Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Politik

Rapport från ett redaktionsbesök hos Berlin Psychoanalytic: Psykoanalys – som rättighet och inte marknadsvara – gör Tyskland unikt.

by

Kvarteret var väldigt lugnt och låg en bit från Berlin Mitte, där jag bodde. Gula lite äldre tegelhus, kanske från 70-talet, och träd med främmande, vackra, stora, gröna blad ramade in de lite öde, breda gatorna. Solen värmde och jag vandrade sakta medan jag sökte efter caféet där jag och Lisa Malmheden bestämt möte. Plötsligt ljöd ett ilsket larm i min mobil! Den vibrerade! Tanken rusade genom mitt huvud att jag borde söka skydd. Handlade det om en farlig bomb man hittat från andra världskriget? Stressad förstod jag inte textmeddelandet överst (på tyska). Först efter ett sms-svar från Lisa, insåg jag att det bara varit en övning. Så dramatiskt nog, var det med en känning av äkta svensk fredsskada, jag inledde min intervju, efter ett halvårs ivrigt mejlande. Jag skulle träffa Lisa, en av medarbetarna till det spännande one-line-projektet Berlin Psychoanalytic, de vars motto var: ”Gör psykoanalys fritt för folket!”.

Bakgrund och motivering till resan till Berlin

Först några ord kring varför jag var där, varför jag sökt och fått stipendium från Journalistförbundet för att få komma dit. Mitt eget intresse för psykiatrisk vård väcktes nog, på ett ganska brutalt sätt, allra först, i samband med min bästa väninnas mors öde. Det var våra visiter på vårdavdelningarna, som skakat mig så. Jag var runt 30 år. Hennes mor var en tjusig, charmig, klok gymnasielärarinna och kultiverad mamma. Men hon vårdades utan framgång i åtta år före sin död och åkte ut och in på mentalsjukhus. Minnet från när vi blixt-transporterade henne till akuten för avgiftning – på grund av för hög medicinering, har etsat sig fast. Min väninna och jag såg hur halsen var som fastlåst i en båge, vilket hindrade henne från att kunna vila på britsen. Stelheten var en följd överdoseringen. Vreden inom mig växte. Jag kunde inte ta in att det här hände i Sverige på tidigt 90-tal, då allt från Marie Cardinal, Alice Miller till Sigmund Freud och Johan Cullberg sedan länge låg på varje läsande människas nattduksbord. Att en humanare vård fanns som inte baserades på psykofarmaka, det visste jag. Inte heller hade avdelningarna där hon vårdades möjlighet att erbjuda samtal eller skapa annan tillit. 

Synen på psykiskt sjuka och vårt människovärde i stort, har förändrats genom tiderna. Filosoferna Michel Foucault och Giorgio Agamben, med verken Vansinnets historia och Homo Sacer som jag läst, har ur olika etiska och historiska perspektiv beskrivit hur trenderna växlat. Tar man del av deras tankar väcks frågor. Hit hör frågan om vad som krävs för att ett land ska prioritera omsorg om personer vars människovärde ifrågasätts? Sjuka, arbetslösa och fattiga, de som lever under psykisk press, driver ju sällan själv sina frågor. Utifrån Foucaults och Agambens kartläggningar anas att – endast en nationell kris – är svaret. Om ett helt land drabbas, personer behöver rehabiliteras, som efter ett krig, förändras ”problemets” dignitet. Drivande i dag torde ju krisen med det landsomfattande missbruket av opium-preparat i USA vara, eller det skenande bruket av psykofarmaka i hela västvärlden. Här syns också en förskjutning, om än sakta, en långsam förändring. 

Tyskland nationella kriser, är också ett exempel. Två krig medförde både fattigdom och psykisk ohälsa för en hel befolkning. Det blev omöjligt att ignorera. Landet motades in i ett hörn. Nazismen hade dessutom skadat den allmänna synen på människovärdet. Sammantaget tvingade detta fram landets ändrade värdering kring och även utveckling av psykiatrisk vård i praktiken. Tyskland skrev in etiska riktlinjer rörande människovärdet i själva grundlagarna – och dammade av Sigmund Freuds läror. 

Men hur skulle rehabiliteringen av soldaterna gå till? Vem skulle betala? Skulle de bara (cyniskt) dela ut droger? Det visar sig för eftervärlden att det var just misslyckandet med att rehabilitera soldater drabbade av post-traumatisk stress (PTSD) efter första världskriget som tvingade fram en större kunskap kring psykiatrisk vård. Man hade givit dem enbart starka droger, vilket inte hjälpte. Understött av att ekonomin också vände uppåt, efter andra världskriget, förbättrades vården för alla. Både psykoterapi och psykoanalys, togs på allvar. 

Så med ett resestipendium i fickan tog jag mig till Berlin i september 2025, intresserad av just dessa frågor. Jag ville ställa dem till personer verksamma inom det psykoanalytiska fältet, och hade hittat sajten och projektet Berlin Psychoanalytic. Deras vilja att kommunicera med en internationell publik, samt mottot att göra ”psykoanalys fritt för folket” ville jag veta mer om. Så nu satt jag där i Berlin tillsammans med en av initiativtagarna, Lisa Malmheden, utbildad till psykolog i Bayern och Berlin, men med rötter i Sverige. 

Samtalet som följde hade kunnat pågå i timmar och är något jag gärna vill fortsätta, för att skriva mer i framtiden. Men här följer min första rapport, främst för att informera om one-line-projektet för möjliga intresserade. Men också berätta lite konkret om hur vården av psykiskt sjuka praktiskt fungerar i dag i Tyskland, vilket intervjun gav svar på. Först behövs några fakta:

Berlin Psychoanalytic – ett projekt på nätet

Berlin Psychoanalyticvar – och är fortfarande i någon form – ettonline-projekt, som via några olika plattformar vill sprida information om psykoanalys till en bred publik. Ursprungligen fanns en hemsida. Projektet skapades runt 2016 och drevs framför allt via en Youtube-kanal, men även enpodd samt ett instagram-konto. Alla föreläsningar var på engelska. Projektet sprider fortfarande information om grundläggande och avancerade psykoanalytiska begrepp – till exempel det omedvetna, narcissism, projektion och relationer i terapirummet. Mellan 2016 och 2022 producerade de utbildningsmaterial och konversationer med psykoanalytiker i vad som kan sägas vara en fri, tillgänglig läro- och diskussionsresurs om psykoanalys. 

Deras huvudsakliga nav var således Youtube-kanalen Berlin Psychoanalytic där de både hade live-sessioner och lade ut föreläsningar. Filmerna finns i dag kvar på Youtube, fastän själva kanalen är nerlagd, likaså på Instagram. Podcastserien (feeds.transistor.fm), med många avsnitt, går också fortfarande går att nå. Inslag finns från så sent som 2024. En bok finns presenterad 2024 skriven av den jungianska psykoanalytikern som också var med och grundade projektet, Jakob Lusensky. En intervju från 2023 är gjord med tidigare chefen och professorn för Anna Freud Centre i London, Peter Fonagy. Mannens om bland annat integrerat empirisk forskning med psykoanalys. I poddavsnitten förs diskussioner om till exempel anknytningsteori, terapeutiska relationer, sinne och samvete och så vidare. 


Heja online-projektet involverade ett antal personer där professor och doktor Aleksandar Dimitrijević, psykolog och psykoanalytiker och Jakob Lusensky, jungiansk psykoanalytiker, var initiativtagarna. De undervisade och höll föreläsningar som publicerades. Men det var från ett tidigt skede som också Lisa Malmheden, från Sverige deltog, som dåvarande psykologstudent. Hon ordnade allt praktiskt, digitalt, i dialog med Aleksandar och Jakob. En psykoanalytiker som också är en del av gruppen är den kliniskt arbetande psykologen Nicolás Lorenzini vars inriktning är Lacan. 

På grund av att initiativtagarna senare slukats av andra åtaganden, har den aktiva publiceringen av nytt material succesivt avtagit från 2022. Men som jag nämnde ovan ligger övervägande material kvar, tillgängligt. Instagramkontot används även för att dela mindre uppdateringar https://www.instagram.com/berlinpsychoanalytic/ 

Lisa Malmheden antydde, vid min intervju i Berlin, att det inte var helt omöjligt att ursprungs-projektet någon gång framtiden kunde få liv igen. Men numer uppdateras sidan då och då endast om det är något angeläget de vill dela. 

Psykiatri och tillgång till psykoanalys i Berlin och Tyskland

Inför min resa berättade Lisa Malmheden i ett mejl att det finns en väldigt levande rörelse i Berlin för psykoanalys. För henne finns det därför många utbildningsmöjligheter:


– Efter att ha avslutat mina psykologistudier söker jag nu till olika institut i Berlin för att påbörja min terapeututbildning. Beroende på vilken inriktning jag väljer — antingen psykodynamisk eller psykoanalytisk — tar utbildningen generellt sett minst 3 till 5 år. Det liknar lite en specialistexamen för läkare, och man arbetar med klienter under tiden.

Initialt ställde jag frågor om sjukvårdssystemet i Tyskland, vilka Malmheden besvarade utifrån att hon hela sitt vuxna studie- och yrkesliv levt där. Det framgick att terapi inte främst bedrivs privat, utan ingår i det allmänna vårdförsäkringssystemet. Vårdmodellen som tillämpas karaktäriseras av kontinuitet och stegvis vård. Man släpper inte patienten så snabbt som i Sverige. Psykoanalys kan ges vid de stora sjukhusen, även i den slutna psykiatrin. När en patient blir utskriven från en sluten avdelning i Tyskland existerar möjligheten till att delta i en utvecklad valfri långvarig eftervård. Här ingår gruppterapi med musik, konst, dans osv. Lisa Malmheden förklarade:

–       Tagesklinik är en form av dagvård där man är inskriven men sover hemma och kommer till kliniken på vardagarna. Programmet innehåller vanligtvis konstterapi, musikterapi, fysioterapi, psykoterapi och gruppsykoterapi. I vissa fall fungerar det som en utslussning — en övergång från mer ingripande heldygnsvård tillbaka till vardagslivet. Men man kan också bli inskriven på en Tagesklinik utan att tidigare ha vårdats inom heldygnsvård.

Alla terapiformerna är dock reglerade i Tyskland, men även finansierade. Patienter inom psykiatrin har möjlighet till att länge få behålla en och samma (vårdande) person som känner deras historia. (läkare/psykiatriker/terapeut/psykoanalytiker) 

Det faktum att lång terapi finansieras offentligt gör att Tyskland sticker ut internationellt. Landet har bevarat sitt historiska samhällsansvar och insikter kring psykiskt lidande. Att anse att psykoterapi och psykoanalys är en (inte minst ekonomisk) angelägenhet för samhället, snarare än en dyr lyx – placerad som marknadsvara – håller de fast vid. 

–       Efter utskrivning från psykiatrisk dygnsvård finns olika behandlingsformer tillgängliga — gruppterapi, enskild psykoterapi eller psykoanalys — vid sidan av medicinering och kontakt med läkare, förklarar Lisa Malmheden.

Psykoanalytiker är ofta läkare eller legitimerade psykologer i grunden. Deras utbildningar följer strikta utbildningskrav där patientarbetet pågår under ca 3 – 5 år före legitimering. Vid inskriven vård inom psykiatrin blir man tilldelad en psykoterapeut (i vissa fall en psykoanalytiker), vare sig man ber om det eller inte. Lisa Malmheden förtydligade:

–       Som regel tilldelas man en psykoterapeut, som vid vissa sjukhus även är psykoanalytiker. De flesta psykoterapeuter är inriktade mot psykodynamisk terapi eller KBT (kognitiv beteendeterapi).

En annan historisk orsak till mentalvårdens utveckling i Tyskland – som min research inför resan visade på – är också studentrörelsen 1968. De vände sig mot auktoritet i allmänhet och föräldragenerationens tystnad efter nazi-tiden – i synnerhet. Filmserien Heimat, som många har sett, har ju också gjort detta väldigt levande för omvärlden. Under denna tid lyftes psykoanalytiska begrepp som ”förträngning” och ”skuld” som blev aktuella igen. Man såg tillbaka på det som Sigmund Freud forskade om. I Västtyskland erkände man därför på 1970-talet psykoterapi som en medicinsk behandling. En psykiskt sjuk obehandlad patient förväntades också kunna utveckla somatisk sjukdom, och antalet vårddygn i somatisk vård, räknades därför också in i den ekonomiska kalkylen. Psykoanalys och psykodynamisk terapi inkluderades också då i sjukförsäkringen. Man slog fast att terapi var förebyggande, rehabiliterande och samhällsekonomiskt motiverad. Men kunskaperna om psykoanalys var redan tillgängliga och grundlagda av Freud sedan 1900-talets början. 

När jag ställer frågan till Lisa om hon tror att psykoanalysen ändå är hotad i dag i Tyskland, svarar hon att största hotet (ett av dem) är att det är så dyrt för den som utbildar sig. Väldigt få har råd att skuldsätta sig så rejält som den mycket långa studietiden kräver. Dessutom börjar kortare utbildningar i kognitiv terapi öka i landet. Hon säger:

–       De kortare psykoterapeututbildningarna i kognitiv terapi har länge varit populära, och man märker tydligt att det är dessa teoretiska fundament som dominerar på de statliga universiteten och som lärs ut under psykologutbildningen. Under min utbildning fanns det dock studentinitiativ som bjöd in psykoanalytiker för föreläsningar, ett tecken på att intresset för psykoanalysen lever vidare.

Mitt besök i Berlin känns sammantaget bara som en början. Förhoppningsvis kommer fler rapporter från mig här – från landet där man ännu ger psykoanalys inom det allmänna sjukvårdssystemet – och anser att det är en samhällsnytta som ska vara tillgänglig för alla, inte en marknadsvara för de rika.

Psykoanalytisk vård – en verklig dialog med patienten

Som en avslutande reflektion, en vink till vår teknikfixerade samtid, är texten från 2019 – invid en föreläsning av psykoanalytiker Dimitrijevic, tillgänglig på podd-sidan. Han slår där ett slag för den mänskliga dialogen: (https://feeds.transistor.fm/berlin-psychoanalytic?utm_source=chatgpt.com):

”Psykoanalys var en revolutionerande praktik inom psykiatrisk vård av flera anledningar. En av dessa är att psykoanalytiker från allra första början trodde på kraften som låg i dialogen med patienter. Det är en definition av psykoanalytisk behandling att den fokuserar på noggrant lyssnande och att ge patienterna möjlighet att söka efter och utveckla sina röster. Det finns nu många bevis för att de flesta symtom och störningar har en viss betydelse och att denna betydelse kan hittas i det omedvetna.” (min översättning)

Flera podd-avsnitt finns också tillgängliga här:

https://podcasts.nu/poddar/berlin-psychoanalytic?utm_source=chatgpt.com

Psykoanalys borde vara fritt för folket!

Vid pennan Pernilla Wiechel, 

frilansjournalist, samtalsterapeut PDT, lärare i bild- och psykologi på gymnasiet.

Svenska artister markerar mot krisen på replokaler

by


Pressbild E-Type, foto: Etoall

Ett mycket viktigt meddelande från svenska artister:
När en tredjedel av Sveriges replokaler försvinner förlorar närmare 20 000 ungdomar sin tillhörighet och kreativa fristad. Det är en följd av nedskärningarna till studieförbunden och konsekvenserna blir förödande. Framtiden för det svenska svensk musikundret är hotad.
– Man nedmonterar fundamentet för Sveriges otroliga musikframgångar, säger E-Type. Vi kommer se, eller snarare inte se, effekterna av detta i framtiden.
E-Type bidrar till intresseorganisationen Studieförbundens kampanj tillsammans med Per Gessle, Ghost, Lars Winnerbäck, Shellback, Karin Dreijer, Jill Johnson, Jonas Åkerlund och många andra för att lyfta replokalernas och studieförbundens betydelse.

Om framtiden för svenska musikframgångar
Finns det ett svenskt musikunder 2045? Ludvig Werner vd på Ifpi Sverige och ordförande på Musiksverige, är orolig.
– Det är mycket tveksamt, säger han. Ett musikunder måste underhållas. Med tanke på den minskade satsningen på kulturskolor och studieförbund ser det svårt ut.
En tredjedel av studieförbundens replokaler runtom i Sverige stängs nu. Under den här mandatperioden beräknas närmare 20 000 unga människor – i princip en hel svensk småstad – förlora sin tillhörighet och kreativa fristad.
Eller som den världsberömde videoregissören Jonas Åkerlund, själv med bakgrund i hårdrockband, formulerar det:
– Färre replokaler? Ta bort replokaler? Det fattar väl vem som helst att det inte är en bra idé. Har de missat hur svensk musik ser ut i dag och inte fattat varför. Vi har ju facit i hand – vilken effekt det har på svensk musik.

Studieförbundens roll för musikundret
Utan studieförbundens replokaler hade vi med andra ord knappast haft något svenskt musikunder. Idag har lilla Sverige bara USA framför sig vad gäller att vara nettoexportör av musik. Det har inte bara uppstått ur ett vakuum.
– Vår första replokal i Halmstad delade vi med ett annat band. Där träffade jag Marie Fredriksson. Utan replokal – inget Gyllene Tider och inget Roxette, slår Per Gessle fast.
– Min karriär började med tjugo års repetitioner i diverse replokalskomplex som alla drevs av statliga medel, säger Tobias Forge i Grammy-prisade hårdrocksbandet Ghost, och fortsätter:
– Jag vågar påstå att nästan varenda internationellt känd och numera höginkomstagande artist och låtskrivare från Sverige har gått en liknande väg. Om man inte begriper att det finns ett samband mellan dessa statligt stöttade replokaler och kapitalistiskt egenföretagande är man inte kvalificerad att ta beslut i frågan.

En infrastruktur som rivs ned
Magnus Pejlert, verksamhetsutvecklare på studieförbundet Sensus, betonar att de stora kostnader som studieförbunden har är för lokaler och personal.
– Då en så stor del av de statliga medlen försvinner får det självklara konsekvenser vad gäller antal hus, replokaler och musikpersonal. Det går väldigt snabbt att riva ner den infrastruktur som byggts upp under massor av år och det blir oerhört svårt och dyrt att bygga upp den igen.
En replokal är inte bara ett rum där några ungdomar står och försöker lära sig spela. Det kan vara ett första steg ut i världen, men kanske ännu viktigare är alla andra värden. Även om framgång kan vara en morot för den som vill framåt handlar det här också om större och mer komplexa sammanhang. Till exempel betydelsen av mötesplatser där du kan träffa människor från en annan bakgrund och införlivas i en gemenskap, i samspel med andra lära dig tolerans och förståelse, inte minst känna att just du har ett värde och något att tillföra i en grupp.
– I replokalen började jag lära mig det viktigaste en låtskrivare för kunna – att samarbeta med andra! säger stjärnproducenten Shellback som genom åren samarbetat med alla från Taylor Swift och Adele till Justin Timberlake och Britney Spears.
– Alla kids gillar inte sport, det måste finnas platser där en kan hålla på med musik, säger Karin Dreijer (Fever Ray/The Knife). I Göteborg på 90-talet var det studiecirklar som gjorde att vi fick replokaler, på Andra Långgatan och nere i det stora gröna huset i Fiskhamnen, då var Håkan Hellström min trummis. Människan är inget utan kultur och musik, ett jävla röveri är det att beröva unga det.

Musikens betydelse för samhället
Musik lär alltid ha en särskild dragningskraft. Inte bara för att det är kul, utmanande och självförverkligande, musik kan också vara en livsviktig kanal för den som behöver ventilera oro, ångest, trauman eller bara alldeles vanliga vardagsupplevelser.
– Vi kan inte lägga ner ”allting” som har med kultur att göra, säger Jill Johnson. Vi behöver kultur och vi måste lämna utrymme för att den ska få finnas och utvecklas. Musik är terapi och livsnödvändigt.
Replokaler ger tiotusentals svenska ungdomar en meningsfull fritid och motverkar ensamhet och utsatthet, därtill i en trygg och säker miljö. 14-årige Neo, vars band Familjen Flum har replokal på Kultopia i Huddinge, säger:
– Om det inte fanns någon replokal vet jag inte vad jag hade hållit på med. Det är en sysselsättning som kanske betyder att vi inte gör saker som är sämre, som att hålla på med droger eller hamna i fel cirklar.
Lars Winnerbäck är inne på samma spår.
– Jag är säker på, att varje ”problemunge” som plockar upp en pensel eller gitarr och ges tillgång till en ateljé eller replokal, är en stor vinst för samhället, säger han. Samma med idrotten. Och kultur för barn, ungdomar och nybörjare kommer inte kunna vara självförsörjande. Subventionerad kultur är viktig.
Med sina satsningar på replokaler bidrar studieförbunden till att minska utanförskap och sänka trösklarna för den som vill spela musik. Det finns inga kända negativa bieffekter på det, däremot positiva sådana i form av att Sverige har fått ett levande musikliv och en svårslagen musikexport.
– Detta är så fruktansvärt tråkigt, säger E-Type. Man nedmonterar fundamentet för Sveriges otroliga musikframgångar. Vi kommer se, eller snarare inte se, effekterna av detta i framtiden.

Filmrecension: Bonhoeffer – sevärt om symbios mellan politik och religion som finns också idag

by

Bonhoeffer
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Manus och regi Todd Komarnicki
I rollerna Johan Dassler som Dietrich, Moritz Bleibtreu som Karl

Dietrich Bonhoeffer var en tysk teolog, författare och präst som redan i början av 1930-talet visade ett öppet motstånd mot Hitler och nazismen. Han har skrivit ett stort antal böcker och några av hans psalmer finns med i svensk kyrkans psalmbok. Mot slutet av kriget deltog han i planeringen av ett attentat mot Hitler. Hans moraliska övertygelse utmanades av möjligheten att försöka rädda miljontals judar och andra grupper av människor. Innan Hitler sa moralen en sak men efter Hitler säger moralen något annat, enligt Bonhoeffer.

Filmen börjar vid tiden för första världskriget då hans äldre bror Walter åkte till fronten, där han blev skjuten. Efter begravningen får Dietrich broderns bibel av sin mamma. Walter hade sagt att hans lillebror skulle få den om han inte återvände. En bibel som Dietrich vårdade ömt under hela livet.

Som ung vuxen hamnade han i början av 1930-talet om i New York för teologistudier. Genom en svart vän fick han kontakt med jazzen, gospel och en levande svart frikyrka. Det var något helt annat än den livlösa och hieratiska tyska kyrkan som han var van vid från Tyskland. Han hittade helt enkelt en mer levande tro i den svarta kyrkan, en tro som han ville ta med sig till Tyskland. Hans amerikanska vänner ville att han skulle resa runt och se alla sidor av USA, särskilt de svartas situation. Det var en stor chock för Dieter, hur kan ett kristet land göra så förfärliga skillnad mellan människor och till och med förfölja och döda. Så här har vi det inte är hemma i Tyskland tänkte för sig själv och sa han till sina vänner. Var inte så säker, menade vännerna.

Efter några år återvänder han till Tyskland, till ett helt annat Tyskland än det han hade lämnat. Nazismens idéer hade spridits i stora delar av befolkningen och förföljelsen av judar och andra grupper blev värre och värre för varje dag. Även stora delar av kyrka ställde sig bakom Hitler. Såväl den lutherska som den katolska kyrkan kidnappades utan alltför mycket motstånd av nazisterna. Den tyska kyrka som de föraktfullt kallade den ”judiska” kyrkan skulle ersättas av tysk arisk kyrka. Det innebar exempelvis att den gamla kristna bibeln ersattes med en bibel genomsyrad av nazistiska tankegångar där Jesus framställdes som en arier.

I en mycket kritisk predikan ifrågasatte han den väg som Tyskland, nazismen och kyrkan var inne på, främst förföljelsen av judarna. Kyrkan borde stå först i ledet i kritiken av nazismen och förföljelsen av judarna. Den borde markera mot Hitler och inte göra honom till kyrkans ledare som om han vore en gud. Efter predikan blir situationer ohållbar vilket gör att Dietrich tar sig till England. Hans uppgift blir att försöka få den engelska kyrkan att förstå vad som pågår i Tyskland. Många av den engelska kyrkans män hade svårt och tro hon, ville inte tro honom. Man kan ana en negativ inställning till judar hos några av den engelska kyrkans män.

Eftersom han hade blivit en av nazismens måltavlor erbjöds han möjligheten att stanna utomlands. Men trots att hans vänner varnade honom valde han i slutändan att återvända till Tyskland. Han vill möta sitt öde, handla och inte bara orda. På flygplatsen i Berlin drog några män in honom i en bil. Det visade sig vara meningsfränder som vill skydda honom. Vänner som hade bildat en hemlig antinazistisk bekännelsekyrka. Resan gick till bekännelsekyrkans utbildningsplats där han blev rektor och lärare för ett stort antal unga män. Men det gick inte att verka i det fördolda särskilt länge.

Regissören använder sig av en icke-linjär berättarteknik som har sina fördelar men som gör att det ibland blir lite rörigt. Men det är en intressant och klart sevärd film som visar faran i att religioner och kyrkor låter sig lieras och förföras av makten och av auktoritära nationalistiska poliska rörelser. Det är en filmatisering av en historiskt och teologiskt viktig persons liv och gärning som inte i alla delar stämmer överens med verkligheten. I slutet av filmen framträder han närmast som något slags Jesusfigur vilket egentligen går emot hans egen övertygelse att människor inte skall framställas som gudomliga. Men ändå, det är en bra och sevärd film. En varning för en sorts symbios mellan religion och politisk makt som framträder också i vår tid.

Filmrecension: Själen för fan – en politisk analys och ingen djupdykning i tankar om själen

by

Själen för fan
Betyg 3
Stockholmspremiär 18 augusti 2023
Stefan Jarl

Vår person delas ibland in i tre delar: ande, kropp och själ. En film som tar upp själen kan bli oerhört intressant. Men tyvärr kantrar den och kommer aldrig loss. Filmen är bara 40 minuter och har 99 procent fokus på politik. Samhällsfrågor och politik är bara en liten del av vad som en film med fokus på själen skulle kunna ta upp.

Stomen i filmen är två längre intervjuer med ekonomijournalisten Andreas Cervenka och juristen Fabian Wennergren. De båda mycket duktiga och absolut intressanta att se. De får lyfta fram
filmskaparens tema för filmen som är avsaknaden av solidaritet i vårt samhälle i vårt samhälle idag. Stefan Jarl säger:
– Man har opererat bort det själsliga i vårt samhälle. Pengar har blivit en del av folksjälen.

Jo det ligger det mycket i. Men som film? Jag skulle hellre se en lång intervju med Cervenka men som då marknadsfördes som hans analys av girig-Sverige. Som film om själen, en reflektion kring själen – nja. Det är en reflektion över hur vår tids samhälle kommit att bli slav under Penningens makt.

Stefan Jarl vill helt enkelt föra fram sitt politiska budskap, eller snarare hans analys av västvärlden och Sverige i synnerhet där han menar att ekonomin har tillåtits bli kraften som resulterat i ett alltmer ojämlikt samhälle, ett land för de allra rikaste.

Stefan Jarl citerat Sokrates ord om att ”Omsorgen om själen är livets viktigaste uppgift” och menar att det är långt borta. Det är bara det att längs vägen har denna film förlorat just fördjupning av ”själen”. En film som tar upp själen borde handla om existentiella frågor. Det tycker jag är en brist och tråkigt. Jag hade väntat mig mycket mer. Politik och samhället påverkar människor och våra liv med det gör också ideologier, religioner och filosofier. Hur hanterar människor sorg och saknad i ett så sekulärt samhälle som vårt? Det finns tydliga siffror på att antalet människor med svåra psykiska och mentala problem växer. Det dör människor i överdoser i narkotika dagligen i Sverige. Det finns så mycket kring själen, kring psyke och det mentala som skulle varit spännande att en film dök ner i. I Bhagavad-Gita, en bok som hör till hinduismen, står på ett ställe att själen är i sin storlek som en nagel på tummen.

Det ska nog tolkas symboliskt. Men spännande är det och det lockar till många funderingar. Det skulle jag gärna se en film som tar upp. Trots det får filmen betyg 3. Därför att det alltid är högintressant att höra Cervenka.

Själen för fan – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Debatt: Vill Ronneby kommun ha teater & revykonsten kvar?

by

(Ulf Fembro, som fram tills nu varit konstnärlig ledare på Ronneby Folkteater, är mycket kritisk till Ronneby kommuns agerande gentemot Folkteatern – skärmdump: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Ja, den tillspetsade frågan kan man ställa efter att ha tagit del av nyhetsrapporteringen om Ronneby kommuns agerande gentemot Ronneby Folkteater och då specifikt det kommunala verksamhetsbidrag som Folkteatern får årligen. För se, Folkteatern får inte använda delar av detta årliga anslag från kommunen till att avlöna den personal som behövs för att driva verksamheten och därmed sätta upp t ex nyårsrevyer, sommarteaterföreställningar och erbjuda direktsända operaföreställningar via webben från bl a Kungliga Operan i Stockholm.

Och konsekvenserna av den minst sagt njugga inställningen från den eniga Teknik- Fritid- och Kulturnämnden (TFK), resulterar nu i att fem fast anställda får gå och drygt 30-tal frilansande kulturarbetare, från främst Blekinge län, blir av med delar av sin försörjning. Hur tänker nämndsordföranden Anders Bromée (M), som är ytterst ansvarig för nämnden och beslutet? Vill Ronneby kommun ha kvar en spirande teater- och revykonst i Ronneby eller vill man det inte? Uppenbart är det sistnämnda – trist i sådana fall när Ronneby definitivt kan bättre än så här.