Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension av tv-serie: Home for Christmas

by

Home for Christmas
Betyg 3
Premiär på Netflix 5 december 2019
Regi Anna Gutto och Per-Olav Sørensen

Norge har börjat exportera en del bra tv-serier och speciellt i kategorin som skildrar ungdomar idag med serien Skam som den stora succén. Home for Christmas hör hemma i denna kategori också och är sevärd, absolut, även om den inte når samma kvalité som Skam.

Home for Christmas handlar om trettioåriga Johanne som börjar känna sig pressad till att få tag på en pojkvän. Egentligen vill hon inte, hon har inte kommit över sin förra pojkvän, som det tog slut med för tre år sedan. Men nu börjar jul närma sig och när familj och släkt samlas hemma hos hennes föräldrar blir Johanne placerade längst ner på långbordet för att ta hand om två småbarn, tvillingar, barn till en av hennes syskon. Johanne vill bli behandlad som vuxen.

Hennes mamma visar tydligt att hon vill att Johanne ska få en pojkvän. “Den förre var ju så trevlig, en riktigt svärmotsdröm”, uttrycker mamman sig. Det är förvånande att det än idag finns sådana föräldrar och mammor i synnerhet, kanske.

Johanne känner av trycket och dessutom har hon flera väninnor som har småbarn och pratar om livet som förälder. Hon börjar bli pressad. I panik säger hon på släktmiddagen att hon träffat en pojkvän. Och jösses, nu blir det komplicerat. Prompt bestämmer hennes mamma att pojkvännen ska komma hem till dem på julafton.

Där står Johanne med en månad kvar till jul och måste skaffa en pojkvän att visa upp för familjen till jul.

Johanne spelas av duktiga Ida Elise Broch, som jag hoppas och tror att vi kommer att få se mer av framöver. Svenske Felix Sandman är med i en roll som en av de möjligt tänkbara pojkvännerna.

Serien är rolig och ger en del att tänka på och skildrar ganska trovärdigt hur livet kan vara för kärleksletande dejtande trettioåringar. Det är rätt sorgligt att det fortfarande kan vara så att unga människor känner sig misslyckade om de inte har en pojkvän/flickvän. Dock känns serien väldigt norskt ensidigt skildrad med den stora familje- och släktmiddagen till jul. Jag känner många, många som inte alls firar jul på det jättegulliga sättet utan tvärtom är många ganska ensamma under jul.

Serien är väl också lite för snusförnuftig för min smak, men den är rolig att kika på och har en del saker att säga, även om slutbudskapet väl var rätt förutsägbart.

Recension av tv-serie: Invisible Heroes

by

Invisible Heroes
Betyg 4
Visas på SVT Play

Invisible Heroes från finska Yle har utsetts till årets bästa europeiska dramaserie på Prix Europa-festivalen i Tyskland. På IMDB, Internationella Filmdatabasen, har den fått högt betyg. Det är en stark film som troligen inte lämnar någon oberörd.

Tv-serien bygger på verkliga händelser och människor, framför allt några finländska diplomater, Tapani Brotherus och Ilkka Jaamala, som kastades in i händelsernas centrum och räddade livet på många i samband med militärkuppen i Chile 1973. I några avsnitt finns också den svenska hjältediplomaten Harald Edelstam med som inte var rädd för att sticka ut hakan och ta ställning mot militärernas förtryck. Edelstam räddade många chilenare från att bli mördade av militärjuntan.

Den utspelas i Chile i början av 1970-talet då Pinochet med militären tog makten i en militärkupp och mördade den folkvalde presidenten Salvador Allende. Allende var till sitt yrke läkare och som politiker ville han införa ett samhälle liknande det svenska socialdemokratiska, vilket starka högerkrafter, med amerikanskt stöd var livrädda för. USA var rädd för att få ett socialistiskt land som gick i Kubas fotspår i Sydamerika.

Militärkuppen var vidrigt grym och tusentals chilenare mördades för att de misstänktes vara emot militärjuntan. Tv-serien visar hur fruktansvärt det kan gå till när en grupp tar makten med vapen och instiftar en diktatur.

Vi får också se hur de två finska diplomaterna slits mellan förväntningar från sina chefer att hålla sig neutrala och till och med sluta handelsavtal med den nya diktatoriska regeringen. Sakta börjar dock världens protester göra sig hörda och Finlands president ryter äntligen till och säger upp alla diplomatiska förbindelser mellan Finland och Chile, vilket betyder att ambassaden ska läggas ned. Men vad händer då med alla de flyktingar som har skydd på ambassaden?

Tv-serien är oerhört stark och karaktärerna skildras mycket mänskliga och trovärdiga. Vi får se hur de hjältemodiga diplomaterna och deras familj pendlar mellan att hjälpa till och ge upp och tänka på sig själv – och vi får se ärliga skildringar av de olika människorna som är på flykt.

Serien är viktig på många sätt i dagens värld där högerextremismen sprider misstänksamhet mot flyktingar. I serien skildras hur svårt det kan vara för människor att överge sitt land. Tv-serien behövs idag.

Recension av tv-serie: The Crown, säsong 3

by

The Crown, säsong 3
Betyg 3
Premiär på Netflix 17 november 2019

Den amerikansk-brittisk dramaserien The Crown är en påkostad och intressant tv-serie. Serien, vars första säsong kom 2016, skildrar Elizabeth II:s tid som drottning.

Den första säsongen med tio avsnitt började att sändas på Netflix den 4 november 2016. Den utspelar sig från 1946 till 1955 och skildrar bland annat kung Georg VI:s död och Elizabeth II:s första tid som drottning. Den andra säsongen hade premiär den 8 december 2017 och utspelar sig från 1956 till 1964.

Claire Foy och Matt Smith porträtterar drottning Elizabeth respektive prins Philip i de två första säsongerna. Nu till säsong 3 har skådespelarna bytts ut. Olivia Colman och Tobias Menzies spelar drottningen och hennes make prins Philip i säsong tre och fyra. Säsong tre skildrar tiden 1964 till tidigt 1970-tal.

Serien har samlat några av de bästa brittiska skådespelarna. Utan tvekan. Oliva Colman är perfekt i rollen som drottningen. Tobias Menzies fungerar bra som hennes make och Helena Bonham Carter briljerar i rollen som drottningens yngre, livligare och olyckliga syster, prinsessan Margaret.

Trots att serien har så många duktiga skådespelare och nivån och kvaliteten på foto, kostym med mera är så enastående når serien inte samma nivå som de tidigare två säsongerna. Anledningen är att det blir av och till väldigt sentimental. Den är lite för tydligt en historielektion. Det är absolut intressant att få tiden från 1965 till tidigt 1970-tal skildrat utifrån livet i Buckingham Palace, men det känns lite för tillrättalagt. Men det är absolut en tv-serie som är värd att ägna den tid det tar trots allt tar att se tio avsnitt. Och visst längtar jag till nästa säsong.

Recension av TV-serie: Babylon Berlin – bland det bästa och starkaste som visas med tv-serier i sommar

by

Babylon Berlin
Betyg 4
Visas på SVT Play – vT de två första säsongernas 16 avsnitt på ett bräde, med åtta dubbelavsnitt.

Babylon Berlin är en mörk och spännande tysk kriminalserie. Den utspelar sig i Berlin nder Weimarrepubliken, i slutet av 1920-talet, då fattigdomen och arbetslösheten står i stark kontrast till de rikas överflöd.
Där är dekadens och ett utbud av sexuella tjänster som än idag skulle utmärka sig. I denna smältdegel skickas kriminalkommissarie Gereon Rath från Köln för att lösa ett fall. Eller lösa är egentligen inte korrekt. Utåt sett ska han vara med och lösa ett fall. Vad han egentligen ska göra är att hitta och förstöra bevis som kan hindra en mans politiska karriär.

Gereon Rath vill gärna vara en rättrådig polis och han vill ta kampen mot korruption, vilket inte är en lätt kamp. Att ingen enbart är en hjälte och inte ens seriens bovar är enbart onda – det är en av seriens stora styrkor och gör den fascinerande trovärdig. Och sorglig. För det skulle vara så mycket lättare om alla bovar vore rakt igenom onda och alla hjältar rakt igenom goda.

Under Weimarrepubliken växte en nationalistisk rörelse fram som så småningom bildade Hitlers parti. Det är en mycket välgjord serie där vi får en djup inblick i vad som rörde sig i Berlin och i Tyskland innan Hitler tog över. Vi får se var ryssarna gjorde och hur utbredd korruption var.

Det är en stark tv-serie, välgjord och påkostad. Den är den hittills mest påkostade tv-serien. De ska ha kostat en halv miljard kronor att förvandla Volker Kutschers kriminalroman med samma titel till en tv-serie. Det påkostade märks på många sätt. Skådespelarna är enastående duktiga och foto, ljud, musik, ljussättning – allt är in i minsta detalj välgjort.

Fotot är snyggt, mörkt och stämningsskapande, musik och ljud välgjort och utöver handlingen finns en del mer surrealistiska inslag och är svårt att veta om det är drömbilder eller hallucinationer genom droger. Det är dessa scener som drar ned betyget till en 4. Inte för att scenerna i sig är dåligt gjorda utan för att de är något segdragna och förvirrar mer än de tillför.

Ett extra plus är att Brian Ferry dyker upp upp på nattklubbens scen och framför en sång på sitt blaserade vis. En klockren bild av den tidens dekadens.

Babylon Berlin är bland det bästa och starkaste som visas med tv-serier i Sverige denna sommaren.

Recension av tv-serie: Designated Survivor säsong 3

by

Designated Survivor säsong 3
Betyg 4
Premiär på Netflix i juni 2019

Den första säsongen av Designated Survivor var intressant på flera sätt. Kiefer Sutherland spelar Tom Kirkman, en kabinettssekreterare som oväntat blir USA:s president efter en attack mot Washington dödat de flesta politiker. Varje parti ska enligt en bestämmelse placera en av sina medlemmar på ett säkert ställe när det amerikanska parlamentet har möten. Då hela parlamentsbyggnaden med alla politiker sprängs blir Kirkman president.

Det är både roligt och intressant att se hur en person som aldrig tänkt sig bli en framstående politiker plötsligt, mitt i värsta krisen, måste leda ett land. Efter ett tag blev handlingen mer en thriller då jakten på vilken grupp som låg bakom attentatet tar över som huvudhandling. Det är lite synd, eftersom det intressanta med serien är krocken mellan att vilja vara en hygglig, anständig människa och att vara en av världens mäktigaste politiker med allt var det för med sig är seriens mest intressanta tema.

Kirkman har fru och två barn och hur familjen hanterar att plötsligt vara så påpassade och uppassade är berörande. Ett minus för alla säsonger är att Kiefer Sutherlands karaktär liksom hans fru och några av hans närmaste medarbetare är lite för gulliga och söta i sina karaktärer, lite för rättrådiga och perfekta.

Säsong två var för mig en transportsträcka – men nu har säsong tre kommit och den är riktigt bra. Kirkmans period som president börjar närma sig sitt slut och han beslutar sig för att ställa upp i presidentvalet, som en oberoende kandidat. Han tackar nej både till att ställa upp för demokraterna och republikanerna. Där finns förstås paralleller till vad som hände i Frankrike med valet av Macron. Finns det egentligen något som är oberoende?

Kirkman går ut med att han ska vara folkets röst och ta hänsyn till folket i motsats till de förljugna politikerna. Där finns förstås paralleller till både Trump och andra politiker som gått ut med att vara anti-elit. Fast Kirkman då är en god populist som kämpar för transpersoner rätt, för papperslösa och olika utsatta grupper.

Säsongen tar upp många av nutidens politiska konflikter och ställer också frågan om det går att vara politiker utan att vara en del av det politiska skedet. Fortfarande är Kirkman lite för symptisk och rättrådig, men som helhet tycker jag ändå serien är väl värd att se.