Recension av TV-serier

Vår tid är nu – säsong 3
Betyg 1
Seriepremiär 28 oktober 2019 på SVT.
Visas på SVT Play

Den tredje säsongen av Vår tid är nu, en svensk TV-serie skapad av Johan Rosenlind, Ulf Kvensler och Malin Nevander, hade premiär 28 oktober 2019 på SVT.

Den första säsongen, som hade premiär i SVT i oktober 2017, blev en stor succé, både bland tittare och kritiker. Produktionen är en av SVT:s största dramasatsningar genom tiderna och spänner över flera decennier, med avstamp vid krigsslutet år 1945. I huvudrollerna i de första säsongen syns Hedda Stiernstedt, Charlie Gustafsson, Mattias Nordkvist, Adam Lundgren, Suzanne Reuter och Josefin Neldén.

Många rördes av romansen över klassgränserna mellan kökspojken Calle och restaurangägarens Helga Löwanders dotter Nina. Genom skildringen av Nina och Calle får vi en fin skildring av tidsandan efter andra världskriget.

Restaurangägaren Helga Löwander (som spelas av duktiga Suzanne Reuter) är änka och har tre barn; Nina, Peter och Gustaf. Den första säsongen utspelar sig från krigsslutet och några år. Vi får också följa några sidokaraktärer, framför allt Margareta “Maggan” Nilsson (som spelas av Josefin Neldén) som engagerar sig fackligt.

Tiden har gått och i den tredje säsongen skildras 1960-talet och början av 1970-talet. Det är en fascinerande tid i Västeuropa med studentuppror och människor börjar kräva lika rättigheter mellan män och kvinnor. Det är mycket som händer under dessa år och rockmusiken tar plats på musikarenor.

Säsong tre misslyckas att skildra denna spännande tid av flera skäl. Huvudkaraktärerna, Nina, Peter och Calle med flera spelas av skådespelare som är runt trettio år. I den första och andra säsongen fungerade det bra men nu, när dessa trettioåringar (Charlie Gustafsson som spela Calle Svensson är till och med yngre än trettio) ska spela medelålders blir det inte trovärdigt. Inte alls.
Hedda Stiernstedt, som är 31 år, spelar mamma till Christina, som spelas av Julia Heveus, som är 23 år. Nej det fungerar inte trovärdigt, alls.

Ännu värre är den groteska skildringen av vänstern, där Ninas dotter Christina blir kär i en riktigt vidrig extremvänsterman, John (spelas av Morten Vang Simonsen). Skådespelaren gör en verkligt bra rollprestation, det är så jag skulle tycka det vore otäckt att möta honom i verkligheten. Men … Ja det finns mycket att ifrågasätta när det gäller berättelsen om John och Christina. John är som en karikatyr av de värsta berättelserna om utrensningar i Stalins Sovjet och Maos Kina eller röda khemrerna i Kampuchea. Jag känner många som var med i de så kallade extrema vänstergrupperna i Sverige under 1960- och 1970-talet. Jag har aldrig sett något som liknar denna skildring. Och som socker på tårtan skildras så Socialdemokraterna som mycket gulliga. Jan Guillou har reagerat starkt på denna extrema vinkling av historien och kallar det för historieförfalskning. Visserligen är Vår tid är nu ett drama och då har skaparna frihet att berätta som de vill men samtidigt har ambitionen varit tydlig att också skildra Sverige under dessa decennier. Och då är skildringen av Johh och ytterhetsvänstern överdriven.

Ett annat stort minus är den sidoberättelsen som bara rinner ur i sanden. På Löwanders restaurang finns en Vietnamdesertör som jobbar som discjockey och som har en relation med en av servitriserna och de väntar barn. Plötsligt blir denna Vietnamdesertör kontaktad av den amerikanska ambassaden och han tvingas att vittna om något som hänt i Vietnam. Hur gick det med detta? Det glöms helt bort i sista avsnittet då vi ska få svar på allt.

Jo det finns delar av säsong 3 som berör och som kan berätta något om hur människor reagerar och lever. Skildringen av Gustaf och hans fru som blir svårt sjuk, är en av säsongen mer välgjorda delar. Men det är för mycket som är slarvigt och svårt att tro på för att säsongen ska kännas som att bra avslut. Nej, efter att ha gått upp som en sol i säsong 1 har serien gjort platt fall i säsong 3.