Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Politik

Svenska artister markerar mot krisen på replokaler

by


Pressbild E-Type, foto: Etoall

Ett mycket viktigt meddelande från svenska artister:
När en tredjedel av Sveriges replokaler försvinner förlorar närmare 20 000 ungdomar sin tillhörighet och kreativa fristad. Det är en följd av nedskärningarna till studieförbunden och konsekvenserna blir förödande. Framtiden för det svenska svensk musikundret är hotad.
– Man nedmonterar fundamentet för Sveriges otroliga musikframgångar, säger E-Type. Vi kommer se, eller snarare inte se, effekterna av detta i framtiden.
E-Type bidrar till intresseorganisationen Studieförbundens kampanj tillsammans med Per Gessle, Ghost, Lars Winnerbäck, Shellback, Karin Dreijer, Jill Johnson, Jonas Åkerlund och många andra för att lyfta replokalernas och studieförbundens betydelse.

Om framtiden för svenska musikframgångar
Finns det ett svenskt musikunder 2045? Ludvig Werner vd på Ifpi Sverige och ordförande på Musiksverige, är orolig.
– Det är mycket tveksamt, säger han. Ett musikunder måste underhållas. Med tanke på den minskade satsningen på kulturskolor och studieförbund ser det svårt ut.
En tredjedel av studieförbundens replokaler runtom i Sverige stängs nu. Under den här mandatperioden beräknas närmare 20 000 unga människor – i princip en hel svensk småstad – förlora sin tillhörighet och kreativa fristad.
Eller som den världsberömde videoregissören Jonas Åkerlund, själv med bakgrund i hårdrockband, formulerar det:
– Färre replokaler? Ta bort replokaler? Det fattar väl vem som helst att det inte är en bra idé. Har de missat hur svensk musik ser ut i dag och inte fattat varför. Vi har ju facit i hand – vilken effekt det har på svensk musik.

Studieförbundens roll för musikundret
Utan studieförbundens replokaler hade vi med andra ord knappast haft något svenskt musikunder. Idag har lilla Sverige bara USA framför sig vad gäller att vara nettoexportör av musik. Det har inte bara uppstått ur ett vakuum.
– Vår första replokal i Halmstad delade vi med ett annat band. Där träffade jag Marie Fredriksson. Utan replokal – inget Gyllene Tider och inget Roxette, slår Per Gessle fast.
– Min karriär började med tjugo års repetitioner i diverse replokalskomplex som alla drevs av statliga medel, säger Tobias Forge i Grammy-prisade hårdrocksbandet Ghost, och fortsätter:
– Jag vågar påstå att nästan varenda internationellt känd och numera höginkomstagande artist och låtskrivare från Sverige har gått en liknande väg. Om man inte begriper att det finns ett samband mellan dessa statligt stöttade replokaler och kapitalistiskt egenföretagande är man inte kvalificerad att ta beslut i frågan.

En infrastruktur som rivs ned
Magnus Pejlert, verksamhetsutvecklare på studieförbundet Sensus, betonar att de stora kostnader som studieförbunden har är för lokaler och personal.
– Då en så stor del av de statliga medlen försvinner får det självklara konsekvenser vad gäller antal hus, replokaler och musikpersonal. Det går väldigt snabbt att riva ner den infrastruktur som byggts upp under massor av år och det blir oerhört svårt och dyrt att bygga upp den igen.
En replokal är inte bara ett rum där några ungdomar står och försöker lära sig spela. Det kan vara ett första steg ut i världen, men kanske ännu viktigare är alla andra värden. Även om framgång kan vara en morot för den som vill framåt handlar det här också om större och mer komplexa sammanhang. Till exempel betydelsen av mötesplatser där du kan träffa människor från en annan bakgrund och införlivas i en gemenskap, i samspel med andra lära dig tolerans och förståelse, inte minst känna att just du har ett värde och något att tillföra i en grupp.
– I replokalen började jag lära mig det viktigaste en låtskrivare för kunna – att samarbeta med andra! säger stjärnproducenten Shellback som genom åren samarbetat med alla från Taylor Swift och Adele till Justin Timberlake och Britney Spears.
– Alla kids gillar inte sport, det måste finnas platser där en kan hålla på med musik, säger Karin Dreijer (Fever Ray/The Knife). I Göteborg på 90-talet var det studiecirklar som gjorde att vi fick replokaler, på Andra Långgatan och nere i det stora gröna huset i Fiskhamnen, då var Håkan Hellström min trummis. Människan är inget utan kultur och musik, ett jävla röveri är det att beröva unga det.

Musikens betydelse för samhället
Musik lär alltid ha en särskild dragningskraft. Inte bara för att det är kul, utmanande och självförverkligande, musik kan också vara en livsviktig kanal för den som behöver ventilera oro, ångest, trauman eller bara alldeles vanliga vardagsupplevelser.
– Vi kan inte lägga ner ”allting” som har med kultur att göra, säger Jill Johnson. Vi behöver kultur och vi måste lämna utrymme för att den ska få finnas och utvecklas. Musik är terapi och livsnödvändigt.
Replokaler ger tiotusentals svenska ungdomar en meningsfull fritid och motverkar ensamhet och utsatthet, därtill i en trygg och säker miljö. 14-årige Neo, vars band Familjen Flum har replokal på Kultopia i Huddinge, säger:
– Om det inte fanns någon replokal vet jag inte vad jag hade hållit på med. Det är en sysselsättning som kanske betyder att vi inte gör saker som är sämre, som att hålla på med droger eller hamna i fel cirklar.
Lars Winnerbäck är inne på samma spår.
– Jag är säker på, att varje ”problemunge” som plockar upp en pensel eller gitarr och ges tillgång till en ateljé eller replokal, är en stor vinst för samhället, säger han. Samma med idrotten. Och kultur för barn, ungdomar och nybörjare kommer inte kunna vara självförsörjande. Subventionerad kultur är viktig.
Med sina satsningar på replokaler bidrar studieförbunden till att minska utanförskap och sänka trösklarna för den som vill spela musik. Det finns inga kända negativa bieffekter på det, däremot positiva sådana i form av att Sverige har fått ett levande musikliv och en svårslagen musikexport.
– Detta är så fruktansvärt tråkigt, säger E-Type. Man nedmonterar fundamentet för Sveriges otroliga musikframgångar. Vi kommer se, eller snarare inte se, effekterna av detta i framtiden.

Filmrecension: Bonhoeffer – sevärt om symbios mellan politik och religion som finns också idag

by

Bonhoeffer
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Manus och regi Todd Komarnicki
I rollerna Johan Dassler som Dietrich, Moritz Bleibtreu som Karl

Dietrich Bonhoeffer var en tysk teolog, författare och präst som redan i början av 1930-talet visade ett öppet motstånd mot Hitler och nazismen. Han har skrivit ett stort antal böcker och några av hans psalmer finns med i svensk kyrkans psalmbok. Mot slutet av kriget deltog han i planeringen av ett attentat mot Hitler. Hans moraliska övertygelse utmanades av möjligheten att försöka rädda miljontals judar och andra grupper av människor. Innan Hitler sa moralen en sak men efter Hitler säger moralen något annat, enligt Bonhoeffer.

Filmen börjar vid tiden för första världskriget då hans äldre bror Walter åkte till fronten, där han blev skjuten. Efter begravningen får Dietrich broderns bibel av sin mamma. Walter hade sagt att hans lillebror skulle få den om han inte återvände. En bibel som Dietrich vårdade ömt under hela livet.

Som ung vuxen hamnade han i början av 1930-talet om i New York för teologistudier. Genom en svart vän fick han kontakt med jazzen, gospel och en levande svart frikyrka. Det var något helt annat än den livlösa och hieratiska tyska kyrkan som han var van vid från Tyskland. Han hittade helt enkelt en mer levande tro i den svarta kyrkan, en tro som han ville ta med sig till Tyskland. Hans amerikanska vänner ville att han skulle resa runt och se alla sidor av USA, särskilt de svartas situation. Det var en stor chock för Dieter, hur kan ett kristet land göra så förfärliga skillnad mellan människor och till och med förfölja och döda. Så här har vi det inte är hemma i Tyskland tänkte för sig själv och sa han till sina vänner. Var inte så säker, menade vännerna.

Efter några år återvänder han till Tyskland, till ett helt annat Tyskland än det han hade lämnat. Nazismens idéer hade spridits i stora delar av befolkningen och förföljelsen av judar och andra grupper blev värre och värre för varje dag. Även stora delar av kyrka ställde sig bakom Hitler. Såväl den lutherska som den katolska kyrkan kidnappades utan alltför mycket motstånd av nazisterna. Den tyska kyrka som de föraktfullt kallade den ”judiska” kyrkan skulle ersättas av tysk arisk kyrka. Det innebar exempelvis att den gamla kristna bibeln ersattes med en bibel genomsyrad av nazistiska tankegångar där Jesus framställdes som en arier.

I en mycket kritisk predikan ifrågasatte han den väg som Tyskland, nazismen och kyrkan var inne på, främst förföljelsen av judarna. Kyrkan borde stå först i ledet i kritiken av nazismen och förföljelsen av judarna. Den borde markera mot Hitler och inte göra honom till kyrkans ledare som om han vore en gud. Efter predikan blir situationer ohållbar vilket gör att Dietrich tar sig till England. Hans uppgift blir att försöka få den engelska kyrkan att förstå vad som pågår i Tyskland. Många av den engelska kyrkans män hade svårt och tro hon, ville inte tro honom. Man kan ana en negativ inställning till judar hos några av den engelska kyrkans män.

Eftersom han hade blivit en av nazismens måltavlor erbjöds han möjligheten att stanna utomlands. Men trots att hans vänner varnade honom valde han i slutändan att återvända till Tyskland. Han vill möta sitt öde, handla och inte bara orda. På flygplatsen i Berlin drog några män in honom i en bil. Det visade sig vara meningsfränder som vill skydda honom. Vänner som hade bildat en hemlig antinazistisk bekännelsekyrka. Resan gick till bekännelsekyrkans utbildningsplats där han blev rektor och lärare för ett stort antal unga män. Men det gick inte att verka i det fördolda särskilt länge.

Regissören använder sig av en icke-linjär berättarteknik som har sina fördelar men som gör att det ibland blir lite rörigt. Men det är en intressant och klart sevärd film som visar faran i att religioner och kyrkor låter sig lieras och förföras av makten och av auktoritära nationalistiska poliska rörelser. Det är en filmatisering av en historiskt och teologiskt viktig persons liv och gärning som inte i alla delar stämmer överens med verkligheten. I slutet av filmen framträder han närmast som något slags Jesusfigur vilket egentligen går emot hans egen övertygelse att människor inte skall framställas som gudomliga. Men ändå, det är en bra och sevärd film. En varning för en sorts symbios mellan religion och politisk makt som framträder också i vår tid.

Filmrecension: Själen för fan – en politisk analys och ingen djupdykning i tankar om själen

by

Själen för fan
Betyg 3
Stockholmspremiär 18 augusti 2023
Stefan Jarl

Vår person delas ibland in i tre delar: ande, kropp och själ. En film som tar upp själen kan bli oerhört intressant. Men tyvärr kantrar den och kommer aldrig loss. Filmen är bara 40 minuter och har 99 procent fokus på politik. Samhällsfrågor och politik är bara en liten del av vad som en film med fokus på själen skulle kunna ta upp.

Stomen i filmen är två längre intervjuer med ekonomijournalisten Andreas Cervenka och juristen Fabian Wennergren. De båda mycket duktiga och absolut intressanta att se. De får lyfta fram
filmskaparens tema för filmen som är avsaknaden av solidaritet i vårt samhälle i vårt samhälle idag. Stefan Jarl säger:
– Man har opererat bort det själsliga i vårt samhälle. Pengar har blivit en del av folksjälen.

Jo det ligger det mycket i. Men som film? Jag skulle hellre se en lång intervju med Cervenka men som då marknadsfördes som hans analys av girig-Sverige. Som film om själen, en reflektion kring själen – nja. Det är en reflektion över hur vår tids samhälle kommit att bli slav under Penningens makt.

Stefan Jarl vill helt enkelt föra fram sitt politiska budskap, eller snarare hans analys av västvärlden och Sverige i synnerhet där han menar att ekonomin har tillåtits bli kraften som resulterat i ett alltmer ojämlikt samhälle, ett land för de allra rikaste.

Stefan Jarl citerat Sokrates ord om att ”Omsorgen om själen är livets viktigaste uppgift” och menar att det är långt borta. Det är bara det att längs vägen har denna film förlorat just fördjupning av ”själen”. En film som tar upp själen borde handla om existentiella frågor. Det tycker jag är en brist och tråkigt. Jag hade väntat mig mycket mer. Politik och samhället påverkar människor och våra liv med det gör också ideologier, religioner och filosofier. Hur hanterar människor sorg och saknad i ett så sekulärt samhälle som vårt? Det finns tydliga siffror på att antalet människor med svåra psykiska och mentala problem växer. Det dör människor i överdoser i narkotika dagligen i Sverige. Det finns så mycket kring själen, kring psyke och det mentala som skulle varit spännande att en film dök ner i. I Bhagavad-Gita, en bok som hör till hinduismen, står på ett ställe att själen är i sin storlek som en nagel på tummen.

Det ska nog tolkas symboliskt. Men spännande är det och det lockar till många funderingar. Det skulle jag gärna se en film som tar upp. Trots det får filmen betyg 3. Därför att det alltid är högintressant att höra Cervenka.

Själen för fan – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Debatt: Vill Ronneby kommun ha teater & revykonsten kvar?

by

(Ulf Fembro, som fram tills nu varit konstnärlig ledare på Ronneby Folkteater, är mycket kritisk till Ronneby kommuns agerande gentemot Folkteatern – skärmdump: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Ja, den tillspetsade frågan kan man ställa efter att ha tagit del av nyhetsrapporteringen om Ronneby kommuns agerande gentemot Ronneby Folkteater och då specifikt det kommunala verksamhetsbidrag som Folkteatern får årligen. För se, Folkteatern får inte använda delar av detta årliga anslag från kommunen till att avlöna den personal som behövs för att driva verksamheten och därmed sätta upp t ex nyårsrevyer, sommarteaterföreställningar och erbjuda direktsända operaföreställningar via webben från bl a Kungliga Operan i Stockholm.

Och konsekvenserna av den minst sagt njugga inställningen från den eniga Teknik- Fritid- och Kulturnämnden (TFK), resulterar nu i att fem fast anställda får gå och drygt 30-tal frilansande kulturarbetare, från främst Blekinge län, blir av med delar av sin försörjning. Hur tänker nämndsordföranden Anders Bromée (M), som är ytterst ansvarig för nämnden och beslutet? Vill Ronneby kommun ha kvar en spirande teater- och revykonst i Ronneby eller vill man det inte? Uppenbart är det sistnämnda – trist i sådana fall när Ronneby definitivt kan bättre än så här.

Föreläsning, Demokrati 100 år – ”Tror jag att min röst spelar roll eller tror jag det inte?”

by

Blekinges landshövding, Ulrica Messing, föreläser om demokratin och politiken bl a sett från personliga erfarenheter. Foto: Martin Moberg,

Under gårdagskvällen begav jag mig till Ronneby Stadsbibliotek för att lyssna på en intressant föreläsning i serien Demokrati 100 år, som är ett samarrangemang mellan Studieförbundet Vuxenskolan och Ronneby Stadsbibliotek. Att biblioteken är en plats för sådana arrangemang utöver att låna böcker och datorer för att surfa på Internet, är bra men också viktigt sett ur en demokratisynpunkt. Ulrica Messing, som i fjol höstas i september utsågs till landshövding i Blekinge län av regeringen, var inbjuden att hålla en föreläsning för oss dryga 30-talet åhörare.

Messing är mest känd, för de av oss som varit med ett tag i politik och samhällsliv, för att ha suttit med i regeringen som statsråd först på arbetsmarknadsdepartementet, sedan på Kulturdepartementet och på Näringsdepartementet när Göran Persson (S) var statsminister 1996 till 2006. Vilket hon lyfte inledningsvis, för att sedan ställa en fråga – varför politik? Ja, varför inte? Det pratades politik och samhällsfrågor hemma under Messings uppväxt i Hällefors, och det var inte ovanligt förr generellt sett vid t ex köksbordet att man gjorde det.
Det är viktigt att det tycks, hemma, på arbetsplatsen mm att åsikter får mötas under samtal och dialog för vad händer när människor tystnar och samtalet klingar av? Vilket samhälle får vi då och hur påverkar det t ex väljarnas vilja att gå och rösta när det är val? Intressant frågeställning som Messing lyfte, när man kan följa valdeltagandets utveckling historiskt ligger Sverige högt internationellt sett med 4 av 5 väljare och fler som röstar vart fjärde år (före 1994 var det vart tredje år), även om det i år minskade oklart varför i skrivande stund.

Vi fick också veta mer om länsstyrelsernas funktion och roll, att de är 21 stycken spridda över landet och att de är regeringens förlängda arm i länet vet nog de flesta. Men visste ni att länsstyrelsen är en enrådsmyndighet till skillnad från t ex Försäkringskassan som styrs av en styrelse eller Rättshjälpsnämnden som styrs av en nämnd? Tror inte att man i vardagen tänker på att det ser ut så. Det som i högsta grad fortfarande är aktuellt, valet, styrs av vallagen som inför årets val hade skärpts på ett antal punkter bl a får man inte rösta två stycken samtidigt och att valsedlarna hämtas från ett ställ skymt bakom en skärm. Länsstyrelserna har ett ansvar att säkerställa att räkningen och hanteringen av valsedlarna efter valdagen sker på ett korrekt och transparent sätt.

För frågan i rubriken ”Tror jag att min röst spelar roll eller tror jag det inte?” som Messing ställde i samband med att hon talade om valet och länsstyrelsens arbete, är verkligen tankeväckande. För det finns länder inte alls långt från Sverige, där väljarnas tillit till att det går juste och rättssäkert till är mycket låg på faktiskt goda grunder. Ett sätt att upprätthålla tilliten, är just genom att ha en vallag och att röstningen sker på ett tillgängligt och transparent sätt under hela processen.

Men minst lika viktigt är att det finns möjlighet till samtal och möten människor emellan samt att det ges tid att reflektera och utveckla tankegångar lite mer än genom snabba och kortfattade svar i sociala medier det tog Messing fasta på. Jag tycker att det var en givande och intressant kväll som Blekinges landshövding hade hand om och vi lärde oss lite mer om demokrati som stadfästs framför allt i Regeringsformens portalparagraf.