Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Thriller

Bokrecension: Hembiträdet av Freida McFadden – spännande thriller med oväntade vändningar

by

Hembiträdet
Författare Freida McFadden
Seri Hembiträdet (del 1)
Utgivningsdatum
2024-03-08
Förlag Modernista
Översättare Åsa Brolin
Originaltitel The Housemaid
ISBN 9789180940825

Vilken debutsuccé av författaren Freida McFadden. Detta är den första boken i en planerad trilogi och den har blivit en internationella succé med över 1,8 miljoner sålda exemplar. Den är spännande, berörande och med överraskande vändningar.

Den börjar skrämmande och mycket sorgligt och upprörande. Millie har avtjänat ett tioårigt fängelsestraff och bor i sin bil när hon får jobb som hembiträde hos den förmögna familjen Winchester: mamma Nina, pappa Andrew och nioåriga dottern Cecelia. Bostad ingår – ett minimalt vindsrum i familjens jättevilla. Mamma Nina och dottern Cecelia är vidriga och hemska. Trots att
Millie satsar allt på att sköta jobbet perfekt – hon städar, tvättar, tar hand om parets dotter, lagar fantastiska middagar till familjen och äter själv ensam i vindsrummet, blir hon illa behandlad. Eller egentligen ännu värre: Fru Winchester kan vara glittrande trevlig ena dagen för att sedan plötsligt vända totalt och vara grinig, elak, förtryckande.

Millie som är villkorligt frigiven sitter i en rävsax. Hon kan inte bli uppsagd för då riskerar hon att förlora sin frihet. Men situationen blir allt mer bisarr. Millie har blivit lovad boende hos arbetsgivaren familjen Winchester. Boendet visar sig vara en litet rum på vinden som inte går att låsa inifrån. Familjefadern Andrew är till skillnad från sin fru och dotter trevlig. Han är både charmig och väldig snygg. Det komplicerar situationen ännu mer. Millie känner att han är intresserad av henne och det skulle bli livsfarligt att inleda en relation i smyg, bakom ryggen på Nina.

Denna thriller skiljer sig från mycket jag läst och är smygande spännande och har oväntade vändningar. Den är lättläst, det är flyt i berättelsen. Översättaren har gjort ett bra jobb och sett till att det är lika smidigt att läsa som i originalet. Detta är en thriller som ska läsas ganska snabbt så man inte fastnar.

Bokförlaget berättar om författaren:
FREIDA MCFADDEN är en bästsäljande amerikansk författare. Hembiträdet [The Housemaid], första boken i hennes psykologiska thrillerserie, har gjort enorm TikTok-succé, varit #1 på Amazon och legat 25 veckor i rad på New York Times bestsellerlista.

FREIDA MCFADDEN är en bästsäljande amerikansk författare. Hembiträdet [The Housemaid], första boken i hennes psykologiska thrillerserie, har gjort enorm TikTok-succé, varit #1 på Amazon och legat 25 veckor i rad på New York Times bestsellerlista. Serien har nu sålt i över 1,8 miljoner exemplar världen över.

Filmrecension: Knackningar – det går inte att slita sig

by

Knackningar
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 november 2021

Vilken rysare. Så skickligt utförd och med Cecilia Milocco som imponerar i huvudrollen. Vilken prestation. Jag rycks med, jag känner hennes känslor och ångest. Så välgjort med ljud, ljus och skådespelarnas prestationer.

Cecilia Milocco spelar Molly som är en ung kvinna som precis blivit utskriven från en psykiatrisk avdelning. Hon har varit där för att hon haft ett sammanbrott som verkar ha utlösts av en stor förlust av en stor kärlek. Vi får inte reda på exakt men kan dra slutsatser som för mig pekar på att den hon älskar dött, troligen i en olycka.

Molly har fått en lägenhet i ett miljonprograms-område. När Molly flyttar börjar hon höra knackningar från våningen ovanför på natten. Resolut går hon upp och knackar på hos grannen ovanför hennes lägenhet för att fråga vad det är för knackningar. Grannen, en äldre man nekar till att han eller någon hos honom skulle ligga bakom knackningarna. När knackningarna fortsätter och upprepas natt efter natt och Molly dessutom börjar höra en kvinnas röst som gnäller och gråter och ber om hjälp blir Molly väldigt uppriven och går runt och frågar ut grannar. Ingen tror henne. När hon ringer efter polis hörs plötsligt ingenting. Molly börjar tvivla på vad det är hon hör. Är det hallucinationer? Filmen är en stark psykologisk thriller som verkligen jagar upp mig som tittar.

Det är väldigt sorgligt är att Molly är så ensam. Ingen vän, ingen släkting, finns där för att hjälpa henne flytta in. Om hon hade haft någon hos sig kunde hon haft stöd. Fast då hade det inte blivit en film förstås.

När Molly hör knackningarna och rop på hjälp springer hon iväg och agerar i ren panik. Jag som åskådare skulle vilja gripa tag i henne och försöka få henne att vara lite smart och spela in det hon hör istället för knacka på hos alla grannar. Det är välgjort att få mig som åskådare att känna så starkt. Det går inte att slita sig från denna thriller.

Att filmen inte får ännu högre betyg beror på att den har några händelser som inte stämmer med hur den slutar utan som mest verkar vara till för att skruva upp skräck-stämningen hos oss som ser filmen. För att inte avslöja händelserna kan jag inte vara mer konkret med vad jag menar med detta. För denna film ska helst ses utan att man vet för mycket om händelserna och man gör absolut inte veta slutet. I vilket fall som helst är den mycket välgjord och den bjuder på en stark upplevelse som också sätter igång många tankar. Denna regissör, Frida Kempff, vill jag se mer av framöver. Och huvudrollsinnehavaren Cecilia Milocco ska jag hålla utkik efter. För övrigt har filmen flera av de yngre mycket duktiga nyare skådespelarna som Emil Almén, Albin Grenholm och Alexander Salzberger.

Fakta om regissören:
Frida Kempff är en svensk regissör, just nu aktuell med långfilmen Knackningar, som hade premiär på Sundance Film Festival och var avslutningsfilm på Göteborgs Filmfestival. Frida har tidigare regisserat flera dokumentärer och kortfilmer som har prisats runt om i världen. Bland annat vann hennes kortfilm ”Micky Badar” juryns pris på filmfestivalen i Cannes 2010.

Bokrecension: Institutet av Stephen King – en riktigt bra King-thriller

by

Institutet
Författare: Stephen King
Utgivningsdatum 2019-09-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel The Institute
ISBN 9789100180270

660 sidor som flyter iväg när jag läser, så spännande, så fascinerande. Stephen King när han är som bäst.

Stephen King är en av världens skickligaste, förmodligen den skickligaste, på att skriva spänningsromaner med paranormala, mystiska inslag. I Institutet visar han sin suveränitet. Den är lättläst, det är ett enormt flyt i berättelsen, den är gripande, går inte att lägga ifrån sig boken, den är SÅ spännande.

Att skriva en spänningsroman på 660 sidor där inte något känns som tjatigt är en utmaning som inte många klarar av. Själv gillar jag oftast principen ”less is more”. Jag uppskattar att jag som läsare får engagera mig, tänka och förstå saker själv. Allt ska inte skrivas mig på näsan och jag tycker det är tröttsamt när saker upprepas och skrivs för tydligt. Men trots att Institutet består av så många sidor känns det inte som att något kunde tas bort. Berättelsen ger också en hel del åt mig som läsare att fundera på.

Om det fanns personer som träffsäkert kunde se in i framtiden och kunde se vilka människor som skulle skapa så mycket ont att många människor skulle dö eller fara alla – skulle det vara etiskt rätt att avrätta dessa personen innan de hunnit genomföra sina onda planer? Är det rätt att offra hundra barn för att rädda miljontals människor? Det är några frågor som boken får oss som läsare att fundera på och ta ställning till.

Huvudpersonen i Institutet är tolvårige Luke Ellis som är en superbegåvad pojke. Han går på en skola för specialbegåvade barn och som tolvåring har han kommit in på två olika college-utbildningar. Men han har också en annan förmåga, som varken han själv eller hans föräldrar egentligen tänkt på. Han har telekinetisk förmåga, det vill säga att han med tankekraft kan flytta saker. Det är ingen han har någon särskild användning för eller ens tänkt på. Men då det finns en hemlig organisation, kanske är det till och med en myndighet, som tar blodprover på alla nyfödda, finns Luke med i ett register över barn med paranormala förmågor. Dessa barn bör tas om hand innan de blir tonåringar ifall deras förmågor ska kunna utvecklas och behållas. Så en natt blir Luke kidnappad och förd till det institut där dessa barn tas om hand och deras förmågor utvecklas och utnyttjas.

Ett av problemen är att dessa barn behandlas som försökskaniner, de utsätts för vidriga experiment och de hålls på institutet mot sin vilja. Världen utanför har inte ens en aning om att institutet finns.

I omgivningen till institutet finns en mindre ort som lever gott på att det finns något som institutet i deras närhet. Personalen handlar och besöker staden och en del av invånarna jobbar där och har bra betalt. Så ingen bryr sig om att egentligen ta reda på vad som händer. Det är ju bekvämt att institutet finns där.

Det är många saker som är träffsäkra symboliska beskrivningar av vår tid. På bokförlagets hemsida står:
Institutet har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.

Det är en bra sammanfattning.

Recensionen i Dagens Nyheter skrev:
Institutet är King när han är som bäst … här gör han allt det han är så fruktansvärt bra på, i sträckläsningstempo med mycket action.

Jag håller med.

Filmrecension: Nightingale – omskakande, starkt

by

Nightingale
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi Jennifer Kent

En omskakande berättelse om kolonialism, övergrepp och om hämnd och om alla olika reaktioner vi kan se hos människor när de möter förtryckare. Hur människor väljer att agera i situationer där den som har makt beter sig omänskligt. Ett mörkt drama om hämnd och förtryck där regissören skickligt spelar med våra känslor. Även tittare som liksom jag är emot våld känner hur hämndkänslorna kokar och det känns helt rätt att möta dessa vidrigare förtryckare med våld. Men filmen är mer än så. Den går mer på djupet. Hur agerar den förtryckte när han eller hon får chansen att hämnas och står öga mot öga med förtryckaren?

Filmen utspelar 1825 på den australiska ön Tasmanien. Engelsmännen koloniserade Australien genom att forsla dit fångar som fick arbeta gratis. Ursprungsbefolkningen jagas bort mer och mer och i en del områden av Tasmanien är det närmast krig mellan de vita nybyggarna och ursprungsbefolkningen.

En ung vacker irländska, Claire, har suttit av sitt straff men hålls ändå kvar av en grym chef på fängelset. Han utnyttjar henne sexuellt, han våldtar henne och lovar att ge henne pappret att hon är fri. Men han lurar henne förstås och vägrar släppa henne utan våldtar henne en gång till istället. Han är helt hänsynslös.

Förtrycket kulminerar en dag och fängelsechefen dödar Claires make och barn. Claire får tag på en aboriginsk spårare, Billy, och ger sig av in in vildmarkerna för att jaga mördarna. De två är i början fyllda av förakt mot varandra men efter ett tag inser de att de förenas i ett hat mot engelsmännen. De tillhör båda en grupp som förtrycks av engelsmännen.

Berättelsen griper tag i mig, det känns som att jag är där, i den vildvuxna skogen och kämpar. Det går inte att värja sig. Det är en stark och spännande thriller som skildrar mänskligt beteende på flera nivåer.

Bokrecension: Lazarus av Kepler – en besvikelse

by

https://www.bokus.com/bok/9789100142698/lazarus/

Lazarus
Författare Lars Kepler
Serie Joona Linna (del 7)
Antal sidor 600
Utgivningsdatum 2018-10-19
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100142698

Lars Kepler är tillbaka med den sjunde deckaren om Joona Linna. Kepler är en pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. De har verkligen lyckats slå internationellt med sina deckare. Kaninjägaren var 2016 års mest sålda bok i Sverige och Lars Kepler är ugiven i 40 länder och har sålt 13 miljoner böcker över hela världen.

Jag läste de första böckerna av Kepler och då tyckte jag de var spännande och bra skrivna. Jag vet inte om det är jag som förändrats eller deras sätt att skriva, denna sjunde bok fick jag tvinga mig att läsa. Det kändes som en tråkig skoluppgift, något jag var tvungen att läsa klart.

Jag får väl svenska deckarfantaster på mig nu. Kepler tillhör de mest hyllade. Men, för att vara riktigt ärlig: vad säger denna berättelse? Vad ger den mig för känslor och tankar om livet och existensen? Handlingen

Våld av så äcklig grad att jag får spykänslor, men i vilket syfte? Underhållningsvåld? Behöver vi frossa i mer våld för att … Ja varför? Mänsklighetens historia har mycket våld i sig. Finns det någon djurart som dödar sina egna i lika stor utsträckning? Att skildra våld kan absolut vara berättigad. Absolut. Litteratur och alla kultur berättar något för oss om hur det är att leva. Kultur öppnar våra ögon och låter oss besöka platser och världar vi kanske aldrig själva kommer till men ändå säger de oss något om hur det är att leva, att finnas till. Också väldigt äckligt våld kan säga något. Men det finns också filmer och böcker och annan kultur som inte berör mig alls, där våldet mest är till för underhållning. Så upplever jag det extrema våldet som skildras i Lazarus.

Handlingen går att läsa utan att ha läst samtliga tidigare böcker i serien om Linna men det underlättar helt klart att ha läst serien. Jag tycker det oftast är ett minus om en bok kräver att läsaren läst allt tidigare i en serie, fast det är vanligt att det är så.

Jag värjer mig för språket också. De båda författarna har ett överflöd av detaljer där de skildrar miljö. De skildrar med både känsla, lukt, synintryck och ljud. Det är skickligt. Men det är ofta vara utsmyckning. När riktiga mästare skriver har varje detalj i miljön, varje beskrivning av ett ljud, en känsla, en bild, något som tillför berättelsen något till dess helhet, ingen detalj finns där bara för sin egen skull. Så är det inte hos Kepler i Lazarus. Det är många detaljer som bara flödar över till ingen nytta för helheten. Detaljerna ger ingen mångfacetterad fördjupning av berättelsen. I handlingen skildras en gravskändare som samlar likdelar och i handlingen får vi också höra om en seriemördare som hållit människor fångna levande i åratal i kistor under jorden. Det är liksom för mycket och jag undrar vad säger det om livet och människor omkring oss? Jag kan inte hitta något som det säger mig om hur människor kan bete sig. Det är liksom för mycket och till ingen inspiration för mig i livet.

Nu vet jag inte om det är jag som förändrat mig efter att ha läst många deckare och sett ännu fler på tv-serier, att jag helt enkelt kräver något utöver det förväntade i själva sättet att berätta, i karaktärsskildringarna för att jag ska fastna för en deckare. Jag vill att deckaren ska berätta något viktigt, antingen skildra samhället eller säga något om de existentiella frågorna. Tiden är för dyrbar för att spilla bort på underhållning utan något syfte. Lazarus av Kepler är tyvärr en besvikelse för mig.