöerna från 1930-talet och så skönt med en deckare där det inte gödslas med våld.

Bokrecension: Slukhål av Tove Alsterdal – till och med ännu bättre än den prisvinnande del 1 i serien

by

Slukhål
Författare Tove Alsterdal
Serie Ådalen (del 2)
Utgivningsdatum 2021-10-20
Förlag Lind & Co
Medarbetare Lindblad, Niklas (form)
ISBN 9789180181457

Slukhål är en fristående uppföljare till Rotvälta, som blev utsedd till årets bästa deckare 2020 och vinnare av Glasnyckeln 2021, bästa kriminalroman i Norden. Tove Alsterdal har en språk som för in mig i den norrländska miljön, jag ser och känner naturen och människorna som om jag är med där. Utan att slösa med ord, mer rakt på, kargt men ändå levande. Jag tyckte oerhört mycket om Rotvälta. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Rotvälta. Och nu har Tove Alsterdal överträffat sig själv. Slukhål går inte att slita sig ifrån. Jag läser och engageras, jag vill skaka om en del människor, tala förstånd med dem. Det är som att jag är med där.

Utan en massa biljakter och annan action är handlingen spännande och så engagerande. Huvudpersonen Eira Sjödin, är polisassistent i Kramfors. Hon har fastnat på den orten för att hennes mamma börjat bli dement och behöver hjälp. Livet för Eira skiljer från det liv jag upplever att människor lever här i Stockholm. Jag känner ingen som skulle ge upp sin karriär för att ta hand om en demensdrabbad gammal mamma. Men kultur kommer vi in i olika människors liv och får uppleva olika miljöer och tankesätt – som vi kanske aldrig skulle möta annars.

Slukhål tycker jag också handlar om hur poliser drivs av fördomar då de jagar misstänkta.

Bokförlaget berättar kort om handlingen:
I ett ödehus vid Offersjön, djupt inne i de ångermanländska skogarna, hittas en ihjälsvulten man. Två fingrar är avhuggna på hans vänstra hand. Sjuttio mil längre norrut, i det nästan övergivna gruvsamhället Malmberget har en annan man spärrats in i en källare och lämnats att dö. När ännu en man försvinner berör det Eira personligen. För att finna honom är hon beredd att riskera allt.

I Slukhål, liksom i sina andra kriminalromaner, berättar Tove Alsterdal visserligen om brott och det är spännande men det är framför allt berättelser om människor, hur människor agerar, känner och handlar. Det är vad som händer under ytan som är mest spännande. Och detta gör Tove Alsterdal så bra. Det går inte att slita sig. Jag bara måste läsa och läsa, vända blad och läsa.

Slutet av denna deckare öppnar för en fortsättning. Det säger jag inte nej till. Jag träffar gärna Eira och de övriga igen.

Recension av tv-serie: Kastanjemannen

by

Kastanjemannen
Betyg 3
Premiär på Netflix 29 september 2021
Skapare Søren Sveistrup, Dorte W. Høgh, David Sandreuter, Mikkel Serup
Medverkande David Dencik, Danica Curcic, Mikkel Boe Følsgaard, Iben Dorner

En dansk kriminalserie som det surrats en del kring inför premiären. Den är absolut välgjord med duktiga skådespelare och spännande, in i minsta detalj. Men jag svårt att tro på lösningen, svårt att tro på orsaken bakom morden. Jag tycker kriminalhistorier kan vara ett effektivt sätt att berätta om samhället, orättvisor eller om psykologiska och mentala processer inom människor. För att en kriminalserie ska bli riktigt mästerlig måste den berätta något som jag kan tro på eller relatera till, den måste berätta något som är intressant att det blir berättat. Enbart spänning och välgjorda klipp och skickligt arbete med ljud och ljus räcker inte. Kastanjemannen är skickligt gjord men jag kan upplever deckarhistorien i sig som oerhört orealistisk även om det förstås finns delar av hur människor agerar och ljuger och döljer saker som berättar en del om hur människor fungerar.

Vid ett bestialiskt kvinnomord hittar en utredare en liten figur gjord av kastanjer på mordplatsen. Det mystiska är att fingeravtrycken på figuren passar in på ett försvunnet barn, som förmodas vara mördat. En person sitter fängslad och har erkänt mordet på barnet, även om kroppen inte hittats.

Krafter inom polisen motarbetar utredningen kring kastanjefigurer och hävdar bestämt att det måste vara en ren slump. När ytterligare en kastanjefigur med fingeravtryck från samma försvunna barn hittas vid ytterligare ett hemskt kvinnomord hårdnar kampen mellan de poliser som vill utreda barnets försvinnande och de poliser som anser försvinnandet vara löst i och med att en man erkänt mordet.

Det är intressant med maktspelet mellan olika grupper inom polisväsendet. Frågan tar sig ända till regeringen, eftersom det försvunna barnets mor är en populär minister. Spelet mellan det försvunna barnets föräldrar och deras olika sätt att hantera sorgen och försvinnandet och det förmodade mordet är en av de intressanta delarna i serien. Mamman vill inte få tillbaka hoppet om att barnet är vid liv medan pappan menar att han känner på sig att barnet lever. Bådas reaktioner går att begripa och känna med. Jag tänker att den delen av berättelsen är den som mest berör mig.

Kastanjemannen bygger på romanen med samma namn och skapad av Søren Sveistrup (The Killing/Brottet). Jag har inte läst den så jag kan inte säga huruvida boken är bättre. Serien är absolut värd att ägna tid åt att se, även om den inte är årets bästa kriminalserie är den ändå i hög grad godkänd.

Bokrecension: Institutet av Stephen King – en riktigt bra King-thriller

by

Institutet
Författare: Stephen King
Utgivningsdatum 2019-09-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel The Institute
ISBN 9789100180270

660 sidor som flyter iväg när jag läser, så spännande, så fascinerande. Stephen King när han är som bäst.

Stephen King är en av världens skickligaste, förmodligen den skickligaste, på att skriva spänningsromaner med paranormala, mystiska inslag. I Institutet visar han sin suveränitet. Den är lättläst, det är ett enormt flyt i berättelsen, den är gripande, går inte att lägga ifrån sig boken, den är SÅ spännande.

Att skriva en spänningsroman på 660 sidor där inte något känns som tjatigt är en utmaning som inte många klarar av. Själv gillar jag oftast principen ”less is more”. Jag uppskattar att jag som läsare får engagera mig, tänka och förstå saker själv. Allt ska inte skrivas mig på näsan och jag tycker det är tröttsamt när saker upprepas och skrivs för tydligt. Men trots att Institutet består av så många sidor känns det inte som att något kunde tas bort. Berättelsen ger också en hel del åt mig som läsare att fundera på.

Om det fanns personer som träffsäkert kunde se in i framtiden och kunde se vilka människor som skulle skapa så mycket ont att många människor skulle dö eller fara alla – skulle det vara etiskt rätt att avrätta dessa personen innan de hunnit genomföra sina onda planer? Är det rätt att offra hundra barn för att rädda miljontals människor? Det är några frågor som boken får oss som läsare att fundera på och ta ställning till.

Huvudpersonen i Institutet är tolvårige Luke Ellis som är en superbegåvad pojke. Han går på en skola för specialbegåvade barn och som tolvåring har han kommit in på två olika college-utbildningar. Men han har också en annan förmåga, som varken han själv eller hans föräldrar egentligen tänkt på. Han har telekinetisk förmåga, det vill säga att han med tankekraft kan flytta saker. Det är ingen han har någon särskild användning för eller ens tänkt på. Men då det finns en hemlig organisation, kanske är det till och med en myndighet, som tar blodprover på alla nyfödda, finns Luke med i ett register över barn med paranormala förmågor. Dessa barn bör tas om hand innan de blir tonåringar ifall deras förmågor ska kunna utvecklas och behållas. Så en natt blir Luke kidnappad och förd till det institut där dessa barn tas om hand och deras förmågor utvecklas och utnyttjas.

Ett av problemen är att dessa barn behandlas som försökskaniner, de utsätts för vidriga experiment och de hålls på institutet mot sin vilja. Världen utanför har inte ens en aning om att institutet finns.

I omgivningen till institutet finns en mindre ort som lever gott på att det finns något som institutet i deras närhet. Personalen handlar och besöker staden och en del av invånarna jobbar där och har bra betalt. Så ingen bryr sig om att egentligen ta reda på vad som händer. Det är ju bekvämt att institutet finns där.

Det är många saker som är träffsäkra symboliska beskrivningar av vår tid. På bokförlagets hemsida står:
Institutet har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.

Det är en bra sammanfattning.

Recensionen i Dagens Nyheter skrev:
Institutet är King när han är som bäst … här gör han allt det han är så fruktansvärt bra på, i sträckläsningstempo med mycket action.

Jag håller med.

Bokrecension: Inte ett ord av Harlan Coben

by

Inte ett ord
Författare: Harlan Coben
Utgivningsdatum 2020-01-07
Förlag Bookmark Förlag
Översättare Svante Skoglund
Originaltitel: Run Away
ISBN 9789189007437

Harland Coben kan konsten att sy ihop en spännande och rafflande thriller. Alla hans senaste romaner har toppat New York Times bästsäljarlista och totalt har Cobens böcker sålts i över 70 miljoner exemplar och publicerats på 43 språk. Han är den enda författaren som tilldelats samtliga av de tre litterära utmärkelserna Edgar Allan Poe Award, Anthony Award och Shamus Award. Han är även verksam som manusförfattare till tv-serier. Harlan Cobens bok The Stranger (Främlingen) blir Netflix-serie under 2020.

I ”Inte ett ord” får vi följa Simon Greene, en oerhört privilegierad överklassman, som bor i New York med sin fru och tre barn. Utåt sett är familjen mycket lyckad och har allt de kan önska. Simon arbetar som ekonomisk rådgivare åt välbärgade och hans fru Ingrid är en duktig barnläkare. Men de har drabbats av en stor tragedi. Paige, deras äldsta dotter har fastnat i drogträsket och lämnat familjen.

Att en familj har det bra ekonomiskt behöver inte vara samma sak som att familjen har det bra känslomässigt. Men familjen Greene är en bra familj där föräldrarna ställer på sina barn. Ändå kunde äldsta dottern hamna i drogträsket. Boken är bra bland annat för att den visar på hur hjälplös omgivningen är när en ung människa blir beroende av droger och romanen skildrar också alla tankar som far runt i Simons huvud. Kunde han gjort något på annat sätt när Paige växte upp för att förhindra att hon blev missbrukare? Varför kunde hon hamna där? Det är frågor som alla som vet mer om missbrukare och har en nära anhörig som fastnat i missbruk känner igen. Det finns många fördomar i samhället om att den som blir missbrukare kommer från trasig bakgrund. Att något måste varit fel med uppväxten. Alla filmer och böcker som visar på att det inte är så enkelt är välkomna.

Nu är denna deckare mer än ett inlägg i debatten kring missbruk. Det är en mycket spännande deckare med oväntade vändningar. Vissa delar kan jag tycka är överdrivna. Några karaktärer känns överdrivna. Men å andra sidan så finns det oändligt många olika typer av människor.

Deckaren startar med att Simon en dag upptäcker sin drogberoende
sjunga i Central Park, för att tigga. Paige är en skugga av sitt forna jag. Simon försöker närma sig henne för att få henne att komma med till behandlingshem men Paiges droghandlande pojkvän Aaron kommer emellan och hindrar Simon från att få kontakt med Paige. Simon blir rasande och försöker slå ner Aaron, vilket människor runt om spelar in med sina mobiler och postar på Youtube. Människor tolkar det som att Simon, en kostymklädd aktiemäklare attackerar en stackars hemlös man.

Några veckor senare dyker en polisman upp på Simons jobb och Aaron är mördad och Paige är försvunnen. Polisen misstänker att antingen har Paige eller Simon mördat Aaron. Simon börjar söka efter sin dotter och det sätter igång många farliga personer.

På bokförlagets hemsida står om boken:
”Inte ett ord’ förvandlar vardagliga samtidsproblem till ingredienser i en fängslande bladvändare. Levande karaktärer, farliga hemligheter och oförutsägbara vändningar bäddar för en klassisk Coben-upplevelse.

Det är en lättläst och spännande thriller som sätter igång en hel del tankar om vad man är redo att göra som förälder, om missbrukare och den kärlek som binder oss samman. En välskriven deckare som jag gillar, trots att huvudpersonen Simon, kommer från en välbärgad miljö som jag inte kan associera till, men ändå kan jag känna igen hans tankar och känslor, som Harlan Coben skildrar trovärdigt.