Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension av tv-serie: Morden i Midsomer säsong 25 – en ny säsong att njuta av

by

Morden i Midsomer

Morden i Midsomer säsong 25
Betyg r
Premiär för första avsnittet i SVT Play 30 juni 2026 kl 02.00 och i SVT1 kl 21.00 17 juli 2026
Regi Paul Gibson, Roberto Bangura, Darcia Martin och Matt Carter

En ny säsong som håller sin klass och är och ger vad som förväntas av den. Fyra avsnitt, alla omkring en och halv timme långa och ger det som alla som varje sommar ser fram emot denna snälla polisserie.

Att en ny säsong av Morden i Midsomer visas svensk tv har blivit en tradition. Denna polisserie om kommissarie Barnaby har en form av mysfaktor kring berättelsen som helt klart tilltalar svenska tittare. Serien utspelas i county Midsomer och kretsar polismannen Barnaby som till skillnad från polismän inte beskrivs som alkoholiserad och han har inte heller sådana stora problem med att han fokuserar på sitt jobb att han inte kan ha en vettig relation. Han är gift och under seriens gång får han både hund och barn. Jag tror att det är ett skäl till att många tittare ser fram emot att varje sommar sjunka in denna mysdeckare. Visserligen sker det grova brott och mord i serien, men det är aldrig biljakter och stora slagsmål och poliserna behöver inte gå in med värsta insatsstyrkan.

John Nettles spelade Tom Barnaby i 81 avsnitt från 1997 till 2011 då John Barnaby, spelad av Neil Dudgeon tog över. I denna säsong 25 får vi hänga med kriminalkommissarie John Barnaby (Neil Dudgeon) och hans kriminalassistent Winter (Nick Hendrix) när de jagar mördare i Midsomer. Det handlar om allt från ett mord på en klubb för boule, till ett mord mitt i ett zoom-möte på en grundskola, allt i denna engelska småstads- och lantliga miljö som säkert är ett av skälen till seriens popularitet i Sverige.

Barnaby med familj och kollegor har utvecklat en mysfaktor med vänskaplig smågnabb med de ständiga vapendragarna patologen Fleur Perkins (Annette Badland), hustrun Sarah Barnaby (Fiona Dolman) och dottern Betty (Isabel Shaw) och hunden Paddy.

Det första avsnittet utspelas byn Galsworthy där två rivaliserande grupper tävlar om att hitta historiska skatter i den leriga Holly Brook. Konflikten trappas upp när en eftertraktad relik hittas och ett gammalt rykte om en förbannelse väcks till liv. Samtidigt anländer en skådespelare till byn för att spela in ett släktforskningsprogram, och snart korsas Barnabys utredning med jakten på sanningen om ett gammalt familjedrama.

En hel del kända brittiska skådespelare dyker upp i olika roller. Eftersom intresset för brittiska polisserier och överhuvudtaget brittiska tv-serier är stort i Sverige är det många skådespelare som dyker i olika serier. Det är alltid intressant att se och ofta har den gästspelande kända skådespelaren en stor biroll.

Hur som helst: fyra avsnitt med hög mysfaktor för att älskare av Morden i Midsomer att njuta av.

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

by

Historien om partierna

Historien om partierna
Betyg 3
Premiär på SVT play 15 juni 2026

SVT:s dokumentärserie Historien om partierna hade premiär den 15 juni 2026 på SVT Play. Serien består av åtta avsnitt och skildrar Sveriges riksdagspartiers utveckling, från deras ideologiska rötter till nutida politiska utmaningar.

Serien visar huvuddragen i tillkomsten och starten för de åtta politiska partierna som finns i den svenska riksdagen. Vi får en inblick i varför de startades och hur de utvecklats och stora utmaningar som partiet har haft. Serien ger en bra grund för att förstå skillnaderna mellan de åtta partierna så jag hoppas den når ut till många och ger upphov till många tankar och diskussioner.

Serien låter oss möta de människor och idéer som format Sverige och gör nedslag i de svenska riksdagspartiernas historia. Vi får se bonderörelser, väckelsemöten och arbetartåg och vi får också se hur visioner som krockat, förändrats och släckts i en värld som ständigt förändras.

Avsnitten är inte så långa och därför blir det naturligt så att varje enskilt avsnitt mer petar mest runt på ytan. Det är ändå intressant men det händer lite för ofta att regissören och reportern blundar de för aktuella frågor som är viktiga att ta upp. Jag tänker till exempel på att avsnittet om vänsterpartier inte alls tar upp att många medlemmar har uteslutits ur det partier i år på grund av att de uttalat stort stöd för terrororganisationen Hamas och till och med uttalat stöd för en massaker som Hamas utförde 7 oktober på en musikfestival 2023.

En annan fråga som är aktuell gällande vänsterpartiet är varför de aldrig uttalar sig om hedersförtryck – och lite konstigt är det att ett parti som trots allt bildats på grund av inspiration av Karl Marx aldrig har någon kritik mot att religion som islam och en del kristna och judiska sekter eller inriktningar sprider en lära som inte ser kvinnor som jämställda med män. När kvinnor ges order från religion att klä sig på ett annat sätt än män då har religion fått styra samhället – och Marx kallade religon för opium för folket. Jämställdhet mellan könen är tydligt inskriven i svensk lag, ändå får religiösa grupper fortsätta styra kvinnor på ett icke jämställt sätt. Det är konstigt att redogörelsen för de politiska partierna inte tar upp detta.

Flera av de politiska partierna har frågor som är viktiga att ställa men som inte ställs i serien, det är ett skäl till att den inte får högre betyg. Men den är absolut värd att se och att sedan fortsätta diskutera kring frågorna.

Jag tänker på att det Centerpartiets genom åren tydliga motstånd mot fackföreningar inte tas upp och inte alls nämns. Centern som vill regera tillsammans med Socialdemokraterna. Hur går det för Socialdemokraterna att regera med ett fackföreningsfientligt parti? Är det moraliskt och etiskt möjligt?

Socialdemokraternas första 40 år vid makten byggde i stort sett folkhemmet och människor fick lägenheter med badrum, toalett och rinnande vatten. Men varför är Socialdemokraternas budskap i reklamen som visat på TV4 endast inriktad på att människor går till en psykolog för att de fått diagnosen ”sosse”. Alltså seriöst: Varför kämpar S inte längre för att förbättra livet för att alla med låga inkomster? Varför ingår tandvård inte i sjukvårdsförsäkringen?

Apropå tandvårdsreformen lovade ju Sverigedemokraterna högljutt inför förra valet att en sådan reform skulle införas. Hmm. Hur blev det? Njae. Det blev inte så billigt. Och alla som är pensionärer och hade privat tandvårdsförsäkring får inte ha kvar sin försäkring, fast den var mycket mer gynnsam för pensionärer. Och inte nämns med ett ord att högerregeringen infört mycket dyrare sjukvård och mediciner för långtidssjuka. Så jag saknar en hel del viktig information i serien.

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

by

Unchosen

Unchosen
Betyg 2
Premiär på Netflix 21 april 2026
Regi Philippa Langdale och Jim Loach

Nja. Jag är besviken. Serien skildrar en sekt, en engelsk kult där medlemmarna lever i egna små samhällen. Sekter och kulter och hur människor tänker och känner kring de existentiella frågorna är intressanta. Men denna bygger i grunden på förutfattade meningar och klichéer som vi redan sett i många skildringar tidigare och det saknas i djup i berättelsen.

Denna tv-serie i sex avsnitt är ett drama om några människor som bor i ett slutet kristet samfund i Storbritannien. Det finns tusentals olika kulter och sekteristiska grupper i Storbritannien. Serien fokuserar framför på de avigsodor och mörka hemligheter som kännetecknar farliga sekter. Det är berättelser vi redan hört många gånger och ofta bättre skildrade.

Som i många sekter som bygger på kristna, judiska eller muslimska konservativa tankar är det männen som har makten och bestämmer medan kvinnor ska passa upp och lyda.
Kvinnorna ska mer eller mindre tiga och inte märkas, de ska sköta hushåll: tvätta, städa och ta hand om barnen – och helst föda många barn. Kvinnorna ska gå klädda i långkjolar och de får inte lära sig simma och helst inte kunna köra bil heller.

Huvudpersonen Rosie bor med sin make Adam och deras dotter i detta slutna kristna samfund. Rosies sorg är att hon och Adam bara har ett barn. Adams bror har redan tre barn med sin fru och ett fjärde på väg.

Två stora händelser sätter igång känslor och tankar inne i Rosie och hom börjar ifrågasätta om samfundet verkligen har en kärleksfull gud. Adams bror blir straffad för att han bli påkommen med att ha en mobiltelefon. Mobiltelefoner anses vara djävulens påfund och lockar människor till falska nöjen som drar människan bort från guds vilja.

Den andra stora händelsen är när Sam, en man som sitter i fängelse rymmer och lyckas gömma sig i deras samfund. Rosie berättar för honom att Sam att han kan bli förlåten av gud. Hon tar ställning för Sam och övertalas samfundets ledning att ge Sam en chans i deras samfund.

Precis som i många skildringar av denna form av samfund missbrukar förstås männen sin ställing, speciellt de av männen som har mest makt. Bakom fasaden finns många problem och mycket som inte alls är enligt samfundets regler. Falskhet och män som utnyttjar kvinnor både sexuellt och på andra sätt öppnar ögonen på Rosie som börjar ifrågasätta samfundet.

Det finns vissa delar av serien som är något överraskande och ger visst djup i skildringen men i stort sett känns det som en serie som inte tillför något unikt. Det finns inte någon förklaring egentligen till varför dessa människor slutit sig samman i denna grupp. Vad är fördelen med gruppen, vad gjorde att de ens gick med? Det är sådant som saknas för att ge mer berättelsen lite mer tyngd.

Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

by

Jo Nesbøs Harry Hole

Jo Nesbøs Harry Hole
Betyg 3
Premiär på Netflix 26 mars 2026
Regi Øystein Karlsen och Anna Zackrisson

Nordic Noir när det är som mörkast. Att Jo Nesbøs kriminalromaner om Harry Hole börjat föras över i tv-serie-format är nog efterlängtat av många. Denna serie baserar framför allt på den femte boken, Djävulens stjärna. Deckarserien om Harry Hole är mörk ochHarry Hole kämpar både mot sina inre demoner, framför allt sin alkoholism, och yttre demoner som hänsynslösa mördare och korrumperade poliser och andra makthavare.

Handlingen utspelas till största delen i Oslo. Ett dystert och plågat Oslo där en seriemördare huserar och samtidigt finns det grov korruption inom polisen men bland annat den helt samvetslöse Tom Waaler (spelas suveränt bra av Joel Kinnaman).

Om en regissör vill visa att en person på scen använder mycket svordomar räcker det ofta att den personen svär tre gånger, sedan kan han eller hon prata utan svordomar och ändå kommer publiken att uppfatta personen som en svärande person. Jag tänker att det är likadant när det gäller att skildra att någon har stora problem med alkohol. Harry Hole har stor problem med alkohol. När han tycker något är för jobbigt då flyr han in i alkoholens dimma. Det visas tydligt, alltför tydligt i serien. Flera avsnitt går åt för att se hans förvirring och flykt in i alkoholens förljugna dimmiga världen. Det blir lite segt. Det gör att första halvan av denna serie blir lite för mörk, seg och dyster.

Det Oslo som presenteras kunde varit vissa delar av Stockholm med dagens gängkriminella härjningar och skjutningar. Ja Oslo i denna serie är om möjligt ännu mer plågat. Det är mycket dystert. På ett sätt är det inte fel. För det kan vi känna igen i Sverige idag. Makthavare, bland annat regeringen, röstar igenom flera lagar som ger våldmonopolet (det tajta samarbetet mellan väntar, polis och åklagare) rätt att gripa och bura in människor utan rättegång. I tv-serien finns det en grupp poliser som vill tvinga fram en lag som ger poliserna rätt att bära mer vapen. Deras metod för att tvinga fram detta är att helt kriminellt sälja vapen till olika kriminella gäng.

Skildringen av falskspelare bland en stor grupp norska poliser känns mycket hemsk. Men helt omöjligt att tro på detta är det inte, ned tanke på hur det ser ut i Sverige. Nästan ingen polis som blir anklagad för våld och brutalitet blir fälld. Poliserna går hand i hand med åklagare, ofta, i Sverige. Det är också en slags korruption. Att poliser som misstänkt för brott inte utreds av en fristående myndighet utan av poliserna själva är egentligen horribelt.

Jag tycker det är synd att skaparna av denna första tv-serie med Harry Hole grävde ner sig för mycket i hans alkoholism. Berättelsen och kritiken mot polisens korruption är värd att föras fram tydligare. Serien är mörk och dyster, men har något viktigt att säga också om Sverige.

Harry Hole spelas av Tobias Santelmann (känd från Exit och The Last Kingdom).
Serien är skapad och skriven av Jo Nesbø själv.

TV-recension: Dansk polisserie utan sirener – men med desto mer hjärta

by

Uniformen Dansk TV-serie – SVTplay Betyg 4 (5)

Den danska tv-serien Uniformen placerar sig någonstans mellan klassisk kriminaldrama och mer lågmäld karaktärsstudie – och det är just i det där mellanrummet den fungerar som bäst.

Redan från första avsnittet är det tydligt att det här inte är en serie som jagar snabba kickar. Tempot är eftertänksamt, nästan metodiskt, och mycket av dramatiken ligger i det som inte sägs. Istället för att luta sig tungt mot brott och mysterier bygger Uniformen sin styrka i vardagen: i skiften, i pauserna mellan utryckningar, i relationerna mellan kollegor som både är beroende av och trötta på varandra.

Serien lyckas fånga den där speciella känslan av att bära en roll – bokstavligen en uniform – och vad det gör med en människa. Den handlar lika mycket om identitet som om yrkesliv. Vem är du när du inte längre är i tjänst? Och hur mycket av jobbet följer med hem, vare sig du vill eller inte?

Skådespeleriet är genomgående starkt, med en ensemble som känns ovanligt naturlig. Dialogen flyter på ett sätt som gör att det ibland känns mer dokumentärt än dramatiserat, vilket passar seriens ton. Här finns inga övertydliga hjältar eller skurkar – bara människor som försöker göra sitt jobb i en komplex verklighet.

Visuellt följer serien den nordiska traditionen: avskalad, kylig och realistisk. Kameran dröjer kvar, låter scener andas och vågar lita på att publiken hänger med utan att bli matad med information. Det ger en autenticitet som lyfter helheten, även om det ibland kan kännas aningen långsamt.

Om det finns något att invända mot är det just tempot. För den som söker mer traditionell spänning kan Uniformen upplevas som återhållsam, nästan försiktig. Men för den som uppskattar karaktärsdriven dramatik är det snarare en styrka än en svaghet.

Sammanfattning:
Uniformen är en lågmäld men träffsäker serie som använder polisyrket som en spegel för större frågor om ansvar, identitet och tillhörighet. Den kräver lite tålamod – men ger desto mer tillbaka. Finns att se på SVTplay.